Brand- och skelettbegravning i strandvallen i Gislöv

UV SYD RAPPORT 2002:27 ARKEOLOGISK FÖRUNDERSÖKNING Brand- och skelettbegravning i strandvallen i Gislöv Skåne, Gislövs socken, Gislöv 19:2, RAÄ 1 Inger Torstensdotter Åhlin 1

Riksantikvarieämbetet Avdelningen för arkeologiska undersökningar UV Syd Åkergränden 8, 226 60 Lund Tel. 046-32 95 00 Fax 046-32 95 39 www.raa.se/uv 2002 Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 2002:27 ISSN 1104-7526 Kart- och ritmaterial Kennet Stark Fyndteckningar Annika Jeppsson Layout Anita Esping Bodén Tryck/Utskrift UV syd, Lund, 2002 Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriverket, 801 82 Gävle. Dnr L 1999/3

Innehåll Inledning 5 Topografi och fornlämningsmiljö 5 Undersökningsresultatet 9 Sammanfattning och åtgärdsförslag 11 Referenser 12 Administrativa uppgifter 12 Bilaga Osteologisk analys Inledning 13 Metod 13 Material 14 Skelett 14 Brända ben 14 Litteratur 15

Fig. 1. Utsnitt ur GSD-Röda kartan, Skåne län, med platsen för undersökningen markerad. Skala 1:250 000. 4

Brand- och skelettbegravning i strandvallen vid Gislöv Inger Torstensdotter Åhlin Inledning Under första veckan i mars 1995 utförde Riksantikvarieämbetet, avdelningen för arkeologiska undersökningar, UV Syd en arkeologisk förundersökning av en grav på RAÄ 1 inom en del av fastigheten Gislöv 19:2, Gislövs socken, strax öster om Trelleborg vid den skånska sydkusten (Fig. 1 2). RAÄ 1 är ett flatmarksgravfält, till största delen borttaget under början av 1900-talet. Den arkeologiska förundersökningen utfördes då kommunen planerade att komplettera den befintliga skolan med en tillbyggnad och att uppföra en ny byggnad i den södra delen av fastigheten. Tillbyggnaden omfattar en 280 m 2 stor yta sydväst om nuvarande skola och ca 20 meter söder om det befintliga skolhuset, inne på nuvarande skolgård, skulle den ca 400 m 2 stora nybyggnaden uppföras. De undersökta områdena utgjordes dels av nuvarande skolgård, dels ett i väster angränsande ängsområde. Inom ett av schakten påträffades en brand- och en skelettbegravning i samma nedgrävning. Dateringen faller inom äldre järnålder. Förundersökningen bekostades av uppdragsgivaren Trelleborgs kommun. Ansvarig för förundersökning och rapportarbete var Inger Torstendotter Åhlin. För den osteologiska analysen svarade Caroline Arcini. Topografi och fornlämningsmiljö Det undersökta området är beläget på Litorinavallen som här höjer sig till en nivå på ca 5 m över nuvarande havsyta. Terrängen sjunker sedan. Strax norr om fastigheten löper en äldre vägsträckning, kustvägen mellan Trelleborg och Ystad. Vägen löper ofta mycket nära kusten och på flera sträckor följer den just strandvallsbildningen; en av naturen given vägbank som nyttjats som sådan på flera ställen utmed den skånska kusten (Fig. 3). Då den nuvarande skolan byggdes år 1909 utfördes på anmodan av Riksantikvarien en undersökning av Otto Rydbeck, efter det att skelettdelar hittats i samband med schaktarbetena. Vid undersökningarna påträffades flera skelettgravar samt en urnegrav. Skelettgravarna låg ca 0,5 m under den nuvarande markytan och var enligt 5

Fig. 2. Undersökningsområdet markerat på utsnitt ur GSD Ekonomiska kartan, blad 1C 7h. Skala 1:10 000 beskrivningarna i dåligt skick. I ett par fall kunde man konstatera att gravarna var orienterade i öst västlig riktning och två av gravarna omgärdades av stenar. I en av gravarna påträffades ett rostigt järnföremål, vilket tolkades som del av ett svärd. Även urnegraven framträdde på samma nivå under markytan. Vidare finns det uppgifter om att ytterligare två skelettgravar ska ha tagits bort ca 20 30 meter väster om exploateringsområdet. Vid undersökningstillfället observerades att området sedan länge nyttjats för grustäkt. Enligt Nicolovius, som han uttrycker det i boken Folklifvet i Skytts härad, skall det på platsen ha funnits en hög, den så kallade Modes Dös, belägen på Gislövs ängar vid stranden. Ovan omtalade lämningar utgör enligt fornminnesregistret nr 1 i Gislövs socken. Den är ej markerad på Ekonomiska kartan. Läget invid en äldre vägsträckning och med havet i söder, passar väl in i lokaliseringsmönstret av gravfält under förhistorisk tid i denna region. Där finns ett flertal exempel på gravar och gravhögar med liknande placering i terrängen. Ett exempel av flera kan lyftas 6

Fig. 3. Skånska Rekognosceringskartan 1812 1820. Undersökningsområdet markerat med en ring. Skala 1:20 000 fram i sammanhanget illustrerande omfattningen och den kronologiska spännvidden hos denna typ av lämning. Fornlämning nr 5 i Maglarps socken väster om Gislöv är ett sedan länge känt höggravfält från yngre järnålder. Gravfältet utgörs nu av ett 90-tal gravar, både låga gravhögar och stensättningar, som i öst-västlig riktning breder ut sig utmed Litorinavallen. Gravfältet har emellertid ursprungligen varit större. I Iduna 1820 skriver Magnus Bruzelius Hela stranden mellan Trelleborg och Maglarp har i äldre tider varit uppfylld med större och mindre ättehögar, av vilka några nu är förstörda genom åkerbruk, som på denna ort årligen gör stora inskränkningar på fornlemningarnas område. I sjelfwa ägoskillnaden mellan Trelleborg och Maglarp, ligger på båda sidor om Trelleborgs sockengräns en mängd större och mindre ättehögar, af hwilka en del bliwfit förstörda vid anläggandet av wägen och av en gärdesgård som går tvärs öfwer fältet. Men år 1814 kunde man ännu räkna 102 högar på detta ställe. Gravfältet är daterat från 100 f.kr till 1000 e.kr. (förromersk järnålder vikingatid). 7

8 Fig. 4. Schaktplan med schakten markerade med grått raster. Graven i schakt 2 markerad med fylld cirkel. Skala 1:800

Undersökningsresultatet Vid förundersökningen grävdes två sökschakt inom och i anslutning till de ytor som skulle komma att beröras av den planerade tillbyggnaden och nybyggnationen (Fig. 4). Schaktens sammanlagda längd uppgick till 92 löpmeter, vilket med en schaktbredd på 1,60 m motsvarar en yta om ca 150 m 2. Schaktdjupet varierade mellan 0,10 1 meter. Omedelbart under grässvålen i schakt 2 påträffades en grav. Graven som låg i det närmaste i öst-västlig riktning var kraftigt skadad. Undersökningen genomfördes med handredskap. Graven framträdde tydligt i den omgivande sanden och var ca 2,00 m lång och mellan 0,72 0,76 m bred med ett djup mellan 0,05 och 0,10 m. Norra delen av graven var skadad genom en grundläggning till en sentida bebyggelselämning. Delar av en stenpackning fanns bevarad framförallt i gravens östra del. Storleken på stenarna i packningen var mellan 0,10 0,20 m. Fyllningen i graven bestod till största delen av brun humös sand, men i gravens västligaste del utgjordes fyllningen av svart sotig sand. Det var endast i denna del av graven, i den svarta sotiga sanden, som delar av två individer påträffades. Vid undersökningen påträffades obrända delar av ett kranium samt ett fragmenterat överarmsben. I den svarta sotiga sanden påträffades anslutning till det obrända skelettmaterialet även brända ben. Efter ostelogisk analys konstaterades att också de brända benen härrör från människa. Analysen visar att det rör sig om två olika individer (se bilaga osteologisk rapport, Caroline Arcini). (Fig. 5) Fig. 5. Plan över den undersökta graven A1. 9

Det gick inte att urskilja någon stratigrafisk nivåskillnad mellan de två skilda typerna av begravningar, vilket gör materialet svårtolkat. Det något märkliga förhållandet att benmaterialet endast fanns bevarat i gravens västra del är svårförklarligt. En av orsakerna skulle kunna vara att bevaringsförhållandena i marken skiljer sig från den ena delen av graven till den andra. Möjligtvis kan det vara så att den kraftigt sotiga miljön i den västra delen av graven haft en gynnsam inverkan på bevaringsomständigheterna, det sotiga inslaget har bidragit till att hålla fukten på ett annat sätt än den svagt humösa fyllningen i den andra delen av graven. Ytterligare en möjlighet skulle kunna vara, att då skelettmaterialet endast representerar delar av individer, att endast dessa delar av individerna blivit gravlagda på detta ställe. Som framgår av den osteologiska rapporten är det framförallt när det gäller brandgravar inte sällan som just delar av kraniet avsiktligt tagits tillvara och gravlagts. Ett intressant förhållande är att båda individerna ligger i den västra delen av graven och när det gäller det obrända skelettet torde man kunna säga att den döde blivit gravlagd med huvudet i väster. I anslutning till benresterna låg skärvor av ett mindre keramikkärl av en typ som är vanlig under äldre romersk järnålder. Mynningskanten var tunn, lätt utåtböjd och övergången mellan hals och skuldra var tydligt markerad (Fig. 6). En tand från det obrända skelettet har daterats till 1990±75 BP, Ua-7123 och kalibrerat och angivet med två sigmas konfidensintervall ger det dateringen 170 f.kr. 224 e.kr. Denna stämmer väl med den arkeologiska bedömningen av kärlets tidstillhörighet. Fig. 6. Keramik från graven A1. Skala 1:1. Teckning av Annika Jeppsson. 10

Atmospheric data from Stuiver et al. (1998); OxCal v3.5 Bronk Ramsey (2000); cub r:4 sd:12 prob usp[chron] Radiocarbon determination 2400BP 2200BP 2000BP 1800BP Ua-7123 : 1990±75BP 68.2% probability 100BC ( 3.8%) 70BC 60BC (59.2%) 90AD 100AD ( 5.2%) 130AD 95.4% probability 180BC (95.4%) 220AD 1600BP 600BC 400BC 200BC BC/AD 200CalAD 400CalAD 600CalAD Kalenderår Diagram över kalibrerat värde från graven A1. Att olika gravskick förekommer i samma grav är mycket ovanligt, ett annat exempel kan nämnas från en undersökt grav i Abbekås, ca 2,5 mil öster om Gislöv. I samband med att en arkeologisk insats utfördes då Abbekås golfbana anlades undersöktes bl.a. en grav, A28, som hyste lämningarna efter två individer. Den ena bestod av ett mycket fragmentariskt bevarat obränt skelett, medan den andra individen var kremerad. De brända benen var nedlagda samtidigt med den obrände. Den döde var lagd på rygg med huvudet i väster i graven, som var 1,69 lång och 0,40 m bred. Två dräktnålar i brons daterar graven till period V. Tilläggas bör att förekomsten av skelettgravar under bronsålderns period V är mycket sällsynt (Hansson, 1987 1991). Sammanfattning och åtgärdsförslag En arkeologisk förundersökning genomfördes inom fornlämningen RAÄ1, ett gravfält, i Gislövs socken. I ett av schakten påträffades en avlång nedgrävning som visade sig vara en grav rymmande två individer. Gravskicket var anmärkningsvärt då den ena individen begravts obränd och den andra var kremerad. Benresterna var fragmentariska och fanns bevarade endast i den västra delen som hade sotig fyllning. Graven kan dateras till äldre järnålder, dels genom karakteristisk keramik, dels genom radiometrisk analys av tandrester. Trots noggrann undersökning kunde vare sig färgningar av skelett eller spår efter en eventuell kista observeras i resterande del av graven. Utöver den grav som påträffades i schakt 2 framkom inga anläggningar. Någon fortsatt arkeologisk insats bedöms därför som ej motiverad. 11

Referenser Jacobsson, B. 1984. Albäcksbacken i Maglarp, Gravar från stenålder, bronsålder och järnålder. fornlämning 7 och 13 i Maglarps sn. Riksantikvarieämbetet UV Rapport 1984:32. Hansson, M. 1987 1991. Abbekås Golfbana Arkeologisk förundersökning Skåne, V Nöbbelöv socken m.fl. Osteologisk rapport av Arcini, C. Riksantikvarieämbetet, byrån för arkeologiska undersökningar UV Syd Lund. Administrativa uppgifter Riksantikvarieämbetets dnr: 421-1219-1995 Länsstyrelsens dnr och datum för beslutet: 220-1500/95, 1995-02-15 Projektnummer: 1420098-4. Undersökningstid: 3 7 mars 1995 Projektgrupp: Inger Torstensdotter Åhlin Undersökt yta: 92 löpmeter. Läge: Ekonomiska kartan, blad 1C 7h. Koordinatsystem: Rikets Koordinater för undersökningsytans sydvästra hörn: x6138,79 y1338,28 Höjdsystem: RH 1900. Dokumentationshandlingar som förvaras i Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA), RAÄ, Stockholm: 1 planritning i skala 1:20 Fynd: inlämnade till Statens Historiska Museum (SHM). 12

Bilaga Osteologisk analys Caroline Arcini Gislöv 19:2 Inledning Vid utgrävningen av anläggning 1 på gravfältet RAÄ 1 i Gislöv påträffades delar av ett obränt skelett. I anslutning till skelettets huvud fanns även en samling brända ben. Metod Åldersbedömning Ett ben består av epifys, metafys och diafys. Genom att veta ungefär när dessa benändar ska ha vuxit samman kan en åldersbedömning göras. Tonåringar åldersbestäms genom det tillväxttillstånd ett rörben befinner sig i (epifysstatus) (Gray 1973). Ett ben består från början av flera delar som så småningom, när individen vuxit färdigt, växer samman till ett ben. När det är yngre barn är också storleken på benet avgörande. För både barn och vuxna används utseendet och graden av sammanväxningen hos kraniets sömmar (suturer). Suturernas utseende är olika hos barn och vuxna. Hos nyfödda och barn upp till tre år förekommer raka eller lätt vågiga suturer. Från och med tre års ålder börjar tabula externas vasst sågade suturkanter att utbilda mer grova och invecklade suturer (Gejvall 1948). I vuxen ålder påbörjas hopväxandet av suturerna (synostos) och så småningom försvinner de helt. Synostosen börjar i tabula interna och fortsätter mot externan. Det finns dock individuella skillnader (Gejvall 1948, Vallois 1937). För åldersbedömning av individer från brandgravsmaterial används också förhållandet mellan skalltakets tre skikt. Skalltaket består av tre olika skikt, det inre (tabula interna) och det yttre (tabula externa), d.v.s. de kompakta delarna, och ett spongiöst skikt (diploë) däremellan. Hos ett barn består skalltaket bara av de inre och yttre skikten. Med åldern utvecklas det spongiösa mellanskiktet på bekostnad av de två andra. Hos äldre individer tar diploë över de två andra skikten, som blir som tunna skal (Gejvall 1948). Naturligtvis är denna metod behjälplig även vid bedömning av obränt skelettmaterial, i de fall kranietaket är i bitar och kranietaksskikten kan observeras. För obränt material kan tändernas slitage också användas som åldersindikator (Brothwell 1981). Könsbestämning Skallen används också för könsbestämning och främst bedöms utseendet på området över näsroten (glabella) och ögonbrynsbågarna (arcus superciliaris). Hos mannen är ögonhålornas övre kant i all- 13

mänhet mer rundade, näsrotspartiet övergår upptill i ett mer uppdrivet område. Kvinnans övre ögonhålskant är tunnare och regionen ovan kvinnans näsrot är mer plant utformad (Krogman 1946, Ascadi & Nemeskeri 1970). Material Anl. 1 Skelett De obrända benfragment som påträffades bedöms komma från en äldre man över 40 år. De fragmenterade benen består av ett pannben, delar av tinningbenet (pars petrosa), mycket fragmentariska delar av underkäken och fyra tänder samt några fragment av rörben, som skulle kunna vara delar av överarmsbenen. Åldersbedömningen av individen har gjorts utifrån tandslitaget på alla fyra tänderna och graden av sutursammanväxning. Tandslitaget är ganska kraftigt, d.v.s. (dentinet) är tydligt synligt. Kön har bedömts utifrån könsindikerande kriterier på kraniet, där området över näsroten är tydligt markerat och ögonhålornas övre kant är rund, dock ej så grov. Brända ben De brända benfragmenten bedöms komma från ett större barn eller ung tonåring. Vikten ben uppgår till 100 g med en volym av ca 1,5 dl. Benen är välbrända och sotiga. De största fragmentet är 63 mm och de övriga uppskattas till 15 20 mm. Mängden ben motsvarar inte på något sätt hela individen. Inte heller finns det ben från alla kroppsdelar. Åldern på individen har bedömts utifrån förhållandet mellan kranietakets olika skikt, graden av sammanväxning hos kraniets suturer och epifysstatus. Nio kranietaksfragment har delar av suturer som är relativt välutvecklade men helt och hållet öppna. Alla tre kranietaksskikten är synliga men tabula dominerar. Det grövsta kranietaksfragmentet är 2,5 mm tjockt. Ett rörbensfragment med epifysmönster har påträffats, vilket visar att individen fortfarande höll på att växa. Identifierade fragment är: 51 kranietak, 1 diafys med epifysmönster (bendel med tillväxtzon) från överarmsben, lårben eller skenben, 1 caput d.v.s. ledhuvud från överarmsben eller lårben, (Mt 1) stortåns mellanfotsben och två andra mellanfotsben och 1 fingerben nr II (med epifysmönster). Vikten bestämda ben är 40 gram varav 30 gram utgörs av kranietak. Att 40 % av den totala mängden ben kommer från huvudet är säkert ingen slump. Som redan sagts representerar den undersökta mängden ben inte hela individen. Det finns ingenting som tyder på att bålplats och grav är en och samma plats och det verkar som om det oftast är ben från huvudregionen som flyttats och gravsatts. Livskraften - den dödes själ - kunde efter döden återvända till kroppens huvud. De döda levde vidare i ett sorts mellantillstånd och var inte riktigt döda. (Kaliff 1992, s.64). Denna föreställningsvärld skulle finnas dels hos de förkristna, dels hos kelterna 14

Litteratur Ascadi, G.Y. & Nemeskeri, I. 1970. History of Human Life Span and Mortality. Akademiai Kiado, Budapest. Brothwell, D.R. 1981. Digging up bones. London. Gejvall, N.G. 1948 I: Sahlström, K. E. and Gejvall, N.G..1948. Gravfältet på kyrkbacken i Horns socken, Västergötland, II. Stockholm Kaliff, A. 1992. Brandgravskick och föreställningsvärld. En religionshistorisk diskussion. Uppsala Krogman, W.H. 1946.The Human Skeleton in Forensic Medicine. Proc. Inst. Med, 16:154, Chicago. Vallois, H.V. 1937. La durée de la vie chez l homme fossile, L Anthrop 47:499 532. 15