KOMMISSIONENS BESLUT. av den om införande av en handledning för handläggning av viseringsansökningar och ändring av utfärdade viseringar

SV SV SV

EUROPEISKA KOMMISSIONEN Bryssel den 19.3.2010 K(2010)1620 slutlig KOMMISSIONENS BESLUT av den 19.3.2010 om införande av en handledning för handläggning av viseringsansökningar och ändring av utfärdade viseringar (Endast de bulgariska, estniska, finska, franska, grekiska, italienska, lettiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska, rumänska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska och ungerska texterna är giltiga) SV SV

KOMMISSIONENS BESLUT av den 19.3.2010 om införande av en handledning för handläggning av viseringsansökningar och ändring av utfärdade viseringar (Endast de bulgariska, estniska, finska, franska, grekiska, italienska, lettiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska, rumänska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska och ungerska texterna är giltiga) EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DETTA BESLUT med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex) 1, särskilt artikel 51 i denna, och av följande skäl: (1) I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 fastställs unionens regler för utfärdande av viseringar för transitering genom eller för vistelser på medlemsstaternas territorium som inte är avsedda att vara längre än tre månader under en sexmånadersperiod. (2) Enligt artikel 51 i viseringskodexen ska handläggningsanvisningar för den praktiska tillämpningen av bestämmelserna i förordningen utarbetas på så sätt att ett harmoniserat genomförande av dessa bestämmelser säkras. För detta syfte ska en handledning för handläggning av viseringsansökningar och ändring av utfärdade viseringar utarbetas, som innehåller handläggningsanvisningar, god praxis och rekommendationer om hur uppgifter ska genomföras av den personal i medlemsstaterna som prövar och fattar beslut om viseringsansökningar och ändring av utfärdade viseringar. (3) Medlemsstaterna kan komplettera dessa gemensamma instruktioner när och i den utsträckning som det är motiverat enligt nationell lagstiftning, särskilt när det gäller bestämmelser om inrättande av och ansvarsområden för ombudsmannafunktioner och specifika myndigheters roll i handläggningen av viseringsansökningar. Medlemsstaterna kan också komplettera dessa gemensamma instruktioner med nationella regler om motivering av grunderna för nekad inresa och rätt att överklaga avslagsbeslut, till dess att EU:s regler i dessa frågor börjar gälla. (4) För att säkra att handledningen används på bästa sätt av alla behöriga myndigheter i medlemsstaterna bör kommissionen göra handledningen tillgänglig för 1 EUT L 243, 15.9.2009, s. 1. SV 2 SV

medlemsstaterna i elektronisk form, tillsammans med eventuell övrig information som behövs för prövning av och beslut om viseringsansökningar och ändring av utfärdade viseringar, såsom tabellen över de resehandlingar som ger innehavaren rätt att passera de yttre gränserna och i vilka en visering kan införas, en förteckning över uppehållstillstånd som utfärdats av medlemsstater eller liknande, i enlighet med artikel 53.2 i viseringskodexen. (5) Kommissionen kommer att se till att handledningen uppdateras regelbundet liksom all annan information som krävs för att effektivt utföra uppgifterna i samband med prövning och beslut om viseringsansökningar och ändring av utfärdade viseringar. (6) För att förbättra det harmoniserade genomförandet av EU:s regler om handläggning av viseringsansökningar och ändring av utfärdade viseringar ska medlemsstaterna instruera sina behöriga nationella myndigheter att använda den bifogade handledningen som sitt främsta verktyg när de utför sina uppgifter i samband med handläggning av viseringsansökningar och ändring av utfärdade viseringar. (7) Medlemsstaterna bör använda handboken vid utbildning av personal som ska arbeta med handläggning av viseringsansökningar och ändring av utfärdade viseringar. (8) I enlighet med artikel 2 i det till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt fogade protokoll nr 22 om Danmarks ställning, deltog Danmark inte i antagandet av förordning (EG) nr 810/2009 och är inte bundet av förordningen eller underkastat tillämpningen av denna. Emellertid, eftersom förordning (EG) nr 810/2009 utgör en utveckling av Schengenregelverket på grundval av bestämmelserna i avdelning IV i tredje delen av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, måste Danmark i enlighet med artikel 5 i det protokollet, meddelat genom skrivelse av den 2 februari 2010, införliva detta regelverk i sin nationella lagstiftning. Danmark är därför enligt internationell rätt skyldigt att genomföra detta beslut. (9) Detta beslut utgör en utveckling av bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Förenade kungariket inte deltar i enlighet med rådets beslut 2000/365/EG av den 29 maj 2000 om en begäran från Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket 2. Förenade kungariket är därför inte bundet av beslutet eller underkastat tillämpningen av detta. Detta beslut riktar sig därför inte till Förenade kungariket. (10) Detta beslut utgör en utveckling av bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet med rådets beslut 2002/192/EG av den 28 februari 2002 om Irlands begäran om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket 3. Irland är därför inte bundet av beslutet eller underkastat tillämpningen av detta. Detta beslut riktar sig därför inte till Irland. (11) När det gäller Island och Norge innebär detta beslut, i den mening som avses i avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och vidareutvecklingen av Schengenregelverket 4, en vidareutveckling av bestämmelser i Schengenregelverket 2 3 4 EGT L 131, 1.6.2000, s. 43. EGT L 64, 7.3.2002, s. 20. EGT L 176, 10.7.1999, s. 36. SV 3 SV

vilka omfattas av det område som avses i artikel 1 B i rådets beslut 1999/437/EG av den 17 maj 1999 5 om vissa tillämpningsföreskrifter för det avtalet. (12) När det gäller Schweiz innebär detta beslut, i den mening som avses i avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket 6, en vidareutveckling av bestämmelser i Schengenregelverket vilka omfattas av det område som avses i artikel 1 B i beslut 1999/437/EG 7 jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG 8. (13) När det gäller Liechtenstein innebär detta beslut, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en vidareutveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 B i rådets beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/261/EG 9 och 2008/262/EG 10. (14) När det gäller Cypern innebär detta beslut bestämmelser som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med det regelverket i den mening som avses i artikel 3.2 i 2003 års anslutningsakt. (15) När det gäller Bulgarien och Rumänien innebär detta beslut bestämmelser som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med det regelverket i den mening som avses i artikel 4.2 i 2005 års anslutningsakt. (16) De åtgärder som anges i detta beslut är i överensstämmelse med viseringskommitténs yttrande. HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. Artikel 1 1. Handledningen för handläggning av viseringsansökningar och ändring av utfärdade viseringar återfinns i bilagan till detta beslut. 5 6 7 8 9 10 EGT L 176, 10.7.1999, s. 31. EUT L 53, 27.2.2008, s. 52. EGT L 176, 10.7.1999, s. 31. EUT L 53, 27.2.2008, s. 1. EUT L 83, 26.3.2008, s. 3. EUT L 83, 26.3.2008, s. 5. SV 4 SV

Artikel 2 1. Medlemsstaterna ska - översända handledningen som avses i artikel 1 till de myndigheter som är behöriga att medverka vid förfaranden i samband med viseringsansökningar, och - instruera ovannämnda myndigheter att använda handledningen som sitt främsta verktyg när de utför sina uppgifter i samband med viseringsansökningar. 2. Medlemsstaterna ska också använda handledningen i samband med utbildning av konsulär personal och andra behöriga myndigheters personal som gäller utförandet av deras uppgifter. Artikel 3 Detta beslut riktar sig till Konungariket Belgien, Republiken Bulgarien, Republiken Tjeckien, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Estland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Republiken Italien, Republiken Cypern, Republiken Lettland, Republiken Litauen, Storhertigdömet Luxemburg, Republiken Ungern, Republiken Malta, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken Polen, Republiken Portugal, Rumänien, Republiken Slovenien, Republiken Slovakien, Republiken Finland och Konungariket Sverige. Utfärdat i Bryssel den 19.3.2010 På kommissionens vägnar Cecilia MALMSTRÖM Ledamot av kommissionen SV 5 SV

BILAGA HANDLEDNING FÖR HANDLÄGGNING AV VISERINGSANSÖKNINGAR OCH ÄNDRING AV UTFÄRDADE VISERINGAR SV 6 SV

INNEHÅLLSFÖRTECKNING DEL I: ALLMÄNNA FRÅGOR... 14 1. EU:s medlemsstater... 14 2. Associerade stater... 14 3. EU-medlemsstater och associerade stater som har avskaffat gränskontroller vid de inre gränserna och tillämpar Schengenregelverket fullt ut i samband med utfärdande av viseringar för vistelser som inte varar längre än tre månader... 14 4. Familjemedlemmar till medborgare i EU, EES och Schweiz... 15 5. Avtal om viseringslättnader... 16 6. Typer av viseringar som omfattas av viseringskodexen och handledningen om viseringskodexen... 17 7. Enhetligt format för viseringsmärken... 17 8. Handlingar som möjliggör inresa och/eller vistelse på medlemsstaternas territorium och som inte omfattas av viseringskodexen och handledningen... 17 DEL II: HANDLÄGGNINGSANVISNINGAR FÖR HANDLÄGGNING AV VISERINGSANSÖKNINGAR... 19 1. VISERINGSTVÅNG... 19 1.1. Vilka medborgare omfattas av viseringstvång?... 19 1.2. Vilka medborgare undantas från viseringstvånget?... 20 1.3. Vilka medborgare omfattas av kravet på visering för flygplatstransitering?... 21 2. FASTSTÄLLANDE AV DEN BEHÖRIGA MEDLEMSSTATEN OCH DENNA MEDLEMSSTATS BEHÖRIGA KONSULAT... 23 2.1. Ansökan om enhetlig visering för enstaka inresa... 23 2.2. Ansökan om enhetlig visering för flera inresor... 24 2.3. Ansökan om enhetlig visering för transitering... 25 2.4. Ansökan om visering för flygplatstransitering... 25 2.5. Handläggning av en ansökan från en sökande som reser till flera medlemsstater, inklusive till en medlemsstat där han undantas från viseringstvång... 26 2.6. Ska en medlemsstats konsulat acceptera en ansökan från en sökande som reser till en medlemsstat som inte är närvarande eller företrädd i det tredjeland där den sökande är bosatt?... 27 2.7. Vad ska göras när en ansökan har inlämnats vid ett konsulat som inte är behörigt att handlägga denna?... 27 SV 7 SV

2.8. Kan ett konsulat acceptera en ansökan från en sökande som inte är bosatt i detta konsulats jurisdiktion?... 28 2.9. Kan en medlemsstats konsulat på en annan medlemsstats territorium handlägga viseringsansökningar?... 29 3. INLÄMNING AV ANSÖKAN... 31 3.1. När kan en ansökan lämnas in?... 31 3.2. System för tidsbeställning... 32 3.3. Personlig inställelse... 32 4. GRUNDLÄGGANDE DELAR AV VISERINGSANSÖKAN... 35 4.1. Resehandling... 35 4.2. Ansökningsformulär... 36 4.3. Fotografi... 37 4.4. Viseringsavgift... 38 4.5. När en ansökan kan tas upp till prövning... 41 4.6. Hur ska en otillåtlig ansökan behandlas?... 42 4.7. Kan en otillåtlig ansökan prövas i vissa fall?... 42 4.8. Vilken information om uppgifter i VIS bör den sökande få när en ansökan har lämnats in?... 43 5. BIOMETRISKA KÄNNETECKEN... 44 5.1. Vilka biometriska kännetecken bör samlas in?... 44 5.2. I vilket skede av ansökningsförfarandet bör biometriska kännetecken samlas in?... 44 5.3. Vilka sökande är undantagna från kravet att lämna fingeravtryck?... 45 5.4. Vad ska göras om kvaliteten på de tagna fingeravtrycken är otillräcklig?... 45 6. STYRKANDE HANDLINGAR OCH MEDICINSK RESEFÖRSÄKRING... 46 6.1. Styrkande handlingar... 46 6.2. Vilka handlingar bör lämnas in till stöd för en ansökan om en enhetlig visering?... 47 6.3. Medicinsk reseförsäkring... 54 7. PRÖVNING AV VISERINGSANSÖKAN... 56 7.1. Grundprinciper... 56 7.2. Skapande av en ansökningsfil och konsultation av VIS... 56 7.3. Äktheten och tillförlitligheten hos handlingar och utsagor... 57 SV 8 SV

7.4. Resehandlingen... 57 7.5. Den planerade vistelsens syfte... 58 7.6. Villkoren för den planerade vistelsen... 60 7.7. Säkerhetsrisk och folkhälsorisk... 61 7.8. Medicinsk reseförsäkring... 62 7.9. Kontroll av tidigare och planerade vistelsers längd... 62 7.10. Ytterligare handlingar... 64 7.11. När bör en sökande kallas till intervju?... 65 7.12. Bedömning av risken för olaglig invandring och den sökandes avsikt att lämna medlemsstaternas territorium innan giltighetstiden för viseringen löper ut... 65 7.13. Ansökan om visering för flygplatstransitering... 66 7.14. Underåriga... 67 7.15. Översändande av ansökningsfilen när granskningen av en ansökan avbryts av en medlemsstat som företräder en annan... 68 8. BESLUT OM EN VISERINGSANSÖKAN... 69 8.1. Vilka är tidsfristerna för att fatta beslut om en ansökan?... 69 8.2. När börjar tidsfristerna för att fatta beslut om en ansökan löpa?... 70 9. TYPER AV VISERINGAR... 71 9.1. Viseringar som ger innehavaren rätt att resa in på medlemsstaternas territorium... 72 9.2. Viseringar som inte ger innehavaren rätt att resa in på medlemsstaternas territorium... 76 10. INFORMATION TILL CENTRALA MYNDIGHETER I ANDRA MEDLEMSSTATER OM UTFÄRDANDET AV VISERINGAR... 79 11. VISERINGSMÄRKET... 80 11.1. Ifyllande av viseringsmärket... 80 11.2. Påförande av viseringsmärket... 80 11.3. Makulering av redan ifyllda viseringsmärken... 81 12. AVSLAG PÅ ANSÖKAN OM VISERING... 82 12.1. På vilka grunder ska en viseringsansökan avslås?... 82 12.2. Ska den berörda personen delges avslaget, och bör skälen till avslaget anges?... 83 12.3. Har den berörda personen rätt att överklaga ett negativt beslut?... 83 13. ÅTERLÄMNANDE AV RESEHANDLING... 85 SV 9 SV

13.1. Ska sökanden personligen hämta resehandlingen?... 85 14. ARKIVERING AV ANSÖKNINGSAKTER... 86 14.1. Vad ska varje akt innehålla?... 86 14.2. Hur länge ska akterna sparas?... 86 DEL III: SÄRSKILDA BESTÄMMELSER FÖR SÖKANDE SOM ÄR FAMILJEMEDLEMMAR TILL EU-MEDBORGARE ELLER TILL SCHWEIZISKA MEDBORGARE... 87 1. Ska direktiv 2004/38/EG tillämpas på viseringssökanden?... 88 2. Kan direktiv 2004/38/EG medge undantag från viseringskravet för familjemedlemmar till EU-medborgare?... 91 3. Särskilda undantag från de allmänna bestämmelserna i viseringskodexen... 92 3.1. Viseringsavgift... 92 3.2. Serviceavgift vid utkontraktering av mottagandet av ansökningar... 92 3.3. Medlemsstaterna ska ge all hjälp som behövs... 93 3.4. Handläggningstid... 93 3.5. Typer av utfärdade viseringar... 93 3.6. Styrkande handlingar... 93 3.7. Bevisbörda... 94 3.8. Avslag på ansökan om visering... 94 3.9. Delgivande av och motivering till ett avslag... 95 4. Familjemedlemmar till EU-medborgare som ansöker om visering vid de yttre gränserna... 96 1. Definitionen av familjemedlem i AFMP... 97 1.1. Skillnader mellan direktiv 2004/38/EG och AFMP... 97 2. Särskilda undantag från de allmänna bestämmelserna i viseringskodexen... 97 2.1. Viseringsavgift... 98 2.2. Viseringssökande ska få all hjälp de behöver handläggningstid... 98 2.3. Typer av utfärdade viseringar... 98 2.4. Styrkande handlingar... 98 2.5. Bevisbörda... 98 2.6. Delgivning av och motivering till ett avslag... 99 SV 10 SV

DEL IV: VISERINGSANSÖKNINGAR SOM LÄMNAS VID DE YTTRE GRÄNSERNA... 100 1. Ansökning om visering vid de yttre gränserna... 100 1.1. Kan en viseringsansökan lämnas vid gränsen?... 100 1.2. Gäller särskilda bestämmelser för behandlingen av en viseringsansökan vid gränsen?... 101 1.3. Vilka typer av viseringar kan utfärdas vid den yttre gränsen?... 102 1.4. Ifyllande av viseringsmärket... 102 1.5. Information till andra medlemsstaters centrala myndigheter om utfärdande av en visering... 102 1.6. Avslag på ansökan om visering som lämnats in vid den yttre gränsen... 102 1.7. Bör avslaget meddelas den berörda personen, och bör uppgift om de skäl som ligger till grund för avslaget på viseringsansökan lämnas?... 104 2. Viseringar som utfärdas till sjömän i transit vid den yttre gränsen... 104 DEL V: ÄNDRING AV UTFÄRDADE VISERINGAR... 106 1. Förlängning av en utfärdad visering... 106 1.1. Under vilka omständigheter är det obligatoriskt att förlänga en utfärdad visering? 106 1.2. Under vilka omständigheter är det inte obligatoriskt att förlänga en utfärdad visering?... 107 1.3. Bör föregående samråd genomföras innan beslut fattas om förlängning av en visering?... 107 1.4. Vilken territoriell giltighet bör en förlängd visering ha?... 107 1.5. Hur lång vistelsetid bör en förlängd visering medge?... 107 1.6. I vilken form bör förlängningen utföras?... 108 1.7. Vad bör kontrolleras vid bedömningen av en begäran om förlängning av en visering?... 108 1.8. Bör uppgifter om en förlängd visering registreras i VIS?... 108 2. Upphävande av en utfärdad visering... 109 2.1. Skäl till upphävande... 109 2.2. Hur bör upphävandet markeras?... 110 2.3. Bör uppgifter om en upphävd visering registreras i VIS?... 110 2.4. Bör upphävandet meddelas den berörda personen, och bör uppgift om de skäl som ligger till grund för upphävandet lämnas?... 110 SV 11 SV

2.5. Har den berörda personen rätt att överklaga ett beslut om upphävande?... 110 3. Återkallande av en utfärdad visering... 111 3.1. Skäl till återkallande... 111 3.2. Hur bör återkallandet markeras?... 111 3.3. Bör uppgifter om en återkallad visering registreras i VIS?... 112 3.4. Bör återkallandet meddelas den berörda personen, och bör uppgift om de skäl som ligger till grund för återkallandet lämnas?... 112 3.5. Har den berörda personen rätt att överklaga ett beslut om återkallande?... 112 4. Översättningar av upphävd och återkallad... 113 SV 12 SV

FÖRORD Syftet med denna handledning om den praktiska tillämpningen av viseringskodexen är att ge handläggningsanvisningar (riktlinjer, god praxis och rekommendationer) för medlemsstaternas konsulära personal och personal vid andra myndigheter med ansvar för att pröva och besluta om viseringsansökningar samt för personal vid myndigheter med ansvar för att ändra utfärdade viseringar. I handledningen med handläggningsanvisningarna beaktas viseringskodexen 11 och all övrig EU-lagstiftning som är relevant för konsulär personal och personal vid andra myndigheter med ansvar för prövning och beslut om viseringsansökningar när de genomför EU:s gemensamma viseringspolitik, som reglerar utfärdandet av viseringar för transitering genom och för vistelser på medlemsstaternas territorium som inte är avsedda att vara längre än tre månader under en sexmånadersperiod. En förteckning över rättsliga instrument som är relevanta för denna handledning finns i avsnitt VI. Handledningen utarbetas på grundval av artikel 51 i viseringskodexen. Den medför inga rättsligt bindande skyldigheter för medlemsstaterna och fastställer inte heller några nya rättigheter och skyldigheter för de personer som kan komma att beröras av denna, utan syftar till att säkra en harmoniserad tillämpning av de rättsliga bestämmelserna. Endast de rättsakter som handledningen grundas på eller hänvisar till är rättsligt bindande och kan åberopas vid en nationell domstol. Grundläggande rättigheter enligt den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska garanteras för alla personer som ansöker om visering. Handläggningen av viseringsansökningar ska ske på ett professionellt och respektfullt sätt och helt i överensstämmelse med förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling och förbudet mot diskriminering, som återfinns i artiklarna 3 och 14 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna respektive artiklarna 4 och 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Framförallt ska den konsulära personalen fullt ut respektera mänsklig värdighet och inte diskriminera personer på grund av kön, ras eller etnisk tillhörighet, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Alla åtgärder som vidtas vid tjänsteutövningen ska stå i proportion till de syften som eftersträvas genom sådana åtgärder. Konsulär personal ska eftersträva en balans mellan, å ena sidan, behovet av att alltid vara vaksam för att upptäcka personer som utgör ett hot mot den allmänna ordningen och den inre säkerheten samt möjliga olagliga invandrare och, å andra sidan, behovet av att garantera en smidig hantering av viseringsansökningar som inlämnats av personer som uppfyller inresevillkoren. Det är omöjligt att i en handbok ge handläggningsanvisningar som ger tydlig vägledning i varje enskilt fall som kan inträffa. I fall där ingen tydlig vägledning ges ska den konsulära personalen handlägga viseringsansökningarna i full överensstämmelse med den gemensamma viseringspolitikens anda. 11 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex), EUT L 243, 15.9.2009, s. 1. SV 13 SV

DEL I: ALLMÄNNA FRÅGOR 1. EU:S MEDLEMSSTATER 1. Belgien 2. Bulgarien 3. Cypern 4. Danmark 5. Estland 6. Finland 7. Frankrike 8. Förenade kungariket 9. Grekland 10. Irland 11. Italien 12. Lettland 13. Litauen 14. Luxemburg 15. Malta 16. Nederländerna 17. Polen 18. Portugal 19. Rumänien 20. Slovakien 21. Slovenien 22. Spanien 23. Sverige 24. Tjeckien 25. Tyskland 26. Ungern 27. Österrike 2. ASSOCIERADE STATER Norge, Island, Liechtenstein (EES-länder 12 ) och Schweiz. 3. EU-MEDLEMSSTATER OCH ASSOCIERADE STATER SOM HAR AVSKAFFAT GRÄNSKONTROLLER VID DE INRE GRÄNSERNA OCH TILLÄMPAR SCHENGENREGELVERKET FULLT UT I SAMBAND MED UTFÄRDANDE AV VISERINGAR FÖR VISTELSER SOM INTE VARAR LÄNGRE ÄN TRE MÅNADER 1. Belgien 2. Danmark 3. Estland 4. Finland 5. Frankrike 6. Grekland 7. Island 8. Italien 9. Lettland 10. Litauen 11. Luxemburg 12. Malta 13. Nederländerna 14. Norge 15. Polen 16. Portugal 17. Schweiz 18. Slovakien 19. Slovenien 20. Spanien 21. Sverige 12 Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. SV 14 SV

22. Tjeckien 23. Tyskland 24. Ungern 25. Österrike OBS! Ett protokoll mellan EU/EG, Schweiz och Liechtenstein om Liechtensteins anslutning till Schengenregelverket undertecknades den 28 februari 2008, men Liechtenstein tillämpar ännu inte Schengenregelverket. Inom ramen för viseringskodexen och denna handledning avser termen medlemsstat de EU-medlemsstater som tillämpar Schengenregelverket till fullo och associerade stater, och medlemsstaternas territorium avser dessa medlemsstaters territorium (se punkt 1.1.). När det gäller Frankrike och Nederländerna gäller den gemensamma viseringspolitiken bara de medlemsstaternas respektive europeiska territorium, och när det gäller Norge omfattas inte Svalbard (Spetsbergen). Bulgarien, Cypern och Rumänien tillämpar ännu inte Schengenregelverket fullt ut. Detta innebär att viseringskodexen är bindande för dessa länder men att de fram till dess att Schengenregelverket tillämpas fullt ut utfärdar nationella viseringar för kortare vistelse som bara är giltiga för dessa länders egna territorier. Bulgarien, Cypern och Rumänien tillämpar till fullo förordning (EG) nr 539/2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav. 4. FAMILJEMEDLEMMAR TILL MEDBORGARE I EU, EES 13 OCH SCHWEIZ Enligt artikel 21 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt 14 har varje unionsmedborgare rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i fördragen och i bestämmelserna om genomförande av fördragen. Dessa begränsningar och villkor anges i direktiv 2004/38/EG 15 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier. Denna handledning innehåller ett specifikt kapitel (del III) som omfattar de särskilda regler som gäller för viseringssökande som är familjemedlemmar till medborgare i EU/EES som omfattas av direktivet och familjemedlemmar till medborgare i Schweiz som omfattas av avtalet mellan EG och Schweiz om fri rörlighet för personer. 13 14 15 Genom EES-avtalet gäller direktiv 2004/38/EG också i förhållande till EES-medlemsstaterna (Norge, Island och Liechtenstein). De undantag från direktivet som tas upp i EES-avtalet är inte relevanta för handläggningen av viseringar. Där denna handledning hänvisar till EU-medborgare ska detta följaktligen förstås som att även EES-medborgare innefattas om inte annat anges. F.d. artikel 18 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. EUT L 158, 30.4.2004, s. 77. SV 15 SV

5. AVTAL OM VISERINGSLÄTTNADER Avtal om viseringslättnader mellan EU och vissa tredjeländer om förenklat utfärdande av viseringar medför förenklade förfaranden för medborgare i särskilda tredjeländer (t.ex. sänkt viseringsavgift, utfärdande av viseringar för flera inresor för specifika kategorier av sökande, kortare behandlingstid) utan att ändra villkoren för utfärdande av viseringar (viseringssökanden måste ändå uppfylla inresekraven). Åtta avtal om viseringslättnader är för närvarande i kraft. 16 De gemensamma kommittéer som övervakar dessa avtal om viseringslättnader har utarbetat specifika genomföranderiktlinjer för varje avtal. Avtalen om viseringslättnader är bindande för alla EU-medlemsstater utom Danmark, Förenade kungariket och Irland. De stater som är anslutna till Schengensamarbetet omfattas inte av avtalen om viseringslättnader. Danmark, Norge och Schweiz har slutit bilaterala avtal med ett antal berörda tredjeländer. Tredjeland Ikraftträdande av EU-avtalet Ikraftträdande av det bilaterala avtalet Ikraftträdande av det bilaterala avtalet Ikraftträdande av det bilaterala avtalet Danmark Norge Schweiz Ryska federationen 1.6.2007 1.10.2009 1.12.2008 Ukraina 1.12008 1.3.2009 F.d. jugoslaviska republiken Makedonien 17 1.12008 Ännu ej ratificerat 1.2.2008 Serbien 18 1.1.2008 1.5.2009 Montenegro 19 1.1.2008 1.8.2008 16 17 18 19 April 2010. Enligt förordning (EG) nr 1244/2009 om ändring av förordning (EG) nr 539/2001 undantas medborgare i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien som innehar biometriska pass från viseringstvånget (EUT L 336, 18.12.2009, s. 1). Avtalet om viseringslättnader fortsätter att gälla innehavare av pass som inte är biometriska. Enligt förordning (EG) nr 1244/2009 om ändring av förordning (EG) nr 539/2001 undantas serbiska medborgare som innehar biometriska pass (exklusive innehavare av pass som utfärdats av det serbiska direktoratet för samordning [på serbiska: Koordinaciona uprava]) från viseringstvånget (EUT L 336, 18.12.2009, s. 1). Avtalet om viseringslättnader fortsätter att gälla innehavare av pass som inte är biometriska och pass som utfärdats av det serbiska direktoratet för samordning. Enligt förordning (EG) nr 1244/2009 om ändring av förordning (EG) nr 539/2001 undantas montenegrinska medborgare som innehar biometriska pass från viseringstvånget (EUT L 336, 18.12.2009, s. 1). Eftersom montenegrinska pass som inte är biometriska inte längre är giltiga tillämpas avtalet om viseringslättnader i praktiken inte längre. SV 16 SV

Bosnien och Hercegovina 1.1.2008 1.4.2009 1.5.2009 1.7.2009 Albanien 1.1.2008 1.12.2008 1.5.2009 Republiken Moldavien 1.1.2008 Förhandlingar pågår 6. TYPER AV VISERINGAR SOM OMFATTAS AV VISERINGSKODEXEN OCH HANDLEDNINGEN OM VISERINGSKODEXEN Genom viseringskodexen inrättas förfaranden och villkor för utfärdande av viseringar för transitering genom medlemsstaternas territorium eller för planerade vistelser på medlemsstaternas territorium som inte varar längre än tre månader under en sexmånadersperiod (dvs. kortare vistelse ), och där fastställs också förfaranden och villkor för utfärdande av viseringar för transitering genom de internationella transitområdena på medlemsstaternas flygplatser. De utfärdade viseringarna kan vara enhetliga viseringar, vilket innebär att de möjliggör för innehavaren att röra sig inom medlemsstaternas hela territorium, eller viseringar med begränsad territoriell giltighet, vilket innebär att innehavaren bara tillåts röra sig i en medlemsstats eller några medlemsstaters territorium, eller visering för flygplatstransitering som möjliggör för innehavaren att transitera genom de internationella transitområdena på medlemsstaternas flygplatser. Sedan viseringskodexen började tillämpas utfärdas inte längre specifika transitviseringar (tidigare visering av typ B ) och viseringar för längre vistelse med samma giltighet som en visering för kortare vistelse för de första tre månaderna av en sådan viserings giltighet (tidigare visering av typ D+C ). Viseringar i dessa kategorier som utfärdades innan viseringskodexen började gälla förblir giltiga fram till det datum då deras giltighet löper ut. 7. ENHETLIGT FORMAT FÖR VISERINGSMÄRKEN Enhetliga viseringar, viseringar med territoriellt begränsad giltighet och viseringar för flygplatstransitering som utfärdats av medlemsstater är tryckta i det enhetliga formatet för viseringsmärken enligt rådets förordning (EG) nr 1683/95 om en enhetlig utformning av visumhandlingar. 8. HANDLINGAR SOM MÖJLIGGÖR INRESA OCH/ELLER VISTELSE PÅ MEDLEMSSTATERNAS TERRITORIUM OCH SOM INTE OMFATTAS AV VISERINGSKODEXEN OCH HANDLEDNINGEN Nationella viseringar för längre vistelse Förfaranden och villkor för utfärdande av nationella viseringar för längre vistelse (för planerade vistelser som överskrider tre månader) omfattas av den nationella lagstiftningen, även om innehavare av nationella viseringar för längre vistelse har rätt att röra sig inom medlemsstaternas territorium enligt [förordning (EG) nr av den om fri rörlighet med en SV 17 SV

visering för längre vistelse och om ändring av förordning (EG) nr 562/2006 (kodex om Schengengränserna)] 20. Uppehållstillstånd Förfarandena och villkoren för utfärdande av uppehållstillstånd omfattas av den nationella lagstiftningen, även om innehavare av ett uppehållstillstånd som utfärdats av en medlemsstat och innehavare av en giltig resehandling, enligt principen om likvärdighet mellan visering för kortare vistelse och uppehållstillstånd, får röra sig fritt i upp till tre månader inom medlemsstaternas territorium. Dokument för förenklad transitering (FTD) och dokument för förenklad järnvägstransitering (FRTD) En särskild ordning för transitering mellan Kaliningradregionen och övriga Ryssland trädde i kraft den 1 juli 2003. I samband med detta infördes två typer av dokument ett dokument för förenklad transitering (FTD) och ett dokument för förenklad järnvägstransitering (FRTD) som behövs för att passera medlemsstaternas territorium. På detta sätt möjliggör och underlättar man resorna för tredjelandsmedborgare som reser mellan två delar av sitt eget land som inte är geografiskt sammanhängande. För närvarande är det endast Litauen som tillämpar denna ordning. FTD-dokumentet ger rätt till multipel direkttransitering med alla transportmedel på väg genom Litauens territorium. Det utfärdas av litauiska myndigheter och är giltigt i högst tre år. En transitering med hjälp av FTD-dokument får inte överstiga 24 timmar. FRTD-dokumentet ger rätt till en in- och utresa med tåg. Det är giltigt i högst tre månader. En transitering med hjälp av ett FRTD-dokument får inte överstiga sex timmar. FTD/FRTD är likvärdiga med viseringar och ska utfärdas i ett enhetligt format av konsulära myndigheter i enlighet med rådets förordningar (EG) nr 693/2003 och (EG) nr 694/2003. De kan inte utfärdas vid gränsen. Med förbehåll för de särskilda bestämmelserna i förordning (EG) nr 693/2003 ska Schengenregelverkets bestämmelser om viseringar också gälla FTD/FRTD-dokument (artikel 10 i förordning (EG) nr 693/2003). Rådets förordning (EG) nr 693/2003 om införande av ett särskilt dokument för förenklad transitering (FTD) och ett dokument för förenklad järnvägstransitering (FRTD) och om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna och den gemensamma handboken. Rådets förordning (EG) nr 694/2003 om en enhetlig utformning av dokument för förenklad transitering (FTD) och dokument för förenklad järnvägstransitering (FRTD). 20 Text som ska revideras för att ta hänsyn till resultatet av förhandlingar om förslagen KOM(2009) 90 slutlig och KOM(2009) 91 slutlig. SV 18 SV

DEL II: HANDLÄGGNINGSANVISNINGAR FÖR HANDLÄGGNING AV VISERINGSANSÖKNINGAR 1. VISERINGSTVÅNG ENHETLIGA VISERINGAR 1.1. Vilka medborgare omfattas av viseringstvång? Rättslig grund: förordning (EG) nr 539/2001 En förteckning över de tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering för att få resa in på medlemsstaternas territorium för vistelser som inte varar längre än tre månader (90 dagar) under en sexmånadersperiod (180 dagar) finns i rådets förordning (EG) nr 539/2001, se bilaga 1. 1.1.1. Vilka personkategorier undantas enligt unionslagstiftning från viseringstvånget för alla medlemsstaters territorium? Tredjelandsmedborgare som innehar ett uppehållstillstånd som utfärdats av en medlemsstat är som sådana inte undantagna från viseringstvånget, men deras uppehållstillstånd erkänns som likvärdigt med en enhetlig visering. Se Förteckning över uppehållstillstånd som utfärdats av medlemsstater (bilaga 2). Innehavare av diplomatpass som enligt avtalen om viseringslättnader med vissa tredjeländer är undantagna från viseringstvånget. Tredjelandsmedborgare som innehar ett tillstånd för lokal gränstrafik när de utövar sina rättigheter inom ramen för ordningen för lokal gränstrafik 21 (bilaga 3). Skolelever som är medborgare i ett tredjeland vars medborgare omfattas av viseringstvång, som är bosatta i en EU-medlemsstat och som deltar i en skolresa i en grupp av skolelever som åtföljs av en lärare från skolan i fråga, se även Förteckning över skolelever som deltar i en skolresa inom EU (bilaga 4). Erkända flyktingar, statslösa personer och andra personer som inte är medborgare i något land och som är bosatta i en medlemsstat och innehar en resehandling som utfärdats av denna medlemsstat. Vissa kategorier av familjemedlemmar till EU-medborgare och schweiziska medborgare är undantagna från viseringskraven, se del III. 1.1.2. För vilka personkategorier finns det nationella undantag från viseringstvånget? Enligt förordning (EG) nr 539/2001 kan medlemsstaterna individuellt undanta vissa kategorier av tredjelandsmedborgare som normalt skulle omfattas av viseringstvång: 21 EUT L 405, 30.12.2006 och EUT L 29, 3.2.2007. SV 19 SV

Innehavare av diplomatpass, tjänstepass/officiella pass och särskilda pass. Civil besättning på fartyg, inklusive civila besättningsmedlemmar på internationella inre vattenvägar. Flygbesättningsmedlemmar och hjälppersonal vid nödhjälps- eller räddningsflygningar och annan hjälppersonal vid katastrofer och olyckor. Civila flygbesättningar. Innehavare av passersedlar som vissa internationella mellanstatliga organisationer utfärdar för sina tjänstemän. Medlemmar av väpnade styrkor som reser på uppdrag av Nato eller Partnerskap för fred. Innehavare av de identitetshandlingar och reseorder som föreskrivs i konventionen mellan parterna i Nato om deras styrkors status av den 19 juni 1951. Skolelever som är medborgare i ett tredjeland vars medborgare omfattas av viseringstvång och som är bosatta i ett tredjeland vars medborgare inte omfattas av viseringstvång och deltar i en skolresa i en grupp skolelever som åtföljs av en lärare från skolan i fråga. Erkända flyktingar och statslösa personer som är bosatta i och innehar en resehandling som utfärdats av ett tredjeland vars medborgare inte om fattas av viseringstvång. Information om alla sådana undantag (punkt 1.1.2) ges i Information enligt rådets förordning (EG) nr 539/2001, se bilaga 5. 1.1.3. Turkiska medborgare som är tjänsteleverantörer kan undantas från viseringstvång 1.1.4. Se Riktlinjer för turkiska medborgares rörlighet över EU-medlemsstaternas yttre gränser för att där tillhandahålla tjänster, bilaga 6. 1.2. Vilka medborgare undantas från viseringstvånget? En förteckning över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från skyldigheten att inneha visering för att få resa in på medlemsstaternas territorium för vistelser som inte varar längre än tre månader under en sexmånadersperiod finns i rådets förordning (EG) nr 539/2001, se bilaga 1. 1.2.1. För vilka personkategorier finns det nationella undantag från viseringstvånget för kortare vistelser? Enligt förordning (EG) nr 539/2001 kan medlemsstaterna ensidigt föreskriva viseringstvång för vissa kategorier av tredjelandsmedborgare som normalt inte omfattas av viseringstvång: Innehavare av diplomatpass, tjänstepass/officiella pass och särskilda pass. Civil fartygsbesättning och flygbesättning. SV 20 SV

Flygbesättning och hjälppersonal vid nödhjälps- eller räddningsflygningar och annan hjälppersonal vid katastrofer och olyckor. Civil besättning på fartyg som trafikerar internationella vattenvägar och internationella inre vattenvägar. Innehavare av passersedlar som vissa internationella mellanstatliga organisationer utfärdar för sina tjänstemän. Personer som vill bedriva förvärvsverksamhet under en vistelse som är kortare än tre månader. Information om alla dessa undantag offentliggörs i Information enligt rådets förordning (EG) nr 539/2001, se bilaga 5. VISERING FÖR FLYGPLATSTRANSITERING Rättslig grund: viseringskodexen, artikel 3 1.3. Vilka medborgare omfattas av kravet på visering för flygplatstransitering? En förteckning över tredjeländer vars medborgare måste inneha en visering för flygplatstransitering när de passerar genom de internationella transitområdena på flygplatser på medlemsstaters territorium finns i bilaga 7A. En medlemsstat kan individuellt kräva att medborgare från vissa tredjeländer ska inneha en visering för flygplatstransitering när de passerar genom det internationella transitområdet på flygplatserna inom medlemsstatens territorium, se bilaga 7B. 1.3.1. Vilka personkategorier är undantagna från kravet på visering för flygplatstransitering? Följande personkategorier är undantagna från kravet att inneha en visering för flygplatstransitering: a) Innehavare av giltig enhetlig visering, nationell visering för längre vistelse eller uppehållstillstånd som utfärdats av en medlemsstat. b) Innehavare av giltig visering som utfärdats av Bulgarien, Cypern, Rumänien, Liechtenstein, Irland eller Förenade kungariket Kanada, Japan eller Amerikas förenta stater. Detta gäller också vid återresa från dessa länder efter att ha använt viseringen. Undantaget för innehavare av giltiga viseringar som utfärdats av Bulgarien, Cypern, Rumänien, Irland, Förenade kungariket, Kanada, Japan eller Amerikas förenta stater gäller oberoende om personen i fråga reser till det land som utfärdade viseringen eller till ett annat tredjeland. SV 21 SV

Exempel: En nigeriansk medborgare som innehar en giltig kanadensisk visering reser från Lagos (Nigeria) via Frankfurt (Tyskland) till Bogotá (Colombia). Denna person behöver inte inneha någon visering för flygplatstransitering vid transitering genom det internationella transitområdet på Frankfurts flygplats. Om däremot en tredjelandsmedborgare som innehar en visering som utfärdats av Bulgarien, Cypern, Rumänien, Förenade kungariket, Irland, Kanada, Japan eller Amerikas förenta stater och som har upphört att gälla återvänder från ett annat tredjeland än utfärdandelandet är denne inte undantagen från kravet på visering för flygplatstransitering. Exempel: En nigeriansk medborgare som innehar en kanadensisk visering som har upphört att gälla återvänder från Bogotá till Lagos via Frankfurt (Tyskland). Denna person behöver inneha en visering för flygplatstransitering vid transitering genom det internationella transitområdet på Frankfurts flygplats. c) Innehavare av ett giltigt uppehållstillstånd utfärdat av Irland eller Förenade kungariket, utfärdat av Andorra, Kanada, Japan, San Marino eller Amerikas förenta stater och som garanterar innehavarens ovillkorliga rätt till återinresa, se bilaga 7C. d) Familjemedlemmar till EU-medborgare som omfattas av direktiv 2004/38/EG, oberoende av om de reser ensamma eller för att åtfölja eller ansluta sig till EU-medborgaren (se del III). e) Innehavare av diplomatpass. f) Flygbesättningsmedlemmar som är medborgare i en stat som är avtalspart i Chicagokonventionen angående internationell civil luftfart. SV 22 SV

2. FASTSTÄLLANDE AV DEN BEHÖRIGA MEDLEMSSTATEN OCH DENNA MEDLEMSSTATS BEHÖRIGA KONSULAT Hur den behöriga medlemsstaten fastställs på grundval av sökandens resmål. Rättslig grund: viseringskodexen, artikel 5 2.1. Ansökan om enhetlig visering för enstaka inresa 2.1.1. Om resmålet är en medlemsstat måste denna medlemsstats konsulat handlägga ansökan. 2.1.2. Om resmålet inkluderar fler än en medlemsstat måste ansökan handläggas av huvudmålets konsulat. Huvudmålet anses vara det resmål där sökanden avser att tillbringa längst tid eller där huvudsyftet för den planerade resan realiseras. Exempel: En egyptisk medborgare vill resa på semester till Italien (i sju dagar) och Frankrike (i fyra dagar) via Grekland (ingen vistelse men mellanlandning på flygplatsen). I detta fall ska det italienska konsulatet handlägga ansökan eftersom Italien är huvudmålet när det gäller syftet och vistelsens längd. Exempel: En marockansk medborgare vill resa till Belgien i affärer (två dagar) och beslutar att besöka släktingar i Frankrike vid samma tillfälle (sex dagar). Hon kommer att ankomma till och avresa från Amsterdam (Nederländerna). Huvudsyftet för resan är affärsmötet, och därför ska det belgiska konsulatet handlägga ansökan. Exempel: En marockansk medborgare vill resa till Frankrike för en familjeträff (fyra dagar) och har dessutom anordnat ett möte med en affärspartner i Belgien (två dagar). Han kommer att ankomma till och avresa från Amsterdam (Nederländerna). Huvudsyftet för resan är familjeträffen, och därför ska det franska konsulatet handlägga ansökan. Rekommenderad bästa praxis när det inte är möjligt att fastställa vistelsens huvudsyfte då vistelsen har flera syften: i sådana fall ska vistelsens längd användas som kriterium för att avgöra vilken medlemsstat som är behörig att pröva och besluta om viseringsansökan. SV 23 SV

2.1.3. Om inget huvudmål kan fastställas måste konsulatet till den medlemsstat vars yttre gräns den sökande avser att passera först handlägga ansökan Exempel: En ukrainsk medborgare reser med buss till Polen, Tyskland och Österrike som turist. Hon kommer att tillbringa fyra dagar i Polen, fyra dagar i Tyskland och tre dagar i Österrike. I detta fall ska det polska konsulatet handlägga ansökan eftersom viseringsinnehavaren passerar den yttre gränsen vid inresan till Polen. 2.2. Ansökan om enhetlig visering för flera inresor Rekommenderad bästa praxis för att avgöra vilken medlemsstat som är behörig att handlägga en ansökan om enhetlig visering för flera inresor: I allmänhet ska en ansökan om visering för flera inresor handläggas av den medlemsstat som utgör huvudmålet, dvs. den medlemsstat som är personens vanligaste resmål eller, om ingen sådan destination finns, den medlemsstat som planeras bli målet för den första resan. Exempel: En senegalesisk medborgare besöker regelbundet sin familj i Frankrike men reser också en eller två gånger per år till andra medlemsstater i affärer. Målet för hennes första resa är Schweiz. I detta fall ska det franska konsulatet handlägga ansökan eftersom Frankrike kommer att vara det vanligaste resmålet. Exempel: En ukrainsk medborgare som arbetar som lastbilschaufför för ett ukrainskt transportföretag levererar regelbundet varor till kunder i Österrike och har därför fått flera viseringar utfärdade för flera inresor från Österrike. Den tidigare viseringen har upphört att gälla, och han ansöker om en ny visering vid det österrikiska konsulatet trots att företaget nu bara kommer att leverera varor till Spanien. I detta fall ska den sökande hänvisas till det spanska konsulatet även om han är välkänd vid det österrikiska konsulatet, eftersom hans huvudmål från och med nu kommer att vara Spanien. SV 24 SV

2.3. Ansökan om enhetlig visering för transitering 2.3.1. Om transiteringen gäller en medlemsstat måste denna medlemsstats konsulat handlägga ansökan. 2.3.2. Om transiteringen gäller flera medlemsstater måste konsulatet för den medlemsstat vars yttre gräns den sökande avser att passera först handlägga ansökan. Exempel: En marockansk medborgare vill resa till Förenade kungariket via Spanien och Frankrike. I detta fall ska det spanska konsulatet handlägga ansökan eftersom personen i fråga kommer att passera den yttre gränsen vid inresan till Spanien. Exempel: En ukrainsk medborgare vill resa från Kiev (Ukraina) till London (Förenade kungariket) med flyg via Wien (Österrike) och Frankfurt (Tyskland), och efter sin vistelse i Förenade kungariket vill han återvända till Ukraina längs en annan resväg, via Berlin (Tyskland) och Budapest (Ungern). I detta fall ska det österrikiska konsulatet handlägga ansökan eftersom personen i fråga först kommer att passera den yttre gränsen vid inresan till Österrike. 2.4. Ansökan om visering för flygplatstransitering 2.4.1. Om ansökan bara gäller en enstaka flygplatstransitering måste konsulatet för den medlemsstat på vars territorium flygplatsen i fråga är belägen handlägga ansökan. Exempel: En nigeriansk medborgare transiterar via Frankfurts flygplats (Tyskland) på sin väg till Brasilien. I detta fall ska det tyska konsulatet handlägga ansökan. 2.4.2. Om ansökan gäller flera flygplatstransiteringar ska konsulatet för den medlemsstat på vars territorium den första transitflygplatsen är belägen handlägga ansökan. Exempel: En pakistansk medborgare transiterar via Madrids flygplats (Spanien) på väg till Colombia och via Frankfurts flygplats (Tyskland) på återresan. I detta fall ska det spanska konsulatet handlägga ansökan. Det är viktigt att skilja en situation med fortsatt resa där tredjelandsmedborgaren inte lämnar flygplatsens internationella transitområde från en situation med fortsatt resa där tredjelandsmedborgaren lämnar en flygplats internationella transitområde, se exempel i punkt 9.2. SV 25 SV

2.5. Handläggning av en ansökan från en sökande som reser till flera medlemsstater, inklusive till en medlemsstat där han undantas från viseringstvång Exempel: En innehavare av ett indiskt diplomatpass reser till Tyskland (fyra dagar), Danmark (två dagar), Ungern (en dag) och Österrike (en dag). Tyskland, Danmark och Ungern undantar innehavare av indiska diplomatpass från viseringstvånget, medan Österrike inte gör detta. I detta fall ska det österrikiska konsulatet handlägga ansökan eftersom Österrike är den enda medlemsstaten där personen i fråga omfattas av viseringstvång, även om Tyskland är huvudmålet. Exempel: En innehavare av ett pakistanskt tjänstepass reser till Danmark (sju dagar), Polen (en dag), Österrike (två dagar) och Italien (en dag). Österrike och Danmark undantar innehavare av pakistanska tjänstepass från viseringstvång, medan Italien och Polen inte gör detta. I detta fall ska det polska konsulatet handlägga ansökan eftersom Polen är den medlemsstat där personen i fråga omfattas av viseringstvång dit personen reser först, även om Danmark är huvudmålet. Exempel: En innehavare av ett ukrainskt tjänstepass reser från Kiev (Ukraina) till Bratislava (Slovakien) via Wien (Österrike). Hon reser från Kiev till Wien med flyg och sedan från Wien till Bratislava med tåg. Slovakien undantar innehavare av ukrainska tjänstepass från viseringstvånget. I detta fall ska det österrikiska konsulatet handlägga ansökan eftersom Österrike är den medlemsstat där personen i fråga omfattas av viseringstvång. Exempel: En innehavare av ett kenyanskt diplomatpass reser till Tyskland (två dagar) och Malta (tre dagar) i ett officiellt ärende med mellanlandning i Italien (en dag för att invänta ett anslutande flyg). Tyskland och Malta undantar innehavare av kenyanska diplomatpass från viseringstvång, medan Italien inte gör detta. I detta fall ska det italienska konsulatet handlägga ansökan eftersom det är den enda destinationsmedlemsstaten där personen i fråga omfattas av viseringstvång, även om vistelsen i Italien bara är en mellanlandning. SV 26 SV

2.6. Ska en medlemsstats konsulat acceptera en ansökan från en sökande som reser till en medlemsstat som inte är närvarande eller företrädd i det tredjeland där den sökande är bosatt? Rättslig grund: viseringskodexen, artikel 5.4 En av de grundläggande principerna för viseringskodexen är att alla medlemsstater i ett långsiktigt perspektiv ska vara närvarande eller företrädda för utfärdande av viseringar i alla tredjeländer vars medborgare omfattas av viseringstvång. För detta syfte uppges det i artikel 5.4: Medlemsstaterna ska samarbeta för att förhindra att en ansökan inte kan prövas eller att beslut inte kan fattas på grund av att den medlemsstat som är behörig enligt [artikel 5.1 5.3] inte är närvarande eller saknar representation i det tredjeland där sökanden lämnar in ansökan i enlighet med [bestämmelserna om konsulär territoriell behörighet]. Detta innebär inte att någon medlemsstats konsulat i det tredjeland där den sökande är bosatt ska godkänna dennes ansökan om den behöriga medlemsstaten (t.ex. den som utgör det enda målet eller huvudmålet för sökanden) inte är närvarande eller företrädd där, eftersom reglerna om behörighet har företräde, se punkt 2.1 2.5. Artikel 5.4 medför en skyldighet för medlemsstaterna att samarbeta för att i ett långsiktigt perspektiv förhindra situationer där medlemsstater inte är närvarande eller företrädda. På så sätt är detta en skyldighet är vidta åtgärder, inte en skyldighet att nå resultat. Därmed är medlemsstaterna inte skyldiga att ta emot viseringsansökningar som de inte är behöriga att pröva och fatta beslut om enligt ovan angivna regler, där den behöriga medlemsstaten inte är närvarande eller företrädd. Om man emellertid beaktar att denna bestämmelse täcks in av artikeln om den medlemsstat som är behörig att pröva och besluta om en ansökan kan en medlemsstat, i frånvaro av den normalt sett behöriga medlemsstaten, acceptera att pröva sådana ansökningar och fatta beslut om dessa i individuella undantagsfall av humanitära skäl, och efter att ha fått godkännande från den normalt sett ansvariga medlemsstaten. 2.7. Vad ska göras när en ansökan har inlämnats vid ett konsulat som inte är behörigt att handlägga denna? Rättslig grund: viseringskodexen, artikel 18.2 Om konsulatet fastställer att det inte är behörigt att handlägga en ansökan efter att ansökan har lämnats in ska den sökande omedelbart meddelas detta, och hela ansökan (ansökningsformulär och styrkande handlingar) ska återlämnas tillsammans med viseringsavgiften. Den sökande ska informeras om var ansökan ska inlämnas. Om det krävs enligt nationell lagstiftning (till exempel ombudsmannalagar) kan en medlemsstat behålla en kopia av de inlämnade handlingarna och av meddelandet till sökanden. SV 27 SV