Fåglarna som följeslagare till människorna

Fåglarna som följeslagare till människorna - Osteologiska material av fågel från båtgravarna i Valsgärde Jane Jordahl Foto J. Jordahl 2018. Kandidatuppsats 15 hp i Osteologi VT 2018 Intuitionen för arkeologi och antik historia Uppsala universitet, Campus Gotland Handledare: Sabine Sten Bihandledare: John Ljungkvist

Abstract Jordahl. J. (2018) Fåglarna som följeslagare till människorna - Osteologiska material av fågel från båtgravarna i Valsgärde. Jordahl. J. (2018) Birds as companions to humans -Remains found in boat graves from Valsgärde. This paper reviews the osteological material from birds which are found in the boat graves from Valsgärde in Sweden. Based on my own work with boat grave number 13, I have studied the avian bone material to find out what kind of bird species there are in the grave. Birds have a significant meaning in many religions from all around the world and are symbolic for different kinds of beliefs. Although many written sources from the past indicate the cultural importance of birds, there is still little zooarchaeological research done in the subject of bird findings in graves. The boat graves from Valsgärde is from the Vendel period about 550 800 AD. My interest with the species analysis is that it furthermore will lead to discussions about interpretation of the graves. I want to examine questions like what birds of certain species can tell about the individual that the grave belongs to. For example, findings of predatory birds often refer to wealth, due to fact that it s difficult to raise them in captivity. This is an interesting fact that should be consider when a grave is examined, because it reveals many more questions. Also, I want to examine how birds at that time were used in everyday life, and if there were any other practices concerning birds like for example hunting. Keywords: Burial customs, Bird bones found in graves, Late Iron age, Vendel period, Valsgärde in Uppland, Sweden. Jane Jordahl Kandidatuppsats i Arkeologi med inriktning mot osteologi 15 hp. Handledare: Sabine Sten. Ventilerad och godkänd: 2018-06-07. Bihandledare: John Ljungkvist. Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Campus Gotland, Cramérgatan 3, 621 67 Visby, Sweden Omslagsbild, från vänster ett referenskranium av en grågås och till höger ett referenskranium av en berguv. Materialet är utlånat av Evolutions museet, zoologiska referenssamling i Uppsala. Fotografi taget av Jane Jordahl, 2018.

Tack Jag vill rikta ett stort tack till min handledare för uppsatsen Sabine Sten, professor vid Institutionen för arkeologi och antik historia vid Uppsala universitet, för all handledning under kandidatarbetet. Jag vill även tacka John Ljungqvist, forskare vid Institutionen för arkeologi och antik historia vid Uppsala universitet, som gjorde arbetet med Valsgärde möjligt. Ett stort tack till John Worley, museiintendent vid Museum Gustavianum, för all hjälp jag har fått med Valsgärdematerialet. Tack till Ludmila Werkström, antikvarie vid Museum Gustavianum, för goda råd. Tack till Anne Ingvarsson, antikvarie vid Museum Gustavianum, som gett mig inspiration för arbetsprocessen. Tack Erica Mejlon, museiintendent vid Evolutionsmuseet, Zoologi, som gjorde arbetet med referenssamlingarna där möjlig för mig att använda under kandidatuppsatsen. Jag vill tacka Svenska Fornminnesföreningen för deras stipendium som jag fick för mitt medverkande vid den elfte årligt anordnade studentkonferensen av Århus universitet, som ägde rum den 25 26 april, 2018 i Århus Danmark, med skandinavisk arkeologi som ämne. Sedan vill jag tacka Valsgärdesfonden vid Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, som genom deras stipendium gör det möjligt för mig att medverka vid den sjunde anordnade zooarkeologiska konferensen av PZAF, Postgraduate Zooarchaeology Forum. Som ägde rum den 27 29 juni, 2018 i Palermo, Italien.

Innehållsförteckning 1. Inledning... 1 1.1. Syfte... 1 1.2. Frågeställningar... 1 1.3. Avgränsningar... 2 1.4. Material och datering... 3 1.5. Källkritik... 3 2. Metodik... 5 2.1. Indelning av arter... 5 2.2. Kvantifiering... 5 2.3. Trauma och patologier... 5 2.4. Jämförande analys... 6 3. Bakgrund och tidigare forskning... 7 3.1. Tidigare utgrävningar av platsen... 7 3.2. Gravfältets och utformning av båtgrav nr. 13... 7 3.3. Begravningstraditioner... 8 3.4. Tidigare analys av fågelbenen... 9 4. Osteologisk analys... 10 4.1. Artfördelning... 10 4.2. Tamgås/grågås (Anser domesticus/ Anser anser)... 11 4.3. Berguv (Bubo bubo)... 12 4.4. MIND... 14 4.3. Trauma och patologier... 14 5. Diskussion och resultat... 16 5.1. Jämförande av de tidigare resultaten... 16 5.2. Gås... 18 5.3. Berguv... 18 5.4. Vilka skillnader finns det mellan fågelarterna representerade i materialet?... 20 5.5. Kan specifika fågelarter bidra med tolkningen av den gravlagda individen?... 21 5.6. Vad kan fåglarna ha haft för betydelse i graven?... 22 5.7. Vidare forskning... 22 5.8. Slutsats... 23

6. Sammanfattning... 24 Referenser... 25

Förklarande beteckningar Förkortningar MIND- förkortning på engelska för (Minimum number of individuals). Översatt till minsta individantal på svenska. Fnr- förkortning för fyndnummer. Latinska benämningar Sjukdomar Periostitis-Orsakad av inflammation i ben, gör att nybildandet av ben får en skrovlig yta. Osteoporos-Benskörhet. Fågelarter Aves -Fågelfamiljer Anser anser -Grågås Anser domesticus - Tamgås Accipitriformes -Hökfåglar Bubo bubo -Berguv Corvidae -Kråkfåglar Falconiformes -Falkfåglar Gallus gallus domesticus -Domesticerad höna Galliformes -Hönsfåglar Stringidae -Ugglefåglar Strix aluco -Kattuggla

Ordlista Altricial (alere) -Ungdjur som ej är förmögna att röra sig eller se, direkt efter födseln. Motsatt betydelse: precocial. Bestiarium -Medeltida verk som skildrar djur i ord och bild. Bendensitet -Tätheten i skelettets benvävnad mäts. Fusionering -När ledändar på ben växer samman. Mikroskopisk bedömning -Materialet undersöks genom studier av förstoringsglas. Morfologi -Jämförande anatomi inom arter. Okulär bedömning -Material undersöks genom att studier av blotta ögat. Ornitologi -Vetenskapliga studier av fåglar. Osteometriska metoder -Mätningar utförda på ben. Osteoblaster -Benceller. Precocial (praecocia) -Ungdjur som kan både röra sig, gå och se direkt efter födseln. Motsatt betydelse: altricial. Tafonomi -Vetenskap om hur ett organiskt material bevaras efter döden, i vilka hur nedbrytningsprocesserna ter sig. Tidsperioder Äldre järnåldern 500 f.kr. 400 e.kr. -Förromersk järnålder (500f.Kr. 0) Yngre järnåldern 400 e.kr. 1050 e.kr. -Vendeltid (500 e.kr. 800 e.kr.) -Vikingatid (800 e.kr. 1050 e.kr.)

1. Inledning Båtgravarna är ej enbart en sista viloplats för den gravlagda individen, utan även för de djur som finns i graven. I förhistoriska sammanhang var det inte ovanligt för djur att begravas tillsammans med sin ägare. De offrade djuren slaktades i syfte för att symbolisera något för individen i graven. Vare sig om det är bytesdjur, eller djur som betraktas vara av ett högt värde som ägodel, har dessa djur en viktig symbolisk innebörd i graven (Andersson 2017:215). I uppsatsen diskuteras relationen mellan fågel och människa, genom studier utförda av osteologiska material av fåglar från båtgrav nr. 13. 1.1. Syfte Avsikten för analysens är att klassificera fågelarter av det osteologiska materialet som finns i Valsgärde båtgrav nr. 13. En målsättning med artklassificeringen är att den ska ge vidare uppgifter om båtgravarnas innehåll, samt även bidra till diskussionen om tolkningen av båtgravarna. Den rika sammansättningen av många djuroffer och värdefulla gravgåvor är en mänsklig konstruktion, i vilket omgivningens tankar om den gravlagda individen finns reflekterade bland föremålen och benresterna (Kaliff & Østigård 2013:13 15). En dåtida samhällssyn om normer mellan kön, eller klass finns skildrat i de gåvor och djuroffer som finns i graven. Detaljerade studier av fågelben skapar även en bild om vilka relationer det fanns emellan fågel och människa under vendel- och vikingatid, som i sig kan avspegla det dagliga livet. De olika deponeringsmönstren av djurbenen som finns i gravarna tyder på att djuren har brukats på olika sätt av människan vid tidpunkten då graven anlades. Olika djur kan ha haft olika anledningar till varför de har hamnat i båtgraven. Djur offrades för att begravas med båtgraven, och där var möjligen en del av djuren prestigefulla ägodelar, medan andra djur var bytes- eller boskapsdjur (Ekroth 2007:249; Andersson 2017:215). Huvudsyftet med uppsatsen är att undersöka om specifika fågelarter kan kopplas ihop med den gravlagda individen genom tolkning av det osteologiska materialet, samt en jämförelse med skriftliga källor. För att förstå vilka fågelarter det finns i båtgrav nr. 13. 1.2. Frågeställningar Resultaten från analysen av båtgrav nr. 13 kommer att jämföras med Ingvarssons-Sundströms tidigare studie av djurbenen från samma grav. För att se vilka olikheter respektive likheter det finns bland fågelbenen i mängd och placering bland de olika fågelarterna (Ingvarsso n- Sundström, 2004). Analysen av fågelarter kommer att ligga till grund för diskussionen och tolkningen av materialet. Som tidigare nämnt är djurs symbolik kulturellt betingat och återspeglar till viss del 1

samhällets normer. Exempelvis kan högstatusdjur såsom rovfåglar skildra den ekonomiska statusen för den gravlagda individen. De materiella fynden som har hittats från Valsgärdes gravfält visar att gravarna tillhörde högstatuspersoner av den yttersta eliten i samhället. Gravföremålen har en praktfull ornamentik, som exempel har många av de hjälmar som har påträffats i gravarna mönsterpressat dekorbleck. Hjälmar är annars ovanliga i arkeologiska material från Sverige, av anledningen att hjälmarna ofta har förstörts av tafonomiska anledningar eller vid en kremation. Hjälmarna från Valsgärde är däremot välbevarade. Flera av hjälmarna har dessutom dyrbara materialval, exempelvis har en hjälm från båtgrav nr. 7 detaljer av granat vid ögonbrynsbågen. Vilket visar på att de inte rör sig om vanliga bruksföremål. För att åstadkomma en sådan praktfull ornamentik krävs många timmars gediget hantverksarbete, samt en kunskap om hantverket och material. Föremålen klassas därav som varor av hög status, på grund av den komplexa tillverkningsprocessen (Lundström 1980:16; Kaliff & Østigård 2013:13; Andersson 2017:45 51). Båtgrav nr. 13 har gravföremål som exempelvis ett svärd, två sköldar och 37 stycken pilar, samt ett generöst utsmyckad betsel. Föremålen indikerar på att graven tillhör en individ av en högre status i samhället, då gravföremålen inte är vanliga bruksgods. Föremålen har tolkats av arkeologer som dyrbara, för att de annars inte är vanligt förekommande i samtida gravar. I högstatusgravar hittas ofta rovfåglar och bytesfåglar som offerdjur. Just i båtgrav nr. 13 finns en uppsättning av fåglar bland de offrade djuren. Förmodligen hör fåglarna till de andra gravgåvornas prestigesymbolik. Därför är en analys av fågelbenen värdefull, då analysen kan stärka teorierna om att grav nr. 13 är en högstatusgrav (Lundström 1980:78 79; Sten & Vretemark 1988:152). Formulerade frågeställningar: Vilka fågelarter finns det i båtgrav nr. 13? Vilka skillnader finns det när det gäller fågelarter representerade i materialet? Kan specifika fågelarter kopplas ihop med den gravlagda individen? Vad kan fåglarna ha haft för betydelse i graven? 1.3. Avgränsningar Tid och plats är avgränsad i uppsatsen, då analysen enbart behandlar benmaterial av fågel från den arkeologiska lokalen Valsgärde i Gamla Uppsala socken. En båtgrav är utvald för analys av 15 stycken befintliga gravar från platsen. Båtgrav nr. 13 är utvald till analys på grund av att saknas en officiell publicerad rapport utav graven. I Valsgärdes gravfält finns det närmare 100 gravar, bland dem finns det ett stort antal fågelben i brandgravarna. Målsättningen med undersökningen är att analysen ska vara mer kvalitativ än kvantitativ, det vill säga så har en mindre mängd material har undersökts mer noggrannare. Arbetet för kandidatuppsatsen ämnas vara en detaljanalys av fågelbenen, till skillnad vad de tidigare analyserna av djurbenen har varit. Tidigare analyser av båtgravarna har varit avsedda för att främst sortera och skapa en ordning bland fyndmaterialet. För kandidatuppsatsen har benmaterialet undersökts för att spåra aktivitetsspår i benen och för att säkra artbedömning av benen. De nya artbedömningarna för uppsatsen kan ses som en inventering av de tidigare registreringarna av fågelbenen. 2

Beskrivningar från ursprungliga rapporter av båtgrav nr. 13 har delvis granskats och jämförs i uppsatsen (Bäckström 2001:7 8; Ingvarsson-Sundström 2004:1 2). 1.4. Material och datering Gravarna på platsen är daterade till förromersk järnålder samt vendeltid och vikingatid. Själva båtgrav nr. 13 är daterad till att härstamma från vendeltid ungefär (700 e.kr. 800 e.kr.). Exakt dateringen över graven har dock diskuterat på grund av att de olika gravföremålen skiljer sig typologiskt. Helheten av de praktfulla föremålens utseende i båtgrav nr. 13 antyder mer på att graven tillhör vendeltiden, eftersom de vikingatida (800 e.kr. 1050 e.kr) gravarna är enklare i sitt innehåll. Benmaterialet efter utgrävningarna i Valsgärde förvaras för närvarande vid Museum Gustavianums arkiv (Lindblom 1994:432 433,436; Ingvarsson-Sundström 2004:5; Ljungkvist 2008:16 17). Ett helt arkeologiskt tidevarv har namngetts efter de rika arkeologiska fynden från gravfältet i Vendel (500 e.kr. 800 e.kr.). Den materiella kulturen som upptäcktes vid Vendel är väldigt påfallande i sin stil, då vapenutrustningar och rembeslag har en väldigt detaljrik utsmyckning. Därav kom epoken att kallas vendeltid, vilket utgör dateringen av båtgrav nr. 13 (Lundström 1980:10 16). 1.5. Källkritik De osteologiska materialen från fågel i båtgrav nr. 13 är i ett relativt gott skick, med enstaka starkt fragmenterade benslag. En av de begränsade faktorerna i artanalysen är att det saknas kompletta skelett av individer, vilket sätter en gräns för vilka analyser som kan utföras på fåglarna. Exempelvis kan art och minsta individantal utrönas, men ej en individuell könsbedömning eller hälsobedömning. Tillgängligheten av referensmaterial för fågel i Sverige är begränsad, vilket gör att artbedömningen kan försvåras. På grund av materialets fragmentering i båtgrav nr. 13 saknas mycket av det karaktäristiska i utseendet bland benen, vilket försvårar artklassificering. Källorna gällande fågelbenen inom arkeologi är beklagligtvis väldigt få på grund av att det finns lite forskning gjord i ämnet. Därav har tilltro satts för att tidigare analyser stämmer. Fåglar kan vara problematiska att bedöma till art, då det i samma art kan finnas en stor variation i storlek. När det gäller tama- och vildafåglar inom samma art, såsom domesticerad- och vildgås kan de morfologiska karaktärerna vara knappt synliga. Till följd av att finns fåglar i så många olika arter i Sverige, krävs det att referensmaterialet är tillräckligt för att jämförelser ska vara pålitliga metoder. Bra referenssamlingar för fåglar blir därför väldigt dyra och svåra att skapa (Ericson 1991:209; Serjeantson 2009:65 71). Fast en lång tid har passerat sedan utgrävningar i Valsgärde utfördes under 1940- och 50- talet, är dokumentationen en av de mest välgjorda för sin tid. Dock är dokumentationen inte anpassad för just detaljstudierna av fågelbenen i graven. När båtgraven grävdes ut har ett större fokus lagts på den generella dokumentationen av båtgraven. Vid detaljstudier ställs djupare frågor angående tolkningen, som gör att det i efterhand kan vara svårt att gå tillbaka till en utgrävning som är gjord för länge sedan. Därav finns det en begränsning i studiet av tidigare rapporter från platsen. Många av dagens utgrävningar sker under andra förutsättningar än vad 3

utgrävningarna från förr hade möjlighet till. Dagens mycket mer tekniskt avancerade utrustningar gör att det finns fler möjligheter att undersöka ett utgrävningsområde med. Vilket gör att arkeologer idag kan ställa sig fler frågor när de exempelvis undersöker arkeologiska material eller fornlämningar. Större delar av båtgrav nr. 13 uppgifter har inte blivit publicerade tidigare, därför råder det en viss svårighet att få tag på information rörande graven (Arbman 1980:19 20; Ljungkvist 2008:14 16; Karlström 2017:3). Majoriteten av arkeologiska rovfågelstudier behandlar främst falkfåglar (Falconiformes) och hökfåglar (Accipitriformes). Andra potentiella jaktfågelsarter som exempelvis ugglearter (Stringidae), behandlas sällan. På grund av bristande litteratur för jakt med uggla tolkas sällan skelett från ugglor som jaktfåglar. Några av de äldsta skriftliga källorna som nämner jakt tillsammans med rovfåglar handlar ofta om lagar om ägande och brukande av exempelvis falk eller hök. Sedan finns det skrifter som skildrar om hur inlärning av jakt gick till. På grund av att det finns en stor brist på källor gällande jakt med andra mindre vanliga rovfåglar, har källorna om jakt med falkfåglar och hökfåglar fått användas. Ny forskning är även många gånger främst inriktade på just fågelarter inom falkfåglar och hökfåglar (Prummel 1997:335 336; Oggins 2004:1 2). Motiv på jakt med rovfåglar och förkommer på runstenar från bland annat Uppland. Andra direkta skriftliga källor från förhistorisktid existerar inte, vilket gör att tolkningen av fågelbenen förblir komplicerad. Detaljerade studier av fågelben kan skapa en bild om vilka relationer det fanns emellan fågel och människa under vendel- och vikingatid, som i sig kan avspegla det dagliga livet. Dock så skildrar Valsgärdes gravmaterial enbart en liten del av hur järnåldern faktiskt såg ut, då gravarnas utformning samt offergåvorna inte hör till de vanliga. Misstolkningar sker när material undersöks med referensramar som är för moderna. Därför är det viktigt att det finns en förståelse för dåtida religioner och traditioner, att arkeologiska material ska tolkas rätt. Resultatet från uppsatsens undersökning förblir därför teorier och aldrig definitiva svar (Lundström 1980:16 17; Ericson & Tyrberg 2004:49; Moreman 2014:485 486). 4

2. Metodik I analysen har fågelbenen studerats i detalj för att urskilja minsta individantal (MIND), dokumentation av eventuella skador eller patologier, samt bedömning av art. Följande metoder beskrivs i detta kapitel. 2.1. Indelning av arter För att bestämma benslag och art, har benmaterialet undersökts genom en okulär bedömning och jämförts med referensmaterial från Evolutionsmuseets, zoologiska bensamlingar. Metriska bedömningsmetoder är gjorda enligt tabeller, där benslag har mätts in för att artklassificeras. Tabellerna som har används för analys är: Tabeller efter utgrävningen av Kvarteret Bryggaren, från år 1991 (Ericson, 1991:209 211). A manual for identification of bird bones from archaeological sites, bok från år 1986 (Cohen & Serjeantson, 1986: 28,36,44,52,84). På grund av de knappt morfologiska synliga skillnaderna mellan tamgås (Anser domesticus) och grågås (Anser anser), kommer dessa ben att enbart kategoriseras som grågås (Ericson 1991:209 211; Serjeantson 2009:294). 2.2. Kvantifiering Vikt, fragmentantal och MIND har använts vid kvantifiering av benmaterialet. Arbetet är utfört i ett av laboratorierummen hos Museum Gustavianums arkiv. 2.3. Trauma och Patologier En mikroskopisk och okulär undersökning har gjorts av benmaterialet för att bedöma om det finns eventuella trauman och patologier. Litteratur som har använts vid bedömningar och identifiering av trauman och patologier, nämns nedanför. The Handbook Atlas of Paleophathology, från år 2008. Även om boken är baserad på diagnoser av mänskliga kvarlevor, uppträder likväl många av de benrelaterade sjukdomar på samma sätt i utseende vid djurmaterial (Baxarias & Herreín 2008:19). Arkeologiska benfynd berättar om sjukdomar hos husdjur, från år 1994 (Dalin et al. 1994:67 73). 5

2.4. Jämförande analys En Osteologisk analys, Båtgrav nr 9 10, samt 12 15, Valsgärde. Raä nr 209, Gamla Uppsala sn Uppland. Är en tidigare rapport som Anne Ingvarsson-Sundström har skrivit. Resultaten från Ingvarsson-Sundströms rapport kommer att ligga till grund i jämförandet mellan resultaten av bedömningar, samt diskussionen för kandidatuppsatsens analys (Ingvarsson-Sundström 2004: 5 8). 6

3. Bakgrund och tidigare forskning Här följer en kort beskrivning av området som utgör Valsgärdegravfältet och utgrävningen som gjordes av gravfältet, samt tidigare forskning gjord inom ämnet. 3.1. Tidigare utgrävningar av platsen Mindre fynd från en av båtgravarna upptäcktes redan 1881, men det var inte förens på slutet av 1920-talet som den större upptäckten gjordes efter förundersökningar av platsen. Utgrävningar i Valsgärde pågick därefter till 1950-talet. Vid platsen har sammanlagt 15 båtgravar, 62 kremationsgravar och 15 skelettgravar upptäckts. Båtgrav nr. 13 genomgick en arkeologisk undersökning under sommaren till hösten år 1949 (Ingvarsson-Sundström 2004:5; Ljungkvist 2008:13 15). 3.2. Gravfältet och utformningen av båtgrav nr.13 Vid Valsgärde begravdes under vendel- och vikingatiden troligen de mest betydelsefulla familjernas anhöriga. En del av dem som reste till Valsgärde kan ha färdats med båt eller gående längs Fyrisån, uppströms från Gamla Uppsala till den moränkulle som utgör begravningsplatsen. Fyrisån är smal, vilket gör att inte vilka båtar som helst får plats att färdas i vattendraget. Transporter mellan Gamla Uppsala till Valgärde är möjliga, men ej helt sannolika eftersom det går lika fort att färdas gående. Dateringar gjorda av gravarna i Valsgärde visar att gravfältet ej var i bruk i ungefär 400 års tid, från att de första gravarna anlades till att platsen igen kom att återanvändas för nya begravningar. Ännu har ingen förklaring kunnat gjorts till varför Valsgärde lämnades, för att sedan igen tas i bruk som gravfält. Om det existerar ett släktskap mellan individerna från de nya och de äldre gravarna vet heller inte arkeologerna i dagsläget (Arbman 1980:19; Andersson 2017:7 8; Karlström 2017:8). Båten i båtgrav nr. 13 var cirka 9,8 m lång och 2,2 m bred. Enligt en opublicerad redogörelse ska en verktygslåda innehållande en sax, hammare och ett par hästbroddar placerats i botten av båten, nära fören. Intill verktygslådan har ett betsel även hittats. Nära båtens mitt låg två buntar med pilspetsar, vartefter ena med 27 stycken pilar och den andra bunten med tio stycken pilar. Långt fram i båten hittades även spelbrickor. Vid båtens förstäv låg en stor mängd djurben av bland annat nötkreatur, svin, fågel och hund placerade. De mänskliga kvarlevorna tros ha blivit placerade i mitten av båtens bakre del, med ett undantag för ett mänskligt mellanfotsben (metatarsal) som låg bland djurbenen (Lundström 1980:78; Ingvarsson- Sundström 2004:5). Enligt redogörelsen från utgrävningen ska fragment av ett starkt sönderfallet kranium påträffats, med ett antal spillror av tandemalj. Rester av en sköld ska troligen ha legat ovanför, var kraniet bör ha befunnits sig, i österriktning. Ingvarsson-Sundström fann vid sin osteologiska 7

analys av båtgrav nr. 13 enbart ett fåtal tänder, som fastställdes vara mänskliga. Hon fann inga andra fragment som tros höra till ett mänskligt kranium. Runt kraniet, över och under har ett okänt grönt material påträffats. En pågående analys görs för att utröna det gröna materialet ursprung (Lundström 1980:78; Ingvarsson-Sundström 2004:5). Enligt tidigare undersökningar är båtarna i Valgärde lämpade att färdas på öppet hav än på smala vattendrag. Skeppen ska ha varit för långa för att vara en fiskebåt och varit för låga på sidorna för att vara fraktfartyg. Jämförelser med andra historiska krigsbåtar visar på att Valsgärdes båtarna troligen ska ha varit transportbåtar för manskap (Larsson 1993:149 150, 168 169). 3.3. Begravningstraditioner Gravfältet vid Valsgärde är utmärkande då individerna på platsen har blivit gravlagda i båtar. Att jordbegrava en bortgången anhörig tillsammans med sina finaste ägodelar är en radikal skillnad i jämförelse med vad som var en vanlig begravningsrit under den här tiden. Kremering var under järnåldern och vikingatiden väldigt vanlig vilket gör att traditionen vid platsen är något unikt i sitt slag (Kaliff & Østigård 2013:14; Andersson 2017:10). I Valsgärde tros familjer ha begravt en manlig individ ur varje generation i en båt, men inga kvinnor eller barn. Tätt intill den gravlagda individen lades både bruks- och prestigeföremål, samt offrade djur i form av boskap och bruksdjur. Därav skildrar således utformningen av båtgravarna de religiösa och sociala strukturerna som fanns under den här tiden. Gravskickets rika materiella innehåll visar att det fanns en stark materiell uppfattning om livet efter döden, som den gravlagda individen behövde vara förberedd inför (Arbman 1980:22 23; Andersson 2017:10). Trots en välutrustad grav med gravgåvor, förkommer inga personliga föremål såsom smycken, armringar eller dräktspännen som annars är mycket vanliga i samtida gravar. Ännu märkligare är att det påträffas väldigt lite mänskliga kvarlevor i alla båtgravar i Valsgärde. Vilket har spekulerats om det kan bero på en viss behandlingen av den avlidnes kropp. Många av djurbenen är välbevarade, såtillvida att flera av benen är intakta, samt att många av fragmenten är relativt stora. Dock är de flesta benen porösa i sitt skick, vilket förmodligen har att göra med en yttre tafonomisk påverkan. I en tidigare rapport om utgrävningarna i Valsgärde beskrivs fyllningarna i gravarna bestå av sand, med inslag av lera. Den typen av luckra sandjordar med kombinationen av en snabb cirkulation av vatten, tillför en hög syretillförsel som orsakar en snabb nedbrytning av osteologiska material. I lerjordar sker oftast nedbrytningsprocessen betydligt långsammare. Eftersom Valsgärde tycks ha en blandning i fyllningsmassans sammansättning kan detta vara förklaringen till varför benmaterialet är så olika i bevaringsgrad (Ingvarsson-Sundström 2004:1; Andersson 2017:33 36). Båtar och skepp har sedan bronsåldern (1700 500 f.kr.) varit förknippade med fruktbarhets- och dödskulter i Sverige. Under bronsåldern förekommer bildstenar föreställande båtar, som till järnåldern kom att utvecklas till begravningsriter innehållandes riktiga båtar. En teori till järnålderns båtsymbolik är kulten till gudarna Njord och Frej. Motivet bakom båtgravarna i Valsgärde är dolt, dock ger de nedgrävda båtarna ett intryck av att begravningsseden har en religiös koppling. På grund av det finns flera båtgravar i Valsgärdes gravfält med upprepande likheter emellan (Andersson 2017:25 27). 8

I nuläget vet ingen om individen i båtgrav nr.13 har begravts i egenskap av sig själv, eller att graven representerar något annat. Föremålen som graven är utrustade med visar en manifestation, för möjligt på personens ställning eller släktens och familjens position i samhället. Ett fullständigt skelett av en människa finns inte i båtgrav nr. 13. Det kan betyda att den gravlagda individen från början inte ens hade en hel kropp som begravdes i båtgraven. I helgonlegender från kristendomen lånades ofta motiv från äldre berättelser för att framhäva kristna dygder. Berättelser applicerades på personer som hade haft ett utmärkande liv, i vilket personen blev en förebild för vanliga människor när de helgonförklarades. Kvarlevor från helgonförklarade individer togs ofta till vara, genom att deras ben ofta placerades i relikskrin som sedan placerades inne i kyrkan. I exemplet med helgonet Erik den helige, ska kvarlevorna troligen ha legat begravda hundra år tidigare vid en annan plats. När Erik helgonförklarades ska kvarlevorna sedan placerades i ett skrin, vilket kan vara orsaken till varför det saknas benslag. Exemplet visar att mänskliga kvarlevor kan försvinna vid en förflyttning, då kvarlevorna av individen har befunnit sig en annan plats tidigare. På så vis kan avsaknaden av mänskligt material från båtgrav nr. 13 tyda på en sekundär begravning, som är ämnad att betyda något mer än bara en viloplats avsedd för individen i graven. Kanske var det inte så viktigt heller att hela kroppen fanns med i graven, därav att det saknas ben. Bland Valsgärdes båtgravar finns det få osteologiska material mänskliga än vad som förväntas finnas i grav (Ingvarsso n- Sundström 2004:1; Sten et al. 2016:28 30,33; Andersson 2017:36). 3.4. Tidigare analys av fågelbenen En osteologisk analys för båtgrav nr. 13 utfördes 2004 av osteologen Anne Ingvarsson- Sundström i uppdrag för SAU. Materialet artklassificerades i analysen och beräknades till minsta individantal (MIND). Ingvarsson-Sundström har även bland annat utfört bedömningar av ålder genom studier av epifyssammanväxningar. Mängden av benmaterial från nr.13 utgör den största av alla båtgravarna, med sin vikt på totalt: 5183,61 (g) och ungefär fragmentantal: 2622 (Ingvarsson-Sundström 2004:1 2). Benmaterialet som har artbedömts till fågel hade en vikt på cirka: 86,8 (g) och fragmentantal på drygt: 227. Arterna som finns representerade i resultatet är: tamgås/grågås (Anser domesticus/ Anser anser), berguv (Bubo bubo) (Ingvarsson-Sundström 2004:8 9). Rapporten som Ingvarsson-Sundström skrev blev aldrig publicerad och därför glömdes den även bort till viss del. Rapporten används med tillstånd av Anne Ingvarsson. När kandidatarbetet påbörjades fanns inga uppgifter på att det fanns en tidigare gjord analys av benmaterialet, med anledning av kandidatarbetet upptäcktes den tidigare rapporten på nytt. Den nya analysen som görs för uppsatsen kan förhoppningsvis förse mer kunskap om fågelbenen i båtgrav nr. 13, både med att benmaterialet identifieras till art men även att benmaterialet inventeras. Kandidatuppsatsen blir på så sätt en sammanställning av gamla undersökningar ihop förda med nya analyser. 9

4. Osteologisk analys Här presenteras de olika resultaten upp av artfördelning och kvantifiering från den osteologiska analysen. Resultatet av observationer om patologier eller trauman beskrivs även i följande kapitel. 4.1. Artfördelning Valsgärde båtgrav nr. 13 Totalt 97 fragment av fågel (56,9 g) har identifierats. 42% av benmaterialet har identifierats till art, 72% av den totala vikten har identifierats. Okänd fågel, Aves indet: 56 fragment (15,8 g) Tamgås/grågås (Anser domesticus/ Anser anser): 27 benslag (37,2 g) Berguv (Bubo bubo): 14 falanger (3,9 g) MIND: 1 tamgås/grågås (Anser domesticus/ Anser anser), 1 berguv (Bubo bubo), 1 ospecificerad fågel (Aves indet). Hela det osteologiska materialet från båtgrav nr. 13 har undersökts, för identifiering av fågel. I båtgrav nr. 13 identifierades 97 fragment. Den totala vikten av benmaterialet uppmättes till 56,9 (g). Bland arter som är bedömda finns berguv, tamgås/grågås. 56 stycken ospecificerade benfragment från fågel upptäcktes i båtgrav nr. 13. Benmaterialet uppmättes till 15,8 (g). Samtliga delar av benmaterialet är porösa i sitt ytliga skick, men välbevarade. En del av fragmenten är i ett så pass gott skick att det går att skilja mellan vilka benslag som finns, dock går det ej att placera in vilken fågelart de exakt tillhör. På grund av att fragmenten saknar de särskilda konturer vid exempelvis ledändar som gör det möjligt att bedöma fågelart. En lista med ospecificerade fågelben visas nedanför, se Tabell 1. Djurbenen i båtgrav nr. 13 har bevarats olika, vilket även syns i benmaterialet av fågel. Enligt en opublicerad rapport för båtgrav nr. 13 låg djurbenen vid den främre delen av båten. Enligt den rapporten ska gravens fyllning dominerats av sand, vilket kan vara förklaring till att fågelbenen har fått olika förvaringstillstånd (Ingvarsson-Sundström 2004:5). 10

Tabell 1. Sammanställning av benslag som är identifierade som fågel. Fnr=Fyndnummer, (g)=gram. 4.2. Tamgås/grågås (Anser domesticus/ Anser anser) Gäss är den vanligaste arten sett till antalet identifierade benen. Totalt påträffades 27 identifierade benslag som kunde artbestämmas tillhöra tamgås/grågås. Det osteologiska materialet av tamgås/grågå uppmättes till 37,2 (g). Lista med identifierade benslag, med registrerat fyndnummer visas, se Tabell 2. Kvantifieringen har skett genom att fragmenten har vägts och räknat. Därefter har ett minsta individantal (MIND) beräknats (Cohen & Serjeantson 1986:28 36,44,52,84). Benen från gås skall enligt tidigare rapport varit huvudsakligen placerade mitt i båtens förstäv. (Ingvarsson-Sundström, 2004:5) Vid analysen användes ett referensskelett från en hel monterad grågås från Evolutionsmuseets samlingar. Flera av benen kunde på så vis bestämmas till art och benslag, såsom ett fragment av ett pannben (os frontale) som är registrerad med fyndnummer 1073 se, Fig. 1. Materialet av gås från båtgrav nr. 13, är både till storlek och utseende väldigt lik referensmaterialet av grågås. Det går inte att se skillnaden, om gåsen från valsgärde är tam eller vild, vilket var ett förväntat resultat som tidigare nämndes, (Se föregående kapitel, 2:5). 11

Tabell 2. Sammanställning av benslag som är identifierade som tamgås/grågås. Fnr=Fyndnummer, (g)=gram. Figur 1. En jämförelse mellan arkeologiskt material av tamgås/grågås och referensmaterial av grågås. Det vänstra pannbenet (frontale) är arkeologiskt material och den högra är referensmaterial från Evolutionsmuseets samlingar. Foto, J. Jordahl 2018. 4.3. Berguv (Bubo bubo) Flera tåben (phalang) från en berguv påträffades i materialet. Totalt identifierades 14 tåben, varav 7 stycken är klor (ph III). Den totala vikten av tåbenen uppmättes till 3,9 (g). Benslag som finns identifierade är illustrerade i listan nedanför, se Tabell 3. Att endast falangerna 12

påträffas kan bero på nedbrytning, dock är det anmärkningsvärt att endast mindre ben såsom falanger skulle bevaras bättre än resterande skelettdelar från berguven. En möjlighet skulle kunna vara att endast falangerna redan från början har lagts där som en symbolisk handling. Enligt uppgifter från den opublicerade rapporten, befann sig benresterna av berguven vid den vänstra sidan av båtens förstäv. Benen från berguven ska inte ha varit ihopblandade med benmaterialet från gås. Berguvens ben ska ha legat mer åt det vänstra hållet, medans benen från gås ska legat mer mot mitten av båten (Ingvarsson-Sundström 2004:8). Tåbenen från båtgrav nr.13 jämfördes med referensmaterial av två kompletta skelett av berguv från Evolutionsmuseets samlingar, se Fig. 2. I Valsgärde båtgrav nr. 7 har även tåben av berguv hittats (Fnr, 256, 257, 258). Från början var dessa tåbenen artbestämda till fjälluggla, men ändrades så småningom till arten berguv. Ändringen av artbedömningen är utförd av osteologen Per G.P Ericson, år 1992. Ericson är en framstående osteolog inom ämnet fåglar, därav ses hans bedömning som tillförlitlig. Berguven från båtgrav nr. 13 har jämförts med berguven från nr. 7, i vilket benens storlek och form stämmer bra överens i jämförelse (Ericson & Tyrberg 2004:171). Tabell 3. Sammanställning av benslag som är identifierade som berguv. Fnr=Fyndnummer, (g)=gram. 13

Figur 2. En jämförelse mellan arkeologiskt material av berguv och referensmaterial av berguv. Den övre klon är arkeologisk och den nedre är referensmaterial från Evolutionsmuseets samlingar. Foto, J. Jordahl 2018. 4.4. MIND Enligt beräkning av antal fragment och vikt av det osteologiska materialet, finns det en individ av tamgås/grågås representerat i materialet. Antalet tåben (phalang) av berguv antyder på att det finns en individ. Benen som är av okänd fågelart kunde inget minsta individantal beräknas. 4.5. Trauma och patologier Bland patologier upptäcktes en skada vid den distala änden av ett tåben. Benet bedöms tillhöra arten tamgås/grågås. Gåsen har antagligen haft en skada vid foten som har orsakat benpåväxt på grund av (periostitis), se Fig. 3. Periostitis förkommer i samband med framskridna inflammationer på ben, som oftast orsakas av bakterier. Benceller (osteoblaster) börjar producera pålagringar av nytt benmaterial vid läkningsprocessen. Inflammationen stör benets läkning vilket leder till att det nya benmaterialet ofta får en porös och skrovlig yta (Baxarias & Herreín 2008:19). Bland domesticerade fåglar som ofta lägger ägg, är frakturer kring fötterna mest vanliga. På grund av att fåglarna lättare lägger på sig vikt, vilket medför en större risk att fåglarna skadar sig. Trauman såsom benbrott läker mycket fortare hos fåglar än vad de gör hos däggdjur, som 14

medför att fåglar ofta kan drabbas av benskörhet (osteoporos). Orsaken till patologin som upptäcktes hos gåsen är svår avgöra. Inget trauma som kan ha orsakat inflammation identifierades (Serjeantson 2009:56 57). I Valsgärde båtgrav nr. 13, upptäcktes annars inga fågelben som hade direkta spår vållade av trauma, som exempelvis slaktspår eller skador orsakade av våld. Till följd av att det saknas kompletta skelett till fåglarna som har identifierats, kan inte ett hälsotillstånd på individnivå utrönas. Av alla benslag och fragment som har undersökt av fågel från båtgrav nr. 13, har inga spår av tillväxtrubbningar kunnat noteras (Dalin et al. 1994:68). Figur 3. Ett tåben från en tamgås/grågås som har fått en inflammation vid den distala änden, vilket troligen har lett till (periostitis). Pilarna visar vart skadan befinner sig på benet. Foto, J. Jordahl 2018. 15

5. Diskussion och resultat I diskussionskapitlet tas resultaten från den osteologiska analysen i uppsatsen upp, för att jämföras med resultaten från rapporten som är skriven av Anne Ingvarsson-Sundström, 2004. Skillnaderna och likheterna tas upp i diskussion. Resultatet från artfördelningen av berguv och gås diskuteras i följande kapitel, genom jämförande av litterära källor. I slutet av kapitlet tas framtida forskning upp inom ämnet, även slutsatsen av analysen. 5.1. Jämförande av de tidigare resultaten En jämförelse mellan uppsatsens resultat och de tidigare resultaten från Ingvarsson-Sundströms undersökning 2004, visar ett relativt lika resultat. När Ingvarsson-Sundström gjorde sin analys av båtgravarna i Valgärde hade hon ett mycket större benmaterial att gå igenom. Hennes analys består snarare av kvantitativa resultat än detaljstudier. Ingvarssons-Sundströms uppgift var att skapa en bredare bild av vad det fanns för arter i representerade i de båtgravar hon undersökte. Vid en kvantitativ undersökning ligger fokus på den större bilden av flera kontexter. Således kan det inte läggas allt för mycket tid på enskilda fragment. En kvalitativ undersökning lägger istället möda på att på djupet analysera en mindre mängd material. Därför är en kvalitativ undersökning säkrare när det gäller att fastställa arter och identifiera maximal mängd av ett mindre material. Bland skillnaderna av fågel i resultatet från båtgrav nr. 13 har Ingvarsson-Sundström identifierat ett större antal fragment av fågel i materialet, vilket har resulterat i en större vikt av benmaterial, se resultat av från tidigare analys, (Se föregående kapitel, 3:9). När det kommer till resultatet av MIND skiljer sig Ingvarsson-Sundströms resultat med att den ospecificerade fågeln, då den är angiven som en individ i antal. Annars är både det nya resultatet från uppsatsen och den tidigare rapportens resultat väldigt lika. Skillnaden mellan vikt och antal fragment, mellan de olika resultaten kan bero på att den tidigare analysen verkar ha råkat fått dubbla registreringar av samma fyndnummer. Enligt benlistan från den tidigare analysen förekommer samma fyndnummer med samma resultat av vikt upprepat i benlistan. Därav en trolig orsak till skillnaden mellan de olika resultatens antal och vikt. 16

Identifierade fågelben från Valsgärde båtgrav nr. 13 Tidigare analysresultat, vikt: 86,8 (g) Fragmentantal: 227 Uppsatsens analysresultat, vikt: 56,9 (g) Fragmentantal: 97 Från resultaten av Ingvarsson-Sundströms rapport visade sig båtgrav nr. 13 ha innehållit fler djur än vad de andra sex båtgravarna innehöll. Enligt utgrävningsredogörelsen framkom inga hela djurkroppar av större boskap i båtgrav i nr. 13, vilket Sundström-Ingvarsson bekräftar med resultaten i sin osteologiska analys. Sundström-Ingvarsson lät göra jämförelser mellan artbestämda ben och planritningen av båtgraven. I vilket hon jämförde fyndnummer på det analyserade benmaterialet med de utmärkta fyndnumren som finns på den detaljerade planritningen. Eftersom djurkropparna troligtvis inte har lagts ner som hela kroppar i båten ligger ändå större delar av benen i anatomisk korrekt position. Exempelvis har större av kroppsdelar som ett helt bakben av ett vuxet nötkreatur lagts ner. De kroppsdelar som finns representerat av svin och nöt i grav nr. 13 ligger i mer omrörd ordning, vilket stärker teorin om att djuren först ska blivit styckade och sedan begravda (Ingvarsson-Sundström 2004:10 11). Orsaken till fragmenteringen av fågelbenen kan bero på att bevaring har påverkats av tafonomiska processer som har inträffat efter begravningstillfället. I en jämförelse mellan djurbenen från däggdjuren som finns registrerade i båtgrav nr. 13 är dessa i ett mycket större antal än benmaterialet från fågel. Antagligen beror detta på att benen från en del av däggdjuren har en högre bendensitet, än vad fåglar har i sina ben. Vilket påverkar bevaringsmöjligheterna för benen, som på så sätt gör att fågelbenen bevaras sämre än däggdjurens ben och därav påträffas fåglarnas ben i ett mycket mindre antal (Ingvarsson-Sundström 2004:10 11). På grund att det saknas fullständiga skelett från både tam/grågåsen och berguven i båtgrav nr. 13, har inget generellt hälsotillstånd på individnivå kunnat fastställas. När det kommer till åldersbedömning antyder storleken på fågelbenen att benen bör vara från vuxna djur. Studier gjorda om fusionering och fåglar, visar att fåglars ben växer samman olika fort, beroende på om fågelungarna vid födseln hör till gruppen altricial (alere) eller precocial (praecocia). Begreppet altricial innebär att djurungar direkt efter födseln är oförmögna att röra sig eller se, medans precocial betyder att ett ungt djur kort tid efter födseln kan både röra sig och se. Gäss tillhör gruppen precocial, vilket gör att deras ben fusionerar snabbare och fågeln växer även till vuxenstorlek fortare. Berguven tillhör gruppen altricial som gör att fågeln tar längre tid på sig att växa från ung individ till vuxen (Serjeantson 2009:38 39,43). Fågelarter som just lämpar sig för köttproducerande tamfåglar tillhör ofta altricial gruppen, då den snabba uppväxten av djuren gör att det går fort att föda upp individer för slakt. Eftersom gåsen i båtgrav nr.13 inte går att bestämma till tam eller vild fågel är det svårt att säga om fågeln var ung eller gammal vid dödsögonblicket. Då berguven troligen har använts som en lockfågel, har den antagligen tränats. Vilket gör att berguven borde vara något äldre i jämförelse med 17

gåsen. Eftersom det är känt att rovfåglar kräver mer tid till att tränas för att kunna bli dugliga för jakt (Ingvarsson-Sundström,2004:8 9; Serjeantson 2009:39,267 268,297). 5.2. Gås Domesticerad gås har troligen blivit introducerad till Skandinavien under järnåldern. På grund av de redan små morfologiska skillnaderna mellan domesticerade och vilda gäss, är det ännu svårare att se skillnad mellan arterna i de tidiga osteologiska materialen från gäss. Storlekar och proportioner mellan de vilda och de domesticerade gässen är under järnåldern väldigt lika. Det här gäller även vilda och tama fåglar generellt, då underarter i en familj kan vara väldigt lika varandra anatomiskt (Ericson & Tyrberg, 2004: 43 44; Serjeantson, 2009:65,71). Under senare tid blir den domesticerade gåsen betydligt större i storlek än i jämförelse med den vilda anfadern grågåsen. På grund av den ökade storleken flyger tamgäss sämre än vildgäss. Tamgässens ökade kroppsstorlek beror troligen på att fåglarna föddes upp för köttproduktion. En större kroppsstorlek hos tamgåsen har medfört att normalvikten har ökat, vilket gör att skelettet har ett kraftigare utseende i jämförelse med den vilda gåsens skelett. Vilket gör att tamgåsen oftare får förslitningsskador på viktbärande delar av skelettet, såsom på höftledskulan vid lårbenet (femur). På grund av de små osteologiska skillnaderna av utseende och storlek mellan de vilda och tama gässen under järnåldern, är förslitningsskador av den här typen svåra att se (Ericson, 1991:209). Eftersom grågåsen förekommer naturligt i Sverige har troligen lokal domesticering pågått, vilket exempelvis syns i de osteologiska materialen som har upptäckts från boplatsen Apalle, i Uppland. Ett stort antal ben från gäss har hittats på platsen, samtliga av benen visar på stora skillnader i utseendet i liknelse med vildgäss. På grund av utseendet har gässen från Apalle antagits vara besläktade med den vilda sädgåsen som aldrig domesticerades, och inte med grågåsen (Ericson 1991:209). Domesticerade och vilda gäss har samexisterat genom millenium. Därav har troligen domesticeringsprocessen tillbakakorsats mellan tama och vilda fåglar. I Skottland fångades vilda grågäss in av bönder, så sent som in på 1900-talet. Gässens vingar plockades för att hindra dem från att kunna flyga bort. Sett av fynden från de arkeologiska lokalerna från järnåldern, verkar tamgåsen ha varit en av de vanligaste tamfåglarna i Sverige. Dock blir tamgåsen inte lika vanlig som tamhönan (Gallus gallus domesticus). Höns fortsätter under en betydligt längre tid framåt att vara mycket vanligare som tamfågel än gäss. Vid nedre delar av Sverige, främst Skåne kan dock gäss ha lokalt dominerat hållningen av fjäderfä (Ericson 1991:209; Serjeantson 2009:293). 5.3. Berguv Berguv förkommer i medeltida gravar från bland annat Lödöse, i Västergötland. I vilket berguv har påträffats begravd tillsammans med duvhökar från samma plats. Troligen användes berguven som lockfågel vid jakt för att locka på kråkfåglar (Corvidae). Berguven är en stor rovfågel, med en kroppslängd på ungefär 60 75 cm och med vingspann på 138 170 cm. 18

Storleken skapar en skräckinjagande gestalt inför andra fåglar, vilket nyttjades i jaktsammanhang (Ericson & Tyrberg 2004:170 171: Gustavsson 2012:11). I yngre järnåldersgravar i Sverige återfinns ofta fågelarter som duvhökar, pilgrimsfalkar eller jaktfalkar begravda i stora högar eller stensättningar. Ofta är djuroffren inkluderade i kremationsgravar, där både människa och djur ligger blandat i det kremerade materialet. Sannolikt kremerades den bortgångna vid ett bål tillsammans med gravgåvorna innan gravmonumentet konstruerades för den sista vilan. Valet av plats för gravfältet kan ha handlat om att visa ägnande av egendom vid platsen. Storleken av gravhögarna vittnar om en monumentalitet som antagligen syftade på att demonstrera makt (Sten & Vretemark 1988:148; Serjeantson 2009:323; Gustavsson 2012:2). I vilken tidsperiod eller plats, människan började jaga tillsammans med rovfåglar är osäkert. Enligt hittills äldsta arkeologiska fynd, tyder det på att jakt med fåglar har sitt ursprung kring asiatiska stäppområden under 400-talet f.kr. Jaktmetoderna har sedan förmodligen spridits genom migration till Europa, som sedan har lett till Skandinavien. De äldsta fynden av jaktfåglar som finns i Sverige kommer från Gamla Uppsala högar, vilket talar för att jakt redan utövades under 500-talet e.kr i Sverige. Berguv finns gestaltade i bestiarium från medeltiden, men inga skrifter från denna tid nämner om jakt med berguv eller hur fågeln tränades (Prummel 1997:335; Serejantson 1997:257). I ett uppslagsverk från 1700-talet beskrivs jakt med berguv, där fågeln bands fast med en lina som löpte från en vikt placerad på marken, till en metallring fäst runt fågeln. Helst placerades fågeln nära ett träd, där fångstnät placerades runt omkring. Berguven lämnades därefter ensam för kunna röra sig på marken, för att kunna skrämma upp andra fåglar som sedan skulle fastna i näten. Efter ett tag kunde falkeneraren sedan komma fram från sitt gömställe och plocka fångsten av fåglar från de uppsatta näten. Berguvar användes som lockfåglar i Sverige tills fågeln fridlystes på 1950-talet, därefter blev det olagligt att fånga in berguvar (Ericson & Tyrberg 2004:171; Wijngaarden-Bakker 2008:157 159; Gustavsson 2012:2). Likt att en jägare som har en uppsättning av olika hundraser, som lämpar sig för olika jaktändamål, används olika jaktfåglar för varierande jakt. Jaktfåglar har olika naturliga instinkter och egenskaper som lämpar sig för olika jaktsituationer. Olika arter av ugglor lär ha använts för olika syften inom jakt, såsom exempelvis kan ugglor som kattugglan (Strix aluco) ha använts för jakt som har pågått under natten (Zeiler 2008:163 164). För att få kontroll över en jaktfågel behöver fågeln klara av tre inlärda beteenden i sin träning. Den första är att fågeln ska kunna bli buren, sittandes vid en falkenerare. Fågeln som tränas inför jakt ska sedan lära sig att flyga ifrån sin falkenerare i den riktningen den ser bytet, för att sedan återkomma tillbaka. Det andra beteendet jaktfågeln behöver klara av är att inte äta av bytet jaktfågeln fångar in. Jaktfågeln lär sig att den endast får ta emot mat från sin falkenerare, som är gemensam nämnare för en person tränar rovfåglar för jakt. Jaktfågeln lär sig i den tredje delen av träningen att jaga varierade byten och inte enbart byten som annars vore mer naturliga bytesdjur. Beskrivningen på de inlärda beteendena som nämns kommer från betydligt nyare skrifter som skildrar jakt med rovfågel. Inga detaljerade skrifter finns från vendeltid som beskriver jakt med rovfåglar. Dock kan jämförelser mellan runstenar från vikingatiden i Uppland göras, i vilket det går att anta det finns en del likheter i jaktmetoder emellan de yngre historiska källorna och vendeltiden. Vid jakt koncentrerar sig ugglor och hökar på byten inom ett visst storleksintervall för att matcha sin egen förmåga. I brist på vanligt återkommande byten kan fåglarna ändra sitt jaktbeteende. Ugglor och hökar kan under ett 19

pressat läge rentav välja ett byte av en mycket större storlek än de själva. En berguv kan under jakt ta både större däggdjur såsom rådjur, och stora fåglar som tjädrar (Prummel 1997: 333 334; Serjeantson 2009:115). En ovisshet råder om berguven användes i jakt tillsammans med andra rovfåglar såsom exempelvis duvhök, då båda arter är naturliga fiender med varandra. På grund av att duvhöken troligen hellre skulle anfalla berguven före andra bytesfåglar, därav är det oklart om fåglarna användes samtidigt under jakt (Ericson & Tyrberg, 2004:49,170 171; Gustavsson, 2012:11). 5.4. Vilka skillnader finns det mellan fågelarter representerade i materialet? Undersökta gravar visar att jaktfåglar har begravts eller kremerats tillsammans med sina ägare. Likaså upptäcks benmaterial av jaktfåglar i vanliga avfallsgropar. Därav kan det vara svårt att tolka hur fåglar kan ha tillkommit till ett arkeologiskt sammanhang. Att träna en rovfågel är ett ytterst mödosamt jobb, vilket gör att jaktfåglar ansågs vara dyrbara ägodelar. Ändå hittas benrester av jaktfåglarna i avfallskontexter som tyder på att de skulle ha hanterats som vilket avfall som helst. Normalt förtärdes inte jaktfåglar under forntiden i Sverige så därför är det inte så högst troligt att fåglarna skulle ha hamnat i avfallsgrop som matrester. Gravskicket i Valsgärde tyder dock på att fåglarna har begravts med en viss aktning, då benmaterialet från de flesta andra djuren i graven har placerats varsamt för sig, med kroppsdelar i anatomisk position vilket har nämns tidigare, (Se föregående kapitel 5:16) (Sten & Vretemark 1988:149 153; Prummel 1997:336; Bochenski et al. 2015:666). Fågelben i gravkontexter kan vara svåra tyda, eftersom det kan vara svårt att skilja på vem benen är avsedda för att vara en offergåva till. Djuroffer kan vara menade för den gravlagda individen som ett slags resesällskap in i livet efter döden eller så kan djuren vara offrade till en gud. Ett försök till en tolkning av en gravgåva kan vara genom noggrann osteologisk undersökning, där materialet undersöks efter slaktspår. Benmaterialet från gås tyder på att hela fåglar av gässen har placerats ner i båtgraven, då det ej förkommer några spår av styckning av kroppen (Ingvarsson-Sundström 2004:8 9; Serjeantson 2009:343 344). Att det finns flest fragment av gås i båtgrav nr. 13 när det gäller fåglar, beror förmodligen på att gäss under järnåldern (500 f.kr. 1050 e.kr.) var vanliga köttdjur. Fåglarna växer till sig snabbt, vilket gör att fågeln kan slaktas efter relativt kort tid. Troligen hade människor därför gott om gås eftersom de var enkla att föda upp. Som gravgåva är gäss vanligt förekommande, antagligen på grund fåglarna var enkla att offra många utav (Ericson & Tyrberg 2004:43,77; Serjeantson 2009:292 293). Att det endast påträffas falanger av berguv från båtgrav nr. 13 kan betyda att olika kroppsdelar av djuren är medvetet utvalda som en gravgåva. Klor är kraftfulla verktyg som rovfåglar använder i sin jakt, där de med hjälp av sina klor dödar sitt byte. Då många rovfåglar kan ta byten som kan vara i större storlek än fågeln själv, associeras klorna som kraftfulla och kan därför i sin symbolik uttrycka makt. Halsband gjorda av distala delar av rovfågelsfalanger har upptäckts vid en äldre stenålders lokal, Abri Dufarue i Frankrike. Halsbanden bestod av benpärlor och 65 stycken klor av örn och fjälluggla. Klor från rovfåglar är kända från andra järnålderslokaler i Skandinavien (Serjeantson 2009:225). 20