Förvaltningsdomstolar

Förvaltningsdomstolar Kritik mot Förvaltningsrätten i Uppsala för den bristfälliga handläggningen i samband med expedieringen av ett beslut i ett mål om omedelbart omhändertagande enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall, vilket lett till att den intagne var frihetsberövad 15 timmar för länge (Dnr 6067-2013) Beslutet i korthet: En domstol beslutade att en person som var intagen för vård på ett s.k. LVM-hem omedelbart skulle friges. Domstolen underrättade LVM-hemmet med fax kl. 17.05. På LVM-hemmet uppmärksammades emellertid faxmeddelandet först följande dag kl. 7.55. Den intagne var därför frihetsberövad 15 timmar för länge. Domstolen får kritik för att inte ha försökt att underrätta LVM-hemmet per telefon. Initiativet Den 30 oktober 2013 fick JO en skrivelse från Statens institutionsstyrelse, SiS, i vilken man angav bl.a. följande. Förvaltningsrätten i Uppsala beslutade den 8 juli 2013 att upphäva ett beslut om omedelbart omhändertagande enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM. Förvaltningsrätten skickade kl. 17.05 samma dag ett fax med beslutet till det LVM-hem där personen vårdades. Personalen på LVMhemmet uppmärksammade faxet från förvaltningsrätten först den 9 juli 2013 kl. 7.55. Det inträffade fick till följd att personen i fråga var frihetsberövad under 15 timmar efter det att beslutet skickades från förvaltningsrätten till LVM-hemmet. Med anledning av det inträffade har rutinerna för bevakning av inkommande fax till LVM-hemmet ändrats. Enligt SiS har förvaltningsrätten underlåtit att säkerställa att det aktuella faxet verkligen kommit LVM-hemmet till handa. Jag beslutade med anledning av det som angavs i skrivelsen att utreda förvaltningsrättens handläggning av det berörda målet. Utredning Handlingar i förvaltningsrättens mål nr 3367-13 begärdes in och granskades. Därefter remitterades ärendet till förvaltningsrätten som uppmanades att lämna upplysningar om handläggningen och expedieringen av det slutliga beslutet i målet. Yttrandet skulle även innehålla en redogörelse för domstolens rutiner vid expediering av domar och beslut i LVM-mål. Förvaltningsrätten (lagmannen Leif Gäverth) lämnade in ett yttrande, till vilket var bifogat ett yttrande från den domare som hade dömt i målet, rådmannen Annika Lowén. Annika Lowén uppgav följande. 303

F ÖRVALTNINGSDOMSTOLAR Bakgrund Ordföranden i Socialnämnden i Sigtuna kommun beslutade den 4 juli 2013 att med stöd av 13 LVM omedelbart omhänderta N.N. Beslutet verkställdes den 4 juli och underställdes förvaltningsrättens prövning samma dag efter arbetstidens slut. Den 5 juli 2013 förordnades offentligt biträde för N.N. Det offentliga biträdet och N.N. förelades att senast den 8 juli kl. 12 svara i målet. Det offentliga biträdet inkom den 8 juli med yttrande. Jag var jourdomare och tog i den egenskapen över ansvaret för målet den 8 juli, dvs. samma dag som beslutet att upphäva det omedelbara omhändertagandet fattades. Handläggningen av beslutet Den aktuella dagen hade jag en muntlig förhandling på förmiddagen. Eftersom jag var ansvarig jourdomare hade jag flera brådskande saker jag var tvungen att hantera under eftermiddagen innan jag hade möjlighet att gå igenom det nu aktuella målet. Av den anledningen upphävdes det underställda beslutet först sent på eftermiddagen. Beslutet expedierades av kansliet i enlighet med domstolens rutiner genom telefax till föreståndaren på behandlingshemmet, socialnämnden och det offentliga biträdet. Jag kontrollerade med kansliet att faxen hade gått fram. Kommentar Hur underrättelse ska ske när ett omedelbart omhändertagande enligt LVM upphävs är inte författningsreglerat. I Domstolsverkets kanslihandbok rekommenderas (se avsnitt 12 Expedieringstablåer) att underrättelse sker genom telefonbesked, eventuellt telefax, till föreståndaren på behandlingshemmet. I ärendet är ostridigt att underrättelse skett genom telefax, vilket alltså är i enlighet med Domstolsverkets rekommendationer. I mål enligt LVM gäller en tidsfrist som innebär att förvaltningsrätten måste pröva det underställda beslutet inom fyra dagar (17 ). Prövningen av det omedelbara omhändertagandet i det aktuella målet gjordes på tidsfristens sista dag. Föreståndaren vid behandlingshemmet, socialnämnden och det offentliga biträdet måste således ha varit medvetna om att ett beslut från förvaltningsrätten skulle komma under dagen. Leif Gäverth uppgav bl.a. följande. Förvaltningsrättens rutiner vid expediering av domar och beslut i mål enligt LVM Inledningsvis kan konstateras att det, till skillnad från när det gäller beslut rörande t.ex. häktade personer, saknas särskilda författningsbestämmelser för hur domar och beslut enligt LVM ska expedieras eller hur den det berör ska underrättas när tvångsvård upphör. Förvaltningsrätten har, i avsaknad av sådan reglering, valt att följa de anvisningar som finns i Domstolsverkets kanslihandbok [ ]. JO har i ett tidigare beslut (dnr 3788-2003) uttalat att underrättelse bör ske på det sätt som anges i Domstolsverkets anvisningar. I kanslihandboken anges följande. Om dom eller beslut innebär att vården genast ska upphöra sker, förutom genom den sedvanliga expedieringen, underrättelse till föreståndaren för vårdhemmet (samt i förekommande fall till verksamhetenschefen för den sjukvårdsinrättning där den omhändertagne vårdas) genom telefonbesked eventuellt telefax. När ett omedelbart omhändertagande upphör underrättas dessutom socialnämnden och det offentliga biträdet genom telefax. I praktiken fungerar det på så vis att domstolssekreterare försöker få kontakt med föreståndaren på behandlingshemmet per telefon och när inte 304

F ÖRVALTNINGSDOMSTOLAR 2015/16:JO1 det går vilket kan vara vanligt i slutet på arbetsdagen eller efter dennas slut så används telefax. En kontroll görs alltid att domstolen fått kvitto på att telefaxet gått fram. Faxkvittot läggs sedan i akten. När akten tas omhand för arkivering rensas faxkvittot bort. Av den anledningen borde det av dagboksbladet framgå att underrättelse skett via telefax. Av dagboksbladet i förevarande mål framgår emellertid inte detta. Vid en genomgång av rutinerna på kansliet har det visat sig att sekreterarna gör på olika sätt. Några sekreterare har för vana att dokumentera att underrättelse har skett via telefax i händelser i Vera. Andra sekreterare har enbart sparat kvittot i akten. Någon dokumentation av telefonsamtal eller försök att ringa sker normalt inte. Vi arbetar för närvarande med att se över rutinerna för kansliet. Som en del i det arbetet pågår ett arbete med att ta fram en intern kanslihandbok. Av den kanslihandboken kommer det tydligt att framgå att underrättelser via telefax och telefon alltid måste dokumenteras. Förvaltningsrättens bedömning Av rättssäkerhetsskäl är det givetvis viktigt att ett utskrivningsbeslut kan fattas i omedelbar anslutning till att ett omhändertagande hävs. JO har i det ovan nämnda beslutet framfört att det borde övervägas om inte handläggningen ska författningsregleras. Förvaltningsrätten delar den bedömningen. I avsaknad av en sådan reglering bör expediering kunna ske på det sätt som anges i Domstolsverkets kanslihandbok. Följsamhet till Domstolsverkets anvisningar har den fördelen att underrättelser sker på ett likartat sätt i hela landet oberoende av var vederbörande är placerad och oberoende av vilken förvaltningsdomstol som gör underrättelsen. I Domstolsverkets anvisningar anges telefon eller i vissa fall telefax. Telefax är ett snabbt och enkelt sätt att få fram ett beslut. Kvitto erhålls också på att telefaxet har gått fram. Frågan är om det därutöver bör krävas en kontroll av att rätt mottagare också har tagit emot telefaxet, vilken JO ansett i ett tidigare fall (JO:s ämbetsberättelse 1993/94:JO 1 s. 292). Enligt förvaltningsrättens erfarenhet kan det ofta vara mycket tidskrävande och svårt att få tag på rätt person per telefon. Det händer ofta, särskilt sent på eftermiddagen och i samband med större helger med mellanliggande s.k. klämdagar, att det inte är någon som svarar på behandlingshemmet. Det kan ifrågasättas om det verkligen är rimligt att kräva att domstolen ska behöva avsätta åtskilliga timmar i syfte att per telefon försöka få tag i rätt person på behandlingshemmet, när möjlighet att använda telefax föreligger. Domstolsverkets anvisningar torde förstås mot denna bakgrund. I förevarande fall bör även det förhållandet att det var sista dagen enligt lag för att pröva omhändertagandet beaktas. Enligt förvaltningsrättens mening bör det då kunna krävas av behandlingshemmet att föreståndaren försäkrar sig om att beslutet har fastställts, så att inte den omhändertagne förblir frihetsberövad utan grund. I ett beslut den 6 november 2014 anförde JO Lindström följande: Bedömning Förvaltningsrätten beslutade den 8 juli 2013 att upphäva det omedelbara omhändertagandet av N.N. enligt LVM och förordnade samtidigt att beslutet skulle gälla omedelbart. Av utredningen framgår att beslutet expedierades kl. 17.05 samma dag och skickades via fax bl.a. till det LVM-hem där N.N. vistades. Personalen på LVM-hemmet uppmärksammade faxet först den 9 juli 2013 kl. 7.55. N.N. var således frihetsberövad 15 timmar för länge. 305

F ÖRVALTNINGSDOMSTOLAR Det finns inga författningsregler om hur en domstol ska underrätta parter och andra om att ett frihetsberövande enligt LVM omedelbart ska upphöra. Förvaltningsrätten har uppgett att man expedierar domar och beslut i enlighet med Domstolsverkets anvisningar (Kanslihandbok förvaltningsdomstol, avsnitt 12 Expedieringstablåer). I dessa anvisningar rekommenderas att en dom eller ett beslut som innebär att vården genast ska upphöra expedieras genom telefonbesked, eventuellt telefax, till föreståndaren på vårdhemmet. Förvaltningsrätten har uppgett att det i praktiken fungerar så att domstolssekreteraren försöker att få kontakt med föreståndaren på behandlingshemmet per telefon, och när inte det går används fax. Jag har inga invändningar mot att förvaltningsrätten expedierade beslutet om att upphäva tvångsvården av N.N. via fax till LVM-hemmet. Som JO tidigare har uttalat när det är fråga om att avsluta ett administrativt frihetsberövande kan domstolen emellertid inte generellt nöja sig med en underrättelse per fax eller e-post. Domstolen måste vidta åtgärder för att förvissa sig om att underrättelsen verkligen har nått fram, och det görs lämpligen genom en telefonkontakt (se JO:s beslut den 21 december 2010, dnr 2102-2009). Förvaltningsrätten expedierade sitt beslut efter normal kontorstid. Det borde därför ha framstått som särskilt angeläget för förvaltningsrätten att förvissa sig om att underrättelsen hade nått LVM-hemmet. Enligt vad som har framkommit gjorde förvaltningsrätten emellertid inga försök att kontakta LVM-hemmet per telefon. Jag är kritisk till förvaltningsrättens underlåtenhet i det avseendet. Mitt beslut berör Domstolsverkets expedieringsanvisningar. Ett exemplar av beslutet ska därför skickas till Domstolsverket. Ärendet avslutas. Kritik mot en domare vid Förvaltningsrätten i Göteborg för långsam handläggning av ett mål om tillämpning av fängelselagen (2010:610) (Dnr 3551-2014) Beslutet i korthet: En person som var intagen i en kriminalvårdsanstalt skulle friges villkorligt den 27 juli 2014. Kriminalvården hade avslagit hans ansökan om utökad frigång, och han överklagade avslaget till förvaltningsrätten. Målet kom in till domstolen den 10 februari 2014 och avgjordes inte förrän den 25 juni samma år. Den ansvariga domaren får kritik. Anmälan Magnus B. framförde i en anmälan den 18 juni 2014 klagomål mot Förvaltningsrätten i Göteborg med anledning av handläggningstiden i ett mål om tilllämpning av fängelselagen. Frågan i målet gällde om Magnus B. kunde beviljas tillstånd till vistelse utanför anstalt genom utslussningsåtgärden utökad frigång. Magnus B. uppgav att han överklagade Kriminalvårdens avslagsbeslut till förvaltningsrätten i februari 2014, men att domstolen ännu inte hade avgjort målet. 306

F ÖRVALTNINGSDOMSTOLAR 2015/16:JO1 Den tid som han skulle ha haft möjlighet till utökad frigång var vid tidpunkten för anmälan nästan förbrukad. Utredning Dagboksblad och handlingar i förvaltningsrättens mål 1452-14 hämtades in och granskades. Av handlingarna framgick bl.a. följande: Den 10 februari 2014 gav Magnus B. in ett överklagande av Kriminalvårdens beslut till förvaltningsrätten. I överklagandet hade Magnus B. hänvisat till sin begäran om omprövning i vilken han hade angett att han skulle komma att åberopa vittnen vid en muntlig förhandling i förvaltningsrätten. Med anledning av detta kontaktade förvaltningsrätten den 10 juni 2014 Magnus B. och frågade om han yrkade muntlig förhandling. Han uppgav då att han inte gjorde det. Målet avgjordes genom dom den 25 juni 2014. Tiden för Magnus B:s villkorliga frigivning inföll den 27 juli 2014. Ärendet remitterades till förvaltningsrätten för upplysningar och yttrande om handläggningstiden av såväl målet i sak som yrkandet om muntlig förhandling. Förvaltningsrätten (chefsrådmannen Olle Holmstedt) lämnade följande yttrande: Förvaltningsrättens yttrande har efter delegation beslutats av mig, Olle Holmstedt, och jag har dessförinnan inhämtat synpunkter från de domare som haft ansvaret för målets handläggning, rådmannen Anders Grehn och förvaltningsrättsfiskalen Ingrid Floderus. Anders Grehn har anfört följande: Jag arbetar som en av tre rådmän på enhet 14. Inledningsvis kan nämnas något om enhetens arbetssätt när det gäller mål som avgörs av ensamdomare, s.k. e-mål. Mål som kommer in till enheten från registreringen fördelas på en handläggare (föredragande jurist eller förvaltningsrättsnotarie) och en ansvarig domare. Handläggaren gör en inledande granskning av målet och sköter även i övrigt beredningen av målet. Efter att ett mål bedöms som klart för avgörande (kfa) sätter handläggaren upp ett förslag till avgörande (dom eller beslut). Därefter lämnar handläggaren över målet till den ansvarige domaren, som går igenom målet, justerar förslaget till avgörande och lämnar det färdiga avgörandet till målkansliet för expediering. I fängelselagen finns inte föreskrivet tidsfrister inom vilka allmän förvaltningsdomstol ska pröva kriminalvårdsmål. I 17 förvaltningsrättsinstruktionen anges att ett mål ska avgöras så snart det kan ske och att ett mål kan få förtur under vissa omständigheter. Vilka mål som är förtursmål förtecknas i domstolens arbetsordning. Kriminalvårdsmål redovisas inte uttryckligt i denna. Däremot anges att förtur ska ges mål i vilken tid som begränsar prövningens betydelse är nära förestående. I överklagandeskriften begärde Magnus B. att målet skulle hanteras som ett förtursmål. Handläggaren kontrollerade den 18 februari 2014 uppgiften med honom, som förtydligade att det som avsågs var en ansökan om förtursförklaring enligt lagen om förtursförklaring i domstol. Målet granskades samma dag och ansökan avslogs i den ordning som gäller enligt förtursförklaringslagen. Beslutet expedierades den 19 februari 2014. Den 20 februari 2014 inkom en komplettering, daterad den 18 februari 2014, till överklagandet där det upprepades att målet måste tas med förtur. Målet kommunicerades därefter med Kriminalvården, som fick tillfälle att yttra sig senast den 10 mars 2014. Något yttrande 307

F ÖRVALTNINGSDOMSTOLAR från Kriminalvården kom inte in till domstolen. Enligt anteckning på akten bedömdes målet som kfa den 14 mars 2014. Det är inte dokumenterat när målet med förslag till avgörande lämnades över till mig och jag kan därför inte minnas exakt när så skedde. Min minnesbild är att målet lämnades till mig någon gång runt månadsskiftet april/maj 2014. Jag minns däremot att handläggaren hade noterat att Magnus B. önskade en kopia av sin egen överklagandeskrift och att jag förvissade mig om tidpunkten för hans villkorliga frigivning. Under maj 2014 stod det klart att enheten skulle förstärkas med en förvaltningsrättsfiskal från och med juni 2014. På mitt initiativ bestämdes då att målet skulle fördelas på fiskalen för att säkerställa ett avgörande innan semesterperioden och den villkorliga frigivningen. Det är beklagligt att målet inte avgjordes under min tid som ansvarig domare eller att jag i ett tidigare skede undersökte om målet kunde fördelas till annan domare. Under våren 2014 var emellertid min arbetssituation mycket ansträngd, främst på grund av att jag var sammankallande i en intern grupp som skulle bl.a. analysera och ge domstolsledningen förslag på en ny målfördelning för domstolen. Arbetet var mycket tidskrävande. Detta fick till följd att jag i mitt dömande i första hand endast hade utrymme att hantera förtursmarkerade mål. Överklagandeskriften med bilagor omfattar ca 180 sidor, dvs. ett mycket omfattande material för måltypen i fråga. I överklagandeskriften finns rubriken Yrkande. Under denna rubrik finns inte något önskemål om muntlig förhandling med vittnesförhör. Inte heller överklagandeskriften i övrigt innehåller något om muntlig förhandling. Däremot anges i Magnus B:s omprövningsbegäran till Kriminalvården att han kommer att överklaga beslutet och att han kommer att åberopa båda handläggarna av ärendet som vittnen att höras vid en muntlig förhandling i förvaltningsrätten. Det som Magnus B. i sin omprövningsbegäran till Kriminalvården skrivit om en muntlig förhandling i förvaltningsrätten kom vid den inledande granskningen av nyinkomna mål inte att uppmärksammas som en begäran om muntlig förhandling sannolikt beroende på att hans omprövningsbegäran inte var ställd till domstolen. Först i ett senare skede gjordes bedömningen att det fanns skäl att utreda om Magnus B. yrkade muntlig förhandling i förvaltningsrätten. Om en kontakt för att utreda det som Magnus B. skrivit till Kriminalvården om muntlig förhandling i förvaltningsrätten tagits tidigare hade målet sannolikt kunnat avgöras tidigare. Enhet 14 har med anledning av JO-anmälan diskuterat enhetens hantering av kriminalvårdsmål. Diskussionen har mynnat ut i slutsatsen att enheten ska utforma fastare rutiner för kriminalvårdsmålen bl.a. för att försöka förkorta dessa måls omloppstider. Ingrid Floderus har anfört följande: Jag började min anställning som fiskal vid Förvaltningsrätten i Göteborg den 1 juni 2014. I samband med att jag började som fiskal på enhet 14 fick jag överta ansvaret för ett antal kfa-markerade och uppsatta mål, däribland det aktuella kriminalvårdsmålet. Jag läste översiktligt igenom förslaget till avgörande och förvissade mig om när tidpunkten för den villkorliga frigivningen skulle infalla för att bedöma hur jag skulle prioritera målet och när det behövde avgöras. Mot bakgrund av målets ålder och karaktär var min avsikt att avgöra målet så snart som möjligt. Jag minns inte exakt när jag första gången gick igenom akten mer grundligt, men vid en genomgång av handlingarna den 10 juni upptäckte jag att det i begäran om omprövning angetts att Magnus B. kommer att överklaga beslutet samt åberopa vittnen att höras vid en muntlig 308

F ÖRVALTNINGSDOMSTOLAR 2015/16:JO1 förhandling vid förvaltningsrätten. Under rubriken yrkande i själva överklagandeskriften framställdes emellertid inget yrkande om muntlig förhandling. Min bedömning var att frågan om muntlig förhandling behövde utredas innan målet kunde anses vara kfa. Därför kontaktade jag Magnus B. per telefon samma dag. Han uppgav på min fråga att han inte yrkade muntlig förhandling samt att han ville att målet skulle avgöras så snart som möjligt med tanke på att tidpunkten för den villkorliga frigivningen snart skulle infalla. Därefter ansåg jag att målet var kfa och slutförde mitt arbete med målet som avgjordes genom dom den 25 juni 2014. För egen del vill jag framhålla följande: Fängelselagen innehåller inga regler om handläggningstider för allmän förvaltningsdomstol. Det enskilda målet kan ändå vara sådant att det bör avgöras med viss skyndsamhet. Det gäller framför allt mål där avgörandet skulle komma att sakna betydelse för den enskilde om avgörandet kommer alltför sent. Jag bedömer att förvaltningsrättens mål 1452-14 var ett sådant mål, och att målet borde ha avgjorts tidigare än som skett inför Magnus B:s villkorliga frigivning. Jag instämmer därför i Anders Grehns beklagande att målet inte kom att avgöras tidigare. Jag kan tillägga att förvaltningsrätten med anledning av det inträffade överväger att göra en ändring i förvaltningsrättens arbetsordning för att förtydliga att mål som gäller tvång mot person ska hanteras med förtur. Magnus B. har i sin överklagandeskrift till förvaltningsrätten inte framställt något yrkande om muntlig förhandling. Han har däremot i sin överklagandeskrift hänvisat till sin begäran om omprövning där han angett att han avser att överklaga beslutet och vid en muntlig förhandling i förvaltningsrätten åberopa två handläggare som vittnen. Genom att Magnus B. i sin överklagandeskrift inte nämnt något om muntlig förhandling kan det vid en första genomläsning framstå som oklart om han fortfarande ville ha muntlig förhandling. I sådana fall brukar förvaltningsrätten i ett tidigt skede av handläggningen av målet ta kontakt med den klagande för att få klarhet i frågan. I detta fall har det dröjt innan en sådan kontakt togs och det är svårt för mig att ha en egen uppfattning om varför det dröjde. Jag får i denna del hänvisa till Anders Grehns yttrande. Magnus B. kommenterade remissvaret. Rättslig reglering I regeringsformen finns ett uttryckligt krav på att en rättegång ska genomföras inom skälig tid (2 kap. 11 andra stycket). Vidare anges i 17 förordningen (1996:382) med förvaltningsrättsinstruktion att mål vid förvaltningsrätt ska avgöras så snart det kan ske, vilket innebär att mål som är klara för avgörande inte får bli liggande någon längre tid. En intagen får, för att minska risken för att han eller hon återfaller i brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, beviljas tillstånd till vistelse utanför anstalt bl.a. genom utslussningsåtgärden utökad frigång. Vistelsen utanför anstalt ska planeras så att den kan pågå fram till tidpunkten för villkorlig frigivning (11 kap. 1 fängelselagen). I ett beslut den 1 juni 2015 anförde JO Lindström följande: 309

F ÖRVALTNINGSDOMSTOLAR Bedömning För att möjligheten att överklaga ett beslut ska ha något värde för den enskilde måste domstolens avgörande komma i så god tid att det fortfarande kan ha någon betydelse för honom eller henne. Den som är intagen i en kriminalvårdsanstalt och överklagar Kriminalvårdens beslut som rör verkställigheten av straffet har naturligtvis i regel ett särskilt starkt intresse av att saken blir avgjord snabbt. Jag har tidigare sett exempel på att förvaltningsdomstolar tar alltför lång tid på sig för att avgöra kriminalvårdsmål, och jag kan förstå att den som drabbas av detta känner sig orättvist behandlad. Målet hos förvaltningsrätten gällde Magnus B:s möjlighet att få avtjäna en del av fängelsestraffet i bostaden. Målet var inte ett förtursmål enligt fängelselagen eller förvaltningsrättens arbetsordning. Men prövningens betydelse för Magnus B. minskade ju närmare den kom tidpunkten för den villkorliga frigivningen. Därför fanns det skäl för förvaltningsrätten att handlägga målet snabbt. Målet kom in till förvaltningsrätten i februari 2014, och den villkorliga frigivningen inföll den 27 juli 2014. Av remissvaret framgår att Anders Grehn var ansvarig domare för målet fram till juni 2014. Det framgår vidare att det fanns ett förslag till avgörande runt månadsskiftet april/maj men att Anders Grehn bedömde att domstolen kunde vänta med att avgöra målet till dess att Ingrid Floderus påbörjade sin anställning den 1 juni 2014. När målet avgjordes den 25 juni 2014 återstod endast drygt en månad av den tid som Magnus B. skulle avtjäna sitt fängelsestraff i anstalt. Jag delar Anders Grehns uppfattning att målet borde ha avgjorts redan under den tid då han var ansvarig domare. Trots en ansträngd arbetssituation skulle målet ha prioriterats. Anders Grehn förtjänar kritik för att målet inte blev avgjort tidigare än som skedde. Jag ser positivt på att förvaltningsrätten överväger att förtydliga kriminalvårdsmålens förturskaraktär i arbetsordningen och att domstolen arbetar med att förkorta handläggningstiderna i målen. Ärendet avslutas. 310