Projekt Kråknäsjärnet

SLUTREDOVISNING LÄNSMUSEET GÄVLEBORG 2010 DNR 1438/320 Projekt Kråknäsjärnet Repliker och kunskapsuppbyggnad Torsåkers socken Hofors kommun Gästrikland 2008-2009 Katarina Eriksson LÄNSMUSEET GÄVLEBORG Box 746, 801 28 GÄVLE. Museet: S. Strandgatan 20. Fogden: Styrmansgatan 4 Tel: 026-65 56 00 Fax: 026-65 56 29 E-post: lansmuseetgavleborg@xlm.se Internet: www.lansmuseetgavleborg.se

Tillägnad Jonny Skogsberg Vi glömmer dig aldrig

Omslagsbild: Repliker på de spadformiga järnen i Kråknäsjärnet, smidda av Jonny Skogsberg, upphittaren av fyndet. KRÅKNÄSJÄRNET Denna rapport handlar om arbetet med Projekt Kråknäsjärnet. Kråknäsjärnet är ett unikt fynd med avsevärd arkeologisk dignitet. Det påträffades år 1993 av Jonny Skogsberg, smed och amatörarkeolog, vid ett par stenblock på en höjd vid Kråknäset i Fors by, Torsåkers socken. Fyndet består av tolv ämnesjärn (halvfabrikat) och två stora obearbetade blästjärnsklumpar, s.k. smältor. Järnen har daterats till tiden kring Kristi födelse medan smältorna är cirka 500 år yngre. Båda fynden är av utomordentligt stort arkeologiskt intresse. Järnen är av ovanligt hög ålder, och smältorna är de enda kända i sitt slag i Skandinavien och norra Europa. Järnen är också av ovanlig längd ur ett svenskt perspektiv sett, hela 55-60 cm (Englund, Jensen och Ulfhielm 2004). Kråknäsjärnet är troligen det fynd från Gävleborgs län som är av störst internationellt intresse. Fyndet har en enorm arkeologisk potential för att det av allt att döma speglar det initiala skedet av en tvåtusenårig historia när det gäller den gästrikländska järnhanteringen. År 2001 utförde UV GAL i Uppsala metallografiska analyser av två av järnen samt lupparna. Analyserna visade att järnen består av ett relativt mjukt järn med något högre kolhalter (lågkolhaltigt stål) i ytterkanterna. Järnet har en jämn och god kvalitet och innehåller bara små mängder innesluten slagg vilket innebär en marginell försämring av kvaliteten. Även lupparna är av god kvalitet och mycket slaggfattiga, vilket antyder att järnframställningsprocessen varit effektiv. De innehåller ett kolstål med genomgående högre kolhalter än ämnesjärnen (Englund 2001:5f). PROJEKT KRÅKNÄSJÄRNET Projektet har bekostats med medel från Gästriklandsfonden och har haft tre övergripande syften: 1/att framställa kopior av järnen och smältorna att förvara och visa i Torsåker. Ett faktiskt föremål är mycket viktigt för bygden att samlas kring och dessutom betydande för den lokala identiteten och självkänslan. 2/att uppmärksamma fyndet som det internationellt intressanta fynd det är och att fördjupa och bredda kunskapen om detsamma. 3/att öka kulturturismen i Torsåkers socken, Hofors kommun och i förlängningen i västra Gästrikland. Projektet har bedrivits av Länsmuseet Gävleborg i samarbete med föreningen Kråknäsjärnet i Torsåker. Förutom ovanstående förväntades projektarbetet bidraga till en förstärkning av Torsåkers och Föreningen Kråknäsjärnets funktion som arkeologisk forskningsstation.

En rad informationsinsatser har ägt rum i form av pressinformation, tryckt material (broschyrer) för spridning, affischering, informationsträffar med ex. kommunledningen i Hofors. Ett inslag om Projekt Kråknäsjärnet sändes i regional TV och i programmet Landet Runt. FYNDPLATSEN Fyndplatsen för Kråknäsjärnet är en kulle i Fors by, Kullbacka, som ligger vid skärningspunkten mellan Getån och Vallbyån. Näset på nordsidan har i mer än 700 år använts som strandänge och kallats Kråknäset. Fynden låg nedgrävda invid ett stort stenblock i en rödaktig bergart vid den sydvästra delen av kullens fot. Kråknäset är föremål för ett mycket intressant historisk uppgift. År 1309 ålades en bonde från Fors med dödstraff för att ha varit inblandad i slagsmål på kyrkbacken. För att rädda hans liv gick bönderna i byn ihop och skänkte änget Kråknäset till kyrkan (Eriksson 1958:44). Dödsdomen avskrevs därvid. Sedan dess har änget tillhört kyrkan, d.v.s. i 700 år. I en karta över inägodelning i Fors av år 1742 står också i ägofiguren för änget Kråknäset skienct åt kyrkan af H. På Kullbacka står det Odugl. Backa, vilket innebär att marken inte lämpade sig för odling (V51-8:1). H betyder hemmanet med beteckningen H. Tyvärr saknas protokollet till kartan, så det framgår inte där var i Fors hemmanet låg. Littera H (hemmanet med beteckningen H ) äger däremot ett par ängsmarker längre österut längs ån. En karta över inägodelning av år 1759 visar att dessa marker då ägs av Y. Det går dock inte heller där att utläsa av protokollet var gården var belägen (V51-8:2). I kartan över laga skiftet år 1836 ägs samma ängar av Littera A. Det är troligast att marken tillhört denna gård sedan urminnes tider, och att detta gäller även Kullbacka och ursprungligen Kråknäset. Det ligger även nära till hands att anta att den äldsta bebyggelsen legat inom ägorna till Littera A. Detta innebär i så fall att Kullbacka och Kråknäset tillhört den gård som fanns i Fors under äldre järnålder. Vid en genomgång av förekomsten av platsnamnet Kullbacka eller Kullbacken i Mellansverige framgår att namnet ofta är kopplat till järnåldergravfält. Detta förekommer på en rad platser i Dalarna, Västmanland, Uppland, Sörmland och på vissa platser i Norrland. Ett exempel är Kullback vid ett större gravfält (RAÄ 25 m.fl.) vid sjön Hyen nära Arkhyttan, Säter, Dalarna. Det är mycket möjligt att namnet Kullbacka kan ha haft en särskild betydelse under järnåldern. Näset har sedan urminnes tider använts som ängsmark. Våtmarken kring kullen har översvämmats under vårfloderna, varvid höjden har blivit en ö. Man får även tänka sig att marken kring kullen inte var uppodlad i samma utsträckning som i dag under äldre järnåldern. Området har sannolikt bestått till största delen av skog. Platsen där järnen och lupparna grävdes ned var med andra ord en tidvis otillgänglig höjd i skogen. Det är sannolikt också så, att kullen representerade en gräns mot utmarken, och att det är därför läget ansetts som lämpligt. Läget är mycket typiskt för en ämnesjärnsdepå.

De tolv järnen och de båda lupparna skiljer sig åt fyra-femhundra år i ålder. Det är oerhört svårt, kanske omöjligt, att ta reda på om de lagts ned samtidigt eller med fyrahundra års mellanrum. Har man haft järnen hemma i förvar i fyrahundra år och sedan deponerat dem tillsammans med lupparna? Eller har man hållit traditionen om platsen levande under hela den tiden? Troligen får vi aldrig veta. En blick på kartan visar att fyndplatsen ligger rakt söder om kyrkan, och att avståndet fågelvägen inte är särskilt långt. I Gävleborgs län finns ett tydligt samband mellan centralplatser (de nuvarande kyrkplatserna) å ena sidan och det förhistoriska järnet å andra sidan. Detta understryks av att det framgår av det äldsta kartmaterialet att kyrkan haft ett antal ängsmarker inom gränserna för byenheten Fors (V 51-8:1-2). Bild 1. Kullbacka med fyndplatsen från öster. Foto: Johannes Kruusi. ÄLDRE JÄRNÅLDER I GÄSTRIKLAND Kråknäsjärnet härrör från den äldre järnåldern. Denna period sträckte sig från 500 f.kr. till 500 e.kr. Det kända fornlämningsbeståndet när det gäller Gästriklands äldre järnålder är inte särskilt omfattande. Förutom gravfynd och ämnesjärn förekommer enstaka gravar, mindre gravfält och större traktgravfält (ibland kallade insjögravfält). Det finns också en serie utmarksbundna järnframställningsplatser. Från denna period finns färre kända gravar och fynd än från den yngre järnåldern, vilket delvis torde ha demografiska orsaker.

Bild 2. Inägokarta över Fors by av år 1742 (Lantmäteriets forskningsarkiv, akten V51-8:1). De första spåren av järnåldersbebyggelse i Gästrikland härrör från romersk järnålder (200 400 e.kr., Hade i Hedesunda och gravfältet Hamre i Österfärnebo) (Bellander 1944:14). Från bronsålder och förromersk järnålder finns inga kända boplatser. Bebyggelsen förefaller i stort sett ha varit lokaliserad till samma lägen som under den yngre järnåldern. De bebyggda områdena har legat vid skärningspunkter mellan vatten och sandiga åsar i anslutning till bördiga sedimentjordar. Dessa platser är någorlunda jämnt geografiskt fördelade över Gästrikland och motsvarar på det hela taget de centrala delarna av kyrksocknarna. Inga kända husgrunder som säkert kan dateras till äldre järnåldern finns i Gästrikland. Inte heller några spår av odlingsmark och hägnader är kända. En del av förklaringen är att husen och odlingarna till stor del ligger under dagens bebyggelse. Boplatserna har med andra ord inte övergivits i samma utsträckning som i Hälsingland (där man talar om en samhällskollaps och en sociopolitisk omstart (Liedgren 1992:219). Många av de ursprungliga lägena för boplatserna har fungerat i snart 2000 år. Det förefaller snarast vara lokaliseringen av gravarna som förändrats vid övergången till yngre järnålder. Endast i enstaka fall verkar det som om boplatslämningar i form av husgrundsterrasser finns i anslutning till gravfälten, som vi ser i Hade. Ett av undantagen är det undersökta området med boplatser, gravar och järnframställningsplatser från romersk järnålder fram till högmedeltid i Lund-Åsbyggeby, Valbo (RAÄ 13, 29, 35-37, 97-98). Järnåldersbebyggelsen låg i anslutning till 1700-talets bytomter. De undersökta husen härrörde från flera olika tidsavsnitt och funktioner (Appelgren-Broberg 1998). Ortnamnen ger en viss vägledning till var den första bebyggelsen under järnåldern låg i Gästrikland. Enstaviga naturnamn som Berg, Vik, Näs o.s.v. indikerar de trakter som var bebodda under äldre järnålder (Hedblom

1958:36ff). Folkvandringstida gravfynd har exempelvis gjorts i Lem i Ovansjö, Åbyggeby och Björke i Hille samt i Vi i Ockelbo (Baudou 1965:57). ÄLDRE JÄRNÅLDERNS JÄRNHANTERING I GÄSTRIKLAND Gästrikland och Hälsingland ingår i ett geografiskt område med en likartad teknisk tradition vad gäller blästbruk. Området innefattar även Jämtland, Härjedalen och Dalarna. Lokala och tekniska variationer grundar sig sannolikt på utnyttjandet av olika typer av malm. Detta kommer sig i sin tur av tillgången på malm samt skilda kvalitetskrav. Förhållandet mellan resurser, teknik och de efterlämnade spåren är m.a.o. mer komplicerat än vad som är möjligt att urskilja vid en första anblick. Denna komplexitet är viktig att förstå. I Gästrikland verkar järnhantering ha bedrivits på flera platser i landskapets västra del från tiden kring Kristi födelse. Området uppvisar en framställning av närmast industriell karaktär. Denna är också främst knuten till utmarken, till de sandiga tallhedarna med talrika myrmarker. Några slaggvarp har daterats till äldre järnålder. Flera av dessa järnframställningsplatser har en gemensam morfologi. En typ av lokal finns i södra Årsunda och kännetecknas av slagg i ytan och ett flertal svackor och gropar som representerar ugnar, malmupplag och stolphål. De är båda belägna på en flacka avsatser ovanför upptorkade myrar och har daterats till romersk tid (RAÄ 59 och 64). Bågformiga slaggvarp finns i Hedesunda, Ockelbo och Torsåker. De är inte daterade men vissa av dem kan möjligtvis p.g.a. sitt utmarksläge knytas till äldre järnålder. Det är troligt att dessa utmarksbundna järnframställningsplatser representerar ett slags järnexpeditioner, järnbodar. Spår av järnframställning från äldre järnåldern finns även i anslutning till gravfält. Vid det slaggrika gravfältet i Hade i Hedesunda har flussmedel iakttagits i form av kvarts i ett stycke slagg (RAÄ 219). Ett slaggvarp invid gravfältet har 14 C-daterats till 372±82 e.kr. Andra platser där gravfält sammanfaller med järnhantering från den äldre järnåldern är exempelvis Varva i Hille (RAÄ 160) (Melander 1981) samt Lund i Valbo (RAÄ 13, 29, 35-37, 97-98) (Appelgren-Broberg 1998). Kolningsgropar förekommer i Gästrikland under den äldre järnåldern. Två har daterats. En datering ligger i 500-talet e.kr. (Fredriksskans, RAÄ 275). Den andra kan sägas ligga i slutet av perioden alternativt i början av den yngre järnåldern (RAÄ 268, Nynäs, Hedesunda). Fler dateringar krävs för att komma tillrätta med markutnyttjandet när det gäller järnhanteringen.

SPADFORMIGA ÄMNESJÄRN De spadformiga ämnesjärnen kan ge ledtrådar till bilden av järnhanteringen i länet på grund av deras spridning och olikheter sinsemellan. Förekomsten av ämnesjärn kan anses vara ett tecken på att överskottsproduktion, distribution och konsumtion har ägt rum. Järnen i Gästrikland, Hälsingland, Medelpad och Jämtland är spadformiga och förefaller tillverkade enligt någorlunda standardiserade mått. De skiljer sig följaktligen från varandra i vikt och längd mellan respektive landskap. Skillnaderna har visat järnets proveniens (härkomst). Proveniensen vittnade om järnets kemiska sammansättning (med andra ord dess kvalitet), och kan ha bestämt priset på ämnesjärnet. Varje folkland kan ha framställt sin egen typ av järn. Folklanden i Hälsingland har de minsta ämnesjärnen (20-28 cm), medan Jämtland, Medelpad och Gästrikland har större (Lindqvist - Ramqvist 1993:99). Gästriklands järn har oftast en längd mellan 34 och 44 cm. De längsta är närmare 60 cm långa och ingår i Kråknäsjärnet. Det är sannolikt så, att de spadformiga ämnesjärnen och deras olika utformanden speglar ett komplicerat socioekonomiskt system (Magnusson 1994:69). Denna åsikt har redan tidigt framförts av flera forskare (ex. Hallström 1928 och Nihlén 1932). Järnen har också ansetts vara ett halvfabrikat för framställning av främst kittlar (Tholander 1971). Karl- Gustav Lindblad, blästersmed i Rätansbyn, Jämtland, hävdar att ämnena måste vara utsmidda för att användas just som plåtar. Han anser inte att det är realistiskt att tro att man skulle smida ut det till denna form om de var ämnade för mer kompakta föremål. Detta skulle vara ett helt irrationellt tillvägagångssätt (muntlig uppgift 2000-06-06). Det ligger nära till hands att se dem som plåtar. Järnen har också ansetts vara utformade för att kunna packas tätt samman (Thålin 1973). De ligger ofta i cirkelformation eller parallellt med varandra (Liedgren 1992:186). Möjligen kan detta ha haft någon betydelse utöver den praktiska. Även andra typer av ämnesjärn har påträffats i länet. Vid undersökningen i Lund i Valbo påträffades ett lieformat och två tenformade ämnen. Detta ansågs av undersökarna ha betydelse både ur kronologisk synvinkel och mot bakgrund av att lieformade järn i övrigt inte förekommer i regionen (Appelgren-Broberg 1998:33). När det gäller Gästrikland förekommer ämnesjärnsdepåer främst i den centrala delen av Valbo socken. Före fyndet av Kråknäsjärnet hade 103 järn påträffats i landskapet och 98 % av dessa just i Valbo. De återstående kommer från Landa i Hedesunda. En depå påträffades 1842 i Alborga, en järnåldersbebyggelse som på samma gång fungerat som befästning och kultplats (ATA dnr 2321/46). I Storfarsgården i Västbyggeby har påträffats en depå innehållande 43 ämnen (RAÄ 143, ATA dnr 7179/67). Marta Lindeberg har nyligen disputerat på avhandlingen Järn i jorden spadformiga ämnesjärn i Mellannorrland (2009). Lindeberg har gjort ingående analyser av det samlade materialet och kommit fram till att depåerna med ämnesjärn har tillkommit som fruktbarhetsbefrämjande handlingar. De påträffas främst i depåer som lagts ned i obruten mark i bygdernas utkanter, på gränsen mellan gård och utmark. De har en bred

symbolisk betydelse och har anknytning till järnframställning, skog och jordbruk. Andra typiska lägen för depåerna är vid berg, vid vattendrag (mer specifikt vid de platser där vattendraget korsades), i våtmarker och i gravar. De ansluter ofta till gränslägen och platser med gränsöverskridande egenskaper. Marta Lindberg antar att detta beror på att järnen i sig uppfattades som föremål på gränsen mellan två tillstånd. Hon antar också att deponeringarna kan knytas till gårdar och att depåplatserna kunde hållas kända under lång tid efter deponeringen. Platserna bör ha betraktats som speciella. Bild 4. Marta Lindebergs fyndspridningskarta över spadformiga ämnesjärn i Skandinavien. Publicerad med tillstånd av Marta Lindeberg. Ibland förekommer depåerna mitt i bygden och då ligger de på eller vid platser med namn som kan förknippas med kulten. Järnen ligger också i samma typer av lägen som ädelmetalldepåer i sydligare delar av Sverige. Detta tolkas som att järnet betraktades som en nordligare motsvarighet till

ädelmetall. Lindeberg vill också se järnens form som imiterande holkyxans, ett statusföremål och ett universalredskap under äldre järnålder (Lindeberg 2009). REPLIKER AV ÄMNESJÄRN OCH LUPPAR Jonny Skogsberg, smed, amatörarkeolog och upphittare av fyndet, smidde exakta repliker av de tolv ämnesjärnen. Dessa var färdigställda till invigningen av utställningen i januari år 2009. De är smidda av lancashirejärn från Gammelstilla bruk. Att smida ut en lupp (järnklump) till ett ämne tog Skogsberg mellan 2 och 3 timmar. Det största problemet med att göra replikerna var att få ämnena att väga lika litet som originalen. Det nyare järnet hade en betydligt högre densitet och vägde avsevärt mycket mer per ämne. Han fick till sist ge upp ambitionen att ge replikerna samma vikt som de tvåtusen år gamla järnen. Det är alltför stora skillnader mellan det förhistoriska järnet och det nyare. Lancashirejärnet innehåller också fler föroreningar och spricker lättare. Försöken har dessutom visat att mycket tid, energi och järn går åt till att smida holken. Jonny Skogsberg uppskattade att 20-25 procent av tiden går åt till detta. Holken bör alltså ha varit viktig eftersom de förhistoriska smederna lade ned så stor ansträngning på att smida den (muntlig uppgift av Jonny Skogsberg 2008-12-12). Replikerna av lupparna utfördes av konstnären Jonas Tecknare i Gammelstilla. De är mycket trogna originalen och är utförda i frigolit. Samtliga kopior och allt utställningsmaterial övergick vid invigningen i Föreningen Kråknäsjärnets ägo. Bild 5. Närbild på replikerna av lupparna, utförda av konstnären Jonas Tecknare i Gammelstilla.

FÖRUNDERSÖKNING AV KULLEN VID FYNDPLATSEN Tillsammans med Lars-Erik Englund, GAL, och upphittaren Jonny Skogsberg, utförde länsmuseet hösten 2001 en efterundersökning av platsen för fyndet av Kråknäsjärnet (RAÄ 406). Inga ytterligare spår av järnhantering påträffades (Englund m.fl. 2003). Efterundersökningen var dock riktad ur den aspekten att det endast söktes efter fler spår av järnhantering. Nya frågeställningar, framkomna vid diskussioner på plats med Marta Lindeberg, rörde ett eventuellt gårdsläge högre upp på kullen. Länsmuseet utförde därför inom ramen för projektet en mindre arkeologisk efterundersökning i anslutning till RAÄ 406, platsen för fyndet av Kråknäsjärnet, Torsåkers socken, Gästrikland. Undersökningen utfördes i form av sökschakt med grävmaskin på utvalda punkter på den kulle (Kullbacka) där fyndet gjordes 1993. Huvudsyftet med undersökningen var att fastställa huruvida lämningarna efter en järnåldersgård finns på kullen eller ej. Undersökningen utfördes den 18 september år 2008. Det kunde konstateras att kullen inte rymmer lämningar efter någon järnåldersgård. Däremot påträffades lämningar av mindre omfattning i sökschaktet på den avsats som ligger strax öster om den högst belägna platån (se bifogad karta). Där framkom två mindre härdar med skärvig sten, med cirka fem meters mellanrum, i en linje i nord-sydlig riktning. Härdarna hade en diameter på cirka 0,30-0,35 m samt ett djup om cirka 0,1 m och gav ett intryck av att ha varit använda en kort tid, möjligtvis bara vid ett eller ett fåtal tillfällen. Mellan härdarna påträffades ett kvartsavslag i schaktet. Lämningarna är svårtolkade och kan utifrån en okulär bedömning härröra från vilken tidsperiod som helst. Kvartsavslaget skulle emellertid kunna antyda att platsen använts kortvarigt under stenåldern. Ett kolprov togs för datering ur den nordligast belägna härden. En 14 C-datering av kolet kommer att utföras och redovisas på annan plats, tillsammans med en tolkning av platsens användning. Vi betraktar det inte som troligt att härdarna härrör från järnåldern. DATERINGAR AV SLAGGVARP Inom ramen för projektet daterades två slaggvarp i området vid Bäckebo nära sjön Malmjärn (lst beslut 431-10939-08). Syftet var att försöka hitta järnframställningsplatser från den äldre järnåldern. Kolprover togs ur slaggvarpen RAÄ 344, belägen inom fastigheten Fors 9:4, och RAÄ 345, inom fastigheten Österhästbo 2:3. Innan proverna skickades till datering vid Ångströmlaboratoriet i Uppsala, skickades de på vedartsanalys hos Vedlab i Glava (Danielsson, Vedlab rapport 0854). RAÄ 344 daterades till 1730 35 BP, vilket medför att slaggen ligger i tidsintervallet 185-255 e.kr. (U-a 37202). Provet innehöll

tall. RAÄ 345 daterades till 1425 BP, vilket placerar den i 490-560 e.kr. (U-a 37203). Provet innehöll gran. Bild 6. Från grävningen på Kullbacka i september 2008.Jonny Skogsberg hjälper till att övervaka sökschakten som drogs med hjälp av grävmaskin. Foto: Katarina Eriksson. Dateringarna ligger i det tidsintervall vi hoppats på inför provtagningen. Den period när järnhanteringen etablerats och stod på en höjdpunkt är av stort intresse att utforska ytterligare. Nu kan vi fastslå att järn producerats i Bäckeboområdet under äldre järnålder. Trakten där ägorna till Fors och Hästbo byar nu ligger framstår i nuläget som ett framträdande område när det gäller järnhanteringen i Torsåker under denna period.

Bild 7. Området vid Bäckebo med kända forn- och kulturlämningar inlagda. Rödbruna trianglar= de två daterade slaggvarpen. Blå trianglar= blästbruks-lokaler och slaggvarp. Lila kvadrater= kolbottnar efter resmilor. Rosa stjärnor= fynd och boplatser från stenåldern. Grönbrun cirkel= gruvhål. Ljusgrön romb= naturbildning. Gul triangel= gränsmärke. Vit stjärna= skogsbrukslämningar. Den grövre ägogräns som löper snett över kartbildens västra del är gränsen mellan Österhästbo och Fors byar. Bäckebo är beläget inom ägorna till Fors. Skala 1:10 000. WORKSHOP OM SPADFORMIGA ÄMNESJÄRN I projektet ingick en workshop om spadformiga ämnen. Workshopen hölls på Bygdegården i Torsåker den 14-15 oktober år 2008. Sammankallande var Katarina Eriksson, Länsmuseet. Självskrivna deltagare var arbetsgruppen från Föreningen Kråknäsjärnet: Lars Holmgren, ordförande, Jonny Skogsberg samt Detlef Klamke. Moderator var Eva Hjartner Holdar, docent och laboratorieansvarig vid UV GAL, Riksantikvarieämbetet, Uppsala. Ett tjugotal personer inbjöds att deltaga. Av dessa deltog följande: - Liza Andersson, Årsunda Viking. - Sune Bergman, blästersmed, Rättvik. - Eva Carlsson, arkeolog, Dalarnas Museum. - Ola George, arkeolog, Murberget Länsmuseet Västernorrland. - Magnus Holmqvist, arkeolog, Murberget Länsmuseet Västernorrland. - Elise Hovanta, Stigfinnaren Arkeologi och Kulturhistoria Consulting AB. - Karl-Gustav Lindblad, blästersmed och lärare vid Bäckedals folkhögskola. - Marta Lindeberg, doktorand vid Stockholms universitet.

Nedanstående text är baserad på anteckningar från diskussionerna under workshopen. DATERINGAR AV SPADFORMIGA ÄMNEN Följande dateringar har gjorts av ämnesjärn i Sverige: - Kråknäsjärnet: daterat till tiden kring Kristi födelse. - Ett järn från Salom, Hackås, Jämtland: daterat till vikingatid. - Ett järn i en båtgrav i Valsgärde, Uppland, daterat till 630-640 e.kr. - Ett järn i ett hantverksområde på Helgö i Mälaren, daterat till 200-600 e.kr. samt kr f 1000 (daterat utifrån föremålen i fyndkontexten). - Valla, Selånger, Medelpad, ämnen lagda under järnkittel vilken daterats till 400-talet e.kr. - En spjutspets från Norränge i Arbrå, Hälsingland, har hittats tillsammans med en spjutspets från folkvandringstid. 14 C-dateringarna visar en stor spridning, men dateringarna ligger framför allt kring folkvandringstid. De har också påträffats i höggravar från romersk järnålder (Kr.f. till 400 e.kr.) VAD ANVÄNDE MAN JÄRNEN TILL? En central fråga i sammanhanget är vad man använde de spadformiga järnen till. De är av god kvalitet och består av ett järn med låg kolhalt som går att härda. Under diskussionen vid workshopen enades vi om att de spadformiga järnen egentligen bara är lämpliga till en typ av föremål, och det är föremål av plåt. Man var överens om att det helt avgjort är frågan om ren plåt, och att det vore helt obefogat att exempelvis smida ihop plåten igen till en yxa eller något annat kompakt föremål. De har sannolikt varit avsedda för att tillverka färdiga föremål av plåt eller med plåtdetaljer. Marta Lindebergs teori är att de använts till kittlar och andra plåtföremål. Det är lättare att bestämma formen på kitteln om man har många mindre järn. Holken motsvarar troligen bottnen på kitteln. Varje sektion på kitteln är däremot bredare än ämnesjärnen brukar vara. Järngrytorna började uppträda under samma tid som de äldsta spadformiga ämnesjärnen. Grytan blir helt tät trots att det är många skarvar i den. Om man kokar mjölk i den bildar kaseinet i mjölken ett slags lim som håller grytan tät. Järnen är också solida och ofta gjorda i ett stycke. Olika förslag på andra användningsområde kom fram: - De kan ha använts till beslag av olika slag - De kan ha använts till nitar, vapen och verktyg - De utgjorde dåtidens plåt och användes till sådana typer av arbeten - Ett förslag framkom att de kan ha använts som måttstock, exempelvis i båtbyggeri. De är ungefär en aln långa. - Man kan ha använt dem till saxar, svärd och andra skärande föremål. - Harnesk och hjälmar är också ett möjligt användningsområde.

- Kan de ha använts till skoningar av olika slag? Något som talar mot detta är att de flesta skoningarna börjar uppträda under yngre järnålder. Bild 8. Besök på Kullbacka, fyndplatsen för Kråknäsjärnet, i samband med workshopen om spadformiga ämnesjärn i oktober år 2009.Från vänster Lars Holmgren, Sune Bergman, Jonny Skogsberg, Karl- Gustav Lindblad, Eva Carlsson, Marta Lindeberg samt Magnus Holmqvist. Foto: Katarina Eriksson. VARFÖR HAR DE SPADFORMIGA JÄRNEN SIN SPECIELLA FORM? Det finns en rad olika ämnesjärn och halvfabrikat i Sverige: fingerjärn, tackformiga, bandformiga, tenformiga, ringjärn och spadformiga. På Gotland och i Uppland finns även svärdformiga. Spadformen kommer tidigt, ungefär samtidigt som när järnet kommer. Workshopens deltagare var överens om att det måste finnas en god anledning till järnens form, eftersom man hållit fast vid den i tusen år. Möjligtvis har funktionen förändrats över tid, från en aktuell funktion till en tradition som man hållit på. Det står klart att ämnena utgör ett processtekniskt mellanled. De har tydliga inbördes längdskillnader och olika typer av holkar. Detta var antingen områdesbetingat eller smedsbetingat. Vilket vet vi inte. Ämnesjärnen har haft en mångtydig funktion i samhället vilken är svår för oss att förstå. Något som är karakteristiskt för ämnesjärnen är att de görs i en form som relaterar till vanliga bruksföremål. Man gör en känd form litet annorlunda.

VILKEN KVALITET ÄR DET PÅ JÄRNET? VAD KAN MAN ANVÄNDA DET TILL? Järnen är som nämnts solida, men inte lika täta som moderna material. Järnet har haft en god funktion. Det är fråga om fina, kolfria järn med en hög andel fosfor. De dåtida smederna behärskade järnet helt och hållet. De kunde härda och glödga (mjukgöra) järnet, och de hade ett stort tekniskt och praktiskt kunnande. De visste t.ex. att de ville ha ett fosforrikt järn. Smederna måste ha haft en kunskap om de kemiska ämnena i järnet. Det har också funnits en idé om gemensam kvalitet. Analyser har visat att flera järn består av skräpbitar som man satt ihop. Detta ser man exempelvis på ett ämne från byn Gåcksäter i Hög utanför Hudiksvall. Järnet behöver tätas för att bli bra att jobba med. Dessutom är det så, att fosforjärn gärna spricker i kanten. Det innebär att det blir påfrestningar på brottgränserna. De spadformiga ämnena funkar dåligt att välla ihop, exempelvis i sandwichsmide. Då vill smeden ha ett grövre material så att det håller värmen bättre. Det är svårt att få blästjärn tunt. Det vill gärna spricka. Det är följaktligen svårt att göra en plåt av blästjärn, och ändå har de spadformiga ämnesjärnen fungerat som en dåtida plåt. VARFÖR HAR MAN GJORT EN HOLK? Holkarna skiljer sig ganska mycket åt mellan olika ämnesjärn. Holkarna på jämtländska ämnesjärn framstår mer som riktiga holkar. Erik Tholander (i en artikel från 1973) ville tänka sig en käpp i holken, men vissa ämnen går inte att sätta på en holk eftersom holken är alltför öppen. Detta gäller exempelvis Kråknäsjärnen. Holkens funktion måste ha varit mycket viktig eftersom den kraftigt begränsar formen på ämnesjärnet, och dessutom användningen av detta. Att holken fanns kvar så länge, under en period av tusen år, tyder också på ett överflöd av järn. Holken gör egentligen de spadformiga ämnena till onödiga, ekonomiska halvfabrikat. Ämnena har varit fyrkantiga från början. Det hade rent praktiskt räckt med att vika ett hörn för att visa järnets kvalitet. De smeder som deltog i workshopen var överens om att de skulle ha gjort holken sist, för då kan man ju hålla i den utan tång, och det är moment man som smed alltid vill slippa. Ämnena har ofta hittats tillsammans med föremål med holk. Marta Lindeberg vill som nämnts se detta som att formen går ut på att efterlikna holkförsedda föremål. Karakteristiskt för ämnesjärn av olika slag är att de har gjorts i en form som relaterar till vanliga bruksföremål. Man gör m.a.o. en känd form litet annorlunda. RÖNTGENBILDER AV JÄRNEN Ett inspektionsföretag i Gävle, Inspecta, har kostnadsfritt hjälpt till med röntgenbilder av järnen. Det var Detlef Klamke från Föreningen Kråknäsjärnet

som handhade kontakterna med firman. Röntgenbilderna togs på länsmuseet och framkallades på Inspecta. Bilderna visar svarta fläckar i järnen vilka motsvarar hammarslag eller avtryck av en stenvals. Bilderna måste studeras med lupp över ljusbord, annars är de svåra att tyda. Det misslyckades helt att få fram röntgenbilder av lupparna, trots att försöken pågick i tre dagar. Materialet var helt enkelt för massivt för detta. Ett stort tack ändå till Inspecta för insatsen. FÖRELÄSNINGSSERIE Ett av uppdragen inom projektet var att arrangera en föreläsningsserie med anknytning till Kråknäsfyndet och järnåldern i Torsåker. Den första föreläsningen hölls av Magnus Petersson vid Kalmar lansmuseum. Hans föreläsning behandlade romartida järnhantering i Möreområdet i Småland. Evenemanget ägde rum i Bygdegården. Nästa föreläsningstillfälle var invigningen av utställningen om Kråknäsjärnet i Torsåkers kyrka Marta Lindeberg. Därefter hölls samtliga föreläsningar i kyrkan. De följande föreläsarna var Eva Hjärtner-Holdar från UV GAL, Per Rahmqvist, professor i arkeologi vid Umeå universitet, Margareta Nockert, professor i textilvetenskap samt Magnus Källström, fil.dr., vilken skrivit en avhandling om runstenar och Åsmund Kåresson. Föredragskvällarna har varit relativt välbesökta, från ett tjugotal till ett hundratal besökare. Föreläsningarna har givit en mängd olika perspektiv på Torsåker och järnåldern, vilket presenteras som ett slags syntes i det avslutande avsnittet. UTSTÄLLNING Utställningen om Kråknäsjärnet invigdes den 29 januari år 2009. Den sattes samman av Katarina Eriksson, länsmuseet, i samarbete med Jonny Skogsberg, Föreningen Kråknäsjärnet. Andra som arbetade med utställningen var Maria Zetterström på länsmuseet som gjorde layout samt projektgruppen, Jonas Tecknare och Jeff Nilsson från Torsåker. Snickare var Thomas Danehorn, Storvik. Till invigningen kom ett drygt hundratal personer. Utställningen invigdes av VD för Kultur och Näringsliv Christina Alman. Invigningstalade gjorde Peder Mellander, landsantikvarie. Konferencier var Lars Holmgren, ordförande i Föreningen Kråknäsjärnet. Museipedagog Ann Nilsén höll två visningar av utställningen under kvällen. Invigningen bevakades av TV, radio och lokal press. Utställningsmaterialet övergick efter invigningen i Föreningen Kråknäsjärnets ägo. I skrivande stund är utställningen på väg att flyttas till OVAKO, för att sedan sättas upp i en föreningen tillhörig lokal. KUNSKAPSUPPBYGGNAD De olika föreläsningarna som anordnats inom projektet har givit upphov till en rad slutsatser och följdfunderingar när det gäller Kråknäsjärnet och Torsåkersbygden under äldre järnålder. När det gäller blästerugnar och järnproduktion kan man anta att det varit frågan om stora, höga schaktugnar

vari man kunnat framställa stora mängder järn. Det har med alla sannolikhet varit frågan om en överskottsproduktion. Enligt Eva Hjärthner-Holdar kan en enda ugn ha framställt 10 ton järn per år. Uppgifterna baseras bland annat på en undersökning av rester efter tre ugnar i Valbo socken (Eriksson, Forenius, Willim, Andersson, Grandin 2008). I Valbo hade ugnarna stenbyggda och lerinfodrade slaggropar, med slaggskållor kvar i ursprungligt läge, vilka vägde upp emot 200 kilo. Bild 9. Exempel på affisch från föreläsningsserien. Eva Hjärthner-Holdar och Magnus Petersson berättade också om järnhanteringen i Kalmar län, framför allt den i Möre, vilken uppvisar lika gamla dateringar som i Gästrikland och t.o.m. några hundra år äldre. Det anses att det är experter utifrån som framställt de stora mängderna järn i Möre. Det är också tydligt hur ett stort antal blästplatser i Möre och stora mängder ämnesjärn på Öland visar på en klar uppdelning när det gäller produktion, smide och avyttring. Detta väcker frågor kring omständigheterna kring Kråknäsjärnets tillkomst och härkomst. Margareta Nockerts genomgång av agraffer, deras status och de fyndkontexter de förekommer i har givit en bild av befolkningen i Hästbo under 500-talet

Bild 10. Detalj (skärm) ur utställningen om Kråknäsjärnet i vapenhuset, Torsåkers kyrka. Utställningen tillkom i samarbete mellan länsmuseet och Föreningen Kråknäsjärnet och invigdes 29 januari år 2009. Foto: Katarina Eriksson. som en betydande familj med något slags maktposition i samhället. Det har sannolikt varit frågan om ett familjeöverhuvud som haft kontroll över järnhanteringen i ett mindre område. Detta faller väl in i bilden med slaggvarp daterade till 500-talet på Hästbos byaskog. Enligt Per Rahmqvist får man se Torsåker som perifert i förhållande till det rika och dominerande kulturområdet som haft Högom och Trondheim som centrum. Det får snarare ses som tillhörande samma kultursfär som området kring Mälardalen. Högomområdet kännetecknas också av lyxfynd, vilket inte är vanligt i Gästrikland. Ramqvist betonade också hur intimt förknippad järnhanteringen var med elitskiktet i samhället under järnåldern. Det var mycket angeläget att ta och behålla makten och kontrollen över produktion och distribution av järnet. Trakterna kring Örnsköldsvik, Östersund och

Söderhamn var små kungadömen med kontroll över järnproduktionen. Materialet ger en bild av samhällen med en utvecklad social stratifiering och hierarki. Jämtland och Västra Medelpad producerade tillsammans 10 ton per år. Järnhanteringen och handelsvägarna måste relateras till den politiska geografin under äldre järnålder. Vi har ingen anledning att tro att förhållandena har varit annorlunda i Gästrikland under den äldre järnåldern. Diskussioner med Annika Larsson, fil. dr. och anställd vid Stockholms universitet, har visat att Torsåkerstrakten uppvisar ett flertal paralleller med Fjärdhundra i Uppland (Larsson, muntliga uppgifter 2009-06-05). Goda kommunikationsleder löper mellan områdena och i Villsberga, Fröslunda socken, har påträffats en depå med ämnesjärn i samma dimensioner som i Kråknäsjärnet. Dessutom leder den handelsväg i Gästrikland varefter det finns en rad runstenar med Sigurdsmotiv (väg 272) vidare ned till en sten med samma motiv i Drävle, Altuna, och sedan till Fjärdhundra. Samarbetet med Marta Lindeberg, hennes avhandlingsarbete och den gemensamma workshopen har givit en rad nycklar till Kråknäsjärnet och hur fyndet skall tolkas. Klart är att fyndplatsen utgör ett för depåer typiskt läge, på gränsen mot utmarken, vid ett vattendrag och en våtmark. Deponeringen ansågs viktig för att befrämja god avkastning vid framställning av järn, skogsbruk och jordbruk. Järnet ansågs så värdefullt att det var kompatibelt med guld och silver när det gällde depåer. Om samhället stod på randen av det som man hoppades skulle bli en framgångsrik järnproducerande era bör det också ha ansetts viktigt att vidtaga åtgärder som kunde främja produktionen på alla områden. Med utgångspunkt i Marta Lindebergs forskning är det inte omöjligt att platsen för depån hållits levande i ättens muntliga och mentala tradition under en lång tid. Man kan sluta sig till att platsen med all sannolikhet tidigt mutades in av inbyggarna i Fors. Vi vet också att området kring kullen röjdes till strandänge före början av 1300-talet. Det bör också ha betraktats som ett ganska begärligt stycke mark eftersom det ansågs kompensera en försyndelse så grov att det krävdes en avrättning. På gravfältet där agrafferna påträffades i en grav från 500-talet e.kr. fanns också en treudd. Enligt Erik Bellanders genomgång av järnåldersgravar och fynd i Gästrikland från 1938 har det också funnits en treudd på ett gravfält i Fors (Bellander 1938:70). Denna har dock inte omtalats sedan Ekdahls inventeringar på 1800-talet och har troligen försvunnit tidigt i samband med uppodling eller ombyggnad av vägen genom byn. Eftersom gravfält med treuddar och järnframställningsplatser har funnits både i Fors och i Hästbo, och det dessutom har funnits en runsten i Hästbo (RAÄ 52), är det frestande att tänka sig att det handlar om två lokala hövdingar med kontroll över järnet, en i varje område. Denna tanke skulle vara intressant att fundera vidare kring. Workshopen kring de spadformiga järnen gav nytt bränsle åt diskussionen och den fortsatta forskningen. När det gäller järnen kan man sannolikt utgå från att det är frågan om plåtar, att holken har haft en djup symbolisk innebörd som inte fyllt någon praktisk funktion (utan snarare tvärtom) men som ansetts viktig att hålla fast vid en lång tid efter det att den symboliska funktionen bör ha upphört. De har haft en mångtydig funktion. De har varit en stark symbol för övergång mellan olika faser eller tillstånd, och det har betraktats som

viktigt att deponera dem för att uppnå framgång när det gäller fruktbarhet och välgång. Kråknäsjärnet innehåller de äldsta daterade järnen i landet. Järnen utgör helt klart ett processtekniskt mellanled. Det förefaller sannolikt att de bland annat har använts till kittlar, men att de också har använts i andra sammanhang där tunna plåtdetaljer behövdes. Det har varit svårt att smida ut blästjärnet till tunn plåt. Tydligen har det inte varit nödvändigt med god kvalitet hos järnet, men det har troligen krävt en någorlunda skicklig smed. Det har också ansetts viktigt att visa järnens härkomst och kvalitet, och därför har de givits olika former. Med utgångspunkt i denna samlade kunskap och några nya idéer kring Kråknäsjärnet kan forskningen kring Gästriklands äldsta järnhantering fortsätta. Med tanke på att järnhanteringen i Torsåker och Hofors har en obruten historia som sträcker sig över tvåtusen år, är detta en angelägen uppgift. SAMMANFATTNING Kråknäsjärnet är ett unikt fynd med avsevärd dignitet. Det består av tolv ämnesjärn (halvfabrikat) och två stora obearbetade blästjärnsklumpar, s.k. luppar. Järnen har daterats till tiden kring Kristi födelse medan lupparna är cirka 500 år yngre. Båda fynden är av utomordentligt stort arkeologiskt intresse. Järnen är av ovanligt hög ålder, och smältorna är de enda kända i sitt slag i Skandinavien och norra Europa. Järnen är också av ovanlig längd ur ett svenskt perspektiv sett, hela 55-60 cm (Englund, Jensen och Ulfhielm 2004). Kråknäsjärnet har en enorm arkeologisk och kulturhistorisk potential eftersom det av allt att döma speglar det initiala skedet av en tvåtusenårig historia när det gäller den gästrikländska järnhanteringen. Projekt Kråknäsjärnet har bedrivits av Länsmuseet Gävleborg i samarbete med föreningen Kråknäsjärnet i Torsåker. Det har haft tre övergripande syften: 1/att framställa repliker av järnen och smältorna som kan förvaras i Torsåker. 2/att uppmärksamma fyndet som det internationellt intressanta fynd det är och att dessutom fördjupa och bredda kunskapen om detsamma. 3/att öka kulturturismen i Torsåkers socken, Hofors kommun och i förlängningen i västra Gästrikland. I projektet har utförts en rad olika aktiviteter: - Repliker av ämnesjärnen och lupparna att förvara och visa i Torsåker. - En utställning där replikerna visas och där Kråknäsjärnet belyses ur olika aspekter. - En tvådagars workshop om spadformiga ämnesjärn. - En välbesökt föreläsningsserie med anknytning till fyndet och järnåldern i Torsåker.

- En rad informationsinsatser i form av pressinformation, tryckt material (broschyrer) för spridning, affischering, informationsträffar med ex. kommunledningen i Hofors. Ett inslag om Projekt Kråknäsjärnet sändes på Gävle-Dala-nytt och i Landet Runt. Projektet har resulterat i ett förnyat kunskapsläge när det gäller spadformiga ämnen och den äldsta järnhanteringen i Torsåkers socken. Det har också gjort Kråknäsjärnet mer känt i Hofors, Gästrikland och Sverige. När det gäller kulturturism i Västra Gästrikland och i Hofors kommun är detta unika fynd en outsinlig tillgång. KÄLLFÖRTECKNING TRYCKTA KÄLLOR Appelgren, K., Broberg, A. 1998. Gravar och ugnar vid Gavleån. Rapport 1996:130. Riksantikvarieämbetet/UV. Stockholm. Baudou, E. 1965. Gävletrakten under vikingatiden. Undersökningar på gravfältet vid Järvsta. I: Från Gästrikland 1965. Gästriklands Kulturhistoriska Förening, Gävle. Bellander, E. 1938. Gästriklands järnåldersbebyggelse. Fynd. I: Från Gästrikland 1938. Gästriklands Kulturhistoriska Förening, Gävle. - 1944. Gästriklands järnåldersbebyggelse II. Bebyggelsehistoria. I: Från Gästrikland 1944. Gästriklands Kulturhistoriska Förening, Gävle. Danielsson, E. 2008. Vedlab rapport 0854. Vedartsanalyser på material från Gästrikland, Torsåker sn. RAÄ 344 och 345 Bäckebo. Glava. Englund, L-E. 2001. Smältor och spadformade ämnesjärn. Kråknäset. RAÄ 406, Torsåkers sn, Gästrikland. Analysrapport nummer 19-2001. Riksantikvarieämbetet, Avdelningen för arkeologiska undersökningar, UV GAL. Uppsala. Englund, L-E., Jensen, R., Ulfhielm, B. 2003. Kråknäsjärnet. Efterundersökning av fyndplatser för ämnesjärn och smältor. Rapport 2004:03. Länsmuseet Gävleborg. Eriksson, K., Forenius, S., Willim, A., Andersson, D., Grandin, L.2008. Med järnet i centrum. Romartida blästbruk, sentida smide och bebyggelse under nytt köpcentrum. I: Från Gästrikland 2008. Gästriklands Kulturhistoriska Förening. Gävle. Eriksson, W. 1958. Torsåkers kyrka 1758-1958. Gävle. Hallström, G. 1928. Förhistoria. Svenska Turistföreningens resehandbok XXXIV. Hälsingland och Gästrikland. Stockholm.

Hedblom, F. 1958. Gästriklands äldre bebyggelsenamn. Gästriklands Kulturhistoriska Förening, Gävle. Liedgren, L. 1992. Hus och gård i Hälsingland. Akademisk avhandling. Institutionen för arkeologi. Umeå universitet. Lindeberg, M. 2009. Järn i jorden. Spadformiga ämnesjärn i Mellannorrland. Stockholm Studies in Archaeology 48. Akademisk avhandling. Stockholms universitet. Lindqvist, A., Rahmqvist, P.H. 1993. Gene. HB Prehistorica. Umeå. Magnusson, G. 1994. Järnet i Hälsingland. I: Hälsinglands bebyggelse före 1600. Bebyggelsehistorisk Tidskrift 27:1994. Uppsala. Melander, J. 1981. Arkeologisk undersökning av järnframställningsplats. Fornlämning 160, Varva, Hille socken. Rapport 1981:2. Länsmuseet Gävleborg. Nihlén, J. 1932. Studier rörande äldre svensk järntillverkningmed särskild hänsyn till Småland. Jernkontorets bergshistoriska skriftserie Nr 2. Stockholm. Tholander, E. 1971. En teknikers funderingar om Norrlands-järn och Tröndelags-salti förhistoriskt handelsbyte. I: Fornvännen 1971/1. KVHAA. Stockholm. Thålin, L. 1973. Notes on the ancient iron currency bars of northern Sweden and the nickel alloys of some archaeological objects. Early Medieval Studies 5. Antikvariskt Arkiv 50. Stockholm. OTRYCKTA KÄLLOR Lantmäteriverkets forskningsarkiv, akterna V51-8:1, 8:2, 8:3. ATA (Antikvariskt Topografiskt Arkiv) dnr 2321/46. ATA dnr 7179/67. Länsstyrelsens beslut 431-10939-08. Annika Larsson, fil.dr. i arkeologi. Muntliga uppgifter 2009-06-05. Jonny Skogsberg, amatörarkeolog och blästersmed. Muntlig uppgift 2008-12-12.