Krig och krigföring. Enligt den store tyske krigsteoretikern Carl von Clausewitz ( ) är krig alltid en politisk handling.

28 christer kuvaja christer kuvaja 29 Krig och krigföring Enligt den store tyske krigsteoretikern Carl von Clausewitz (1780 1831) är krig alltid en politisk handling. Det finns ett politiskt mål bakom varje krig. Han säger att kriget är en våldsakt för att påtvinga motståndaren vår vilja. Det är lätt att hålla med von Clausewitz: krig handlar alltid om politik, även om det finns andra orsaker (som ekonomiska). von Clausewitz framhåller att för att vinna ett krig måste man sätta fiendens stridskrafter i ett sådant tillstånd att de inte längre kan fortsätta striden. Dessutom måste man erövra fientligt territorium för att fienden inte ska kunna samla nya stridskrafter. Man kan inte sluta fred så länge fienden inte vill underkasta sig.viljan att kämpa vidare måste alltså brytas. Under stora nordiska kriget trodde ryssarna att svenskarnas vilja att kämpa vidare skulle brytas när de erövrade Finland. Där misstog ryssarna sig. Ockupationen av Finland fick inte Karl XII och svenskarna att falla på knä. von Clausewitz poängterar att det inte är ovanligt att fred sluts innan den ena parten är fullständigt slagen, om den svagare ser det som osannolikt att nå en framgång eller att priset är för högt för att nå en framgång. Det räcker ofta att försvaga fienden genom en ockupation även om avsikten inte är att behålla området. Krigsskatter kunde uttas från det ockuperade området eller så kunde det plundras och härjas. Det var Karl XII:s plan då han beslöt att rycka in i Polen 1701. Fienden kan, enligt von Clausewitz, också besegras ifall man utnyttjar krigets varaktighet för att successivt utmatta [motståndarens] fysiska och moraliska motståndskraft. Det var Peter I:s strategi då svenskarna ryckte in i Ryssland 1708. Ryssarna undvek att ta strid och gick i stället in för att trötta ut svenskarna. von Clausewitz betonar att ett totalt nederlag i ett krig inte alltid behöver betyda att motståndaren är slutligt besegrad. Den besegrade kan se nederlaget som ett övergående stadium. Förändrade maktkonstellationer och andra omständigheter kan leda till ett revanschkrig som gör den besegrade till segrare. Så såg Ryssland och Danmark situationen under 1600-talets senare hälft. De hade blivit besegrade av Sverige, men kände aldrig att nederlaget var slutligt. Storleken på resurserna och viljestyrkan är avgörande om en fiende ska besegras. Enligt von Clausewitz är resurserna stridskrafterna, landet, befolkningen och bundsförvanterna. Krigföringens huvudelement är strategin och taktiken. Strategin definierar von Clausewitz som läran om stridens utnyttjande för att nå krigets syfte och taktiken som läran om stridskrafternas användning i strid. Strategin kan också uttryckas som konsten att vinna ett krig och taktiken som konsten att vinna ett slag. Svenskt infanteri och artilleri i slaget vid Gadebusch 1712. Det svenska infanteriet använde sig av såväl musköter som pikar. Uniformer hade vid denna tid blivit allmännare än tidigare. Krig kan, enligt von Clausewitz, delas in i två former, anfall och försvar. Försvaret är den starkare av dem även om fienden bara kan besegras om man går till anfall. Ett försvar måste alltså övergå i anfall om man vill slå ut fienden. En armé som har till uppgift att försvara ett territorium har flera möjligheter: den kan gå till anfall genast då fienden kommer inom räckhåll, den kan vänta tills fienden har grupperat sig för anfall, den kan anfalla först efter att ha motat fiendens anfall eller den kan retirera för att anfalla fienden inne i landet. Det kan vara en fördel att invänta det fientliga anfallet, menar von Clausewitz. Det är nämligen möjligt att fienden i sista stund avstår från att anfalla eller avbryter anfallet om den bedömer motståndarens ställning som alltför stark. Fördelen med att retirera inför en stark fiende inne i landet är att fiendens stridskrafter då kan försvagas, framför allt om fienden blir tvungen att belägra ett antal fästningar. Även om större fästningar saknas kan bristen på underhåll eller en splittring av stridskrafterna göra att fienden är lättare

30 31 Den kanske starkaste fästningen vid norra Östersjön var Narva som låg på gränsen mellan Estland och Ingermanland. Den byggdes redan på 1200-talet. På andra sidan Narvafloden låg fästningen Ivangorod som byggdes av ryssarna i slutet av 1400-talet. att besegra inne i landet än vid gränsen. En försvarsställning var i de flesta fall omöjlig att gå förbi: dels för att det var farligt att lämna en obesegrad fiende i ryggen och dels för att försörjningslinjerna då inte kunde säkras. En försvarsställning vid floder, älvar och åar uppfattades som fördelaktig och den kunde läggas antingen bakom eller framför vattendraget. Ifall försvarsställningen låg bakom var det för att förhindra en överlägsen fientlig styrka att tränga in i landet. Då brände man broarna för att förhindra fiendens övergång. Ifall försvarsställningen låg framför vattendraget var avsikten att gå till anfall mot fienden, men ifall motståndarna fick övertaget kunde man retirera över vattendraget och bränna broarna. Ställningarna kunde ligga på några kilometers eller till och med några mils avstånd från vattendraget. von Clausewitz betonar starkt att det är striderna och fältslagen som avgör krigen. Han lägger liten vikt vid försörjningens betydelse inom krigföringen, även om han medger att truppernas försörjning är en viktig del av den dagliga verksamheten under krig och att truppernas underhåll kan påverka de strategiska huvuddragen i en operations- eller krigsplan. Det är först under senare tid som forskarna har noterat att försörjningen av soldaterna var ett centralt element i krigföringen under tidigmodern tid. Underhållsfrågan kunde vara direkt avgörande. En svältande armé hade svårt att hävda sig mot en armé som var väl försörjd. Mycket av krigföringen gick ut på att avvakta, marschera och stå stilla. Direkta handlingar i form av strider eller slag utgjorde undantag. Skaffandet av förnödenheter var en viktig orsak till att arméerna måste flytta på sig, ligga i kvarter och undvika slag. I delar av Ryssland, Finland, mellersta och norra Sverige och i Norge var det omöjligt att utkämpa stora fältslag. Här fanns inte vidsträckta åkrar eller stora slätter som i Mellaneuropa. Kampen om Östersjön under senare hälften av 1600-talet och början av 1700-talet utspelades i huvudsak på sådana områden där större fältslag var möjliga: i Skåne, norra Tyskland, Baltikum, Polen och Ukraina. 22 Fästningar och belägringar Befästa städer och slott hade en strategisk betydelse i den europeiska krigföringen långt in på 1700-talet. Fästningarna var ofta av bastiontyp: en femkantig fästning med halvt inåt lutande tjocka och relativt låga murar. Det fanns många fästningar framför allt vid södra Östersjön: i södra Sverige (Skånelandskapen och Bohuslän), Danmark och framför allt i Nordtyskland. Också i Polen och Baltikum var de relativt många. Däremot förekom det sparsamt med fästningar i de norra delarna runt Östersjön, det vill säga i mellersta och norra Sverige, Finland och Ryssland. Fästningarna var försvarets främsta stöd. De hade bland annat till uppgift att skydda städer och indirekt den omkringliggande landsbygden, att fungera som förråd och magasin, att spärra av viktiga vägar och floder, och att fungera som tillflyktsort för slagna styrkor. Fästningarna måste intas för att en armé skulle kunna säkra ockupationen av ett område. Det var farligt att lämna starkt bemannade fästningar bakom sig. Stora och starka fästningar kunde vara svåra att inta och kunde till och med hålla ut trots att landets styrkor i övrigt var slagna. Vid anfallet mot Norge 1716 gjorde svenskarna misstaget att gå förbi den starka fästningen Fredriksten i Fredrikshald och hade alltså fienden i ryggen. Ifall en befäst stad eller plats vägrade kapitulera måste fienden storma fästningen. Det gällde att gräva vinklade löpgravar för att komma fram till lämpligt närbombnings- och stormningsavstånd. Skansar anlades i vinkelhörnen. Från skansarna besköts fästningen för att slå bräscher och för att förstöra och bränna den. En klassisk stormning gjordes av den brandenburgska armén i slutet av 1677 i samband med belägringen av staden Stettin i svenska Pommern. När en fästning kapitulerade kunde de stridande ingå en så kallad kartell, alltså en överenskommelse om bland annat friköp av befäl eller fri avmarsch under militära hedersbetygelser. Segraren kunde bestämma vart garnisonen skulle bege sig. När Stades garnison i den svenska provinsen Bremen-Verden kapitulerade 1676 beviljade danskarna garnisonen fri avmarsch till Livland för att det skulle ta lång tid innan manskapet kunde sättas in i kriget i Skåne. Under stora nordiska kriget bröt ryssarna vid flera tillfällen den överenskommelse om fritt avtåg som de hade lovat manskapet i erövrade svenska fästningar. En erövrad fästning kunde ge mycket fördelar framför allt som en viktig stödjepunkt i fiendeland. Dessutom kom erövrarna åt förråden, om de inte hade förstörts och kunde utnyttja magasinen för eget bruk. 23

32 Arméerna Det fanns inga stora skillnader i de nordiska och kontinentala arméernas uppbyggnad och beväpning. Rekryteringsprinciperna kunde variera, men byggde på tvångsrekryterat inhemskt manskap och värvat utländskt och inhemskt manskap. De värvade soldaterna kom ofta från de lägsta sociala klasserna i samhället och bland dem fanns också direkt laglösa individer. De utskrivna soldaterna rekryterades i stor utsträckning från bondeklassen framför allt i Sverige och Ryssland. I bland annat Danmark, Brandenburg och Sachsen tvångsrekryterades också stadsbefolkningen. Sverige hade det effektivaste och bäst organiserade utskrivningssystemet under senare hälften av 1600-talet. På 1680-talet infördes det yngre indelningsverket och det ständiga knekthållet i Sverige, vilket gjorde att landet fick en professionell stående armé. De värvade och framför allt de utländska soldaterna var oberäkneliga. De flydde lätt slagfältet om fienden fick övertaget och det var inte ovanligt att de bytte sida eller tvingades byta sida när de blev krigsfångar. De sachsiska soldater som den svenska armén tog till fånga under operationerna i Polen i början av 1700-talet sattes in i den svenska armén och skickades till den finska krigsskådeplatsen. Huvuddelen av arméerna utgjordes av infanteri (fotfolk): under senare hälften av 1600-talet vanligen två tredjedelar av hela styrkan. Styrkorna till häst bestod av kavalleri och dragoner. Kavalleriet var det egentliga rytteriet, medan dragonerna var infanteri som tog sig fram till häst, men stred till fots. Det var ändå inte ovanligt att dragonerna också stred till häst och de tilldelades ofta spanings- och rekognoseringsuppdrag. Kavalleriet var ett dyrt truppslag, såväl hästarna som munderingen kostade. Tillgången på hästar avgjorde i hög grad hur stort kavalleri en armé kunde ha. De höga kostnaderna för kavalleriet var en orsak till att man prioriterade infanteriet, som också ansågs som slagkraftigare. I de svenska och polska arméerna hade man en större andel kavalleri än i de flesta andra europeiska arméer på grund av ett effektivt och billigare rekryteringssystem i form av bonderyttare (Sverige) respektive adelsryttare (Polen). Vid arméerna fanns också artilleri, vars betydelse ökade från slutet av 1600-talet. Fältartilleriet var placerat mellan infanteriförbanden och ett slag inleddes ofta med en kraftig kanoneld. Artillerimanskap fanns också i fästningar och i flottan. Artilleristerna var i huvudsak värvade soldater också i den svenska armén. Regementet var den administrativa enheten inom styrkorna till häst och inom fotfolket. Ett infanteriregemente bestod vanligen av åtta kompanier och ett kavalleriregemente och dragonregemente av sex kompanier. Bataljonen eller brigaden, som bestod av ett halvt regemente, var de taktiska enheterna vid infanteriet. Vid kavalleriet och dragonerna motsvarades den av skvadronen, som vanligen bestod av två kompanier. I slutet av 1600-talet omfattade bataljonerna i den danska armén 500 man, och i den ryska, svenska och sachsiska 600 man. Skvadronerna i den danska armén bestod av 120 man, i den svenska av 250 man, i den ryska av 184 man och i den sachsiska armén av 225 man. Alla arméer behövde förtrupper och förposter för att rekognosera och rapportera om fiendens framryckning. När en armé marscherade bildade en större eller mindre styrka dess förtrupper, avantgardet, som blev arriärgarde vid reträtt. Avantgardet och arriärgardet utgjordes sällan av en permanent styrka och dess storlek kunde variera beroende på om avsikten var att enbart observera eller att göra motstånd. När en armé befann sig i läger eller kvarter behövde den en utsträckt linje av förposter, som en skyddsstyrka. 33 Den svenska armén belägrar fästningen Fredrikshald i Norge hösten 1718. Det var ett omfattande projekt att gräva vinklade löpgravar och uppföra vallar framför kanonerna. Det är därför inte förvånande att belägringarna blev långa. I arméerna fanns också livgardesregementen som var elitförband. De deltog i striderna, men deras uppgift var att också fungera som kungens eller någon annan hög persons livvakt. I den svenska armén bildades ett livgarde till häst (en drabantkår) under Karl XI:s tid. I arméerna fanns fyra typer av blanka vapen under tidsperioden 1660 1721: värjan, sabeln, piken och bajonetten.värjan spelade en stor roll i kavalleristriden, men den användes också av infanteriet. Det verkar som om det danska infanteriet inte skulle ha använt värjor efter det att bajonetten togs i bruk. Bajonetten introducerades inom krigföringen efter mitten av 1600-talet, men användes ännu inte i kriget 1675 1679. I stora nordiska kriget var den redan i användning, men såväl inom den svenska som inom den ryska armén förekom också piken ända fram till Nystadsfreden 1721. Från 1700-talets början var det danska infanteriet nästan uteslutande utrustat med bajonett. Den sachsiska armén hade inga pikar, utan enbart bajonetter. Piken, en 4 5 meter lång trästång med spets, var i huvudsak fotsoldatens försvarsvapen mot ryttaren. Den

34 35 fälldes snett och stöddes mot foten när kavalleriet gick till anfall. Pikar användes också i strid mellan infanterienheter. Pikenerarna hade inte musköt, utan endast en värja som sidovapen. Musketerarna utgjorde majoriteten i ett infanteriregemente. Också musketerarna bar en värja som sidovapen. Musköten var ett eldvapen som utvecklades under senare hälften av 1600-talet. I kriget 1675 1679 användes muskörer med i huvudsak luntlås och de var fortfarande ganska tunga. Muskötgafflar som stöd förekom ännu i Skånekriget, men inte längre i stora nordiska kriget då musköten hade blivit mycket lättare. Då hade också flintlåset, som introducerades redan före mitten av 1600-talet, kommit i allmän användning. På grund av den våldsamma rekylen avfyrades musköten så att gevärskolven låg mot bröstet. Under stora nordiska kriget var många gevär utrustade med luntlås. Det var inte överraskande eftersom flintlåsen var dyra, priset motsvarade årslönen för en lantbruksarbetare. Luntlåset var inte lätt att hantera och många olyckor skedde när de avfyrades. Musketerarna bar den så kallade bantlären hängande över axeln. Det var en rem av sälskinn eller läder med bland annat kulpungen och krutladdningarna. Infanteriet använde också patronväskor redan på 1670-talet. Flintlåset var säkrare och soldaterna kunde stå närmare varandra då de gav eld. Ändå var det en omständlig procedur att ladda en musköt och det var sällsynt att man kunde skjuta över tre skott per minut. Kulan kunde döda på något över hundra meter, men för att säkert träffa måste skottet avlossas på ett avstånd under femtio meter. Vid infanteriet fanns också grenadjärer, som hade handgranater vid sidan av värjan och musköten. I den svenska armén var det grenadjärerna som var de första att använda bajonett. Grenadjärerna var vanligen de som gick i spetsen för ett infanterianfall. Ryttarna och dragonerna hade värjor och pistoler Ryska vapen från början av 1700-talet: överst en värja, därefter en musköt för infanterist och kavallerist, handmörsare (för artilleriet), svärd och till höger två bajonetter. Musköterna har flintlås. Vapnen var med små skillnader de samma i alla arméer. Bajonetten gjorde att piken försvann i de flesta arméer. eller karbiner. De hade vanligen hjullås ännu på 1670- talet, men det förekom också flintlås och snapplåspistoler. Karbinen var ett kort gevär som ryttaren bar i en rem på bröstet. Ryttarna använde också bröstharnesk, men det gjorde inte dragonerna. Dragonerna hade musköten i en rem på ryggen. Också dragonernas musköter försågs med bajonett: i den svenska armén i början av 1700-talet. Det ryska kavalleriet bestod nästan enbart av dragoner och de bar musköt precis som svenskarna. Den långsamma omladdningen av eldvapen gjorde att slagen vanligen avgjordes i närkontakt med värjan. Bajonettens och flintlåsets genombrott gjorde att eldens betydelse ökade. När bajonetten ersatte piken blev infanteriet mer rörligt. Det ledde i sin tur till att kavalleriets betydelse minskade med tiden. Artilleriet hade pjäser av olika storlek och format. Mörsaren hade kort eldrör av grov kaliber, medan kanonen hade ett längre rör av mindre kaliber. Mörsaren var en lätt pjäs. Haubitsen var en stor pjäs och längden på eldröret låg mellan mörsarens och kanonens. Fältartilleriet bestod i huvudsak av lätta pjäser, eftersom de stora var alltför tunga för att släpas med på fälttåg. De vanligaste kanonerna och mörsarna i f ältartilleriet var tre- eller sexpundiga, vilket betydde att de kunde skjuta kulor på 1,5 och 3 kilo. De var mynningsladdade och slätborrade och den effektiva skottvidden låg på 300 500 meter. På det avståndet använde man kulor av järn, medan kartescher eller druvhagel vanligtvis användes på kortare avstånd. Kartescher var höljen som var fyllda med blykulor, flintskärvor, spikar, skruvar och annat järnskrot. Druvhaglet var ett hölje, vanligen av tyg, fyllt med runda kulor och formade som en klase druvor. Med de lätta kanonerna kunde man skjuta flera skott i minuten. Stora kanoner, minst tolvpundiga, hade en längre räckvidd men kunde endast skjuta omkring tio skott i timmen. De vägde 1,7 ton eller mer och behövde tiotals draghästar för att röra sig ur fläcken. Stora kanoner användes mest i fästningar, vid belägringar och på flottans örlogsfartyg. För att kanonerna inte skulle vara så tunga var de ofta tillverkade i bronslegering. Järnkanonerna var betydligt tyngre, men effektivare. 24 Striderna Innan två arméer kunde möta varandra på slagfältet och inleda en strid måste fienden uppsökas och utmanas. Det hände att två arméer marscherade mot varandra för att söka strid eller, vilket var vanligare, att en armé gick till anfall mot en annan som låg i läger eller höll på att belägra en fästning. Det senare var bland annat fallet vid Narva 1700 och vid Poltava 1709. Ifall en armé hade marscherat långa sträckor för att uppsöka fienden måste den slå läger på ett behörigt avstånd från fiendens ställningar. Några dagar gick åt till att bygga lägret och vila ut efter marschen. Lägret upptäcktes relativt fort av fiendens spanare och patruller på grund av allt oväsen. Även om fienden visste att motståndaren fanns i närheten, visste han inte om och när ett anfall skulle sättas in. Det bästa resultatet uppnådde man i fall anfallet kom överraskande. Därför gjordes förflyttningen från lägret mot fiendens ställningar ofta på efternatten när det fortfarande var mörkt. Fienden överraskades dock sällan. Vanligen upptäckte fiendens vaktposter eller patruller vad som var i görningen, åtminstone i det skedet då armén grupperade om sig från marschformation till stridsformation. När slaget började stod därför ofta de båda arméerna i stridsgruppering omkring en halv kilometer ifrån varandra. Slaget började när någondera av arméerna gick till anfall. Det hände sällan att båda arméerna inledde anfallet samtidigt. Fältslagets utgång berodde på flera omständigheter. Enligt von Clausewitz var följande element avgörande: moraliska fältherrens talang arméns stridsmoral soldaternas patriotiska anda fysiska stridskrafternas storlek, sammansättning och beväpning geometriska formerna för stridskrafternas gruppering och uppställning, såväl under fältslag som under belägringar

36 underhåll mat kläder geografiska och klimatologiska terrängen vid slagfältet (bland annat vattendrag, vägar och skogar) nederbörd och temperatur (snö, regn, köld, värme m.m.) Den armé som var starkare moraliskt och fysiskt, var bättre försörjd, var taktiskt skickligare och hade naturens krafter på sin sida vann utan vidare fältslaget. Det var ändå sällan en armé hade ett övertag på alla punkter. Den vanligaste förutsättningen för seger var överlägsenhet i antalet soldater och beväpning. Men det finns flera exempel på att en större armé blev besegrad av en mindre, som vid Narva år 1700. Ofta var det moraliska eller underhållsmässiga övertag som avgjorde striden. Slaget var över då endera parten drog sig ur striden efter att ha satts i en sådan situation att det var ofördelaktigt eller omöjligt att fortsätta kämpa. De främsta orsakerna till en reträtt var förlorad terräng eller brist på manskap eller att stridsmoralen började svikta. Förlusterna i själva slaget behövde inte nödvändigtvis uppvisa någon större skillnad mellan segrare och besegrade. Det var inte alls ovanligt att förlusterna hos segraren var större än hos förloraren. Den vinnande sidan hade alltså i kraft av sina större resurser på manskap och materiel därför råd att driva fienden på flykten. Slaget blev ett nederlag när förlusterna i döda, sårade och tillfångatagna i förhållande till den totala styrkan är oproportionerligt stora. Då försvagas också den moraliska kraften avsevärt och fienden blev oförmögen att göra motstånd. Det enda alternativet var att retirera, att fly f ältet. Efter slaget i Storkyro i Österbotten i februari 1714 var den svenska (finska) armén både moraliskt och fysiskt så försvagad att den såg det som lönlöst att göra ryssarna motstånd när de invaderade Österbotten igen på hösten. Den svenska armén retirerade över Torne älv. Under reträtten lider den besegrade de största förlusterna. Enligt von Clausewitz kan ingen seger få någon stor verkan utan förföljande. Nästan alltid försökte segraren förfölja fienden. Oftast var det ryttare som tog upp jakten och infanteristerna följde efter. En flyende armé var sårbar eftersom det var stor oreda under flykten och det var omöjligt att ställa upp armén snabbt på nytt. De förföljande trupperna kunde attackera så att säga i ryggen. De flyende soldater som hamnade på efterkälken blev dödade eller tillfångatagna. Samma öde drabbade dem som gick vilse. Resultatet av slagets efterdyningar var inte sällan ett stort antal tillfångatagna och ett stort byte av gevär, artilleripjäser, proviant, fanor och annan krigsmateriel. Så gick det till bland annat under i slaget vid Lund 1676. Fanor och standar betraktades alltid som betydande segertroféer. De var ofta vackert broderade fälttecken och användes för att underlätta identifikationen och för att hålla samman förbanden i strid. Vanligen hade varje infanterikompani sin egen fana och varje kavalleri- eller dragonskvadron sitt eget standar. Det var en stor förlust och skam att förlora sitt f älttecken. Bittra strider utkämpades många gånger om fanorna och standaren. Segern i ett slag kunde också bli en pyrrhusseger ifall de egna förlusterna var omåttligt stora och fienden kunde retirera i god ordning och det inte fanns någon möjlighet att förfölja motståndaren på grund av trötthet eller mörker. Den förlorande parten hade då inte lidit ett nederlag utan var redo för nya sammandrabbningar. Så var det efter slaget vid Dünaflodens strand 1701 då de sachsiska styrkorna kunde retirera i lugn och ro.25 37 Slaget vid Narva 1700 var ett totalt nederlag för ryssarna och en taktisk seger för svenskarna. Svenskarna hade ett övertag när det gällde de moraliska, geometriska, geografiska och klimatologiska faktorerna. Den ryske befälhavaren Jakov Dolgorukij lägger ner vapen och fanor inför Karl XII:s fötter. Taktiken Lineartaktiken användes i fältslag ännu under 1600talet och i början av 1700-talet. Den innebar att arméerna ställde upp sig på linjer mitt emot varandra med infanteriet och artilleriet i centern och kavalleriförbanden och dragonerna på flyglarna. Syftet var att kavalleriet skulle kunna röra på sig och dessutom skydda infanteriets svaga flanker. I luckorna mellan infanteribataljonerna placerades artilleriet.

38 När kavalleriet gjorde chock red man tätt intill varandra. De svenska ryttarna lär under stora nordiska kriget ha haft knä över knä. Avsikten var att det inte skulle uppstå några luckor i leden där fientligt rytteri eller infanteri kunde tränga igenom. Bilden visar svenskt rytteri i slaget vid Gadebusch 1712. Infanteriet anföll armbåge vid armbåge och ryttarna knä vid knä. Centern och de båda flyglarna var vanligen uppställda i två linjer eller träffar. Den andra träffen utgjorde reserven och kallades ofta så. Vissa arméer var uppställda på flera linjer, till och med fem till sex. Ryssarna använde ibland en sådan djuptaktik. Inom slaglinjen kunde bataljonerna vara formerade i upp till fyra led och skvadronerna upp till tre led under stora nordiska kriget. På 1670-talet var det inte ovanligt med fem eller sex led. Den fullständiga segern var möjlig om fiendens flyglar förintades. Då kunde den starkare parten ringa in motståndarens infanteri som inte kunde bilda front åt något håll. Följden blev en total massaker och många fångar. I praktiken gick det ändå ytterst sällan så. I slutstriden vid Lund 1676 blev den danska armén omringad, men en del truppförband hittade en öppning och lyckades bryta sig ut. Infanteriet sköt ledvis eller plutonsvis. Plutonsvis innebar att salvorna kom tätare och att all kraft sattes 39 in i själva eldgivningen. Det svenska och ryska infanteriet sköt vanligtvis ledvis och taktiken byggde på en offensiv strid där slaget skulle avgöras i närstrid med blanka vapen. Den danska armén använde plutonsvis eldgivning. På den europeiska kontinenten användes vanligtvis karakollen då kavalleriet gick till strid. Det innebar att ryttarna ställdes upp på kolonner som turvis red mot fienden och avfyrade sina pistoler eller karbiner. Efter avfyrat skott vände de tillbaka och ställde sig sist i leden för att ladda om. Taktiken byggde på en stark tro på eldgivningen. Samtidigt ville man minimera risken för ryttarna och hästarna. Bland annat den danska armén använde den stridstaktiken ännu i Skånekriget, men verkar i huvudsak ha använt kavallerichocken under stora nordiska kriget. I den svenska taktiken användes kavallerichocken sedan Gustav II Adolfs dagar. Den gick ut på att ryttarna red framåt i rask takt och avfyrade sina eldvapen först då de såg fienden i vitögat. Då drog de värjorna och inledde en närstrid. Träffsäkerheten i skotten blev större på det sättet, men samtidigt var förlusten i ryttare och hästar stor. I Karl XII:s armé verkar kavalleriet ofta ha använt enbart värjan och inte skjutit över huvud taget. Då kunde kavalleriet rida fram i full galopp och dessutom så tätt som knä bakom knä. Det ryska kavalleriet, som nästan enbart bestod av dragoner, tycks ha använt både karakollen och kavallerichocken (med eldgivning innan blanka vapen användes). Under stridens gång var slagfältet fullt med människor, hästar, vapen och artilleripjäser. Det var mycket rörigt och omöjligt för en bef älhavare att kontrollera. Kommunikationen på slagfältet var också ett stort problem och befälhavarna hade svårt att få överblick över striden på grund av all rök och allt oväsen. Ordonnanser höggs ned på väg till staben, och signaler, som gavs med trumpeter, trummor och pukor, hördes inte.26 Trossen och den civila svansen Marscherna var en stor del av soldaternas vardag. De marscherade till och från krigsskådeplatsen eller från ett läger till ett annat. Två mil var den normala dagsetappen och en sådan marsch tog åtta till tolv timmar beroende på terrängen. Vid långa marscher måste vilodagar infogas med jämna mellanrum. Ibland måste arméerna marschera betydligt längre sträckor än två mil om dygnet. Den brandenburgska arméns marsch i maj 1675 från sydvästra Tyskland till Magdeburg är berömd. Kurfursten Fredrik Vilhelm måste snabbt komma sitt hemland till undsättning på grund av den svenska invasionen och hans armé marscherade trettio mil på sjutton dagar. Det är klart att sådana marscher tärde mycket hårt på soldaterna, dragdjuren och fordonen. Ett läger var en plats där trupperna samlades för kortare vila och återhämtning, medan kvarter innebar ett längre uppehåll på en ort. Kvarterens syfte kunde också vara att skydda ett område eller hålla en ställning. I lägren uppehöll man sig från några dagar till några veckor. Lägren låg vid krigsskådeplatsen, medan kvarteren inte behövde göra det. Kvarter innebar ofta ett uppehåll på över en månad, ofta flera månader. Vanligast var vinterkvarteren som kunde ligga ganska långt från krigsområdet. Ännu på 1700-talet var det inte särdeles vanligt att arméerna stred vintertid. När armén gick i läger försökte man välja en så god plats som möjligt. Flera faktorer måste uppmärksammas. Lägret skulle ha ett bra strategiskt läge och det måste finnas tillgång till dricksvatten och betesmarker för hästarna. Förnödenheter och foder för hästarna måste kunna transporteras till lägret behändigt och kontinuerligt. Ifall man gick i läger under den kalla årstiden var tillgången på ved av stor vikt. Det var en generalkvartermästare som hade huvud-

40 ansvaret för att ordna lägret/organisera lägret. Under Skånekriget fungerade Erik Dahlbergh som generalkvartermästare i den svenska armén. Han har blivit känd för sina bevarade ritningar från kriget. I lägren bodde man vanligen i tält om lägret var kortvarigt. Ifall en armé låg i läger en längre tid kunde den bygga baracker genom att fälla träd eller riva hus i den omkringliggande trakten. Framför allt de högre officerarna inkvarteras då i bondgårdar i närheten av lägret. Varje kompani fick sina egna tomter att slå upp tält och byggnader på. Lägren förlades ofta till städer. Vinterkvarteren måste utses med stor omsorg. Det var viktigt att kvarteren förlades till sådana trakter där det fanns rikligt med förnödenheter och möjligheter till husrum. Kvarteren låg ofta i närheten av någon stad och då kunde officerarna inkvarteras i borgarhem och underofficerare och soldater i andra stadsbors hus eller i bondgårdar på landsbygden. Ifall kvarteren var förlagda till landsbygden byggdes baracker, och lägre officerare och soldater inkvarterades också i ortsbefolkningens gårdar och hus. Det högre Ett svensk officerstält från 1699. Det var 3 meter långt, 2,4 meter brett och 1,5 meter högt. Ritningen bär kungens namnteckning. Kungen sov dock inte i ett så anspråkslöst tält. befälet tog kvarter i herrgårdar och slott. Tälten transporterades i trossen som bestod av en ofantlig mängd vagnar, som också innehöll proviant, öl, pengar, ammunition och vapen. Dessutom fanns bland annat fältsmedjor, timmermansvagnar, fältskärsvagnar, reservhästar och slaktboskap i trossen. Den bestod ofta av flera hundratal vagnar och en tross på 300 400 vagnar hade ett djup på cirka fem kilometer under marschen. Trossen kom alltid sist i marschordningen eller efter respektive regemente, och takten var mycket långsam.trossen skyddades vanligen av en avdelning ryttare som red vid sidan om, framför och bakom. Det var ändå relativt sällan trossen blev anfallen och erövrad under marscher, men den måste ofta lämnas kvar under flykt. En total kapitulation innebar också att trossen föll i fiendens händer. I september 1708 anföll ryska styrkor den svenske generalen Lewenhaupts enorma tross vid byn Leshaja i Vitryssland. Trossen erövrades och Karl XII:s armé blev utan behövlig tilläggsproviant. I de stridande arméernas kölvatten följde ett stort antal civila. Deras antal ökade då en armé gick i läger eller kvarter. Det var fråga om kunglig hovpersonal, det högsta befälets personal och de högre officerarnas betjänter, fruar och barn. Också legosoldaterna hade rätt att ha med sig hustrur och barn. Till arméernas läger sökte sig också bland annat marketentare (köpmän) och prostituerade. De civilas antal kunde uppgå till en tredjedel eller mer av den egentliga arméns styrka. Om man dessutom räknar trosspojkar, fältskärer och andra som hörde till den civila militärpersonalen ökar skaran ännu mer. Från och med slutet av 1600-talet försökte man begränsa civilpersonernas antal trots att kvinnorna inte bara var en belastning, utan tvärtom skötte många viktiga arbeten för armén. De tvättade och lappade kläder, kokade mat, rengjorde latrinerna och tog hand om sjuka och skadade.27 41 Danska och svenska örlogsfartyg i slaget vid Stevns klint (Köge bukt) i juli 1677. De stora linjeskeppen var svåra att manövrera och det rådde ofta ett stort kaos på slagfältet. Fartygen låg huller om buller och det var inte lätt att träffa med kanonerna annat än på nära håll. Snabba vändningar var direkt farliga eftersom fartyget då kunde kantra. Flottan I nästan alla europeiska länder spelade flottan en betydligt mindre roll än landarmén. Det enda undantaget var England som behövde en stark flotta mer än en stark landarmé. Också Nederländerna hade en stark flotta, men från slutet av 1600-talet måste nederländarna satsa stora resurser på sin landarmé för att kunna förhindra en fransk invasion. Trots att Frankrikes flotta hörde till de största i Europa var landarmén mycket viktigare. I Östersjöområdet var det endast Sverige och Danmark som hade en stor flotta. Polen hade ingen flotta att tala om och det hade heller inte Brandenburg-Preussen. Den ryska flottan byggdes upp under Peter den stores tid och då satsades det framför allt på grundgående galärfartyg. Krigsfartygen var mycket dyra och var orsak till att bland andra de nordiska länderna inte kunde ha en jättestor flotta. Det var inte bara själva skeppen som kostade, utan också de många kanonerna, ammunitionen och flottbaserna med varven. Manskapet i flottan måste också få sin proviant från hemlandet, de kunde inte leva på krigsområdets resurser. Vid flottbaserna fanns stora underhållsförråd och städer växte upp vid dem, och om basen förlades till en befintlig stad växte staden snart såväl befolkningsmässigt som ekonomiskt. Arbetsplatserna ökade och näringslivet drog till sig ett stort antal entreprenörer. Så gott som all verksamhet kretsade kring flottan. Den svenska flottbasen