MILITÄRT! Aktuellt om militära händelser, vapen och förband Slaget vid Verdun köttkvarnen I februari 1916 inledde den tyska armén slaget som skulle få den franska armén att förblöda. Det lyckades sånär, men tyskarna blödde lika mycket. Av redaktör Anders Ehrnborn De tyska marschkolonnerna sträckte sig så långt ögat kunde se. De ringlade sig från tågens avlastningsplatser fram till förbandens samlingsplatser. Nya förband anlände hela tiden och trängseln ökade. Arbetsstyrkor byggde pjäsplatser och ammunitionsupplag. I största hemlighet byggdes även så kallade Stollen, djupa skyddsrum kapabla att hysa upp till en halv bataljon. Där skulle de tyska förbanden vänta medan artilleriet gjorde sitt arbete. Fransmännen fick information om byggnadsarbetena, men avfärdade dem som försvarsåtgärder. Undantag fanns och överstelöjtnant Émile Driant var ett sådant. Stunden är nära nu Jag känner mig helt lugn. I vår skog kommer skyttegravarna i främsta linjen att erövras under de första minuterna. Han förde befälet över två bataljoner fältjägare (chasseurs) i Bois des Caures. Det var där Driant anade att tyskarna skulle anfalla och han såg till att försvaret förbereddes så gott det gick. Jag säger farväl till er nu, mina kära föräldrar och syskon. Jag vill tacka för allt ni gjort för mig. Om jag faller ber jag er att ta det med fattning Anfallet inleds Klockan 07.15 på morgonen den 21 februari öppnade ungefär 1 220 kanoner eld. Det var den hittills största artilleriansamlingen som skådats. Intensiteten var enorm. Det beräknades senare att en yta på 500 gånger 1 000 meter utsattes för ungefär 80 000 tunga granater. Träden kapas som strån. Vi måste lämna vårt skyddsrum och söka skydd i en djup krater. Vi är omgivna av döende och sårade soldater som vi inte kan hjälpa.
De franska skyttegravarna krossades, = franska fort telefonlinjerna kapades och artilleriet slogs ut. Soldaterna sprängdes i bitar, begravdes levande eller helt enkelt bara försvann. Klockan 17.15 inledde tyskarna sitt anfall. De första anfallsvågorna riktades mot Bois d Haumont, Bois des Caures och Bois de l Herbebois. De kom trevande, nästan lite försiktigt, i form av Höjd 304 Esnes små patruller. Det var nu som eldsprutorna gjorde sin debut och skrämde slag på dem som överlevt granatelden. Eldstrålarna var upp till trettio meter långa BELGIEN och gav ohyggliga resultat när de sprutades in i skyddsrum och förbindelsegångar. Tyskarna mötte hårdare motstånd än väntat och när kvällen kom Paris hade de bara lyckats inta Bois FRANKRIKE d Haumont. Nästa dag fortsatte artillerielden, och även den vänstra stranden av Meuse besköts. Driant stupade och före kvällen hade tyskarna full kontroll över Bois des Caures och Haumont. Byn Brabant föll den 23 februari efter fruktansvärda strider man mot man. Fransmännen pressades fortsatt bakåt, men också tyskarna led stora förluster. Problemet för fransmännen var att de nu måste lämna den första linjen, medan den andra linjen var högst provisorisk. Dagen efter satte tyskarna in nya, utvilade soldater som trots stora förluster lyckades bryta igenom. Nu började den franska ledningen inse att läget var riktigt allvarligt. Hela 2. armén sattes in och man lät general Philippe Pétain leda försvaret. FRONTLINJEN Bois de Forges Béthincourt le Mort Homme TYSK- LAND Forges Bois d Haumont Bois de l Herbebois Haumont Bois des Caures Thierville "La Voie Sacrée" Meuse Flabas Fort du Regret Beaumont Bois-des-Fosses Louvremont Thiaumont Fort Douaumont Bois de la Caillette Bras Vaux Fort Vaux Fleury Souville Verdun Belrupt Fort d Haudanville Forêt de Spincourt Rozellier 0 2 km Livlinan Den 25 februari intogs Fort Douaumont överraskande enkelt. Fortet hade tidigare i stort sett avväpnats och innehöll nu bara en garnison på drygt femtio man. På olika vägar, genom gångar och gallerier, tog sig små grupper av tyska soldater in i fortet, tog garnisonen till fånga och besatte fortet. Samma dag anlände Pétain och fattade några snabba beslut i syfte att stabilisera den franska linjen. De kvarvarande forten besattes och en ny försvarslinje drogs mellan forten. Samtidigt organiserade Pétain det som kanske skulle få den mest avgörande effekten: underhållstjänsten längs vägen mellan Verdun och Bar-le-Duc. Vägen delades in i sex delar och förband tillfördes för att sköta underhållet. Vägen kom senare att få namnet La Voie Sacrée ( Den heliga vägen ). Den blev Verduns livlina och enorma mängder materiel och soldater transporterades där dygnet runt. För att vinna tid måste tyskarna hejdas. Alldeles bredvid Fort Douaumont låg byn med samma namn och den hölls av franska 33. infanteriregementet. Tyskarna anföll och utsattes för en mördande beskjutning. Förlusterna blev fruktansvärda, och när mörkret föll drog sig tyskarna bakåt. Nästa dag återupptogs anfallet och tyskarna lyckades ta sig in i byn under en virvlande snöstorm. Soldaterna stred man mot man med knivar, hackor och bajonetter. Båda sidor led ofattbara förluster. Striderna fortsatte även nästa dag. Den 29 februari satte tyskarna in sina eldsprutor och fransmännen började få nog. Byn föll. Émile Driant (1855 1916). Mort Homme den döde mannen I början av mars beslutade den tyska ledningen att även anfalla på den vänstra stranden av Meuse. Därifrån hade franskt artilleri under en tid beskjutit de tyska förbanden i flanken i stort sett ostört. Anfallet genomfördes av den tyska VI. reservarmé kåren och samtidigt anfölls också Fort Vaux på högra stranden. På vänstra stranden siktade tyskarna på att inta höjderna Mort Homme och Höjd 304, varifrån fransmännen hade kunnat leda sitt artilleri. Frans-
Den tyske överbefälhavaren general Erich von Falkenhayn hade mot slutet av 1915 ägnat mycket tid åt att fundera över hur kriget skulle kunna leda till en tysk seger. Han letade efter ett mål som fransmännen skulle kämpa om till sista blodsdroppen. Valet föll på Verdun, han fick rätt! Samtidigt förmådde han inte att förklara för sina underlydande att syftet med slaget inte var att erövra Verdun, utan att döda så många franska soldater som möjligt. De tyska soldaterna anföll med stor framåtanda inte sällan helt i onödan. med artilleribeskjutning, som nu också blandades upp med gasgranater. Infanteristerna intog byn Vaux som låg framför fortet, men när de fortsatte framåt hejdades de av ett beslutsamt franskt försvar. Tyskarna led stora förluster under dagarna som följe och nu började den tyska stridsmoralen att påverkas. Vid vissa förband gick det så långt att soldaterna vägrade att återuppta anfallet och den tyska anstormningen mattades av. Den 14 april anlände tyska förstärkningar och man förberedde sig för att fortsätta anfallet mot Fort Vaux. Under tiden skedde också förändringar på den franska sidan. General Pétain ersattes av general Robert Georges Nivelle, som tog befälet den 1 maj. Vid Fort Douaumont hade tyskarna förberett sig väl. Där förvarades stora mängder ammunition och det fanns plats för de utslitna soldaterna att vila. Fransmännen anföll konstant, dag som natt, men kom ingenstans. Den 8 maj hördes en kraftig explosion från fortet. Troligen hade ett ammunitionsförråd antänts av oförsiktiga soldater och utlöst explosionen, men exakt hur det gick till kommer vi aldrig att få veta. Förlusterna uppgick till nästan 1 000 man. Striderna kring Douaumont fortsatte. Fransmännen anföll och tyskarna genomförde motanfall i vanlig ordning. Soldaterna levde sitt liv i leran, bland lik och kroppsdelar, och deras synfält var i stort sett begränsat till närmaste granatgrop. Fortet faller Tyskarna inledde den 1 maj anfallet mot Fort Vaux med kraftig artilleribeskjutning. Fortets garnison omfattade nu cirka 600 soldater och befälhavare var major Sylvain Eu- männen anade oråd och förde snabbt in förstärkningar. Anfallet inleddes med en kraftig artilleribekämpning den 6 mars. Det franska försvaret sviktade och tyskarna lyckades inta några byar nedanför Mort Homme. Nu uppstod ett blodigt mönster. Anfall följdes av motanfall och striderna böljade fram och tillbaka med stora förluster på bägge sidor som i stort sett enda resultat. Höjden Mort Homme kom under de följande månaderna att utsättas för en fruktansvärd artilleribeskjutning där skyttegravarna jämnades ut och striderna fördes från granatgropar av små grupper soldater. Luften gick inte längre att andas. Förblindade, skadade, krypande och skrikande soldater ramlade över oss och dog med blodet sprutande. Det var rena helvetet. Hur kan någon överleva något sådant? Terrängen förvandlades efter hand till en lervälling. Soldaterna fastnade och kom inte upp. Sårade drunknade och hittades aldrig. Först i slutet av maj lyckades tyskarna till sist inta höjderna. Ett helvete På den högra stranden inleddes det tyska anfallet den 8 mars och målet var Fort Vaux. Anfallet började som vanligt Tysk soldat i väntan på anfallssignalen den 22 februari 1916.
gène Raynal. Fortet träffades av 1 500 till 2 000 granater i timmen. Tyskarna lyckades ta sig in i några av gångarna och började använda sina eldsprutor. Striderna fortsatte man mot man i ett mörker som endast lystes upp av elden och mynningsflammorna. Fransmännen kämpade envist emot, men bristen på vatten skapade problem. Raynal skickade iväg brevduvor och begärde förstärkningar för att kunna hålla ut, men insåg att läget var hopplöst. Jag skickade iväg mitt sista meddelande. En sista hälsning från fortet och dess försvarare till hemlandet. Sen vände jag mig till mina soldater: Det är över nu mina vänner. Ni har gjort er plikt och mer därtill. Tack! Vive la France! Soldaterna höll på att törsta ihjäl. En del drack sin egen urin, medan andra tappade förståndet. Fransmännen kapitulerade den 7 juni. Gas! Tyskarnas nästa mål var byn Fleury och fort Souville. Därifrån skulle de sedan kunna marschera in i Verdun, var det tänkt. Anfallet inleddes den 8 juni och inriktades på befästningarna kring Thiaumont. Fransmännen slog tillbaka, men tyskarna fortsatte gång på gång. Till sist, den 22 juni, satte tyskarna in en ny form av stridsgas och effekten blev att det franska artilleriet i stort sett tystnade. De franska infanteristerna i skyttegravarna hade dock klarat gasen bättre än förväntat. Anfallet mot Souville misslyckades, men delar av Fleury intas liksom befästningarna kring Thiaumont. Det franska artilleriet återhämtade sig emellertid och tyskarna hejdades. Posterna torkade glasen på sina periskop och spanade mot den rykande horisonten. Stormelden lyfter och fienden lämnar sina skyttegravar. Ah, här kommer de! Kulmen Först den 11 juli kunde tyskarna inleda ett nytt anfall. Byn Fleury intogs nu helt och hållet, men längre än så kom de inte nu. Dagen efter satte man igång anfallet mot Fort Souville. Några enstaka soldater tog sig in i fortet och vissa delar intogs, bland annat taket. Därifrån såg soldaterna Verdun, vilket var så nära de någonsin kom. Det började bli uppenbart för tyskarna att de bara skulle stånga sig blodiga mot fransmännen om de fortsatte att anfalla. Offensiven avslutades och i stället var det fransmännen som tog initiativet. Fort Douaumont återerövrades den 24 oktober, följt av Fort Vaux någon vecka senare. 1 200 av oss marscherade upp och 300 kom tillbaka. Varför är jag en av de 300 som kom tillbaka? Nu tystnade fronten under några veckor. På den franska sidan inledde general Charles Mangin ett sista anfall den 11 december. Infanteristerna ryckte fram och de tyska linjerna gav vika. Snart såg frontlinjen i stort ut som den gjorde i februari och slaget om Verdun var över. Slaget vid Verdun kan i första hand karakteriseras som ett artilleri slag. Många soldater kom att känna att de stred mot materiel, inte mot soldater. Det var inte alldeles ovanligt att soldater som kom tillbaka efter en tid i linjen konstaterade att de inte hade sett en enda av fiendens infanterister.
I december 1916 såg läget ut som det gjorde i februari samma år trots att 300 000 hade stupat. Det skrivs för lite! Svenska medier rapporterar alldeles för lite vad som sker utvecklingsmässigt i det militära. Detta är något som jag länge har försökt att råda bot på genom mina böcker och min blogg, men för att nå ut ytterligare ville jag skapa ett nyhetsbrev innehållande kortare faktamässiga artiklar om den militära utvecklingen efter 1945 därigenom uppkom nyhetsbrevet Militärt!. I samarbete med Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (SMB) försöker jag därför att öka upplysningsgraden rörande vad som både hänt under kalla kriget, vad som sker i vår nutid och även vad som kan komma att ske i framtiden. SMB är en intresseklubb som drivs av stiftelsen Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, som har till syfte att öka kunskapen om det militära kulturarvet i allmänhet och förståelsen för behovet av ett svenskt försvar i synnerhet. För att läsa mer och ansöka om medlemskap, vänligen se www.smb.nu/blimedlem Det finns inga kostnader eller krav i samband med att du prenumererar på nyhetsbrevet. Med vänlig hälsning Lars Gyllenhaal