1(10) 28.9.2018 Ändring av 23 i lagen om ordnande av social- och hälsovård Lagstiftning Lagen om ordnande av social- och hälsovård Enligt 3 i lagen om ordnande av social- och hälsovård avses med tjänsteproducent landskapets affärsverk enligt 52 i landskapslagen samt aktiebolag och andra bolag, sammanslutningar, föreningar, andelslag, stiftelser och självständiga yrkesutövare som producerar social- och hälsovårdstjänster för landskapet. Sådana tjänsteproducenter är t.ex. social- och hälsocentraler, mun- och tandvårdsenheter samt tjänsteproducenter som producerar tjänster för kunder mot kundsedel eller enligt en personlig budget (lagen om kundens valfrihet inom social- och hälsovården). Bestämmelser om en tjänsteproducents skyldigheter i sin verksamhet enligt lagen om ordnande av social- och hälsovård finns i 23 i lagen. Enligt 23 6 punkten ska en tjänsteproducent till utbildning som tillhandahålls i verksamhetsenheten och till praktik i anslutning till den anta socialvårds- och hälso- och sjukvårdsstuderande enligt 38 i enlighet med vad det universitet som ansvarar för utbildningen och landskapet anvisar. Enligt 38 i lagen om ordnande av social- och hälsovård kan ersättning av statsmedel betalas för kostnader som orsakas av utbildning på universitetsnivå för yrkesutbildade personer inom socialvården och hälso- och sjukvården och praktik i anslutning därtill samt för tjänstgöring som krävs för att den som är medborgare i en stat som inte tillhör Europeiska unionen ska få legitimation. Ersättningen betalas till de landskap som är huvudmän för universitetssjukhus. För att ersättning ska betalas förutsätts att landskapen i samarbetsområdet och de universitet som ger utbildning har ingått ett utbildningsavtal. Bestämmelser om ersättningsförfarandet föreslås i 42. Bestämmelser om de utbildningar som ligger till grund för ersättning och om ersättningsgrunder,
2(10) ersättningarnas storlek, förfaranden och tidsfrister för betalning av ersättningar samt vad som ska avtalas i utbildningsavtalen utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. Förslaget till lag om ordnande av social- och hälsovård utvidgar betalandet av statens utbildningsersättning. För närvarande betalas statens utbildningsersättning för kostnader för läkarutbildningar, specialistläkarutbildningar, tandläkarutbildningar och specialisttandläkarutbildningar (59 i hälso- och sjukvårdslagen). År 2018 betalas statlig utbildningsersättning för ovan nämnda ändamål till ett belopp av sammanlagt 94,7 miljoner euro. I bestämmelserna om en tjänsteproducents skyldigheter i 23 i lagen om ordnande av social- och hälsovård ingår inte skyldighet att till praktik anta studerande som ska avlägga en yrkeshögskoleexamen inom hälso- och sjukvård och det sociala området eller en yrkesinriktad examen inom social- och hälsovårdsbranschen. Också i dessa examina ingår praktik i arbetslivet som en viktig del. Enligt 37 och 65 i hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) är yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården skyldiga att delta i utbildningsverksamhet inom hälso- och sjukvården på det sätt som avtalas med utbildningsanordnaren. I samband med att socialvårdslagen (1301/2014) trädde i kraft den 1 april 2015 upphävdes den tidigare socialvårdslagen (710/1982). Den upphävda lagens 8 kap. förblev i kraft. Enligt 52 i lagen i fråga kan en kommun och läroanstalt som ansvarar för utbildningen av socialvårdspersonal överenskomma om utnyttjande av socialvårdens verksamhetsenheter för ordnande av socialvårdsutbildning. En kommun har rätt att för direkta kostnader som föranleds av ordnandet av ovan avsedd utbildning, till fullt belopp erhålla ersättning av en högskola eller annan myndighet eller ett annat samfund som ansvarar för utbildningen. Vid fastställandet av ersättning beaktas även den direkta nytta som utbildningen medför för kommunen. Yrkeshögskoleexamina inom social- och hälsovården Bestämmelser om omfattningen av yrkeshögskoleexamina finns i statsrådets förordning om yrkeshögskolor (1129/2014). De examina som avläggs vid yrkeshögskola är yrkeshögskoleexamen och högre yrkeshögskoleexamen. Yrkeshögskoleexamen är grundexamen vid yrkeshögskolorna.
3(10) Examensbenämningar som ska hänföras till yrkeshögskoleexamen inom hälsovård och det sociala området är t.ex. fysioterapeut (YH), socionom (YH), rehabiliteringsledare (YH), röntgenskötare (YH), bioanalytiker (YH) och sjukskötare (YH). De flesta yrkeshögskoleexamina inom hälsovård och det sociala området omfattar 210 studiepoäng. Undantag är t.ex. utbildningar som leder till examensbenämningarna förstavårdare (YH) och hälsovårdare (YH), vilka omfattar 240 studiepoäng samt utbildningen som leder till examensbenämningen barnmorska (YH), vilken omfattar 270 studiepoäng. Av dessa innehåller t.ex. utbildningarna till hälsovårdare och barnmorska också sjukskötarutbildning. I de studier som leder till yrkeshögskoleexamen ingår enligt 3 i statsrådets förordning om yrkeshögskolor praktik för främjande av yrkesfärdigheten som är minst 30 studiepoäng. Omfattningen av den praktik som ingår i yrkeshögskoleexamina inom hälsovård och det sociala området varierar enligt högskolans studieplan men är mellan 75 och 120 studiepoäng. Omfattningen av den praktik som ingår i examina för sjukskötare och barnmorska baserar sig på Europaparlamentets och rådets direktiv om erkännande av yrkeskvalifikationer (2005/36/EG). Yrkesutbildning inom social- och hälsovårdsbranschen Lagstiftningen om yrkesutbildning har förnyats i början på 2018. Samtidigt förnyades förordningar som utfärdats med stöd av lagen. Till examensstrukturen för yrkesutbildning hör yrkesinriktad grundexamen, yrkesexamen och specialyrkesexamen. Inom alla examenstyperna finns examina inom social- och hälsovården där det ingår studier som utförs i praktiska arbetsuppgifter vid verksamhetsenheter för social- och hälsovård. En grundexamen inom social- och hälsovården omfattar 180 kompetenspoäng. Examen innehåller åtta kompetensområden: Vård och rehabilitering för äldre, fotvård, vård och pedagogisk verksamhet för barn och unga, mentalhälsoarbete och missbrukarvård, sjukvård och omsorg, munhälsovård, arbete med personer med funktionsnedsättning och akutvård på grundnivå. Den kompetensområdesrelaterade examensbenämningen är närvårdare, förutom för kompetensområdet för akutvård på grundnivå där examensbenämningen är förstavårdare på grundnivå. Yrkesexamen inom social- och hälsovården är t.ex. yrkesexamen i massage (fr.o.m. 1.1.2019), yrkesexamen i
4(10) omsorgsarbete för utvecklingsstörda och yrkesexamen för mentalhälsoarbete och missbrukarvård. Specialyrkesexamen inom social- och hälsovården är t.ex. specialyrkesexamen i massage (fr.o.m. 1.1.2019) samt i immobilisationsvård, mentalhälsoarbete och missbrukarvård samt äldreomsorg. Genom förnyandet av yrkesutbildningen stärktes examinas koppling till arbetslivet. Målet är att t.ex. närvårdarnas yrkeskompetens bättre ska motsvara kraven i arbetslivet. I samband med reformen infördes en enhetlig individualiseringsprocess där studerandens tidigare förvärvade kunnande identifieras och erkänns och där man planerar hur det kunnande som saknas ska förvärvas samt visande och bedömning av kunnandet och behövliga stödåtgärder. När det gäller bedömningen av kunnandet övergick man till ett sådant sätt att avlägga yrkesinriktad examen som baserar sig på evidens och är oberoende av på vilket sätt kunskapen förvärvats. Kompetensen visas i huvudsak i praktiska arbetssituationer i arbetslivet. Som en ny form av utbildning på arbetsplatsen infördes utbildningsavtalsbaserad utbildning som ersätter den tidigare inlärningen i arbetet. Enligt 71 i lagen om yrkesutbildning ingår utbildningsanordnaren ett skriftligt avtal med en företrädare för utbildningsavtalsarbetsplatsen om den studerandes förvärvande av kunnande på arbetsplatsen i samband med praktiska arbetsuppgifter. Den utbildning som ska ordnas arbetsplatsen planeras som en del av den personliga utvecklingsplan för kunnandet som ska utarbetas för varje studerande. En representant för arbetsplatsen deltar i planeringen av den utbildning som ska ordnas på arbetsplatsen. Det föreskrivs inte längre om en minimi- eller maximiandel av kunnandet som ska förvärvas i utbildning som baserar sig på utbildningsavtal. Tidigare var minimiandelen för lärande i arbete för yrkesinriktad grundexamen 30 kompetenspoäng. Enligt 73 3 mom. i lagen om yrkesutbildning betalas ingen ersättning för utbildning som grundar sig på ett utbildningsavtal. Utbildningsanordnaren och en företrädare för utbildningsavtalsarbetsplatsen kan dock ingå avtal om att den som tillhandahåller en utbildningsavtalsarbetsplats betalas utbildningsersättning för studerande som har rätt till krävande särskilt stöd enligt 65 i lagen om yrkesutbildning. Studeranden står inte i arbetsförhållande till den som tillhandahåller utbildningsavtalsarbetsplatsen.
5(10) Enligt lagen om yrkesutbildning kan utbildningsanordnaren ordna yrkesutbildning på en arbetsplats i samband med praktiska arbetsuppgifter såsom utbildning som grundar sig på läroavtal. Läroavtalsutbildningen förblir till de centrala delarna som före reformen. Om läroavtalsutbildningen uppskattas orsaka kostnader för arbetsgivaren, betalar utbildningsanordnaren arbetsgivaren utbildningsersättning på det sätt som överenskoms i det avtal om ordnande av läroavtalsutbildning som de ingår (73 i lagen om yrkesutbildning). Yrkeshögskolornas utbildningsersättningar Under våren 2018 utredde social- och hälsovårdsministeriet genom en enkät riktad till yrkeshögskolor och verksamhetsenheter för social- och hälsovård vilka praktikersättningar som yrkeshögskolorna betalat till verksamhetsenheterna för social- och hälsovård. Enkäten besvarades av 21 yrkeshögskolor och 24 verksamhetsenheter för social- och hälsovården. Enligt utredningen genomförde år 2017 sammanlagt 35 433 yrkeshögskolestuderande inom social- och hälsovården praktik vid en verksamhetsenhet för social- och hälsovård. Antalet praktikveckor per studerande var i medeltal nio veckor per år. Yrkeshögskolorna hade sammanlagt 13 716 praktikavtal, av vilka 38 procent ingåtts med verksamhetsenheter inom offentliga sektorn, 45 procent med enheter inom privata sektorn och 17 procent med enheter inom tredje sektorn. Enligt utredningen betalade yrkeshögskolorna år 2017 sammanlagt ett belopp på uppskattningsvis 8,3 miljoner euro i praktikersättningar till verksamhetsenheterna för social-och hälsovård. Som avtalsform användes ramavtal som gäller tills vidare och för viss tid samt examens- och studeranderelaterade avtal. Medelvärdet av de praktikersättningar som yrkeshögskolorna betalade var 35 euro per vecka och den vanligaste ersättningen 30-34 euro per vecka. Ersättningarna varierade mellan 12 och 149 euro per studerande per vecka. Vid många verksamhetsenheter täckte ersättningarna endast direkta kostnader i anslutning till praktiken, såsom skyddskläder, aktivkort och hyra för klädskåp. Praktikersättningarna riktades också till t.ex. kostnader för handledning och bedömning av studeranden, handledarnas pedagogiska utbildning samt lönekostnader för en utbildningskoordinator eller en utbildningsöverskötare. Variationen i ersättningarnas storlek
6(10) berodde på olika prissättningsgrunder vid praktikplatserna och på om kostnaderna för praktiken också ersattes på annat sätt än finansiellt. Enligt yrkeshögskolorna ersattes kostnader för praktiken t.ex. genom att en lärares arbetsinsats riktades till verksamhetsenhetens utvecklingsprojekt eller genom att verksamhetsenhetens personal erbjöds fortbildning. Utöver till praktikhandledning riktades verksamhetsenheternas personals arbetsinsats till att introducera studerandena i verksamhetsenhetens organisation, bedöma studeranden, planera och organisera praktiken samt till samarbete med yrkeshögskolan, administrativa uppgifter och kvalitetssäkring och utveckling av praktiken. Kostnaderna för praktiken täcktes till största delen av verksamhetsenheternas egna anslag. Enligt utredningen täckte praktikersättningarna cirka 10 procent av kostnaderna. Enligt utredningen understödde alla yrkeshögskolor utom en att praktikersättningarna ska slopas i framtiden. Enligt verksamhetsenheterna för social- och hälsovård borde praktikersättningarna betalas även i fortsättningen. De som svarade på enkäten var eniga om att man bör förbereda sig för praktikkostnaderna i de kommande landskapen och i ersättningarna till aktörer som producerar tjänster som hör till det offentliga ansvaret för ordnande av tjänster. Som alternativa lösningar till nuvarande praxis föreslogs ett liknande ersättningssystem för staten eller landskapsförvaltningen som utbildningsersättningssystemet för medicine studerande samt en enhetlig avtalspraxis för hela landet. Också en utvidgning av verksamhetsmodellen med en klinisk lärare sågs som ett alternativ i framtiden. Propositionens mål och de viktigaste förslagen Det föreslås att en ny 6 a punkt fogas till 23 i lagen om ordnande av social- och hälsovård, enligt vilken en tjänsteproducent till utbildning som ges i verksamhetsenheten och praktik i anslutning därtill utan särskild ersättning ska anta studerande som ska avlägga en yrkeshögskoleexamen inom hälso- och sjukvården och det sociala området samt en yrkesinriktad grundexamen, yrkesexamen och specialyrkesexamen inom social- och hälsovårdsbranschen i enlighet med vad landskapet, högskolan och läroanstalten anvisar. En förutsättning för det som anvisas är ett avtal mellan landskapet och tjänsteproducenten om praktikplatser och riktandet av dem till utbildningar inom
7(10) social- och hälsovården. Förslaget kompletterar skyldigheten enligt 6 punkten i paragrafen enligt vilken en tjänsteproducent till utbildning som tillhandahålls i verksamhetsenheten och till praktik i anslutning till den ska anta socialvårds- och hälso- och sjukvårdsstuderande enligt 38 i enlighet med vad det universitet som ansvarar för utbildningen och landskapet anvisar.. Landskapet har inte skyldighet att betala någon särskild ersättning för de ovan nämnda studerandenas praktik. Yrkeshögskolorna ska inte heller betala utbildningsersättning till tjänsteproducenterna i fortsättningen. I fråga om yrkesutbildning inom social- och hälsovården har det i 73 i lagen om yrkesutbildning föreskrivits att utbildningsersättning inte betalas till utbildningsavtalsarbetsplatser med undantag för de situationer där det är fråga om studerande som har rätt till krävande särskilt stöd enligt 65. Kostnaderna för praktiken ska ingå i den totala finansiering som landskapen betalar till tjänsteproducenterna. Landskapen ska förhandla och avtala med yrkeshögskolorna, anordnare av yrkesutbildning och tjänsteproducenter om att de tjänsteproducenter som omfattas av det offentligas ansvar för ordnandet av tjänster ska tillhandahålla tillräckligt med praktikplatser för yrkeshögskolornas och yrkesutbildningsanordnarnas behov. Propositionens konsekvenser Ekonomiska konsekvenser Enligt social- och hälsovårdsministeriets utredning täcker verksamhetsenheterna för social- och hälsovård redan nu största delen av kostnaderna för yrkeshögskolestuderandenas praktik med sina egna anslag. Om de praktikersättningar som yrkeshögskolorna betalat slopas innebär det en inbesparing på ca 8,3 miljoner euro i yrkeshögskolornas utgifter, varvid den finansiering som tjänsteproducenterna inom social- och hälsovården erhållit från yrkeshögskolorna minskar i motsvarande grad.
8(10) De anslag som frigörs ger yrkeshögskolorna möjlighet att effektivisera och förbättra praktikhandledningen. Detta förutsätter bl.a. att undervisnings- och kulturministeriet får yrkeshögskolorna att öka antalet lärare för den praktikhandledning som sker vid verksamhetsenheter inom social- och hälsovården. Behövliga personalökningar sker enligt yrkeshögskolornas beslut. En ökning av antalet lärare för handledningsuppgifter inom verksamhetsenheterna kompenserar de ekonomiska förluster som slopandet av praktikersättningarna orsakar verksamhetsenheterna och förbättrar deras verksamhetsförutsättningar. En ökning av resurserna för handledning i samband med praktiken förbättrar praktikens kvalitet och främjar studerandenas yrkesfärdigheter i kommande arbetsuppgifter. De kostnader som ordnandet av praktiken orsakar tjänsteproducenterna föreslås ingå i den totala finansiering som landskapen betalar till tjänsteproducenterna. Om den finansiering som riktas till tjänsteproducenterna inte täcker de kostnader som skyldigheten att ordna praktik orsakar dem, kan detta i någon mån minska tjänsteproducenternas vilja att tillhandahålla praktikplatser. Konsekvenser för myndigheterna Landskapets uppgift är att handleda och övervaka tjänsteproducenterna i anslutning till det praktiska genomförandet av praktiken och uppföljningen av kvaliteten. Slopandet av ersättningarna minskar det administrativa arbetet i anslutning till yrkeshögskolornas praktikavtal. Verksamhetsenheterna för social- och hälsovården har enligt utredningen använt praktikersättningarna t.ex. till avlönande av lärare i kliniskt vårdarbete för uppgifter i anslutning till praktiken. Om ersättningarna slopas innebär det att de anslag som behövs för lön till dessa arbetstagare måste täckas med finansiering som erhållits från landskapet för tjänsteproduktion. Konsekvenser för företagen Förslaget till bestämmelse förpliktigar på lika grunder både landskapets affärsverk och andra tjänsteproducenter enligt 3 i lagen om ordnande av social- och hälsovård att ta emot studerande för praktik. Förslaget ställer de verksamhetsenheter för social- och hälsovård som omfattas av det
9(10) offentligas ansvar för ordnande av tjänster i samma ställning oberoende av deras ägarunderlag. Det ligger i såväl privata som offentliga tjänsteproducenters intresse att upprätthålla och förbättra utbildningskvaliteten så att man får så kompetent och yrkesskicklig personal som möjligt i socialoch hälsovårdsbranschen. Då yrkeshögskolorna ökar antalet handledande lärare på praktikplatserna förbättras tjänsteproducenternas verksamhetsförutsättningar. Konsekvenser för människorna Genom landskapets ledning och koordinering säkerställs det att de studerande som ska avlägga yrkeshögskoleexamen inom hälsovård och det sociala området och yrkesinriktad examen inom social- och hälsovårdsbranschen får praktikplatser och främjas studerandenas möjlighet att avlägga sin examen utan fördröjning. Det är till fördel för studerandena att man fäster särskild uppmärksamhet vid praktikens kvalitet och vid att examina ska motsvara arbetslivet. De som arbetar i handledningsuppgifter vid verksamhetsenheterna har samma handledningsskyldighet som tidigare. Då verksamhetsenheterna får lärarresurser förbättras möjligheterna att utveckla samarbetsförfarandena för de handledare som arbetar vid verksamhetsenheterna samt lärarna och studerandena och samtidigt stöds handledarnas pedagogiska färdigheter. Med tanke på verksamhetsenheternas personal är det viktigt att se till att den goda praxis som finns kan fortsätta. ---------- 23 Tjänsteproducenternas skyldigheter En tjänsteproducent ska i sin verksamhet enligt denna lag --- 6 a) till utbildning som ges i verksamhetsenheten och praktik i anslutning därtill utan särskild ersättning anta studerande som ska avlägga yrkeshögskoleexamen inom hälsovård och det sociala området samt yrkesinriktad grundexamen, yrkesexamen och specialyrkesexamen inom
10(10) social- och hälsovårdsbranschen i enlighet med vad landskapet, högskolan och läroanstalten anvisar, ---