REMISSYTTRANDE 1 (6) Juridiska fakultetsnämnden Box 256 SE-751 05 Uppsala Justitiedepartementet Förhandlingar om ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar och officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (Ju2009/9247/l2) Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet har beretts tillfälle att inkomma med synpunkter och yttra sig över remiss Ju2009/9247/L2 avseende Europaparlamentets och rådets förordning om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar och officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EU:s arvsförordning). Yttrandet kommer att beröra endast vissa begränsade delar av remissen och den planerade gemenskapsrättsakten. Den första delen rör förhållandet mellan arvsförordningen och motsvarande internordiska reglering. Den andra delen avser delar av förordningens behörighetsregler, närmare bestämt de föreskrifter som reglerar möjligheten för en domstol att i vissa fall överföra en talan till en annan medlemsstats domstol. Den tredje delen, som i praktiken avgör möjligheterna till överföring, rör de krav som förordningen uppställer för erkännandet av en lagvalsklausul upprättad av arvlåtaren. Bakgrund EU:s arvsförordning syftar till att förebygga de problem som idag möter människor när de vill åberopa sina rättigheter i samband med arv i gränsöverskridande situationer (s. 3). Den planerade gemenskapsrättsakten motiveras av att det i EU idag gäller åtskilda materiella arvsregler, olikartade (internationellt privaträttsliga) domsrättsgrunder och lagvalsregler. Detta förhindrar den fria rörligheten för personer inom EU och kan leda till en uppsplittring av kvarlåtenskapen i internationellt arvsrättsliga förhållanden. Den planerade arvsförordningen har också till ändamål att skapa större förutsägbarhet genom att ge personer som uppehåller sig i EU möjlighet att ordna sina arvsrättsliga förhållanden i förväg. Den svenska internationellt arvsrättsliga regleringen finns i lag (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo (IDL). Lagstiftningen är ålderdomlig och bygger vad gäller lagvalet på en utpräglad nationalitetsprincip. IDL innebär att rätt till arv efter den som vid sin död var svensk medborgare bedöms enligt svensk lag. Rätten till arv efter en utländsk medborgare kommer däremot att avgöras enligt den utländska rättsordningen. Nationali-
REMISSYTTRANDE 2 (6) tetsprincipen kan visa sig vara svår att tillämpa i invandringsländer som Sverige (och flertalet av EU-staterna). Ur ett EU-rättsligt perspektiv är principen också problematisk då den på basis av medborgarskap kan föranleda en olikbehandling av EU-medborgare. Enligt juridiska fakulteten är EU:s arvsförordning för svenskt vidkommande därför en välkommen reglering i ett område som sedan länge varit i behov av reformer. Bestämmelserna i fjärde kapitlet är särskilt lovvärda. Domar och beslut av boutredningsman kommer genom regleringen att kunna erkännas och verkställas i ett annat land där delar av egendomen finns. I praktiken kommer dessa regler sannolikt att fylla ett viktigt syfte i förverkligandet av förordningens ändamål. EU:s arvsförordning kommer, i de fall särskilda undantag inte medges för Sverige och Finland, att påverka tillämpningen av den mellan de nordiska länderna gällande arvskonventionen (från 1934) som idag gäller i Sverige genom tre lagar utfärdade år 1935. Enligt den planerade förordningen är den allmänna målsättningen att förordningen, mellan medlemsstaterna, har företräde framför konventioner. Och enligt artikel 45 i EU:s förslag till en arvsförordning har bestämmelserna i förordningen företräde i förbindelserna mellan medlemsstaterna framför konventioner som avser frågor som regleras i förordningen. Det innebär att den nordiska konventionen inte kan fortsätta att gälla i relation till Finland. Avser Sverige att söka undantag för den internordiska regleringen på området? Domstolsbehörighet Enligt den allmänna behörighetsregeln art. 4 ska domstolarna i den medlemsstat där den avlidne hade sitt hemvist vid dödsfallet vara behöriga att ta upp frågor om arv. Domstolsbehörigheten förutsätter enligt huvudregeln en stark anknytning till domstolslandet genom kravet om hemvist. Hemvistprincipen gäller alltid när arvlåtaren hade sitt hemvist i en medlemsstat. Genom reglerna om restkompetens kan domstolarna i en medlemsstat därutöver grunda sin behörighet också på där efterlämnad egendom (art. 6). Restkompetens kan uppkomma bara i förhållande till arvlåtare som inte hade sitt hemvist i en annan medlemsstat. Behörighetsfrågan skall prövas självmant och när domstolen enligt bestämmelserna i förordningen inte är behörig ska domstolen förklara sig obehörig (art. 11). Behörighetsreglerna kompletteras genom en litispendensregel i art. 13. Enligt art. 5 kan undantag göras från den allmänna behörighetsregeln. När den avlidne utnyttjat friheten att välja tillämplig rättsordning på arvskiftet enligt förordningens art. 17 kan domstolen i den behöriga medlemsstaten, efter begäran av någon av parterna och om den anser den domstol vars rättsordning valts vara bättre lämpad att pröva saken, låta målet vila och uppmana parterna att vända sig till den andra medlemsstatens domstolar (s.k. överföring enligt art. 5 p. 1). Möjligheten till överföring medför att behörighet och lagval kommer att sammanfalla, något som är önskvärt och som också överensstämmer med de grundläggande tankar som styrt förordningens utform-
REMISSYTTRANDE 3 (6) ning (huvudreglerna i både domsrätt och lagval utgår från hemvistprincipen som i brist på lagvalsavtal leder till att den behöriga domstolen kommer att tillämpa sina egna regler). En överföring till en domstol i laglandet förutsätter en självständig lämplighetsprövning av den domstol som är behörig enligt art. 4. Därutöver synes en överföring också fordra att den andra domstolen (i den av arvlåtaren valda rättsordningen), finns i en medlemsstat. Om arvlåtaren utnyttjat lagvalsfriheten i art. 17 och därvid bestämt att lagen i ett tredjeland ska tillämpas på arvskiftet, ges den allmänt behöriga domstolen i en medlemsstat ingen möjlighet att låta målet vila och anmoda parterna att väcka talan vid domstolarna i den stat vars rättsordning valts som tillämplig. Personers rörlighet inom och till EU består av såväl medborgare i EU-stater som tredjelandsmedborgare. Mot bakgrund av förordningens syften om förutsägbarhet och skapandet av individuell rättvisa i internationella arvskiften borde möjligheterna att överföra domstolskompetensen till domstolar i tredjeland inte helt utestängas, såsom skett i förslaget till EU:s arvsförordning. Det är av naturliga skäl nödvändigt att möjligheterna till en överföring av domsrättsbehörigheten är förenad med stor restriktivitet. Men denna restriktivitet kan tyckas följa redan av att den behöriga domstolen endast efter begäran av någon av parterna och efter en lämplighetsbedömning i det enskilda fallet kan anmoda parterna att väcka talan i landet varifrån de tillämpliga rättsreglerna härrör. Vid lämplighetsbedömningen ska den enligt art. 4 behöriga domstolen före en överföring beakta faktorer som hänför sig till den avlidnes yttersta vilja, arvingarna, testamentstagarna, fordringsägare och deras hemvist. Bestämmelsen ska enligt kommentarerna till förslagets artiklar framför allt göra det möjligt att hitta en välbalanserad lösning när den avlidne sedan kort tid tillbaka bott i en annan medlemsstat än den där han eller hon var medborgare, medan familjen stannat kvar i ursprungslandet. I vissa undantagsfall vid avsaknad av rättsskipningsintresse kan det vara lämpligt att en överföring sker till domstolarna i ett tredjeland. Så kan vara fallet när den avlidne förordnat om tillämpningen av lagen i medborgarlandet (ett tredjeland) men strax före sin död var bosatt i en medlemsstat. Om fordringsägare saknas i den avlidnes senaste hemvistland och den huvudsakliga kvarlåtenskapen och arvingarna finns i medborgarskapslandet synes det ändamålsenligt att medge möjligheten till domstolarna i en medlemsstat att pröva om överföring, dvs. att låta målet vila och uppmana parterna att vända sig till den andra domstolen. Mot bakgrund av förslagets regler om ömsesidigt erkännande och verkställighet (kap. 4) ges arvingar möjlighet att i samtliga medlemsstater kräva erkännande och verkställighet av ett arvsrättsligt avgörande meddelat i en annan medlemsstat. Motsvarande möjligheter att få ett arvsrättsligt avgörande som härrör från medlemsstat erkänt och verkställt i ett tredjeland är avhängigt av de internationellt privaträttsliga reglerna i det landet. Det kan således tänkas uppstå fall där avgörandet från den enligt förslaget utpekade domstolen i en medlemsstat inte ges någon verkan i det tredjeland där egendomen
REMISSYTTRANDE 4 (6) och arvingarna finns. I praktiken behöver arvingarna ofta väcka ny talan i det andra landet. Även praktiska hänsynstaganden talar således för att domstolarna i medlemsstat ges en rätt att pröva om det föreligger skäl att överföra ärendet till domstolarna i ett tredjeland vars lag arvlåtaren valt som tillämplig på arvet efter honom eller henne. Mot bakgrund av dessa förhållanden anser Juridiska fakulteten att begränsningen ska undanröjas så att medlemsstats domstolar ges möjlighet att överföra domsrättsbehörigheten till ett tredjeland, i det fall det landets lag utpekats som tillämpligt och domstolen finna överföringen vara lämplig. Samtidigt är möjligheterna överföra en talan till en annan domstol beroende av att arvlåtaren utnyttjat lagvalsfriheten i förslagets art. 17. Föreligger inte ett giltigt lagval är det således inte möjligt att förordna om överflyttning. Tillämplig rättsordning och förutsättningarna för erkännandet av lagvalsklausuler I likhet med den allmänna domsrättsgrunden i förordningen följer den tilllämpliga rättsordningen lagen i det land där arvlåtaren vid sin död hade sitt hemvist (art. 16). Att arvsfrågorna ska underkastas bestämmelserna i arvlåtarens senaste hemvistland kan för flertalet fall ses som en väl avvägd princip i internationellt arvsrättsliga frågor. Hemvistprincipen kan däremot komma som en överraskning för inblandade parter när hemvistet före dödsfallet var kortvarigt och intressegemenskapen finns i ett annat land. För att undanröja denna olägenhet kan det finnas skäl att uppställa minimitider för när hemvistprincipen ska få full genomslagskraft. Viss valfrihet lämnas för arvlåtaren att istället för hemvistlandets lag välja lagen i medborgarskapsstaten (art. 17). Rätten att välja den tillämpliga rättsordningen är inte begränsad till fall där arvlåtaren var medborgare i en medlemsstat, utan omfattar även fall där arvlåtaren var medborgare i ett tredjeland (lagvalsreglerna är universellt tillämpliga; den lag som anvisas av förordningen ska, enligt art. 25, tillämpas även om det är lagen i en icke-medlemsstat). Förordningen har inte uttryckligen reglerat de i Unionen vanligt förekommande fallen av dubbelt eller flerfaldigt medborgarskap. För att en lagvalsklausul ska vara giltig måste den uttryckligen anges i ett förordnande om kvarlåtenskap. Enligt art. 17 p. 3 är det den valda lagens regler som reglerar erkännandet av lagvalet. Innebörden av ett erkännande av lagvalet har inte närmare kommenterats i remissen och framgår inte heller av förordningens bokstavliga ordalydelse. Närmast tillhands ligger att tolka bestämmelsen så att ett lagvalsavtal bara kan erkännas om den valda rättsordningen, på det internationellt privaträttsliga planet, erkänner rätten för arvlåtaren att själv välja tillämplig rättsordning värt att notera är dock att art. 25 föreskriver att när lagen i ett visst land ska tillämpas avses enligt förord-
REMISSYTTRANDE 5 (6) ningen gällande rättsregler i det landet, med undantag för landets internationellt privaträttsliga regler. För en ändring eller återkallelse av en lagvalsklausul gäller, enligt art. 17 p. 4, däremot samma formella giltighetskrav som på ändringar eller återkallelse av testamentariska förordnanden. Regleringen medför att ett erkännande av ett lagval alltid följer den genom lagvalet anvisade rättsordningen, medan ett annat lands regler kan vara styrande för huruvida ett erkännande bör ske av en återkallelse eller en ändring av ett lagvalsavtal. Redan här finns det således en allvarlig inkonsekvens som måste undanröjas. De formella giltighetskraven för ändring eller återkallelse av (internationella) testamenten följer bestämmelserna 1961 års Haagkonvention om lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden (konventionens bestämmelser gäller i Sverige genom 1 kap 4 IDL). Reglerna i ifrågavarande Haagkonvention kommer att fortsätta gälla även efter den planerade arvsförordningens ikraftträdande. Enligt den idag gällande ordningen ska ett testamente anses giltigt till formen om det bland annat uppfyller vad som i det hänseendet föreskrivs i lagen på den ort där testamentet upprättades. Samma sak gäller beträffande återkallelse av testamente (för svenskt vidkommande kommer Haagkonventionens bestämmelser att avgöra en återkallelse av ett testamente). Ett testamente upprättat av en utländsk medborgare i Sverige enligt formföreskrifterna i svensk rätt kan med andra ord förlora sin verkan, om testamentet bara innehåller en lagvalshänvisning till ett land som inte erkänner rätten för arvlåtaren att disponera över lagvalet. I det fall det befinns önskvärt att låta arvlåtaren välja lagen i medborgarskapslandet borde det inte uppställas ytterligare krav än detta för möjligheterna att erkänna ett lagval. I praktiken kan art. 17 p. 3 också innebära att lagvalsfriheten i den planerade gemenskapsrättsakten endast kommer att gälla när lagvalet utpekar en medlemsstats lag. Detta sammanhänger med att man inte kan vänta sig att en i ett tredjeland utpekad lag medger en rätt för arvlåtaren att disponera över lagvalet. Lagvalsfrihet i successionsrättsliga frågor var före ifrågavarande förslag ovanlig i EU-staterna och är fortfarande ovanlig i ett globalt sammanhang. Detta kan leda till stor ovisshet ifråga om giltigheten av upprättade lagvalsklausuler. Begränsningen förfelar också syftet att ge personer som uppehåller sig i EU möjlighet att ordna upp sina arvsrättsliga förhållanden i förväg. Juridiska fakulteten är starkt kritisk mot denna lösning och förordar istället en ändring av det föreslagna förslaget så att det är tillräckligt att lagvalsförordnandet är tillåtet enligt EU:s arvsförordning (utan hänsyn av de internationellt privaträttsliga reglerna i den valda rättsordningen). Avslutningsvis synes det värt att beröra även art. 28 om tillämplig rättsordning i stater som omfattar flera territoriella enheter med egna arvsrättsliga regler. I sådana interlokala lagkonflikter ska varje territoriell enhet betraktas som ett land vid fastställandet av vilken lag som ska tillämpas enligt förord-
REMISSYTTRANDE 6 (6) ningen. Det vore önskvärt med klarhet avseende huruvida art. 28 kan tillämpas även i förhållande till rättssystem av interpersonell karaktär, dvs. i länder där olika arvsordningar gäller för olika grupper utan territoriella hänsyn. Förslag till yttrande i detta ärende har upprättats av juris doktor i internationell privaträtt Mosa Sayed. Yttrandet har på delegation avgivits av Juridiska fakultetens dekanus, professor Torbjörn Andersson. Torbjörn Andersson