Hänsynsplan. Distrikt Bredbyn. Anundsjödelen. Klockenreservatet, Brattsjö. Datum: Jan Åhlund & Christer Hållberg

Hänsynsplan Distrikt Bredbyn Anundsjödelen Klockenreservatet, Brattsjö Datum: 2002-12-13 Ett arbete av: Jan Åhlund & Christer Hållberg Reviderad 080101 av: Christer Hållberg

1. INLEDNING... 4 1.1. BAKGRUND... 4 1.2. SYFTE... 4 1.3. AVGRÄNSNING AV HÄNSYNSPLANEN... 5 1.4. FÖRÄNDRINGAR MOT TIDIGARE HÄNSYNSPLAN... 5 2. ALLMÄN BESKRIVNING... 6 2.1. NATURGEOGRAFISKA FÖRUTSÄTTNINGAR... 6 2.1.1. Beskrivning av geografi... 6 2.1.2. Berggrund och jordarter... 7 2.1.3. Klimat... 8 2.1.4. Markfuktighet och vegetation... 8 2.1.5. Beskrivning av vattenmiljöer... 9 2.2. SKOGSHISTORIA... 10 2.2.1 Skogens nyttjande... 10 2.2.2 Svedjebruk och tjärframställning... 11 2.2.3 Flottningen... 11 2.2.4 Sågverken... 11 2.3. DAGENS SKOGSTILLSTÅND... 12 2.3.1. Åldersklassfördelning... 12 2.3.2. Lövbestånd... 13 2.3.3. Tall- och granbestånd... 14 2.3.4. Trädslagsblandning... 15 3. KARTLÄGGNING AV NATUR- OCH KULTURVÄRDEN... 16 3.1. INVENTERINGS- OCH PLANERINGSARBETE... 16 3.1.1. Nyckelbiotopsinventeringen... 16 3.1.2. Naturvärdesbedömning... 16 3.1.3. Övrigt beslutsunderlag... 17 3.2. RESULTAT... 17 3.2.1. Områden med höga naturvärden... 17 3.2.2. Kulturmiljöer... 22 3.2.3. Värdefulla vattendrag och våtmarker... 23 3.2.4. Vandringshinder... 24 3.2.5. Avsatta arealer som ej medräknas i regionens miljömål... 24 3.2.6. Viktiga områden för renskötseln... 27 3.2.7. Tätortsnära områden... 27 4. BRISTANALYS... 28 4.1. ASIO-MODELLEN... 28 4.2. REFERENSLANDSKAPET... 28 4.3. JÄMFÖRELSE MELLAN REFERENSLANDSKAPET OCH DAGENS LANDSKAP.... 28 4.4. PRIORITERING AV OBJEKT... 29 5. RIKTLINJER OCH MÅL... 31 5.1. AVSATTA AREALER... 31 5.1.1. Mål... 31 5.1.2. Åtgärdsförslag... 31

5.2. LÖVSKOGAR... 33 5.2.1. Mål... 33 5.2.2. Åtgärdsförslag... 33 5.3. BRAND... 34 5.3.1. Mål... 34 5.3.2. Åtgärdsförslag... 34 5.4. VÄRDEFULLA VATTENDRAG OCH VÅTMARKER... 34 5.4.1. Mål... 34 5.4.2. Åtgärdsförslag... 35 6. REFERENSER... 36 7. BILAGOR... 37 7.1 BESKRIVNING AV ASIO-MODELLEN OCH BRISTANALYSEN... 37 7.2. TEMAKARTOR... 40 7.3. RAPPORTER UR BESTÅNDSREGISTRET (TILLHANDAHÅLLES PÅ DISTRIKTSKONTORET)... 41 3

1. Inledning 1.1. Bakgrund Naturligt förekommande växter och djur skall ges möjlighet att långsiktigt kunna fortleva i skogslandskapet. För att detta skall uppnås krävs att det kontinuerligt och på lång sikt finns olika biotoper i skogslandskapet. Vissa biotoper, som lövdominerade skogar som uppkommit efter skogsbränder, kan inte konserveras utan måste nyskapas. Många arter, t ex tjäder, kräver tillgång till flera olika typer av biotoper. Hänsynsplanen omfattar dels en kartläggning av befintliga natur- och kulturvärden och dels en bedömning av vilka miljöer som helt eller delvis saknas i dagens skogslandskap. Utifrån resultaten utformas långsiktiga mål för att naturvärdena bibehålls eller ökar genom att bristmiljöer återskapas. Natur- och kulturhänsyn kan uppdelas i tre olika skalor: detalj-, bestånds- och landskap. Naturvård på detalj- och beståndsnivån regleras genom bl.a. lagkrav (Skogsvårdslagen) och genom skogscertifieringen. Skogsbruket på Holmens skogar är sedan december 1998 certifierat enligt den svenska FSC-standarden (Forest Stewardship Council). På detalj eller beståndsnivå kan man gynna arter som är beroende av vissa miljöer eller substrat genom att exempelvis spara träd på impediment, lämna naturvärdesträd, tillskapa död ved eller genom att gynna framtida naturvärdesträd vid röjning eller gallring. Detta finns närmare beskrivet i Holmen Skog Riktlinjer för Uthålligt Skogsbruk. Naturvårdsplanering på landskapsnivå syftar till att ha en god fördelning i tid och rum av till exempel nyckelbiotoper, äldre skog, lövdominerad skog och bränd skogsmark. Denna hänsynsplan beskriver Holmen Skogs naturvårdsarbete på landskapsnivå. Ett av åtagandena i svenska FSC-standarden är att certiferade markägare frivilligt undantar 5% av den produktiva skogsmarken för att bevara eller främja den biologiska mångfalden. Ett av Holmen Skogs prioriterade miljömål är att minst 5 % av den produktiva skogsmarksarealen inom var och en av Holmen Skogs regioner skall undantas från avverkning. 1.2. Syfte De tre huvudsyftena med Holmen Skogs hänsynsplaner är att: - Ge ett landskapsperspektiv för natur- och kulturmiljövården - Ge underlag för avverkningsberäkningar - Fungera som hjälpmedel vid extern information.

1.3. Avgränsning av hänsynsplanen Denna hänsynsplan avfattas inom distrikt Bredbyns (Anundsjödelen) gränser och är i sin tur indelad i tre stycken hänsynsplanområden, nämligen Ångermanälven, Moälven och Anundsjö. Hänsynsplanområdena avfattas utifrån vad som kan ses som en sammanhållen enhet med hänsyn till markinnehavets arrondering, naturgeografi, lokalklimat, vattenavrinningsområde. Hänsynsplanen är ett resultat av en lärande process. Hänsynsplanen skapas genom att information om våra skogar insamlas och bearbetas utifrån de kunskaper vi har idag i skogsekologi samt i skoglig natur- och kulturvård. Hänsynsplanen är ett levande dokument. Förändrade förhållanden, förbättrade inventeringsunderlag, nya forskningsrön med mera medför att hänsynsplanen ska uppdateras kontinuerligt. Denna hänsynsplan gäller som längst t.o.m. utgången av 2012. Beslut om avsättning av nya områden, som ännu ej är avsatta i hänsynsplanen, görs i en samlad bedömning när hänsynsplanen uppdateras. Vägledande är beståndets befintliga naturvärden, och att naturvårdsnyttan maximeras hos avsatta bestånd. Vid uppdateringen byts bestånd ut mot sådana som har högre naturvärden, i enlighet med gällande certifieringsstandard. Kartmaterial som visar avsatta områden i hänsynsplanen lämnas ut på förfrågan. I första hand hänvisas till det material som bifogas hänsynsplanen. Ta kontakt med distriktskontoret för mer detaljerade kartor. 1.4. Förändringar mot tidigare hänsynsplan Distriktet har sedan denna plan gjordes 2002 fusionerats i två steg. 2003 slogs Ullångers distrikt ihop med Bredbyn och 2006 gick man vidare och slog ihop Bredbyn, Strömsund och delar av Åsele. Det nuvarande stordistriktet sträcker sig från kust till fjäll. Vi har i detta reviderings arbete försökt behålla ursprungsplanerna som gjordes 2002. Det kändes värdefullt att kunna jämföra bakåt med tidigare planer och på så sätt jobba mer långsiktigt i dessa områden. Men jämförelserna mot stordistriktet kan ibland bli väldigt skeva. På distrikt Bredbyn finns utöver denna ytterligare två hänsynsplaner; Skorped och Strömsund. Inriktningen inför denna revidering av hänsynsplanen har varit att öka kvaliteten i avsättningarna genom att ta bort bestånd med lägre naturvärdeskvalitet och tillföra nyupptäckta naturområden med hög kvalitet. Ambitionen har också varit att öka medelstorleken på avsättningarna för att minska kanteffekter och därmed minska påverkan från framtida angränsande avverkningar. I denna hänsynsplan har det plockats bort en hel del små avsatta områden med lägre värden, det till förmån för den stora avsättningen i Kunnådalen på Skorpedsdelen. Ett större hänsynsområde har tillkommit i denna hänsynsplan. Det är Spettberget på ca 100 ha som även föreslagits som reservat av Länsstyrelsen. 5

2. Allmän beskrivning 2.1. Naturgeografiska förutsättningar Vid avgränsandet av hänsynsplaneområdena inom distrikt Bredbyn (Anundsjödelen) har stor hänsyn tagits till de naturgeografiska förutsättningarna. Det har bl.a. medfört att de tre planområdena inte bara skiljer sig i innehåll utan också är storleksmässigt ordentligt olika. Gränsen mellan de tre hänsynsplanområdena följer i stora drag Skogsvårdsstyrelsens indelning av naturgeografiska regioner i Västernorrland (Skogsvårdsstyrelsen Mellannorrland, 1999). 2.1.1. Beskrivning av geografi Ångermanälven Ångermanälvens planområde ligger inom ett geografiskt stort område. Skifteslagen inom byn Sörnoret samt f.d. kronoparkerna Hälla, Gulkäl, Terniken och Västertjärn ingår i planområdet. Gemensamt för markerna är att alla gränsar mot Ångermanälven som är vårt lands tredje vattendrag i storlek vad gäller flodområdets omfattning. Planområdet omfattar ca 10350 ha produktiv skogsmark. Moälven Moälvens hänsynsplanområde ligger i Västernorrlands län och omfattar de kustnära delarna av Örnsköldsviks kommun. I Skogsvårdsstyrelsens indelning av naturgeografiska regioner kallas området för Höga Kusten. Såsom namnet antyder har Moälven en viktig funktion inom området och det är ingen överdrift att säga att älven som en gång gav namnet till Mo & Domsjö AB haft en stor betydelse för brukandet av skogarna i området ända sedan 1800-talet. Moälvens källa ligger i Anundsjösjön som i sin tur har sina tillflöden från norra- respektive södra Anundsjöån. Landskapet är kuperat med höga berg och djupa, på många håll bördiga, dalgångar. Granen är det dominerande trädslaget i sluttningarna. I botten av dalgången slingrar sig dock Moälven fram genom ett magert sedimentlandskap dominerat av tall. Övervägande del av området ägs av privata skogsägare med små fastigheter. Holmen Skogs innehav är relativt spritt med några större sammanhängande block på Genesön (havsnära) och i Norrmesunda. Skillnaden i topografi varierar mellan 0 m ö h vid Genesön till 330 m ö h vid Gambogården, Norrmesunda. Totalt omfattar området 4776 ha Holmenägd produktiv skogsmark. Anundsjö Anundsjö hänsynsplanområde ligger i Västernorrlands län och utgör Örnsköldsviks kommuns västra delar samt en mindre del av Sollefteå kommun. I den naturgeografiska indelningen ligger området inom Västernorrlands Inlandsregion och det utgörs av avrinningsområdena för norra- och södra Anundsjöåarna. Efter dessa båda dalgångar dominerar tallen medan granområdena huvudsakligen finns omkring vattendelarna. Granmarkerna är här relativt magra. I norra delen av området finns några större sammanhängande myrkomplex. Av 6

riksintresse är den s.k Pengsjömyran, ett ca 4 000 ha stort vatten- och myrdelta mellan Järvberget och Sunnersta med mycket omkringliggande Holmenägd mark. Under våren översvämmas Pengsjömyran och berikas av stora mängder vadare och änder. Trana, fiskgjuse och videsparv häckar och i vattendragen förekommer bäver och utter (Örnsköldsviks Kommun, 2000). Skillnaderna i topografi är stora och landskapet är kuperat. Högsta punkten ligger på Solbergets topp, 595 m ö h och lägsta punkten i Kubbe på en höjd av 120 m ö h. Holmen Skog är den klart dominerande markägaren i området med ett synnerligen välarronderat innehav som ger stora möjligheter till hänsynsplanering i ett landskapsperspektiv. 67 203 ha produktiv skogsmark utgörs av Holmen Skogs marker inom detta hänsynsplanområde. 2.1.2. Berggrund och jordarter Ångermanälven Inom hänsynsplanområdet består berggrunden i huvudsak av gnejs och granit. Urbergsformationerna är svårvittrade och sura. De bildar magra jordlager. Vid Junseleområdet består berggrunden av gamla sedimentbergarter som veckats och omvandlats genom inverkan av högt tryck och höga temperaturer och bildat revsundsgranit. Det finns även stråk av gabbro, diabas och amfibolitet. Området innehåller näringsrikare jordlager p.g.a. att moränerna är mer kalkrika tack vare att inlandsisen drog med sig material från det jämtländska kambrosilurområdet. Säregna inslag i landskapsbilden i Junseleområdet är de forna deltabildningar som byggts upp av senare uttorkade isälvar. I en del av dessa nu oftast tallbevuxna deltan bildades dyner av flygsand genom vindens inverkan på de lösa finkorniga sedimenten. Torvmarker breder ut sig relativt frekvent längs avrinningsområdet. Moälven Inom Moälven utgörs berggrunden huvudsakligen av sent bildade graniter. Graniten är en näringsfattig mineral som ger upphov till fattiga marker. I den mest kustnära regionen är en stor del av urberget i dagen som hällmarker. Runt dessa har bildats olika former av havs- och sjösediment där mo och mjäla är de mest förekommande. Betydande områden av lersediment återfinns i Överhörnäs, Drömme, Billsta och Flärke. Moälvens strömmande vatten har dessutom åstadkommit ett grussediment som börjar i Moliden och breder ut sig vid älvens mynning i Själevadsfjärden. Högre upp i sluttningarna dominerar den grövre sandiga-moiga moränen. Tydliga isälvsgrusåsar finns med sträckningar mellan Gerdal och Bjästa samt efter hela Moälvens sträcka mellan Norrmesunda och Moliden. Torvmarker finns i huvudsak på högre höjder runt Hinnsjön (Nätra Fjällskog). Anundsjö Berggrunden inom Anundsjö domineras av graniter bildade i olika stadier. Längst norrut runt Solberg är berggrunden yngre och består av graniter och pegmatiter. Skogslandskapet mellan Solberg och Bredbyn vilar på en betydligt äldre urgranit som är täckt av en moig till sandigmoig morän. Här finns också rikligt med torvmarker i ett område mellan Pengsjö i öster och Kläppsjö i väster. Utmärkande är berggrunden kring Norrmesunda där mindre områden av näringsrika amfiboliter återfinns, vilket kan förklara de höga boniteterna i just Norrmesunda. 7

Andel av areal Täta sediment i form av lera och mjäla bildar botten av såväl södra- som norra Anundsjöåarnas dalgångar så långt upp som till Myckelgensjö respektive Kubbe. Uppströms Kubbe har norra Anundsjöån (även kallad Storån) bildat ett sandsediment som vid Kubbe flygbas övergår till isälvsavlagringar i form av sand- och grusåsar omgivna av grova sediment och rikligt med dödisgropar. Dessa sträcker sig förbi Solberg och ända upp i Västerbotten. Här återfinns också många kulturminnen i form av boplatser och fångstgropssystem. 2.1.3. Klimat Klimatet inom distrikt Bredbyn (Anundsjödelen) är kontinentalt med lägre vintertemperaturer och högre sommartemperaturer i inlandet jämfört med kustregionen. Temperatursumman, d v s antalet dygngrader då dygnets medeltemperatur överstiger +5 0 C, varierar mellan 640 och 1100 dygngrader. Vegetationsperioden är det antal dygn då medeltemperaturen varaktigt överstiger +5 0 C och dess längd är vid kusten ca 180 dygn och inom distriktets inlandsdel ca 140 dygn. Nederbörden under vegetationsperioden varierar i genomsnitt mellan 3-400 mm, med högre nederbörd på de höglänta partierna. Lokalt kan mikroklimatet variera kraftigt mellan sydligt och nordligt exponerade branter (Mascher, 1990). 2.1.4. Markfuktighet och vegetation Frisk mark är den marktyp som förekommer i störst omfattning inom distrikt Bredbyn (86 %). Andelen fuktig och blöt mark är 10 % samt andelen torr skogsmark uppgår till 4 %. Om man jämför fördelningen av markfuktighetsklasser mellan avsatta naturområden och bestånd framgår det att andelen fuktig och blöt mark är betydligt högre i avsatta naturområden (Figur 2.1). Fördelning på markfuktighet 100% 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% Blöt Fuktig Frisk Torr 0% Bestånd Naturområden Figur 2.1. Markfuktighetsklassning på distrikt Bredbyn enligt beståndsregister. 8

Andel av areal Majoriteten av skogsmarken på distrikt Bredbyn utgörs av olika ristyper, framförallt blåbär (81 %). Om man jämför fördelningen av vegetationstyper mellan avsatta naturområden och bestånd framgår det att andelen högörttyper är mer förekommande inom de avsatta områdena, liksom andelen starr-fräkentyper (figur 2.2). Fördelning på vegetationstyper 100% 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% Låg -& högört Gräs&mark utan fältskikt Ris Starr Lav 0% Bestånd Naturområden Figur 2.2. Vegetationstypernas fördelning på distrikt Bredbyn enligt beståndsregister. 2.1.5. Beskrivning av vattenmiljöer Ångermanälven Genom hänsynsplanområdet flyter Ångermanälven som en stor pulsåder. Vid Hälla finns ett stort magasin, Hällbymagasinet. Regleringarna har givetvis påverkat närområdet kring Ångermanälven. Vid stora nederbördsmängder under längre tid har stora problem med översvämningar uppstått. Vattenkvaliten är bra men näringsfattig. Ångermanälven var viktig när flottningen hade sin högtid. Stora mängder virke har genom åren flottats ända upp från fjällregionerna ner till kusten. Fortfarande idag finns spår och rester kvar av svunnen tid. Fiskfaunan innehåller bl.a. sik, öring, harr, gädda, abborre. Bäver finns mer frekvent i de mindre angränsande vattendragen. Moälven 9

Moälven präglas i stor utsträckning av vattenmiljöer. En tredjedel av arealen har direkt närhet till havet och ytterligare en tredjedel har anknytning till Moälven och dess biflöden. Det maritima klimatet längs kusten gör skogen och skogsmarken närmast havet utsatt för stor vindpåkänning, hög humiditet och ett jämnare klimat än inlandet. Granmarkerna är ofta mycket bördiga, rika på örter och beståndsföryngringen riklig. Svämskogar, ofta artrika, förekommer längs kustbandet. Moälven rinner rakt genom området. Älvens betydelse för bygden har beskrivits på annan plats i detta dokument. I Moälven, som i liten omfattning är påverkad av vattenkraftsutbyggnad, finns idag en naturlig reproduktion av bl.a. lax, havsöring och flodkräfta. Den utrotningshotade uttern har i Moälvens biflöden en fast förekomst. Holmen har medverkat till de fiskevårdsåtgärder som vidtagits för att valda ställen återställa älvens naturliga fåra och för återställande av lämpliga lekplatser för fisken. Längs Moälven finns exempel på branta nipor som tenderar att erodera vid höga vattenflöden. I Gottne rinner Utterån in i Moälven och här finns det spektakulära, 13 meter höga, Sågfallet som störtar ner mellan branta, lodräta klippor. Fallet bildades 1868 då ett ovanligt högt vattenflöde vid flottningen medförde att Utterån dämdes och ån bröt sig en ny väg (Örnsköldsviks Kommun, 2000). I den gamla, uttorkade fåran ( döda fallet ) kan man idag se jättelika grytor. Inom Moälvsprojektet har nu en tunnel sprängts i berget och med hjälp av en i betong gjuten fisktrappa ska laxen återigen kunna vandra uppströms Utterån. Större sjöar är Anundsjön, Hinnsjön, Drömmesjön och Billsjösjön. Anundsjö Genom hänsynsplaneområdet rinner de båda Anundsjöåarna, som båda är reglerade. Dessa båda åar har hela Anundsjö som avrinningsområde och de mynnar i Anundsjön varefter Moälven tar vid nedströms. Fisket är rikligt i båda åarna och fiskevårdsinsatserna är relativt stora i båda fallen. Flottningen har naturligtvis varit omfattande genom åren och fortfarande finns gott om rester kvar som minner om den epoken. Åarna rinner huvudsakligen fram genom ett kuperat landskap med sluttningar nära inpå vardera sidan. Biflöden som t ex Pengsjöån däremot ringlar sig fram genom väsentliga myrområden. Större sjöar är Stor-Tågsjön, Stor-Uttersjön, Myckelgensjösjön och Agnsjön. 2.2. Skogshistoria 2.2.1 Skogens nyttjande Så länge som det funnits människor i skogarna inom Bredbyns distrikt så har skogarna och dess tillgångar nyttjats av människan. Detta har naturligtvis påverkat skogarna. Svedjebruk och bete har tvingat undan skogen. I takt med att människor nu överger glesbygden beskogas åter dessa marker som med mycken svett anlagts för bete och odling. De produkter som plockats ut har förändrats genom åren och styrts av både människan behov och industriell efterfrågan och utveckling. I alla tider har dock skogen gett människans fundamentala behov av skydd och föda tillfredsställda. Virke har använts till byggnationer och för eldning, skogen har gett förutsättningar för jakt och fiske. Svedjebruket är kanske den största mänskliga påverkan som skett på naturen, men människans intrång har även medfört att naturliga processer som skogsbrand och översvämningar har begränsats. Vissa områden visar spår efter 10

upprepade och omfattande bränder, bränder som idag med få undantag begränsas till kontrollerade hygges- och naturvårdsbränningar. Det var under 1700-talet som dom stora avverkningarna satte fart inom distriktet. Då kom handelsmän från söder och man såg en stor affärsmässig potential i de Ångermanländska skogarna. Virket kom man åt genom s.k stockfångstprevilegier och virket förädlades i de sågverk som handelsmännen lät bygga. Dimensionshuggningar var vanliga under 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Det fick förödande konsekvenser för skogstillståndet som mer och mer kom att bestå av sönderhuggna bestånd. Under 1940- och 50-talet skedde en omsvängning. Ett omfattande program för restaurering av de successivt utglesade äldre skogarna påbörjades. Skogen fick en inriktning av trakthyggesbruk. 2.2.2 Svedjebruk och tjärframställning En skogsödande näring var allmogens svedjebruk, som varje år krävde stora arealer. Jämsides med jordbruket utförde bönderna i skogsbygderna tjärbränning och använde stubbar och endast den nedersta delen av de grova tallstammarna, medan resten av trädet fick ruttna bort (Vikström, 1989). Tjäran var ju under århundraden en mycket viktigare exportartikel än trävarorna. Tillsamman utövade dessa näringar ett stort tryck på skogstillgången i de mer välbelägna områdena. 2.2.3 Flottningen Enligt de källor som finns torde den första kommersiella flottningen i Anundsjö ha skett våren 1761 (Vikström, 1989). Vid den tidpunkten skedde flottningen i orensade vattendrag, men rensningen och bearbetningen av flottningslederna var en av de största arbetsinsatserna inom skogsnäringen under de följande 150 åren. Det var ett tufft och farligt arbete som skördade många dödsoffer. Sin kulmen nådde flottningen mellan åren 1925-30 då närmare 3 miljoner stockar, eller ca 9 miljoner kubikfot, virke transporterades längs Moälven. Mo och Domsjö AB var naturligtvis det bolag som stod för de största volymerna, men de var inte ensamma om transportleden. 1927 kunde räknas till inte mindre än 19 andra bolag som använde Moälven som flottningsled. Den sammanlagda längden av de flottleder som använts i Moälvens vattensystem är drygt 500 km och Moälven var den mest intensiva flottleden i Sverige, d.v.s den hade det största virkessläppet per km flottled. 1958 gick en epok i graven då den sista flottningen genomfördes i Moälven och några av dess biflöden. 2.2.4 Sågverken Sågverksamheten har en lång historia inom Anundsjö församling och Moälvens vattensystem. Redan på 1500-talet tillkom de första s.k kronsågarna i området. Det var Johan III, som behövde mycket virke till sina slottsbyggen och virket hämtades långt upp i Norrland. I Skortsjö stod sågen klar 1573 och bönderna i omgivande byar och socknar måste leverera timmer till den, utan ersättning (Vikström, 1989). Skortsjösågens verksamhet upphörde redan efter ett decennium då skogarna i närområdet var rensat på timmer. Därefter upphörde 11

ha, planområde ha, distriktet trävaruhanteringen under ett helt sekel. Orsaken till detta var en handelsrestriktion som infördes 1636 som innebar att inga städer norr om Gävle fick bedriva handel med städer söder om Stockholm. Detta tillkom för att gynna huvudstadens handel. Under 1700-talets andra hälft kom sågandet igång på allvar inom Anundsjö med omnejd. De flesta större byar byggde sig en egen såg för husbehovssågning, men därtill anlades ett antal större sågverk där den i Söderå, anlagd 1759, var den första. Den flyttades 5 km nedströms till Moforsen 20 år senare och bytte då namn till Mo sågverk. Fram till mitten av 1800-talet drevs sågarna med vattenkraft, men 1863 startade Ångermanlands första ångsåg på Strängön. Inom bara några år fanns det ångsågar även i Köpmanholmen, Domsjö, Alnöholmen, Järved, Gideåbacka, Alfredshem och Framnäs. År 1987 når produktionen vid sågverken sin högsta nivå och exporten från Örnsköldsviksområdet är den största någonsin. Vid sekelskiftet fanns 16 ångsågar i området. Dessa minskade till att bara vara fyra till antalet 1937 (Vikström, 1989). 2.3. Dagens skogstillstånd Aktuella sammanställningar över dagens skogstillstånd kan fås vid förfrågan på distriktskontoret. Förteckning över dessa sammanställningar finns i rapportbilagan i slutet av detta dokument. Rapporterna tas fram ur beståndsregistret och används för att visa dagsaktuella arealer för åldersklasser, avsatta arealer, biotopgrupper, bränningar, lövskogar, bristanalys i förhållande till referenslandskapet samt en del övriga nulägesuppgifter. 2.3.1. Åldersklassfördelning Åldersklassfördelningen, exklusive naturområden, visar att det finns en ålderssvacka på distrikt Bredbyn i åldrarna 60-70 år (figur 2.3). Även i åldersklassen 31-40 finns en markant sänkning i hänsynsplanområdet Anundsjö. Moälven Anundsjö Ång-älven Bredbyn 14000 12000 10000 8000 6000 4000 2000 0 kal mark 0-10 11-20 21-30 31-40 41-50 51-60 61-70 71-80 81-90 12 91-100 101-110 111-120 121-130 131-140 141-150 151-160 161- Figur 2.3. Åldersklassfördelning för distrikt Bredbyn. Exklusive naturområden. 30000 25000 20000 15000 10000 5000 0

ha, planområde ha, distriktet ha, planområde ha, distriktet Inom de avsatta naturområdena är åldersklassfördelningen förskjuten mot höga åldrar och majoriteten ligger mellan 90 och 120 år (figur 2.4). Moälven Anundsjö Ång-älven Bredbyn 500 3000 400 300 200 100 0 kal mark 0-10 11-20 21-30 31-40 41-50 51-60 61-70 71-80 81-90 91-100 101-110 111-120 121-130 131-140 141-150 151-160 Figur 2.4. Naturområdenas åldersklassfördelning, distrikt Bredbyn 2.3.2. Lövbestånd Av den totala arealen frisk och fuktig skogsmark (178462 ha) utgörs 16970 ha (9,5 %) av lövskog, definierad som bestånd med minst 50 % löv. Majoriteten finns i åldersklasserna 20-50 år, dock är 19 % av lövskogarna äldre än 50 år (figur 2.5). Moälven Anundsjö Ång-älven Bredbyn 2500 2000 1500 1000 500 0 1400 1200 1000 800 0-10 11-20 21-30 31-40 41-50 51-60 61-70 71-80 81-90 91-100 101-110 600 400 200 0 111-120 121-130 131-140 141-150 151-160 161- Figur 2.5. De lövdominerade beståndens åldersklassfördelning, distrikt Bredbyn. 5000 4500 4000 3500 3000 2500 2000 1500 1000 500 0 13

ha, planområde ha, distriktet 2.3.3. Tall- och granbestånd Inom distrikt Bredbyn är 59266 ha (29 %) talldominerad mark, d v s med en tallandel av 70 % eller mer. Det är i första hand efter Ångermanälvens och Anundsjöåarnas dalgångar som de talldominerade skogarna återfinns. Motsvarande uppgift per hänsynsområde är 801 ha (18 %) inom Moälven och 28834 ha (40 %) inom Anundsjö och 4044 ha(39 %) inom Ångermanälven. Av den talldominerade marken inom distriktet är 60 % i åldrarna 11-50 år (figur 2.6). 5000 4500 4000 3500 3000 2500 2000 1500 1000 500 0 kal mark 0-10 Moälven Anundsjö Ång-älven Bredbyn 11-20 21-30 31-40 41-50 51-60 61-70 71-80 81-90 91-100 101-110 111-120 121-130 131-140 141-150 151-160 161- Figur 2.6. Ålderklassfördelning för bestånd med minst 7/10 tall. 10000 Den grandominerade marken (>70% gran) inom distrikt Bredbyn återfinns i första hand i de kustnära regionerna, sluttningarna mot älvarna och den västra delen Vattudalen och utgör totalt inom distriktet 55246 ha (27 %). Motsvarande uppgift per hänsynsområde är 1206 ha (28 %) inom Moälven och 10207 ha (14 %) inom Anundsjö och 1348 ha (13 %) inom Ångermanälven. I motsats till de talldominerade markerna är genomsnittsåldern på de grandominerade bestånden hög och 68 % av arealen av dessa är 80 år eller äldre (figur 2.7). 9000 8000 7000 6000 5000 4000 3000 2000 1000 0 14

ha, planområde ha, distriktet 2500 2000 1500 1000 500 0 kal mark 0-10 Moälven Anundsjö Ång-älven Bredbyn 11-20 21-30 31-40 41-50 51-60 61-70 71-80 81-90 91-100 101-110 111-120 121-130 131-140 141-150 151-160 161- Figur 2.7. Ålderklassfördelning för bestånd med minst 7/10 gran. 2.3.4. Trädslagsblandning Den totala virkesvolymen på distrikt Bredbyn är fördelad på 40 % tall, 45 % gran och 14 % löv (figur 2.8). Contorta förekommer mycket sparsamt (1 %). Den planterades inte på distrikt Bredbyn mellan slutet av 1980-talet och 2005, men har nu återupptagits men mestadels i form av sådd. Ett fåtal, mindre lärkbestånd i 40-årsåldern finns också. På Genesåsen i Domsjö finns på Holmens mark några av landets nordligaste exemplar av naturligt föryngrade ekar och lönnar. 8000 7000 6000 5000 4000 3000 2000 1000 0 Tall Gran Löv Contorta 100% 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0% Moälven Anundsjö Ång-älven Bredbyn Figur 2.8. Trädslagsblandning baserat på volym. 15

3. Kartläggning av natur- och kulturvärden 3.1. Inventerings- och planeringsarbete 3.1.1. Nyckelbiotopsinventeringen Under perioden 1995-1999 genomfördes en nyindelning av majoriteten av Holmens skogar och i samband med denna utfördes även nyckelbiotopsinventeringen. På grund av markbyten med AssiDomän i norra Sverige avslutades nyindelningen först under 2001 på en del av markerna på Region Örnsköldsvik. Nyckelbiotopsinventeringen i samband med nyindelningen gjordes i tre steg. I det första steget förtolkades flygbilder med avancerade stereoinstrument. Vid förtolkningen avgränsades bestånd utifrån trädslagsblandning, ålder mm. Områden som utifrån trädskiktets struktur och läge i terrängen misstänktes ha höga naturvärden markerades. Biotoper med hög lövandel, bäckmiljöer, raviner och branter är exempel på områden som markerades vid flygbildstolkningen. I det andra steget kontrollerades och justerades förtolkade data i fält och dessutom uppmättes kompletterande variabler. Eventuella nyckelbiotoper som markerats vid flygbildstolkningen besöktes i fält av dem som utförde nyindelningen. Dessa bedömde naturvärdet i områdena. Tydliga biotoper klassades som nyckelbiotoper medan osäkra fall kvarstod som eventuella nyckelbiotoper. Dessutom tillkom ytterligare områden som fältkontrollanten hittade i detta steg. I det tredje steget besökte tjänstemän eller anlitad personal samtliga eventuella nyckelbiotoper (förtolkade) och bedömde om de hade tillräckligt höga naturvärden för att kunna klassas som nyckelbiotop eller objekt med naturvärden. Även de övertagna markerna från ASSIDomän inventerades med underlag av den landskapsplanering som de hade hunnit göra så långt. Metodiken innebär att den utförda inventeringen inte är helt fullständig, då all Holmens mark inte har fältbesökts. Mindre områden med höga natur- eller kulturvärden kan därför fortfarande vara oregistrerade. Vid all avverkningsplanering görs en naturvärdesbedömning för att återfinna dessa områden, som då kan undantas och registreras. 3.1.2. Naturvärdesbedömning Holmen tillämpar skogsbiologernas metodik för naturvärdesbedömning vid all avverkningsplanering. Metodiken har också tillämpats på avsatta naturområden för att kvalitetssäkra avsättningarna och ge underlag för prioriteringar. I ett första steg naturvärdesbedömdes 20 % av alla avsättningar på vart och ett av Holmens distrikt. Bestånden slumpades ut och inventeringen gjordes genom stab skogsvårds försorg. Därefter har distriktet kompletterat med egna naturvärdesbedömningar och i dagsläget är 50 % av avsatt areal bedömt. 16

3.1.3. Övrigt beslutsunderlag I samband med det tredje skedet av nyckelbiotopsinventeringen togs även in synpunkter från bland annat Svenska Naturskyddsföreningens (SNF) skogsgrupp i Örnsköldsvik (Andro Stenman), Örnsköldsviks kommunbiolog Tomas Birkö och stadsträdgårdsmästaren i Örnsköldsvik Ove Johansson. Tack vare den lokala samrådsgruppen inom Örnsköldsvik kommun har vi fått del av dessa värdefulla uppgifter att väva in i hänsynsplanen. När hela distriktets areal var nyckelbiotopsinventerat enligt ovanstående identifierades ett antal mer eller mindre sammanhängande områden med höga naturvärden. Ambitionen i det fjärde och avslutande planeringssteget var att, där möjligheter fanns, bygga på dessa kärnområden med ytterligare areal för att kunna skapa större sammanhängande områden. Inför revideringen av hänsynsplanerna 2007 så har stort arbete lagts ned på att poängsätta de avsättningar som gjorts tidigare. Över 19 000 ha har bedömts med hjälp av Fältbiologernas blankett för naturvärdes inventering. Man har i det arbetet haft ambitionen att plocka bort mindre spridda områden och i stället försökt att få ihop större avsättningar. 3.2. Resultat 3.2.1. Områden med höga naturvärden Region Örnsköldsvik har som mål att avsätta 5 % av den produktiva skogsmarksarealen. Distrikt Bredbyn har i genomsnitt högre naturvärden och målet är därför satt till knappt 7 %. För att ha en planeringsreserv inför eventuella reservatsförsäljningar utgör i dagsläget avsättningarna 7,8 %. De största naturvärdena finns i distriktets västra del, i Vattudalen; avsättningarna inom Anundsjödelen utgör en mindre andel (tabell 3.1). Nedan följer en kort beskrivning av några större, sammanhängande och avsatta hänsynsområden. Ångermanälven Planområdet följer Ångermanälvens sträckning från länsgränsen vid Hällbymagasinet ner till Junsele i söder. Topografin innehåller inte några större dramatiska skiftningar utan ter sig som ett svagt välvande landskap. Inom området utgör den avsatta arealen 4,5 % av den produktiva arealen vilket motsvarar ca 634 ha. Närheten av Ångermanälven som flottled har satt sin prägel på hänsynsområdet. De flesta av markerna är påverkade av mänsklig hand under lång tid. Några större sammanhängande områden av biologiskt värde finns idag inte. Det som avsatts är många små biotoper som särskilt sig på olika sätt. Vid Västertjärn finns Skalberget; en delvis påverkad barrskog. Element av gammal tall, björk, sälg, gran och asp förkommer. Några brandstubbar kan hittas vilket tyder på tidigare bränder. Det som särskiljer området är topografin som är starkt kuperat och torde vara orsaken till att avverkningar inte varit så påtaglig i området. 17

Moälven Ottelandets hänsynsområde Vid Genesöns sydostspets ligger Ottelandet som en halvö ut mot havet med det mäktiga Juviksberget i centrum. Dess branter mot Genesviken utgör en viktig häckningsplats för bl a Berguven. Strandskogarna längs Åvikefjärden utgörs av mycket artrika, lövdominerade svämskogar som gynnas av ett varmt klimat och varierande vattenstånd. De utgör därför ett viktigt habitat både för däggdjur, fåglar, insekter och kärlväxter. Klibbal förekommer rikligt tillsammans med bl.a. grova sälgar. På andra sidan udden i söder mot Öster-Genesviken har strandskogarna en helt annan karaktär. Här präglas de av den torra, sandiga marken. Sanddyner breder ut sig från havet och flygsand har format landskapet. Här växer tallskogen kort och krum och präglas av havets salta vindar. Detsamma gäller för de ca 20 ha skog som växer ute på närliggande och obebodda Normansön. Genesåsen Mitt inne i Domsjö, ett stenkast från Domsjöfabriken, ligger en synnerligen artvariationsrik bergkant på Genesåsen. Ove Johansson, stadsträdgårdsmästare i Örnsköldsvik beskriver det som bildligt och bokstavligt jakten på det undflyende paradiset, kanske Edens Lustgård! Området är litet, inte större än ca 8 ha. 1997 var ett, efter ett allmänt gynnsamt klimat under 90-talet, mycket gott år för ekens ollonmognad vilket har resulterat i en spontan, naturlig föryngring av ek. Det torde röra sig om en av de nordligaste platserna i landet för naturlig spridning. Ekföryngringen är tydligast i sluttningen och invid brynen ca 250 m SO om Geneskolan. Boniteten är naturligtvis mycket god och skogstypen ängsartad av lågörtstyp. Beståndet är luckigt och här återfinns inte bara den ljuskrävande eken utan även fler ädellövträd som lönn. Övriga för orten krävande arter är bl.a. oxel, häggmispel och skogsolvon. Holmen kommer att följa utvecklingen av dessa synnerligen ovanliga skogsträdslag och anpassa skötseln för att gynna dessa. Anundsjö Abbortjärnens hänsynsområde, Brattsjö Abbortjärnens hänsynsområde ligger ca 20 km NV Bredbyn, nordost om övre delen av Tallbergsvägen och sträcker sig i nordost fram till norra Blybergsvägen samt i väster till Abbortjärn. Abborrtjärnens hänsynsområde är på sitt sätt ganska unikt på distrikt Bredbyns Anundsjödel genom att det är ett så stort sammanhängande område med en mängd olika skogstyper. Hela området är drygt 100 ha och där finns mycket gammal tallskog som är skiktad och olikåldrig. Senvuxen granskog med inslag av asp återfinns i dungar och svackor med fuktiga partier. Här finns också fragment av lövbrännor i senare susccessionstadier. Brandstubbar finns över hela området; däremot saknas lågor och lågakontinuitet i stor utsträckning. Två tjärnar och några småvatten bidrar till variationsrikedomen. I området finns även produktionsskog som är väl bestockad och med hög bonitet. Södra delen och i norr mot Abbortjärn består av tall på uppemot 200-300 år med senvuxen gran under. Vissa delar av dessa bestånd består även av rent skiktad tallskog. Insprängt i det 18

gammeltalldominerande området ligger ett ca 20 ha stort produktionsskogsbestånd som är klassat som övrigt FSC-område. I svackor och fuktiga partier samt runt myrar dominerar gran som mestadels är senvuxen. Hänglavar finns i varierande omfattning. Gammal sälg och asp förekommer områdesvis enskilt och i grupper. I nordost finns en långsträckt bergbrant som sluttar i NO (tekniskt impediment) med lodytor och flera mossarter. Branten avslutas med ett ca 3,2 ha gammeltallbestånd (Abbortjärn) som klassats som nyckelbiotop. Antalet funna arter vid fältinventeringen är ringa. Dock kan noteras att iögonfallande mängd knapp- och spiknålslavar observerades på nästan alla tallstubbar och torrtallar. Likaså finns julgransgrilangsdraperade hänglavsträd. Planer på skötsel av detta område för att höja naturvärdena finns. Se 5.1. Avsatta arealer. Spettbergets hänsynsområde (Nytt område-08) Spettbergets västra sluttning har varit orörd under senare tid pga sitt besvärliga läge. Det är en väldigt blockig sluttning som gränsar i väster mot Knäsjöbäcken. Här har vi bördigare gransluttningar med hänglav och grövre asp. De blockigaste områdena består av skiktad tallskog, fläckvis med väldigt fina överståndare. Bäckmiljön är också en del av områdets dynamik. Den går slingrande genom området med varierande markförhållanden längs sidorna. Området idag är ca 100 ha plus att det gränsar i söder mot avsättningar på Distrikt Björna. Området är också föreslaget som reservat av Länsstyrelsen. 19

Klockenreservatet Klockenreservatet är ett av två Holmenreservatet inom Bredbydistriktets Anundsjödel (det andra ligger på Valbergets topp). Det 7 ha stora reservatet ligger mycket lättillgängligt på ömse sidor om vägen mellan Remmarbäcken och Seltjärn, ca 2 km norr om byn Klocken. Här blandas torrakor med tre generationer grov tall, där de äldsta exemplaren är ca 320 år gamla. Tallskogen är skiktad och uppvisar spår av flera bränder. Spår av vedinsekter och hackspetthål förekommer rikligt på tallarna. Ullticka växer under granlågorna och vitmosslav, lunglav och stuplav kan ses. Bild 3.1. Skiktade bestånd med drygt 300-åriga tallar kan beskådas i Klockenreservatet. Remmarbergets hänsynsområde Vid Remmarberget, ca 3 km norr om byn Remmarbäcken, har ett större sammanhängande område avsatts på bergets syd- och västsluttning. Området innehåller såväl skiftande skogssom nyckelbiotopstyper. De avsatta nyckelbiotoperna utgör ca 25 ha och sammanbinds av bestånd som kommer att skötas med förstärkt naturhänsyn. Där finns bland annat ett björkbestånd (2256-1) som kommer att gallras för fortsatt lövdominans. I beståndet 1866 kommer huvudsakligen barrträd att gallras ut för att gynna löv i alla dimensioner och stadier (redan idag finns där mycket grov asp och björk). Några delar av bergskanten har idag delvis skiktade tallbestånd som skulle kunna förstärkas genom bränning (bestånd 2155 och 1763-1). Praktiska problem med avsaknad av vatten kan utgöra ett hinder. Nyckelbiotoperna är dels en grandominerad bäckmiljö i väster och på Remmarbergets sydsluttning ett större, relativt opåverkat barrskogsområde med träd- och lågakontinuitet. Inkluderar man de områden som kommer att skötas med förstärkt naturhänsyn omfattar hela Remmarbergets hänsynsområde ca 60 ha.

Tabell 3.1. Avsatta arealer som medräknas i regionens miljömål. Moälven Anundsjö Ång-älven Distriktet Produktiv Antal % av Produktiv Antal % av Produktiv Antal % av Produktiv Antal % av areal, ha prod areal areal, ha prod areal areal, ha prod areal areal, ha prod areal Naturområden Naturreservat 20,7 2 0,0 Holmenreservat 14,2 2 0,0 591,6 5 0,3 Nyckelobjekt 130,6 32 3,0 168,2 44 0,2 69,9 18 0,7 2718,4 446 1,3 Objekt med naturvärden 77,7 32 1,8 609,0 200 0,9 211,1 95 2,0 8336,2 1596 4,1 Övrigt FSC-område 32,6 15 0,7 1077,2 308 1,5 62,1 16 0,6 3895,5 889 1,9 Sålda naturområden Delsumma 240,9 79 5,5 1868,6 554 2,6 343,1 129 3,3 15562,4 2938 7,6 Naturarealer Nyckelbiotoper 0,7 2 0,0 4,5 5 0,0 Objekt med naturvärden 68,8 109 0,0 Florahänsyn 1,3 4 0,0 Faunahänsyn 3,0 7 0,0 Övrigt FSC-område 4,8 1 0,1 4,0 2 0,0 280,6 61 0,1 Delsumma 4,8 1 0,1 0,7 2 0,0 4 2 0,0 358,2 186 0,2 Totalt 245,7 80 5,6 1869,3 556 2,6 347,1 131 3,4 15920,6 3124 7,8 21

Barrskogar Lövskogar Sumpskogar Hävd Brandpåverkat Topografi Vatten ha, planområde ha,distriktet Av den avsatta arealen är barrskogar inom Moälven (45 %) och Ångermanälven (54 %) den dominerande biotoptypen, medan det inom Anundsjö både är barrskogar (30 %) sumpskogar (28 %) som utgör dom största biotoptyperna (figur 3.1). Vattenmiljöer (vattendrag och sjöar) förekommer i relativt stor omfattning inom Anundsjö (21 %) medan avsatta biotoper med hävdpåverkan är större inom Moälven (44 ha eller 4 %). Lövdominerade nyckelbiotoper förekommer relativt sparsamt liksom brandpåverkade som nästan helt saknas. Moälven Anundsjö Ång-älven Bredbyn 600 500 400 300 200 100 0 14000 12000 10000 8000 6000 4000 2000 0 Figur 3.1. Den avsatta arealens fördelning på de olika biotopgrupperna. Här infogas tabeller med distriktsjämförelser över naturvärdespoäng och storleksklasser i avsättningar Ola/Ingmar fixar Du kan också själv kommentera detta i texten 3.2.2. Kulturmiljöer Kulturmiljöerna inom distriktet återfinns i högst koncentration inom de områden som koloniserats av människor. Således har de flesta arkeologiska fynden gjorts i dalgångar, längs vattendragen och runt de större och viktigare sjöarna. Runt Hällvattnets strand finns många järnåldersfynd i form av eldhärdar och andra lämningar från boplatser. Längs Utterån finns ett stort antal fångstgropar i spridda fångstgropssystem. Boplatser och fångstgropar förekommer också rikligt längs norra Anundsjöån och i synnerhet runt Pengsjö och Selstamon. Vid Hälla i anslutning till Ångermanälvens planområde finns ett av Västerbottens största fångstgropsystem registrerat, dock inte på Holmens marker. Kännedom om identifierade fornminnen erhåller Holmen genom tillgång till digitala ekonomiska kartor där fornminnena finns markerade. I samband med avverkningsanmälningar upplyser dessutom Skogsvårdsstyrelsen om kända fynd inom anmäld trakt. Hänsynen till kulturmiljöer består i att vid avverkning frihugga kvarlämningarna, t ex torpgrunder, fångstgropar, boplatser, om detta anses förhindra igenväxning. Vid markberedning tas särskild hänsyn för att undvika sönderkörning. 22

Till senare uppkomna kulturmiljöer hör fäbodvallar som finns runt om på distriktet. Holmen Skog äger och sköter några helt på egen hand, t ex Tjärnbodarnas fäbodvall i Norrmesunda. I andra fäbodvallar har bolaget delägande i samfälligheter. En skötselplan har gjorts för området runt Tjärnbodarna (Lindblad, Stig och Heikkinen, Raimo, 1998). Bodvallen har sitt ursprung så långt tillbaka som tidigt 1700-tal. Den första byggnaden flyttades till nuvarande plats 1735 från en närbelägen fäbodvall vid Gammgärdan. Fäbodliv förekom fram till omkring 1940 då den siste hemmansägaren Olof Mårtensson höll sina kor på fäbodvallen. Tjärnbodarna sköts nu genom årligt underhåll i form av städning, slåtter av omkringliggande ängar och löpande förbättringar på byggnaderna. Bild 3.2. Tjärnbodarnas fäbodvall i Norrmesunda med byggnader och anor från 1700-talet. Exempel på andra kulturmiljöer som återfinns på Holmens marker är bl.a. kvarnplatser, dammar, hagar, slåtterängar, renskiljningsplatser och andra samiskt kulturellt intressanta platser. 3.2.3. Värdefulla vattendrag och våtmarker Genom Ångermanälvens planområde flyter Ångermanälven. Som de flesta stora Norrlandsälvar har även Ångermanälven varit utsatt för maximal reglering. Vissa delar nerström kraftverken är större delar av året torrlagd och samtidigt blev stora områden överdämmda. De senaste årens stora nederbördsmängder sommartid har medfört stora problem med översvämningar. Vårfloden som naturligt kom en gång per år är numera uttspridd att även gälla hösten. Dessa händelser påverkar i hög grad miljöerna i strandregionen efter älven. De små biflödena påverkas däremot inte i någon större omfattning av regleringarna. Vattenkvaliteten är relativt näringsrik och har ett bra ph-värde. 23

Vid Stenbittjärnens tillflöde pågår ett kalkningsförsök med en automatisk doseringsstation. Meningen är att öringen ska kunna få bra betingelser vid leken eftersom bäcken är påverkad av de utdikade myrarna i NO. Dikning var förr en vanlig åtgärd för att höja markens produktionsförmåga. Många dikesföretag handlade om att dika torvmarker där oftast dikena utmynnade i åar och bäckar. Vattenmiljöerna och ekosystemen blev i hög grad negativt påverkade. För att slå vakt om den biologiska mångfalden dikas ingen mark för markavvattning. Behov finns att skyddsdika för att tillfälligt underlätta för de kommande föryngringarna. I samband med att slutavverkningar eller gallringar görs runt vatten eller vattendrag lämnas kantzoner. Kantzoner har olika biologisk nytta beroende mot vilken typ av vatten den lämnas. I en sjö producerar sjön mycket autoktont, material dvs den egna produktionen i sjön på organiskt material är stor så därför är inte tillförseln på nytt organiskt material så viktig. I ett mindre vattendrag är tillförseln på alloktont material däremot av största vikt eftersom vattendragets egen produktion av organiskt material är liten. Kantzonernas effekt är av större betydelse för de vattenlevande organismerna i ett mindre vattendrag än i en sjö. Myrkomplexet runt Pengsjöån utgör ett av länets största myrkomplex och är klassat som riksintresse för naturvård. Området innehåller nästan alla i länet förekommande hydrotopografiska myrtyper. Flera av dessa är tydligt och väl utvecklade. I trofihänseende finns allt från öppna mossar till rikkärr. Vegetationen är mångformig vilket ger en värdefull och varierad flora. Området saknar i det närmaste helt dikningsingrepp. Även ornitologiskt är området intressant med förekomst av bl.a. trana, grönbena och gluttsnäppa (Naturvårdsverket, 1994). 3.2.4. Vandringshinder Inom distriktet finns ett stort antal skogsbilvägar och flera kommer i framtiden att byggas. Vid överfarter på fiskförande bäckar är det speciellt viktigt att vägtrummor blir riktigt ilagda så att det inte uppstår ett vandringshinder för bl.a. lekande öring. I arbetet med att kartlägga trummor som brister i detta avseende har distriktet tagit hjälp från Ö-viks kommun och Johan Spens för att få de mest värdefulla vattendragen utpekade. Därefter anställdes Anna Bylund 2005 för att inventera alla trummor (127 st) längs dessa. Det resulterade i en lista på 28 trummor som bedömdes som vandringshinder och har lagts i en prioriterings ordning för att åtgärdas. Halvtrummor har också börjat användas där det finns behov. 3.2.5. Avsatta arealer som ej medräknas i regionens miljömål Endast bestånd som har dokumenterade naturvärden eller förväntas utveckla naturvärden inom en nära framtid ingår i miljömålet. Bestånd som av annan anledning undantas skogsbruk redovisas nedan (tabell 3.2). I samband med att avverkning sker avsätts arealer i form av hänsynstagande som vi i dagligt tal brukar benämna 30 hänsyn. I den gruppen finns den mesta av arealen inom distriktet som 24

avsätts och inte räknas med i regionens miljömål. Det mesta består av kantzoner i olika former. Det kan vara zoner runt myrar, bergimpediment, sjöar och vattendrag. Syftet med kantzoner är att skapa funktionella övergångszoner mellan ex. myrar och fastmark. Kantzoner är ofta omtyckta habitat för smågnagare och skogsfågel. Zonerna består oftast av klenare virke med små volymer. Trots detta så räknar vi att på varje enskild trakt där kantzoner lämnas finns ca 2-5 % kvar av den avverkade volymen. 25

Tabell 3.2. Avsatta arealer som inte ingår i regionens miljömål. Moälven Anundsjö Ång-älven Distriktet Produktiv Antal % av Produktiv Antal % av Produktiv Antal % av Produktiv Antal % av areal, ha prod areal areal, ha prod areal areal, ha prod areal areal, ha prod areal Naturområden Landskapsvård 20,8 3 0,5 178,2 57 0,1 Tekn. ekon. imp. 1878,8 275 0,9 Fornminne 2,6 1 0,0 Kulturlämning 2,8 1 0,0 3,6 2 0,0 17,9 9 0,0 Delsumma 20,8 3 0,5 2,8 1 0,0 3,6 2 0,0 2077,5 342 1,0 Naturarealer Landskapsvård 0,2 1 0,0 32,1 29 0,0 Tekn. ekon. imp. 12,5 8 0,0 Fornminne 0,9 2 0,0 Kulturlämning 7,1 14 0,0 30 Hänsyn 14,6 21 0,3 289,9 246 0,4 62,1 43 0,6 2260,5 1361 1,1 Delsumma 14,6 21 0,3 290,1 247 0,4 62,1 43 0,6 2313,1 1414 1,1 Totalt 35,4 24 0,8 292,9 496 0,4 65,7 45 0,6 4 390,6 1756 2,2 26

3.2.6. Viktiga områden för renskötseln Vilhelmina Södra Sameby är den sameby som bedriver renskötsel inom distrikt Bredbyns Anundsjödel. I regel vistas renarna på Holmens marker under vinterbetet mellan december och april månad. Under den tiden är naturligtvis tillgången på lav, framförallt marklav, mycket viktig för renarna. Samebyn är indelad i två vinterbetesgrupper. Den ena håller till med sina renar från Västanbäcksmon (där de har ett hägn) ner till Bureåborg. Den andra, större gruppen håller sina renar på Selstamon, ett av landets bästa renbetesmarker som sträcker sig mellan Åbosjö i norr och Kubbe i söder. Här är lavtillgången i regel mycket god. Samråd sker en gång per år och omfattar hela markinnehavet som distriktet förfogar över. Holmen Skog tillhandahåller samebyn en temakarta ett par veckor före samrådet ska ske. På temakartan framgår de planerade åtgärderna det närmaste året. De åtgärder som är intressanta för samebyn är planerade avverkningar, vägdragningar och markberedningar. Vid samrådet utgör temakartans information underlaget. Samrådet protokollförs och skrivs under av båda parter. I vissa fall förekommer fältbesök för att få ett bättre beslutsunderlag. Representant från Skogsvårdsstyrelsen kan närvara om någon part önskar så. Speciell hänsyn tas på viktiga och betydelsefulla betesområden, samt efter samebyarnas flyttningsvägar, runt beteshagar och övernattningsställen som finns beskrivet på deras markanvändningskartor. Det kan handla om ändrade hyggesutformningar, föryngrings- och markberedningsmetoder eller överhållning av vissa bestånd. 3.2.7. Tätortsnära områden Ett antal större och mindre tätorter finns inom distriktet och i anslutning till Holmen Skogs marker. Mest påtagligt är detta runt Örnsköldsvik där hänsyn till boende och friluftsliv är en viktig och nödvändig ingrediens i skötseln av skogen. Närheten till bebyggelse innebär oftast ett större hänsynstagande vid avverkning. Ofta görs hyggena mindre än normalt och de får gärna en anpassad utformning för att smälta in i det brukade landskapet. Anpassade kantzoner mot bebyggelser och inägor snitslas ut vid planeringstillfället och avskärmande dungar och ridåer hjälper till att avgränsa upplevelsen av ett nyupptaget hygge. Stigar som korsar avverkningstrakter markeras på kartor och i terrängen för att undvika nedrisning och senare markberedningsskador. Extra omdömesfull avverkning krävs eftersom många besökare kan dyka upp under arbetet. Torra och vindutsatta, enskilda träd kapas för att undvika stormfällningar med de risker som det medför. En inte oansenlig areal mark äger Holmen inne i eller runt om bebyggelse, mark som på grund av sitt läge har ett lågt skogsbruksvärde men högt rekreations- och upplevelsevärde. Holmen försöker så långt det är möjligt att leva upp till det ansvar som detta innebär i form av kostsam och anpassad skötsel. Avvägningar av alla intressen görs från fall till fall. 27

4. Bristanalys 4.1. ASIO-modellen Branden var tidigare den störningsfaktor som hade störst areell påverkan på skogsekosystemen. Utifrån kunskaper om hur ofta ett område brinner, och hur det påverkar sammansättningen av skogstyper kan man bilda sig en uppfattning om hur landskapet såg ut innan människans påverkan blev omfattande. Ett sätt är den så kallade ASIO-modellen, där skogsmark indelas i typer av mark efter hur ofta de brann : Aldrig, Sällan, Ibland eller Ofta. Mer information om ASIO-modellen och hur den kan användas för att skapa sig en bild av ett referenslandskap finns som bilaga till hänsynsplanen. Fördelningen mellan A-, S-, I- och O-mark inom distriktets två hänsynsplaneområden framgår av tabell 4.1. Tabell 4.1. Fördelning av ASIO-klassad mark inom distrik Bredbyn. A-mark (%) S-mark (%) I-mark (%) O-mark (%) Moälven 3,1 27,1 65,1 4,6 Anundsjö 0,5 26,5 67,4 5,6 Ångermanälven 0,5 24,5 67,9 7,1 Distriktet 0,7 26,6 67,2 5,5 4.2. Referenslandskapet För att ha ett mål för vilka skogstyper som är viktiga att bevara eller återskapa är det viktigt att ha en referens till hur landskapet såg ut långt tillbaka i tiden. Genom att dela in bestånden i ASIO-klasser kan man skatta fördelningen av olika skogstyper i ett tänkt referenslandskap på distriktets två hänsynsplanområden. 4.3. Jämförelse mellan referenslandskapet och dagens landskap. Resultatet visar att i referenslandskapet för distrikt Bredbyns Anundsjödel utgjordes omkring 9 % av arealen av granskogar med lång kontinuitet och 14 % av lövbrännor. 54 % av referenslandskapet täcktes av blandskogar med tall, gran och löv. Resterande del var en- eller flerskiktade tallskogar (figur 4.1). Arealen tallskogar är idag större än i referenslandskapet och har ökat på bekostnad av lövbrännor och granskogar med lång kontinuitet. Tallskogarna är dessutom idag övervägande enskiktade, medan de i referenslandskapet oftast var två- eller flerskiktade. Andelen blandskogar har ökat något (4.1) medan andelen äldre skog har minskat. 28

Tallskogar Blandskogar Lövbrännor Granskogar, lång kont 100% 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0% ref nu ref nu ref nu ref nu Moälven Anundsjö Ång-älven Bredbyn Figur 4.1. Jämförelse mellan dagens landskap och referenslandskapet. Brandfrekvensen, d v s hur stor andel av arealen som kan antas ha brunnit årligen, kan för referenslandskapet uppskattas enligt följande (efter Rülcker m.fl., 1994): A-mark brann i princip aldrig. S-mark kan antas ha brunnit 1 gång vart 250:e år, d v s brandfrekvensen var: 1/250*100 = 0,4 % per år på S-mark. I-mark kan antas ha brunnit 1 gång vart 100:e år, d v s brandfrekvensen var: 1/100*100 = 1 % per år på I-mark. O-mark kan antas ha brunnit 1 gång vart 50:e år, d v s brandfrekvensen var: 1/50*100 = 2 % per år på O-mark. Den totala brandfrekvensen för referenslandskapet beräknas alltså enligt följande: 0,4*(andelen S-mark) + 1*(andelen I-mark) + 2*(andelen O-mark) = 0,9 % per år för såväl Ångermanälven,Moälven och Anundsjö. 4.4. Prioritering av objekt Prioritering av objekt som avsätts i hänsynsplanen har gjorts i följande ordning: 1. Befintliga natur- eller kulturmiljövärden (nyckelbiotoper, reservat, kulturmiljöer mm) 2. Geografisk fördelning inom distriktet 3. Bristanalys i förhållande till referenslandskapet 4. Fördelning mellan distrikt (avstämning mot regionmål) 29

Kärnan i hänsynsplanen är områden med dokumenterat höga naturvärden. Hit räknas nyckelbiotoper, Holmenreservat och naturreservat. Bristanalysen används för att prioritera bland objekten som används för att 5 % målet uppnås på regionnivå på Holmen Skog. Här tillkommer t.ex. objekt med naturvärden, övrigt FSCområde och motsvarande. Möjligheten att bilda större sammanhängande områden har beaktats i valet av bestånd som ej har de högsta naturvärdena. Ett av Holmen Skogs prioriterade miljömål är att minst 5 % av den produktiva skogsmarksarealen inom var och en av Holmen Skogs regioner skall undantas från avverkning. På distriktsnivå är ambitionen att minst 3 % undantas. För att regionmålet skall nås avsätts därför mer än 5 % av skogsmarken på distrikt med högre naturvärden. Detta innebär även att inom distrikt med ont om avsättningsbar skog har i vissa fall bestånd med relativt sett låga naturvärden undantagits framför bestånd med högre naturvärden inom andra distrikt. Zoner kring vattendrag har i vissa fall medräknats om bredden är >25 m på vardera sidan om bäcken och det gått att motivera såsom ekologiskt funktionellt. I första hand sker prioriteringen efter befintliga naturvärden (se ovan), och möjligheten att skapa eller binda samman större områden. 30

5. Riktlinjer och mål Distrikt Bredbyn har för avsikt att inom båda sina planområden bibehålla skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga. Inom dessa ramar ska vi ge naturligt förekommande växter och djur förutsättningar att fortleva långsiktigt i landskapet. För att bevara djur och växter i långsiktigt livskraftiga populationer är dessa beroende av olika livsmiljöer. Vissa arter är helt beroende av opåverkade habitat medan andra måste ha miljöer som är starkt störda. Jämfört med ett referenslandskap (urskog) så är dagens skogar inom distrikt Bredbyn förändrade på olika sätt. Mängden död ved i olika nedbrytningsstadier, nyligen brandpåverkad mark, lövbrännor med gammalt grovt löv och tillgången på gammal granskog med lång kontinuitet är biotoper som det finns brister av inom vårt område. Dessutom är bristen på död ved och nyligen brandskadad ved stor över hela distriktet, framförallt inom Moälven. Mål Målet för våra skötselansträngningar ur ett landskapsekologiskt perspektiv är att försöka minska de uppkomna skillnaderna mellan referenslandskapet och dagens skogstillstånd. Åtgärdsförslag För att öka mängden död ved på kort sikt lämnas högstubbar vid varje avverkningstillfälle, döende och död stående skog lämnas kvar och restriktioner tillämpas vid tillvaratagande av vindfällen. För att öka lövandelen där brister finns kan man identifiera lövområden i redan befintliga bestånd. Lövträd gynnas vid gallringar. I unga bestånd med stort inslag av löv kan inriktningen på fuktiga marker gärna vara att beståndet på sikt ska utvecklas till lövskogar. Vidare bör vi beakta bristen på gamla granskogar vid avverkningsplaneringen. 5.1. Avsatta arealer 5.1.1. Mål Målet för Holmen Skog är att 5 % av den produktiva arealen ska avsättas på varje region. Distrikt Bredbyns Anundsjödel är historiskt hårt brukad och idag saknas stora arealer med höga naturvärden. Inriktningen kommer således att vara att bevara de som redan finns, men att dessutom försöka nyskapa naturvärden där förutsättningar för det finns. Sådana områden har klassats som övrigt FSC vid avsättningen av arealer. Målet är att bibehålla och förstärka naturvärden inom dessa arealer. 5.1.2. Åtgärdsförslag För att öka andelen brandpåverkad mark kommer distriktet att fortsätta med hyggesbränningar och komplettera dessa med naturvårdsbränningar av rotstående skog. Förutom att tillskapa bränd ved syftar naturvårdsbränningarna även till att skapa skiktade tallskogar och lövbrännor. 31

För att tillskapa en större andel lövdominerade bestånd kommer lövträd att gynnas i gallring på ståndorter där lövträd utvecklas väl. Barrträd kan där komma att gallras bort i första hand. Grova lövträd av olika trädslag ska ges möjlighet bilda egna bestånd, men även som inslag i blandskogar. Områden som lämnas för fri utveckling kommer att innehålla en ökande mängd död ved, till gagn för insekter och vedsvampar som är beroende av ved i olika succesionsstadier. Holmen har även tagit beslut på att man med aktiv skötsel ska gå in i avsatta områden och försöka höja naturvärdena. Här är ett exempel på ett sådant område. Abborrtjärn ligger ca 3 mil nv om Bredbyn. Området är ca 110 ha stort och omfattar två mindre berg, både tall och gran dominerad skog samt myrimpediment. Området är sedan tidigare genomhugget och stora delar av det är bleckat med MoDos blecka samt ytterligare en blecka som i dagsläget är okänd. Död ved är en bristvara i hela området. Det finns spår av brand, på både träd och kolade stubbar. Föreslagna åtgärder är utglesning, att skapa luckor och död ved samt bränning. Vidare kan också diken sättas igen för att få en mer naturlig hydrologi (bestånd 4880). På norra berget skall utglesning och luckor göras innan bränning utförs. På södra berget är det gles tallbevuxen mark med mycket kråkbär. Här föreslås markberedning och sådd för att få upp ny föryngring. Detta område skulle behöva brännas, men det finns inte lämpliga gränser för det. Även fri utveckling är planerad till vissa områden. Bild 5.1 Abbortjärn område med planer på aktiv skötsel för att öka naturvärdet. 32

5.2. Lövskogar 5.2.1. Mål Målet är att på regionnivå skall minst 5 % av den friska och fuktiga marken bestå av lövdominerade bestånd under merparten av omloppstiden. På distrikt Bredbyn finns 8,4 % (16970 ha) lövdominerade bestånd på frisk och fuktig mark. Av den arealen är 19 % äldre än 50 år. Målet är att öka den andelen. 5.2.2. Åtgärdsförslag Dessa ska uppnås genom lövgynnade gallringar, men även genom att definiera bestånd som idag inte är lövdominerade men som har förutsättningar att bli det genom aktiva eller passiva åtgärder. Större områden som av naturvårdsskäl lämnas vid avverkningar och som innehåller stor andel löv, kan figurläggas och ges egna identiteter. Dessa ligger ofta i anslutning till vattenmiljöer eller våtmarker och fyller på så sätt flera viktiga naturvårdsfunktioner i landskapet. Bild 5.2. Lövinslaget på Holmens marker ska öka, bl.a. genom lövgynnade gallringar på för lövträd lämpliga marker. 33

5.3. Brand 5.3.1. Mål I referenslandskapet beräknas det inom distrikt Bredbyn i genomsnitt ha brunnit omkring 1800 ha årligen (knappt 0,9 % av arealen). Ett av Holmen Skogs miljömål är att varje region under en femårsperiod ska försöka bränna minst 5 % av den årliga föryngringsytan på torr och frisk mark. 5.3.2. Åtgärdsförslag Lämpliga objekt identifieras och planeras för bränningsanpassad avverkning. Den sammanlagda årsytan som skall brännas på distriktet blir ca 85ha. I planerad hyggesbränning förstärks naturhänsynen vid avverkningen för att säkerställa tillräcklig mängd brandskadad och branddödad ved. Inför naturvårdsbränning avverkas med fördel en del av virkesvolymen för att underlätta bränning. Bild 5.3. Genom kontrollerade bränder skapas liggande och stående bränd ved. Här en hyggesbränning vid Pengsjömyran i juni 2001. 5.4. Värdefulla vattendrag och våtmarker 5.4.1. Mål Senast 2010 skall en åtgärdsplan ha upprättats för vägtrummor som utgör vandringshinder, så att fri passage skapas för organismer i vattendrag med särskilda naturvärden. Planen beaktar 34