Skadeståndsansvar för bemanningsanställda Ragnar Morin

JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet Skadeståndsansvar för bemanningsanställda Ragnar Morin Examensarbete i skadeståndsrätt, 30 hp Examinator: För- och efternamn Stockholm, Höstterminen 2015

SAMMANFATTNING... 3 1 INLEDNING... 4 1.1 BAKGRUND OCH ÄMNESBESKRIVNING... 4 1.2 SYFTE OCH PROBLEMFORMULERING... 4 1.3 FORSKNINGSPROCESSEN OCH AVGRÄNSNING... 5 1.4 MATERIAL OCH METOD... 5 1.5 INNEHÅLL OCH DISPOSITION... 6 2 BEMANNINGSSITUATIONEN OCH SKADESTÅNDSLAGEN... 7 2.1 BEMANNINGSBRANSCHENS UPPKOMST OCH UTVECKLING... 7 2.2 PERSSONS SKADA EN FIKTIV ILLUSTRATION... 8 2.3 GRUNDERNA TILL SKADESTÅNDSLAGEN... 9 2.4 RELEVANTA REGLER... 10 3 ARBETSTAGARBEGREPPET AVSEENDE BEMANNINGSANSTÄLLDA... 12 3.1 ARBETSTAGARBEGREPPET I 3:1 SKL... 12 3.2 BEMANNINGSFÖRETAG... 14 3.3 KUNDFÖRETAG... 14 3.4 DEN UTVIDGADE KRETSEN I 6:5 SKL... 16 3.4.1 Omfånget... 16 3.4.2 Hellner och Radetzkis tolkning av 6:5 p. 3 SkL... 17 3.4.3 Applicering av 6:5 p. 3 SkL på bemanningsanställda... 18 3.5 DISKUSSION... 20 4 VEM ÄR ANSVARIG PRINCIPAL?... 22 4.1 UTGÅNGSPUNKTER... 22 4.2 UTLÅNADE RESPEKTIVE UTHYRDA ARBETSTAGARE... 25 4.3 UNDANTAG... 27 4.3.1 Särskilda förhållanden... 27 4.3.2 Kundföretag med egna anställda... 28 4.3.3 Kundföretag utan egna anställda samt privatpersoner... 30 4.4 PRINCIPALANSVARETS FÖRDELNING... 32 4.5 DISKUSSION... 33 5 DEN SKADELIDANDES PERSPEKTIV... 34 5.1 ERSÄTTNINGSKRAV... 34 5.2 SOLIDARISKT ANSVAR... 35 5.3 DISKUSSION... 36 1

6 BRANSCHPRAXIS... 37 6.1 ALLMÄNT... 37 6.2 ANSVAR ENLIGT STANDARDAVTAL... 39 6.2.1 Bakgrund... 39 6.2.2 ABPU-10... 40 6.2.3 ABSS-10... 42 6.3 DISKUSSION... 43 7 SLUTSATSER... 45 7.1 SAMMANSTÄLLNING AV UTFALLEN... 45 7.1.1 Ansvarsmatris... 45 7.1.2 En bemanningsanställd anlitas en långvarig period (>14 dagar)... 46 7.1.3 En bemanningsanställd anlitas en kortvarig period ( 14 dagar)... 46 7.2 ANSVARSFRÅGAN... 47 7.3 SLUTORD... 48 8 KÄLLFÖRTECKNING... 50 2

Sammanfattning Denna uppsats utreder de oklarheter som kan uppkomma kring vem som ansvarar för den bemanningsanställdes vållande av utomobligatoriska skador. Det utreds hos vilken part den bemanningsanställde är arbetstagare i skadeståndsrättslig mening och vilken part som ska ansvara som principal. I en bemanningssituation kan antingen bemanningsföretaget eller den anlitande parten bära principalansvaret för den bemanningsanställde. Att ålägga båda parterna solidariskt ansvar är inte en tillfredställande lösning, då det i flera fall kan bli oskäligt betungande för endera parten. En kanalisering av ansvaret till den ena parten är därför en mer tillfredställande lösning. Vem som ensamt bör bära principalansvaret styrs av ett flertal olika faktorer. Det handlar om vem som utövar arbetsledning och kontroll för den bemanningsanställde och om vem som har de bästa ekonomiska förutsättningarna för att infria ansvaret. Det handlar dessutom bland annat om tidsperioden för bemanningsarbetet och om den bemanningsanställde utåt sett framstår som jämställd med den anlitande partens egna arbetstagare. En helhetsbedömning av de olika faktorerna måste göras i varje enskilt fall. Huvudregeln i bemanningssituationen bör vara att den anlitande parten ansvarar för de utomobligatoriska skador som den bemanningsanställde vållar. Denna huvudregel är inte tillfredställande i alla bemanningssituationer, varför särskilda förhållanden kan medföra undantag härifrån. I denna uppsats visas att de förhållanden som framförallt kan medföra undantag är om tidsperioden för bemanningsarbetet är kortvarig och att den anlitande parten är ett företag utan egna anställda eller en privatperson. Då ansvarar istället bemanningsföretaget. 3

1 Inledning 1.1 Bakgrund och ämnesbeskrivning Nya skadeståndsrättsliga problem uppstår ständigt i samhället. En situation kan börja som en relativt liten företeelse som sedan växer sig större över tiden. Oklarhet kring den rättsliga regleringen av situationen kan uppstå när situationen inte varit föremål för någon rättslig prövning. Så är fallet med bemanningsbranschen där de skadeståndsrättsliga reglerna därför kan vara otydliga avseende principalansvaret för de bemanningsanställda. Mycket har skrivits om bemanningsbranschen med avseende på den arbetsrättsliga regleringen. Idag finns det därför ett omfattande system av arbetsrättsliga lagar och regler på området. 1 Däremot är det påtagligt hur lite som är skrivet ur det skadeståndsrättsliga perspektivet avseende bemanningsbranschen, särskilt om principalansvaret. Att skadeståndslagen är dispositiv kan medföra att branschpraxis får en central roll, vilket skulle kunna vara en förklaring till att ämnet är lite behandlat. Emellertid kan skadeståndslagens regler ändå fylla en viktig funktion i bemanningssituationen. I denna uppsats kommer skadeståndsansvaret med avseende på bemanningsanställda därför att undersökas med fokus på principalansvaret. Uppsatsen ska inte ses som en uttömmande framställning av skadeståndsansvaret i bemanningssituationen. Avsikten är istället att belysa problematiken och frambringa nya bidrag till den skadeståndsrättsliga diskussionen. 1.2 Syfte och problemformulering Syftet med uppsatsen är att undersöka och analysera skadeståndsansvaret för bemanningsanställda. En intressant faktor är att skadeståndslagens förarbeten skrevs långt innan dagens bemanningssituation uppkom, varför denna inte kan ha beaktats i förarbetena. Rättspraxis avseende bemanningssituationen lyser dessutom med sin frånvaro. Det är därför viktigt att en utredning om detta görs. Denna uppsats kommer framförallt att behandla följande frågeställning: - Vem ansvarar för utomobligatoriska skador vållade av en bemanningsanställd? 1 Se bland annat Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/104/EG av den 19 november 2008 om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och lag (2012:854) om uthyrning av arbetstagare. 4

1.3 Forskningsprocessen och avgränsning En fullständig utredning kring bemanningssituationens alla skadeståndsrättsliga situationer ges varken tid eller utrymme till i den här uppsatsen. Den kommande framställningen fokuserar därför på det utomobligatoriska skadeståndsansvaret. Gränsen mellan principalansvar och arbetstagarens personliga ansvar är visserligen intressant att utreda, men det bör inte skilja sig något väsentligt åt mellan vanligt anställda och bemanningsanställda. Arbetstagarens ansvar enligt 4:1 SkL kommer därför inte att behandlas här. På liknande grunder kommer någon ingående diskussion om vilka skador som omfattas av ansvaret inte heller att beaktas. Framställningen kommer istället att ta sikte på att utreda vem som är primärt ansvarig när bemanningsanställda vållar skada. Något material från 1950-talet och framåt kommer att behandlas, men fokus ligger på material från skadeståndslagens tillkomst fram till nutid. Anledningen till att material från 1950-talet används är för att få en förståelse för vissa grunder och begrepp i skadeståndslagen. Att behandla ännu äldre material torde inte vara relevant då det skett stora förändringar på området under det gångna seklet. Trots det stora tidsspannet är det förvånansvärt lite material på området, varför analys och diskussion får stort utrymme i uppsatsen. Uppsatsen riktar sig främst till jurister som är verksamma inom det skadeståndsrättsliga området. Av den anledningen har inte vedertagna begrepp och förkortningar definierats. Någon längre allmän bakgrund till skadeståndslagen ges inte heller. Där det fordras för framställningens förståelse förklaras dock vissa centrala delar närmare. 1.4 Material och metod För att undersöka vad som är gällande rätt i bemanningssituationen används de traditionella rättskällorna (lag, förarbete, praxis och doktrin). Då det råder brist på relevant material har en hel del fakta hämtats från ett mindre antal källor. Bemanningssituationen var inte beaktad vid skadeståndslagens tillkomst, varför viss försiktighet har iakttagits vid undersökningen av källmaterialet. Det är därför också viktigt att ha ett kritiskt förhållningssätt till rättskällorna och inte rakt av godta resonemangen. Rättskällorna utreds och analyseras genomgående för att se om de uttalanden som görs verkligen har bäring på den aktuella situationen. 5

För att göra en gedigen undersökning räcker det inte att enbart se till det knappa materialet i de traditionella rättskällorna. Även branschpraxis och utländsk rätt har viss relevans, men det är viktigt att särskilja dessa källor från de traditionella rättskällorna som gestaltar gällande rätt. Branschpraxis kan påverka gällande rätt och här beaktas det i form av standardavtal. I samband med undersökningen av standardavtalen har en kortare telefonintervju genomförts med en förbundsjurist på Almega. Intervjun gestaltar visserligen inte gällande rätt, men ger relevant information kring standardavtalen. Utländsk rätt gestaltar inte heller gällande rätt i Sverige, men kan istället användas vid en analys avseende likheter och skillnader. 2 Analysen av den utländska rätten har avgränsats till de skandinaviska ländernas reglering och integreras fortlöpande i uppsatsen när en jämförelse är befogad. De skandinaviska ländernas rättsregler påminner mycket om varandra och det är därför intressant att jämföra hur de valt att reglera liknande problem. Eftersom det är lite praxis på området används även ett fiktivt exempel för att spegla rättsreglerna. Det konkretiserar uppsatsen och underlättar för läsaren att tillgodogöra sig framställningen. I uppsatsen används således en rättsanalytisk metod som till en början undersöker vad som är gällande rätt med hjälp av de traditionella rättskällorna. Inledningsvis präglas därför uppsatsen av ett de lege lata-resonemang. Därefter analyseras detta utifrån andra underordnade källor och perspektiv. Avslutningsvis knyts olika aspekter samman till en slutsats. Analys och diskussion kring de olika aspekterna sker löpande i texten och inte enbart i ett avslutande kapitel. 1.5 Innehåll och disposition Upplägget för arbetet är baserat på att i en naturlig och logisk ordning guida läsaren genom de snåriga och delvis svårtillgängliga områdena. Helheten liksom varje kapitel och avsnitt präglas av att presentera det allmänna före det speciella. Utgångspunkterna och huvudreglerna diskuteras således före undantag och motargument för att underlätta för läsaren att tillgodogöra sig rättsområdet. Uppsatsen präglas av en problemorienterad disposition, där relevant material behandlas vid respektive problemområde. 2 Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, 3 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2015, s. 46-47. 6

Till en början ges en kortare beskrivning av bemanningsbranschens uppkomst och utveckling i syfte att ge en bakgrundsinformation. För att sedan underlätta för läsaren att förstå problematiken används ett fiktivt exempel. Därefter presenteras vilka lagregler som kan vara relevanta vid analysen av situationen. Lagstadgade begrepp och rekvisit diskuteras sedan på detaljnivå för att jämföras med bemanningsbranschens olika komponenter. Därefter följer en jämförelse med branschpraxis för att undersöka likheter och skillnader gentemot skadeståndslagen. Den utländska rätten behandlas löpande i uppsatsen för att se hur länderna närmast Sverige valt att reglera det aktuella området. I det avslutande skedet sammanvägs de olika aspekterna som framkommit för att diskutera om några hållbara slutsatser är möjliga att dra. 2 Bemanningssituationen och skadeståndslagen 2.1 Bemanningsbranschens uppkomst och utveckling För att kunna göra en rättslig undersökning av bemanningsbranschen krävs det kunskap om hur utvecklingen har sett ut och bemanningsbranschens funktion på marknaden. Utan den informationen är det svårt att förstå var det möjligtvis kan uppstå problem. Inledningsvis kommer därför de viktigaste dragen att återges. Redan i slutet av 1800-talet förekom privat arbetsförmedling, men den förbjöds år 1935 i och med det svenska ratificerandet av International Labour Organization (ILO 3 ) convention no. 34. Det innebar att det svenska Arbetsmarknadsverket i princip hade monopol på tjänster som matchar utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden och att ingen annan fick förmedla arbetskraft med vinstsyfte. Först år 1993 avreglerades det Svenska arbetsförmedlingsmonopolet. I samband med detta expanderade bemanningsbranschen och avregleringen var en viktig förutsättning för bemanningsbranschens etablering i Sverige. Liksom i andra länder har den karaktäriserats av stark tillväxt under 1990-talet och bedömdes ha haft en årlig tillväxt på ungefär 50 procent. 4 Bemanningsföretagens frammarsch fortsatte sedan under 2000-talet och även idag sker en fortsatt stark tillväxt enligt bemanningsföretagens branschorganisation. 5 3 Dåvarande lydelse International Labour Office. 4 Bergström, Ola, Håkansson, Kristina, Isidorsson, Tommy & Walter, Lars, Den nya arbetsmarknaden: bemanningsbranschens etablering i Sverige, 1 u., Academia Adacta AB, Lund, 2007, s. 39-40. Se även motion till riksdagen 2001/01: A290. 5 Bemanningsföretagen, Kvartalsrapport Q1 2015 Trots svag efterfrågan växer bemanningsbranschen, 2015, www.bemanningsforetagen.se/mediabinaryloader.axd?mediaarchive_fileid=25661aff-cc7a-4793-8a32-69163b12e156&filename=kvartrapp_2015_q1_beman_a.pdf, (hämtad 5/10-2015). 7

Vad detta beror på kan förklaras på flera olika sätt beroende på vilket perspektiv man intar. Den vanligaste förklaringen utgår ifrån vad man anser vara bemanningsbranschens funktion på arbetsmarknaden, nämligen att tillfredsställa arbetsgivarnas behov av flexibilitet. Den ökade användningen av inhyrd arbetskraft kan därför ses som en följd av detta. Anledningen till det ökade behovet av flexibilitet kan vara längre frånvaro av ordinarie personal eller varierande efterfrågan på varor och tjänster. En annan förklaring kan vara att arbetsgivarna vill anpassa arbetskraften efter marknadens konjunktursvängningar. I en konjunkturuppgång förväntas arbetsgivarnas efterfrågan på inhyrd arbetskraft att öka. Även i en konjunkturnedgång kan det finnas intresse av inhyrd arbetskraft, då det är lättare att göra sig av med den typen av arbetskraft än fastanställd personal. 6 I den fortsatta framställningen kommer följande tre centrala begrepp att användas. Definitionerna är desamma som anges i 1 och 5 lagen (2012:854) om uthyrning av arbetstagare. Bemanningsföretag: en fysisk eller juridisk person som har arbetstagare anställda i syfte att hyra ut dessa till kundföretag för arbete under kundföretagets kontroll och ledning. Kundföretag: en fysisk eller juridisk person för vilken och under vars kontroll och ledning arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag arbetar. Bemanningsanställd: en arbetstagare som är anställd av ett bemanningsföretag i syfte att hyras ut till kundföretag för arbete under kundföretagets kontroll och ledning. 2.2 Perssons skada en fiktiv illustration Här presenteras ett fiktivt exempel för att lättare förstå var den skadeståndsrättsliga problematiken kan uppstå och för att underlätta förståelsen i den kommande framställningen. Pensionären Persson är ute på sin traditionsenliga morgonpromenad genom parken och känner sig mycket nöjd över sina nya Crockett & Jones skor som inhandlats igår. När Persson se- 6 Bergström, Ola, Håkansson, Kristina, Isidorsson, Tommy & Walter, Lars, Den nya arbetsmarknaden: bemanningsbranschens etablering i Sverige, 1 u., Academia Adacta AB, Lund, 2007, s. 14. 8

nare går förbi Janssons däckbytarservice AB stannar han 7 upp och imponeras av de skickliga däckbytarna. Bilarna är uppställda på någon form av ställning för att underlätta arbetet. Det är flera däckbytare som är aktiva samtidigt och arbetet går fort. Plötsligt ser Persson hur en av däckbytarna slarvar med att säkra uppställningen av en bil, vilket resulterar i att bilen rullar av ställningen. Persson hinner knappt reagera förrän bilen rullat över hans ena fot och en extremt svår smärta strålar ut. Persson bryter foten och ena skon totalförstörs. Persson är utom sig av ilska och vill ha ersättning för sina skador. Efter att ha fått sin fot ombesörjd ringer han till Janssons däckbytarservice AB för att få ersättning. Som svar får Persson att arbetaren inte är anställd där utan enbart inhyrd från bemanningsföretaget Alltidredo AB, varför ersättningskravet får riktas dit istället. Förvirring uppstår och Persson undrar nu vem som ansvarar för hans skador. 8 För att undersöka Perssons rätt till ersättning är det lämpligt att först redogöra kortfattat för skadeståndslagens grundpelare för att sedan diskutera de relevanta reglerna. 2.3 Grunderna till skadeståndslagen Skadeståndslagen trädde ikraft år 1972, vilket medför att de förarbeten som ligger till grund för lagen är över 40 år gamla och dessa har i viss mån ifrågasatts. Det är intressant att det i förarbetena även anges att kunskapen om den dåvarande skadeståndsrättsliga ordningen var bristfällig och att några slutgiltiga riktlinjer inte var möjliga att ge. Däremot diskuterades grundläggande principfrågor och att huvudprinciperna skulle lagfästas för att ge underlag för framtida lösningar på uppkomna problem. Skadeståndslagen är således en öppen lagstiftning, utan några slutgiltiga riktlinjer och som vid tillkomsten syftade till att anpassa skadeståndsreglerna efter den samhällsutveckling som ägt rum. 9 De huvudsakliga funktionerna som eftersträvades med skadeståndslagen var den preventiva och den reparativa funktionen. Utgångspunkten låg i strävan efter att förebygga skador och nedbringa antalet skadefall. Det är dock inte möjligt att helt undvika att skador inträffar. Varje skadefall, oavsett om det gäller person- eller egendomsskada, medför normalt bland annat di- 7 Här och i fortsättningen ska han i regel läsas som han eller hon och honom som honom eller henne. Att genomgående använda den längre formuleringen gör texten onödigt trögläst. 8 Bortse från att eventuella trafikförsäkringar och trafikskaderättsliga regler kan vara tillämpliga. 9 Prop. 1972:5 s. 83 och s. 100. 9

rekta ekonomiska följder för den skadelidande och innebär också en samhällsekonomisk förlust. En reglering kring hur den ekonomiska bördan av dessa förluster ska fördelas mellan medborgarna var därför påkallad. 10 Den skadelidandes behov av skydd genomsyrar förarbetena, vilket medför att lagens regler bör tolkas till förmån för denne. 11 Den reparativa funktionen var alltså mer framträdande i förarbetena än den preventiva funktionen. Under de mer än 40 år som har förflutit sedan tillkomsten av skadeståndslagen har mycket hänt både internationellt och försäkringsmässigt. Det bör här betonas att situationen med bemanningsföretag knappast var känd när förarbetena skrevs. Det är därmed osäkert hur stor vikt man kan lägga vid förarbetena. Viss vägledning kan hämtas, men med iakttagande av försiktighet. I denna uppsats är inte avsikten att gå igenom det detaljerade och komplicerade försäkringsområdet, men för att förstå skadeståndslagen är det nödvändigt att kort redogöra för några av försäkringarnas viktiga funktioner. Ansvarsförsäkringen är en av försäkringarna som har bidragit till att skadeståndsreglerna blivit mer effektiva. En viktig funktion med ansvarsförsäkringen är att den täcker en del eller hela den vållade skadan. En skadevållares insolvens kan annars medföra osäkerhet kring ersättningen till en skadelidande. En annan funktion med ansvarsförsäkringen är att undvika risken för att en skadevållare tvingas gå i personlig konkurs, då skadebeloppen kan bli oerhört betungande. Med försäkringar följer således en viss garanti för både skadelidar- och skadevållarsidan. 12 Det finns dock situationer där försäkringen inte täcker hela skadan eller inte täcker skadan över huvud taget och det är i dessa situationer en tydlig skillnad mot skadeståndslagens grundsats om full ersättning. 13 I denna uppsats kommer försäkringsrätten att begränsas till att utreda vem som skadeståndsrättsligt är ansvarig för Perssons skador i det fiktiva exemplet. 2.4 Relevanta regler Exemplet med Persson visar ett av flera tänkbara scenarion där bemanningsföretag och bemanningsanställda är inblandade. Perssons skador har uppkommit i samband med att den be- 10 Prop. 1972:5 s. 74 ff. och s. 83. 11 Bengtsson, Bertil & Strömbäck, Erland, Skadeståndslagen: En kommentar, 5 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2014, s. 23. 12 Prop. 1972:5 s. 88 och Bengtsson, Bertil & Strömbäck, Erland, Skadeståndslagen: En kommentar, 5 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2014, s. 22. 13 Prop. 1972:5 s. 95. 10

manningsanställde däckbytaren utför arbete åt Janssons däckbytarservice AB. Här är det därför möjligt att principalansvar aktualiseras genom 3:1 SkL. Skadorna får i Perssons exempel antas ha vållats genom fel eller försummelse i tjänsten. Möjlighet att ålägga däckbytaren ansvar enligt 4:1 SkL föreligger knappast, då det krävs synnerliga skäl, vilket torde vara mycket svårt att motivera i Perssons fall. De regler som istället blir aktuella att utreda är 3:1 och 6:5 SkL där följande stadgas: 3:1 SkL 14 Den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta 1. personskada eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. 2. ren förmögenhetsskada som arbetstagaren i tjänsten vållar genom brott, och 3. skada på grund av att arbetstagaren kränker någon annan på sätt som anges i 2 kap. 3 genom fel eller försummelse i tjänsten. 6:5 SkL Vid tillämpning av denna lag likställes med arbetstagare 1. den som tjänstgör enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt och annan som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring, 2. den som under utbildning vid skola eller vård i anstalt utför arbete som till sin art liknar sådant som vanligen utföres av arbetstagare, 3. den som för annans räkning eljest utför arbete under omständigheter liknande dem som förekommer i anställningsförhållanden. Det är framförallt punkt 1 i 3:1 SkL som är relevant i den här uppsatsen, men hänvisning kommer i fortsättningen att ske till hela regeln. Den som, som används i lagtexten, tar främst sikte på arbetsgivaren, men då regeln i vissa fall även omfattar ansvar för andra än arbetsgivaren brukar samlingsbegreppet principalansvar användas. Begreppet principal härstammar från äldre rätt om visst ansvar för arbets- och uppdragsgivare. 15 De två inledande rekvisiten i 3:1 SkL som är personerna i ansvarsrelationen (arbetstagare och principal) är samverkande. Att förutsättningarna för det ena rekvisitet i 3:1 SkL inte uppfylls 14 Sista stycket i denna regel presenteras inte eftersom det endast utgör en hänvisning i fråga om skadeståndsansvaret för stat och kommun, vilket inte är relevant i den här uppsatsen. 15 Prop. 1972:5 s. 632, Carlsson, Mia, Principalansvar, Projektbeskrivning post doc forskning, s. 4 och Lundstedt, Vilhelm, Grundlinjer i skadeståndsrätten, Senare delen, Band II:2, Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB, Uppsala, 1953, s. 338 ff. 11

utesluter inte att tillämplighet av regeln trots det föreligger om det andra rekvisitet i förening med det första uppfyller regelns krav och ändamål. Det föreligger på så sätt någon form av närhet eller identifikation mellan de båda rekvisiten. Det är därför viktigt att vid bedömningen se de båda rekvisiten som en enhet och inte särskilja dem. 16 Liknande resonemang förs i norsk rätt om kärnan i skadebotlova 2-1 som reglerar situationen med arbeidsgjevaransvar, nämligen att arbetstagaren blir identifierad med sin arbetsgivare. Arbetstagarens fel räknas som om det var arbetsgivarens fel, en s.k. aktiv identifikation eller identifikation på skadevållarsidan. 17 För att på ett mer pedagogiskt och tydligt sätt utreda regeln i den här uppsatsen är det ändå lämpligt att initialt gå igenom de två rekvisiten var för sig. Det som således ska utredas i det följande är först om och hos vem den bemanningsanställde däckbytaren är arbetstagare och sedan vem som är den ansvarige principalen för däckbytaren. 3 Arbetstagarbegreppet avseende bemanningsanställda 3.1 Arbetstagarbegreppet i 3:1 SkL Exemplet med Persson kommer att vara utgångspunkten i den fortsatta framställningen. För att få en bredare förståelse kommer även andra situationer att beröras som liknar Perssons, men med vissa ändrade omständigheter. Närmast följer en utredning om arbetstagarbegreppet i 3:1 SkL. I 3:1 SkL anges att det endast är arbetstagare som kan vålla en skada som håller arbetsgivaren ansvarig genom principalansvar. Någon närmare definition i lagen ges inte. 18 I förarbetena anges däremot att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet ska användas som utgångspunkt, vilket även gäller på flera andra rättsområden. 19 På dessa rättsområden finns det heller ingen de- 16 Prop. 1972:5 s. 24 och Carlsson, Mia, Principalansvar, Projektbeskrivning post doc forskning, s. 5. 17 Nygaard, Nils, Skade og ansvar, 6 u., Universitetsforlaget AS, Bergen, 2007, s. 221 och Lødrup, Peter, Lærebok i erstatningsrett, 6 u., Gyldendal Norsk Forlag AS, Oslo, 2009, s. 193. 18 Jfr. norsk rätt som skiljer sig från svensk rätt genom att arbetstagarbegreppet definieras i skadebotlova 2-1 nr. 3: Med arbeidstaker menes enhver som gjør arbeid eller utfører verv i arbeidsgivers tjeneste, unntatt verv som tillitsvalgt i annet foretak. Någon utförligare definition ges dock inte utan hänvisas till grunderna för arbeidsgjevaranvaret och tillämpning av regeln med stöd av närliggande regler. Se vidare i Nygaard, Nils, Skade og ansvar, 6 u., Universitetsforlaget AS, Bergen, 2007, s. 223 ff. 19 Prop. 1972:5 s. 468 och Bengtsson, Bertil & Strömbäck, Erland, Skadeståndslagen: En kommentar, 5 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2014, s. 90. 12

finition i lag, utan omfattningen av arbetstagarbegreppet har således lämnats åt domstolarna att avgöra. I praxis har det under åren framkommit en mängd olika faktorer som skall tas i beaktande vid bedömningen, utan att precisering har gjorts av inbördes vikt och ordning. Det är således en helhetsbedömning av alla förekommande omständigheter i det enskilda fallet som måste göras. Det ska också i detta sammanhang noteras att rättsfallen var för sig inte bör tillmätas allt för stor betydelse då det inte finns några fastslagna kriterier utan olika faktorer lyftes fram i olika rättsfall. Praxis på senare tid har dock visat på en tendens att bedöma gränsfall genom att se till vad som kan anses vara avtalat mellan parterna. 20 Ur ett skadeståndsrättsligt perspektiv är det dock inte alltid lämpligt att använda den exakta avgränsningen för det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, eftersom olika intressefrågor styr beroende på i vilket rättsligt sammanhang det förekommer. 21 I arbetsrätten betecknas ofta den som är berättigad till semester enligt SemL som arbetstagare, men i skadeståndsrätten är frågan snarare vem en principal ska ansvara för utåt sett. Det är således en skillnad mellan förmånsgrundande och ansvarsgrundande argumentationslinjer. 22 På skadeståndsrättens område är det därför andra frågor som styr, vilket ger arbetstagarbegreppet i SkL ett vidare omfång. 23 Den rättspolitiska utgångspunkten för att avgöra om en person är en arbetstagare som ådrar en principal ansvar anses vara, att den som anlitar annan att utföra arbete på ett sätt som medför att båda utåt sett framträder som en enhet och som dessutom har möjlighet att teckna ansvarsförsäkring, bör ha principalansvar för den anlitade. 24 Nu ska det i nästa avsnitt undersökas om den bemanningsanställde däckbytaren enligt 3:1 SkL kan kvalificeras som arbetstagare hos bemanningsföretaget Alltidredo AB. 20 Se bland annat NJA 1982 s. 784 och NJA 1996 s. 311 samt Adlercreutz, Axel, Arbetstagarbegreppet, 1 u., P. A. Norstedts & Söners Förlag, Stockholm, 1964, s. 217 ff. 21 Bengtsson, Bertil & Strömbäck, Erland, Skadeståndslagen: En kommentar, 5 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2014, s. 429. 22 Hellner, Jan & Radetzki, Marcus, Skadeståndsrätt, 9 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2014, s. 149 och Carlsson, Mia, Principalansvar, Projektbeskrivning post doc forskning, s. 9. 23 Prop. 1972:5 s. 469. Se vidare om det civilrättsliga arbetstagarbegreppet i bland annat Adlercreutz, Axel, Arbetstagarbegreppet, 1 u., P. A. Norstedts & Söners Förlag, Stockholm, 1964. 24 Hellner, Jan & Radetzki, Marcus, Skadeståndsrätt, 9 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2014, s. 149. 13

3.2 Bemanningsföretag I ett typiskt anställningsförhållande föreligger ett avtalsförhållande mellan två parter, arbetsgivaren och arbetstagaren. Avtalet går i princip ut på att arbetstagaren ska utföra arbete åt arbetsgivaren i utbyte mot ersättning. Det är arbetsgivaren som utövar arbetsledningen och bestämmer var, när och hur arbetet ska utföras. Arbetstagaren har, å sin sida, genom avtalet en långtgående lojalitetsplikt mot arbetsgivaren. Vid bemanningsarbete föreligger till en början ett sådant typiskt anställningsförhållande, men med den skillnaden att anställningsavtalet går ut på att bemanningsföretaget ska hyra ut arbetstagaren till olika kundföretag samt att kundföretaget uteslutande ska stå för arbetsledning och kontroll. Det är värt att betona att anställningsavtalet enbart gäller mellan arbetstagaren och bemanningsföretaget. Arbetstagaren kan därmed rikta krav mot bemanningsföretaget enligt svensk arbetsrätt. 25 Regeln i 3:1 SkL är undantagslöst tillämplig när förhållandet mellan den som anlitas för en arbetsuppgift och den som anlitar honom regleras av ett tjänsteavtal. 26 Mot bakgrund av detta bör därmed den bemanningsanställde däckbytaren anses som arbetstagare hos bemanningsföretaget Alltidredo AB. Detta medför att principalansvar i sin tur bör kunna åläggas Alltidredo AB enligt ordalydelsen i 3:1 SkL. Det är dock viktigt att fortsätta utreda andra alternativa utfall för att sedan diskutera vilket som är mest förenligt med skadeståndslagens ändamål. Det räcker inte med att konstatera att den bemanningsanställde anses som arbetstagare hos bemanningsföretaget eftersom regeln i 3:1 SkL har två samverkande rekvisit. Innan det andra rekvisitet utreds ska det nu närmast undersökas om den bemanningsanställde däckbytaren kan anses vara arbetstagare hos kundföretaget Janssons däckbytarservice AB. 3.3 Kundföretag Till en början kan det framhållas att den bemanningsanställde däckbytaren inte har något anställningsavtal med kundföretaget Janssons däckbytarservice AB, utan enbart med bemanningsföretaget Alltidredo AB. Däremot föreligger det ett avtal mellan bemanningsföretaget 25 Persson, Annina H. & Rydberg-Welander, Lotti, Festskrift till Catharina Calleman: i rättens utkanter, 1 u., Iustus Förlag AB, Uppsala, 2014, s. 289. 26 Prop. 1972:5 s. 471. 14

och kundföretaget som går ut på att den bemanningsanställde ska hyras ut till kundföretaget. Det saknas därför skäl rent kontraktsmässigt att anse den bemanningsanställde som arbetstagare hos kundföretaget. Den bemanningsanställde är emellertid en del av kundföretagets organisation under den tid som uppdraget varar. Kundföretaget står för arbetsledning samt skyddsregler och anvisningar som ska följas. Då kundföretaget bland annat ansvarar för arbetsmiljön finns det vissa skyldigheter som kundföretaget har mot den bemanningsanställde. 27 Att kundföretaget har vissa arbetsrättsliga skyldigheter skulle kunna tala för att den bemanningsanställde i visst hänseende bör anses som arbetstagare där. Denna omständighet torde dock ensamt väga lätt och inte tillmätas någon avgörande betydelse i skadeståndsrättslig mening. En viss betydelse kan den omständigheten ha i arbetsrättslig mening, men där har praxis som redan nämnts fäst avgörande vikt vid vad som kan anses avtalat mellan parterna. Rättsfallet AD 2006 nr 24 behandlade situationen om ett antal inhyrda personer hos ett kundföretag som utförde arbetsuppgifter liknande dem som förekommer i ett anställningsförhållande. Kundföretaget försåg personerna med verktyg och maskiner samt stod för den dagliga arbetsledningen. AD uttalade att frågan, om en inhyrd arbetskraft ska anses som arbetstagare hos kundföretaget eller inte, ska avgöras genom att se till grunden för ett arbetsåtagande (anställningsavtalet). I det aktuella fallet ansågs det inte föreligga något avtal mellan kundföretaget och den inhyrda arbetskraften. Vilken avtalsrelation som förelåg mellan uthyraren och arbetskraften var inte föremål för prövning. Slutsatsen som anfördes var emellertid att den inhyrda arbetskraften inte ansågs vara arbetstagare hos kundföretaget i arbetsrättslig mening. Av rättsfallet går att utläsa att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, som ligger till grund för arbetsrätten, inte omfattar inhyrd arbetskraft som saknar avtal med kundföretaget. Trots arbetsledning från kundföretagets sida var den avgörande frågan vad som ansågs vara avtalat mellan parterna. Då det endast förelåg avtal mellan uthyraren och arbetskraften ansågs de inte vara arbetstagare hos kundföretaget. Då 3:1 SkL tydligt anger att det ska vara fråga om arbetstagare och att det är det civilrättsliga arbetstagarbegreppet som ska användas bör regeln därför inte direkt kunna tillämpas på in- 27 Se mer om detta i Persson, Annina H. & Rydberg-Welander, Lotti, Festskrift till Catharina Calleman: i rättens utkanter, 1 u., Iustus Förlag AB, Uppsala, 2014, s. 292 och 3:12 AML. 15

hyrda arbetstagare såsom bemanningsanställda. Däckbytaren bör därmed inte kvalificeras som arbetstagare hos Janssons däckbytarservice AB enligt 3:1 SkL. Som berörts ovan föreligger det olika intressefrågor i arbetsrätten och skadeståndsrätten, varför några säkra slutsatser från rättsfallet inte kan dras här. Det finns emellertid situationer där personer som inte är arbetstagare enligt 3:1 SkL ändå ska likställas med arbetstagare i skadeståndsrättslig mening. Därför ska det nu undersökas om bemanningsanställda, exempelvis däckbytaren, möjligtvis kan omfattas av den utvidgade kretsen i 6:5 SkL. 3.4 Den utvidgade kretsen i 6:5 SkL 3.4.1 Omfånget Regeln i 6:5 SkL utvidgar kretsen för de personer som i skadeståndsrättslig mening ska anses vara arbetstagare. Den omfattar således vissa grupper som arbetsrättsligt inte kan kvalificeras som arbetstagare, men som ändå ska likställas med arbetstagare enligt skadeståndslagen. Regeln bör bygga på grundtanken om tredje mans synsätt att personen utåt kan framstå som en enhet tillsammans med arbetsgivaren. De grupper som utgör den utvidgade kretsen kommer att presenteras nedan med fokus på den grupp där en bemanningsanställd möjligtvis kan inrangeras. I 6:5 p. 1 2 SkL stadgas att vissa kategorier som exempelvis värnpliktiga eller interner på anstalt ska likställas med arbetstagare, men då bemanningsanställda inte på något sätt torde liknas vid dessa kommer inte punkterna att utredas närmare. I 6:5 p. 3 SkL nämns ytterligare kategorier än de som tidigare redogjorts för nämligen den som för annans räkning eljest utför arbete under omständigheter liknande dem som förekommer i anställningsförhållanden. Formuleringen är öppen, vilket uppdrar åt praxis att konkretisera omfånget. Regeln tar sikte på situationer som inte redan omfattas av de andra reglerna. En mängd olika situationer omfattas, exempelvis de som karaktäriseras som tillfälliga sysslor eller regelbundna uppdrag utan att någon varaktig anställning föreligger. De exempel som brukar nämnas i samband med denna regel är tillfällig städhjälp, kortvariga trädgårdsarbeten 16

eller i vissa fall funktionärer vid idrottstävlingar. 28 Av betydelse vid gränsdragningar är om uppdragsgivaren bestämmer hur arbetet ska utföras och i viss mån utövar kontroll över personen. Om så är fallet ska denne likställas med arbetstagare och ansvar föreligger då genom 3:1 SkL. Detsamma gäller vissa vederlagsfria tjänster såsom arbetsbyte mellan lantbrukare eller kvalificerade väntjänster, exempelvis hjälp vid ett husbygge där annars en yrkesman kunnat anlitas. 29 Kategorier som inte anses likställda med arbetstagare enligt 6:5 p. 3 SkL är exempelvis de som utför arbete i eget intresse. Här kan nämnas NJA 1981 s. 929 där en flicka ansågs i eget intresse ha företagit en nöjesridning med en häst tillhörig annan. Principalansvar förelåg inte för den skada nöjesridningen innebar. 3.4.2 Hellner och Radetzkis tolkning av 6:5 p. 3 SkL Jan Hellner och Marcus Radetzki tolkar regeln i 6:5 p. 3 SkL på följande vis: Principalen svarar för vållande av anlitade personer som utför sådant arbete som arbetstagare vanligen gör, när arbetsgivarens ifrågavarande verksamhet inte har den omfattning att den fordrar anställd personal. Det är således inte något krav för principalansvar att den anlitade erhåller ersättning för sitt arbete. 30 I det följande analyseras deras tolkning för att sedan applicera de olika kriterierna på bemanningsanställda. Tolkningen att en principal svarar för vållande av en anlitad person bör inte endast beröra de situationer då uppdragsgivaren tar direkt kontakt med vederbörande. Enligt ordalydelsen bör även de fall då en person anlitas via en annan person eller företag omfattas, utan att för den skull vara självständig uppdragstagare. Personen torde anses som anlitad oavsett hur kontakten med denne tagits. Angående vilka typer av arbete som menas, bör tolkningen innebära de som har karaktären av enstaka uppgifter. Därför att om arbetsuppgifterna har den omfattningen att en arbetsgivares verksamhet fordrar anställd personal, kan situationen inte bedömas enligt 6:5 p. 3 SkL. Alltså bör situationen omfatta de uppgifter som en arbetstagare vanligtvis utför, men vid så sporadiska tillfällen eller kortare tidsperioder att en anställning inte fordras. På så vis innebär det i 28 Bengtsson, Bertil & Strömbäck, Erland, Skadeståndslagen: En kommentar, 5 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2014, s. 429 och Hellner, Jan & Radetzki, Marcus, Skadeståndsrätt, 9 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2014, s. 150. 29 Bengtsson, Bertil & Strömbäck, Erland, Skadeståndslagen: En kommentar, 5 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2014, s. 429 och 431. 30 Hellner, Jan & Radetzki, Marcus, Skadeståndsrätt, 9 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2014, s. 150. 17

SkL:s mening att vid ett sådant tillfälle ska den som utför uppgiften likställas med en arbetstagare, eftersom denne utåt sett för tredje man framstår som en enhet med uppdragsgivaren. Här får inte dras en felaktig parallell till självständiga uppdragstagare då dessa visserligen utför enstaka uppdrag, men utan vare sig arbetsledning eller kontroll av arbetsgivaren. Dessa torde inte heller utåt framstå som en enhet med uppdragsgivaren då de agerar självständigt, som exempelvis en målare. Däremot omfattas beroende uppdragstagare, som definieras i 1 2 st. MBL. 31 Arbetsgivarens ifrågavarande verksamhetsomfattning bör ta sikte på just det verksamhetsområde där personen anlitas och inte ta sikte på den totala verksamhetsomfattningen. Om detta uttryck tar sikte på den totala verksamheten torde regeln i 6:5 p. 3 SkL endast kunna tillämpas på små företag och privatpersoner, vilket bör ha tydliggjorts vid formuleringen. Således bör även ett större företag som anlitar en person, utan att någon varaktig anställning föreligger, omfattas av regeln om arbetsuppgiften avser en del av verksamheten där det inte fordras någon anställd personal. Företag utan anställda samt privatpersoner torde sällan ha verksamhet som fordrar anställd personal, varför deras anlitande av andra personer, undantaget självständiga uppdragstagare, bör omfattas av Hellner och Radetzkis uttalande. 3.4.3 Applicering av 6:5 p. 3 SkL på bemanningsanställda Det ska nu diskuteras om bemanningsanställda, exempelvis däckbytaren, kan likställas med arbetstagare enligt 6:5 p. 3 SkL. Till en början kan det konstateras att det för regelns tillämpning inte är något krav att ersättning utges för arbetet, men inte heller något hinder om ersättning utgår. Att en bemanningsanställd inte bör anses som arbetstagare hos ett kundföretag enligt 3:1 SkL är redan behandlat. Vidare kan det konstateras att arbetsledning och kontroll utförs uteslutande av kundföretaget och att en noggrannare utredning kring arbetstagarbegreppet inte är nödvändig. En förutsättning för att bemanningsanställda ska kunna likställas med arbetstagare enligt 6:5 p. 3 SkL är att de uppgifter som utförs ska vara av den karaktären att en arbetstagare vanligen utför dessa. Detta får antas eftersom en bemanningsanställd i dessa fall besitter en viss kompetens som kundföretaget behöver och istället för att anställa en arbetstagare för uppgiften så anlitas en bemanningsanställd. Att den bemanningsanställde är en anlitad person bör inte vara föremål för någon diskussion. 31 Bengtsson, Bertil & Strömbäck, Erland, Skadeståndslagen: En kommentar, 5 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2014, s. 429. 18

Den omständigheten att en bemanningsanställd besitter en viss kompetens som saknas hos kundföretagets vanliga arbetstagare, exempelvis att en IT-tekniker anlitas av ett sjukhus, bör inte förändra ansvarsfrågan. Situationen bör inte separeras från den då en bemanningsanställd besitter liknande kompetens som kundföretagets vanliga arbetstagare, exempelvis att en sjuksköterska anlitas av ett sjukhus. Det skulle kunna tänkas att en åtskillnad kan göras här då ITteknikern dels kan liknas med en självständig uppdragstagare, dels inte utåt sett möjligtvis torde framstå som en enhet med sjukhuset. Hellner och Radetzkis uttalande skulle kunna tolkas så att arbete som arbetstagare vanligen gör tar sikte på kundföretagets egna arbetstagare och inte arbetstagare generellt. Det som talar emot detta är att kundföretaget uteslutande står för arbetsledning och kontroll, varför en liknelse med självständiga uppdragstagare inte är möjlig. Om IT-teknikern istället liknas med en beroende uppdragstagare enligt 1 2 st. MBL ska denne likställas med arbetstagare. 32 Omständigheten att IT-teknikern möjligtvis utåt sett inte framstår som en enhet med sjukhuset bör inte medföra någon skillnad då exempelvis tillfällig städhjälp ska liknas med arbetstagare enligt 6:5 p. 3 SkL. IT-teknikern torde liknas med städhjälpen i detta sammanhang, vilket också talar emot en åtskillnad. Hellner och Radetzkis uttalande bör istället tolkas så att arbete som arbetstagare vanligen gör tar sikte på arbetstagare generellt, då det enligt ordalydelsen är en obestämd formulering och att det annars bör ha preciserats. Sammantaget bör en bemanningsanställd med liknande eller skild kompetens jämfört med kundföretagets egna arbetstagare, bedömas på samma grunder. Nu återstår frågan om kundföretagets verksamhetsomfattning är sådan att den fordrar anställd personal. Den vanligaste situationen där bemanningsanställda anlitas torde vara den där ett företag får ett kortvarigt behov av en viss arbetskraft som inte är av den omfattningen att en anställd personal fordras. Det kan handla om att företaget får en ovanligt stor order som företaget vanligtvis inte har resurser till, men som i ett visst läge är helt avgörande för en viss affärsrelation med en kund. Då kan bemanningsanställda tillfälligt anlitas för att utföra uppgifter som företagets egna arbetstagare vanligtvis gör för att klara av ordern. Här torde exemplet med Perssons kunna placeras in. Kundföretaget Janssons däckbytarservice AB har fått en beställning från deras stamkund att byta däck på det företagets samtliga bilar till ett visst datum, vilket Janssons däckbytarservice AB i normalfallet inte har resurser till. Då stamkunden inte vill dela upp bilarna hos olika däckbytarföretag är erbjudandet sådant att antingen byter Jans- 32 Bengtsson, Bertil & Strömbäck, Erland, Skadeståndslagen: En kommentar, 5 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2014, s. 429. 19

sons däckbytarservice AB däck på företagets alla bilar eller så anlitar kunden en annan däckbytarfirma. Då uppstår ett temporärt behov av en däckbytare till, varför bemanningsföretaget Alltidredo AB får ett uppdrag. I dessa situationer bör bemanningsanställda likställas med arbetstagare enligt 6:5 p. 3 SkL så att principalansvar aktualiseras för kundföretaget enligt 3:1 SkL. Persson bör därmed kunna kräva ersättning av Janssons däckbytarservice AB. Om kundföretaget Janssons däckbytarservice AB, i en annan situation där behovet av arbetskraft är långvarigt, istället för att anställa en arbetstagare väljer att anlita en bemanningsanställd bör däremot regeln inte kunna tillämpas. Kundföretaget har i denna situation en verksamhet som fordrar anställd personal, men väljer av olika anledningar att lösa behovet med inhyrd arbetskraft från ett bemanningsföretag. Janssons däckbytarservice AB:s verksamhet är möjligtvis i behov av en anställd arbetstagare till, men då marknadens framtid är osäker är en flexibel lösning att föredra. Av den anledningen bör inte regeln rakt av kunna tillämpas på bemanningsanställda om Hellner och Radetzkis tolkning av 6:5 p. 3 SkL ska läggas till grund. Konsekvensen av detta blir att en bemanningsanställd (i Perssons fall däckbytaren) i en sådan situation vare sig kan anses som arbetstagare enligt 3:1 eller 6:5 SkL. Då en principal uttryckligen endast svarar för en arbetstagare i SkL:s mening bör kundföretaget undgå detta ansvar om hänsyn endast tas till att fastställa vem som anses som arbetstagare i 3:1 SkL. Då bör Persson inte kunna kräva någon ersättning från Janssons däckbytarservice AB. Avseende privatpersoner och företag utan anställda som anlitar bemanningsanställda bör situationen bedömas på samma sätt som situationen ovan med ett kundföretag utan verksamhet som fordrar anställd personal. Den bemanningsanställde bör således likställas med arbetstagare enligt 6:5 p. 3 SkL och principalansvar kan aktualiseras genom 3:1 SkL. En sådan situation skulle kunna föreligga om Jansson istället drev en enskild firma utan anställda eller om Jansson själv bytte däck och hade anlitat en bemanningsanställd. Då bör Persson kunna kräva ersättning från Jansson. 3.5 Diskussion Mellan den bemanningsanställde och bemanningsföretaget föreligger ett anställningsavtal. Vid sådana situationer där ett tjänsteavtal reglerar förhållandet mellan den ena parten som anlitar och den andra parten som anlitas ska 3:1 SkL tillämpas undantagslöst. 33 Det innebär att 33 Prop. 1972:5 s. 471. 20

den bemanningsanställde ska anses som arbetstagare hos bemanningsföretaget och som därigenom då skulle kunna få bära principalansvaret. Motsvarande tillämpning på förhållandet mellan den bemanningsanställde och kundföretaget medför att inget principalansvar kan uppkomma på den grunden, då det inte föreligger något anställningsavtal parterna emellan. Trots arbetsledning och kontroll från kundföretagets sida omfattas inte inhyrd arbetskraft av det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, vilket stadgas i AD 2006 nr 24. Den omständigheten att kundföretaget har vissa arbetsrättsliga skyldigheter gentemot den bemanningsanställde bör inte kunna väga upp och ändra på utfallet. Av det sagda kan konstateras att en bemanningsanställd enbart omfattas av det civilrättsliga arbetstagarbegreppet enligt 3:1 SkL och är då arbetstagare hos bemanningsföretaget. Detta skulle kunna medföra att bemanningsföretaget har principalansvaret, om hänsyn endast tas till arbetstagarbegreppet i 3:1 SkL. Emellertid måste även den utvidgade kretsen i 6:5 p. 3 SkL och vem som är principal enligt 3:1 SkL tas i beaktande innan någon slutsats kan dras. Hellner och Radetzkis uttalande kring vilka som omfattas av regeln i 6:5 p. 3 SkL 34 skulle kunna leda till att bemanningsanställda likställs med arbetstagare enbart om de anlitas av privatpersoner eller företag utan verksamheter som fordrar anställd personal. Det skulle dessutom kunna innebära att företag som väljer att anlita bemanningsanställda istället för att anställa personal, till en verksamhet som fordrar anställd personal, kan undgå principalansvar. En sådan konsekvens skulle framstå som ytterst märklig mot bakgrund av ändamålen till skadeståndslagen. Detta kan tyda på att den avgörande faktorn för att en bemanningsanställd ska likställas som arbetstagare i så fall skulle vara omfattningen hos kundföretagets verksamhet. En sådan avvägning kan vara mycket svår att göra i praktiken. Om nu Janssons däckbytarservice AB:s verksamhet hade den omfattningen att den fordrade anställd personal, men att Jansson istället valt att anlita en bemanningsanställd, skulle däckbytaren inte likställas med arbetstagare med följden att något principalansvar inte skulle kunna göras gällande. Persson får då istället försöka rikta krav mot Alltidredo AB. Detta utfall bör strida mot den rättspolitiska utgångspunkten om att en anlitad person tillsammans med sin arbetsgivare utåt sett framstår som en enhet vilket medför principalansvar för den anlitade. 35 Hellner och Radetzkis uttalande kan på dessa grunder därför ifrågasättas. Deras tolkning med avseende på arbetsgivarens ifrågavarande verksamhetsomfattning bör inte tillmätas någon avgörande bety- 34 Se ovan avsnitt 2.5.3 och Hellner, Jan & Radetzki, Marcus, Skadeståndsrätt, 9 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2014, s. 150. 35 Jfr ovan avsnitt 2.5 och Hellner, Jan & Radetzki, Marcus, Skadeståndsrätt, 9 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2014, s. 149. 21

delse, då detta leder till att vissa bemanningsanställda inte likställs som arbetstagare med uteblivet principalansvar för kundföretaget som följd. Sammantaget bör bemanningsanställda istället omfattas av 6:5 p. 3 SkL oavsett den anlitande partens verksamhetsomfattning. Det är också värt att ifrågasätta förarbetenas vikt då mycket har förändrats över tiden och fråga sig vilket omfång regeln i 6:5 SkL egentligen har. 36 Den bemanningsanställde kan sammanfattningsvis antingen anses vara arbetstagare hos bemanningsföretaget enligt 3:1 SkL eller anses vara likställd med arbetstagare hos kundföretaget enligt 6:5 p. 3 SkL. Innan några välgrundade slutsatser kan dras om vem som ska bära principalansvaret för den bemanningsanställde behöver dock det andra rekvisitet i 3:1 SkL behandlas. Det följande kapitlet undersöker därför vem som kan anses vara ansvarig principal. 4 Vem är ansvarig principal? 4.1 Utgångspunkter Frågan om vem som ansvarar för en bemanningsanställds vållande av utomobligatoriska skador kan inte ensamt besvaras genom att utreda hos vem den bemanningsanställde anses vara arbetstagare. Det måste även beaktas vem som anses vara ansvarig principal för den bemanningsanställde. Att den bemanningsanställde kan kvalificeras som arbetstagare hos en part medför inte per automatik att denne ska ansvara som principal. I det följande kommer därför att utredas om bemanningsföretaget Alltidredo AB, kundföretaget Janssons däckbytarservice AB eller möjligtvis båda ansvarar som principal för den bemanningsanställde däckbytaren. Utgångspunkten är att den som enligt de arbetsrättsliga reglerna är att anse som arbetsgivare också svarar som principal i skadeståndsrättsligt hänseende. Det kan dock vara situationer där en arbetstagare rent faktiskt inlemmas i ett annat företags organisation på ett sätt att denne utåt framstår som jämställd med arbetstagarna i det företaget. I de fall där det förekommer flera olika arbetsgivare som var och en kan tänkas svara som principal, ska den arbetsgivare som närmast utövar kontroll över arbetstagaren och svarar för arbetsledning i fråga om de ak- 36 Se liknande argumentation i Bengtsson, Bertil & Strömbäck, Erland, Skadeståndslagen: En kommentar, 5 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2014, s. 432 och Hellner, Jan & Radetzki, Marcus, Skadeståndsrätt, 9 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2014, s. 259. 22