Finlandssvensk språkvård en resultatrik ideologi?

Finlandssvensk språkvård en resultatrik ideologi? CHARLOTTA AF HÄLLSTRÖM-REIJONEN Forskningscentralen för de inhemska språken, Helsingfors Den förhärskande åsikten är och har varit att målet för språkvården i Finland är en enhet mellan det svenska riksspråket och finlandssvenskan. Denna enhet uppnås främst genom att finlandssvenskan anpassar sig till rikssvenskan, inte genom ett ömsesidigt närmande. I denna studie presenteras en pilotundersökning där jag granskar i vilken mån finlandismerna fortlever, trots språkvårdens försök att motarbeta dem. Jag undersöker sådana finlandismer som tas upp i Hugo Bergroths bok Finlandssvenska (1917, 1928) och som också förekommer i ett tidningsmaterial från 1915. Underrubriken till boken Finlandssvenska, dvs. Handledning till undvikande av provinsialismer i tal och skrift avslöjar att huvudsyftet med boken var att lära läsarna undvika provinsialismer (finlandismer). Med min undersökning vill jag se om Bergroths program för att motverka finlandismerna har burit frukt och i förlängningen vad den finlandssvenska språkvården har för möjligheter att nå resultat. Undersökningen visar att Bergroths program för att motverka finlandismer inte hittills har varit särskilt framgångsrikt. Den nationella finskhetsrörelsen i Finland, fennomanin, som utgick från Friedrich Hegels tankar, strävade efter att skapa en enad finsk nation för att stärka Finlands ställning i förhållande till Ryssland, som landet var en del av 1809 1917. Nationens gränser skulle sammanfalla med dess folks gränser, och således också med dess språks gränser. Målet var bland annat en förfinskning av Finland för att undgå förryskning. Parallellt med förfinskningssträvandena förekom alltså även förryskningssträvanden, främst från 1890 framåt. Som en motreaktion till fennomanin uppstod svekomanin. Enligt svekomanerna fanns det två nationaliteter 1) i Finland, en finsk och en svensk. Finlands svenskspråkiga befolkning, en mycket heterogen grupp bestående av allt från bönder och fiskare till borgare, akademiker och ståndspersoner, skulle fås att förstå sina gemensamma särdrag. Den sammanhållande faktorn blev den gemensamma kulturen, med språket som ett speciellt betydelsebärande element 157

Finlandssvensk språkvård en resultatrik ideologi? (Lönnqvist 2001:20). En sådan konsolidering av de svenskspråkiga som en grupp skulle stärka den mot både förfinsknings- och förryskningsförsök. Den finlandssvenska språkvården har utvecklats ur den svekomanska ideologin. Dess främsta mål har varit att svenskan i Finland inte ska utvecklas till ett eget språk, utan att den ska förbli en varietet av svenskan (i Sverige). Enligt Lönnqvist (1984:160) skulle de historiskt-etnografiska banden till svenskt språk- och kulturområde knytas starkare också genom språkvården. Man hade en vision om Finlands svenskbygder och den svenska folkstammen i Finland som en del av Sverige. En finlandssvensk nationell samling med kulturell anknytning till Sverige sågs som en överlevnadsfråga. Den finlandssvenska språkvårdens inriktning på ett språk fritt från finlandismer har därtill ett samband med den debatt som fördes om danismer i Sverige i slutet av 1800- talet och början av 1900-talet (Loman 1982:55). Att slutet av 1800-talet mer allmänt innebar en förändrad syn på språket kan man utläsa ur samtidens språkriktighetslitteratur och grammatikor. Nils Linder utgav 1886 den första egentliga svenska språkriktighetshandboken, Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift (Teleman 2003:51) medan K.V. Bremers Utkast till Svensk Språklära för den första undervisningen i modersmålet (1871) var den första skolgrammatikan i Finland som explicit uttryckte tanken på normeringen som ett medel för att uppnå språklig korrekthet. I förordet till detta verk poängterar Bremer hur viktigt det är att eleverna, utöver allmänna insikter i språkstruktur, även meddelas «en så fullständig vägledning som möjligt till ett säkert och riktigt användande af språket i tal och skrift». Detta kan ses som ett exempel på 1870-talets normskärpning (Sundström 1983:239). Hugo Bergroth (1866 1937), lektor i svenska språket vid Helsingfors universitet 1893 1934, utgav 1917 första upplagan av Finlandssvenska. Handledning till undvikande av provinsialismer i tal och skrift. Bergroth hade ideologiskt en mycket stark ställning, inom skolundervisningen med handboken Högsvenska som utkom i många upplagor, men också bland den vuxna befolkningen under en mycket lång tid. Att Bergroth skattades mycket högt under början av 1900-talet har jag visat i en tidigare artikel (af Hällström- Reijonen 2005), men jag har också visat (af Hällström-Reijonen 2007) att man från 1950-talet i vissa kretsar började se mer kritiskt på hans inflytande. Man kan dock säga att dagens finlandssvenska språkvård fortfarande har en ideologisk bas i Bergroth. Som exempel kan ges förordet till Finlandssvensk ordbok (af Hällström-Reijonen & Reuter 2008): 158

Charlotta af Hällström-Reijonen Syftet med ordboken är att öka medvetenheten om finlandismer bland finlandssvenskarna och på det sättet hindra finlandssvenskan från att fjärma sig från rikssvenskan. I inledningen till Hugo Bergroths Finlandssvenska [ ] skriver författaren: Ändamålet med detta arbete är [ ] att söka bidraga till bortarbetandet av de talrika provinsiella egenheter som vidlåda vår finländska svenska. Samma syfte har också denna bok [ ] (af Hällström-Reijonen & Reuter 2008:3). Haugens språkvårdsmodell tillämpad på finlandssvenskan I sin språkvårdsmodell (t.ex. Haugen 1987:59 64) delar Einar Haugen upp språkvårdsprocessen i fyra delar: 1. val av norm (selection of norm), 2. kodifiering (codification of norm), 3. implementering (implementation) och 4. utveckling av normen (elaboration). Valet av norm och dess implementering är samhällets ansvar medan kodifieringen och utvecklingen av normen är språkvetarnas och språkbrukarnas (linguists and writers) ansvar. Tillämpat på finlandssvenskan kan man säga att valet av norm (steg 1) skedde under senare hälften av 1800-talet och början av 1900-talet, då man beslutade att inte utveckla finlandssvenskan till ett eget språk utan i stället valde den standardsvenska normen som sin. I steg 1 är de icke-lingvistiska målen vanligen mest synliga (Deumert & Vandenbussche 2003:5) och detta gäller även finlandssvenskan. Valet gjordes av politiska skäl, som ett svar på den press som fennomanin och förryskningen skapade. Kodifieringen (steg 2), representeras av de listor på finlandismer som gjordes upp av Hugo Bergroth, men också av hans föregångare (främst A.O. Freudenthal och Karl Lindström) och senare språkvårdare. Implementeringen av normen (steg 3) innefattar enligt Haugen «the activity of a writer, an institution, or a government in adopting and attempting to spread the language form that has been selected and codified» (1987, s. 61). I finlandssvenskan har detta dels tagit sig uttryck i att skolan och olika skribenter på traditionellt vis har försökt följa den gemensamma normen, dels genom att bland annat i debatter skapa acceptans för (eller kritisera) den finlandssvenska språkvårdsideologin. 2) Normen har utvecklats och utvecklas fortfarande (steg 4) bland annat i dagens språkvårdsverksamhet t.ex. på Forskningscentralen för de inhemska språken men också på andra håll i det finlandssvenska samhället. Beträffande dagens norm kan man konstatera att den ursprungliga ideologin fortfarande starkt lever kvar i synen på finlandismernas vara eller inte vara. Men den finlandssvenska språkvården har också andra tyngdpunktsområden. Dels arbetar den finlandssvenska språkvården i högre grad än tidigare med 159

Finlandssvensk språkvård en resultatrik ideologi? statusvård, t.ex. arbetet med språklagen av år 2004 och handlingsprogrammet för svenskan i Finland (Tandefelt 2003), dels fokuserar språkvården numera textuella aspekter på språket, t.ex. i det klarspråksarbete som Forskningscentralen för de inhemska språken bedriver. Lever finlandismerna från 1915 kvar? I det här avsnittet undersöker jag några av de finlandismer som Bergroth tar upp i andra upplagan av Finlandssvenska (1928). Lever Bergroths finlandismer fortfarande kvar, trots hans (och även senare språkvårdares) uppmaning att de bör undvikas? Syftet är att se om Bergroths och den finlandssvenska språkvårdens program för att motverka finlandismer har burit frukt. Materialet jag använder mig av i undersökningen består av Hufvudstadsbladet 3) 1.1. 4.1.1915. Jag har excerperat finlandismer i materialet vilket har gett mig en lista på 69 finlandismer som Bergroth tar upp. På detta sätt har jag fått sådana finlandismer som verkligen var i användning 1915, och det här tillåter mig också att bortse från sådana som kan ha varit i mycket begränsad användning redan i början av 1900-talet, och rena ordbokskonstruktioner, men som ändå har hittat sin väg till Finlandssvenska. Dessa finlandismer har jag gjort sökningar på i Språkbanken i Finland. Språkbanken ligger på en server hos CSC (Center for Scientific Computing). Den finlandssvenska textsamlingen omfattar för närvarande drygt 34 miljoner ord. (Se tabell 1.) Tabell 1: De finlandssvenska delkorpusarna i Språkbanken i Finland och deras omfång Delkorpus Antal ord Finska notisbyrån 1999 2 675 611 Finska notisbyrån 2000 5 910 201 FISC 4) Litteratur 636 052 FISC Myndighet 352 924 FISC Sakprosa 437 891 FISC Tidning 949 924 Hufvudstadsbladet 1998 9 304 383 Hufvudstadsbladet 1999 9 715 267 Jakobstads Tidning 1999 883 785 Jakobstads Tidning 2000 2 447 514 Söderströms 5) 1997 1999 A 183 462 Söderströms 1997 1999 B 915 572 Summa: 34 212 595 160

Charlotta af Hällström-Reijonen Det bör noteras att jag i materialet från 1915 har tagit med annonstext, vilket inte finns i Språkbanken. Olika sammansättningar och avledningar med samma finlandism har jag räknat som en finlandism. Forstarbete, forstkonduktör, forstlig, forststat skogs- och forstmästar, forstmästartjänst jägmästare, jägmästartjänst har alltså alla räknats som exempel på finlandismen forst-. Ministeradjoint biträdande minister och stadsprefektsadjoint biträdande stadsprefekt har jag räknat som finlandismen -adjoint. Bolagist rumskamrat och dambolagist kvinnlig rumskamrat har också räknats som en och samma finlandism. Andra finlandismer som jag har räknat som en finlandism på detta sätt är: lokal, papyross, formans-, häll- och -ked. Bykpulver har jag räknat som en finlandism som finns i Bergroths Finlandssvenska trots att ordet som tas upp hos Bergroth är byktvål. Bland de sextionio finlandismerna excerperade ur Hufvudstadsbladet finns det en så kallad oegentlig finlandism. En oegentlig finlandism är ett svenskt ord för en finsk företeelse som inte har någon direkt motsvarighet i Sverige och sverigesvenskan. Språkvården avråder inte från oegentliga finlandismer. Den oegentliga finlandismen i det excerperade materialet är pörte (Bergroth 1928:295). Ett pörte är ett traditionellt bostadshus av finsk typ. Tre av finlandismerna (-adjoint, bergsråd finsk hederstitel inom näringslivet och forst-) är officiella finlandismer, alltså ord och uttryck som är etablerade genom lagstiftning eller andra auktoriserade beslut av myndigheter, organisationer eller företag. Språkvården avråder normalt inte från sådana. En av finlandismerna visar sig vara delvis ett falsklarm hos Bergroth. Bergroth (1928:113) skriver «Inslå en väg, en riktning o.s.v., bör helst utbytas mot slå in på en väg, i en riktning.» Han ger alltså ingen uppgift om det är i egentlig eller bildlig betydelse ordet är en finlandism. Enligt artikeln inslå i SAOB (artikeln tryckt år 1933) används uttrycket ofta bildligt. I egentlig användning förekommer det i militära sammanhang samt i Finland. Eftersom inslå i materialet i Hufvudstadsbladet (3.1.1915, s. 8: «Det var under sådana förhållanden gifvet att bankerna skulle inslå en ytterst återhållsam lånepolitik.») används bildligt är ordet alltså ingen finlandism. Jag stryker ordet inslå samt den oegentliga finlandismen pörte och de officiella finlandismerna - adjoint, bergsråd och forst- från min lista, varpå 64 finlandismer återstår. De 64 återstående finlandismerna från materialet bestående av tre nummer av Hufvudstadsbladet 1915 har jag sökt belägg på i Språkbanken i Finland. 161

Finlandssvensk språkvård en resultatrik ideologi? Resultatet av mina sökningar visar att 18 finlandismer inte finns i Språkbanken, medan jag hittar belägg på 46 finlandismer. Finlandismer som inte förekommer i Språkbanken (18 st) - allt ännu alltjämt - betingsmjölk mjölk som säljs direkt från gården till konsumenten - biler ( bilar, plur.) - bolagist rumskamrat - därur framgår att därav framgår att - formans- for-, åkar- (forman åkare, körkarl ) - förfullkomnande färdigställande - hundrataltusenden hundratalstusen(den) - häll spis - kanava (yllekanava) stramalj - månne + infinitiv månne + presens - papyross cigarrett 6) - remontera reparera - rulla, rullor (i konkret betydelse) rulle, rullar - sistvikne sistlidna, senaste - verst (ryskt längdmått, 1 066,8 m) 7) Finlandismer som förekommer i Språkbanken (46 st.) - anmäla om + objekt anmäla + - en nummer ett nummer objekt - numror (plur.) nummer - annars för övrigt, i övrigt - närvoro var närvarande 8) - behjälplig hjälplig - paletå rock - byk- tvätt- - paradtrappa huvudingång - fast om du/ni så vill - postiljon brevbärare - hemma från från, bördig från - potäter potatisar - hundratal hundratals - pärttak spåntak - hämta komma med - rat delpost - i gången åt gången - remont renovering - i misstag av misstag - ryskatalande rysktalande 162

- i regeln i regel - ingalunda visst inte (stilfråga) - inkommen i förtrogen med, insatt i - Johanne midsommar - julgubben jultomten - jultiden vid jultiden - kokko julkokko - ked, keder kedja, kedjor - klockan 8-tiden vid 8-tiden - en komplex ett komplex - kvart kvarts - lokal lägenhet - läseår läsår Charlotta af Hällström-Reijonen - räcka dröja, ta - servererska servitris - sist och slutligen i slutändan, när allt kommer omkring - skild separat - en snitt ett snitt - temperamentfull temperamentsfull - till först först - tillsvidare hittills - tillskottsafgift tilläggsavgift - tiotaltusen tiotusentals - under förloppet av under loppet av - yttermera ytterligare - ännu dessutom - äppel äpple Min undersökning visar alltså att större delen av de finlandismer som användes 1915 fortfarande är i aktivt bruk. Då kan man fråga sig om den finlandssvenska språkvården har misslyckats, eftersom den inte har uppnått målet att eliminera finlandismer ur språkbruket. Enligt arbetshypotesen borde svaret bli ja. Men resultatet måste naturligtvis ses mer nyanserat. Ord som inte finns i Språkbanken Rullor (plur. av rulle) och remontera renovera hör till de finlandismer som förekommer rätt ofta i vardagsspråket, men tydligen undviks i neutralt skriftspråk i dag. (Däremot förekommer substantivet remont renovering i Språkbanken.) Dessa enskilda finlandismer kan ses som (små) framgångar för språkvården, i varje fall i offentlig skrift. De övriga finlandismerna i gruppen som inte förekommer i Språkbanken är finlandismer som mer eller mindre försvunnit ur vardagsspråket också. Här kan resultatet naturligtvis vara en följd av språkvårdens verksamhet, men lika sannolikt, om inte sannolikare, är att orden numera har försvunnit eller åtminstone är sällsynta på grund av samhällsutvecklingen och en naturlig modernisering av språket. Två av dem är t.ex. russicismer (papyross, verst) och i dagens Finland är det ryska inflytande på finlandssvenskan väldigt litet. 163

Finlandssvensk språkvård en resultatrik ideologi? Ord som finns i Språkbanken Det finns också finlandismer som jag inte hade förväntat mig finna i Språkbanken, men som det ändå finns belägg på. Detta gäller åtminstone yttermera ytterligare och servererska servitris. Dessa två finlandismer kunde ses som misslyckanden för språkvården. I listan på finlandismer som fortfarande används finns en finlandism som faktiskt kunde ses som en framgång för den finlandssvenska språkvården. Det gäller ordet lokal lägenhet och olika sammansättningar på -lokal. Ordet förekommer rikligt i materialet från 1915 (visserligen mest i annonstext, som inte finns i Språkbanken) och min uppfattning är att ordet fortfarande används ofta i vardagligt språk. Jag hade även förväntat mig många belägg i Språkbanken. Men beläggen på lokal lägenhet är en försvinnande liten del av de många tusentals beläggen på lokal i ordets standardbetydelser. (I några fall är tolkningen av ordet oklar.) Det finns 6 belägg på bostadslokal och 2 på hörnlokal i Språkbanken. När lokal används i Språkbanken är det till absolut största delen använt i de allmänsvenska betydelserna. Därför vill jag påstå att språkvården i fråga om ordet lokal har varit framgångsrik, eftersom ordet, trots att det förekommer rätt ofta i allmänspråket, är förhållandevis ovanligt i tidningstexter. Visserligen ska man inte överskatta språkvårdens inflytande på det finlandssvenska språkbruket och samhället. Men det faktum att journalisterna verkar vara medvetna om att ordet lokal i betydelsen lägenhet är en finlandism, kan förmodligen i förlängningen delvis anses vara språkvårdens förtjänst, eftersom journalisterna troligen har blivit informerade om det i samband med både utbildning och fortbildning. I listan på finlandismer som förekommer i Språkbanken finns några finlandismer som jag bedömer som fast förankrade i finlandssvenskan. Fast förankrade finlandismer - annars för övrigt - behjälplig - hemma från - i gången - i misstag - inkommen i - julgubben - en nummer - rat 164

Charlotta af Hällström-Reijonen - sist och slutligen - skild separat - till först - tillsvidare hittills - ännu dessutom Att de här finlandismerna fortfarande används i tidningstexter förvånar mig inte. Jag tror de är finlandismer som länge kommer att leva kvar i finlandssvenskan oberoende av språkvårdens insatser. Vad är det som är karaktäristiskt för de fast förankrade finlandismerna? Vad har orden i denna lista för speciella egenskaper? En del av dessa ord får ett stöd från de finska motsvarigheterna, och det bidrar förmodligen till att de förblir fast förankrade i finlandssvenskan. Det gäller annars, i misstag, sist och slutligen, skild, tillsvidare och ännu. I det följande ger jag exempel ur mitt material från 1915 och motsvarande exempel ur Språkbanken på hur dessa finlandismer har använts, med svenska förklaringar och finska motsvarigheter som kan stödja användningen av finlandismen. Hbl 4.1.1915, s. 5: Då de härunder utsättas för att höra allehanda råa ord och uttryck samt annars lida intrång af ressällskapet, hemställes härmed till järnvägsstyrelsen, [ ] Hbl 1998: Samtliga tidigare företrädare kom från politiken eller näringslivet med illustra företrädare som de blivande presidenterna John Adams och John Quincy Adams samt annars ryktbara herrar som [ ]. sv. även i övrigt, fi. muutenkin, (muuten, konj. annars ) Hbl 4.1.1915, s. 5: Detta hade händt i anledning däraf att lottköparen (antagligen i misstag) hade skrifvit på lottryggen endast sitt namn och gatan, vid hvilken han bodde [ ]. Fnb 2000: Den trendiga vattensporten föddes egentligen i misstag, men gjorde strax succé internationellt. sv. av misstag, fi. vahingossa (inessiv med prototypisk betydelse i ) Hbl 4.1.1915, s. 4: Häremot kunna invändningar göras ur sparsamhetssynpunkt, men det kan ifrågasättas huruvida det sist och slutligen blir rederiet, som blir den lidande parten. 165

Finlandssvensk språkvård en resultatrik ideologi? Hbl 1998: Skattefrågorna är sist och slutligen andre finansminister Jouko Skinnaris bord [ ]. sv. i slutändan, till syvende och sist, fi. loppujen lopuksi till slutet av alla slut Hbl 1.1.1915, s. 4: För uppburen temporär skatt äga stationerna vid såväl stats- som privata järnvägar redovisa samtidigt med inkomsterna för passagerartrafiken, skildt för den finska och skildt för den ryska skatten. FISC Myndighet: Juristförbundets statistik över sina medlemmar ger följande siffror om den regionala fördelningen och fördelningen mellan den offentliga och den privata sektorn, skilt för de svenska och de finska medlemmarna. sv. separat, fi. erikseen Hbl 3.1.1915, s. 6: «Officiellt meddelas, att tillsvidare ännu inga nya underrättelser från krigsteatern inkommit.» Hbl 1998: I gestaltningen av musiken finns hans största brister tillsvidare, då han spelar en fras i sänder utan att förmå binda ihop dem till större bågar. sv. hittills, fi. toistaiseksi 4.1.1915, s. 2: Nu söka österrikarna ännu sin lycka på ett håll som de icke pröfvat den ytterst ofördelaktiga riktningen öfver Lopuschno. Fnb 1999: Före årsskiftet följer ännu en serie toppmöten i Ottawa, Washington och Peking. sv. därtill, fi. vielä Alla finlandismer kan visserligen vara identitetsstärkande på något plan, men påfallande i listan över fast förankrade finlandismer är att det inte handlar om kulturord som i hög grad skulle stärka eller bekräfta den finlandssvenska identiteten. Det enda ordet i denna lista som kunde vara identitetsbekräftande är julgubben. Jag kan tänka mig att det finns finlandssvenskar som visserligen vet att det normalt heter jultomten, men som av olika känslomässiga skäl föredrar att tala om julgubben. Många av de övriga har grammatisk funktion, men det semantiska innehållet är lättare. Är de semantiskt tunga orden, substantiven, adjektiven och verben, lättare att undvika? 166

Slutsatser Charlotta af Hällström-Reijonen En del av finlandismerna excerperade ur Hufvudstadsbladet 1 4 januari 1915 har dött ut (troligen tills stor del av naturliga, till exempel historiska och samhälleliga, orsaker), men större delen lever kvar. Resultatet av mina sökningar visar att 18 finlandismer inte finns i Språkbanken (vilket jag något förenklat tolkar som att de inte används i dag), medan jag hittar belägg på 47 finlandismer. Av dem finns det en grupp finlandismer som jag rent intuitivt inte tror man kommer att kunna påverka med språkvårdsinsatser. I sin jakt på finlandismer har den finlandssvenska språkvården alltså inte lyckats helt enligt sina föresatser. Det är kanske förvånande eftersom finlandismer är det som man ofta har fokuserat på i skolundervisningen och språkvårdsverksamheten under 1900-talet. Språkvården borde vara medveten om sitt begränsade inflytande på det levande språket och inse att vissa av finlandismerna är svårare att motarbeta än andra. Kaplan & Baldauf (1997:82) skriver att de vars språk på något sätt kommer att förändras till följd av språkvård måste acceptera och se fördelarna med de föreslagna ändringarna och de som genomför ändringarna, alltså språkvårdarna, måste inse att ändringsförslagen måste «köpas» av inte bara dem som berörs av ändringarna men av hela befolkningen («the entire population»). Tillämpat på Svenskfinland måste (åtminstone nästan) alla finlandssvenskar alltså vara införstådda med fördelarna med en gemensam svensk norm, det vill säga acceptera den finlandssvenska språkvårdsideologin, för att språkvården ska kunna nå sina mål. 9) Den finlandssvenska språkvårdsideologin har haft ett förhållandevis stort stöd bland de breda befolkningslagren. Enligt Tandefelt (2007:47) har språkvårdarnas arbete för en korrekt fackprosa läsarnas stöd, och den svenska språkvården i Finland ligger inte «så risigt till vad gäller språkbrukarnas intresse». Ändå har språkvården inte nått de mål den föresatt sig. Tandefelt anser att man måste få språkbrukarna att inse att språkvården finns till också för dem. Tröskeln för att kontakta språkvården måste vara låg om graden av medvetenhet om språket inte är hög. Tandefelt (2007:49) avråder språkvården från att ägna sig åt «prickskytte på finlandismer», och i stället «rensa i rabatterna så att de mest svenska, inkluderande de mest finlandssvenska, blomstren får plats och inte konkurreras ut av finska blomster som spritts från andra trädgårdssängar». I fråga om «prickskyttet» håller jag med, men jag är tveksam till om det är de finlandssvenska formuleringarnas etymologi som ska avgöra om de ska 167

Finlandssvensk språkvård en resultatrik ideologi? motarbetas eller inte, alltså om finlandismerna är «finska blomster» eller av svenskare ursprung. Språkvården måste arbeta på sitt fortsatta förtroende hos den finlandssvenska befolkningen. Detta kräver att språkvårdarna har en förståelse för den språkliga verkligheten (t.ex. för journalister som lever i en finsk verklighet och arbetar med finska texter eller texter översatta från finskan). Det kräver också att språkvårdarna är välutbildade och språkligt allmänbildade och framför allt har en professionell syn på språket. Löst tyckande får inte förekomma. Utan ett förtroende hos sina «kunder» kan språkvården inte få fram sitt budskap. Men med ett förtroende bland finlandssvenskarna kan den hjälpa enskilda individer, bland annat journalister, att formulera sig korrekt och svenskt. Detta i sin tur kan påverka även läsarnas språk i samma riktning. Däremot kan de finlandssvenska språkvårdarna knappast lyckas med att utrota alla finlandismer (vilket de knappast ens vill), framför allt inte vissa finlandismer som verkar vara mycket fast förankrade i finlandssvenskan. Noter 1) Nationalitet i den konkreta betydelsen «befolkning som (på grund av gemensamhet i härstamning, historia, kultur, språk o. d.) känner sig som en nation; ofta om de olika delarna av befolkningen i en stat som inom sig hyser invånare av olika folk(slag)» (definition i SAOB, artikel nationalitet, punkt 4, tryckt 1946). 2) Några exempel: den långlivade debatten om det sverigesvenska förlagsargumentet, beskriven i af Hällström-Reijonen 2007, debatten om finlandssvenskans norm hösten 1989, beskriven i Reuter & Tandefelt 1991, s. 152 168, och t.ex. debatten på 1960-talet om det finlandssvenska scenspråket «skillnadskan» beskriven i Laurén 1985, s. 76ff. 3) Hufvudstadsbladet (Hbl), Finlands största svenskspråkiga dagstidning. Utgivningsort: Helsingfors. Upplaga: ca 51 000 (2007). 4) FISC = Finlandssvensk textkorpus, A Finland Swedish Text Corpus, utarbetad på Institutionen för nordiska språk vid Helsingfors universitet. 5) 6) 7) 8) 9) Söderströms är ett av de ledande svenskspråkiga förlagen i Finland. Det finns belägg på papyross i Språkbanken, men de är alla från texter som handlar om äldre tider, ofta litterära eller historiserande. T.ex. «Han flyttade bössan till andra axeln. En vältuggad Klubb 77, som slocknat för länge sedan, hade fastnat mellan två framtänder. Han grävde med handen i vadmalsbyxornas ficka, hittade en tändsticksask, ristade och sög ny glöd på papyrossen.» JT 1999 Alla belägg är historiska, historiserande eller förklarande. Jag har sökt på formen närvar i Språkbanken. «The entire population» torde i det här fallet inte syfta på hela den finländska befolkningen, inklusive den finskspråkiga språkmajoriteten, eller på sverigesvenskarna, utan på hela den finlandssvenska befolkningen. Troligen hör samtidigt nästan hela den finlandssvenska befolkningen till dem vars språk på något sätt kommer att förändras. 168

Charlotta af Hällström-Reijonen Summary The prevailing view has for long been that the goal for Finland-Swedish language planning in Finland must be a unity of Sweden-Swedish and Finland-Swedish. This unity is achieved mainly by adjusting Finland- Swedish to Sweden-Swedish, not through mutual adjustment. The study presents an investigation of special features unique to Finland-Swedish, so called Finlandisms, and the extent to which Finlandisms still exist, despite much prescriptive work by language planners. I focus on Finlandisms that are found both in Hugo Bergroth s book Finlandssvenska (1917, 1928) and in a material consisting of newspapers from 1915. The main goal of Finlandssvenska was to teach its readers how to avoid Finlandisms. The study investigates whether Bergroth s goal has been achieved and in the long run what the potentials are for Finland-Swedish language planning to achieve its goals. The preliminary results offered by this study suggest that albeit that Bergroth s spirit is still present in many ways, the goal that he and his followers set up has not been met in any absolute sense. Material Språkbanken i Finland. Internett: http://www.csc.fi/ Hufvudstadsbladet 1 4.1.1915 Litteratur Bergroth, Hugo. 1992 [1928]. Finlandssvenska. Handledning till undvikande av provinsialismer i tal och skrift. Faksimilupplaga av andra reviderade och tillökade upplagan. Esbo: Schildts Förlags Ab. Deumert, Ana & Wim Vandenbussche. 2003. Standard languages. Taxonomies and histories. I Ana Deumert & Wim Vandenbussche (ed.): Germanic Standardizations Past to Present, 1 14. Impact: Studies in Language and Society 18. Amsterdam/Philadelphia: John Benjamins Publishing Company. Haugen, Einar. 1987. Blessings of Babel. Bilingualism and Language Planning. Problems and Pleasures. Contributions to the Sociology of Language 46, Berlin, New York, Amsterdam: Mouton de Gruyter. af Hällström-Reijonen, Charlotta. 2005. «För den heliga svenskans skull» redigeringen av Tavaststjernas Lille Karl. I Gunilla Harling-Kranck & Hanna Lehti- Eklund: Folkmålsstudier. Meddelanden från Föreningen för nordisk filologi 44, 11 87. Helsingfors. af Hällström-Reijonen, Charlotta. 2007. Tavaststjerna i provinsialismernas snårskog. Det sverigesvenska förlagsargumentet i finlandssvensk språkvård. I Mats Thelander et al. (red.): Språk och stil 17, Ny följd, 152 192. Uppsala: Swedish Science Press. af Hällström-Reijonen, Charlotta & Mikael Reuter. 2008. Finlandssvensk ordbok (4 uppl.). Helsingfors: Schildts, Forskningscentralen för de inhemska språken. Kaplan, Robert B. & Richard B. Baldauf Jr. 1997. Language Planning From Practice to Theory. (Multilingual Matters 108), Clevedon/Philadephia/Toronto/Sydney/ Johannesburg: Multilingual Matters Ltd. Laurén, Christer. 1985. Normer för finlandssvenskan. Från Freudenthal till 1970-tal. Helsingfors: Schildts. 169

Finlandssvensk språkvård en resultatrik ideologi? Loman, Bengt. 1982. Idéer och motiveringar i nordisk språkplanering under de senaste hundra åren. I Else Bojsen, Mikael Reuter, Ståle Løland & Catharina Grünbaum (red.): Språk i Norden 1982, 45 76. Lönnqvist, Bo. 1984. Finlandssvenskan ur kognitiv antropologisk aspekt. I Lars Huldén, Peter Slotte, Helena Solstrand, Carl-Eric Thors & Gunilla Harling- Kranck (red.): Festskrift till Åke Granlund 28.4.1984, 157 168. (Studier i nordisk filologi 65.) Helsingfors. Lönnqvist, Bo. 2001. Retoriken i den etniska mobiliseringen. I Anna-Maria Åström, Bo Lönnqvist, Yrsa Lindqvist: Gränsfolkets barn. Finlandssvensk marginalitet och självhävdelse i kulturanalytiskt perspektiv, 16 25. (Folklivsstudier XXI utgivna genom Folkkultursarkivet.) Helsingfors. Reuter, Mikael & Tandefelt, Marika. 1991. Myter om finlandssvenskan: ett porträtt av en debatt. I Sigurd Fries, Rolf Hedquist & Kent Larsson (red.): Stilistik och finlandssvenska: en samling artiklar tillägnade Birger Liljestrand den 25 juni 1991, 152 168. Nordsvenska 8. Umeå. SAOB = Ordbok över svenska språket utgiven av Svenska Akademien. 1. Lund 1898. Internett: http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ Sundström, Mats-Peter. 1983. Studier i K A Tavaststjernas syntax. Opublicerad licentiatavhandling, Åbo Akademi. Tandefelt, Marika. 2003. Tänk om Svenska språknämndens förslag till handlingsprogram för svenskan i Finland. Helsingfors: Forskningscentralen för de inhemska språken. Internett: http://scripta.kotus.fi/www/verkkojulkaisut/ tank_om/ [Nedlastingsdato: 19. juni 2008.] Tandefelt, Marika. 2007. 887 sätt att se på svenskan i Finland. En redogörelse för en webbenkät genomförd hösten 2002. Forskningsrapporter från Svenska handelshögskolan 64, Helsingfors. Internett: http://urn.fi/urn:isbn:978-951-555-967-8 [Nedlastingsdato: 21. juni 2008.] Teleman, Ulf. 2003. Tradis och funkis. Svensk språkvård och språkpolitik efter 1800. (Skrifter utgivna av Svenska språknämnden 87.) Stockholm: Norstedts Ordbok. Charlotta af Hällström-Reijonen Forskningscentralen för de inhemska språken Berggatan 24 FIN-00100 Helsingfors FINLAND charlotta.afhallstrom@focis.fi 170