EUROPEISKA KOMMISSIONEN Bryssel den XXX [ ](2013) XXX draft ARBETSDOKUMENT FRÅN KOMMISSIONENS AVDELNINGAR Vägledande kommentar till direktiv 2012/27/EU om energieffektivitet, om ändring av direktiven 2009/125/EG och 2010/30/EU och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och 2006/32/EG Artikel 7: Kvotpliktsystem för energieffektivitet COURTESY TRANSLATION OF SWD(2013) 451 FINAL SV SV
INNEHÅLL A. INLEDNING... 2 B. HUR SKA DEN MÄNGD ENERGIBESPARINGAR SOM KRÄVS BERÄKNAS?... 2 C. VILKA POLITISKA INSTRUMENT OCH VILKA KRITERIER GÄLLER?... 9 D. VILKA SEKTORER OCH ENSKILDA ÅTGÄRDER SKA MAN FOKUSERA PÅ?... 14 E. HUR SKA ENERGIBESPARINGARNA FRÅN VARJE ENSKILD ÅTGÄRD BERÄKNAS?... 18 F. VILKA KRAV PÅ MÄTNING, KONTROLL, KVALITET, ÖVERVAKNING OCH VERIFIERING GÄLLER?. 21 G. VILKA RAPPORTERINGSKRAV GÄLLER?... 22 H. FÖRTECKNING ÖVER STUDIER OCH ARTIKLAR... 24 1
ARTIKEL 7: KVOTPLIKTSYSTEM FÖR ENERGIEFFEKTIVITET A. INLEDNING 1. Artikel 7 i direktivet om energieffektivitet 1 (energieffektivitetsdirektivet nedan även kallat direktivet) kan genomföras med hjälp av någon av eller en kombination av följande policyåtgärder: i) Kvotpliktsystem för energieffektivitet, eller ii) alternativa policyåtgärder. Vid genomförandet måste medlemsstaterna följa vissa steg: 1. De ska fastställa den totala mängd energibesparingar som måste uppnås samt hur besparingarna ska fördelas över kvotpliktperioden (se avsnitt B). 2. De ska besluta om kvotpliktsystem för energieffektivitet eller alternativa policyåtgärder, eller båda, och se till att vissa kriterier uppfylls vid utformningen av systemen eller åtgärderna (se avsnitt C). 3. De ska fastställa vilka sektorer och vilka enskilda åtgärder som man ska fokusera på för att den mängd energibesparingar som krävs ska uppnås (se avsnitt D); de ska fastställa hur energibesparingar från enskilda åtgärder ska beräknas (se avsnitt E). 4. De ska säkerställa kontroll, verifiering, övervakning och transparens gällande systemet eller de alternativa policyåtgärderna (se avsnitt F). 5. De ska rapportera och publicera resultaten (se avsnitt G). 2. Vissa av stegen kan se olika ut beroende på vilken eller vilka policyåtgärder som används. När sådana olikheter finns anges detta i texten i det här dokumentet. 3. Avsnitt H i detta dokument innehåller dessutom en förteckning över olika rapporter och studier som kan vara till stöd när de nationella policyåtgärderna fastställs. Förteckningen är inte uttömmande och syftar endast till att ge information och vägledning. 4. Syftet med denna kommentar är att ge medlemsstaterna vägledning om tillämpningen av artikel 7 i energieffektivitetsdirektivet. Genom kommentaren klarläggs kommissionens synpunkter, utan att detta ändrar direktivets rättsliga verkan eller påverkar domstolens bindande tolkning av artikel 7. B. HUR SKA DEN MÄNGD ENERGIBESPARINGAR SOM KRÄVS BERÄKNAS? 5. Den mängd energibesparingar som ska uppnås under den sju år långa kvotpliktperioden (mellan den 1 januari 2014 och den 31 december 2020) beräknas på samma sätt oavsett vilka metoder som ska användas för att åstadkomma besparingarna. För detta syfte är följande frågeställningar relevanta: 1. Vilka datamängder ska användas för beräkningen? 1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU av den 25 oktober 2012 om energieffektivitet, om ändring av direktiven 2009/125/EG och 2010/30/EU och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och 2006/32/EG (EUT L 315, 14.11.2012, s. 1). 2
2. Hur ska den totala mängden energibesparingar som ska uppnås under den sju år långa kvotpliktperioden beräknas? 3. Hur ska de energibesparingar som krävs fördelas över den sju år långa kvotpliktperioden? 4. Vilka av alternativen i artikel 7.2 kan användas och i vilken utsträckning? B1. Vilka datamängder ska användas för beräkningen? 6. I artikel 7.1 fastställs följande: Varje medlemsstat ska inrätta ett kvotpliktsystem för energieffektivitet. Detta system ska säkerställa att energidistributörer och/eller företag som säljer energi i detaljistledet, som utses som kvotpliktiga parter enligt punkt 4 och som bedriver verksamhet inom de olika medlemsstaternas territorium, senast den 31 december 2020 uppnår målet med en ackumulerad energibesparing i slutanvändningsledet, utan att detta påverkar tillämpningen av punkt 2. Det målet ska åtminstone motsvara nya besparingar varje år från den 1 januari 2014 till och med den 31 december 2020 på 1,5 % av den energi som säljs årligen till slutanvändare från alla energidistributörer eller alla företag som säljer energi i detaljistledet, som genomsnitt för den senaste treårsperioden före den 1 januari 2013. Den energi som säljs och som används i transporter får helt eller delvis undantas vid denna beräkning. 7. Av detta följer att en beräkning av den totala mängden besparingar som krävs måste föregås av en beräkning av den genomsnittliga årliga energiförsäljningen, uttryckt i volym, till slutanvändare från alla energidistributörer eller alla företag som säljer energi i detaljistledet för de tre år som föregick den 1 januari 2013, dvs. för 2010, 2011 och 2012. Energiförsäljningen till transportsektorn får helt eller delvis undantas från denna beräkning. Vid fastsällandet av vilka statistiska datamängder som ska användas bör följande definitioner i artikel 2 tas i beaktande: 20. energidistributör: fysisk eller juridisk person, inklusive en systemansvarig för distributionssystem, som ansvarar för transport av energi för leverans till slutanvändare eller till distributionsstationer som säljer energi till slutanvändare. 21. systemansvarig för distributionssystem: systemansvarig för distributionssystem enligt definitionen i direktiv 2009/72/EG respektive direktiv 2009/73/EG. 22. företag som säljer energi i detaljistledet: fysisk eller juridisk person som säljer energi till slutanvändare. 23. slutanvändare: fysisk eller juridisk person som köper energi för egen slutanvändning. Direktivet föreskriver alltså att all energi för slutanvändning (eventuellt med undantag för energi som används inom transportsektorn) som säljs till en fysisk eller juridisk person ska inkluderas i beräkningarna. Däremot utesluts energi som omvandlas lokalt för eget bruk och energi som används för produktion av andra energiformer för annan användning än energi. Definitionerna omfattar både energi som levereras via nät och energi som levereras utan nät (såsom uppvärmningsolja eller biomassa för uppvärmning). När det gäller elektricitet som 3
kräver nät görs det i texten ingen skillnad mellan elektricitet som levereras via låg-, mellaneller högspänningsnät. Samtliga former ska medräknas i händelse av köp. Dessa data samlas in av Eurostat i enlighet med förordning (EG) nr 1099/2008. 8. När det gäller vilka statistiska datamängder som ska användas i beräkningen anser kommissionens avdelningar att de element som krävs enligt artikel 7.1 ingår i Eurostats kategorier Slutlig energiförbrukning (kod B_101700), eventuellt helt eller delvis utan Slutlig energiförbrukning transport (kod B_101900) (se rutan nedan). Om Eurostats kategorier används undanröjs risken att räkna någon post dubbelt. Relevanta definitioner från Eurostat Slutlig energiförbrukning (kod B_101700) omfattar energi som levereras till slutanvändarens dörr för alla typer av energianvändning. Den motsvarar summan av slutlig energiförbrukning industri (kod B_101800), slutlig energiförbrukning transport (kod B_101900) och slutlig energiförbrukning hushåll, handel m.m. (kod B_102000). Slutlig energiförbrukning industri (kod B_101800) omfattar förbrukningen i samtliga industrisektorer förutom Energisektorn (se kod B_101300). Bränsle som omvandlas i elkraftverk som tillhör industriella egenproducenter och koks som omvandlas till masugnsgas räknas inte in i den övergripande kategorin för industrins förbrukning, utan i kategorin för inmatning för omvandling (se koderna B_101022, Inmatning i egenproducenters värmekraftverk och kod B_101006, Inmatning i masugnsverk). Slutlig energiförbrukning transport (kod B_101900) omfattar förbrukningen inom alla typer av transporter, dvs. transporter via järnväg, väg, flyg och inlandssjöfart. Slutlig energiförbrukning hushåll, handel m.m., (kod B_102000) omfattar energi som förbrukas av privathushåll (kod B_102010), tjänster (kod B_102035), jordbruk/skogsbruk (kod B_102030), fiskeri (kod B_102040) och ospecificerat (kod B_102040). I informationssyfte kan också nämnas att slutlig icke energiförbrukning (kod B_101600) omfattar användningen av energiprodukter för andra syften än energi. Den motsvarar summan av slutlig icke energiförbrukning inom den kemiska industrin (kod B_101601) och inom den icke-kemiska industrin (kod B_101602). 9. På detta sätt utesluts exempelvis följande kategorier automatiskt ur beräkningen: Slutlig icke energiförbrukning (kod B_101600). Inmatning i egenproducenters värmekraftverk (kod B_101022). Inmatning i masugnsverk (kod B_101006). Elektricitet som används för att balansera energisystem och som aldrig når slutanvändarnivån. 10. Elektricitet som används för elbilar och energi som genereras av hushåll för eget bruk kan uteslutas ur beräkningen. Medlemsstaterna måste dock utveckla en metod och motivera denna i sin anmälan till kommissionen (i enlighet med punkt 4 c i bilaga V). 4
11. Andra nationella datakällor kan också användas, även data från energileverantörer, i den mån dessa data innehåller samma element och resulterar i liknande mängder. Om alternativa statistikkällor används måste detta och alla eventuella skillnader i de resulterande mängderna förklaras och motiveras i anmälan till kommissionen (i enlighet med punkt 4 c i bilaga V). 12. Om data för 2012 inte är tillgängliga när medlemsstaterna måste lämna sin anmälan angående artikel 7 till kommissionen (dvs. i slutet av 2013) får expertuppskattningar användas, vilket i så fall ska motiveras i anmälan till kommissionen (i enlighet med punkt 4 c i bilaga V). Om det när officiella data blir tillgängliga visar sig att det finns väsentliga skillnader mellan uppskattningarna och de faktiska siffrorna måste emellertid den mängd energibesparingar som krävs justeras så att den överensstämmer med de faktiska insamlade uppgifterna. B2. Hur ska den totala mängd energibesparingar som ska uppnås under den sju år långa kvotpliktperioden beräknas? 13. Nästa steg är att multiplicera genomsnittssiffran för 2010, 2011 och 2012 med 1,5 % för att på så sätt beräkna den nya årsmängd energi som ska sparas. Dessutom anses varje enskild energibesparande åtgärd ge besparingar inte endast under det år då den genomförs utan också under de år som följer fram till 2020 (beroende på besparingarnas livslängd så som detta begrepp förstås i punkt 2 e i bilaga V). Av denna anledning måste den mängd besparingar som krävs ackumuleras på årsbasis (eftersom ett års åtgärder annars skulle kunna ses som tillräckliga för att uppfylla hela besparingskravet). Den totala mängd besparingar som ska uppnås under hela perioden är därför summan av följande sammanlagda procentandelar: 2014 1,5 %; 2015 3 %; 2016 4,5 %; 2017 6 %; 2018 7,5 %; 2019 9 %; 2020 10,5 %. 14. En medlemsstat kan t.ex. ha en energiförbrukning på 102 miljoner ton oljeekvivalenter (Mtoe) 2010, 98 Mtoe 2011 och 100 Mtoe 2012, vilket ger ett genomsnitt på 100 Mtoe för de tre år som föregår den 1 januari 2013. Den totala mängd energibesparingar som ett genomförande av artikel 7 skulle kräva av den aktuella medlemsstaten skulle därför för 2014 bli (100 x 1,5 % x 1 år) = 1,5 Mtoe. Den totala mängden för 2015 skulle bli (100 x 1,5 % x 2 år) = sammanlagt 3 Mtoe. Liknande beräkningar kan göras för vart och ett av de följande åren, fram till år 2020, då den totala energibesparingsmängd som krävs skulle bli (100 x 1,5 % x 7 år) = 10,5 Mtoe. Detta innebär att den totala mängd energibesparingar som krävs för hela sjuårsperioden skulle bli 42,0 Mtoe, i enlighet med tabellen nedan. År Energibesparing [Mtoe] Totalt 2014 1,5 1,5 2015 1,5 1,5 3,0 2016 1,5 1,5 1,5 4,5 2017 1,5 1,5 1,5 1,5 6,0 2018 1,5 1,5 1,5 1,5 1,5 7,5 2019 1,5 1,5 1,5 1,5 1,5 1,5 9,0 2020 1,5 1,5 1,5 1,5 1,5 1,5 1,5 10,5 Totalt 42,0 Mtoe 5
B3. Hur ska de energibesparingar som krävs fördelas över den sju år långa kvotpliktperioden? 15. Om kvotpliktsystem för energieffektivitet används är medlemsstaten inte skyldig att rapportera hur besparingsinsatserna fördelas över kvotpliktperioden, eftersom det i den sista meningen i artikel 7.1 endast fastställs följande: Medlemsstaterna ska bestämma hur den beräknade mängden av sådana nya besparingar som avses i andra stycket ska fördelas över perioden. Medlemsstaterna ska dock fastställa hur besparingarna ska fördelas över perioden. En medlemsstat kan t.ex. välja en linjär ökning av besparingarna över tid, medan en annan kan välja att starta senare men kräva större besparingar mot mitten eller slutet av perioden. 16. Om alternativa policyåtgärder (i enlighet med artikel 7.9) och/eller en nationell energieffektivitetsfond (i enlighet med artikel 20.6) används måste medlemsstaterna föreskriva minst två mellanliggande perioder, så som fastställs i artikel 7.10a: Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 11 ska kriterierna för de policyåtgärder som vidtas i enlighet med punkt 9 andra stycket och artikel 20.6 vara följande: a) I policyåtgärderna ska det föreskrivas minst två mellanliggande perioder under tiden fram till och med den 31 december 2020 och åtgärderna ska leda till att den ambitionsnivå som fastställs i punkt 1 uppnås. Periodernas längd och den mängd besparingar som ska uppnås ska rapporteras i enlighet med punkt 4 c och d i bilaga V): 4. Anmälan av metod Medlemsstaterna ska senast den 5 december 2013 till kommissionen anmäla den detaljerade metod som de föreslår för driften av kvotpliktsystem för energieffektivitet och för tillämpningen av artiklarna 7.9 och 20.6. Utom när det gäller skatter ska en sådan anmälan innehålla uppgifter om.. c) nivån på energisparmålet eller förväntade besparingar som ska uppnås under hela perioden och mellanliggande perioder,. Det finns inga krav gällande de mellanliggande periodernas längd eller vilka nivåer med avseende på besparingar som måste uppnås inom perioderna. B4. Vilka möjligheter i artikel 7.2 kan användas och i vilken utsträckning? 17. I artikel 7.2 och 7.3 fastställs följande: 2. Med förbehåll för punkt 3 får varje medlemsstat 6
a) använda värdena 1 % för 2014 och 2015, 1,25 % för 2016 och 2017 och 1,5 % för 2018, 2019 och 2020, vid den beräkning som krävs enligt punkt 1 första stycket, b) vid beräkningen helt eller delvis undanta den energi som säljs och används vid sådana industriella verksamheter som förtecknas i bilaga I till direktiv 2003/87/EG, c) låta energibesparingar som uppnås i energiomvandlings-, distributions- och överföringssektorerna, inklusive infrastruktur för effektiv fjärrvärme och fjärrkyla, till följd av genomförandet av de krav som anges i artiklarna 14.4, 14.5 led b, 15.1 15.6 och 15.9 räknas som sådana energibesparingar som krävs enligt punkt 1, och d) räkna energibesparingar till följd av nya enskilda åtgärder som genomförts sedan den 31 december 2008, som fortsätter att ha verkan 2020 och som kan mätas och verifieras, som sådana energibesparingar som avses i punkt 1. 3. Tillämpningen av punkt 2 får inte leda till en minskning på mer än 25 % av den mängd energibesparingar som avses i punkt 1. Medlemsstater som utnyttjar punkt 2 ska senast den 5 juni 2014 meddela kommissionen detta, inklusive de aspekter som förtecknas i punkt 2 som ska tillämpas och en beräkning som visar verkan på den mängd energibesparingar som avses i punkt 1. Av detta följer att det finns vissa möjligheter att ta hänsyn till vissa nationella omständigheter och att detta kan leda till att den mängd energibesparingar som måste uppnås under hela sjuårsperioden blir mindre. 18. Texten omfattar följande fyra möjligheter: a. Beräkna på basis av en lägre årlig besparingstakt. b. Ett fullständigt eller delvis undantagande av ETS-industrierna. c. Medräkna vissa energibesparingar från energiomvandlings- och energiöverföringssektorerna. d. Ta hänsyn till tidiga åtgärder som vidtagits före 2008 års utgång och som fortfarande ger besparingar 2020. Möjligheterna a och b rör den totala mängd energibesparingar som ska uppnås se exemplen nedan. De två sistnämnda möjligheterna, c och d, har att göra med vilka energibesparingar som får medräknas för att uppnå den mängd energibesparingar som krävs. Exempel: Om en medlemsstat endast utnyttjar den möjlighet som anges i artikel 7.2 a, alltså att utföra beräkningen med lägre procentsatser (1,0 % för 2014 och 2015, 1,25 % för 2016 och 2017 och 1,5 % för 2018, 2019 och 2020) blir den totala mängd energibesparingar som ska åstadkommas under perioden summan av följande sammanlagda procentandelar: för 2014 1,0 %, 2015 2,0 %, 2016 3,25 %, 2017 4,5 %, 2018 6,0 %, 2019 7
7,5 %, 2020 9,0 %. I det exempel som presenterades i avsnitt B2 ovan skulle mängden energibesparingar för sjuårsperioden då bli 33,25 Mtoe (istället för 42,0 Mtoe). Om en medlemsstat endast utnyttjar den möjlighet som anges i artikel 7.2 b och helt eller delvis undantar ETS-industrierna (EU Emissions Trading Scheme, EU:s utsläppshandelssystem) från den beräkning som ska utföras enligt artikel 7.1 måste medlemsstaten fastställa vilka mängder energi som levererats eller sålts i detaljistledet som används för dessa industriverksamheter. Denna beräkning utgår från den mängd energi som används för de verksamheter som förtecknas i bilaga I till ETS-direktivet 2 och som det redogörs för i Eurostats definition av slutlig energiförbrukning (kod B_101700). Från denna mängd måste den energi som används för de tre verksamheter som förtecknas under rubriken Energisektorn i bilaga I till ETS-direktivet dras av. De aktuella verksamheterna är förbränningsanläggningar med en tillförd effekt på mer än 20 MW (med undantag för anläggningar för hantering av farligt avfall och kommunalt avfall), mineraloljeraffinaderier och koksverk samt den energi som används för flygtransporter 3. Därefter kommer medlemsstaten att helt eller delvis behöva undanta denna beräknade slutliga energianvändning från beräkningen, och säkerställer då att resultatet efter avdraget inte understiger 75 % av det värde som hade blivit resultatet av en beräkning enligt avsnitt B2 (dvs. avdraget får inte i det exempel som används här överstiga 10,5 Mtoe och den mängd besparingar som krävs får inte understiga 31,5 Mtoe). Om en medlemsstat utnyttjar endast den möjlighet som anges i artikel 7.2 c och låter vissa energibesparingar från energiomvandlings- och energiöverföringssektorerna medräknas i den mängd energibesparingar som ska åstadkommas under perioden får avdraget inte uppgå till mer än 25 %, dvs. 10,5 Mtoe i exemplet i avsnitt B2 (de enskilda åtgärder som tillåts enligt punkt c analyseras i avsnitt D2 nedan). Om en medlemsstat endast utnyttjar den möjlighet som anges i artikel 7.2 d och medräknar tidiga åtgärder i den erfordrade besparingsmängd som ska uppnås under perioden får medlemsstaten medräkna besparingar till följd av enskilda åtgärder som genomförts efter 2008 års utgång och som fortfarande ger besparingar 2020. Denna mängd får inte motsvara mer än 25 %, dvs. 10,5 Mtoe i exemplet i avsnitt B2. 19. Medlemsstaterna kan fritt välja mellan dessa fyra möjligheter eller någon kombination av dem, med den enda begränsningen att, enligt artikel 7.3, de valda möjligheterna sammanlagt inte får omfatta mer än 25 % av de besparingar som krävs enligt artikel 7.1 Exempelvis kan en medlemsstat reducera den mängd besparingar som ska uppnås med 5,25 Mtoe genom att delvis undanta ETS-industrierna och få ett besparingskrav på 36,75 Mtoe under perioden. Samma medlemsstat kan också medräkna besparingar på upp till 5,25 Mtoe till följd av enskilda åtgärder före 2008 års utgång som fortfarande ger energibesparingar 2020. 2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen, i ändrad lydelse genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/29/EG av den 23 april 2009 och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (EUT L 275, 25.10.2003, s. 32). 3 Alternativt kan den mängd energi som används inom andra industrier än ETS-industrierna fastställas genom att den rapporterade slutliga energianvändningssiffran för motsvarande industrisektor multipliceras med förhållandet mellan växthusgasutsläppen för ETS-industrierna/icke-ETS-industrierna såsom detta rapporterats vid inventeringarna av växthusgaser. 8
C. VILKA POLITISKA INSTRUMENT OCH VILKA KRITERIER GÄLLER? 20. Följande frågor måste tas i beaktande när beslut fattas om vilka policyåtgärder som ska användas för att uppfylla kraven i artikel 7: 1. Vilka policyåtgärder eller kombinationer ska tillämpas? 2. Vilka kriterier ska utformningen av policyåtgärderna uppfylla? 3. Får energibesparingar räknas dubbelt för de syften som avses i artikel 7? C1. Vilka policyåtgärder eller kombinationer ska tillämpas? 21. I artikel 7 fastställs att den mängd energibesparingar som krävs ska uppnås genom nationella kvotpliktsystem för energieffektivitet eller andra policyåtgärder. En sådan policyåtgärd ska vara utformad för att åstadkomma energibesparing i slutanvändningsledet hos slutanvändarna (såsom fastställs i artikel 7.1 och 7.9) och definieras som reglering, finansieringsinstrument, finanspolitiskt instrument, frivilligt instrument eller informationsinstrument som formellt inrättats och genomförts i en medlemsstat i syfte att skapa ramar, krav eller incitament för marknadsaktörer att tillhandahålla och köpa energitjänster och vidta andra åtgärder för att förbättra energieffektiviteten (artikel 2.18). Denna lydelse utesluter policyåtgärder som i första hand är avsedda att stödja andra politiska mål än energieffektivisering eller energitjänster, liksom åtgärder som leder till energibesparingar i slutanvändningsledet men inte hos slutanvändarna. Exempel på sådana policyåtgärder skulle kunna vara anläggning av nya vägar för att minska överbelastningen i trafiken, olika avgifter för energinätverk eller inmatningspriser. 22. När det gäller valet av policyåtgärder talas det i direktivet om kvotpliktsystem för energieffektivitet (beskrivs i artikel 7.1 7.8) eller andra policyåtgärder (beskrivs i artikel 7.9 7.11 och artikel 20.6). I artikel 7.9 första och andra stycket anges att vilka kombinationer av policyåtgärder som helst godtas förutsatt att likvärdigheten upprätthålls. 23. Ett kvotsystem för energieffektivitet är ett obligatoriskt system som inrättas av en medlemsstat där energileverantörer åläggs att uppnå besparingar hos slutanvändarna. Krav gällande kvotpliktsystemens inrättande och drift finns i artikel 2, definitionerna 14, 18 22 och 24, artikel 7.1, 7.4 7.8 samt i punkterna 1, 2 och 4 i bilaga V. Relevanta bestämmelser finns också i artikel 18.3. De energileverantörer som åläggs krav inom ramen för dessa system är kvotpliktiga parter och ska utses av varje medlemsstat på grundval av objektiva och ickediskriminerande kriterier bland energidistributörer och/eller företag som säljer energi i detaljistledet vilka bedriver verksamhet inom medlemsstatens territorium (artikel 7.4). Drivmedelsdistributörer eller drivmedelsåterförsäljare som bedriver verksamhet inom medlemsstatens territorium får också inkluderas, oavsett om den energi som används inom transportsektorn inkluderas i beräkningen i artikel 7.1 och oavsett om enskilda åtgärder inom transportsektorn får räknas inom ramen för systemen. Som förklarats i avsnitt B3 måste medlemsstaterna fastställa hur den beräknade mängden energibesparingar ska fördelas över kvotpliktperioden. 9
För att ge kvotpliktiga parter flexibilitet när det gäller hur de uppnår de besparingar som krävs får medlemsstaterna tillåta dem att räkna med energibesparingar som uppnåtts av leverantörer av energitjänster eller andra tredje parter, förutsatt att det finns en process för godkännande av sådana besparingar (artikel 7.7 b). Kvotpliktsystemen för energieffektivitet kan också användas för att främja sociala mål, t.ex. för att minska energifattigdomen (artikel 7.7 a). Medlemsstaterna får i enlighet med artikel 20.6 tillåta att kvotpliktiga parter i ett kvotpliktsystem för energieffektivitet uppfyller sina skyldigheter genom att bidra till den nationella energieffektivitetsfonden. Det betalda beloppet ska då motsvara de investeringar som de kvotpliktiga parterna annars hade behövt göra för att åstadkomma de besparingar som ålagts dem. 24. De policyåtgärder som benämns som andra eller alternativa kan anta andra former. Följande möjligheter nämns i artikel 7.9 och artikel 20.6 (förteckningen är inte uttömmande): Energi- eller koldioxidskatter Energi- eller koldioxidskatter är skatter som införs av en medlemsstat och som leder till en minskad slutlig energianvändning. Krav gällande denna åtgärd finns i artikel 2.17 2.19, artikel 7.9 7.11 samt i punkterna 3 och 4 i bilaga V. Parten i dessa system är en genomförande offentlig myndighet vilket definieras som ett offentligrättsligt organ med ansvar för att genomföra eller övervaka energi- eller koldioxidbeskattning, finansieringssystem och finansieringsinstrument, skatteincitament, standarder och normer, energimärkningssystem eller utbildning. Finansieringssystem och finansieringsinstrument samt skatteincitament Dessa åtgärder är sådana som införs av en medlemsstat och som via ekonomiska och skattemässiga incitament leder till användning av energieffektiv teknik och ger minskad slutlig energianvändning. Krav gällande inrättande och genomförande av denna typ av åtgärder finns i artikel 2.15, 2.17 och 2.19, artikel 7.9 7.11 samt i punkterna 1, 2 och 4 i bilaga V. Övervakningen av denna policyåtgärd måste utföras av en genomförande offentlig myndighet eller bemyndigad part. En bemyndigad part är en juridisk person till vilken en statlig myndighet eller ett annat offentligt organ har delegerat befogenheten att utarbeta, förvalta eller hantera ett finansieringssystem för en statlig myndighets eller ett offentligt organs räkning. Finansieringssystemen och finansieringsinstrumenten ska finansieras med medel som antingen uteslutande kommer från offentliga källor (EU-källor eller nationella källor) eller från både offentliga källor (EU-källor eller nationella källor) och privata källor (såsom banker, investeringsfonder eller pensionsfonder) med det uttalade målet att åstadkomma enskilda åtgärder som leder till energibesparingar i slutanvändningsledet 4. Nationell energieffektivitetsfond En nationell energieffektivitetsfond kan vara vilken fond som helst som inrättats av en medlemsstat i syfte att stödja nationella energieffektivitetsinitiativ. Krav gällande denna typ av fonders inrättande och drift finns i artikel 2.15, 2.17 och 2.19, artikel 7.9 7.11, artikel 20.6 samt i punkterna 1, 2 och 4 i bilaga V. Övervakningen av denna policyåtgärd 4 Observera när det gäller EU-medel att medlemsstaterna ska avsätta minst 20 % av tilldelningen från Europeiska regionala utvecklingsfonden för 2014 2020 i mer utvecklade regioner, 15 % i övergångsregioner och 10 12 % i mindre utvecklade regioner för förnybar energi och energieffektivitet. 10
måste utföras av en genomförande offentlig myndighet eller bemyndigad part. För att räknas för de syften som anges i artikel 7 ska fondernas medel antingen uteslutande komma från offentliga källor (EU-källor eller nationella källor) eller från både offentliga källor (EU-källor eller nationella källor) och privata källor (såsom banker, investeringsfonder eller pensionsfonder) med det uttalade målet att åstadkomma enskilda åtgärder som leder till energibesparingar i slutanvändningsledet 5. Regleringar och frivilliga avtal Dessa åtgärder är sådana som införs av en medlemsstat och som leder till användning av energieffektiv teknik och ger minskad slutlig energianvändning. Det kan röra sig om juridiskt bindande åtgärder där användningen av specifika energieffektivitetstekniker föreskrivs eller om frivilliga avtal där aktörer industrin eller lokala myndigheter åtar sig att genomföra vissa åtgärder. Krav gällande dessa policyåtgärders inrättande och funktion finns i artikel 2.16 och 2.18 2.19, artikel 7.9 7.11 samt i punkterna 1, 2 och 4 i bilaga V. Deltagare i dessa politiska instrument kallas deltagande part, vilket definieras som företag eller offentligt organ, som inom ramen för ett frivilligt avtal har förbundit sig att uppfylla vissa mål eller som omfattas av ett nationellt, reglerat styrmedel. Standarder och normer Standarder och normer är policyåtgärder (såsom byggnormer eller krav på en viss minimiprestanda för en process) som införs av en medlemsstat och som syftar till att förbättra exempelvis produkters, tjänsters, byggnaders eller fordons energieffektivitet. Standarder och normer som är obligatoriska och tillämpliga i medlemsstaterna enligt unionsrätten räknas inte hit, vilket förklaras vidare i punkterna 34 och 36 nedan. Krav gällande denna typ av åtgärd finns i artikel 2.17 2.19, artikel 7.9 7.11 samt i punkterna 1, 2 och 4 i bilaga V. Parter som deltar i åtgärder av denna typ är genomförande offentliga myndigheter. Energimärkningssystem Energimärkningssystem är märkningssystem som inrättas av medlemsstaterna, med undantag för sådana som är obligatoriska och tillämpliga i medlemsstaterna enligt unionsrätten. (Besparingar som enbart uppnås tack vare införandet av en energimärkning såsom energimärkningsdirektivet 6 kräver får alltså inte räknas 7 ). Krav gällande inrättande och genomförande av energimärkningssystem finns i artikel 2.17 2.18 och 2.19, artikel 7.9 7.11 samt i punkterna 1, 2 och 4 i bilaga V. Observera att effekten av sådana märkningar måste övervägas noga så att kopplingen mellan märkningen och de enskilda åtgärder som den anses föranleda kan fastställas. Yrkesutbildning och utbildning, inklusive energirådgivningsprogram Dessa åtgärder är sådana som införs av en medlemsstat och som leder till användningen av energieffektiv teknik och ger minskad slutlig energianvändning genom exempelvis yrkesutbildningsprogram för energibesiktningsmän, utbildningsprogram för 5 Ibid 4. 6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU av den 19 maj 2010 om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser (EUT L 153, 18.6.2010, s. 1). 7 Energimärkning av produkter som grundar sig på energimärkningsdirektivet kan användas som en del i andra alternativa policyåtgärder (t.ex. finansierings- eller skatteincitament, energieffektivitetskrav, frivilliga avtal). Effekten av sådana alternativa policyåtgärder ska beräknas i enlighet med kraven i artikel 7 och bilaga V. 11
energiansvariga eller energirådgivningsprogram för hushåll. Krav gällande inrättande och genomförande av denna typ av åtgärder finns i artikel 2.17 2.18 och 2.19, artikel 7.9 7.11 samt i punkterna 1, 2 och 4 i bilaga V. Övervakningen av denna policyåtgärd måste utföras av en genomförande offentlig myndighet. Observera att effekten av sådana åtgärder måste övervägas noga så att kopplingen mellan yrkesutbildnings- eller utbildningsaktiviteten och de enskilda åtgärder som den anses föranleda kan fastställas. Andra alternativa policyåtgärder Den förteckning som återfinns i artikel 7.9 är inte uttömmande och andra policyåtgärder kan tillämpas. I enlighet med de krav som ställs i den tredje meningen i punkt 9 sista stycket ska medlemsstaterna emellertid i sin anmälan till kommissionen förklara hur en motsvarande nivå med avseende på besparing, övervakning och verifiering uppnås. 25. För att minska den administrativa bördan och för att åstadkomma en heltäckande politisk ram kan medlemsstaterna samla alla enskilda policyåtgärder för genomförande av artikel 7 i ett heltäckande nationellt program för energieffektivitet (artikel 7.9 och skäl 23). 26. Vilken kombination som helst av de politiska instrument som nämns ovan får användas. Eftersom de olika slutanvändningssektorerna står inför olika utmaningar kan olika politiska instrument som riktas mot var och en av de olika sektorerna användas. En medlemsstat skulle t.ex. kunna åstadkomma en del av de besparingar som krävs genom ett nytt eller befintligt kvotpliktsystem, en del genom nya eller befintliga ekonomiska politiska instrument för bostadssektorn, en del genom avtal med sektorer inom industrin, en del genom skattepolitik (t.ex. koldioxidskatter), en del genom genomförandet av bestämmelserna om energibesiktning i artikel 8 och en del genom lokala program för främjande av effektivare transporter i stadsmiljö. Effekten av alla dessa åtgärder måste kvantifieras enligt beskrivningen i de olika avsnitten i denna kommentar. 12
C2. Vilka kriterier ska utformningen av policyåtgärderna uppfylla? 27. Den konkreta utformningen av policyåtgärderna för att följa artikel 7 ska fastställas av medlemsstaterna i enlighet med de grundläggande krav och kriterier som fastställs i artikel 7 och bilaga V. Dessa sammanfattas i tabellen nedan. Policyåtgärd Kriterier som policyåtgärden ska uppfylla Relevanta artiklar Kvotpliktsystem Energi- och koldioxidskatter Regleringar eller frivilliga avtal Relevanta artiklar A 7.1 A 7.9 a A 7.9 c Ska leda till resultat motsvarande den ambitionsnivå som anges i A 7.1 Innehålla bestämmelser om minst 2 mellanliggande perioder Tydligt avgränsade ansvarsområden för kvotpliktig part (KP), bemyndigad part (BP), deltagande part (DP), genomförande offentlig myndighet (GOM) Transparent metod för fastställande av besparingar Besparingar uttryckta som slutlig energianvändning eller primärenergianvändning med omvandlingsfaktorerna i bilaga IV Besparingar beräknade på basis av punkterna 1 och 2 i bilaga V Besparingar beräknade på basis av punkt 3 i bilaga V Årsrapport från DP, om genomförbart Data ska tillhandahållas av KP, om så krävs A 7.1 och 10 a Finansieringssystem och skatteinstrument, standarder och normer, energimärkning, yrkesutbildning och utbildning A 7.9 b, d, e, f och A 20.6 A 7.10 a X A 7.4, 7.10 b A 7.4, 7.10 c KP GOM DP GOM eller BP A 7.10 d A 7.10 e X A 7.10 f X X X A 7.10 g X X X A 7.8 X X X Övervakning av resultaten A 7.6, 7.10 h Kontrollsystem A 7.6, 7.10 i Årlig publicering av årlig A 7.8, tendens 7.10 j Anmärkning: indikerar att kriteriet ska uppfyllas för den aktuella policyåtgärden, X att kriteriet inte behöver uppfyllas för den aktuella policyåtgärden. A betyder artikel. 13
C3. Får energibesparingar räknas dubbelt för de syften som avses i artikel 7? 28. En kombination av flera policyåtgärder kan leda till förverkligandet av en och samma enskilda åtgärd. Det anges tydligt i artikel 7.12 att de energibesparingar som den enskilda åtgärden i ett sådant fall leder till inte får räknas dubbelt: 12. Medlemsstaterna ska se till att energibesparingar inte räknas dubbelt i de fall där inverkan av policyåtgärder eller enskilda åtgärder överlappar varandra. Beslut om vilken metod som ska användas för att säkerställa detta ska fattas på nationell nivå och rapporteras i enlighet med punkt 4 f i bilaga V om beräkningsmetoder. D. VILKA SEKTORER OCH ENSKILDA ÅTGÄRDER SKA MAN FOKUSERA PÅ? 29. När det ska fastställas från vilka sektorer och från vilka enskilda åtgärder som utförts till följd av policyåtgärder som energibesparingarna kan räknas kan följande frågor uppstå: 1. Finns det några begränsningar gällande valet av sektorer? 2. Från vilka enskilda åtgärder får besparingarna räknas? 3. När måste de enskilda åtgärderna äga rum? D1. Finns det några begränsningar gällande valet av sektorer? 30. Artikel 7 syftar till att åstadkomma energibesparingar i slutanvändningsledet (punkt 1 andra meningen) och det finns inga begränsningar för vilka slutliga energianvändningssektorer som kan utses som målsektorer i de nationella policyåtgärder som inrättas i syfte att genomföra denna artikel. Besparingar som föranletts av policyåtgärder inom sektorerna transport och ETS-industrierna får medräknas även om dessa sektorers energianvändning har undantagits från beräkningen av den totala mängden energibesparingar enligt beskrivningen i avsnitt B1 i denna kommentar. 31. Utöver energibesparingar i slutanvändningsledet får medlemsstaterna, enligt beskrivningen i avsnitt B4 ovan, besluta sig för att inom ramen för den begränsning på 25 % som fastställs i artikel 7.2. och 7.3 inrikta sig på vissa besparingar på försörjningssidan, från energiomvandlings-, distributions- och överföringssektorerna, inklusive infrastruktur för effektiv fjärrvärme och fjärrkyla (se punkt 38 nedan för närmare uppgifter). D2. Från vilka enskilda åtgärder får besparingarna räknas? 32. När policyåtgärderna kvantifieras ska endast energibesparingar som föranletts av faktiska enskilda åtgärder som i sin tur härrör från genomförandet av de aktuella policyåtgärderna tas med i beräkningen. Besparingar kan räknas om de föranletts av enskilda åtgärder som i) sparar energi och ii) vidtagits till följd av en policyåtgärd som en medlemsstat infört. Detta följer av de definitioner i artikel 2 som återges nedan. 18. policyåtgärd: reglering, finansieringsinstrument, finanspolitiskt instrument, frivilligt instrument eller informationsinstrument som formellt inrättats och genomförts i en medlemsstat i syfte att skapa ramar, krav eller incitament för marknadsaktörer att 14
tillhandahålla och köpa energitjänster och vidta andra åtgärder för att förbättra energieffektiviteten. 19. enskild åtgärd: åtgärd som leder till kontrollerbar och mätbar eller uppskattningsbar förbättring av energieffektiviteten och som vidtas till följd av en policyåtgärd. 33. För att en verksamhet ska tas med i beräkningen måste enligt punkt 2 c i bilaga V följande förutsättningar föreligga: c) Den förpliktade, deltagande eller bemyndigade partens verksamhet måste bevisligen vara väsentlig för uppnåendet av de besparingar som parterna gör anspråk på. Av detta väsentlighetstest följer att varken ett automatiskt genomförande av EU:s lagstiftning eller självständigt genomförda förbättringar som beror på exempelvis marknadskrafter eller teknisk utveckling får tas med i beräkningen. Medlemsstaterna får inte ta med åtgärder som hade vidtagits oavsett i beräkningen. Verksamheten hos de parter inom den nationella offentliga sektorn som genomför policyåtgärden måste vara väsentlig för den enskilda åtgärdens genomförande. Med väsentlig menas att den aktuella parten måste ha bidragit till genomförandet av den aktuella specifika enskilda åtgärden och att bidraget från eller deltagandet av den förpliktade, deltagande eller bemyndigade parten inte får ha haft vad som uppenbarligen endast är en marginell effekt på slutanvändarens beslut om att investera i energieffektivitet. Med bevisligen menas att medlemsstaten måste kunna visa att det förhåller sig så. 34. Utöver detta väsentlighetstest fastställs också i punkterna 2 a och 3 a i bilaga V att det i vissa fall endast är besparingar som överstiger de minimikrav som ställs i EU:s lagstiftning som kan medräknas. Detta är relevant för enskilda åtgärder som föranletts av kvotpliktsystem, alternativa policyåtgärder och nationella energieffektivitetsfonder som har anknytning till exempelvis följande EU-lagstiftning: Gällande produkter: de krav som fastställts genom genomförandeåtgärderna i enlighet med ekodesigndirektivet 8. Gällande nya personbilar och lätta nyttofordon: de utsläppsnormer som fastställs i förordningarna 443/2009 9 och 510/2011 10. Gällande skatter: de minimiskattenivåer som är tillämpliga på bränslen enligt kraven i rådets direktiv 2003/96/EG om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet 11 eller i rådets direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt 12. 8 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG av den 21 oktober 2009 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter (omarbetning) (EUT L 285, 31.10.2009, s. 10). 9 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 443/2009 av den 23 april 2009 om utsläppsnormer för nya personbilar som del av gemenskapens samordnade strategi för att minska koldioxidutsläppen från lätta fordon (EUT L 140, 5.6.2009, s. 1). 10 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 510/2011 av den 11 maj 2011 av om fastställande av utsläppsnormer för nya lätta nyttofordon som ett led i unionens samordnade strategi för att minska koldioxidutsläppen från lätta fordon (EUT L 145, 31.5.2011, s. 1). 11 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet (EUT L 283, 31.10.2003, s. 51). 12 Rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 11.12.2006, s. 1). 15
När dessa lagtexter ändras eller när nya genomförandeåtgärder antas gäller de nya nivåerna. 35. När den energiprestanda som krävs däremot avgörs av nationella politiska beslut som inte är ett resultat av obligatoriska och tillämpliga EU-krav gäller för de enskilda åtgärder som föranleds av dessa policyåtgärder att samtliga resulterande energibesparingar kan tillskrivas de aktuella enskilda åtgärderna. 36. Utöver de begränsningar som nämns i punkt 34 fastställs i direktivet ytterligare begränsningar av möjligheten att medräkna besparingar från vissa alternativa policyåtgärder. För alternativa policyåtgärder (förutom beskattning) anges sådana begränsningar i artikel 7.9 d och 7.9 e enligt följande: d) Standarder och normer som syftar till att förbättra energieffektiviteten hos produkter och tjänster, inklusive byggnader och fordon, med undantag för sådana som är obligatoriska och tillämpliga i medlemsstaterna enligt unionsrätten. e) Energimärkningssystem, med undantag för sådana som är obligatoriska och tillämpliga i medlemsstaterna enligt unionsrätten. Förbehållet gällande åtgärder som är obligatoriska och tillämpliga i medlemsstaterna enligt unionsrätten innebär att när konkreta nivåer för energiprestanda eller märkningssystem föreskrivs i EU:s lagstiftning får de energibesparingar som föranleds av enskilda åtgärder som är ett resultat av den automatiska införlivningen av dessa nivåer inte räknas som en alternativ policyåtgärd. Det är endast om de nationellt fastställda nivåerna är mer ambitiösa än de som krävs på EU-nivå (i den mån detta är juridiskt möjligt) som skillnaden mellan de obligatoriska EU-nivåerna och de i realiteten fastställda nivåerna får räknas. När det finns andra alternativa policyåtgärder (såsom finansiering, skattepolitiska instrument eller frivilliga avtal) som påskyndar ibruktagandet av exempelvis mer energieffektiva produkter, byggnader, fordon eller tjänster får alla besparingar som föranleds av de enskilda åtgärderna räknas fullt ut, med undantag för de åtgärder som tas upp i punkterna 2 a och 3 a i bilaga V. För dessa gäller de nivåer som fastställts genom tillämpningen av den EUlagstiftning som anges i punkterna 2 a och 3 a i bilaga V som lägsta utgångspunkt när energibesparingarna från samtliga enskilda åtgärder beräknas. 37. Det finns inga begränsningar för vilka typer av åtgärder för energibesparingar i slutanvändningsledet som får räknas. 38. Däremot får endast begränsade besparingar från enskilda åtgärder som sparar energi inom energiframställning, energiomvandling och energiöverföring räknas. För det första begränsas mängden energibesparingar som får komma från sådana åtgärder av artikel 7.3 (såsom förklarats i avsnitt B4). För det andra måste dessa enskilda åtgärder vara ett resultat av genomförandet av de krav som fastställs i artikel 14.4, artikel 14.5 b, artikel 15.1 15.6 och 15.9 i direktivet. Sammanfattningsvis får besparingar på försörjningssidan medräknas i 25- procentspaketet om de kommer från enskilda åtgärder som är ett resultat av något av följande: 16
Policyåtgärder som en medlemsstat vidtar för att utveckla en effektiv fjärrvärme- och fjärrkylainfrastruktur och/eller för att hantera utvecklingen av högeffektiv kraftvärme och användningen av värme och kyla från spillvärme och förnybara energikällor. De energibesparingar som uppnås när en befintlig termisk elproduktionsanläggning med en total tillförd effekt på mer än 20 MW efter en nyttokostnadsanalys, under en omfattande uppgradering, omvandlas till en högeffektiv kraftvärmeanläggning. Policyåtgärder som en medlemsstat vidtar för att öka effektiviteten inom överföring och distribution. Policyåtgärder som en medlemsstat vidtar för att uppmuntra operatörer av bränsleförbränningsanläggningar med en total installerad tillförd effekt på 50 MW eller mer att förbättra sin årliga genomsnittliga nettodriftsverkningsgrad. D3. När måste de enskilda åtgärderna äga rum? 39. Eftersom det krävs nya besparingar kan inte alla åtgärder som medlemsstaterna någonsin vidtagit på området energibesparing i slutanvändarledet räknas för de syften som anges i artikel 7. Artikeln innehåller regler för när en åtgärd ska ha ägt rum för att kunna medräknas i de energibesparingar som ska uppnås. 40. I princip finns det två metoder som kunde ha tillämpats här: a) Det hade kunnat krävas att artikelns krav skulle uppfyllas genom nya policyåtgärder. Besparingar som föranletts av policyåtgärder som redan fanns före ett visst brytdatum skulle då ha uteslutits. b) Det hade kunnat krävas att artikelns krav skulle uppfyllas genom nya enskilda åtgärder. Besparingar från enskilda åtgärder som vidtagits efter brytdatumet skulle då ha kunnat räknas, även om den policyåtgärd som hade gett upphov till de enskilda åtgärderna (t.ex. ett finansieringssystem) hade införts före brytdatumet. I texten tillämpas den sistnämnda metoden, dvs. besparingar från enskilda åtgärder som har genomförts under kvotpliktperioden (efter den 1 januari 2014 och fram till den 31 december 2020) får räknas, även om den policyåtgärd som gett upphov till de enskilda åtgärderna infördes före periodens början. Om en medlemsstat t.ex. införde ett finansieringssystem för fönsterbyten 2005 som fortfarande fanns på plats 2014, och som finansierade 100 000 fönsterbyten per år, skulle besparingarna från de enskilda åtgärder (utbytta fönster) som genomfördes under 2014 och senare år kunna räknas. Om den aktuella medlemsstaten har beslutat sig för att använda möjligheterna i artikel 7.2 d (se avsnitt B4 ovan) skulle besparingarna från de fönsterbyten som gjorts mellan 2008 års utgång och 2013 års utgång också kunna räknas. 41. I artikel 7.7 c fastställs följande: 7. Inom kvotpliktsystemet för energieffektivitet får medlemsstaterna [.] c) tillåta kvotpliktiga parter att medräkna besparingar som uppnåtts under ett visst år som om de uppnåtts något av de fyra föregående eller tre följande åren. 17
Enligt denna bestämmelse får medlemsstaterna, när det gäller kvotpliktsystem för energieffektivitet, ge de kvotpliktiga parterna ytterligare flexibilitet för att medräkna energibesparingar från enskilda åtgärder som uppnåtts fyra år före eller tre år efter det år då de i själva verket utförs i de energibesparingar som de måste uppnå. Vi beaktandet av denna bestämmelse bör medlemsstaterna komma ihåg att tidsramen för denna artikel fastställs i dess första punkt, enligt vilken de kvotpliktiga parterna måste nå ett energibesparingsmål motsvarande nya besparingar på 1,5 % varje år från januari 2014 till den 31 december 2020. Ett begränsat undantag från denna tidsram medges i artikel 7.2 och 7.3, och lagstiftaren har ställt upp specifika villkor för detta undantag, såsom ett tak på 25 % och förhandsanmälan till kommissionen. E. HUR SKA ENERGIBESPARINGARNA FRÅN VARJE ENSKILD ÅTGÄRD BERÄKNAS? 42. Metoden för artikel 7 måste svara på följande frågor: 1. Vilken mängd energibesparingar kan tillskrivas varje åtgärd? 2. På vilket sätt ska energieffektivitetsförbättringarnas livstid tas med i beräkningen? E1. Vilken mängd energibesparingar kan tillskrivas varje åtgärd? 43. Reglerna för vilken mängd energibesparingar som kan tillskrivas varje enskild åtgärd ska fastställas av medlemsstaterna i enlighet med den ram som ges av artikel 7 och bilaga V. 44. När det gäller policyåtgärder (inklusive de som har sin grund i kvotpliktsystem för energieffektivitet och alla alternativa policyåtgärder utom beskattning) måste principerna i punkterna 1 och 2 i bilaga V. I punkt 1 nämns följande fyra metoder för beräkning av besparingarna till följd av olika typer av åtgärder: Förmodade besparingar (standardvärden för varje åtgärd), uppmätta besparingar (mätningar före och efter), skattade besparingar (på grundval av ingenjörsuppskattningar) och undersökningsbaserade besparingar (på grundval av konsumentundersökningar). Vid tillämpningen av dessa fyra metoder måste de nivåer som anges i punkt 2 b och c i bilaga V respekteras. Förmodade och skattade besparingar har hittills varit de mest använda metoderna. Medlemsstaterna måste avgöra för vilka aktuella energieffektivitetsåtgärder det finns energibesparingsnormer som är väletablerade eller stöds av oberoende bevisning. För dessa åtgärder kan förmodade eller skattade besparingar användas. Medlemsstaterna rekommenderas att publicera information om hur de förmodade eller skattade besparingarna fastställs och vilka mängder energibesparingar som tillskrivs olika enskilda åtgärder samt att säkerställa att denna information är öppet tillgänglig. I synnerhet bör de skattade besparingarna definieras på grundval av metoder och riktmärken som fastställts i medlemsstaterna och görs av kvalificerade eller ackrediterade experter som är oberoende av de berörda förpliktade, deltagande eller bemyndigade parterna. För övriga åtgärder måste energibesparingarna mätas eller undersökas så att deras omfattning kan fastställas. 18
45. När det gäller policyåtgärder i form av beskattning måste principerna i punkt 3 a i bilaga V följas När energibesparingar till följd av beskattning beräknas ska priskänslighet i efterfrågan beaktas vid bedömningen av hur de prisökningar som uteslutande beror på skatten (och inte t.ex. på inflation eller andra politiska åtgärder) skulle påverka konsumenternas beteende. När det gäller skatteincitament där konsumenter exempelvis får en skattereducering om de tillämpar en viss energibesparingsåtgärd eller ingår i ett frivilligt avtal ska reglerna i punkterna 1 och 2 i bilaga V. 46. Om flera olika typer av policyåtgärder används i kombination, t.ex. ett kvotpliktssystem för energieffektivitet i kombination med skatteincitament eller skatteincitament, yrkesutbildning och utbildning och märkning, måste dubbelräkning undvikas och det måste klart framgå vilka av de besparingar som åstadkommits som ska tillskrivas vilka åtgärder, såsom fastställs i artikel 7.12. E2. På vilket sätt ska energieffektivitetsförbättringarnas livstid tas med i beräkningen? 47. När man har bestämt vilken mängd energibesparingar som ska tillskrivas varje enskild åtgärd är nästa steg att fastställa under vilken tidsperiod en viss åtgärd kommer att fortsätta leda till energibesparingar. I artikel 7 ligger fokus på den mängd besparingar som måste uppnås fram till 2020, och i punkt 2 e i bilaga V fastställs följande: e) Beräkningen av energibesparingar ska ta hänsyn till besparingarnas livslängd. Detta får göras genom att räkna de besparingar som varje enskild åtgärd kommer att uppnå mellan datumet för genomförande och den 31 december 2020. Alternativt får medlemsstaterna anta en annan metod som uppskattas uppnå minst samma totala mängd besparingar. Om andra metoder används ska medlemsstaterna se till att den totala mängd energibesparingar som beräknas med dessa andra metoder inte överstiger den mängd energibesparingar som skulle ha blivit resultatet av beräkningen om man räknar de besparingar som varje enskild åtgärd kommer att uppnå mellan datumet för genomförande och den 31 december 2020. Medlemsstaterna ska i sin första nationella handlingsplan för energieffektivitet i enlighet med bilaga XIV till detta direktiv i detalj beskriva vilka andra metoder de har använt och vilka åtgärder som har vidtagits för att se till att detta bindande beräkningskrav följs. En medlemsstat kan alltså välja att tillskriva varje enskild åtgärd de faktiska besparingar som denna åtgärd kommer att uppnå mellan året för genomförande och 2020. Denna metod kallas nedan den enkla metoden. 48. Medlemsstaterna kan också, särskilt i syfte att främja långsiktiga förbättringar av energieffektiviteten, välja att avvika från denna metod, förutsatt att den mängd energibesparingar som krävs, beräknad i enlighet med beskrivningarna i punkterna 52 55 nedan, ändå uppnås senast 2020. 49. För att illustrera den enkla metoden kan vi tänka oss en enskild åtgärd, t.ex. fönsterbyten, som reducerar energianvändningen med 1 ton oljeekvivalenter (toe) per år och som fortsätter ge denna besparing år efter år. Om den enkla metoden används kommer åtgärden, om den genomförs 2014, att ge en besparing på 1 toe under 2014 och 1 toe under vart och ett av de 19