DET IDEALA VÅLDTÄKTSOFFRET Värderingen av våldtäktsoffers beteenden - en kvantitativ och kvalitativ studie av underrättsdomar

JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet DET IDEALA VÅLDTÄKTSOFFRET Värderingen av våldtäktsoffers beteenden - en kvantitativ och kvalitativ studie av underrättsdomar 2010 Emma Eriksson Examensarbete i processrätt, 30 hp Examinator: Christian Diesen Stockholm, Höstterminen 2014

1 INNEHÅLLSFÖRTECKNING TABELLFÖRTECKNING... 3 SAMMANFATTNING... 4 FÖRKORTNINGAR... 5 1 INLEDNING... 6 1.1 Bakgrund... 6 1.2 Syfte och frågeställningar... 7 1.3 Metod och material... 7 1.4 Terminologi... 13 2 VÅLDTÄKTSBROTTET... 15 2.1 Allmänna utgångspunkter... 15 2.2 Rekvisitet som rör misshandel eller annat våld eller hot... 15 2.3 Rekvisitet som rör kravet på tvång... 15 2.4 Rekvisitet som rör samlag eller annan sexuell handling... 16 2.5 Andra stycket i 6 kap. 1 BrB... 17 3 BEVISRÄTTSLIGA UTGÅNGSPUNKTER... 19 3.1 Allmänna utgångspunkter... 19 3.2 Fri bevisprövning... 19 3.3 Omedelbarhetsprincipen... 20 3.4 Erfarenhetssatser och hjälpfakta... 21 3.5 Domstolens trovärdighets- och tillförlitlighetsbedömning... 21 3.5.1 Allmänna utgångspunkter... 21 3.5.2 Trovärdighet och tillförlitlighet i praxis... 24 4 MÅLSÄGANDENS BETEENDE KVANTITATIV EMPIRISK STUDIE... 28 4.1 En kvantitativ empirisk studie... 28 4.2 Undersökning... 29 4.2.1 Målsägandens motstånd... 29 4.2.2 Målsägandens beteende i direkt anslutning till våldtäkten... 30 4.2.3 Målsägandens inställning till att polisanmäla... 31 4.2.4 Målsägandens beteende under huvudförhandlingen... 32 5 MÅLSÄGANDENS BETEENDE - KVALITATIV EMPIRISK STUDIE... 35 5.1 En kvalitativ empirisk undersökning... 35 5.2 Undersökningen... 35 5.2.1 Målsägandens motstånd... 35 5.2.2 Målsägandens beteende direkt efter våldtäkten... 38 5.2.3 Målsägandens inställning till att polisanmäla... 40 5.2.4 Målsägandens beteende under huvudförhandlingen... 42 6 BETEENDEVETENSKAPENS SYN PÅ VÅLDTÄKTSOFFERS BETEENDEN... 46 6.1 Inledning... 46 6.2 Våldtäktsoffers reaktioner och ageranden... 46 6.2 Det ideala brottsoffret... 48

2 7 ANALYS... 50 7.1 Vilka faktorer tar domstolarna hänsyn till vid trovärdighets- och tillförlitlighetsbedömningen?... 50 7.2 I vilken utsträckning beaktar underrätterna målsägandens beteende?... 51 7.2.1 Målsägandens motstånd... 51 7.2.2 Målsägandens beteende i direkt anslutning till våldtäkten... 52 7.2.3 Målsägandens inställning till att polisanmäla... 53 7.2.4 Målsägandens utsaga och beteende under huvudförhandlingen... 54 7.3 Beteenden som påverkar trovärdigheten och tillförlitligheten... 55 7.4 Underrätternas resonemang avseende målsägandens beteende kontra beteendevetenskaplig forskning... 59 8 DISKUSSION... 60 9 KÄLLFÖRTECKNING... 64 9.1 Offentligt tryck... 64 9.2 Rättsfall... 64 9.3 Litteratur... 64 9.4 Elektroniskt material... 67

3 TABELLFÖRTECKNING Tabell 1: Målsägandens motstånd 29 Tabell 2: Målsäganden har varit upprörd.30 Tabell 3: Målsäganden har berättat för någon..30 Tabell 4: Målsäganden har uttalat ordet våldtäkt.31 Tabell 5: Målsäganden har (inte) polisanmält på en gång...31 Tabell 6: Sammanhängande, klar och detaljerad.32 Tabell 7: Måttfull och utan överdrifter.33 Tabell 8: (Ej) självupplevd...33 Tabell 9: (Ej) ändrat sina uppgifter..33 Tabell 10: (Ej) fallit i gråt/påtagligt berörd..34

4 SAMMANFATTNING Uppsatsen syfte är att ta reda på hur målsägandens beteende påverkar svenska underrätters bedömningar av målsägandens trovärdighet och dennes utsagas tillförlitlighet i samband med en prövning av våldtäktsanklagelser. Ytterligare ett syfte med uppsatsen är att utreda om underrätternas resonemang avseende målsägandens beteende har bäring av beteendevetenskaplig forskning. Arbetet kommer bland annat att besvara hur ofta underrätterna för resonemang kring målsägandens beteende vid trovärdighets- och tillförlitlighetsbedömningen i samband med en prövning av en påstådd våldtäkt samt vilka av målsägandens beteenden som påverkar trovärdigheten och tillförlitligheten i positiv alternativt negativ riktning i underrätterna. I uppsatsen genomförs en kvantitativ och en kvalitativ empirisk studie för att besvara nyssnämnda frågor. Det empiriska materialet har utgjorts av ett slumpmässigt urval av underrättsdomar från år 2010 avseende våldtäkt. Uppsatsens empiriska studier har fokuserat på målsägandens motstånd, målsägandens beteende i direkt anslutning till våldtäkten, målsägandens inställning till att polisanmäla samt målsägandens beteende under huvudförhandlingen. En av arbetets slutsatser är att underrätterna beaktar en del av målsägandens beteenden oftare än andra. Underrätterna har i störst andel av underrättsdomarna beaktat om målsäganden gjort motstånd mot gärningsmannen (50,7 %) samt om målsägandens utsaga varit klar, sammanhängande och detaljerad (57,7 %). Det har även framkommit att målsägandens beteende påverkar trovärdigheten och tillförlitligheten i positiv respektive negativ riktning beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, men att vissa beteenden har större inverkan på trovärdigheten och tillförlitligheten. Genom uppsatsens slutsatser har det framkommit att det bör införas ett ökat redovisningskrav för domstolarna.

5 FÖRKORTNINGAR BrB Brottsbalken (1962:700) BRÅ HD NJA Prop. Brottsförebyggande rådet Högsta domstolen Nytt juridiskt arkiv I Proposition RB Rättegångsbalken (1942:740) SOU SvJT Statens offentliga utredningar Svensk Juristtidning

6 1 INLEDNING 1.1 Bakgrund Sexualbrott, i synnerhet våldtäktsbrottet, är ett samhällsproblem som diskuterats intensivt under flera år. Enligt BRÅ anmäldes 17 700 sexualbrott under 2013, varav 6 000 rubricerades som våldtäkt. 1 Det står klart att åtgärder måste vidtas för att kunna lösa samhällsproblemet. Politikerna försöker ständigt hitta lösningar på våldtäktsproblematiken, inte sällan genom förändringar av våldtäktsbestämmelsen i syfte att omfatta fler gärningar under rubriceringen våldtäkt. I den praktiska tilllämpningen av våldtäktsbestämmelsen ligger ett stort problem i att bevisa om en våldtäkt begåtts. Bevismaterialet är ofta begränsat. I våldtäktsmål saknas ofta direkta vittnesiakttagelser och teknisk bevisning, vilket ofta leder till att det uppstår ord-mot-ord situationer. Det är målsägandens ord som ställs emot den tilltalades. Bevisningen kan trots att det handlar om ord-mot-ord ändå vara tillräcklig för en fällande dom, förutsatt att domstolen genom utredningen i målet finner det ha blivit ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade gjort sig skyldig till åtalet. Beviskravet ställt utom rimligt tvivel anses vara uppnått i mål där ord står mot ord om det finns bevisning som stödjer målsägandens utsaga. Stödbevisningen kan utgöras av till exempel vittnesuppgifter om målsägandens beteende efter händelsen. En av domstolens huvudsakliga uppgifter i mål där ord står mot ord är att bedöma trovärdigheten av målsäganden samt tillförlitligheten av dennes utsaga. 2 När domstolen gör dessa bedömningar förs inte sällan resonemang kring målsägandens beteende i samband med och efter våldtäkten. Vilka dessa beteenden är och hur de värderas av domstolen ska utredas i denna uppsats. För att utreda vilka beteenden som domstolen beaktar i trovärdighets- och tillförlitlighetsbedömningen och hur dessa beteenden värderas kommer en genomgång av underrättsdomar att utföras. Idén till att granska underrättsdomar i syfte att ta reda 1 https://www.bra.se/bra/brott-och-statistik/valdtakt-och-sexualbrott.html 2 Se bland annat NJA 1991 s. 83, NJA 1992 s. 446, NJA 2005 s. 712, NJA 2009 s. 447 I och Svensson (2006/07), s. 381 ff. Av samtyckesutredningen (SOU 2010:71) framgår dock att målsägandens beteende före en våldtäkt saknar betydelse för utredningen i sig.

7 på underrätternas åsikter kring våldtäktsoffers beteende väcktes i samband med att en annan students (Lina Tengvars) uppsats lästes, i vilken förslag på vidare forskning föreslogs i ämnet. 3 1.2 Syfte och frågeställningar Syftet med uppsatsen är att ta reda på hur målsägandens beteende påverkar svenska underrätters bedömningar av målsägandens trovärdighet och dennes utsagas tillförlitlighet i samband med en prövning av våldtäktsanklagelser. Ytterligare ett syfte med uppsatsen är att utreda om underrätternas resonemang avseende målsägandens beteende har bäring av beteendevetenskaplig forskning. Uppsatsen kommer att ta utgångspunkt i följande frågeställningar: Vilka faktorer tar domstolarna hänsyn till vid värderingen av målsägandens trovärdighet och dennes utsagas tillförlitlighet? Hur ofta för underrätterna resonemang kring målsägandens beteende vid trovärdighets- och tillförlitlighetsbedömningen i samband med en prövning av en påstådd våldtäkt? Vilka av målsägandens beteenden påverkar trovärdigheten och tillförlitligheten i positiv alternativt negativ riktning i underrätterna? Överensstämmer underrätternas resonemang avseende målsägandens beteende med beteendevetenskaplig forskning inom ämnet? 1.3 Metod och material Inledningsvis kommer den juridiska metoden att tillämpas för att översiktligt redogöra för den grundläggande teorin inom ämnet. Redogörelsen av den grundläggande teorin är nödvändig för att underlätta förståelsen för övriga delar av uppsatsen. Med den juridiska metoden åsyftas en metod där man för att fastställa gällande rätt studerar och tolkar lagstiftning, förarbeten, praxis och doktrin inom ämnet. Det 3 Tengvar (2012), s. 36.

8 råder en hierarki mellan dessa rättskällor i nyssnämnd ordning som tillämpas inom ramen för uppsatsen, den så kallade rättskälleläran. 4 Användningen av den juridiska metoden innebär ofta att rättsvetenskapliga arbeten antar ett inifrånperspektiv. 5 Rättskällorna har använts enligt följande. Uppsatsens andra kapitel behandlar våldtäktsbrottet och för att fastställa gällande rätt avseende detta har först och främst 6 kap. 1 BrB studerats och tolkats. Bestämmelsen beskriver tämligen ingående vad som krävs för att en våldtäkt och grov våldtäkt ska föreligga. För att mer specifikt förstå vad varje rekvisit avser i bestämmelsen studerades och tolkades därefter lagkommentaren som hänvisar till förarbeten, praxis och övrig doktrin. 6 Prop. 2012/13:111 En skärpt sexualbrottslagstiftning är ett förarbete som studerats och tolkats avseende lagändringen år 2013 i våldtäktsbestämmelsen, där bland annat begreppet hjälplöst tillstånd byttes ut mot i en särskilt utsatt situation. Praxis avseende våldtäktsbrottet har inte behövts studerats och tolkats för att förstå våldtäktsbrottet. Däremot har doktrin utöver lagkommentaren studerats och tolkats för att förstå vad varje rekvisit i våldtäktsbestämmelsen avser, särskilt verk av Nils Jareborg har använts. 7 Det tredje kapitlet i uppsatsen behandlar bevisrättsliga utgångspunkter. Bevisrätten står vid sidan av rättsvetenskapens konventionella syfte eftersom bevisvärderingen separerades från rättstillämpningen när principen om fri bevisvärdering infördes. Det finns därför inte bevisregler för denna värdering utan det är domarens fria prövning. På grund av att bevisvärderingen är kunskapsteoretisk är dess referensramar inte lika förutsägbara som rättsregler. Det finns därför ingen gällande rätt i konventionell mening att studera eller fastställa. Lainpelto menar att genom att försöka fastställa rådande kunskapsläge samt vid tidpunkten giltiga och allmänna erfarenhetssatser torde man kunna komma nära en traditionell undersökning. 8 Eftersom 4 Sandgren (2007), s. 36 ff. 5 Se Gräns (2006), s. 59. 6 Berggren m.fl. (1 juli 2014), kommentaren till 6 kap. 1 BrB. 7 Verk av Nils Jareborg: Brotten mot person och förmögenhetsbrotten och Brotten. H. 1, Grundbegrepp; Brotten mot person. 8 Lainpelto (2012), s. 18.

9 uppsatsens tredje kapitel rör bevisrätten får rättskällan lag inte så stort utrymme i detta kapitel. 35 kap. 1 RB, som ger uttryck för principen om fri bevisvärderingen, är det enda lagrummet som studeras och tolkas inom bevisrätten. Förarbeten till denna bestämmelse har inte studerats och tolkats eftersom dessa är knapphändiga. I stället har praxis och doktrin tolkats och studerats. Vad gäller doktrin får Ekelöf stort utrymme i uppsatsen och doktrin inom psykologin har även använts. Nedan beskrivs vad som behandlas i det fjärde och femte kapitlet. Den juridiska metoden är inte tillräcklig för att besvara uppsatsens frågeställningar. Detta eftersom uppsatsen inte intar ett traditionellt rättskällebaserat inifrånperspektiv, utgångspunkten är i stället ett faktiskt förhållande. 9 Att uppsatsens utgångspunkt är ett faktiskt förhållande innebär att initialläget inte är att fastställa gällande rätt genom att studera rättskällor, utan det är ett studium av en faktisk företeelse med grund i den faktiska juridiken som ska genomföras. 10 Eftersom de traditionella rättskällorna inte tillför arbetet tillräckligt med material har empiriskt material tillförts uppsatsen i form av underrättsdomar. En kvantitativ och en kvalitativ empirisk studie kommer att användas för att uppnå syftet med uppsatsen. Underrättsdomar avseende våldtäkt kommer att studeras i båda studierna för att besvara arbetets frågeställningar. Frågan hur ofta underrätterna för resonemang kring målsägandens beteende vid trovärdighets- och tillförlitlighetsbedömningen i samband med en prövning av en påstådd våldtäkt kommer att besvaras i den kvantitativa empiriska studien. Den kvalitativa empiriska studien kommer att besvara frågan vilka av målsägandens beteenden som påverkar trovärdigheten och tillförlitligheten i positiv alternativt negativ riktning i underrätterna. I båda studierna har det empiriska materialet bestått av ett slumpmässigt urval av samtliga underrättsdomar från år 2010 avseende våldtäkt mot personer över 15 år (71 stycken). Våldtäkt mot barn och andra sexualbrott har hållits utanför framställningen. Att göra slumpmässiga urval är en vedertagen empirisk metod som innebär 9 Sandgren (2006), s. 551. 10 Westberg (1992), s. 436 ff.

10 att urvalet väljs ut på ett slumpmässigt sätt. Metoden innebär att sannolikheten för var och en av domarna i det bakomliggande urvalsunderlaget att bli vald är lika och i förväg känd. 11 Insamlingen av domarna har utförts genom att begäras ut från samtliga underrätter runt om i landet utifrån statistik från BRÅ. Uppsatsens författare har inte varit med vid insamlandet av domarna, utan detta har genomförts av studenter som tidigare studerat materialet i sina examensarbeten. 12 Deras strävan var att materialet skulle bestå av samtliga underrättsdomar från år 2010 avseende våldtäkt mot personer över 15 år. Emellertid torde materialet inte utgöras av samtliga underrättsdomar då det kan föreligga bortfall på grund av den mänskliga faktorn. Vidare har det empiriska materialet till stor del bestått av våldtäktsdomar där ord står mot ord. Domarna har bestått av 23 stycken friande domar och 48 stycken fällande domar samt avkunnade av olika underrätter från hela landet. Skälet till att materialet bestått av underrättsdomar från år 2010 och inte ett senare årtal har varit att materialet redan existerade och därför besparades tid. Mer tid har lagts ned på de empiriska studierna i stället för att samla in material. Insamlingsproceduren av domarna var dessutom mycket tidskrävande och kostsam varför detta inte utförts ännu en gång för denna uppsats framställning. Insamlingen av domarna genomfördes på så sätt att de fällande domarna beställdes från underrätterna med hjälp av uppgifter från BRÅ:s lagföringsstatistik. Utgångspunkten vid beställandet av de friande domarna var uppgifter ur BRÅ:s misstankestatistik avseende alla personer misstänkta för våldtäkt från 2008, 2009 och 2010. Listorna innehöll bland annat kommunkoder och med hjälp av dessa kunde ärendena härledas till rätt åklagarkammare. Därefter begärdes uppgifter om vilka av ärendena som gått till åtal samt uppgifter om B- nummer och domstol från åklagarkamrarna. Beställningar på de friande domarna från 2010 skickades sedan till alla underrätter. 11 Svenning (2003), s. 102 f. 12 Se bland annat Tengvar (2012).

11 Materialet har bestått av underrättsdomar som enligt den allmänna rättsdogmatiska uppfattningen inte anses vara prejudicerande. Emellertid är detta inte något problem i det här fallet eftersom syftet med användandet av underrättsdomarna inte är att fastställa gällande rätt. Syftet är i stället att se hur målsägandens beteende påverkar svenska underrätters bedömningar av målsägandens trovärdighet och dennes utsagas tillförlitlighet i samband med en prövning av våldtäktsanklagelser och utreda om underrätternas resonemang avseende målsägandens beteende har bäring av beteendevetenskaplig forskning. Notera att resultatet av den kvantitativa empiriska studien inte kommer att kunna utmynna i några generaliserbara siffror. Orsaken till detta är att det är domskäl som studeras, vilka inte ger en fullständig redovisning av bevisvärderingen. Det kan alltså finnas omständigheter som påverkat bedömningen som inte redovisas. 13 Lainpelto menar att när domskälen analyseras kvalitativt får nyssnämnda sannolikt störst betydelse. Problemet kan dock även uppstå vid en kvantitativ analys beroende på studieobjektet. Genomgången av domarna i den kvantitativa empiriska studien kan ses som en deskriptiv analys, vilken dock kan komma att påverkas av domskälens utformning. 14 Eftersom den kvantitativa empiriska studien inte kommer att kunna utmynna i några generaliserbara siffror har studien kombinerats med en kvalitativ empirisk studie. Kombinationer av olika metoder kan öka tillförlitlighet och kvalitet på en undersökning eftersom den då insamlar frågeställningar från olika håll. 15 Kvalitativa och kvantitativa metoder kan stärka varandra med sina respektive för- och nackdelar. 16 Undersökningen kommer att börja med en kvantitativ empirisk studie som ger ett, i det här fallet tämligen, generellt perspektiv. Därefter fördjupar och breddar den kvalitativa empiriska studien detta perspektiv. Med en kombination av de båda metoderna ges således både en tämligen generell överblick och en specifik insyn i ämnet. 17 13 Lindblad (2010), s. 348 ff. 14 Lainpelto (2012), s. 189. 15 Svenning (2003), s. 93 f. 16 Holme & Solvang (1997), s. 76. 17 Holme & Solvang (1997), s. 87.

12 Domarna studerades i början med ett öppet angreppssätt, men allteftersom fler domar lästes kunde återkommande resonemang kring vilka av målsägandens beteenden som gör denne trovärdig respektive inte trovärdig samt gör dennes utsaga tillförlitlig respektive inte att utläsas. Mer specifikt vilka typer av resonemang kring målsägandens beteenden som skulle tas med i studien upptäcktes vid en första genomgång av domarna genom grundad teori. Med grundad teori menas att man inledningsvis öppet och ej påverkat av förutfattade föreställningar och teorier insamlar information. Allteftersom materialet analyseras växer teoretiska idéer fram och påverkar fortsatt urval och insamlande av information. 18 Vid genomgången av domarna uppmärksammades resonemang som kunde hänföras till målsägandens beteende under våldtäkten, men även efter i samband med bland annat poliskontakt och huvudförhandling. De resonemang som underrätterna förde sorterades in i fyra kategorier vilka redovisas i de empiriska studierna. Efter genomgången av domarna, då domstolens resonemang kategoriserats, genomfördes den kvantitativa empiriska studien. Studien genomfördes på så sätt att vid en ny genomgång av domarna markerades i vilka mål som resonemang fördes kring någon av de fyra kategorierna. Hur ofta domstolen för resonemang avseende någon av de fyra kategorierna räknades för att ta reda på hur ofta underrätterna för resonemang kring målsägandens beteende vid trovärdighets- och tillförlitlighetsbedömningen i samband med en prövning av en påstådd våldtäkt. När den kvantitativa empiriska studien hade genomförts påbörjades den kvalitativa empiriska studien. En kvalitativ empirisk studie integrerar kodning och analys och det grundläggande momentet i en sådan analys är att materialet läses i flera omgångar. 19 Den kvalitativa empiriska studien utfördes genom att citat valdes ut från 18 Svenning (2003), s. 59. 19 Svenning (2003), s. 160.

13 underrätternas domskäl som illustrerade domstolens syn på vilka av målsägandens beteenden som gör denne trovärdig respektive inte trovärdig samt gör dennes utsaga tillförlitlig respektive inte. Efter detta analyserades citaten för att samband skulle finnas mellan begrepp och ståndpunkter i de olika citaten. Likheter och skillnader mellan citaten inom respektive kategori identifierades. I det sista stadiet av studien drogs slutsatser av citaten med hjälp av den kunskap som inhämtats av de andra avsnitten i uppsatsen. 20 I många fall använder underrätterna i stort sett samma ordval vid vissa typer av resonemang vilket medfört att i dessa situationer valdes ett citat ut för att undvika återupprepning. Det sjätte kapitlet i uppsatsen handlar om beteendevetenskapens syn på våldtäktsoffers beteenden. Beteendevetenskaplig forskning behandlas i uppsatsen eftersom den bevisrättliga utgångspunkten medför att de traditionella rättskällorna inte tillför arbetet tillräckligt med material. 21 Materialet i sjätte kapitlet har insamlats genom både kedjesökning (referenserna i en text leder till ytterligare referenser) och systematisk sökning (utifrån ämnesord). 22 Det beteendevetenskapliga materialet är skrivet av bland annat professorer i psykiatri och psykologi som är allmänt kända inom beteendevetenskapen. 23 Kapitlet innehåller även kriminologiskt material av Nils Christie. 24 1.4 Terminologi Definitionen av begreppen tillförlitlighet och trovärdighet används inte enhetligt i praxis. Begreppen används i vissa fall till och med synonymt. 25 Arne Trankell använder dock begreppen på följande sätt. Trovärdighet används vid bedömningen av om en individ är trovärdig. Att bedöma en individs trovärdighet anser Trankell vara 20 Svenning (2003), s. 160 f. 21 Lainpelto (2012), s. 20. 22 Sandgren (2007), s. 32. 23 Judith Lewis Herman är till exempel professor i psykiatri på Harvard University. 24 The Ideal Victim, From Crime Policy to Victim Policy. Reorienting the Justice System, Fattah, Ezzat A. (red), MacMillan, 1986. 25 Jämför bland annat NJA 2010 671 och NJA 1991 s. 446.

14 en artificiell konstruktion och en psykologisk orimlighet. Det går inte att tillmäta en individ någon viss konstant trovärdighet enligt Trankell. Tillförlitlighet syftar i stället till de uppgifter som utgör bevisning i målet, det vill säga utsagor. I tillförlitlighetsbedömningen av utsagan poängteras socialpsykologiska synpunkter menar Trankell. 26 I denna uppsats kommer Trankells definition av begreppen trovärdighet och tillförlitlighet att användas. 26 Trankell (1956), s. 81 ff.

15 2 VÅLDTÄKTSBROTTET 2.1 Allmänna utgångspunkter Enligt 6 kap. 1 brottsbalken ska en gärningsman dömas till våldtäkt om denne: genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag. Våldtäktsbrottet är könsneutralt. 27 En våldtäkt kan begås av både män och kvinnor och den brottsdrabbade kan vara både en man eller en kvinna. Både våldtäkt av heterosexuell och homosexuell natur är kriminaliserat. Övergrepp kan förekomma inom äktenskap, registrerat partnerskap och samboförhållanden. 28 2.2 Rekvisitet som rör misshandel eller annat våld eller hot Våldtäktsbrottet förutsätter att gärningsmannen tilltvingat sig en sexuell handling genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning. Det som avses med misshandel är det som föreskrivs i 3 kap. 5 BrB; ett tillfogande av kroppsskada, sjukdom eller smärta, eller försättande i vanmakt eller något annat sådant tillstånd. Det finns emellertid inget absolut samband mellan regleringen avseende våldtäkt och misshandel. Exempel på våld som omfattas av våldtäktsbestämmelsen är att tränga undan, hålla fast eller slå offret. Kravet på hot i våldtäktsbestämmelsen motsvarar hotet som föreskrivs i bestämmelsen om olaga hot i 4 kap. 4 1 st. BrB. Kravet på hot förutsätter inte att uttryckliga hotelser uttalats, ett konkludent handlande i form av ett hot är tillräckligt. 29 2.3 Rekvisitet som rör kravet på tvång Kravet på tvång i våldtäktsbestämmelsen innebär att våldet eller hotet som gärningsmannen brukat har tvingat den brottsdrabbade att utföra en sexuell handling. 27 Jareborg & Friberg (2010), s. 89. 28 Se Berggren m.fl. (1 juli 2014), kommentaren till 6 kap. 1 BrB. 29 Se Berggren m.fl. (1 juli 2014), kommentaren till 6 kap. 1 BrB.

16 Det är inte enbart de fall då offret själv tvingas utföra en handling som omfattas, även gärningar som innebär att offret utsätts för en sexuell handling och således måste genomlida eller tåla en sexuell handling som gärningsmannen utför omfattas. Kravet på tvång innebär inte att samlaget eller den sexuella handlingen står i strid med offrets vilja, utan snarare att det anmodade samlaget etc. utförts antingen på grund av absolut eller relativt tvång utan offrets fria val. 30 För att våldtäktsoffers samtycke ska tillmätas relevans och utesluta att tvång förelegat krävs att samtycket lämnats frivilligt i ett tillstånd av icke-tvång. 31 Offret behöver inte ha gjort motstånd eller protesterat, eftersom underlåtenhet att protestera inte är detsamma som att samtycka. Underlåtenhet att göra motstånd eller protestera är inte sällan ett uttryck för skräck. 32 Passivitet kan även bero på en medveten rationell skademinimerande taktik eller en mental blockering hos offret, så kallat frozen-fright patttern. 33 Genomfört motstånd kan användas som bevisfaktum för att tvång förelegat. 34 2.4 Rekvisitet som rör samlag eller annan sexuell handling Vaginala samlag är det som avses med samlag. Samlaget behöver inte ha fullbordats såsom det uppfattas av allmänheten. Ett samlag föreligger så fort en mans och en kvinnas könsdelar kommit i beröring med varandra. Det finns inget krav på att ett inträngande skett eller att någon sädesutgjutning ägt rum. Det finns inte någon enkel definition av sexuell handling. Typiskt sett utmärker sig en sexuell handling i att den syftar till att väcka eller tillfredsställa gärningsmannens egen eller offrets sexuella drift. En fysisk beröring, som varar någorlunda länge, antingen av den andres könsorgan eller av den andres kropp med det egna könsorganet räknas som en sexuell handling. 35 30 Se Berggren m.fl. (1 juli 2014), kommentaren till 6 kap. 1 BrB. 31 Jareborg (1984), s. 254. 32 Se Berggren m.fl. (1 juli 2014), kommentaren till 6 kap. 1 BrB. 33 Jareborg & Friberg (2010), s. 91. 34 Se Berggren m.fl. (1 juli 2014), kommentaren till 6 kap. 1 BrB. 35 Se Berggren m.fl. (1 juli 2014), kommentaren till 6 kap. 1 BrB.

17 2.5 Andra stycket i 6 kap. 1 BrB I andra stycket i våldtäktsbestämmelsen föreskrivs att: Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation. 36 Genom en lagändring år 2013 omformulerades andra stycket från att offret befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd till i en särskilt utsatt situation. Lagändringen innebär att gärningsmannen inte längre behöver använda våld eller hot för att tvinga offret och således har våldtäktsbestämmelsen utvidgats. 37 I samband med lagändringen lades även allvarlig rädsla till som grund. Rädslan ska vara av kvalificerat slag. 38 Grunderna som nämns i lagtexten är inte uttömmande. Hindret att värja sig kan vara av fysisk eller psykisk natur. En person som befinner sig i en särskilt utsatt situation kan inte uttrycka ett giltigt samtycke, det vill säga detta kan inte medföra att en giltig ansvarsfrihetsgrund föreligger. De sexuella handlingar som nämns i andra stycket är desamma som i första stycket i våldtäktsbestämmelsen. 39 2.6 Grov våldtäkt Bestämmelsen om grov våldtäkt finns i 6 kap. 1 4 st. BrB. Vid bedömningen av om en våldtäkt är att anse som grov ska följande särskilt beaktas: om våldet eller hotet varit av särskilt allvarlig art, eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet, eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. 40 Om gärningsmannen hotat våldtäktsoffret med vapen, kniv eller annat föremål som kan medföra allvarlig kroppsskada medför detta i regel att brottet är att anse som 36 Brb 6 kap. 1. 37 Se Berggren m.fl. (1 juli 2014), kommentaren till 6 kap. 1 BrB. 38 Prop. 2012/13:111 s. 113. 39 Se Berggren m.fl. (1 juli 2014), kommentaren till 6 kap. 1 BrB. 40 6 kap. 1 4 st. BrB.

18 grovt. Uppräkningen av omständigheter i lagtexten är inte uttömmande vilket medför att en samlad bedömning ska göras i det enskilda fallet. 41 41 Se Berggren m.fl. (1 juli 2014), kommentaren till 6 kap. 1 BrB.

19 3 BEVISRÄTTSLIGA UTGÅNGSPUNKTER 3.1 Allmänna utgångspunkter Rätten grundar sina resonemang på bevisningen i ett mål när det ska avgöras om ett påstående är sant eller falskt. Detta är sakfrågan, det vill säga förhållanden som har inträffat eller som har kunnat inträffa i verkligheten. Ett åtal ska bara bifallas om bevisningen kring sakfrågan når upp till beviskravet. Det är åklagaren som har bevisbördan i brottmål och beviskravet är högt ställt. 42 Att åklagaren bär bevisbördan uttrycks genom principen in dubio pro reo; i tveksamma fall till förmån för den tilltalade. Detta bygger på att man i en rättsstat inte accepterar felaktiga fällande domar i brottmål. 43 Inom brottmål benämns beviskravet ställt utom rimligt tvivel vilket innebär, enligt Gregow, att det ska vara praktiskt taget uteslutet att det förhåller sig på något annat sätt än vad åklagaren hävdar. 44 Bevisningen som åberopas ska stödja rättsfaktum, det vill säga omständigheter som kan subsumeras under ett rekvisit, som åberopas i målet. Information om vad som ska styrkas med varje bevis ska framgå av bevistemat, till exempel vad ett intyg ska styrka. Intyget i sig kan innehålla utsagor om till exempel en experts iakttagelser av käranden, så kallade bevisfakta. 45 3.2 Fri bevisprövning Den fria bevisprövningen, som den svenska straffprocessen tillämpat sedan år 1948, 46 framgår av 35 kap. 1 RB. Bestämmelsens första stycke lyder som följande: Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat. 47 Bestämmelsen ger uttryck för principerna om fri bevisföring och fri bevisvärdering. 48 Den förra principen innebär att det inte finns några begränsningar om vad som får användas som bevis i en rättegång. Den sistnämnda 42 Ekelöf m.fl. (2009) s. 14 f. 43 Nowak (2003), s. 33. 44 Gregow (1996) s. 509 ff. 45 Ekelöf m.fl. (2009), s. 14 f. 46 Ekelöf m.fl. (2009), s. 27. 47 35 kap. 1 RB. 48 Se Fitger m.fl. (1 maj 2014), kommentaren till 35 kap. 1 RB.

20 principen innebär att domaren är fri i sin bedömning att avgöra när bevisningen är tillräcklig för att man ska vara övertygad om att ett visst förhållande är riktigt. 49 3.3 Omedelbarhetsprincipen En princip som har betydelse för den fria bevisvärderingen är omedelbarhetsprincipen. Enligt omedelbarhetsprincipen ska rätten grunda sin dom på vad som förekommit vid huvudförhandlingen. 50 Principens betydelse för bevisningen är att rätten endast får grunda sin dom på det processmaterial som framlagts vid huvudförhandlingen och de slutsatser rätten kunnat dra av processmaterialet. 51 Utgångspunkten är att rätten inte får grunda sin dom på material från förundersökningen om det inte omnämnts under huvudförhandlingen. Syftet med skapandet av omedelbarhetsprincipen var att tillförsäkra koncentration av bevismaterialet till huvudförhandlingen och genom detta frambringa goda förutsättningar för en sammanhängande värdering av hela materialet. Mer specifikt hänger omedelbarhetsprincipen ihop med den fria bevisvärderingen genom att det är på det processmaterial som förekommit vid huvudförhandlingen som rätten ska grunda sin dom. Det är alltså inte endast det som finns nedtecknat som utgör processmaterial och som rätten ska grunda sin dom på. Vid fri bevisvärdering kan omständigheter som vittnenas uppträdande under förhöret och det sätt som dessa visar sig på få betydelse för värderingen. 52 Vidare medför omedelbarhetsprincipen ett förbud för domaren att använda sitt privata vetande, vilket är domarens kunskap om relevanta fakta för målet som denna kan ha fått utanför sin ämbetsutövning. 53 Förbudet omfattar dock inte notoriska fakta och allmänna erfarenhetssatser. 54 Se nästa avsnitt gällande erfarenhetssatser. 49 Ekelöf m.fl. (2009), s. 26. 50 RB 30 kap. 2. 51 Ekelöf & Edelstam (2002), s. 38. 52 Ekelöf m.fl. (2009), s. 27 ff. 53 Kallenberg (1931), s. 613 f. 54 Ekelöf m.fl. (2009), s. 30.

21 3.4 Erfarenhetssatser och hjälpfakta Rätten ska beakta erfarenhetssatser vid sin bevisvärdering. 55 En erfarenhetssats är ett påstående om sambandet mellan två företeelser, där påståendet gäller generellt för dessa. 56 Det finns erfarenhetssatser som är allmänt kända, så kallade allmänna erfarenhetssatser. Dessa är notoriska och behöver därför inte bevisas. Särskilda erfarenhetssatser är sådana som inte är allmänt kända och som förknippas med expertkunskap. 57 För att en erfarenhetssats ska stämma överens med verkligheten krävs ofta kunskap om så kallade hjälpfakta. Ett hjälpfaktum består av en omständighet som endast förstärker eller försvagar ett bevisfaktums bevisvärde, men som inte har någon direkt betydelse för ett bevistema. Ett exempel på ett hjälpfaktum är att ett vittne har synproblem vilket medfört att denne inte kunnat iaktta vad som hänt på en brottsplats. Vittnets synproblem är ett negativt hjälpfaktum eftersom det försvagar ett bevisfaktums bevisvärde. Om ett hjälpfaktum förstärker ett bevisfaktums bevisvärde är det ett positivt sådant. 58 3.5 Domstolens trovärdighets- och tillförlitlighetsbedömning 3.5.1 Allmänna utgångspunkter När domstolen bedömer bevisvärdet av utsagor uppstår ofta svårigheter. Vid tillförlitlighetsbedömningen ska domstolen om möjligt upptäcka brister i utsagan, vilket innebär att domstolen måste besitta ett tänkande av kritiskt analytiskt slag. Psykologiska kunskaper kan vara behjälpliga som till stor del omfattas av den allmänna livserfarenheten. Tillförlitlighetsbedömningar präglas emellertid lätt av fördomar. 59 Uppfattningar som rättsväsendet anser utmärka en osann utsaga skiljer sig betydligt från psykologers uppfattningar om detta. Lena Schelin menar att domstolar ofta betraktar faktorer som inträffat efter en händelse som kan påverka en iakttagares minnesbild som icke betydelsefulla. 60 Enligt Edelstam undersöks svårigheterna 55 Ekelöf m.fl. (2009), s. 281. 56 Ekelöf m.fl. (2009), s. 19. 57 Ekelöf m.fl. (2009), s. 281. 58 Ekelöf, m.fl. (2009), s. 19. 59 Se Fitger m.fl. (1 maj 2014), kommentaren till 35 kap. 1 RB. 60 Schelin (2007), s. 122 ff.

22 med bedömningen av värdet av ett vittnesförhör enklast genom att se vittnesbeviset som en bevisserie (domarens iakttagelse av vad vittnet säger vittnets utsaga vad vittnet menat vittnets minnesbild vittnets iakttagelse rättsfaktum). 61 Genom detta synsätt kan fördelar uppnås i form av att det bland annat är enklare att upptäcka svagheter i vittnesbeviset och mer rättvisande bedömningar av bevisvärdet erhålls. 62 En tillförlitlighetsbedömning av en utsaga förutsätter noggrann undersökning av utsagans uppkomstbetingelser. Den hördes synförmåga och inriktningen av dennes uppmärksamhet är exempel på omständigheter som bör beaktas. I praxis torde man ha den uppfattningen att man endast undantagsvis låter en persons allmänna trovärdighet ligga till grund för avgörandet. Det handlar i stället om att göra tillförlitlighetsbedömningar av de utsagor som lämnats. För det fall ord står mot ord bör det inte vara tillräckligt att domstolen anser att en utsaga är mer tillförlitlig än en annan utsaga. Domstolen bör i ett sådant fall i möjligaste mån ange skälen för sin bedömning genom att ange relevanta hjälpfakta avseende utsagan som bevisfaktum. 63 Bakgrunden till att rättsväsendet fokuserar på tillförlitlighetsbedömningar av utsagor och inte trovärdighetsbedömningar av målsäganden är följande. Det blev möjligt för domstolarna att i större utsträckning anlita psykologiskt sakkunniga när den fria bevisprövningen trädde i kraft år 1948. Denna möjlighet nyttjade emellertid inte domarna i särskilt många fall. 64 Det uppstod även vid denna tidpunkt två huvudmetoder inom psykologin för att särskilja sanna utsagor från osanna, så kallade tekniker för utsageanalys, Statement Validity Assessment (SVA) och Reality Monitoring (RM). 65 RM utgår från teorin att personer använder olika delar av minnet för att ljuga och att tala sanning, och att detta gör att berättelserna blir kvalitativt olika, att andra typer av minnesbilder skapas. 66 SVA används i rättegångar i framförallt 61 Ekelöf m.fl. (2009), s. 183. 62 Se Fitger m.fl. (1 maj 2014), kommentaren till 35 kap. 1 RB. 63 Se Fitger m.fl. (1 maj 2014), kommentaren till 35 kap. 1 RB. 64 Holgerson (1990), s. 19 ff. 65 Granhag & Christiansson (2008), s. 383. 66 Schelin (2007), s. 179.

23 USA och Västeuropa. SVA utvecklades ursprungligen i Tyskland från 1950-talet och framåt, som en metod för att utvärdera barnvittnesmål vid misstankar om sexuella övergrepp. 67 Metoden siktade in sig på hur tillförlitlig utsagan var, snarare än hur trovärdig den verkade. Tidigare hade rättsväsendet bedömt personers trovärdighet utifrån deras personliga egenskaper såsom intelligens och utvecklingsnivå, men i och med SVA förändrades detta genom att man började fokusera på de omständigheter vari utsagorna tillkommit och utvecklats. 68 Med SVA genomförs en kriterieanalys, Criteria-Based Content Analysis (CBCA). Det är utsagans innehåll som ska analyseras utifrån 19 realitetskriterier. Samtliga kriterier förväntas finnas i högre utsträckning i sanningsenliga utsagor än i lögner. Vissa kriterier hänför sig till utsagans generella drag såsom logisk struktur, ostrukturerad produktion och detaljrikedom. Vissa andra kriterier hänför sig till motivationsrelaterade aspekter såsom spontana rättelser och erkännande av minnesluckor. I Sverige utvecklade Trankell en närbesläktad form av utsagesanalys, den formella strukturanalysen. Trankells metod går, förutom ut på att identifiera en utsagas realitetskriterier, också ut på att undersöka alternativa hypoteser och utsagans uppkomstbetingelser. Insamlande av relevanta fakta från förundersökningsprotokoll et cetera måste även utföras innan beslut fattas om utsagans grad av tillförlitlighet. Trankells metod har använts kontinuerligt i Sverige sedan 1960-talet. 69 Att fastställa vilka omständigheter som rent allmänt avgör om en utsaga är tillförlitlig eller inte är svårt. Praxis ger ingen allmän vägledning på området, detta trots att domstolar i många fall redovisar sina tillförlitlighetsbedömningar. Emellertid är dessa bedömningar så pass knutna till omständigheterna i det enskilda fallet att de inte kan ge allmän vägledning. En generell slutsats som kan dras är dock att domstolen måste vara försiktig med att lägga en utsaga till grund för sitt avgörande utan att det finns någon form av stödbevisning för utsagan. 70 Högsta domstolen fastslog i ett våldtäktsmål att trots att det inte fanns några vittnesiakttagelser och teknisk 67 Vrij m.fl. (2004), 113 ff. 68 Holgerson (1990), s. 19 ff. 69 Granhag & Christiansson (2008), s. 383 ff. 70 Se Fitger m.fl. (1 maj 2014), kommentaren till 35 kap. 1 RB.

24 bevisning kunde bevisningen vara tillräcklig för en fällande dom, men då det inte fanns någon stödbevisning men oklarheter i tidsangivelser ogillades åtalet. 71 3.5.2 Trovärdighet och tillförlitlighet i praxis Bedömningen av om målsäganden är trovärdig och om dennes utsaga är tillförlitlig kan sägas vara en del av bevisvärderingen. Högsta domstolen har i flera av sina avgöranden fört resonemang kring trovärdighet och tillförlitlighet. Vanligtvis är Högsta domstolens avgörande prejudicerande, dock inte när det gäller bevisvärdering. Detta eftersom man inom den svenska straffprocessen tillämpar fri bevisvärdering, vilket innebär att domstolen inte ska vara bunden av några regler vid värderingen av bevisningen. Edelstam menar att Högsta domstolens uttalanden om bevisvärdering får ses som exempel på hur underrätterna kan resonera när de värderar bevisningen. Vidare ifrågasätter Edelstam om det existerar vetenskapligt belagda erfarenhetssatser som Högsta domstolens resonemang kan grunda sig på. En del av Högsta domstolens resonemang rörande utsagans tillförlitlighet har emellertid fått visst vetenskapligt stöd. 72 Notera att det i princip aldrig finns skäl för domstolen att förordna en sakkunnig i fråga om bedömningen av trovärdigheten hos exempelvis målsäganden. 73 Det finns allmänna erfarenhetssatser i form av kriterier om utsagors sanningsenlighet som Högsta domstolen grundar sina avgöranden på och som även psykologer anser vara relevanta. En av dessa erfarenhetssatser är faktumet att det existerar omständigheter som kan utgöra motiv för vittnet att lämna en oriktig berättelse eller som kan peka på frånvaron av ett sådant motiv. En annan erfarenhetssats är domstolens resonemang om uppgifters sannolikhet. Domstolen hävdar i vissa fall att en utsaga bär sanningens prägel och som argument att utsagan inte är tillförlitlig anges att utsagan innehåller vissa osannolika uppgifter (negativt hjälpfaktum). I 71 NJA 2005 s. 712. 72 Ekelöf m.fl. (2009), s. 173 ff. 73 NJA 2010 s 671. Jämför NJA 1991 s. 446.

25 vissa fall rör detta ursprungssannolikheten för bevistemat. Uppgifter i en utsaga kan även strida mot vad som är allmänt veterligt eller som kan motbevisas. Ytterligare ett argument för tillförlitlighet är att utsagan är detaljerad och ett argument mot tillförlitlighet är att utsagan är torftig eller ofullständig, det så kallade detaljkriteriet. Allmänt anses berättelser som är sanna skilja sig från de som är osanna genom sin detaljrikedom. 74 Enligt Trankell skiljer sig en sann utsaga från en osann i arten av de detaljer som ingår i verklighetsbeskrivningen. 75 Schelin menar å andra sidan, trots att detaljkriteriet fått störst vetenskapligt stöd, att kriteriet bör tillämpas försiktigt. 76 Att en utsaga är detaljerad kan till exemplet ge ett skenbart intryck av tillförlitlighet. När någon som utsatts för upprepade övergrepp ska höras kan redogörelsen för en specifik händelse vara tämligen detaljfattig men ändå tillförlitlig. 77 Som skäl att målsägandens uppgifter är tillförlitliga anges ibland av domstolarna att målsäganden inte annars skulle ha underkastat sig det obehag som förundersökning och rättegång medför. Domstolen kan inte bortse från det sätt på vilket målsäganden lämnat sina uppgifter inför domstolen vid bedömningen av utsagans tillförlitlighet. Detta innebär att domstolen inte kan bortse ifrån det intryck om tillförlitlighet eller bristande tillförlitlighet som målsäganden gjort vid förhöret. Målsägandens personliga egenskaper och läggning kan spela in i tillförlitlighetsbedömningen. Hur målsäganden uppträtt och i vilket tillstånd denne i övrigt har befunnits sig under den tid då det påstådda övergreppet har ägt rum och efteråt har betydelse i tillförlitlighetsbedömningen. Återvunna minnen är också en omständighet som domstolen kan beakta. 78 Högsta domstolen anger även som argument för tillförlitlighet att den hörde lämnat samma uppgifter vid flera förhörstillfällen och som argument mot tillförlitlighet att 74 Se Fitger m.fl. (1 maj 2014), kommentaren till 35 kap. 1 RB samt se bland annat NJA 1991 s 83, NJA 2005 s 712, NJA 2009 s 447 I. 75 Trankell (1967), s 98. 76 Schelin (2007), s. 187 f. 77 Granhag (2001), s. 125. 78 Gregow (1996), s. 517 ff.

26 han eller hon har ändrat sig från gång till gång, det så kallade konstanskriteriet. 79 Trankell menar att ett vittne som lämnar varierande uppgifter inte behöver vara mer tillförlitlig än ett vittne som inte gör några ändringar. Det är mycket rimligt enligt Trankell att ett vittnes utsaga förändras eftersom underlaget för vittnets beskrivningar är de i sig själva föränderliga minnesbilder som vederbörande förmår framkalla vid de olika förhörstillfällena. 80 Kriteriet har inte samma vetenskapliga stöd som detaljkriteriet och för att kunna tillämpa kriteriet krävs att det finns en möjlighet att ta hänsyn till hur utsagan uppkommit och de faktorer som vanligtvis har inverkan på detta. 81 Enligt strukturkriteriet, som har vetenskapligt stöd, avges en utsaga som är sann oftast i ostrukturerad form, det vill säga spontant avgiven. Smittoeffekten bör uppmärksammas här. Detta är ett problem som uppstår vid tillämpningen av ovannämnda kriterier. Smittoeffekten innebär ett antagande om att tillförlitligheten av hela förhörsutsagan påverkas negativt om en osann uppgift har kunnat bekräftas. 82 Av NJA 2009 s. 447 I framgår att en alltigenom tillförlitlig utsaga från målsäganden i förening med vad som i övrigt har framkommit i målet till exempel om målsägandens beteende efter händelsen kan vara tillräcklig för en fällande dom. Högsta domstolen går dock inte vidare i sitt resonemang genom att tydliggöra vilka dessa beteenden skulle kunna vara. 83 Av Högsta domstolens praxis kan utläsas vissa omständigheter som talar för målsägandens trovärdighet. Om målsäganden berättat för andra om vad som hänt denne tyder detta på att målsäganden är trovärdig. 84 Vidare tyder det på att målsäganden är trovärdig om denne varit upprörd efter händelsen. 85 Någon i målsägandens närhet bör kunna vittna om att målsäganden efter den påstådda våldtäkten 79 Se Fitger m.fl. (1 maj 2014), kommentaren till 35 kap. 1 RB samt bland annat NJA 1991 s 83, NJA 2005 s 712 och NJA 2009 s 447 I. 80 Trankell (1967), s. 106. 81 Ekelöf m.fl. (2009), s. 177. 82 Schelin (2007), s. 171 ff. 83 Jfr bl.a. NJA 1991 s. 83 och NJA 2005 s. 712. 84 NJA 1991 s. 83. 85 NJA 2009 s 447 I & II.

27 visat normala efterreaktioner. 86 Att målsäganden berättat under påtaglig sinnesrörelse och (eventuellt) fallit i gråt under huvudförhandlingen tyder också på att målsäganden är trovärdig. 87 Målsäganden anses då ge ett trovärdigt intryck och verkar återge något som är självupplevt. 88 Självupplevdhetskriteriet är dock komplext och man kan ifrågasätta användandet av detta kriterium. 89 Vidare ska målsäganden kunna förklara avvikelser för att anses vara trovärdig. 90 86 NJA 1993 s. 616. 87 NJA 2005 s. 712. 88 NJA 1993 s. 616. 89 Schelin (2007), s. 205. 90 NJA 1991 s. 83.

28 4 MÅLSÄGANDENS BETEENDE KVANTITATIV EMPIRISK STUDIE 4.1 En kvantitativ empirisk studie För att utreda hur ofta underrätterna för resonemang kring målsägandens beteende vid trovärdighets- och tillförlitlighetsbedömningen i samband med en prövning av en påstådd våldtäkt har en genomgång av underrättsdomar genomförts. De resonemang kring målsägandens beteende som upptäcktes vid genomgången av underrättsdomarna sorterades in i följande fyra kategorier: 1. Målsägandens motstånd 2. Målsägandens beteende direkt efter våldtäkten 3. Målsägandens inställning till att polisanmäla 4. Målsägandens beteende under huvudförhandlingen Underrätterna har fört resonemang kring målsägandens beteende i trovärdighetsoch tillförlitlighetsbedömningen i mål där detta ansetts nödvändigt. Inom de fyra kategorierna har specifika beteenden identifierats som sedan legat till grund för undersökningen. I en del fall har underrätterna värderat sin bevisning genom att använda en viss strukturerad väg, dock har inte alla underrätter använt den metoden. Den strukturerade vägen för bevisvärderingen har identifierats i många av de mål där ord stått mot ord. Underrätterna börjar ofta i dessa mål sin bevisvärdering med att göra en bedömning av trovärdigheten av målsäganden och sedan en bedömning av tillförlitligheten av dennes utsaga. Därefter krävs stödbevisning som talar för utsagans tillförlitlighet för att underrätterna ska kunna avkunna en fällande dom. I studien har resonemang kring de fyra kategorierna och de specifika beteendena inte påfunnits i alla underrättsdomar och därför har detta markerats i tabellerna med underrätten tar ej upp detta. Med denna definition menas att underrätten i sin bedömning av trovärdigheten och tillförlitligheten inte tagit upp aktuellt resonemang kring målsägandens beteende. Märk väl att målsäganden kan ha agerat som det specifika beteendet, dock har underrätten inte beaktat beteendet i sina domskäl

29 eller i vart fall valt att inte redovisa detta i domskälen. Se avsnitt 1.3 för mer information kring studien. 4.2 Undersökning 4.2.1 Målsägandens motstånd Tabell 1 Alla Fällande Friande Gjort motstånd 26 36,6 % 19 73,1 % 7 26,9 % Inte gjort motstånd 10 14,1 % 6 60 % 4 40 % Underrätten tar ej upp detta 35 49,3 % 23 65,7 % 12 34,3 % Med att målsäganden gjort motstånd avses att målsäganden skrikit, sagt nej, visat med kroppen eller på annat sätt protesterat mot våldtäkten. Orsaken till att målsäganden inte gjort motstånd kan ha varit att denne blivit drogad eller varit kraftigt berusad. Om målsäganden gjort motstånd eller inte kan även bero på att målsäganden varit skräckslagen, se avsnitt 2.3. Underrättsdomarna där målsäganden gjort motstånd eller inte gjort motstånd är fall där domstolen tagit med detta i sina domskäl. Av studien kan utläsas att det är störst andel fällande domar (73,1 %) i de mål där målsäganden gjort motstånd. I de fall där målsäganden visat motstånd tycks det således vara en större chans att domstolen avkunnar en fällande dom. Notera att andra faktorer än exempelvis motstånd kan ha påverkat utgången i målet vilket är en negativ faktor i undersökningen avseende om det blivit en friande eller fällande dom. Uppgift om att målsäganden gjort motstånd har lämnats av målsäganden i de flesta av fallen.

30 4.2.2 Målsägandens beteende i direkt anslutning till våldtäkten Tabell 2 Alla Fällande Friande Målsäganden har varit upprörd 29 40,8 % 21 72,4 % 8 27,6 % Underrätten tar ej upp detta 42 59,2 % 27 64,3 % 15 35,7 % Att målsäganden varit upprörd menas med att denne varit ledsen, chockad, hysterisk eller på annat sätt visat upprördhet omedelbart efter händelsen. Uppgifter om att målsäganden varit upprörd har lämnats av en annan person än målsäganden i de flesta fallen. I denna del av undersökningen kan utläsas att i de mål där målsäganden varit upprörd blir 72,4 % fällande domar. I de fall där underrätterna inte tagit upp frågan om målsäganden varit upprörd har utgjorts av 64,3 % fällande domar. Tabell 3 Alla Fällande Friande Målsäganden har berättat för 35 49,3 % 24 68,6 % 11 31,4 % någon Underrätten tar ej upp detta 36 50,7 % 24 66,7 % 12 33,3 % Vad som avses med att målsäganden har berättat för någon är att denne talat om för någon i sin omgivning om våldtäkten antingen direkt efter händelsen eller en tid senare. Målsäganden har oftast berättat för en familjemedlem eller en nära vän om våldtäkten som även är den person som vanligen vittnat vid huvudförhandlingen om att målsäganden berättat om våldtäkten. Intressant i detta resultat är att ungefär hälften av fallen utgörs av sådana fall där målsäganden berättat för någon om händelsen, andra hälften består av fall där underrätterna ej tagit upp detta. Det är ingen större skillnad på om underrätterna valt att ta med faktumet att målsäganden berättat för någon eller inte när det gäller frågan om underrätterna valt att avkunna en friande eller fällande dom. Det är endast 1,9 procentenheters skillnad mellan de fällande domarna i de två olika kategorierna.