Nyckelstugan - soldattorpet på Vånga.

Transkript

1 Nyckelstugan - soldattorpet på Vånga. Eftersom Sverige har fört krig praktisk taget ständigt från Gustav Vasa till Karl IV Johan är det inte konstigt att det fanns många soldater i trakten. Indelningssytemet med rotebönder utgjorde dåtidens värnpliktstjänstgöringssystem. I boken SOLDATARVET som kan köpas av Hembygdsföreningen i Stallarholmen kan man läsa mycket om traktens gamla soldattorp och soldater. Den här inlagan ger också en bild av hur indelningssystemet var uppbyggt och vilka soldater som rekryterade till Vånga rote och var och hur dessa bodde etc. Man kan också läsa om vilka krig som Södermanlands regemente var involverad i och hur det gick i de olika slagen. Några av soldaterna som bodde i Nyckelstugan dog i några av dessa krig. I de gamla generalmönsterrullorna GM kan man finna vilka soldater som funnits indelade i olika rotar i de olika socknarna. I GM kan man också finna specifika noteringar om t ex soldaternas längd och vilka äventyr de varit med om. En omfattande forskargärning Löjtnant Evert Wahlberg var yrkesverksam hela sitt liv vid Södermanlands regemente (P 10). Han började vid regementet Under huvuddelen av sin trupptjänst arbetade Evert som signalbefäl på regementet. Efter trupptjänsten blev Evert chef för Inre utbildningsanordningar, där han arbetade fram till pensionen Under mitten av 50-talet vaknade Everts intresse för den Indelte soldatens liv när han kom i samspråk med en av de kvarvarande knektarna. Intresset tilltog och efterhand upptogs en stor del av Everts och hustrun Solveigs fritid till att åka runt i Södermanland för att leta soldattorp och skaffa upplysningar om knektarna. Everts forskning omfattar hela det "Nya" Indelningsverket från 1682 till För att begränsa forskningen valde Evert att endast ta med de som bodde vid de enkla soldattorpen - knektarna, vicekorpralerna och korpralerna. Volontärer som skrivits på torp finns också med. När Evert 1998 överlämnade hela sin forskning till regementet, fanns där uppgifter om torp och knektar - allt väl katalogiserat och systematiskt redovisat. En imponerande gärning. Pärmverket förvaras tills vidare vid Södermanlands regementes museum - tfn Evert Wahlberg avled år Mycket information om militaria finns också att hämta i Hans Högmans forskning om svensk militär- och krigshistoria. Den följande informationen i detta dokument är till stor del hämtad från deras mycket gedigna forskning.

2 Södermanlands Regemente - Gripsholms kompani Vånga rotes soldattorp och soldater Rote: 0981 Vånga Kompani: Gripsholms kompani Härad: Selebo Torpnamn: Nyckelstugan Socken: Toresund Koordinater: X Y Rotegård 1: Vånga Mantal: ½ Rotegård 2: Vånga Mantal: ½ Rotegård 3: Sandåsa Mantal: 1/3 Bebyggelse torpet Övrig bebyggelse Noteringar: Rotens nummer är år år och from år Rotens sammansättning år 1686: Wännia -- Mattis 1/2 mantal. Huvudrote Wännia -- Olof 1/2 mantal. Hjälprote Sandåsa -- Mattis 1/3 mantal. Hjälprote Rotens sammansättning år 1728: Vånga -- Anders 1/2 mantal. Huvudrote. Possessor: Landsstaten Vånga -- Olof 1/2 mantal. Hjälprote. Possessor: Kronan behållet Sandåsa -- Olof 1/3 mantal. Hjälprote. Possessor: Infanteriet Roten anslagen till Spel i nummer ?

3 Nyckelstugan Soldater vid detta torp: Namn Född Antagen AMINOFF 0 0 Gripsholms kompani. Volontär. Inhyst hos Pehr Wångbergs änka + 2 barn. Pehr WÅNG Gripsholms kompani. Längd: 169 cm. Inflyttad 1815? GM -35: får avsked för ett gammalt och svårt bensår. Oduglig till krigstjänst enligt läkarbetyg. Avsked Anders LUUR (Andersson) Gripsholms kompani Erhöll soldatnamnet Arfwed LUUR (Nilsson) Gripsholms kompani Anders LUUR (Persson) Gripsholms kompani Förmedelst dess invärtes sjukdom fått Högvälborne Herr Baron och Generalmajor Fuchs int.avsk har krut- och smörjehorn sedan sista GM. Avsked: Anders LUUR (Nilsson) Gripsholms kompani Roten vakant. Avsked: Anders SANDBERG (Persson) Gripsholms kompani Anders SANDBERG Gripsholms kompani Avsked: Dog troligen i Finland i september 1743 under Hattarnas krig mot Ryssland. Eric SANDBERG Gripsholms kompani

4 Avsked: Dog troligen i Finland i augusti 1743 under Hattarnas krig mot Ryssland. Pehr WÅNGBERG Gripsholms kompani GM-44 Styv i lemmarna, kan intet hantera geväret, bliver ej approberad. Avsked: då han dog. Nils Olof WÅNGGREN Gripsholms kompani Längd: 171 cm 1790 sjuk på Elime lasarett. Avsked: Dog under Gustaf III:s krig mot Ryssland. Eric WÅNG Gripsholms kompani. Längd:166 cm 1806 sjuk å sjukhus. Utflyttad till Erikslund Johan Eric MÅRD Gripsholms kompani. Längd: 171 cm Inflyttad från Aspö GM -48: Begär och får för sjuklighet avsked. Tjänt väl. Utflyttad till "socknen" Avsked: Adolf Fredric LENDIN (Lendin) Gripsholms kompani. Längd: 168 cm. Inflyttad från Gesta hage GM -59: begär och får avsked för sjuklighet enligt läkarbetyg. Tjänt väl. Avsked: Nils Emil ERLANDSSON Gripsholms kompani. Carl Oskar AHLSTRÖM Gripsholms kompani. Inflyttad år Avsked: Indelningsverket var ett personalfinansieringssystem inom svenska staten och försvaret grundat på naturahushållning. Innan det svenska samhället hade frångått naturahushållning

5 bestod kronans inkomster i första hand av råvaru- och livsmedelsprodukter, vilka inte på enkelt sätt kunde omsättas i kontanter. För att bäst dra nytta av dessa inkomster konstruerades ett system där inkomster samlades in ute i landet och fördelades direkt till ämbetsmän och befattningshavare. Ofta knöts specifika områdens avkastning direkt till någon förmånstagare. I fallet med den indelta armén och indelta kronobåtsmän för flottan skapades rotar bestående av två till fem hemman vilka själva skaffade en soldat (eller båtsman) och underhöll denne med torp och extra stöd. Officerare fick liknande arrangemang. Exakta villkor skrevs i ett kontrakt mellan rotens bönder och soldaten. Namnet "indelningsverket" syftar ofta något ohistoriskt på systemet med meniga soldater. Detta kallades egentligen "det ständiga knektehållet", medan indelningsverket syftade på det faktum att inkomsterna från vissa gårdar avsattes som lön åt olika befattningshavare. Den karolinska hären Den karolinska uniformen kvarstod långt in på 1700-talet. Till höger på litografi från 1851 I slutet av 1690-talet var indelningsverket infört i nästan alla de landskap i vilket det skulle vara bas för rekryteringen. Det bestod då av fotsoldater, ryttare och båtsmän. Detta var dock inte hela den svenska hären: förutom Livgardet och flera kavalleriförband var de soldater som låg förlagda i fästningar och städer fortfarande värvade. Totalt kunde Sverige mobilisera man, dubbelt så många i förhållande till folkmängden som något annat europeiskt land.

6 Under stora nordiska kriget tillkom dessutom de så kallade 3-männingsrotarna, där 3 rotar tillsammans satte upp en knekt, och efter samma grunder 4-männings och 5-männingsrotar. Genom skapandet av indelningsverket fick Sverige inte bara en stående armé som snabbt kunde mobiliseras, man fick även armé som, till skillnad från de som baserades på legosoldater, vilka ofta var mindre nogräknade individer, bestod av hederligt folk. Under stora nordiska kriget skulle systemets styrkor och svagheter visa sig: å ena sidan fungerade systemet ypperligt under krigets inledande skede, och de invaderande styrkorna kunde besegras inom lite mer än ett år. Å andra sidan visade sig svagheterna när kriget togs utanför Sveriges gränser. Sveriges befolkning räckte inte till för att försvara det välde som tidigare byggts upp, och även om man kunde hantera en motståndare i taget fanns det helt enkelt inte manskap nog att motstå angrepp på alla fronter. I slaget vid Poltava förlorades en armé på ungefär man, både i form av stupade och som krigsfångar. Det var i sig en imponerande ansträngning att ha kunna sätta upp en sådan armé, men nu behövde man ersätta vad som tagit två decennier att bygga upp. Man lyckades skaka fram en ny armé som under Magnus Stenbock lyckades driva ut en dansk invasionsstyrka ur Skåne, men som sedan även den gick under vid Tönningen. Nya förband uppsattes. De totala förlusterna blev cirka , att jämföras med en befolkning på drygt två miljoner. Södermanlands regemente var inkallat till en mängd olika krig. Nedan finns en förteckning över dessa.

7 SÖDERMANLANDS REGEMENTE

8

9

10 Officersuniform Södermanlands regemente Rotesoldatens boende - soldattorpet De rotebönder som 1682 ålades att bygga soldattorp kunde följa anvisningar om husens mått som Kronan tillhandahöll och som genom Generalkvartermästaren Eric Dahlberg (han med tåget över Stora Bält 1658) hade utformat. Erik Dahlbergh ( ) är begravd i Turinge kyrka

11 Måtten på boningshus och fähus med loge och ladudel är angivna i alnar som har räknats om till meter(1 aln =0,594 m). Boningshusen byggdes från början som ryggåsstugor som saknade innertak, men efter klagomål från soldaterna bestämde Kungl. Maj:t 1833 att man i nybyggda och äldre reparerade hus som behövde en större reparation skulle lägga på tre stockvarv på väggarna för att ge plats för takbjälkar och innertak. Bostadshusets längd bör enligt Dahlberg vara 12 alnar (7,2 m), bredden 8 alnar (,( m). Stugan dvs köket, bör vara fyrkantigt. Resten av huset avdelas i kammare och inbyggd förstuga. Sedermera, när ett innertak tillkommit, gjordes en uppgång till vinden från förstugan. Spis med bakugn placerades mitt på väggen mot kammaren med ugnen inbyggd i kammaren. I köket insattes två fönster 1,5 (0,9 m) alnar i fyrkant, det ena på husets gavel och det andra på där ingångsdörren fanns. I kammaren ett fönster 1,5x0,7 alnar (0,9x0,45 m). Dörrstorlek 2,75 alnar x 6 kvarter (1,65x0,90 m).

12 Ladugårdsbyggnaden bör vara 17 alnar lång och 8 alnar bred (10,2x4,8 m). Den avdelas till loge vid 4 alnar (2,4 m) från den ena ändan och till fähus vid 5 alnar (3 m) i den andra. Mellanrummet användes till foder och sädeslada. Invändig takhöjd 3 alnar ( 1,8 m), dörrstorlek 2,5x2 alnar (1,5x1,2 m).

13 På torpets gavel skulle anbringas en röd skylt, rotetavla, med uppgift om regementets namn, kompani och rotenummer. När det sedermera blev vanligt att torpen rödmålades ändrades bottenfärgen till svart med gul eller vit text. Till torpet skulle höra 1 spannland åker och en äng, stor nog att lämna 2 lass hö samt en liten kåltäppa. (Spannland = åker stor nog att kunna besås med en spann råg = 77,8 liter).

14 Regementet Ett regemente skulle i regel bestå av 1200 man, indelade i 8 kompanier om vardera 150 man och 6 korpralskap om 25 man i varje kompani. Regementet samlades vid Generalmönstringar på något större fält. För Södermanlands regemente gällde från och med 1770-talet Malmahed i Malmköping. Dessförinnan kunde manskapet samlas på olika platser i länet bl a på gamla Tältet vid badhuset vid kanalen i Södertälje. Rekryteringsmöten hölls också på dessa övningsställen. När någon blivit antagen som soldat blev han kallad till ett 1 månads långt rekryteringsmöte. Om han befanns lämplig blev han anställd som soldat först vid nästa generalmönstring.

15 Soldaten Ålder på en ny soldat skulle ligga mellan 18 och 36 år under 1700-talet. Han skulle vara väl byggd, frisk och sund och minst 5 fot 8 lång (172 cm). Dessutom skulle han visa upp ett intyg från prästen om god frejd. Vidare skulle han genomgå en läkarundersökning. Exempel på prästbetyg Exempel på läkarintyg

16 Exempel på intyg från arbetsgivare Kravet på längd och ålder har ändrats genom åren. År 1775 bestämdes att en knekts längd skulle vara 5 fot 9 tum (175 cm). Under ryska kriget sänktes kravet till 5 fot 6 tum (167 cm) då behovet av manskap ökade. År 1819 sänktes maximiåldern på nyrekryter till 30 år och 1871 var den nere i 25 år. Soldatkontrakt Soldaten erbjöds förmåner i form av lega som var en engångssumma vid antagandet, lön, naturaförmåner (Hemkall), bostad, fähus och en åkerteg för egen odling. Han kunde också få löneförskott (städsel eller handpenning) i kontanta pengar om han blev antagen. Ett exempel på kontrakt ser du nedan.

17

18 Exempel på ersättningar år 1900 är: Handpenning: 5:- (168:- i 2013 års penningvärde) Lega: 150 :- som betalas med 50:- vid antagandet och resten vid nästa Generalmönstring (150:- = 5040:- i 2013 års penningvärde) Hemkall: 722 kg spannmål bestående av 480 kg råg, 150 kg vete, 112 kg koprn, 850 kg hö, 850 kg råghalm och 340 kg havrehalm. Vedbrand: 7,5 m kubikmeter ved samt ris och stubbar efter behov och gårdsfång till underhåll av gärdesgårdar och utsyning. Roten står för hemforsling. Bete: för en ko och ett får med lamm. Tre kvarnskjutslar enbetslat (en häst) lämnas årligen av roten vid tillsägelse. Det var också vanligt att soldaten fick förbinda sig att genom kompanichefen årligen sätta in en summa pengar t ex 10:- i Postsparbanken af lösen för Kronotunnan. Pengarna fick soldaten först ta ut efter avskedet. Den skulle vara en sorts försäkring eller pension. Under soldatmöten och kommenderingar måste roten sköta torpet i soldatens ställe. Det var därför ur deras synpunkt önskvärt att soldaten var gift och det förekom att roten bekostade bröllopet för en ogift soldat. En idog soldathustru besparade roten en hel del extra arbete. Till bröllopskost kunder erbjudas: En årsgammal Kalf Ett årsgammalt Svin 6 skålpund Rågmjöl 2 skålpund Hvetmjöl 6 fjärdingar Malt 2 kannor Brännvin. Livmunderingen bekostades av kronan och förvarades hos rotemästaren i en särskild rotekista. Kistan skulle vid fastställda tillfällen visiteras av en underofficer och i närvaro av Corporalen. Den skulle ha en halv aln höga fötter för att förhindra att råttor kunde gnaga sig in. Rotekistan skulle genom rotehållarnas förtjänst transporteras till platsen för det årliga regementsmötet. Det fanns en Lifmundering och 1 Släpmundering vardera bestående av: Halsduk Vapenrock Klädesbyxor Kalsonger Linnestibletter, Linnebyxor Ett par Stöflor Ett par Skor Två par Strumpor Två Skjortor Hvarjemtev det till den i bruk varande munderingen alltid skulle finnas en hufvudbonad och en Läger-Mössa. Den nya munderingen skall när den i rotekistan nedläggas genomdragas med en tråd som med någon kompaniofficders sigill förses. Andramunderingen öfverlemnas i soldatens vård för att vid tjenstgöringstillfällen, möten, kyrkoparader och kommenderingar under fredstid begagnas.

19 Vid nästa byte till ny mundering tillföll andramunderingen soldaten som personlig egendom. En ny soldat ansågs utbildad efter 3 år. Hade en dräng som värvats som soldat kvar tid på sitt kontrakt med en bonde kunde han bli soldat först efter att detta kontrakt gått ut. Detta skedde i regel i oktober varje år. Soldatkontrakt bröt ej legokontrakt. Kontraktet var inte tidsbegränsat utan löpte "tillsvidare". Avsked från armén kunde en knekt efå först vid en generalmönstring, GM. Det kunde ske på knektens egen begäran eller på order från armén. Skälet kunde vara hög ålder, krigsskada eller sjukdom. En regementschef kunde även mönstra ut en knekt mellan generalmönstringarna om rotehållaren stödde förslaget eller själv fört fram ett sådant förslag. Detta kallades för "interimsavsked" och skulle godkännas av nästa GM. För att en knekt skulle få avsked på egen begäran måste han ha ett giltigt skäl. Ett sådant skäl kunde vara ålder eller sjukdom. Han var då tvungen att ha ett intyg från Regementsläkaren. Det var inte alltid avsked beviljades, framför allt inte om man trodde att han kunde tjäna som soldat ytterligare en tid. I krigstid var reglerna för avsked hårdare. Giltiga skäl var enbart ålderssvaghet och svårartad sjukdom/kroppsskada. En soldat kunde också avskedas om han begått något brott. Det kunde vara stöld, vanfrejd, liderlighet, grövre våldsbrott etc. I Generalmönsterrullan står då att soldaten "kasserades". Under åren sattes många regementen upp flera gånger. Hälsinge regemente fick sättas upp 3 gånger för att ersätta alla stupade. Det första regementet mer eller mindre utplånades vid Lisena 1708 och resterna av regementet togs i fångenskap vid Poltava. Det andra deltog i Tönningen 1713 och hamnade i dansk fångenskap. Av tredje dog mer än hälften i köld och svält på de Jämtländska fjällen nyårsnatten 1719 under reträtten till Sverige under General Armfeldt. Under 1714/1715 var bristen på manskap så stor att man tog till tvångsvärvning. Detta ledde i sin tur att rymningar och undanhållande ökade. Efter värvning var det inte alltid det fanns ett soldattorp åt den nye soldaten, framför allt inte i början av indelningsverket. Vid avsked behöll soldaten sin lön till den månad han avgick. Avsked efter 25 mars innebar att han fick bo kvar på soldattorpet till den 30 september. För avsked efter den 30 september kunde ha stanna på torpet till den 14 mars året därpå. Om en knekts son värvades som ersättare på roten kunde den gamle knekten och hans hustru få bo kvar som inhysingar på torpet. Den pension som soldaten erhöll då han tog avsked från det militära räckte inte långt. Pension fick man vid 50-års ålder och års tjänstetid och utbetalades från Krigsmanshuset i Vadstena, - den militära pensionsstiftelsen. Krigsmanshuset i Vadstena grundades 1647 (på initativ av Drottning Kristina) där de gamla klosterbyggnaderna användes som ett slags äldreboende och veteransjukhus för krigsinvalider.

20 År 1757 avskiljdes officerare och underofficerare från Krigsmanshuset genom Pensionskassans inrättande. Kvar i Krigsmanshuset fanns därefter enbart meniga och korpraler. År 1783 ombildades Krigsmanshuset till Krigsmanshuskassan. Soldatänkan Soldatänkor hade samma rättigheter, dock fick hon inte lyfta återstående lön. Vid mannens, soldatens frånfälle hade änkan rätt att bo kvar i soldattorpet i ett halvår efter makens bortgång. Därefter måste hon lämna torpet till nästkommande soldat. Det var inte ovanligt att änkan gifte om sig med kommande soldat. Vi har dock inte funnit något sådant fall bland våra anfäder. De som inte gifte om sig hamnade ofta på fattighuset eller som inhyses hos någon bonde på orten. Arbete i fredstid för soldater vid Södermanlands regemente. I fredstid kunde soldater kallas till arbete i allmännyttiga projekt och anläggningsarbeten. Exempel på sådana arbetskommenderingar var: Vid arbetet med Hjälmare Kanal år jobbade ca 1000 man i det som då kallades Arboga grav. Under 1600-talet arbetade man och på 1800-talet var det cirka 3000 man som i sitt anletes svett arbetade med att gräva Södertälje kanal. Göta kanal byggdes mellan åren av soldater från 16 regementen som tillsammans gjorde 7 miljoner dagsverken. Vid järnvägsbygget Stockholm Södertälje 1858 arbetade 724 man från Södermanlands regemente och år 1865 var det 300 man som jobbade och slet där. Efter stadsbranden i Strängnäs 1871 deltog 110 soldater i uppröjningsarbetet. Det var således inte svårt att få tiden att gå oavsett om soldaten var i fält eller hemma i fredstid. Södermanlands Regementes fälttåg 1700-tal: Det stora nordiska kriget: Efter 1670-talets krig fick regementet sättas upp på nytt. Redan hösten 1699, dvs innan det stora nordiska kriget bröt ut hade regementet fått order om att marschera till Karlskrona för att skeppas över till Pommern, med anledning av Danmarks hotande rustningar. I maj förs regementet till Holstein där regementet deltog fälttåget mot Danmark fram till freden i Traventhal. Därefter återfördes regementet till Pommern. År 1702 förenas regementet med Karl XII:s huvudarmé i Polen och deltog 1703 i belägringen och erövringen av staden Thorn där hela den sachsiska armén togs till fånga. Därefter finns regementet med i fältmarskalk Rehnskiölds armé och deltar i slaget vid Freaustadt den 3/ I slaget var regementet formerat på tre bataljoner och stod i mitten av slagordningen, närmast högerflygeln i den första träffen. Efter slaget följde regementet huvudarmén genom Polen, Sachsen och därifrån till Ryssland. Under slaget vid Poltava 1709 deltog inte regementet i själva slaget utan tillhörde de förband som belägrade fästningen i Poltava. När huvudarmén fick dra sig tillbaka från slaget blev belägringsstyrkorna attackerade och häftiga strider uppstår där regementets chef, överste Gabriel von Weidenhaijn stupade. Regementet står länge emot de ryska attackerna men måste tillslut dra sig bakåt och återförenar sig med resten av armén. En stor del av regementet, ca:

21 300 man, lyckades ta sig över floden Dnjepr och följde kungen till Turkiet. Resten gick i rysk fångenskap vid Perevolotjna den 30/ gick regementet således förlorat i Ryssland sånär som på ett tiotal rekryter som befann sig i Riga och de som tog sig till Bender. Karl XII utfärdade en order efter Poltava om att lantregementena till häst och fots skulle nyuppsättas. Inom kort stod ett nytt Södermanlands regemente redo. I detta regemente som rekryterades 1709 var medelåldern runt 26 år. Ca: 75% av dem var södermanlänningar. Detta nya regemente deltog i Magnus Stenbocks fälttåg i Skåne mot den danska infallet och led där en del förluster. I slaget vid Hälsingborg den 28/ var regementet formerat på två bataljoner under överste Coyets befäl och stod till vänster bland fotfolket i den andra träffen. Under striden kom de att möta det danska elitregementet, Drottningens livgarde till fot, som södermanlänningarna framgångsrikt slogs mot. Regementet fick ca: 91 stupade och 135 sårade under slaget. Före slaget var regementets styrka 1100 man. Detta regemente som sattes upp 1709 gick till stor del förlorat under de närmaste åren hade inte mindre än 78% av regementet gått förlorat. Regementet fick nu återigen sättas upp på nytt. I november 1711 fanns regementet i Tyskland och deltog i segern vid Gadebusch den 20/ där regementet formerat på två svaga bataljoner under befäl av överstelöjtnant Schlippenbach och major Essen i infanteriets första träff stred mot det ryktbara danska grenadjärregementet. I januari 1713 blir Christer Reinhold von Schlippenbach chef över regementet. Under 1713 är regementet med i Stenbocks armé som vid fästningen i Tönningen kapitulerar den 6 maj efter en total brist på både livsmedel och vatten.. För andra gången på kort tid måste regementet nu sättas upp på nytt, nu Mellan 1714 och 1715 deltar regementet i olika försvarsinsatser längs kusterna. I april 1714 finns 300 man ur regementet ombord på galärflottan och deltar bland annat i sjötåget i Åbo skärgård och vid slaget vid Jungfrusund den 27/7 där styrkan efter en hård strid blev tillfångatagen. I juni 1714 tågar 500 man till Stockholm och 110 man tas ut till tjänstgörning ombord på örlogsflottan. Sedan ytterligare 250 man ur regementet anlänt till Stockholm i augusti förläggs regementet i Roslagen för att skydda kusten mot ryska landstigningar. I april 1715 tillförs ytterligare 120 man till örlogsflottan. I januari 1716 tågar regementets andra bataljon till Värmland där de ansluter till trupperna som där samlats för Karl X:s norska fälttåg. I slutet av februari går trupperna över gränsen in i Norge. Regementet deltar bla i striderna vid Backåsen. I april är bataljonen tillbaka i Sverige vid den bohuslänska gränsen. Under denna tid deltog bataljonen i det misslyckade överfallet av Fredrikshall den 24 juni där överste Schlippenbach och många av sörmlänningarna stupade. Innan Schlippenbach dog uttalade han en önskan om att hans vän, överstelöjtnant Rutger Fuchs vid Dalregementet skulle bli hans efterträdare. Detta beviljade Karl XII och Rutger Fuchs blir nu regementets nya chef. Slaget vid Södra Stäket 1719: På hösten 1718 deltar hela regementet i Karl XII:s anfall in i Norge. Den 30 oktober går regementet över gränsen. Första bataljonen deltog i Fredrikshalls belägring, den andra

22 bataljonen kom fram dit först den 6 december, dvs efter kungens död. För att skydda Stockholm med omnejd förlas regementet i juni 1719 vid Danderyds kyrka norr om Stockholm. Redan i juli flyttas regementet till Skarpa äng i Skarpnäck söder om stan. I början av augusti stod det klart för den svenska ledningen att ryssarna i ett koncentrerat anfall skulle slå sig mot Stockholm och att skulle ta passagen över södra Stäket. Den 12 augusti 1719 visar sig en stor rysk styrka på Ingaröfjärden. Vid Stäket fanns ett par svenska galärer, bl.a. galären Jungfrun. Vidare hade man placerat 3 stenfyllda skutor som spärrar vid de två smalaste passagerna i sundet. I anslutning till spärrarna hade två skansar upprättats på var sida om sundet. Den första skansen låg på södra sidan av Knapens hål. Skansarna bemannades av ca: 400 man ur Södermanlands och Östergötlands tremänningeregement e till fot. Chef över försvararna var den erfarne fortifikationsöversten Balzar von Dahlheim. Torsdagen den 13 augusti 1719 landstiger ryssar vid Södra Stäket (området kallas idag Baggensstäket) utanför Saltsjöbaden i ett försök att inta Stockholm. Generaladjutant Filip Tessin var denna dag i Stäket för att inspektera posteringarna och fick nu se den ryska galärflottan passera Fällström och nalkades Stäket. Tessin red snabbt till högkvarteret vid Stora Sköndal för att rapportera den kommande ryska landstigningen. Vid 14-tiden får Södermanlands-, Västmanlands- och Dalregementet order om att skyndsamt bege sig till Stäket. Sörmlänningarna som låg i Skarpnäck fanns närmast (1 3/4 mihl aflägsit) Stäket. Södermanlands regemente var inte fulltaliga utan räknade ca: 800 man. Den 2:a bataljonen under överstelöjtnant Henrik Johan von Essen skyndar i förväg i ilmarsch över Fisksätra, i besvärlig terräng, till Stäket. Bataljonen anländer till Stäkets torp (nuvarande Skatudden) vid Stäkets sydvästra mynning vid 19-tiden. De inväntar där första bataljonen med överste Rutger Fuchs. Bataljonerna grupperas för framryckning. Under tiden har tremänningsregementet varit inblandade i strider och lyckades fördröja ryssarna. Besättningen i skansarna understöddes av kanoneld från de galärer som låg i sundet väster om Baggensstäket. Vid 20-tiden på kvällen får Södermanlands regemente order

23 om att gå till anfall. Det började nu bli mörkt. Enligt beräkningar redovisade i källa (1), sid 436, inträffade solnedgången kl och skymningen varade i 50 minuter, dvs ca: 20 över åtta var det mörkt. I mörker och svår skogsterräng avancerar regementet, livbataljonen under överste Fuchs till vänster och den 2:a bataljonen under överstelöjtnant von Essen till höger. Livbataljonen hade att rycka fram i tät snårskog med branta klippblock. Det var omöjligt rycka fram på linje. I stället fick livbataljonen gå fram plutonsvis där respektive pluton fick finna bästa väg. Plutonvis framryckning var vid denna tid en helt främmande gruppering. De hade dock order om att självständigt sluta upp på linje så snart terrängen tillät detta. Livbataljonen hade överste von Dahlheim med sig som vägvisare. Andra bataljonen hade betydligt lättare terräng att rycka fram i. Ryssarna, vars landstigning fördröjts av tremänningsregementet, hade intagit stridgruppering i två linjer på ett öppet fält på Skogsö-sidan, söder om det smala sundet. Ryssarnas högra flank fanns ute mot Knapens hål och den vänstra flanken låg mot en bergknalle med tät skog. Striderna började så snart södermanlänningarna närmade sig stridslinjen. När regementet formerade sig på linje möttes de av en kraftig eldgivning från ryssarna. En häftig och långvarig eldstrid börjar nu och södermanlänningarna förföljer striden så länge mörkret tillåter detta. Under striden försökte ryssarna med en bataljon slå en kil mellan de två sörmländska bataljonerna. En enhet ur livbataljonen lyckades dock slå tillbaka detta försök. Ryssarna tvingas bakåt och då motståndet minskade lät överste Fuchs striden i det totala mörkret avstanna. Sörmlänningarna drar sig något bakåt och grupperar om sig och förblir stående beredskapsläge under resten av natten. Vid midnatt anländer Dalregementet och Västmanlands regemente och striderna är då i praktiken över. Ryssarna drar sig nu tillbaka till galärerna och retirerar över Baggensfjärden. De svenska regementena har högsta beredskap under resten av natten. Under striden hade överstelöjtnant von Essen lindrigt skadats av ett skott i huvudet. Bilden till höger ovan visar vyn över Baggensstäket från skansen på norra sidan av sundet. Foto Hans Högman, Ryssarna gjorde även en landstigning norr om Stäket sundet, på Bo-landet. Artillerield från de svenska galärerna tvingade dock tillbaka ryssarna på denna front. Efter förlusten vid Södra Stäket gjorde ryssarna inga ytterligare försök att inta Stockholm. Ryssarnas förluster uppgick till ca: man medan Södermanlands regementets döda och sårade stannade vid 100 man. Fuchs skriver i sin rapport: "Döde å wår sida är 1 öfveroch 2 under Officerare samt 25 gemena. Legerement blesserade, Öfverst Lieutenanten, 3 officerare. Svårare sargade 2 Öfwer- och 6 under Officerare samt 61 gemene." Fuchs blev för denna bragd befordrad till generalmajor och von Essen till överste. Under hösten 1719 fick regementet en oväntad försträkning på 110 man. Det var soldater som suttit i rysk fångenskap sen Poltava 1709 och lyckats ta sig hem till Sverige och kunde nu åter träda i tjänst Under resten av tiden fram till freden 1721 användes regementet till skydd av Stockholm för att hindra ryska landstigningar. Våren 1720 fanns ca: 200 man ombord på örlogsflottan. Bilden till höger visar monumentet från sjösidan. Foto Hans Högman, 2002.

24 Att hitta till Skogsö: Intill platsen för slaget restes ett monument år Det ligger på en höjd längst ut på Skogsö. Den östra skansen låg på den södra sidan av den smalaste delen av sundet, vid Knapens hål. Mitt emot den västra skansen, som låg på den norra sidan om sundet, finns idag en kyrkogård och ett kapell (se (1) på kartan. På samma sida (norra sidan av sundet) och inte långt från skansen finns idag Gammeluddens vårdhem (se (2) på kartan). För att komma över till norra sidan måste man åka runt Lännersta sunden, och därefter ta vägen mot Gustavsberg. Efter Skurusundsbron. tag av till höger och följ Sockenvägen fram till Gammeluddsvägen. Farleden genom Baggensstäket är den äldsta farleden till Stockholm. Hattarnas krig : Under hösten 1739 skeppas drygt halva regementet, 750 man, till Finland. Ett kompani utgjorde besättning på fregatten Drottningholm vid örlogsflottan till skydd för sjötransporterna till Finland. Detta kompani anslöt sig till den övriga truppen i november. Under våren 1741 skeppas återstoden av regementet över som besättning på galäreskadern. Den 28/ förklarade Sverige Ryssland krig och Hattarna krig började. Ambitionen var att ta tillbaka de landavträdelser som gjordes vid freden i Nystad år Södermanlands regemente ingick i general Karl Henrik Wrangels styrka om man som ryckte fram mot ryska gränsen och slog läger vid Martilla den 14/8. Huvudhären, ca: man, stod under befäl av general Henrik Magnus von Buddenbrock och fanns vid Kvarnby. Ytterligare man fanns i fästningarna vid Villmarstrand respektive Fredrikshamn. Man väntade nu på överbefälhavaren general Charles Emil Lewenhaupt. Innan han anländer går den ryska hären den 22 augusti med man under befäl av general James Keith över gränsen två mil sydost om Villmarstrand. Den svenska kontingenten i Martilla låg närmast och marscherar nu till Villmarstrand utan att invänta huvudhären. I gryningen den 23 augusti 1741 står svenskarna uppställda i slagordning på fälten söder om Villmarstrand. Vid 14-tiden börjar ryssarna striden genom att ryska grenadjärer stormar det svenska artilleriet på Kvarnbacken. Detta anfall slås tillbaka och ryssarna vänder då anfallet mot den svenska vänstra flygeln. Då ryssarna går till anfall på vänsterflanken går finnarna och västerbottningarna framåt. De blir tillbakaträngda av den starkare ryska styrkan och efter den tredje ryska salvan flyr de finska förbanden in i fästningen. Västerbottningarna drar sig tillbaka mot Kvarnbacken. Södermanlänningarna och dalkarlarna stod på åsen i ett mycket fördelaktigt läge i centerns högerflank och fick stränga order att inte lämna denna ställning utan avvakta ryssarnas anlopp. Tvärt mot order går nu Dalregementet och Södermanlands regemente till anfall och lyckas driva ryssarna bakåt. Då man når en åker på södra sidan av dalen kommenderar överstelöjtnant Wasaborg vid Södermanlands regemente stopp för att man inte skulle vara i vägen för det egna artilleriet. Soldaterna uppfyllda av stridsiver och lär ha ropat "Gubbe är du rädd" och fortsatte anfallet. Även dalkarlarna fortsatte. De anfölls nu av ryskt kavalleri samt av en ny rysk linje och pressas tillbaka. Då svenskarna nu inte kunde utnyttja artilleriet tog den ryska övermakten ut

25 sin rätt. Då södermanlänningarna och dalkarlarna lidit betydande förluster kunde de inte omgruppera på en ny linje utan var tvungna att dra sig ut på en holme i sjön Saimen, då staden redan var intagen av ryssarna. En del lyckades undkomma med båtar men de flesta, inklusive överstelöjtnant Wasaborg blev tillfångatagna. Hela den svenska styrkan måste nu dra sig tillbaka för den ryska övermakten. Ryssarna bränner och plundrar Villmarstrand. Många svenskar tas till fånga bla general Wrangel och nämnde överstelöjtnant Wasaborg. Även ryssarna får stora förluster i den tre timmar långa striden. Södermanlands regemente förlorade flest soldater av de svenska förbanden och förlusterna uppgick till 367 meniga och korpraler i döda och fångar. Av dess befäl stupade 8 och 23 togs till fånga. Varför general Wrangel valde att möta ryssarna framför staden i stället för inne från fästningen förblir en gåta. I oktober i Fredrikshamn förenar sig de överlevande från Södermanlands regemente med den styrka ur regementet som tjänstgjort på galärflottan. Regementet formeras nu på en bataljon om 500 man. I slutet av november deltar bataljonen i general Lewenhaupts expedition med man över den ryska gränsen. I juni 1742 kommer en förstärkning om 542 man till Södermanlands regemente. Samtidigt kommenderas 200 man till Karlskrona för att tjänstgöra ombord på örlogsflottan. I juni bryter den ryske överbefälhavaren Peter von Lascy upp från Viborg med en styrka på man. Den totala svenska armén i Finland räknade ca: man. Ett starkt svenskt försvar var koncentrerat i Mendolaxpasset två mil sydost om Fredrikshamn. Ryssarna tvekade att anfalla detta. Ändå drar sig överste Fröberg, ansvarig för försvaret i passet, tillbaka till Fredrikshamn när ryssarna är i antågande. Även här är försvarsverken i gott skick och åter tvekar ryssarna att anfalla. De svenska styrkorna drar sig trots detta ändå bakåt och den 28 juni inleds återtåget. Hären intar nya ställningar vid Kymmene älv men då flottan måste retirera mot Borgå tvingas även armén till reträtt västerut. Ryssarna förföljer hela tiden. I augusti står den svenska armén i Helsingfors. Återstoden av Södermanlands regemente deltar i slutet av juni 1742 i det bedrövliga återtåget hären gjorde till Helsingfors. Inga fler drabbningar har inträffat sen Villmarstrand. Moralen var låg i förbanden och myteriet bland officerarna nära. Många officerare åkte hem för att närvara vid riksdagen som inkallats till den 20 augusti. Politiken kom före. Hären i Helsingfors kapitulerade den 24 augusti och de svenska trupperna får fritt återtåg, dock utan gevär. Den 26/8 kunde sörmlänningarna ta sig ombord på de fartyg som skulle transportera hem dem.

26 Av de 200 man ur Södermanlands regemente som under kapten von Vicken beordrats att från den 15 juni 1742 tjänstgöra på örlogsflottan kom enbart 27 soldater tillbaka. Sjukdomar hade tagit de övrigas liv. Under år 1743 drog regementet åter i fält. En styrka ur regementet deltog ombord på galärer och var med i rensningen av Åland från ryska trupper samt angrepp av ryska galärer i Åbos skärgård. En mindre styrka var inkvarterad på Ladugårdslandet, Stockholm och deltog i bevakningen av de arresterade generalerna Lewenhaupt och Buddenbrock. Den 30 september deltog 570 soldater och ett 40-tal befäl i paraderna i Karlskrona vid tronföljaren Adolf Fredriks ankomst. Danskarna hotade samtidigt med krig och styrkan från regementet som fanns i Karlskrona plus den hemmavarande delen av regementet fick order om att ansluta sig till den armé som samlades i Skåne för att möta det danska hotet. Regementet fick dock ändrade order och den 3 oktober begav sig Karlskronastyrkan i ilmarsch mot Vänersborg dit även ett 60-tal man plus befäl anlände från Södermanland. Efter förlikningen med Danmark i februari 1744 kom regementet i helhet hem i mars De befäl som togs tillfångna i Villmarstrand kom hem under vintern 1743/44. Kriget medförde oerhörda förluster för regementet. I slaget vid Villmarstrand 1741 förlorades 367 meniga soldater och korpraler. I september-oktober förlorades ytterligare 35 soldater. Under november-december avled 104 st i fältsjukan, i januari-februari ytterligare 62 och mars-april 21 st. Fram till april 1742 hade regementet förlorat 610 korpraler och meniga. Regementet fick återupprättas och nya rekryter antagas. Under 1742 förlorades 444 av dessa rekryter i Finland eller ombord på flottans skepp. Vid generalmönstringen (GM) år 1768 var antalet vakanser på regementet fortfarande 200. Kriget mot Ryssland sköttes mycket illa. De ledande generalerna Lewenhaupt och Buddenbrock blev dock ensamma syndabockar. Deras dödsdomar kom att förlama krigsledningen i nästa krig. Lewenhaupt von Buddenbrock Pommerska kriget : I augusti 1756 utlöstes ett storkrig i Europa. En koalition mellan Frankrike, Österrike, Sachsen, Spanien och Ryssland enades om att begränsa det allt starkare Preussen som i augusti anfallit Sachsen. Sverige lockades med i kriget med löften om att återfå de landområden som återlämnats till Preussen i freden år Vidare skulle Sverige erhålla bidrag till krigskostnaderna.

27 De man som fanns i garnison i svenska Pommern skulle förstärkas med man från Sverige. I denna armé skulle 6 kompanier ur Södermanlands regemente ingå. Kriget beslutades i all hast ock var mycket dåligt förberett. Södermanlands regemente hade generalmönstring vid Dalarö den 11 augusti 1757 och skeppades sen till Stralsund och Greifswald och förlades senare i Wolgast. Svenskarna skulle anfalla Preussen genom att gå över gränsfloderna Peene och Trebel. En avdelning skulle under ledning av Hans Henrik von Liewen ta fästet Demmin och en annan under ledning av Jakob Albrekt von Lantingshausen, Anklam och en tredje under ledning av Augustin Ehrensvärd, Peenemünde skans på norra delen av ön Usedom. Under natten september smög sig 50 grenadjärer ur Södermanlands regemente under ledning av löjtnant C J von Essen och 2 underofficerare med båtar mot Anklamer Fähre, stormade förläggningen där och tillfångatog 64 man. Ca 25 man under ledning av kapten von Schantz sändes fram för att bevaka mot förstaden till Anklam. Ett kompani under ledning av fänrik Hans Wattrang avancerade fram mot von Schantz och trängde in i staden genom att överrumpla posterna vid en av stadsportarna. Samtidigt trängde 200 man ur Dalregementet in genom en annan port. Major du Rietz förde en bataljon ur Södermanlands regemente till Usedom och besatte den 14/9 Swinemünde som preussarna utrymt. Vidare deltog en avdelning ur regementet i stormningen av Peenemünde skans den 23/9. I början av oktober samlades hela hären om man i Anklam, 27 bataljoner infanteri och 31 skvadroner kavalleri. Högste ansvarig var fältmarskalken Mattias Alexander von Ungern- Sternberg. Förhållandena var dock dåliga i hären, det var brist på livsmedel, ammunition och utrustning i övrigt. Redan fanns liggande i fältsjukan. Huvudstyrkan marscherar till Fredindshof där den befinner sig fram till november utan att några strider inträffar. Den 14/11 bryter hären upp och mot rådets anvisningar tågar man tillbaka till svenska Pommern där man söker vinterkvarter. Enligt rådets anvisningar skulle vinterlägret läggas på preussiskt område och där försörjas med vad man fick tag på. Två större styrkor lämnas dock i Anklam respektive Demmin. I december närmade sig en preussisk kår om man. Samtidigt avsätts Ungern-Sternberg och G. F. von Rosen utses till ny befälhavare. Generalmajor Carpelan fick order att försvara Demmin med Södermanlands- och Västerbottens regemente, totalt 1600 man. Den 29/12 fick generalen en ny order om att utrymma staden som då redan var omringad av preussiska trupper. Carpelan avvisade ett kapitulationsförslag och staden utsattes för häftig beskjutning. Den 31/12 kom man överens med preussarna om fritt avtåg och nyårsdagen 1758 avmarscherade man mot Stralsund. Stralsund, dit den svenska huvudstyrkan dragit sig tillbaka, var dock innesluten av preussiska förband och den 9/1 gick södermanlänningarna i stället över till Rügen. Under april - juli var 500 man ur regementet ombord på galärflottan som uppträdde i Greifswaldbukten för att förhindra preussisk landstigning på Rügen. I juni upphävdes den preussiska belägringen av Stralsund. Under följande år karakteriseras kriget av att varje sommar sker inmarsch på fientligt område för att livnära armén och på hösten återtåg till vinterkvarteren. Svenskarna är inblandade i

28 strider varje år. Sjukdomar krävde betydligt större förluster än striderna. Totalt förlorades ca: man i kriget. Kriget visade också på en slags handlingsförlamning både hos ledningen och rådet där rädslan för repressalier eller bakslag var stor. Under hösten 1759 skall svenskarna återta öarna Usedom och Wollin. Då preussarna har fyra galioter i vattnen söder om öarna kan inget anfall göras förrän de eliminerats. Den 2/9 anländer en svensk galäreskader men vädret är för dåligt för strid. Den 10/9 går den svenska eskadern till anfall under ledning av kaptenlöjtnant Karl Rutensparre. Efter en kort äntringsstrid är alla tre fiendefartyg på vänsterflygeln erövrade. De preussiska fartygen på högerflygeln ta då till flykten. De svenska galärerna tar upp jakten och lyckas även ta dessa. Den svenska eskadern bestod av 4 galärer, 4 halvgalärer, 1 bombgaliot, och 14 barkasser samt några slupar. När preussarna förlorat kontrollen över vattnet drar sig deras infanteristyrkor på Usedom och Wollin tillbaka. Den 13/9 landstiger svenska trupperna på Wollin och öarna erövras raskt. I december 1761 besvärades den svenska hären av preussiska husarer som ständigt angrep svenska posteringar. För att stävja detta beslöt generallöjtnant Augustin Ehrensvärd, som nu var överbefälhavare, att gå till anfall med huvudstyrkan och inta preussarnas förråd vid Malchin. Södermanlands regemente marscherade den 22/12 mot Demmin. Major Stiernros uppmanade staden att ge sig vilket den också gjorde. Regementet stannade sen kvar i Demmin som garnison. Den 23/12 stormar en svensk frikår Malchin som intas men blev senare kringränd av nyanlända preussiska styrkor. Den 31/12 slår svenskarna tillbaka ett preussiskt försök att storma staden. Den 2/ undsatte Ehrensvärd de inringade i Malchin. Sörmlänningarna som ingick i avantgardet öppnade vid Neu Kalen vägen till de inringade. Preussarna drog sig tillbaka och svenskarna återgick till sina vinterläger. Den 22 maj 1762 slöts freden med Preussen. Ett kompani från regementet anländer hem i juli, resten först i november. Gustav III:s ryska krig : År 1788 beslöt Gustav III att göra ett anfall mot S:t Petersburg som en försvarsåtgärd mot påstådda ryska anfallsplaner. Genom en tidigareläggning av regementsmötena kunde den svenska hären snabbt mobiliseras, detta redan i början av juni Södermanlands regemente samlades på Malma hed den 2 juni och den 13 juni avtågade regementet mot Stockholm under överstelöjtnant von Roxendorffs befäl. I Stockholm erhåller regementet nya gevär, 1755-års modell, samt nya huggare. Den 23 juni går man ombord på galärerna som tar regementet till Sveaborg. Hela regementet fanns på plats den 9 juli och hade en styrka på 933 man. En gränsstrid i Savolax den 28 juni ger kungen en anledning att starta kriget. Officerskåren som var starkt politiserad ser kriget som en anledning att visa sitt missnöje mot kungen och många avskedsansökningar lämnas in. I Södermanlands regemente lämnade 16 officerare in sina avskedsansökningar. Siegroth ingrep dock och hotade med krigsrätt om de inte återtog

29 sin ansökningar. Den 25 juli seglar regementet med galärflottan till Fredrikshamn. Försenade av storm anländer de först den 3/8 och landstiger vid Brakkila. En avdelning ur regementet under befäl av major Malm samt 200 grenadjärer ur ett annat regemente utgör avantgardet och rycker fram mot Fredrikshamn och deltar i strid med ryssarnas förposter vid Sandby under kvällen. De politiska striderna fortsätter under hösten och hindrade praktiskt taget all stridsverksamhet. Hertig Karl som övertaget befälet sen Gustav III lämnat Finland utrymmer de ryska områdena och låter hären gå i vinterkvarter. Sjukdomar härjar i lägren och under senhösten avlider 51 man i regementet. I juni 1789 återstår 622 man av regementet som formeras på en bataljon. Till artilleriet kommenderas 64 st och 109 till en finsk jägarbataljon. Under 1788 hade nya soldater rekryterat i Södermanland. Dessa soldater plus de 208 man ur regementet som var kvar i Sverige beordras ned till Skåne i september 1788 för att möta det danska hotet. I januari 1789 är de tillbaka i Södermanland. I juni 1789 inkallas de på nytt och 400 sänds till Finland. Dessa rekryter var dock dåligt övade och sändes till Sveaborg för utbildning. I november 1789 anländer 362 av dem åter till regementet. Efter huvudhärens seger vid Uttis ansluter sig regementet till hären vid Liikala by. Regementet deltar i den fördelning av hären som sätter in ett motanfall mot Värälä. Den 2/7 bygger regementet en bro vid Anjala över Kymmene älv för att förbereda ett ett snabbt återtåg i händelse av motgångar för den armé som under Gustav III:s befäl den 21/7 ryckt in på ryskt område. Den 8/ angriper regementet under överste von Liewens befäl en rysk styrka som på bron gått över älven. Striden pågick i drygt 2 timmar och ryssarna tvingas till reträtt. I oktober 1789 fanns 173 sjuka vid regementet, vid årsskiftet 216. Under det fjärde kvartalet 1789 avled 105 man. Vid årskiftet räknade regementet 716 man. I april 1790 rycker regementet fram till Villikala. Den maj deltog regementet i generalmajor von Paulis avdelning i striderna vid Keltis baracker. I striderna stoppar regementet en rysk kringgångsrörelse och 14 sörmlänningar stupar och 22 såras. Bland de stupade fanns två befäl, furir Lütger och rustmästare Häger. Efter striden erhåller befälhavaren, major B Ribbing svärdsorden, två löjtnanter befordrades och några andra befäl fick tapperhets penning. Efter galärflottans seger vid Svensksund den 9 juli 1790 slöts freden i Värälä den 14/ Den 24/8 påbörjas marschen hemåt och anländer regementet till Stockholm den 22/10.

30 Gustaf III 1800-tal: Pommerska kriget (1810): År 1805 gick Gustav IV Adolf med i kriget mot Napoleon och anslöt sig till koalitionen mellan Ryssland-Österrike-England. Gustav IV Adolf skulle föra befälet över en här bestående av svenskar, ryssar och engelsmän. Via engelskt bidrag med pengar kunde en svensk här på man i oktober 1805 sändas till Stralsund. I Södermanlands regemente togs en styrka på 600 man ut. Det var inte en av bataljonerna som sändes utan ur alla 8 kompanier tog man 75 man, totalt 600 st. Man lämnade hemorten den 11 oktober och redan den 16 oktober skeppades styrkan från Karlskrona och den 24:e lade man till i Stralsund. Här tilldelades bataljonen arméns 4:e brigad under befäl av överste von Vegesack. I detta krig var man bättre förberedd på ett rörligt krig i Pommern än i kriget där Varje brigad bestod av 3 infanteribataljoner, 6 kavalleriskvadroner och ett ridande artilleribatteri. Varje bataljon hade dessutom 2 jägarplutoner om vardera 50 man. Först i december 1805 gick Södermanlandsbataljonen och den svenska huvudhären fram till Elbe och Lauenburg. Gustav IV Adolf var dock rädd att Preussen skulle infalla i Pommern i fall svenskarna lämnade området så Gustav drog tillbaka hären till Pommern. Södermanlandsbataljonen låg från maj 1806 i Stralsund. I januari 1807 kom ersättningsmanskap till bataljonen. De hade haft en minst sagt besvärlig överresa då skonerten Flundran strandade på överfarten. Manskapet lyckades dock rädda sig iland på Bornholm. Utrustningen och förnödenheterna gick dock förlorat i havet. Den 28 januari 1807 anföll franska styrkor om man. En kolonn fransmän anföll över Demmin och en annan över Anklam. Sörmlandsjägarna som ingick i bevakningsstyrkan vid Anklam tvingades snabbt bakåt. Vid striderna i Teschenhagen kämpade jägarna tappert mot övermakten. Här tillfångatogs 8 jägare och 6 sårades. Den 30 januari var Stralsund innesluten. Överste Vegesack brigad hade till uppgift att bevaka den södra fronten eller Frankenfront. Den 12 februari ingick bataljonens jägare i ett utfall för att driva bort fransmännen vid en framskjuten postering som de intagit vid denna front. Utfallet lyckades och posteringen fick överges av fransmännen. Sörmlandsbataljonen gick den 15 februari över till Rügen föra att ingripa mot franska

31 landstigningsförsök. Försvaret av Stralsund fördes aktivt av svenskarna som hela tiden gjorde utfall och störde fransmännen. Sörmlandsjägarna deltog livligt i utfallen under februari och mars. Den 14 mars gjordes ett utfall med 3 bataljoner, 3 skvadroner och kanoner under ledning av överste Cardell. Målet var en fransk redutt vid Knieperfront. Sörmlandsjägarna försökte tränga in i redutten bakifrån men misslyckades. I striden stupade 19 av jägarna och en tillfångatogs. Den 1 april 1807 gjorde svenskarna ett stort utfall från Stralsund och lyckades driva fransmännen bakåt ut ur Pommern. Detta skedde på två kolonner. Sörmlandsbataljonen ingick i den östra och var inblandad i striderna vid Voigtshagen. Den 4 april hade svenskarna tagit tillbaka både Demmin och Anklam. Redan den 16 april gick åter general Mortier och fransmännen till anfall. Vid bron Finkelbrücke, 3 mil söder om Anklam, höll en svensk styrka med Södermanlandsbataljonen och en bataljon från Västgötadals regemente stånd i 4 timmar. Sörmlänningarna blev kringrända men lyckades med ett bajonettanfall slå sig ut. Söder om Anklam höll de tillbaka fransmännen medan övriga förband gick tillbaka över bron där. 15 sörmlänningar blev tillfångatagna av fransmännen. Den 18 april inleddes ett stillestånd med Frankrike. Sörmlandsbataljonen fick till uppgift att bevaka gränsen vid Greifswald. Den 20 juni fanns i bataljonen enbart 433 man i stridsbart skick. Den 2 juli sade Gustav IV Adolf upp stilleståndet och den 13 juli anfaller fransmännen och redan den 15 juli var svenskarna åter instängda i Stralsund. Natten till den augusti överfördes de svenska styrkorna till ön Rügen för att skona Stralsund mot ett franskt anfall. I strider den 25 augusti tillfångatogs 22 sörmlänningar och en stupade. Den 7 september inleds förhandlingar om stillestånd vilket innebar att svenskarna skulle lämna Rügen inom en månad. Den 26 september skeppades sörmlänningarna på örlogsflottan till Karlskrona. Den 12 oktober var bataljonen hemma i Södermanland. Ryska kriget : Knektarna skulle inte bli hemma på rotarna särskilt länge. I slutet av februari 1808 bröt ett tvåfrontskrig ut mot Ryssland och Danmark. Ryska trupper gick in i Finland och Södermanlands regementet ingick i den reservarmé som i mars drogs samman i Örebro. Gustav IV Adolf ville först besegra danskarna innan han vände sig mot ryssarna. I april var regementet med bland de styrkor som tågade till Värmland och gränsen mot Norge. Chef för den västra armén, som räknade man, var Gustav Mauritz Armfelt. Planen var att gå in i Norge från tre punkter, Armfelt från Värmland med man, gm Vegesack från Bohuslän samt Bergenstråhle från Jämtland. Södermanlands 1:a bataljonen tilldelades den 3:e brigaden under överste Cederström som ingick i arméns högra flygel. Södermanlands 2:a bataljonen ingick i 4:e brigaden under överste Cronstedt som fanns på samma flygel. Den 15 april 1808 inföll den svenska västra armén in i Norge från Värmland. Södermanlands regementes 1:a bataljon gick med sina jägare som förtrupp från Östervallskog till Örjesjön i Norge där de förskansade sig och slog tillbaka några mindre norska anfall. Den 20 april var