JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet Luljeta Abazaj Barnets rätt att komma till tals i LVU-mål JUAN01 Förvaltningsprocessrätt Antal ord: 3273 Termin: VT 2018
Innehållsförteckning FÖRKORTNINGAR 2 1 INLEDNING 3 1.1 Allmänt 3 1.2 Syfte och frågeställning 3 1.3 Avgränsningar 3 1.4 Metod och material 4 1.5 Disposition 4 2 INTERNATIONELLA KONVENTIONER 5 2.1 Barnkonventionen 5 2.1.1 Artikel 3- Barnets bästa 6 2.1.2 Artikel 12- Rätten att komma till tals 6 2.2 EU:s rättighetsstadga 7 3 LVU 7 3.1 Barnets inställning 8 3.2 Offentligt biträde och ställföreträdare 8 3.2.1 Offentligt biträde 8 3.2.2 Ställföreträdare 9 4 RÄTTSPRAXIS 9 4.1 RÅ 2006 ref. 10 9 4.2 HFD 2011 ref. 78 10 4.3 HFD 2014 ref. 38 (Mål nr 7854-13) 11 4.4 HFD 2017 ref. 42 12 5 ANALYS OCH AVSLUTANDE DISKUSSION 13 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING 16
RÄTTSFALLSFÖRTECKNING 17
Förkortningar Art. Artikel Barnkonventionen Förenta Nationernas konvention om barnets rättigheter EU:s rättighetsstadga Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna HFD Högsta förvaltningsdomstolen Kap. Kapitel LVU Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga Prop. Regeringens proposition RÅ Regeringsrättens årsbok SOU Statens offentliga utredningar 2
Inledning 1.1 Allmänt Ett barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god uppfostran. Barnet ska inte behandlas på ett sådant sätt att det kränks genom att exempelvis bli utsatt för kroppslig bestraffning. Samhället har ett ansvar att vidta åtgärder för att skydda barnet om dess grundläggande rättigheter blir kränkta. Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) är en lag som reglerar tvångsomhändertagande av barn. LVU är ett komplement till socialtjänstlagen (2001:453) (SoL) och tillämpas i det fall den unga personen inte kan beredas nödvändig vård i frivilliga eller andra former. 1.2 Syfte och frågeställning Syftet med uppsatsen är att undersöka hur svensk gällande rätt kring barnets rätt att komma till tals i LVU-mål ser ut och om lagstiftningen kan anses vara ändamålsenlig. Uppsatsens centrala frågeställning lyder på följande vis: Hur ser svensk lagstiftning ut vad gäller barnets rätt att komma till tals i LVU-mål och kan den anses vara ändamålsenlig? 1.3 Avgränsningar Fokus kommer att ligga på barnets rättsskyddsnät och medbestämmande i LVU-ärenden. Anledningen till detta är för att jag anser det vara av stor vikt att undersöka i vilken utsträckning barnets behov av rättsskydd tillgodoses. LVU är en kompletterande lagstiftning till socialtjänstlagen (SoL) men det kommer på grund av utrymmesskäl inte att göras en genomgång av SoL. 3
Endast mål från Högsta förvaltningsdomstolen där LVU tillämpas kommer att behandlas. Barnets rätt att komma till tals stadgas i flera olika lagar i svensk rätt. Av den anledningen ska en avgränsning göras till LVU. 1.4 Metod och material För att uppnå uppsatsens syfte har en traditionell rättsdogmatisk metod tillämpats, vilket innebär att gällande rätt har utretts med utgångspunkt i lagtext, förarbeten, praxis och doktrin. Urvalet och bearbetningen av material har skett utifrån ett kritiskt perspektiv, i synnerhet vad gäller doktrinen. Uppsatsen bygger huvudsakligen på lagtext, förarbeten, Barnkonventionen samt rättsfall från Högsta förvaltningsdomstolen. 1.5 Disposition Uppsatsen inleds med en beskrivning av Barnkonventionen och EUstadgans regler om barnets rätt att komma till tals (Kap. 2 Barnkonventionen). I efterföljande avsnitt behandlas barnets rätt att komma till tals enligt LVU, vilket innebär en genomgång av lagtext och förarbeten (Kap. 3 LVU). I näst sista kapitlet finns en genomgång av ett antal rättsfall från Högsta förvaltningsdomstolen (Kap. 4 Rättspraxis). Avslutningsvis följer en analys där jag kommer att dra slutsatser och försöka besvara uppsatsens frågeställning (Kap. 5 Analys och avslutande diskussion). 4
2 Internationella konventioner 2.1 Barnkonventionen FN:s konvention om barnens rättigheter (Barnkonventionen) antogs 1989. I samband med att konventionen ratificerades 1990 blev Sverige folkrättsligt förpliktad att följa konventionen. Barnkonventionen har ännu inte inkorporerats i svensk rätt och innebär att konventionen inte har samma rättsliga ställning som den nationella lagstiftningen. Sverige har istället valt att genom transformering anpassa och ändra de svenska lagarna till konventionstexten. Barnkonventionen kommer dock inom kort att bli en del av den svenska lagstiftningen. Riksdagen fattade beslut den 13 juni 2018 att inkorporera Barnkonventionen i svensk lag. Den nya lagen träder i kraft den 1 januari 2020. Detta innebär att barnets rättigheter kommer att stärkas ytterligare genom att det läggs ett större ansvar på bland annat myndigheter som fattar beslut som rör barnet. 1 I konventionen stadgas barnets rätt att få sina grundläggande rättigheter och behov tillgodosedda. Konventionen innehåller fyra grundläggande principer: alla barns lika värde (art. 2), barnets bästa (art. 3), rätten till liv (art. 6) och barnets rätt att komma till tals (art. 12). 2 Barnets bästa ska vara avgörande i samtliga beslut som rör barnet. Vad som anses vara till barnets bästa skiljer sig från fall till fall, varför en bedömning ska göras i varje enskilt fall. 3 FN- kommittén har framhållit att det är myndigheterna som har till uppgift att utveckla metoder för att även yngre barn ska få sin röst hörd. I Barnkonventionen finns inga åldersgränser utan alla barn som är i stånd att bilda egna åsikter har rätt att fritt uttrycka dessa. Barnet behöver av den 1 Prop. 2017/18:186, s. 74. 2 https://unicef.se/barnkonventionen. 3 Prop. 1994/95:224, s. 53. 5
anledningen inte ha uppnått en sådan ålder eller mognad att kommunikationen kan ske på vuxnas vis. 4 2.1.1 Barnets bästa (art. 3) Principen om barnets bästa återfinns i artikel 3. I artikel 3(1) stadgas att barnets bästa ska komma i främsta rummet för samtliga åtgärder som staten eller andra offentliga och privata organ vidtar. I artikel 3(2) anges att konventionsstaterna ska försäkra barnet nödvändigt skydd och nödvändig omvårdnad. Detta ska göras samtidigt som föräldrarnas rättigheter och skyldigheter beaktas samt andra som har lagligt ansvar för barnet. Om barnets föräldrar eller andra med lagligt ansvar inte vill eller har möjlighet att tillförsäkra barnets välmående är det samhällets skyldighet att göra det istället. Av artikel 3(3) framgår att institutioner, tjänster och inrättningar för vård eller skydd av barn ska uppfylla normer som har fastställts. Normerna ska överensstämma med konventionen och fastställas av behöriga myndigheter. 5 2.1.2 Rätten att komma till tals (art. 12) Artikel 12(1) stadgar barnets rätt att fritt uttrycka sina åsikter och rätten att bli hörd i ärenden som rör barnet. Barnets åsikter ska tillerkännas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. I artikeln finns ingen åldersgräns utan barn oavsett ålder har rätt till åsiktsfrihet och rätt att komma till tals. I takt med barnets stigande ålder och mognad kan barnets vilja komma att tillmätas större vikt. 6 Enligt artikel 12(2) ska barnet beredas tillfälle att höras antingen direkt genom företrädare eller ett lämpligt organ i alla ärenden som rör barnet. Artikeln ska ses i samspel med de andra huvudprinciperna, i synnerhet med principen om barnets bästa. 7 4 Handbok om barnkonventionen, utg. av UNICEF Sverige (2008), s. 177 (UNICEF Handbok). 5 UNICEF Handbok, s. 50. 6 Prop. 1994/95:224, s. 53. 7 SOU 2016:19, s. 112. 6
Det är av stor vikt att det barnet uttrycker beaktas, annars finns det en risk att rätten att komma till tals förlorar sin betydelse. 8 2.2 EU:s rättighetsstadga Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (Rättighetsstadgan) innehåller bestämmelser om mänskliga rättigheter. Stadgan är primärrätt, varför den har företräde framför nationell rätt. Av artikel 24(1) framgår att ett barn fritt ska kunna uttrycka sina åsikter och att dessa ska beaktas i frågor som rör barnet i förhållande till ålder och mognad. I artikel 24(2) stadgas också att barnets bästa alltid ska komma i främsta rummet. 3. LVU Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) är en tvångsvårdslagstiftning som trädde i kraft 1990. Om socialnämnden misstänker att det finns en påtaglig risk för att ett barns hälsa eller utveckling skadas på grund av brister i hemmiljön (2 miljöfallen) eller på grund av barnet lever ett destruktivt liv med exempelvis kriminalitet eller missbruk (3 beteendefallen) kan nämnden ansöka om att barnet ska beredas vård enligt LVU. Socialnämndens ansökan prövas av förvaltningsrätten i enlighet med 4 LVU. Tvångsvårdslagstiftningen inleds med att slå fast att insatserna som vidtas ska så långt som möjligt ske i samförstånd med den enskilde (1 st. 1 LVU). Av 1 st. 5 LVU följer att barnets bästa ska vara avgörande när beslut fattas. Principen om barnets bästa återfinns även i 1 kap. 2 SoL. För att LVU ska kunna bli tillämplig krävs det att vården inte kan ges på frivillig väg. Beslut om vård enligt LVU kan således innebära att barnet skiljs från vårdnadshavarna mot deras vilja. 9 8 SOU 2000:77, s. 74. 9 1 LVU, SOU 2000:77, s. 325. 7
3.1 Barnets inställning Den 1 januari 2013 genomfördes ändringar i 36 LVU, vilket resulterade i en förstärkning av barnets rätt att komma till tals i LVU-mål. Enligt 36 st. 1 LVU ska bland annat barnet ges möjlighet att framföra sina åsikter i alla beslut som rör barnet och barnets åsikter ska tillmätas betydelse utifrån ålder och mognad. Om barnet inte uttrycker sina åsikter ska dess inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat vis. Av andra stycket följer att den som har fyllt 15 år har rätt att föra sin talan i ärenden och mål enligt LVU. Den som är yngre än 15 år får höras i domstol om det kan antas att personen inte tar skada av det. Barnet ska ha rätt att framföra sina åsikter i frågor som rör barnet oavsett om socialnämnden eller domstolen anser att det tillför utredningen någonting. Nämndens ansökan om vård ska innehålla uppgifter om bland annat den unges inställning till den föreslagna vården. 10 Lagändringen i 36 LVU genomfördes mot bakgrund av artikel 12 som återfinns i Barnkonventionen om barnets rätt att komma till tals. Artikeln saknar specifika åldersgränser eller en definition av begreppet mognad, varför det i varje enskilt fall måste göras en bedömning av barnets förmåga att förstå innebörden av den uppfattning det har framfört om. 11 3.2 Offentligt biträde och ställföreträdare 3.2.1 Offentligt biträde I 39 LVU stadgas bland annat att ett offentligt biträde ska förordnas i mål om beredande av vård enligt 2 och 3, omedelbart omhändertagande enligt 6 och upphörande av vård enligt 21. Som huvudregel förordnas barnet och vårdnadshavaren var sitt biträde om det kan antas att det finns motstridiga intressen mellan barnet och vårdnadshavaren. Det offentliga biträdets huvudsakliga uppgift är att föra barnets talan i förvaltningsrätten. 12 I LVU- mål är alltid barnet part och har talerätt men saknar 10 Prop. 2012/13:10, s. 36-37. 11 Prop. 2012/13:10, s. 36-37. 12 Prop. 1994/95:224, s. 46. 8
processbehörighet och kan därför inte själv föra sin egen talan förrän det har fyllt 15 år. 13 3.2.2 Ställföreträdare Av 36 st. 2 LVU framgår att den som är förordnad som offentligt för någon som är under 15 år är utan särskilt förordnande även dennes ställföreträdare i ärende eller mål som förordnandet omfattar. Detta under förutsättning att offentliga biträdet inte samtidigt är biträde för barnets vårdnadshavare. Av 39 st. 2 LVU följer att i det fall ett offentligt biträde behövs för både barnet och dennes vårdnadshavare, kan ett gemensamt biträde förordnas under förutsättning att det inte finns motstridiga intressen mellan dem. Efter att barnet har fyllt 15 år är det offentliga biträdet inte längre barnets ställföreträdare. Ställföreträdaren har till uppgift att tillvarata barnets intresse och framföra barnets åsikter. I det fall ställföreträdaren har en annan uppfattning än barnet bör ställföreträdaren, med beaktande av barnets åsikter, verka för barnets bästa och framföra den uppfattning som bäst tillvaratar barnets intresse. 14 4 Rättspraxis 4.1 RÅ 2006 ref. 10 Socialnämnden ansökte hos förvaltningsrätten (dåvarande länsrätten) att två barn skulle omhändertas enligt LVU. Förvaltningsrätten avslog nämndens ansökningar. Barnen, vilka var under 15 år, överklagade förvaltningsrättens beslut genom sin ställföreträdare och yrkade att de skulle beredas vård enligt LVU. I målet behandlades frågan om ett barn har rätt att överklaga förvaltningsrättens dom att avslå socialnämndens ansökan om beredande av vård med stöd av LVU genom sin ställföreträdare. Kammarrätten var av uppfattningen att biträdet inte hade klagorätt och en 13 36 st. 2 LVU, 56 SoL (1980:620). 14 Prop. 1994/95:224, s. 57. 9
hänvisning gjordes till 33 FPL. Domstolen menade att ett beslut kan överklagas enbart om beslutet har gått emot klagande och att ett beslut om att inte bli omhändertagen är inte ett beslut som har gått emot en, varför överklagandet avvisades. I Högsta förvaltningsdomstolen (HFD, dåvarande Regeringsrätten) framhölls att vid bedömning om ett avgörande har gått någon emot får i varje enskilt fall det intresse som den av beslutet berörde kan anses ha i saken beaktas. I ett LVU-mål kan barnet antingen motsätta sig eller önska sig ett omhändertagande. I målet framkom att barnen önskade sig bli omhändertagna enligt LVU och eftersom nämndens ansökningar avslogs av förvaltningsrätten, ansåg HFD att beslutet gått barnen emot och att de därför hade klagorätt. Det underströks att ett barn kan inte endast ha rätt att överklaga förvaltningsrätten dom i det fall att nämndens ansökan beviljas. Domstolen slog fast att ett barn, som är under 15 år, har rätt att genom sin ställföreträdare överklaga förvaltningsrättens dom att avslå socialnämndens ansökan om att barnet ska beredas vård enligt LVU. 4.2 HFD 2011 ref. 78 Socialnämnden fattade beslut om att omhänderta ett barn med stöd av LVU. Beslutet fastställdes sedan av förvaltningsrätten. Barnets vårdnadshavare överklagade förvaltningsrättens beslut för egen och för barnets räkning. I kammarrätten anförde barnets vårdnadshavare bland annat att det inte följer av 36 st. 2 LVU att ett ombud för föräldrarna inte också kan vara ombud för barnet och att det inte finns någon åldersgräns för när ett offentligt biträde och ställföreträdare ska utses för barnet. Det anfördes också att det är orimligt att föräldrarnas offentliga biträde eller ombud inte också skulle kunna föra deras barn talan och menade att barnets låga ålder uteslöt eventuella intressekonflikter mellan vårdnadshavarna och barnet. Överklagandet avslogs av kammarrätten. Målet behandlade alltså ställföreträdarens befogenheter i förhållande till 10
vårdnadshavarens. Frågan som aktualiserades var om barnets vårdnadshavare hade processbehörighet i LVU-målet även fast det offentliga biträdet var ställföreträdare för barnet. I Högsta förvaltningsdomstolen framhölls att syftet med 36 LVU är att barnet inte ska företrädas av vårdnadshavaren i sådana ärenden och mål där det kan finnas motstridiga intressen mellan barn och vårdnadshavare. Domstolen nämnde att bestämmelsens syfte har uppnåtts genom att underåriga som har fyllt 15 år har rätt att föra sin egen talan medan det offentliga biträdet till barn under 15 år, under förutsättning att det inte samtidigt är biträde för vårdnadshavaren, är barnets ställföreträdare i LVUprocessen. Mot bakgrund av detta slog HFD fast att en vårdnadshavare inte har rätt att föra barnets talan i ett LVU-mål när barnet har förordnats ett särskilt offentligt biträde och det är dess ställföreträdare i målet. 4.3 HFD 2014 ref. 38 (Mål nr 7854-13) I målet omhändertogs ett barn med stöd av LVU. Barnet skulle inom den närmaste tiden fylla 13 år och hade således inte processbehörighet. Frågan som uppkom i målet var om ett icke processbehörigt barn genom sin ställföreträdare kan överklaga ett beslut om omhändertagande enligt LVU, trots att ställföreträdarens uppfattning är att beslutet bör bestå. I förvaltningsrätten motsatte sig barnet beslutet om omedelbart omhändertagande. Det offentliga biträdet godtog beslutet men valde trots detta att överklaga förvaltningsrättens beslut att bifalla nämndens beslut. Kammarrätten avvisade överklagandet eftersom barnets inte ansågs ha talerätt. Beslutet överklagades till Högsta förvaltningsdomstolen (HFD). I HFD fastslogs att om barnet anses ha uppnått viss mognad och klart och tydligt gett uttryck för att det önskar att avgörandet ska överklagas, är det ställföreträdarens uppgift att överklaga beslutet även om ställföreträdaren själv är av uppfattningen att beslutet bör bestå. Barnet ansågs därför ha talerätt genom sin ställföreträdare. 11
4.4 HFD 2017 ref. 42 I målet inleddes en utredning till följd av en anmälan från barnet förskola som då var fem år gammalt. Barnet hade berättat i förskolan att föräldrarna vid flera olika tillfällen utsatte henne och hennes syskon för fysiskt våld i hemmet. Föräldrarna och barnets två syskon förnekade att det hade förekommit våld i hemmet. Nämnden ansökte om att barnet skulle beredas vård med stöd av LVU. Förvaltningsrätten biföll nämndens ansökan. Beslutet överklagades av föräldrarna. Kammarrätten delade inte förvaltningsrättens mening och avslog nämndens ansökan mot bakgrund av att barnets uppgifter ansågs vara vaga och odetaljerade. Kammarrätten ansåg att man med hjälp av utredningen inte kunde säkerställa de påstådda missförhållandenas omfattning i hemmet eller att det förelåg en sådan påtaglig risk för att barnets fysiska och psykiska hälsa och utveckling skulle skadas. Kammarrättens dom överklagades av nämnden. I Högsta förvaltningsdomstolen uppstår frågan om de uppgifter om missförhållanden i hemmet som ett sex år gammalt barn har lämnat är tillräckligt tillförlitliga för att läggas till grund för bedömningen om kraven för vård enligt 2 LVU ska anses vara uppfyllda. I domen nämner HFD att det oftast saknas annan utredning som stödjer barnets uppgifter om att våld har förekommit i hemmet samtidigt som föräldrarna förnekar barnets uppgifter. Det anförs att när berättelsens tillförlighet ska bedömas ska barnets uppgifter och barnets subjektiva upplevelse av hemförhållandena vägas tungt. Domstolen slår fast att lagstiftningens syfte ska beaktas, varför även yngre barns uppgifter ska kunna tillmätas sådan tyngd att uppgifterna ensamma ska kunna läggas till grund för ett beslut om omhändertagande med stöd av LVU. 12
HFD ansåg att även om barnet till viss del hade lämnat motstridiga uppgifter om vem av föräldrarna som utdelade slag så påverkades inte tilltron till berättelsen. Eftersom föräldrarna förnekade att våld hade förekommit i hemmet ansågs frivillig vård inte kunna ges och domstolen ansåg därför att barnet skulle beredas vård enligt LVU. 5 Analys och avslutande diskussion Uppsatsen har behandlat barnets rätt att komma till tals i LVU- mål. I denna avslutande del ska jag försöka besvara frågeställningen hur svensk rätt om barnets rätt att komma till tals i LVU-mål ser ut och om lagstiftningen kan anses vara ändamålsenlig. Barnets rätt att komma till tals i ärenden och mål vid tvångsvård med stöd av LVU återfinns i 36 LVU. Av första stycket framgår att barnet bland annat ska ges möjlighet att framföra sina åsikter i samtliga beslut som rör barnet samt att barnets åsikter ska tillmätas betydelse utifrån ålder och mognad. Enligt andra stycket har den som har fyllt 15 år har rätt föra sin egen talan i ärenden och mål enligt LVU. I det fallet att barnet är yngre än 15 år får det höras i domstol under förutsättning att det kan antas att denne inte tar skada av det. Av förarbeten till gällande lagstiftning framgår att barnet ska ha rätt att framföra sina åsikter i frågor som rör barnet oavsett om socialnämnden eller domstolen anser att det tillför utredningen någonting. Socialnämndens ansökan som tvångsvård ska innehålla uppgifter om bland annat barnets inställning till vårdens som föreslås. I rättsfallet RÅ 2006 ref. 10 slog domstolen fast att ett barn, som är under 15 år, har rätt att genom sin ställföreträdare överklaga förvaltningsrättens dom att avslå socialnämndens ansökan om att barnet ska beredas vård enligt LVU. I domen framhölls också att ett barn har rätt att överklaga förvaltningsrätten dom även i det fall att nämndens ansökan inte beviljas. 13
Målet HFD 2011 ref. 78 behandlas ställföreträdarens befogenheter i förhållande till vårdnadshavarens. I domen nämns att syftet med 36 LVU är att barnet inte ska företrädas av vårdnadshavaren i ärenden och mål enligt LVU där det kan föreligga intressekonflikter mellan barnet och vårdnadshavaren. Det framhölls att syftet med paragrafen har uppfyllts genom att de som har fyllt 15 år har rätt att föra sin talan. För barn under 15 år är det offentliga biträdet även dess ställföreträdare i LVU-processen, under förutsättning att det inte samtidigt är biträde för vårdnadshavaren. Mot bakgrund av detta fastslog HFD att en vårdnadshavare inte har rätt att föra barnets talan i ett LVU-mål när barnet har förordnats ett särskilt offentligt biträde och det är dess ställföreträdare i målet. I rättsfallet HFD 2014 ref. 38 (Mål nr 7854-13) uppstod frågan om ett icke processbehörigt barn genom sin ställföreträdare kan överklaga ett beslut om omhändertagande enligt LVU, trots att ställföreträdarens uppfattning är att beslutet bör bestå. Högsta förvaltningsdomstolen slog fast att om barnet anses ha uppnått viss mognad och klart och tydligt gett uttryck för att det önskar att avgörandet ska överklagas, är det ställföreträdarens uppgift att överklaga beslutet även om ställföreträdaren själv anser att beslutet bör bestå. Av den anledningen ansågs barnet ha talerätt genom sin ställföreträdare. I målet HFD 2017 ref. 42 slår Högsta förvaltningsdomstolen fast att lagstiftningens syfte ska beaktas och att även yngre barns uppgifter ska därför kunna tillmätas sådan tyngd att uppgifterna ensamma ska kunna läggas till grund för ett beslut om omhändertagande med stöd av LVU. Rättsfallet visar att det är viktigt att låta ett barn komma till tals när det gäller frågor om något så ingripande som att beredas vård med stöd av LVU. Att uppgifterna från ett sexårigt barn ensamt ska kunna läggas till grund för ett beslut om omhändertagande med stöd av tvångsvårdslagstiftningen betonar vikten av att höra barnets berättelse om t.ex. missförhållanden i hemmet. 14
Ett barn har alltid en rätt att uttrycka sina åsikter. Rätten följer av både internationell rätt och svensk lagstiftning. Att Barnkonventionen kommer att bli svensk lag 1 januari 2020 stärker barnets rätt att bli hörd ännu mer. Under årens gång har lagstiftningen kring barnets rätt att komma till tals i exempelvis LVU-frågor stärkts. Det är väldigt positivt att lagstiftningen ändras i den riktningen att barnets rättsliga ställning förbättras. Är arbetet klart? Nej, det finns mer att göra för att barnets rätt att bli hörd ska stärkas ytterligare. 15
Käll- och litteraturförteckning Tryckta källor Författningar SFS 1990:52 Propositioner Prop. 1994/95:224 Prop. 2012/13:10 Prop. 2017/18:186 Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga Barns rätt att komma till tals Stärkt stöd och skydd för barn och unga Inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter Statens offentliga utredningar SOU 2000:77 Omhändertagen- Samhällets ansvar för utsatta barn och unga SOU 2016:19 Barnkonventionen blir svensk lag Elektroniska källor Barnkonventionen är vårt uppdrag, hämtad den 12 augusti 2018 från: https://unicef.se/barnkonventionen. Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 12 Barnets rätt att bli hörd (2009), Barnrättskommittén, hämtad den 10 augusti 2018 från: http://www.barnombudsmannen.se/globalassets/dokument-fornedladdning/publikationer/allmanna-kommentarer/ak-12-barnets-ratt-att-blihord.pdf. 16
Handbok om barnkonventionen, hämtad den 9 augusti 2018 från: http://www.manskligarattigheter.se/dm3/file_archive/080125/81db21f29940 36a27e03853ac1d679b7/Handbok%20om%20barnkonventionen%20- %20UNICEF.pdf. Rättsfallsförteckning Högsta förvaltningsdomstolen RÅ 2006 ref. 10 HFD 2011 ref. 78 HFD 2014 ref. 38 HFD 2017 ref. 42 17