Organdonation PU workshop T7 VT18

Organdonation PU workshop T7 VT18

Bästa framtida kollega! Du ska nu få lära dig om det viktiga ämnet organdonation. Detta är det enda tillfället under grundutbildningen som du får möjlighet till detta. För att bli godkänd krävs att du deltar aktivt i diskussionerna under dagen och besvarar frågorna på pingpong. INNEHÅLL: 1. Varför transplantera? 2. Möjlig organdonator 3. Bestämmande av människans död 4. Samtycke 5. Organisation och tidsförlopp 6. Den begränsande faktorn Bilagor (1) Donationssiffror (1a), donationssamtycke (1b) och donationsregister (1c). (2) SOSFS 2005:10 KÄLLOR: www.merorgandonation.se www.ofomellansverige.se www.scandiatransplant.se Organ- och vävnadsdonatorer i Sverige 2016. Socialstyrelsen. Art nr 2017-7-3. Juli 2017 Organdonation. En livsviktig verksamhet. Betänkande av Utredningen om donations- och transplantationsfrågor. Stockholm 2015. SOU 2015:84 2016 Council of Europe Organizacion Nacional de Transplantes. 2016. Newsletter transplant. International figures on donation and transplantation 2015.Volume 21. 2016 Strasbourg. En skrift framställd av Mette Andersen Ljungdahl och Emil Bluhme (läkarstudenter termin 11). Texten är faktagranskad av donationsansvarig läkare i region Stockholm/Gotland, Kristina Hambraeus Jonzon. Oktober 2017. 1

1. Varför transplantera? I Sverige har vi transplanterat organ sedan 1960-talet. Den första njuren transplanterades i Boston 1954, och i Sverige genomfördes den första njurtransplantationen 1964. Sedan dess har 4657 avlidna och 4429 levande donatorer (Socialstyrelsen 2017-07-01) räddat många liv i landet. De organ som transplanteras i nuläget är njure, lever, hjärta, pankreas, lungor och tarm. Detta innebär att en donator kan rädda upp till åtta liv. Utöver organ transplanteras även olika typer av vävnader, exempelvis blod, benmärg och hornhinna. Indikationerna för organtransplantation är många, dessa kommer dock ej behandlas inom ramen för detta utbildningsmaterial. År 2016 transplanterades 786 organ till totalt 759 personer. Samma år utgjorde levande donatorer en tredjedel av njurdonatorerna. Den första juli 2017 stod 830 personer på väntelistan för att få ett nytt organ. Under 2016 avled 21 personer i väntan på att få genomgå en organtransplantation, vilket 13 personer färre än året innan. Transplantation är a lltså en livräddande behandling som förutom att rädda patienten även är kostnadseffektiv ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Trots de många fördelarna med organdonation hamnar Sverige långt ned på listan i internationella jämförelser när det gäller antal donatorer per miljoner invånare (DPM). År 2016 hade Sverige 18,6 DPM, att jämföra med Finland som hade högst siffror i Norden med 24 DPM. Vidare hade Spanien högst antal i Europa med 43,4 DPM. En vanlig missuppfattning i samhället är att begränsningen ligger i hur donationsviljan registreras. Detta är en ståndpunkt som aktivt drivs av media. Faktum är att den svenska befolkningen är övervägande positiv till donation (ca 70%), men att det är sjukvårdens organisation som till stor del är den begränsande faktorn. DISKUSSIONSFRÅGA: Vad kan det finnas för orsaker till att Sverige har förhållandevis låga donationssiffror? 2. Möjlig organdonator Kriterier för möjlig donator: Alla patienter som förväntas utveckla total hjärninfarkt under pågående respiratorbehandling är möjliga organdonatorer. 2

Inga åldersgränser. En sjukdom i ett specifikt organ behöver inte förhindra organdonation. Mer information om donationsprocessen finns på OFOs hemsida (www.ofomellansverige.se), välj donationsmanual. 3. Bestämmande av människans död Bestämmandet av en människas död är ett strikt reglerat förordnande som bara får utföras av läkare. Om huvudet är skilt från kroppen kan även någon annan än läkare fastställa döden. Lagen (1987:296) säger att en människa är död när hjärnans samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort. När döden har fastställts får medicinska insatser fortsättas om det behövs för att bevara organ eller annat biologiskt material i avvaktan på ett transplantationsingrepp. Insatserna får inte pågå längre än 24 timmar, om det inte finns särskilda skäl till det (1995:833). En människas död skall fastställas med hjälp av indirekta eller direkta kriterier (SOSFS 2005:10). Fastställandet skall göras av legitimerade läkare eller de som har ett särskilt förordnande att utöva läkaryrket enligt 3 kap. 4 lagen (1998:531), dvs. även olegitimerade underläkare. Uppgiften får inte delegeras eller på annat sätt överlåtas. De indirekta kriterierna (enl. SOSFS 2005:10, 3 kap) är kännetecken som visar på varaktigt hjärt- och andningsstillestånd som har lett till total hjärninfarkt. Vid den kliniska undersökningen skall samtliga dessa indirekta kriterier vara uppfyllda: 1. ingen palpabel puls, 2. inga hörbara hjärtljud vid auskultation, 3. ingen spontanandning, och 4. ljusstela, oftast vida, pupiller. De direkta kriterierna (enl. SOSFS 2005:10, 4 kap) tillämpas vid misstanke om total hjärninfarkt, oavsett orsak, då patienten behandlas i respirator. Fastställandet av ett dödsfall med hjälp av direkta kriterier skall göras genom minst två kliniska neurologiska undersökningar, med minst två timmars mellanrum, då samtliga direkta kriterier skall vara uppfyllda: 1. medvetslöshet utan reaktion på tilltal, beröring eller smärta inom kranialnervsinnerverat område (spinala reflexer kan finnas), 3

2. avsaknad av spontana ögonrörelser eller rörelser i käkar, ansikte, tunga eller svalg, 3. ljusstela, oftast vida, pupiller, 4. bortfall av korneal-, blink- och svalgreflexer samt reflektoriska ögonrörelser vid huvudvridning (s.k. doll s-eye movements), 5. ingen påverkan på hjärtrytmen vid tryck på ögonbulb eller vid massage av sinus caroticus, och 6. ingen spontandning. När punkterna 1-6 är uppfyllda skall ett apnétest göras vid varje klinisk neurologisk undersökning för att verifiera upphävd spontanandning. Båda undersökningarna får göras av samma läkare, vanligtvis intensivvårdsläkare eller neurolog. I dagsläget är det enbart de som behandlas i respirator som är aktuella för donation, s.k. donation after brain death (DBD). I många andra länder tillämpas begreppet donation after cardiac death (DCD), dvs. donation då döden fastställts med hjälp av indirekta kriterier. DCD är under utveckling i Sverige men tillämpas ännu inte som rutin. Viktigt att framhäva är att det bara finns en sorts död. När blodcirkulationen upphört att nå hjärnan inträffar total hjärninfarkt och hjärnans funktioner upphör totalt och oåterkalleligt att fungera. Det kan visserligen ske på olika sätt, antingen stannar hjärtat och cirkulationen upphör, eller så pågår en expansiv process i hjärnan och blodcirkulationen stryps. Oavsett orsak leder det till döden. DISKUSSIONSFRÅGA: Förklara varför det finns två olika sätt att fastställa död. 4. Samtycke Huvudregel: Det är den avlidnes vilja som gäller. 1. Donationsregister 2. Donationskort 3. Muntligt ställningstagande I Sverige har vi förmodat samtycke, det vill säga om den avlidne under livstiden inte uttalat sig om organ- och vävnadsdonation utgår man från att hen var positiv till att donera. 4

Vetorätt: Närståendes (en eller flera personer som står den avlidne nära) rätt att säga nej om de tror sig veta att personen i fråga ej ville donera om viljan är okänd. DISKUSSIONSFRÅGA: Hur tolkar du ovanstående samtycksregler? Vad grundar sig regeln om förmodat samtycke på? Vilka olika typer av donationsregister finns det? (se bilaga 1b och 1c). 5. Organisation och tidsförlopp a. Det ska alltid finnas en donationsansvarig läkare (DAL) och en donationsansvarig sjuksköterska (DAS) på ett sjukhus eller en annan enhet där ingrepp får utföras för att ta till vara biologiskt material från en avliden människa, till exempel för att behandla sjukdomar (transplantation). Detta följer av Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2009:30) om donation och tillvaratagande av vävnader och celler och Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2012:14) om hantering av mänskliga organ avsedda för transplantation. b. För att en patient ska kunna bli organdonator krävs insatser från personalen på det sjukhus där patienten vårdas både innan och efter att patienten avlidit. Innan dödsfallet ska en möjlig donator uppmärksammas. Då dödsfallet konstaterats och inställningen till donation utretts fortsätter vården av en lämplig donator fram till och med tillvaratagandet av organen. c. I en optimalt fungerande verksamhet ska DAL och DAS aktivt arbeta för att uppmärksamma möjliga donatorer. Utöver lokala DAL och DAS som finns på sjukhusen finns även regionala DAL och DAS som ansvarar för att samordna donationsverksamheten inom den egna regionen. d. Transplantationsverksamheten är i Sverige uppdelad i tre regioner med upptagningsområden enligt de fyra sjukhus som har transplantationsverksamhet. Västra och Norra Sverige (+Island): Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg OFO Mellansverige: Akademiska sjukhuset, Uppsala. Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge Södra Sverige: Skånes universitetssjukhus, Lund och Malmö e. En möjlig donator uppmärksammas på ett lokalt sjukhus. Nästa steg sker via kontakt till jourhavande transplantationskoordinator som kontaktar 5

uttagsjouren. Uttagsjouren är en senior transplantationskirurg som bedömer huruvida donatorn är lämplig. Tillsammans åker transplantationskoordinatorn och ett team med läkare till berörda sjukhus för uttag av de organ som bedöms som viabla samt där det finns ett behov. I första hand används organ(en) i Sverige, om de inte behövs nationellt erbjuds i förstahand grannländerna därefter övriga europeiska länder. f. För att koordinera organallokationen internationellt finns ett samarbete, scandiatransplant. I nätverket ingår Danmark, Finland, Island, Norge, Estland och Sverige. Totalt sett täcker samarbetet en population på 28,2 miljoner människor där ca 2000 patienter transplanteras årligen. 6. Den begränsande faktorn Av den svenska befolkningen är ca 70% positivt inställda till organ- och vävnadsdonation. Detta reflekteras inte i donationsregistret, där endast 15% av befolkningen är registrerade. Anledningen till att Sverige har sämre donationssiffror i internationella jämförelser kan inte helt förklaras av samhällets inställning. Studier från socialstyrelsen har visat att i en tredjedel av fallen av möjliga donatorer tas aldrig donationsfrågan upp. Det finns i nuläget stora regionala skillnader, exempelvis hade region sydöstra 8,6 donatorer per miljon invånare 2016 i jämförelse med hela landets 18,5 donatorer per miljon invånare. Avgörande är kunskaper, medvetenhet och attityder hos läkare och sjuksköterskor, som vårdar möjliga organdonatorer. Även övergripande struktur och resurser kan påverka utfallet. DISKUSSIONSFRÅGA: Vad tror du att de regionala skillnaderna beror på? Hur tror du att man på bästa sätt kan öka kunskapen inom vården? 6