Miljökonsekvensbeskrivning för verksamheten vid Preems raffinaderi i Lysekil i nuläget och med en mindre ändring

Bilaga B För Preem AB (publ.) Miljökonsekvensbeskrivning för verksamheten vid Preems raffinaderi i Lysekil i nuläget och med en mindre ändring 2014-12-30 Gun Löfblad Olle Grahn Olof Sandström Profu AB Nordmiljö AB Skärgårdsutveckling AB SKUTAB

2

1 Icke-teknisk sammanfattning Förändring av verksamheten vid Preemraff Lysekil Preem AB (publ.) planerar en mindre ändring i raffinaderiet i Lysekil. Vakuumdestillationskapaciteten ska utökas med ett kompletterande destillationstorn. Förändringen innebär endast en mindre ändring i raffinaderiets verksamhet. I flera avseenden har den ändrade verksamheten inte någon betydelse jämfört med nuvarande situation och nollalternativ. Till exempel kommer inte vattenreningsverket att påverkas. Destillationstornet bedöms inte betyda någon förändring i bullersituationen kring raffinaderiet. Inte heller påverkas risker och säkerhet. Mindre utsläpp till luft uppkommer genom den ugn som krävs för att försörja destillationsanläggningen med energi. Raffinaderiets påverkan på luftkvalitet i nuvarande situation Raffinaderiet släpper ut betydande mängder av svavel- och kväveoxider, flyktiga organiska kolväten samt koldioxid. Ett omfattande mätprogram - både vad gäller antalet mätstationer och utsträckning i tiden - har genomförts i området för att studera den lokala luftkvaliteten. Mätningarna har visat att halterna av luftföroreningar trots betydande utsläpp generellt är låga i raffinaderiets närområde. Inga miljökvalitetsnormer överskrids. Luftföroreningshalterna bedöms utifrån tillgänglig kunskap inte ge upphov till några risker för hälsoeffekter i raffinaderiets närområde. Studier av cancerförekomst hos befolkningen i närområdet har genomförts efter att en ansamling av leukemifall, fler än förväntat, kunde ses hos närboende i början på 2000-talet. Raffinaderiet är den enda större anläggning som ger upphov till luftföroreningar i området, varför det har var viktigt att i detalj studera förekomsten av cancerogena ämnen i luft och om möjligt källorna till dessa. De mätningar och de övriga studier som gjorts förklarar dock inte sjukdomsfallen. Den slutsats som dras efter gjorda undersökningar och när cancerfallen nu återigen är på en förväntad nivå, är att det sannolikt har varit fråga om en slumpvis anhopning av fall. Man anger dock att det inte går att helt utesluta att någon faktor relaterad till Preemraff Lysekil kunnat bidra. Raffinaderiet bidrar även till nedfall av svavel och kväve till mark och vatten i omgivningarna och bidrar på så sätt till såväl försurning som övergödning av ekosystemen i Västra Götaland. Försurning har under åtskilliga decennier varit ett allvarligt problem i ekosystemen på svenska västkusten och det är fortfarande något man inte kan bortse från, trots ett avsevärt minskat nedfall sedan 1980-talet. Svavelnedfallet härrör till största delen från gränsöverskridande luftföroreningar. Kvävenedfallet över hav och över land, som även det domineras av långdistanstransport, ger upphov till övergödda markekosystem och ökar näringstillförseln till haven. Bidragen från raffinaderiet är dock små i jämförelse med det totala nedfallet. Kvävenedfallet från raffinaderiet bedöms inte i någon betydande grad bidra vare sig till försurningen eller till övergödningen i närområdet. Det bedöms inte heller ha någon avgörande inverkan på livsmiljöerna i skyddsvärda områden, som t.ex. Natura 2000-områden, i närheten. Nedfallet från raffinaderiet av andra ämnen som metaller, polycykliska aromatiska kolväten samt klorerade ämnen är mycket litet. Miljöpåverkan av utsläpp till havsmiljön Raffinaderiet har ett avloppsreningsverk som tar hand om avloppsvatten och dagvatten som uppkommer på området. Avloppsvattnet leds till tre utjämningstankar, dit även barlastvatten från fartygen och

2 bräddvatten från bergrumslagren pumpas. Avloppsvattnet från utjämningstankarna renas med mekanisk, kemisk och biologisk rening. Sanitärt avloppsvatten leds in i det biologiska reningssteget. Allt avloppsvatten passerar slutligen en oxidationsdamm innan vattnet släpps ut i Hamreviken och Brofjorden. Ett långtgående kemiskt och biologiskt renat avloppsvatten av den karaktär som släpps ut från Preemraff Lysekil kan dels innehålla resthalter av giftiga ämnen, dels resthalter av kväve och fosfor som har förmåga att öka växtproduktionen. Utförda tester av avloppsvattnets giftighet gentemot en alg, ett kräftdjur och fisk har visat att vid en utspädning av avloppsvattnet mellan 5-40 gånger uppträder inga effekter på de testade organismerna. Utspädningen i yttre delen av Hamreviken och angränsande delar av Brofjorden är större än så och med hänsyn till strömmar och vattenutbyte bedöms risken vara liten för att gifteffekter skall uppträda i Brofjorden genom utsläppen från raffinaderiet. Förutom de biologiska testerna på laboratoriet har även undersökningar utförts av hälsotillstånd och fortplantning hos vildlevande fisk. En undersökning av tånglake på ett område i Hamreviken där avloppsvattnet släpps ut och på en fjärrstation ca 1 km från Hamreviken har visat att det inte förekommer några negativa effekter på hälsotillståndet och fortplantningen hos fisk. Utifrån genomförda undersökningar av vattenkvaliteten uppvisar inte Brofjorden några avvikande resultat jämfört med referensstationer med avseende på syrgas-, fosfor-, kväve- som klorofyllhalt. Inom ramen för Bohuskustens Vattenvårdsförbund har man klassat Brofjorden utifrån bedömningsgrunder för miljökvalitet. Brofjorden (Stretudden) har enligt dessa bedömningsgrunder god till hög status. Förhöjda halter av oljekolväten har tidigare uppmätts i bottenslam i Hamrevik där processavloppsvattnet släpps ut. Halterna har dock minskat drastiskt. Mellan 1984 och 2000 var minskningen 95 %. En förbättring har även skett för fastsittande vegetation på mätpunkterna närmast raffinaderiet. Den minskade påväxten av trådalger på ålgräs i yttre Hamreviken är den mest påtagliga förbättringen. Den fastsittande vegetationen i Brofjorden bedöms ha god status. I ett arbete 2010 inriktat på att jämföra bottendjuren på två områden i Brofjorden med områden i det närliggande kustområdet drogs slutsatsen, baserat på ett miljökvalitetsindex (BQI), att det inte finns några belägg för att någon negativ påverkan sker på bottenfaunan från varken fartygstrafik eller raffinaderiets verksamhet och således hade bottenfaunan god status. Vattenmyndigheten har trots detta klassat bottenfaunans status i Brofjorden till måttlig. De inventeringar som utförts av bottnarnas miljöstatus vid kajerna och i Hamreviken visade att det före 1990 lokalt förekom syrefria bottnar fläckvis vid produktkajen men att förhållandena därefter har förbättrats. Genomförda tester visar att avloppsvattnets toxicitet är låg samtidigt som de verifierande fältstudierna av hälsotillstånd och fortplantning hos fisk visar att några toxiska eller hormonella effekter till följd av utsläppen inte går att belägga i Brofjorden. Vattenkvaliteten i yttre Brofjorden har god till hög status medan statusen bedöms som måttlig i inre Brofjorden beroende på höga sommarhalter av fosfor och kväve. Den otillräckliga statusen för näringsämnena under sommar anses bero på avrinning från land.

3 Några betydande förändringar av utsläppens sammansättning bedöms inte ske i framtiden varför man inte behöver befara någon ökad belastning av miljöstörande ämnen vid nollalternativet. Påverkan på mark Under de år som verksamheten bedrivits vid Preemraff Lysekil har marken i vissa områden kontaminerats av oljespill. Avrinningen från området sker dock kontrollerat mot punkter där eventuell förorening i avrinnande vatten kan tas om hand utan att den kan spridas vidare mot havet. Ett arbete pågår enligt en handlingsplan med att mer eller mindre kontinuerligt se över spridningsvägar samt invallningars och barriärers tätningar. Riskerna för att förorening i mark ska kunna spridas vidare bedöms vara små. Mer om marksituationen beskrivs i raffinaderiets till Länsstyrelsen inlämnade statusrapport. Avfall och kemikalier En mångfald kemikalier används i verksamheten för olika ändamål. Verksamheten ger dessutom upphov till restprodukter och avfall. Hanteringen av kemikalierna och avfallet ska ske i det dagliga löpande arbetet i enlighet med fastställda lagkrav, interna strategier och så att miljöpåverkan i största möjliga mån undviks. Raffinaderiets hanteringsrutiner har fastställts i företagets ledningssystem som är certifierat och som revideras regelbundet. Rutinerna föreskriver hur avfallet ska lagras och tas om hand slutgiltigt, samt även vilka entreprenörer som är godkända. Rutinerna beskriver även hur kemikalier ska hanteras och lagras. En särskild grupp ser regelbundet över kemikalieanvändningen och gör även värderingar i det fall byte ska ske och nya kemikalier föreslås användas. Energianvändning och energieffektivitet Ett raffinaderi av Preemraff Lysekils storlek förbrukar avsevärda mängder energi. En stor del av energin som används i raffinaderiets processer kyls bort i luftkylare och avgår till atmosfären. Trots detta bedöms raffinaderiet idag vara ett av de mer energieffektiva raffinaderierna i Europa. Raffinaderiet deltar regelbundet i jämförande studier över energieffektiviteten vid olika raffinaderier, där nyckeltal tas fram och ger mått på olika energiaspekter. Raffinaderiet i Lysekil har under en lång tidsperiod klassats bland de 25 % mest energieffektiva i Europa. En del av den spillvärme som uppkommer vid raffinaderiet kommer till användning som fjärrvärme inne i Lysekils tätort. Energieffektiviteten har uppnåtts genom ett stort antal mindre åtgärder tillsammans, såsom installation av effektiva värmeväxlarsystem och varvtalsreglering på pumpar och fläktar. Preemraff Lysekil har infört ett energiledningssystem med rutiner och riktlinjer för hur arbetet ska kunna ske på ett energieffektivt sätt. Det finns dessutom en ansvarig för tillsyn av energieffektiviteten. Transporter Till verksamheten hör även att transportera in de råvaror som behövs och transportera ut produkterna som tillverkas. Transporterna sker huvudsakligen med fartyg, som angör hamnarna vid raffinaderiet. Utsläpp till luft sker från fartygen både under gång och när fartygen ligger i hamn, i och med att fartygens hjälpmotorer används för att producera den el som fartygen behöver under uppehållet vid kaj. Fartygstransporterna är omfattande. I storleksordningen 1 100-1 300 fartyg anlöper årligen raffinaderiet. Även fartygstransporterna bidrar med utsläpp av svavel- och kväveoxider, såväl under gång, som i hamn. Genom åtgärder i form av krav på lägre svavelhalter i bränsle har dessa utsläpp minskats i

4 betydande grad under den senaste tioårsperioden. Fartygen ger i nuläget endast mindre bidrag till haltnivåerna av kvävedioxid i omgivningarna. Arbete med säkerhet och kemikalier Att hantera lättantändliga och brännbara gaser och vätskor vid högt tryck och temperatur innebär alltid risker. Raffinaderier klassas därför som anläggningar på vilka det ställs höga krav ur säkerhetssynpunkt. Vid Preemraff Lysekil arbetar man kontinuerligt med säkerhetsfrågorna och lämnar regelbundet in rapporter till myndigheterna där säkerhetsarbetet beskrivs. Säkerheten är en av de frågor som ingår i det integrerade ledningssystemet vid raffinaderiet. I säkerhetsarbetet ingår säkerhets- och riskvärderingar. Ett antal tänkbara tillbud har identifierats och klassats med avseende på risknivåer och tänkbara konsekvenser, som ett underlag för det vidare säkerhetsarbete. Raffinaderiet är utrustat med omfattande säkerhetssystem som installerats för att förhindra och lindra följderna av en eventuell olycka. Vid raffinaderiet finns även en räddningsstyrka tillgänglig dygnet runt, för att kunna rycka ut ifall något tillbud skulle ske. Räddningsstyrkan samarbetar med den lokala räddningstjänsten i Lysekil. Fartygstransporterna innebär en risk för olyckor, där en grundstötning i ett värsta scenario skulle kunna sprida olja till den närbelägna kustzonen, och därmed hota känslig och skyddsvärd natur. Riskerna för grundstötning bedöms dock vara små. Farleden in till hamnen är rak och djup och bedöms vara lättmanövrerad. Dessutom sker eskortbogsering för alla råoljefartyg och större lastade produktfartyg, som en åtgärd att minimera riskerna i det fall ett fartyg av någon anledning förlorar styrförmågan. Miljöpåverkan genom ökad kapacitet för vakuumdestillation vid raffinaderiet Den mindre förändring som planeras vid Preemraff Lysekil innebär ökad vakuumdestillationskapacitet, genom ett kompletterande destillationstorn med tillhörande ugn. Ingen ny fackla behövs och lasten på befintlig fackla kommer inte att öka. Inte heller kommer någon ny tank att behövas. Utrustningen kommer att placeras i direkt anslutning till de anläggningar varifrån råvaran kommer och till de anläggningar, där produkterna ska vidareförädlas. Ändringen bedöms inte inverka i någon betydande mån på miljön kring raffinaderiet. Vattenförbrukningen och vattenhanteringen bedöms inte förändras jämfört med nuläget, inte heller belastningen på reningsverket. Energiförsörjningen av det nya tornet kommer att innebära något ökade utsläpp av kväveoxider, svavel och kolmonoxid. Ökningen av svavel utgör drygt 1 % jämfört med nuvarande utsläpp och haltbidrag. Motsvarande för kväveoxider beräknas till ca 4 %. Utsläppsökningen för koldioxid utgör ca 3 % jämfört med nuvarande utsläppsnivå. Dessa förändringar är små och beräknas inte föranleda några förändrade bedömningar av raffinaderiets totala miljöpåverkan i nuläge och nollalternativ. I övrigt påverkas inte utsläppen till luft. Påverkan på mark- och grundvattensituationen kommer att begränsas till de anläggningsarbeten som behöver göras och beräknas inte ge någon miljöpåverkan av betydelse. Vidare bedöms att det är möjligt att bygga den nya anläggningen utan att höja ljudnivån i omgivande bebyggelse. De risker som skulle kunna vara förknippade med den planerade ändringen har studerats genom en grovriskanalys. Den preliminära bedömningen är att den nya processutrustningen inte tillför några risker för personer utanför raffinaderiområdet. Anläggningen hanterar huvudsakligen en tung oljefraktion och den huvudsakliga faran är då brandrisken vid större utsläpp. Risken för gasutsläpp och möjligheten för gasmolnsexplosioner bedöms som liten. Denna grovriskstudie är första steget i säkerhetsarbetet för de nya anläggningarna. Fortsatta och fördjupade riskstudier kommer att göras när projektet har tillräcklig detaljnivå för detta.

1 Innehåll 1 Bakgrund till miljökonsekvensbeskrivningen... 1 1.1 Inledning... 1 1.2 Planerad mindre ändring av verksamheten... 1 1.3 Samråd... 1 1.4 Beskrivning av företaget Preem... 2 1.5 Scenarier och alternativ som beskrivs i MKB... 2 1.5.1 Nuläge 2014... 2 1.5.2 Nollalternativ... 3 1.5.3 Alternativ med utökad kapacitet för vakuumdestillation... 4 1.6 Avgränsningar i miljökonsekvensbeskrivningen... 4 2 Preems raffinaderi i Lysekil... 5 2.1 Raffinaderiets lokalisering... 5 2.1.1 Lokalisering, detalj- och översiktsplaner... 5 2.1.2 Inseglingsförhållanden... 5 2.1.3 Terrängförhållanden i området... 5 2.1.4 Detalj- och översiktsplaner... 6 2.2 Raffinaderiets verksamhet... 8 2.3 Företagets produkter... 9 2.4 Processer och produktionsanläggningar... 10 2.4.1 Raffinaderiets olika delar... 10 2.4.2 Kortfattad processbeskrivning... 11 2.5 Använd reningsteknik och bästa teknik... 13 2.5.1 Rening av luftutsläpp... 13 2.5.2 Avloppsvattenbehandling... 16 2.5.3 Bästa tillgängliga teknik (BAT)... 19 2.6 Verksamhetens ledningssystem... 20 3 Bedömningsgrunder för luftkvalitet... 21 3.1 Miljömålen... 21 3.2 Miljökvalitetsnormer för utomhusluft... 21 3.3 Bedömningsgrunder för miljökvalitet med avseende på vatten... 22 3.4 Vattenmyndighetens statusbedömning för berörda vattenförekomster... 23 3.4.1 Inre Brofjorden... 24 3.4.2 Yttre Brofjorden... 25 3.5 Miljökvalitetsnormer för Brofjorden... 25

2 3.5.1 Vattenmyndighetens rekommenderade åtgärder... 26 3.6 Miljökvalitetsnormer för fisk och musselvatten... 26 4 Raffinaderiets omgivningar och deras miljökvalitet... 27 4.1 Raffinaderiets närområde... 27 4.1.1 Bebyggelse... 27 4.1.2 Natur- och kulturvärden... 27 4.1.3 Biologisk mångfald i området kring Preemraff Lysekil... 30 4.2 Förekomst av luftföroreningar i området kring raffinaderiet... 31 4.2.1 Halter av luftföroreningar... 31 4.2.2 Nedfall av svavel och kväve... 32 4.2.3 Försurningskänslighet och försurningspåverkan av svavel- och kvävenedfall... 32 4.2.4 Kvävekänslighet och gödningspåverkan av kvävenedfall... 34 4.3 Miljöförhållandena i Brofjorden och angränsande havsområden... 35 4.3.1 Brofjorden... 35 4.3.2 Vattenkemiska undersökningar... 36 4.3.3 Sediment... 39 4.3.4 Fastsittande vegetation... 41 4.3.5 Mjukbottenfauna... 44 4.3.6 Halter av kolväten och metaller i blåmusslor... 46 4.3.7 Inventering av bottnarna i råolje- och produktkajen samt i Hamrevik... 48 4.3.8 Fisk och fiske i Brofjorden... 50 4.3.9 Fiskens hälsotillstånd och fortplantning... 52 4.4 Studier av hälsa i området kring raffinaderiet... 57 5 Raffinaderiets miljöpåverkan... 59 5.1 Utsläpp till luft från verksamheten... 59 5.1.1 Utsläpp av partiklar... 60 5.1.2 Utsläpp av svavel... 61 5.1.3 Utsläpp av kväveoxider... 61 5.1.4 Utsläpp av ammoniak... 62 5.1.5 Utsläpp av flyktiga organiska ämnen (VOC)... 62 5.1.6 Utsläpp av polycykliska aromatiska kolväten... 64 5.1.7 Utsläpp av klorerade ämnen... 65 5.1.8 Utsläpp av metaller... 65 5.1.9 Utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser... 66 5.1.10 Lukt från raffinaderiet... 66 5.2 Utsläpp till luft från transporter... 67

3 5.3 Utsläpp till vatten... 69 5.4 Kemisk och biologisk karakterisering av biologiskt behandlat avloppsvatten... 72 5.5 Påverkan på mark och grundvatten... 75 5.5.1 Förorening genom oljespill... 75 5.5.2 Avrinningsriktningar inom raffinaderiområdet... 76 5.5.3 Genomförda markundersökningar... 77 5.5.4 Genomförda förbättringar... 78 5.6 Buller... 78 5.6.1 Buller från anläggningen... 78 5.6.2 Buller från andra källor i området... 79 5.6.3 Buller i omgivningarna mätningar och beräkning... 79 5.6.4 Pågående arbete för att ytterligare minska bullret från verksamheten... 83 5.7 Övriga störningar från raffinaderiet... 85 5.8 Kemikalier och kemikaliehantering... 86 5.8.1 Hanterade kemikalier... 86 5.8.2 Rutiner för hantering... 86 5.9 Restprodukter och avfall... 86 5.9.1 Mängder och hanteringsrutiner... 86 5.9.2 Oljehaltigt slam... 87 5.9.3 Farligt avfall... 87 5.9.4 Bioslam från vattenreningen... 87 5.9.5 Övrigt raffinaderiavfall... 88 5.9.6 Mängden avfall med utökad vakuumdestillation... 88 5.9.7 Barlast- och spolvatten från fartygen... 88 5.10 Energianvändning och energieffektivitet i processerna... 89 5.10.1 Energianvändning i raffinaderiet... 89 5.10.2 Raffinaderiets energiledningssystem... 90 5.10.3 Energieffektivitet... 91 5.10.4 Genomförda åtgärder för energibesparing... 92 5.11 Risker och säkerhetsarbetet... 92 5.11.1 Sevesolagstiftningen och integrerat ledningssystem... 92 5.11.2 Potentiella risker... 93 5.11.3 Större utsläpp av kolväten från en process till avloppsreningsverket... 93 5.11.4 Oljeutsläpp i hamnområdet och i Brofjorden... 94 5.11.5 Effekter av stora mängder brandvatten till avlopp... 94 5.11.6 Olycksscenarier vid bergrum... 94

4 5.11.7 Övriga risker... 94 5.11.8 Pågående säkerhetsarbete... 95 5.11.9 Summering av risker - sannolikhetsberäkningar för olika scenarier... 95 5.11.10 Risker i samband med transporter... 96 6 Bedömning av miljöpåverkan och miljöeffekter i nuläge och nollalternativ... 98 6.1 Utsläpp till luft och påverkan på luftkvalitet... 98 6.1.1 Raffinaderiets påverkan på luftkvalitet... 98 6.1.2 Bidrag från långväga föroreningstransport... 101 6.1.3 Bidrag från fartygstrafik... 101 6.1.4 Totala haltnivåer och deras miljöpåverkan... 102 6.1.5 Raffinaderiets bidrag till nedfallet i området... 106 6.2 Miljökonsekvenser av utsläpp till vatten... 109 6.2.1 Avloppsvattenbehandling och utsläpp... 109 6.2.2 Toxiska effekter och gödningspåverkan... 110 7 Sammanfattning av miljöpåverkan från planerade förändringar vid raffinaderiet... 113 7.1 Planerad utökning av kapaciteten för vakuumdestillation vid raffinaderiet... 113 7.2 Aspekter som inte påverkas... 113 7.3 Utsläpp till luft... 114 7.4 Buller... 114 7.5 Kemikalier och avfall... 115 7.6 Risker med ny utrustning för utbyggd kapacitet för vakuumdestillation... 115 8 Litteratur... 116 Bilaga B 1 Samrådsunderlag

Miljökonsekvensbeskrivning för verksamheten vid Preems raffinaderi i Lysekil i nuläge, nollalternativ och med en mindre ändring 1 Bakgrund till miljökonsekvensbeskrivningen 1.1 Inledning Preemraff Lysekil driver ett oljeraffinaderi vid Brofjorden i Lysekils kommun, med en maximal årlig genomströmning av 11,4 miljoner ton råolja och andra insatsvaror. Man planerar nu för att göra en mindre ändring i processen. Bakgrunden är de hot man ser för närvarande beträffande möjligheterna att fortsatt importera vakuumgasolja. För att säkra råvarutillgången till raffinaderiet måste därför kapaciteten för vakuumdestillation utökas. Planen är att uppföra ett nytt kompletterande destillationstorn. Profu har på uppdrag av Preemraff Lysekil gjort en miljökonsekvensbeskrivning för raffinaderiets miljöpåverkan i nuläget och för den förändring som planeras. Profu har även ansvarat för värderingen av Preems utsläpp till luft och raffinaderiets påverkan på luftkvaliteten kring raffinaderiet. Värderingen vad gäller Preemraffs utsläpp och påverkan på vattenkvalitet i Brofjorden har utförts av Olle Grahn, Nordmiljö AB och Olof Sandström, Skärgårdsutveckling SKUTAB AB. 1.2 Planerad mindre ändring av verksamheten Förändringen som nu planeras på raffinaderiet är att bygga ett kompletterande destillationstorn för att öka kapaciteten för vakuumdestillation. Investeringen innebär en mindre förändring av verksamheten och beskrivs i en teknisk beskrivning (bilaga A till ansökan). Förändringen kommer att ge mycket begränsade tillskott till raffinaderiets totala miljöpåverkan. Den totala miljöpåverkan som raffinaderiet har på omgivningarna i nuläget redovisas i kapitel 6 nedan, och den miljöpåverkan som ändringen kan komma att innebära redovisas i kapitel 7. Miljökonsekvensbeskrivningen ingår som bilaga B till ansökan. 1.3 Samråd I ansökningsprocessen för den planerade ändringen har ett inledande samråd hållits med Länsstyrelsen och kommunens miljöenhet, den 17 november 2014. Resten av samrådsprocessen har i samförstånd med de nämnda myndigheterna hållits skriftligt. Därvid har information skickats till följande myndigheter: Kommunstyrelsen i Lysekil Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap samt den lokala räddningstjänsten Havs- och Vattenmyndigheten Sjöfartsverket

2 Kustbevakningsmyndigheten Naturvårdsverket Annonsering har även skett i Lysekilsposten och Bohuslänningen för information till allmänhet och närboende. Ett fåtal synpunkter har erhållits bortsett från de som kom upp vid det inledande samrådet. Naturvårdsverket och Havs- och Vattenmyndigheten svarar att de avstår från att yttra sig. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap MSB, betonar vikten av att säkerhetsaspekter beaktas. De har ett antal specifika synpunkter på vad ansökan bör innehålla, inklusive en säkerhetsrapport samt en analys av vad den tillkommande utrustningen kommer att innebära för riskerna i raffinaderiet. Samrådsunderlaget redovisas i bilaga B 1. 1.4 Beskrivning av företaget Preem Preem AB är Sveriges största oljebolag. Företaget är den enskilt största producenten på den svenska marknaden av MK1-diesel med en svavelhalt på max. 10 ppm. Denna gräns har under en längre tid gällt i Sverige, men gäller sedan fem år tillbaka även i Europa (2009). OM FÖRETAGET PREEM AB PRODUKTION OCH STRATEGIER Preems båda raffinaderier i Lysekil och i Göteborg står för nära 80 % av den svenska raffinaderikapaciteten och ca 25 % av den nordiska. Preem är också ett av Sveriges största exportföretag och är delaktig i det pågående omställningsarbetet till mindre klimatpåverkan och minskat oljeberoende. På de båda raffinaderierna raffineras totalt 17,4 miljoner ton råolja. Raffinaderiet i Lysekil är ett av de större och mest energieffektiva i Europa. Antalet anställda vid raffinaderiet var 2014 ca 600 personer och några hundra entreprenörer sysselsätts. Preem arbetar för en framtida utveckling i enlighet med samhällets klimatstrategier och anpassar sina produkter för den marknadsutvecklingen som kan ses på energiområdet. De långsiktiga strategierna utgår från att oljan är en ändlig resurs, där varje droppe skall utnyttjas till lämpligaste ändamål. Oljan skall då utnyttjas som råvara till fordonsbränsle och inte som bränsle för att producera värme och el. Svavelfri diesel bedöms vara ett fossilt fordonsbränsle som även har fördelar ur klimatsynpunkt. Företaget har under en lång tid arbetat mot att producera allt mindre tjockolja och uppförandet av en isokracker med tillhörande vätgasanläggning år 2005, var ett första steg i utvecklingen i att minska mängden tjock eldningsolja till förmån för dieselproduktion. 1.5 Scenarier och alternativ som beskrivs i MKB 1.5.1 Nuläge 2014 Nuläget representeras av förhållandena 2014. För utsläppen till luft och vatten samt annan potentiell miljöpåverkan har valts att redovisa siffror för åren 2010-2012. Skälet till att utnyttja ett treårsmedelvärde är att utsläppen varierar något mellan åren och ett medelvärde är därmed mer representativt för verksamhetens påverkan på omgivande miljö. De nya villkoren vad gäller utsläpp till luft är baseras också på tre års rullande medelvärden. Att 2013 inte inkluderas beror på att man just under detta år hade ett långt underhållsstopp och att det var första gången man haft en så lång period som sex år sedan föregående stopp. Under 2013 hade

3 man även flera driftstörningar, bland annat medförde ett kraftigt åsknedslag att raffinaderiet blev helt utan elektricitet. Verksamheten under 2013 beskriver därmed inte den normala verksamheten vid raffinaderiet. För att beskriva förhållandena i omgivningarna används dock de senaste data som finns redovisade från olika miljöövervakningsprogram. 1.5.2 Nollalternativ Nollalternativet beskriver förhållandena då raffinaderiet utnyttjar sitt miljötillstånd fullt ut. För de flesta miljöaspekter är nollalternativet i stort sett detsamma som nuläget. Utsläppen från fartygstrafiken kommer att minska till följd av att nya bestämmelser träder i kraft vad gäller svavelhalten i bränsle och även vad gäller kväveoxidutsläpp från fartyg. Denna ändring som sker 1 januari 2015 räknas in i såväl nuläge som nollalternativ, även om effekten inte har slagit igenom i de mätdata för omgivningsluft som redovisas som representativa för nuläget. En ytterligare förändring av svavelhalter i fartygsbränslen har beslutats av IMO att ske från 2020, och antas slå igenom på sikt. Den ingår därför i nollalternativet för denna ansökan. BESLUT HAR TAGITS RÖRANDE SVAVELHALTEN I FARTYGSBRÄNSLE Utsläppen från fartyg är viktiga för miljön i kustnära områden och hamnar. Efter att de landbaserade utsläppen inom EU kraftigt minskats sedan 1980-talet, visade prognoserna för 2020 att utsläppen från fartygen på haven då skulle vara större än de totala landbaserade utsläppen för både svavel och kväve inom unionen. Detta medförde beslut om åtgärder för fartygens utsläpp. Flera steg har redan tagits för att minska fartygens utsläpp. Från 1 januari 2012 får svavelhalten i fartygsbränsle på världshaven som högst uppgå till 3,5 viktsprocent. Från 1 januari 2020 kommer den maximala svavelhalten att minskas ytterligare, till högst 0,5 viktsprocent. Skälet till den långa omställningstiden har främst varit att ge raffinaderierna möjlighet att kunna öka kapaciteten att producera tillräckligt med lågsvavligt bränsle. Inom kontrollområdena (Östersjön, Nordsjön samt Engelska Kanalen) måste svavelhalten i fartygsbränslet vara ännu lägre. Där ligger maxgränsen för svavel i bränsle i dag på 1 viktsprocent. Från 1 januari 2015 får den inte överstiga 0,1 viktsprocent. Denna förändring ingår i EUs svaveldirektiv. Parallellt med kraven på sänkta svavelhalter ställs också krav på minskade utsläpp av kväveoxider inom kontrollområden. Maximalt får utsläppen från motorer installerade på nybyggda fartyg inte överskrida 7,7 resp. 14,4 g/kwh, där den lägre siffran gäller högvarviga fartygsmotorer (2000 v/minut och mer, gäller främst mindre fartyg och fartygens hjälpmotorer) och den högre siffran lågvarvsmotorer (130 v/minut och lägre, gäller främst större tank-, bulk- och containerfartyg). För fartyg med motorer däremellan gäller en gräns beräknad med en speciell formel. Från 1 januari 2016 gäller för motorer som installeras på fartyg som byggs från 2016 skärpta krav på utsläppsminskningar av NO x inom kontrollområdena till 2,0 resp. 3,4 g/kwh. Detta motsvarar en minskning av NO x utsläppen med ca 80 % jämfört med förhållanden i början på 2000-talet.

4 1.5.3 Alternativ med utökad kapacitet för vakuumdestillation Ansökt alternativ är det scenario som gäller med den planerade mindre förändring genomförd i verksamheten. I realiteten bedöms det vara små skillnader i miljöpåverkan mellan detta alternativ, nollalternativet och nuläget eftersom den planerade ändringen kommer att vara mycket begränsad. Miljökonsekvenserna av detta alternativ beskrivs i kapitel 7. 1.6 Avgränsningar i miljökonsekvensbeskrivningen Miljökonsekvensbeskrivningen av nuläget omfattar hela verksamheten, såväl utsläppen till luft och vatten som miljösituationen med avseende på hälsa, effekter på mark, vatten och vegetation. Den omfattar miljöpåverkan till följd av driften vid anläggningen och från de transporter som kan knytas till raffinaderiets verksamhet. Miljöpåverkan från raffinaderiets utsläpp till luft t.ex. beskrivs huvudsakligen som förändringar av föroreningshalter i omgivande miljö, i relation till andra föroreningsbidrag och gränsvärden. För så små förändringar i föroreningsbelastning, som det oftast är frågan om till följd av förändrad och utökad drift vid industrianläggningar i dagens Sverige, är det i ytterst få fall möjligt att kvantifiera faktiska konsekvenser för människors hälsa och miljö. Raffinaderiets miljöpåverkan är av naturliga skäl störst i närområdet, inom ca 10 km från raffinaderiet. De totala utsläppen av koldioxid bidrar dock inte till någon lokal påverkan, utan i stället till en mindre förändring som skulle kunna återverka på den globala strålningsbalansen. Utsläppen till vatten omsätts främst i det marina närområdet, d.v.s. i Hamreviken och Brofjorden. Miljöpåverkan i vattenmiljön av utsläppen till luft och vatten belyses därför i huvudsak via deras påverkan på Brofjorden och närmast utanför liggande skärgårdsområde.

5 2 Preems raffinaderi i Lysekil 2.1 Raffinaderiets lokalisering 2.1.1 Lokalisering, detalj- och översiktsplaner Raffinaderiet i Lysekil är Sveriges största och modernaste. Det är beläget på norra delen av Lysehalvön i Lysekils kommun, se figur 1. Verksamheten har bedrivits här sedan 1975, då raffinaderiet byggdes. Fastigheterna där raffinaderiet är beläget är Sjöbol 2:5, Aspedalen 2:9, Slättna 2:31 och Humlekärr 3:1. Området är av riksintresse för industriell verksamhet och omfattas av särskilda hushållningsbestämmelser enligt miljöbalkens 4 kapitel. Lysekil PREEMRAFF Gullmaren Brofjorden PREEMRAFF Figur 1 Raffinaderiet ligger på Lysehalvön vid Brofjorden, norr om Lysekils tätort. 2.1.2 Inseglingsförhållanden När raffinaderiet anlades var läget vid Brofjorden ett viktigt argument för lokaliseringen. Brofjorden har mycket goda inseglingsförhållanden med möjlighet att ta in 500 000 tons fartyg. Inseglingsleden är rak och kräver endast någon grads kursändring för att utifrån havet komma ända in i råoljehamnen. Den är också Sveriges enda djupled för fartyg med 25 m djupgående. Omfattande mätningar har skett i farleden och dess närområde. Inför anläggandet av hamnen gjordes också bottenundersökningar med minundersökning. 2.1.3 Terrängförhållanden i området Terrängen inom raffinaderiområdet är mycket kuperad med stora nivåskillnader, vilket är en fördel för raffinaderiverksamheten på många sätt, både vad gäller säkerhet, miljö och buller. Anläggningen omsluts delvis av det kuperade landskapet, vilket ger en mer positiv landskapsbild än om landskapet varit platt. De högsta delarna av processutrustningen, skorstenar och facklor, är synliga även på lite längre avstånd. Färgsättning av befintliga byggnader och tankar har gjorts för att raffinaderiet ska smälta in i kustlandskapet och minimera påverkan på landskapsbilden. Figur 2 visar raffinaderiet från Lahälla mot sydväst.

6 Figur 2 Vy över raffinaderiet från Lahälla mot sydväst. Området består av ängs- och jordbruksmark samt skogspartier med sly och lövskog längs höjdpartierna och är relativt hällrikt. 2.1.4 Detalj- och översiktsplaner Kommunens översiktsplan Lysekils kommun ÖVERSIKTSPLAN 2006 antogs av kommunfullmäktige den 21 juni 2006. Planen grundar sig på en stark verksamhetsutveckling med väl tilltagna skyddsområden i den del av kommunen där raffinaderiet är beläget, se Figur 3. Utvecklingen av Brofjordens industriområde har varit viktigt i den nya översiktsplanen. Området omfattar ca 15 km 2, varav ca 2 km 2 utnyttjas i dagsläget. Skyddszonerna omfattar ca 14 km 2. Markreservationer för raffinaderiet har föreslagits i översiktsplanen. En generell skyddszon med ett avstånd på ca 1 km från raffinaderiet mot omgivningen har även lagts in. Inom detta avstånd får ingen ny bostadsbebyggelse uppföras annat än som komplettering till befintliga bostäder. Kommunen anser att det finns plats för ytterligare en eller två tunga industrier i området, liksom även vindkraft. Detaljplanen för området kring Preemraff har omarbetats i flera omgångar. Den senaste detaljplanen godkändes av Kommunfullmäktige i Lysekil 2007-12-20 (godkändes av regeringen 2008-10-09) Syftet har varit att tillgodose Preemraffs expansionsbehov inför nya utbyggnader. Planområdet omfattar hela den nu detaljplanelagda delen och ett område österut som ska tillgodose behovet av ökat skyddsområde för framtida utbyggnader.

7 Figur 3 Översiktsplan 2006 över norra Lysehalvön; Användning av mark- och vattenområden. Figur 4 Detaljplanerat område kring raffinaderiet sedan 2008.

8 Inom detaljplanerat område finns inga vindkraftverk, vare sig befintliga eller planerade. Däremot finns fyra verk väster om raffinaderiet på kommunens mark och fem verk har tillstånd att uppföras öster om raffinaderiet, delvis på Preems mark, men utanför detaljplanerat område. 2.2 Raffinaderiets verksamhet Satsningen av råolja och andra råvaror vid raffinaderiet har gradvis ökat under åren, samtidigt som raffinaderiet blivit mer komplext. 2005 kunde satsningen med ett nytt tillstånd ökas från 10 till 11,4 miljoner ton. Satsningen har dock hittills inte nått upp till den tillståndsgivna nivån. Under åren 2010-2012 var satsningen till raffinaderiet 9,9, 10,4 respektive 10,9 miljoner ton. Under 2010 hade man problem i anläggningen som medförde behov av reparationsstopp. I diagrammet nedan visas även satsningen för år 2013. Den låga satsningen detta år (8,1 miljoner ton) visar situationen under ett år med ett totalt planerat underhållsstopp. Man hade som nämnts även driftstörningar under detta år. Under 2014 beräknas satsningen enligt prognosen att uppgå till strax under 10 miljoner ton. Figur 5 Satsningen av råolja och andra råvaror till raffinaderiet. Satsningen 2014 prognosticeras till knappt under 10 miljoner ton. Raffinaderiverksamheten består av ett stort antal anläggningar för att processa råolja till olika produkter, av vilka fordonsbränslena diesel och bensin, är de viktigaste. Raffinaderiet som byggdes i början på 1970-talet anpassades från början till att processa högsvavliga råoljor och förseddes med stor avsvavlingskapacitet för produkterna. I övrigt var raffinaderiet traditionellt, så till vida att produkterna till stor del utgjordes av tjockolja. Behovet att minska tjockoljeandelen av produkterna, insågs relativt tidigt och raffinaderiet har stegvis byggts om för att anpassas till denna utveckling.

9 PROCESSENHETER SOM INSTALLERATS FÖR ATT FÖRÄDLA TJOCKOLJA TILL LÄTTARE FRAKTIONER: En termisk krackeranläggning (visbreaker) togs i drift 1982. Här genomgår den tyngsta fraktionen efter vakuumdestillationen en termisk krackning, som efter ytterligare ett destillationssteg ger ökat utbyte av bensin, diesel och lätt eldningsolja. En katalytisk kracker inklusive polymeriseringsanläggning togs i drift 1984. Denna anläggning matas med avsvavlad vakuumgasolja och krackning sker i närvaro av katalysator till fraktioner som kan blandas till gas bensin, diesel och lätta eldningsoljor. För att öka flexibiliteten togs en vätekracker (mild hydrokracker, MHC) i drift under 1988. I denna avsvavlas och krackas den lätta och tunga gasoljan från vakuumdestillationen, varigenom ytterligare diesel och lätt eldningsolja kan produceras. Den gasoljeanläggning som togs i drift 2006 för att producera svavelfria fordonsbränslen består av en isokracker och en vätgasproduktionsanläggning. Avsvavling och krackning sker under högt tryck och i närvaro av katalysator. En mottagningsanläggning för flytande naturgas (LNG) togs i drift 2014 för att ta emot importerad LNG som råvara för vätgasproduktionen. Nya processenheter har installerats, inte bara för att förädla produktmixen mot lättare komponenter, utan även för att möta strängare miljökrav på produkterna. Raffinaderiet har kontinuerligt moderniserat processerna för detta. År 1991 byggdes en isomeriseringsanläggning för att tillverka högvärdig bensinkomponent. Den befintliga avsvavlingsanläggningen för diesel, som 1994 modifierades till en SynSat-anläggning, fick utökad avsvavlingskapacitet. Med SynSat-tekniken produceras diesel med en svavelhalt på max. 10 ppm (0,001 %). SynSat-anläggningen ger också kapacitet för att avaromatisera produkten. På så sätt kunde raffinaderiet tillverka miljöklassad diesel med ett aromatinnehåll på max. 5 %. För att möta krav på bensenhalt i bensin installerades 1999 ett bensenreduktionstorn och all bensin som produceras har numera mindre än 1 % bensen. Under våren 2014 togs en anläggning i drift för att ta emot importerad naturgas (LNG). LNG används i första hand för att göra vätgas i den vätgasanläggning som togs i drift 2006. LNG som matning till vätgasanläggningen ger lägre utsläpp av koldioxid jämfört med om anläggningen matas med butan eller nafta, som tidigare. LNG kan även användas som bränngas till raffinaderiet i de fall det är lämpligt. Verksamhetsutövare för LNG-anläggningen är Skangass, men anläggningen ingår i Preems miljötillstånd. LNG lossas från fartyg och leds i rör till anläggningen, varifrån gasen levereras till kunder, dels till Preemraff för användning på raffinaderiet, dels till andra kunder via ett joint-venture företag som ägs av Preem och Skangass. Utlastning kan ske både via fartyg och lastbil. Råolja importeras från olika delar av världen och lagras i bergrum. Försörjningen med råoljor för framtiden är delvis oviss och hänger samman med hur marknaden utvecklas. Eventuellt kommer mer högsvavliga oljor, från mer avlägsna oljefält att användas. Råoljan transporteras in per fartyg och även de färdiga produkterna levereras till kunderna per fartyg. Endast ett mindre antal uttransporter av svavel och LNG sker med lastbil. Fartygstransporterna sker via raffinaderiets egna hamnar i Brofjorden, råoljehamnen och produkthamnen. Dessa hamnar är, i tonnage räknat, Sveriges näst största hamn och trafikeras normalt av 1 100 1 300 fartygsanlöp per år. 2.3 Företagets produkter De huvudsakliga produkterna vid raffinaderiet utgörs av diesel, bensin och tung eldningsolja. Den ungefärliga produktmixen framgår av Tabell 1. Fördelningen kan variera något mellan åren och styrs såväl av efterfrågan på marknaden, som av kapaciteten vid Preems båda raffinaderier i Göteborg och

10 Lysekil. Processerna vid de båda raffinaderierna är utformade för att i stor utsträckning kunna anpassa produktionen efter marknadens efterfrågan. Tabell 1 Produktmix redovisad som ungefärlig andel av total mängd vid Preemraff Lysekil Produkt i nuläge Ungefärlig andel av total mängd Bränngas 5 % LPG (flytande gas, propan, propen och butan) 3 % Bensin och nafta 25 % Diesel 42 % Tung eldningsolja 25 % Vid en genomströmning på 11,4 miljoner ton råolja produceras vid Preemraff Lysekil 10,8 miljoner ton produkter. Bland produkterna finns även svavel, ca 0,1 miljoner ton per år. Gaserna propan, propen och butan (LPG) säljs bl.a. som råvara för tillverkning av plaster. Efterfrågan på drivmedel har förändrats i betydande utsträckning sedan slutet på 1990-talet. Länge var bensin det helt dominerande fordonsbränslet för personbilar i Sverige. Andelen dieseldrivna fordon har dock ökat i betydande grad under de senaste åren, samtidigt som men ser en vikande marknad för bensindrivna fordon, inklusive fordon som drivs med E85. 2.4 Processer och produktionsanläggningar 2.4.1 Raffinaderiets olika delar Verksamheten vid raffinaderiet består i att förädla råolja till en rad olika produkter. Råvarorna utgörs, förutom av råolja, även av mindre mängder nafta, kondensat, vakuumgasolja, andra oljekomponenter samt additiv. Råvaror importeras från råoljeproducenter och andra raffinaderier, inklusive Preems raffinaderi i Göteborg. Små mängder olja från fartygens barlast ingår även i den olja som processas. Hela raffinaderiet är uppdelat i tre olika ansvarsområden; area 1, area 2 och area 3. Läget för de olika processdelarna visas i Figur 6. Area 1 utgörs av hamnverksamhet, tankar samt avloppsreningsverket (15). Hamnen för import av råolja (14) ligger mot Brofjorden i väster och hamnen för export av produkter (13) i nordost. Area 2 innefattar förädlingsanläggningar såsom platformer-, isomerisering-, visbreaker- samt avsvavlingsanläggningar (10) och (12). Area 3 utgörs av råoljedestillation- och vakuumdestillationsanläggning, katalytisk krackeranläggning, aminsystem, svavelåtervinning samt ångproduktion (9) och (11). Processytan där utrustningen är placerad utgörs av ett plansprängt område, ca 25 m över havsytan. Den centrala processytan inkluderar även fem skorstenar, (l) - (5). Strax sydöst om processytan finns facklorna; den ursprungliga raffinaderifacklan (6) och GOP-facklan (8). På berget söder om anläggningen står krackerfacklan (7). Komponenter och produkter lagras i tankar och bergrum innan de skeppas vidare till kunder. Processytan omges av tankparker för lagring av råolja (24) och produkterna bensin (16), bensinkomponenter (17), gasolja (18), tjockolja (19), gasoljekomponenter (20), miljödiesel (21), slopolja (22), nafta (23) samt barlastvatten (25). Tankparkerna har varierande höjder upp till ca 40 m över havsytan. Från

11 avloppsreningsverket (15) släpps det renade avloppsvattnet ut i Hamreviken, som är en vik i Brofjorden. LNG-terminalen finns vid (26). Vid LNG terminalen finns en säkerhetsfackla. Den utökade vakuumdestillationen planeras till processarean nära punkt (5) på kartan nedan. Placeringen framgår även av Figur 60 i kap 7. 26 Figur 6 Skiss över raffinaderiområdet. Numren refereras till de i beskrivningen av processen. 2.4.2 Kortfattad processbeskrivning Processerna vid raffinaderiet beskrivs mer i detalj i den Tekniska beskrivningen (Bilaga A till ansökan). Kortfattat gäller att råoljan leds till råoljedestillationsanläggningen, där råoljan separeras i olika kolvätefraktioner; gas, nafta, fotogen, gasolja och återstod. De olika fraktionerna vidareförädlas innan de blandas till färdiga oljeprodukter. Gasen renas först från svavel i en amintvätt och därefter katalytiskt i en så kallad meroxgasrening. Den renade och nästan svavelfria gasen går till en gasåtervinningsanläggning för separering i rena Liquified Petroleum Gas (LPG) kvaliteter, som antingen säljs till gasol eller plasttillverkning eller används inom raffinaderiet till bensinkomponenter och/eller som bränngas.

12 Naftan avsvavlas katalytiskt i närvaro av vätgas, varefter den fraktioneras. Den lättare naftafraktionen, bestående av C 5- och C 6- kolväten, behandlas i isomeriseringsanläggningen, där den bildar bensenfritt högoktanigt isomerisat. Den tyngre naftafraktionen leds till platformeranläggningen där den omformas till högoktanigt reformat. Naftafraktioneringen styrs så att bensenhalten i reformatet minimeras. Avsvavlad fotogen går till lagertank för att blandas in i diesel. Gasoljor avsvavlas och avaromatiseras i SynSat-anläggningen med hjälp av vätgas och i närvaro av katalysator. Produkten blir miljödiesel. Återstodsoljan från råoljedestillationsanläggningen förs i dagens läge till en vakuumdestillationsanläggning där den delas upp i vakuumgasolja och vakuumåterstod. Vakuumgasoljorna avsvavlas katalytiskt i närvaro av vätgas. Den tyngsta fraktionen hos produkten bearbetas vidare i den katalytiska krackern eller blandas in i lågsvavliga tjockoljeprodukter. Vakuumåterstoden behandlas i en termisk krackeranläggning, visbreakeranläggningen, som ger en produkt med lägre viskositet, samt krackningsprodukter. Avsvavling av oljeprodukter sker genom att svavelföreningar reagerar med vätgas över en katalysator. Bildat svavelväte tvättas ut i en aminlösning. I ett strippertorn kokas svavelvätet av från aminlösningen. Aminlösningen återcirkuleras därefter. Den koncentrerade svavelväteströmmen leds sedan vidare till svavelåtervinningsanläggningarna. Ur svavelvätet utvinns elementärt svavel. Raffinaderiet har tre parallella s.k. Clausanläggningar för framställning av elementärt svavel. I en ugn förbränns svavelväterik (H 2S) gas partiellt med syreanrikad luft, varvid svaveldioxid bildas. Via en kemisk reaktion mellan resterande svavelväte och den svaveldioxid, som bildats vid förbränningen, bildas elementärt svavel och vattenånga. Från svavelkondensorn leds restgasen vidare till en restgasanläggning där återvinningsgraden av svavel ökar ytterligare. Kvarvarande svavelfattiga gaser från restgasanläggningen går, via ett förbränningssteg, till raffinaderiets skorsten. Återvinningsgraden för svavelåtervinningskomplexet när anläggningarna är i full drift är mycket hög. Under år 2012 uppgick den till 99,92 % och 2013 till 99,80 %. Processvatten som kontaminerats med svavelväte och ammoniak, så kallat survatten, leds till raffinaderiets två survattenstripprar där svavelväte och ammoniak överförs till gasfas (gasen strippas) med hjälp av ånga. Surgasströmmen från survattenstripprarna leds till svavelåtervinningsanläggningen. Det renade vattnet används till att avsalta råolja. Inom gasoljeprojektet har två nya anläggningar uppförts på raffinaderiet för att omvandla eldningsolja till svavelfri bensin och diesel. De togs i drift i januari 2006. Raffinaderiets totala produktion av dessa bränslen har därigenom ökat till drygt 60 procent av den totala produktmängden. En av anläggningarna är hydrokrackern, där matningen både avsvavlas och krackas, varvid lättare, svavelfria produkter bildas. Matningen består av vakuumgasolja, som omvandlas till produkter som bränngas, nafta, fotogen, diesel och avsvavlad vakuumgasolja. Vätgasen som behövs för detta produceras i en vätgasanläggning (HPU), som kan matas med nafta, butan, naturgas eller en blandning av dessa råvaror. Under 2014 togs en LNG-anläggning i drift vilket möjliggör matning med naturgas. Svavel måste avlägsnas ur matningen för att skydda HPU:ns katalysator. Därför finns en avsvavlingsenhet före HPU:n. De nya anläggningarna ger möjlighet till ökad avsvavling och ökad andel svavelfri diesel.

13 2.5 Använd reningsteknik och bästa teknik 2.5.1 Rening av luftutsläpp SVAVELDIOXID Preemraff Lysekil är ett raffinaderi, som inte förbränner egenproducerad tjockolja som bränsle utan enbart gas. Svavelhalten i raffinaderibränslet under perioden 1976 2013 framgår av Figur 7. Detta är det främsta skälet till att utsläppen av bland annat svavel är mycket låga. Figur 7 Svavelhalt i raffinaderibränslet 1976 2013. För att ytterligare minska utsläppen av svaveldioxid har raffinaderiet ett effektivt svavelåtervinningssystem. Av det svavel som tillförs processen med råvarorna går en del ut med produkterna och en del avskiljs. Det avskilda svavlet omvandlas till flytande svavel i Clausanläggningarna och restgasreningen. På så sätt kan 99,9 % av det svavel som inte går ut med produkterna återvinnas. Detta svavel säljs, bland annat till tillverkning av svavelsyra och kemikalier för vattenrening. I Figur 8 visas mängdfördelningen av råoljans utsläpp, svavelprodukt och övriga produkter. Under senare år har mängden svavel som produkt ökat i betydande grad. Svavelmängden i produkter har i sin tur minskat. Svavelproduktionen vid Preemraff Lysekil mellan 1977 och 2013 framgår av Figur 9. År 2012 och 2013 återvanns 82 respektive 54 kton elementärt svavel. Denna mängd utgjorde i storleksordningen 60-65 % av den totala svavelmängden i processad råolja. Resten återfinns huvudsakligen i produkterna, medan en mindre mängd emitteras till luft. Sedan juni 2009 tillförs syreanrikad luft för att öka tillgängligheten på Clausanläggningarna. Härigenom har man reducerat flaskhalsar i produktionen och samtidigt minskat facklingen av svavelrik gas.

14 Figur 8 Fördelning av råoljans svavel i utsläpp, svavelprodukt och övriga produkter1982 2013 (i ton svavel per år). Figur 9 Svavelproduktionen vid Preemraff Lysekil 1977-2013. KVÄVEOXIDER Kväveoxidutsläppen begränsas på raffinaderiet huvudsakligen genom låg-nox brännare och rökgasåterföring. Sedan 2008 har 19 av raffinaderiets 24 ugnar och ångpannor försetts med låg-no x-brännare. Övriga fem ugnar är små och kostnaden för ombyggnad har inte ansetts motiverad. Ångpannorna ingår i NO x-avgiftsystemet. På en av dessa har raffinaderiet installerat rökgascirkulation. Dessutom har selektiv katalytisk rening (SCR) installerats på rökgaserna från krackern. Preemraff Lysekil var det första raffinaderi i Europa att reducera kväveoxiderna från denna källa på detta sätt. Reduktionen av kväveoxider sker genom att ammoniak injiceras i rökgaserna i närvaro av en katalysator. Rökgasernas kväveoxider reagerar med ammoniak och reduceras till kvävgas (N 2) och vattenånga. NO x-rening på visbreakeranläggningen i form av låg-no x-brännare har installerats i enlighet med prövotidsutredning i tillståndet för gasoljeanläggningen (GOP).

15 FLYKTIGA ORGANISKA ÄMNEN Utsläppen av flyktiga organiska ämnen sker i huvudsak genom diffusa läckage. De upptäcks genom kontinuerliga läcksökningsprogram och fortlöpande åtgärder. Läckage begränsas genom att välja utrustning som ska ge minimala utsläpp av kolväten. Vid utbyten av pumpar, ventiler och flänsförband har raffinaderiet successivt uppgraderat dessa till utrustning enligt ny standard, som anses vara bästa tillgängliga teknik. Till exempel är samtliga pumpar som används för lättare kolväten (densitet lägre än 650 kg/m 3 vid 200 C) ombyggda eller har nyinstallerade axeltätningar. Raffinaderiet har även installerat ett tiotal tätningslösa pumpar. För tyngre kolväteblandningar (densitet högre än 650 kg/m 3 ) är läckaget normalt vätskeformigt. Sådant vätskeformigt läckage samlas upp och återförs till processen. Genom att nya tätningsmaterial (t.ex. grafit) används i raffinaderiet är flänspackningar och glandtätningar på rörsystem, kärl och ventiler i princip helt läckagefria. Vid provtagning av petroleumgas (LPG) spolas provtagningsledningen tillbaka till systemet eller till facklan. Läckagekontroll görs regelbundet i enlighet med läcksökningsprogrammet. Vid ombyggnaden av avloppsvattenreningsverket (1999-2002) övertäcktes flotationsanläggningen och pumpgroparna. Ett utsugningssystem installerades så att ventilationsgaserna från dessa ställen leds till det biologiska reningssteget. Alla produkter med ett ångtryck som är lika med eller högre än fotogen lagras i tankar med flytande tak. Tankar för produkter som är känsliga för vattenkontaminering är dessutom utrustade med fast tak. Tankarna med yttre flytande tak har för lättflyktiga komponenter kompletterats med en sekundär tanktakstätning. Tanktakstätningar kontrolleras regelbundet. I produkthamnen har installerats en gasåtervinningsanläggning för att återvinna utluftade lättflyktiga ämnen i samband med lastning. Under 2012 var tillgängligheten på denna anläggning i hamnen 98,9 % (räknat på klass 1-vara, nafta och bensin) och under 2013 98,1%. Det är för de lättaste produkterna nafta och bensin som återvinningsanläggningen gör mest nytta. KLORERADE ÄMNEN Raffinaderiet har också som första raffinaderi installerat en reningsutrustning för att reducera utsläppen av klorerade organiska ämnen på platformeranläggningen. Reningsanläggningen har en effektivitet vad gäller klorider totalt på ca 80 % och en reduktionsgrad på ca 99 % och ca 96 % vad gäller dioxin respektive PCB. FACKLING Under revisionsstoppet 2007 vidtogs en rad åtgärder bl.a. för att återvinna mer kolväten och vätgas, som tidigare hamnade i bränngassystemet. Härigenom blev det bättre balans på bränngassystemet med minskad fackling som följd. 2008 var mängden facklad gas i raffacklan på samma storleksnivå som under 90-talet och början av 2000-talet, Figur 10. Under de senaste fem åren har mängden facklad gas minskat ner till nivåerna under 2000-talets första år, före GOP-installationen. Under 2013 hade man ökad fackling, vilket berodde på flera faktorer. Dels hade man flera driftstörningar varav den allvarligaste var ett åsknedslag som slog ut all el vid raffinaderiet, dels hade man ett längre revisionsstopp.

16 Figur 10 Facklad mängd gas (ton/år) 1989-2013. LÄCKSÖKNING För att reducera diffusa utsläpp av kolväten sker läcksökningar regelbundet enligt ett särskilt program. Läcksökningarna genomförs över hela processarean med hjälp av ett speciellt mätinstrument. Utslaget på mätutrustningen anger läckans storlek, räknat som propan. Åtgärder vidtas på de läckor där instrumentet ger ett utslag på 400 ppm eller högre. Testresultaten samlas och bearbetas i en databas, dels för att visa hur läckagen fördelar sig inom raffinaderiet, dels för att bestämma den andel läckage som kan hänföras till en viss typ av utrustning. Läcksökningsprogrammet reviderades nyligen till att vara mer kostnadseffektivt. Varje år undersöks totalt ca 100 000 mätpunkter. En gång per år genomsöks alla dessa punkter. Dessutom genomsöks ytterligare en gång årligen de punkter där lättflyktiga kolväten transporteras, eftersom läckage är mer sannolika där. Vid genomsökning av de 100 000 punkterna i processarean upptäcktes i 0,5 1 promille av mätpunkterna läckor som åtgärdades. I mätningarna av kolväteläckage från tankparkerna har man försökt korrelera emissionerna till aktiviteter, dels till olika typer av råoljor i tankarna, dels till omsättningen i tankarna. Man kunde dock inte finna något samband mellan dessa faktorer och kolväteemission. 2.5.2 Avloppsvattenbehandling RÅVATTEN Råvatten för användning i raffinaderiet tas från Kärnsjön (nr. 649438-125880, Svenskt sjöregister) inom Örekilsälvens avrinningsområde. Kärnsjön, som är en av de större sjöarna i Bohuslän, är även råvattentäkt för Lysekil.

17 Figur 11 Genomsnittlig vattenförbrukning 1989 2013, (1000 m 3 /år). Råvattnet renas först i en flotationsanläggning med användning av polyaluminiumklorid och därefter i ett sandfilter. En stor del av vattnet avjoniseras via ett jonbytarfilter, varefter det används som matarvatten till ångpannor och ånggeneratorer. Raffinaderiets råvattenförbrukning uppgår till ca 350 m 3 per timme, motsvarande 3,0 miljoner m³ råvatten per år. Vattenförbrukningen har ökat i takt med att flera nya anläggningar tillkommit och mängden processad råolja har ökat, se Figur 11. AVLOPPSVATTEN FRÅN RAFFINADERIET Avloppsvattnet från Preemraff Lysekil består av processavloppsvatten, dagvatten från hårdgjorda ytor, barlastvatten från fartyg samt bäddvatten från bergrum. Avloppsreningsverken vid raffinaderiet tar hand om avloppsvatten och en del av det dagvatten som uppkommer på området. Systemet är uppdelat i olika delsystem, som leds till avloppsreningsverket eller till slopoljesystemet för återvinning av olja. Mängderna ut till Brofjorden har under de senaste åren ökat något, främst beroende på att större mängder dagvatten rinner av, bl.a. till följd av att arealen hårdgjorda ytor inom raffinaderiområdet har ökat. Mängden processavloppsvatten har varit relativt konstant under 2000-talet. Mängden barlastvatten är försumbart jämfört med övriga vattenflöden. Figur 12 Genomsnittliga avloppsvattenmängder till Brofjorden 1976-2013 (1000 m 3 /år).

18 En skiss över reningsverkets olika delar samt de provtagningspunkter som används för att mäta utsläppen till vatten framgår av Figur 13. Figur 13 Reningsanläggningen vid Preemraff Lysekil. Mätpunkt V 15 från oxidationsdammen används för att mäta utgående renat processavloppsvatten till Hamreviken i Brofjorden. Huvuddelen av processvattnet från raffinaderiet utgörs av tvättvatten från avsvavlingsanläggningen samt av kondensat. Processvattnet från avsvavlingsanläggningen innehåller höga halter av ammoniak och svavelväte. Detta vatten får passera genom två s.k. survattenstripprar, varefter det återanvänds som tvättvatten i avsaltarna innan vattnet leds vidare till avloppsreningsverket. Avsaltartvättvattnet är den största enskilda processvattenströmmen till avloppsreningsverket och står i genomsnitt för ca 30 % av flödet. Processavloppsvattnet leds först till tre utjämningstankar. Hit pumpas även barlastvatten från fartygen och bäddvatten från bergrumslagren. Utjämningstankarna har en volym på 10 000 m 3 vardera och från 2011 är de alla försedda med ett flytande tak för att begränsa avdunstningen av kolväten och ammoniak till atmosfären. Tankarna fungerar som belastningsutjämnare och avloppsvattnets uppehållstid i tankarna är cirka 3 dygn. Tankarna fungerar även som oljeavskiljare och avskiljd olja återförs till processen. Därefter behandlas vattnet i reningsverket med hjälp av mekanisk, kemisk och biologisk rening. Vid ett eventuellt nödläge kan en delström av avloppsvattnet ledas förbi det biologiska steget för att undvika att förgifta reningsprocessens bakteriekultur. Sanitärt avloppsvatten blandas in i det biologiska reningssteget. En förutsättning för att det biologiska reningssteget ska fungera optimalt är att den kemiska sammansättningen och temperaturen på det inkommande processvattnet är relativt konstant samt att halten oljekolväten inte är större än ca 10 ppm. Det biologiska reningssteget hämmas eller avstannar helt om halterna av ammonium och sulfider i avloppsvattnet är för höga. En sekventiell syretillförsel har installerats i aktivslamanläggningen, vilket ger gynnsamma betingelser för såväl nitrifikation som

19 denitrifikation. På så sätt kan en effektiv kvävereduktion upprätthållas och ammoniumkvävet avgår som kvävgas till atmosfären. I reningsverkets flotationsanläggning avskiljs olja, fosfor och suspenderat material med hjälp av flotationskemikalier och luft. Den kemikalie som används, har valts för att avskild olja ska återföras till processen. Därigenom undviks uppkomst av farligt avfall i detta steg. Rent dagvatten leds förbi avloppsreningsverket och passerar genom en spärrdamm innan det släpps in i oxidationsdammen. Detta sker för att förhindra översvämning vid ett kraftigt regn. Vid sådana tillfällen kan vattenmängderna till reningsverket under kort tid bli tiofalt större än normalt. Dagvattnet som samlas i brunnar från de icke hårdgjorda ytorna avleds till en uppsamlingsdamm söder om avloppsreningsverket, och vidare till oxidationsdammen via en kulvert. Barlastvatten från fartyg utgör sedan slutet av 1990-talet en marginell del av den totala avloppsvattenvolymen. Detta vatten blandas, som nämnts, in med processavloppsvattnet i utjämningstankarna, liksom även bäddvatten från de bergrum där råolja och produkter lagras. Allt avloppsvatten - processavloppsvatten, barlastvatten, och dagvatten - passerar genom den nämnda oxidationsdammen där vattnet har ca tre dygns uppehållstid innan det går vidare ut i Brofjorden. Allt utgående vatten från denna oxidationsdamm passerar mätpunkten V15 med flödesproportionell provtagning. RENINGSVERKETS EFFEKTIVITET Effektiviteten i reningsverket räknad som reduktionsgraden mellan ingående och utgående halter, var för olja 99,6 % år 2012 och 99,2 % under 2013. Kvävereduktionen var med motsvarande jämförelse 70 % under 2012 och 76 % under 2013. Den utsläppta mängden av totalt extraherbara ämnen uppgick år 2012 till 0,7 ton/år och 2013 till 1,2 ton/år. Den olja som återfinns i orenat processavloppsvatten och barlastvatten avskiljs och återförs till processen. Mängden återvunnen olja från reningen av process- och barlastvatten uppgick under 2012 till ca 56 000 ton och under 2013 till ca 80 000 ton per år. Bland de ämnen som ingår i begreppet olja ryms ett stort antal kolväten med varierande fysikaliska och kemiska egenskaper. De resthalter som släpps ut med avloppsvattnet från Preemraff Lysekil har genomgått en mängd olika processer i industrin, reningsverket och oxidationsdammen. De dominerande fraktionerna utgörs av alifatiska högkokande föreningar. Analyser visar att fraktionen aromater är liten och understiger analysmetodens detektionsgräns. 2.5.3 Bästa tillgängliga teknik (BAT) Slutsatser för bästa teknik (Best Available Techniques) vad gäller raffinering av olja och gas fastställdes av EU-kommissionen den 9 oktober 2014 i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU om industriutsläpp, se: http://eur-lex.europa.eu/legal-content/sv/txt/pdf/?uri=oj:jol_2014_307_r_0009&from=en Raffinaderierna har nu fyra år på sig att utarbeta och genomföra de åtgärder som behövs för att de ska uppfylla kraven i de fastställda slutsatserna. Preemraff har påbörjat denna process med en utredning för att identifiera eventuella gap mellan den befintliga anläggningen och de krav som ställs i IEDdirektivets BAT-slutsatser. Hittills har en brist identifierats vad gäller stoft från den katalytiska krackern (FCC). Ombyggnader planeras i samband med nästa planerade stopp av FCC-anläggningen.

20 2.6 Verksamhetens ledningssystem Preemraff Lysekils ledningssystem är certifierat inom områdena för miljö, kvalitet och arbetsmiljö. Ledningssystemet används för att systematiskt och fortlöpande utveckla, säkra och följa upp verksamheten. Preem AB är miljöcertifierat enlig ISO 14001:2004. Raffinaderichefen har det övergripande ansvaret för miljöfrågorna och tillser att verksamheten leds i enlighet med företagets miljöpolicy samt med miljölagar, tillstånd, villkor och rutiner som gäller för företagets verksamhet.

21 3 Bedömningsgrunder för luftkvalitet För att värdera föroreningssituationen i ett område finns en rad kriterier som kan användas. Bedömningsgrunder finns av olika slag, dels mer eller mindre juridiskt bindande, dels enbart vägledande. 3.1 Miljömålen Sveriges riksdag har antagit mål för miljökvaliteten inom ett antal områden (se Tabell 2). Målen beskriver den kvalitet och det tillstånd för Sveriges miljö, natur- och kulturresurser som anses vara ekologiskt hållbara på lång sikt. Tabell 2 De 16 nationella miljömålen i relation till Preems verksamhet. Mål som inte eller i liten grad är relevanta för verksamheten vid Preemraff Lysekil -Skyddande ozonskikt -Säker strålmiljö -Ett rikt odlingslandskap -Storslagen fjällmiljö Mål som direkt berör verksamheten vid Preemraff Lysekil främst ur luftmiljösynpunkt -Frisk luft -Bara naturlig försurning -Ingen övergödning -Giftfri miljö -God bebyggd miljö -Begränsad klimatpåverkan Mål som berör verksamheten vid Preemraff Lysekil ur vattenmiljösynpunkt -Hav i balans samt levande kust och skärgård -Ingen övergödning Mål som berör raffinaderiets verksamhet Indirekt -Grundvatten av god kvalitet -Levande sjöar och vattendrag -Levande skogar -Myllrande våtmarker -Ett rikt växt- och djurliv För att konkretisera arbetet och uppföljningen av målen har även antagits ett antal delmål. Syftet med målen är att de ska styra samhällets inriktning mot ett ekologiskt hållbart samhälle, oavsett var och av vem arbete bedrivs. De nationella miljömålen är grunden för de regionala miljömål som länsstyrelsen i Västra Götalands län har utarbetat 1. För varje mål har tagits fram de viktigaste behoven i Västra Götaland för att målen ska nås. Nedan nämns de mål och de åtgärder som är av särskild betydelse för verksamheten vid Preemraff Lysekil. För Begränsad klimatpåverkan är energifrågorna inom energi- och industrisektorerna av intresse. För målet Frisk luft prioriteras bland annat fartygstransporternas utsläpp samt åtgärder för att minska utsläpp av flyktiga organiska ämnen. Minskade utsläpp av kväve och fosfor till känsliga recipienter och minskade utsläpp till luft av kväveoxider är viktiga steg i miljömålsarbetet för Ingen övergödning. Inom Lysekils kommun pågår också ett arbete med att utarbeta lokala miljömål. Havsmiljön och livsoch boendemiljön är viktiga frågor i det lokala arbetet. Hittills finns förslag till lokala miljömål och en miljöpolicy. 3.2 Miljökvalitetsnormer för utomhusluft Miljökvalitetsnormer har införts för att genomföra EU-lagstiftning i svenska miljöbalken. De ska ange gränser för vad människa och miljö kan utsättas för, utan att det ska föreligga fara för olägenheter av betydelse. I realiteten har de dock avvägts mot praktiska och ekonomiska konsekvenser. Gränsvärden finns för en rad föroreningar i luft, alla är dock inte primärt relevanta för Preemraffs verksamhet. I 1 www.o.lst.se/miljomal

22 Tabell 3 redovisas miljökvalitetsnormerna för kvävoxider, svaveldioxid, lättflyktiga organiska ämnen och partiklar i form av PM 10. Tabell 3 Miljökvalitetsnormer och miljömål för luftföroreningar i Sverige för luftföroreningar av relevans för utsläppen från Preemraff Lysekil. Förorening i luft Miljökvalitetsnorm Långsiktigt miljömål Kväveoxider (NO2 och NOx) NO2 Timme (98-percentil) NO2 Dygn NO2 År NOx År (ekosystem) Svaveldioxid (SO2) Timme (98-percentil) Dygn (98-percentil) Vinterhalvår (ekosystem) År (ekosystem) År 90 μg/m 3 60 μg/m 3 40 μg/m 3 30 μg/m 3-200 μg/m 3 100 μg/m 3 20 μg/m 3 20 μg/m 3 60 µg/m 3 20 µg/m 3 5 µg/m 3 Lättflykt. organiska ämnen VOC Bensen År Butadien År* Formaldehyd År 5 μg/m 3 (2010) 1 μg/m 3 (2020) 0,0002 µg/m 3 (2020) 10 μg/m 3 (2020) Partiklar (PM10, PM2,5) PM10 Dygn (90-percentil) PM10 År PM2,5 År 50 μg/m 3 40 μg/m 3 25 g/m 3 ** 30 μg/m 3 15 μg/m 3 *Miljömålet för eten (som ett mått på förekomst av cancerogena ämnen i luft) har numera ersatts med ett mål för butadien: http://www.naturvardsverket.se/sv/nedre-meny/webbokhandeln/isbn/5700/978-91-620-5765-7 Förutom för ovannämnda luftföroreningar finns normer för partiklar i form av (PM 2,5), ozon, kolmonoxid, metaller och polycykliska aromatiska kolväten. Miljökvalitetsnormer kan användas för att styra t.ex. mot bättre luftkvalitet i ett område. I den mån normerna överskrids kommer utbyggnadsplaner för vägar, industrier och energianläggningar att försvåras om inte långtgående åtgärder vidtas. Utöver miljökvalitetsnormer har lågrisknivåer fastställts. Dessa utgör ibland underlag för att bestämma gränsvärdesnivån för miljökvalitetsnormer eller miljömål. 3.3 Bedömningsgrunder för miljökvalitet med avseende på vatten I samband med att EU:s Ramdirektiv för Vatten trätt i kraft har ny metodik för klassificering av miljöstatus börjat tillämpas. Bedömningsgrunderna för miljökvalitet kust och hav som funnits i Sverige sedan 1999 har därmed ersatts av vattendirektivets statusbedömningar. Naturvårdsverkets bedömningsgrunder kan dock fortfarande vara stöd vid analys av recipientdata.

23 Jämfört med bedömningsgrunderna har ett antal förändringar gjorts. Kustområdena har delats in i 25 typområden beroende på olika naturliga betingelser som salthalt, vattenomsättning, bottenförhållanden mm. (Naturvårdsverket 2007). Referensvärden har tagits fram som skall representera ursprungliga nivåer eller ett ostört miljötillstånd. Avvikelser från referensvärdena klassificeras enligt en femgradig skala (hög, god, måttlig, otillfredsställande och dålig status). De svenska ytvattnen har indelats i vattenförekomster enligt HVMFS (Havs- och vattenmyndighetens författningssamling) 2012:18. Kustvattnen har indelats i inre och yttre kustvatten. Vattenmyndigheten för Västerhavets distrikt har beslutat indela de inre kustvattnen i delvattenförekomster beroende på de variabla miljöförhållandena, t ex förekomsten av stora älvmynningar. Brofjorden har avgränsats som två sådana delvattenförekomster, inre och yttre Brofjorden. Det är endast dessa vattenförekomster som mätbart kan påverkas av utsläpp till vatten från Preem. Påverkan på de yttre kustvattnen och utsjön måste anses som försumbar. Efter att kustvattnen indelats i vattenförekomster har en kartläggning gjorts och vattenförekomsternas status bedömts enligt de bedömningsgrunder som Naturvårdsverket fastställt. Klassificering av ytvattenförekomster enligt Vattendirektivet skall ske utifrån ekologisk och kemisk status, där biologiska faktorer ges störst vikt. Vid den slutliga statusbedömningen tillämpas principen att sämst kvalitetsfaktor styr. Hydromorfologiska faktorer, t ex vattenuttag och regleringar, kan också tas med när man fastställer om en vattenförekomst har en god ekologisk status. I de klassningar av status som de olika vattenmyndigheterna gjort av vattenförekomsterna runt om i landet kan man dock konstatera att i påfallande många vatten saknas data för att kunna göra en adekvat klassificering av kemisk och ekologisk status. I dessa fall tillgrips därför s.k. expertbedömning, d.v.s. en erfarenhetsbaserad bedömning. Ekologisk status beskriver vattenförekomstens tillstånd baserat på koncentrationer av växtnäringsämnen, siktdjup, mängden växtplankton, makrovegetationens utbredning samt bottenfaunans struktur och mängd. Den aktuella vattenkvalitén bedöms, men påverkan av tidigare utsläpp som inlagrats i bottnar kan också ha betydelse. Den kemiska statusen beskriver förekomsten av toxiska substanser i vatten, sediment och organismer. För den fråga som här behandlas är såväl ekologisk som kemisk status, och därpå följande miljökvalitetsnormer, relevanta. 3.4 Vattenmyndighetens statusbedömning för berörda vattenförekomster De kvalitetsfaktorer som skall användas vid klassningen av miljöstatus i kustvatten framgår av tabell 5. För Brofjordens vidkommande utgörs de biologiska kvalitetsfaktorerna av makroalger, växtplankton och bottenfauna. De fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorerna är siktdjup, växtnäringsämnen, syre och förorenande ämnen. Tabell 4 Sammanfattning av ingående parametrar och kvalitetsfaktorer för kustvatten (Naturvårdsverket 2007).

24 Inom ramen för Bohuskustens Vattenvårdsförbund utförs undersökningar av ovanstående kvalitetsfaktorer men undersökningsprogrammet har ett antal begränsningar som inte fullt ut medger klassning av den ekologiska och kemiska statusen. Makroalger har inventerats på tre stationer i Brofjorden under perioden 1989-2013 men bara en station kan enligt regelverket användas för klassning av ekologisk status. De två övriga stationerna är för grunda varför inte tillräcklig information om algernas djuputbredning kan erhållas. BQI-index för bottenfauna bygger på andelen föroreningstoleranta respektive föroreningskänsliga arter och deras numerär. Ett lågt värde på indexet indikerar att faunan är utarmad och domineras av toleranta arter medan ett högt värde visar att känsliga arter förekommer och att den ekologiska statusen är hög. Beroende på värdet på indexet klassas den ekologiska statusen i fem klasser: hög, god, måttlig, otillfredsställande och dålig. För bottenfauna finns ett material som medger beräkning av index till och med 2006. Likaså kan siktdjup, närsalter och syre användas för statusklassning. Förorenande ämnen analyseras inte i vatten men däremot har analys skett vart 5:e år av ett antal miljöfarliga ämnen i sediment. Halter i sediment ingår dock inte som kvalitetsfaktor trots att denna typ av undersökningar kan ge väsentlig information om t ex den areella spridningen av miljöfarliga ämnen samtidigt som analyser av sediment på olika djupnivåer kan beskriva den tidsmässiga belastningen. Inte heller ingår populationsstudier eller hälsotillstånd och reproduktion hos fisk i Vattendirektivets statusklassning. Vattenmyndigheten bedömer att den ekologiska statusen i Västerhavets kustvatten till större delen är måttlig. I distriktets kust- och övergångsvatten har omkring 95 % av vattenförekomsterna inte god ekologisk status, främst beroende på övergödning. Bedömningen baseras till stor del på att bottenfaunans status bedöms vara måttlig. Samtliga ytvatten i vattendistriktet, liksom i övriga Sverige, har inte god kemisk status beroende på alltför höga kvicksilverhalter i fisk. Det s.k. EQS-värdet (Environmental Quality Standards) är vattendirektivet 20 µg/kg. Bakgrundshalten i fisk från svenska sjöar ligger på nivån 100-200 µg/kg. Bedöms den kemiska statusen (exklusive kvicksilver) har 98 % av ytvattenförekomsterna klassificerats till god status. Vattenmyndighetens bedömningar för Brofjorden, d v s de vattenförekomster som kan påverkas av utsläpp från Preem, sammanfattas nedan. Statusbedömningarna har hämtats ur VISS (Vatteninformationssystem Sverige: http://viss.lst.se). 3.4.1 Inre Brofjorden Vid Vattenmyndighetens preliminära statusbedömning 2014 bedömdes ekologisk status som måttlig beroende på BQI (Benthic Quality Index) för bottenfauna som visade måttlig status. Bedömningen baserades på data från Stretudden som ligger i yttre Brofjorden på gränsen till inre Brofjorden. Övriga kvalitetsfaktorer, växtplankton, klorofyll a och makrovegetation, hade god till hög status. Vattenkvalitetens status bedömdes också som måttlig i inre Brofjorden beroende på höga sommarhalter av fosfor och kväve. Den otillräckliga statusen för näringsämnena under sommar anses bero på avrinning från land. Vid bedömningar av kemisk status 2009-2014 konstateras att området inte uppnår god status beroende på alltför höga halter av kvicksilver, TBT (tributyltenn), kadmium, PBDE (polybromerade

25 dietyletrar) och antracen i olika matriser. PBDE är flamskyddsmedel som används i elektronikutrustning, möbler, textiler, bilar m.m. och förekommer i höga halter i många vattenförekomster i Östersjön och Västerhavet. Ämnena sprids via diffust läckage från olika typer av industriella processer, produkter samt atmosfärisk deposition. På grund av att det är svårt att komma åt källan till utsläppet innebär detta att halterna i fisk inte bedöms kunna minskas under EUs gränsvärden före 2027. Halterna av TBT och kadmium i sediment 2006 överskred tillämpade gränsvärden. Vattenförekomsten uppnår ej god kemisk status med avseende på PBDE, vars halter i fisk överskrider EUs gränsvärden. Uppmätta halter av antracen överskred det s k Qs-sedimentvärdet som är framtaget utifrån ekotoxikologiska tester. Qs-sedimentvärden är förslag från EU-kommissionen på gränsvärden för särskilt förorenande ämnen i sediment som skall användas vid klassning i samband med expertbedömning. Uppmätt halt var den högsta av de som noterats på 16 provtagningspunkter längs kusten. Då Qs-sediment överskrids indikerar detta att status inte är god med avseende på antracen. Bedömningen baseras på ej kvalitetssäkrade data och preliminära analyser. Fler undersökningar krävs för att säkerställa status. Halten av kvicksilver i biota, som omfattas av den kemiska statusen, har extrapolerats från mätningar i sjöar i länet och bedömts överskrida miljökvalitetsnormen i vattenförekomsten som därmed ej uppnår god status. Överskridande av miljökvalitetsnormen för kvicksilver är ett generellt problem för Västerhavets inre kustvatten liksom i stort sett samtliga sjöar och vattendrag i Sverige. Vattenförekomsten omfattas av undantag i form av tidsfrist till 2021 från miljökvalitetsnormen god kemisk status. Inga åtgärder har kunnat identifieras eftersom källan/källorna till föroreningarna inte är känd. Motivet är att det i dagsläget är tekniskt omöjligt att genomföra åtgärder som minskar koncentrationerna av ämnena i vattenförekomsten då källor och påverkan inte är kända. Man konstaterar att det finns en betydande påverkan av såväl punktkällor som diffusa källor, men kan alltså inte identifiera dessa. 3.4.2 Yttre Brofjorden Vattenförekomsten är klassad till måttlig ekologisk status beroende på övergödningsproblem. Klassningen baserades på en enda kvalitetsfaktor, bottenfauna. Övriga kvalitetsfaktorer, växtplankton, klorofyll a och biovolym visade hög status. Vattenkvalitén bedömdes som god till hög status. Ingen betydande påverkan av punktkällor identifierades. På grund av hög utsjöpåverkan samt utsläpp av näringsämnen från land, anses inte god status kunna uppnås till 2015. God kemisk status uppnås inte beroende på att halterna i fisk överskrider EUs gränsvärden. 3.5 Miljökvalitetsnormer för Brofjorden Baserat på statusbedömningarna kan Vattenmyndigheten fastställa miljökvalitetsnormer som anger vilka krav som ska gälla för vattenområdet vid slutet av en förvaltningscykel. För kustvatten har Vattenmyndigheterna fastställt normer för ekologisk status enligt den bedömning som görs för de kvalitetsfaktorer som skall övervakas. Arbetet med miljökvalitetsnormer för utsjön enligt Havsmiljödirektivet, som implementerades i Sverige 2010, pågår fortfarande. Havs- och vattenmyndigheten har dock gjort en inledande bedömning av olika delområden av Östersjön och Nordsjön. Regeln för fastställande av miljökvalitetsnorm är:

26 Om den ekologiska statusen har klassificerats till hög i en ytvattenförekomst ska miljökvalitetsnormen för ytvattenförekomsten fastställas till hög ekologisk status. Om den ekologiska statusen har klassificerats till god, måttlig, otillfredsställande eller dålig i en ytvattenförekomst ska miljökvalitetsnormen för ytvattenförekomsten fastställas till god ekologisk status. Vattenförvaltning som utgår från miljökvalitetsnormer syftar till att alla vattenförekomster ska ha minst god status eller god ekologisk potential vid en viss tidpunkt. Enligt gällande beslut skall målet vara nått senast den 22 december 2015. Om det visar sig krävas längre tid för att nå god status eller god potential, om åtgärderna är ekonomiskt orimliga eller om det saknas naturliga förutsättningar att nå målet inom stipulerad tid kan tidsramen utsträckas. För flertalet kustvatten gäller idag 2021. Vattenmyndigheten har beslutat om miljökvalitetsnormer för samtliga ytvattenförekomster i distriktet. Miljökvalitetsnormen för Brofjorden är god status, som skall uppnås senast 2021. 3.5.1 Vattenmyndighetens rekommenderade åtgärder Vattenmyndighetens förslag: Övergödning av vattenmiljön har flera effekter och det kommer att krävas flera åtgärdsinsatser under en längre tid innan vattenförekomsten uppnår god ekologisk status. Det är därför tekniskt omöjligt att åtgärdernas effekt uppnås till 2015. Övergödningsproblemen kan förstärkas av de fysiska förändringarna av vattenmiljön. För att de biologiska kvalitetsparametrar som påverkas av övergödning ska uppnå god status behövs stegvis kombinerade åtgärder. Arbetet med planering, genomförande av åtgärder och att åtgärdens effekt uppnås kommer att ta tid, och därför har vattenförekomsten fått tidsfrist till 2021. Gemensamma internationella minskningar av näringsämnestillförseln har stor betydelse för att minska påverkan på de svenska kustvattnen. En lång rad åtgärder föreslås för att minska belastningen på i första hand inre Brofjorden. Åtgärderna riktas i första han mot tillförseln av växtnäringsämnen. Skyddszoner i jordbruksmark, våtmarker som närsaltsfällor, strukturkalkning, kalkfilterdiken och åtgärder av enskilda avlopp föreslås. Specifika åtgärder föreslås för dagvattenhantering i Preems raffinaderiområde samt omplacering av utsläppspunkt från Preems reningsverk. Ersättning har lämnats till ekologisk odling och extensiv vallodling, skyddszoner i jordbruksmark, fånggrödor samt ekologisk odling utan bekämpningsmedel på några mindre arealer i avrinningsområdet. 3.6 Miljökvalitetsnormer för fisk och musselvatten Enligt förordningen (2001:554) om miljökvalitetsnormer för fisk och musselvatten gäller för Västra Götaland att kustvatten behöver skyddas eller förbättras för att göra det möjligt för musslor att leva och växa till i dessa vatten. Miljökvalitetsnormerna för fisk gäller bara sötvatten. För Brofjordens vidkommande gäller att det ska eftersträvas att temperaturförhöjningen genom utsläpp av vatten som riktvärde inte bör överskrida 2 o C.

27 4 Raffinaderiets omgivningar och deras miljökvalitet 4.1 Raffinaderiets närområde 4.1.1 Bebyggelse För hela det nuvarande verksamhetsområdet finns översiktsplan och detaljplan. Det detaljplanerade området innehåller bl.a. omgivningen österut och söderut med en 500-800 m bred skyddszon (som minst 375 m), se vidare Figur 4. Inom området finns inga bostäder. Området är ett renodlat verksamhetsområde för tung industri. Det finns dock ett antal villor inom skyddsområdet, varav de flesta ägs av Preem. En del av dessa hyrs ut som bostäder. De flesta har avvecklats som bostäder och en del har även rivits. Samlad bostadsbebyggelse finns i Lahälla, Rixö, Brastad åt norr och Lyse åt söder. Lysekils tätort ligger 8 km söder om raffinaderiet. 4.1.2 Natur- och kulturvärden NÄROMRÅDET Landskapet i närområdet utgörs av ett gammalt småbrutet jordbrukslandskap med mellanliggande hällmarksområden. Området innehåller flera industrihistoriska lämningar och rester av tidigare bebyggelse, liksom flera fornlämningar. I området finns rikliga spår av tidigare stenbrytning på hällmarkerna, av intresse ur kulturmiljösynpunkt. Området har undersökts av Riksantikvarieämbetet och beskrivs bl.a. i underlaget till detaljplan. NATURGEOGRAFIN Sprickdalstopografin i området kring Lysekil ger en stor lokal variation i naturförhållanden och vegetationstyper. Området är rikt på sjöar och landskapet präglas av närheten till kusten. Jordbruksmarkerna är koncentrerade till kustområdenas marina leror och ådalarnas finsediment. Skogarna inom området omfattar både kustlövskogar, ofta med inslag av ädla lövträd, och barrskogar. Variationen i landskapet ger en mångformig flora och fauna med vissa särdrag, beroende på klimat och läge vid havet. OMRÅDEN MED SKYDDSVÄRD NATUR Stora områden av riksintresse för naturvård och friluftsliv finns både inom kustzonen och i höjdområdenas skogar. Det finns ett 30-tal skyddade naturområden inom Lysekils kommun. Sju av dessa är klassade som naturreservat. Inom kommunen finns också sju Natura 2000-områden, varav fyra ligger relativt nära Preemraff Lysekil (Näverkärr, Åbyfjorden, Gullmarsfjorden och Malmö Fjord). Vidare finns ett antal områden med skyddsvärd natur i området. Kommunen har utarbetat en naturvårdsplan med mål för kommunens arbete med naturvård 2. I denna finns en inventering av områden med naturvärde samt underlag och hjälpmedel för att ta hänsyn till dessa vid planering, exploatering och tillståndsärenden. Bland områden med skyddsvärd natur i Lysekils kommun finns både landområden och marina områden. Några av de som ligger närmast raffinaderiet (Figur 14) beskrivs nedan: 2 http://www.lysekil.se/download/18.32ee29ac120fa660f31800010951/naturv%c3%a5rdsplan+remissupplaga +090427.pdf

28 Figur 14 Karta över Preemraff Lysekil och närliggande Natura 2000-områden. RIXÖ - NATURRESERVAT Rixö ligger mitt i Brofjorden. Ön kännetecknas av höglänta, starkt kuperade hällmarker. En bred dalsänka löper tvärs över ön i öst-västlig riktning. Den är bevuxen med lövskog och ängsmarker och där finns spår av äldre bebyggelse. Fast bosättning saknas numera på ön. Naturreservatet är ett omtyckt utflyktsmål av lokalbefolkningen, och besöks även av långväga båtturister. NÄVERKÄRR (SE0520025) - NATURRESERVAT OCH NATURA 2000 Näverkärr ligger vid Åbyfjordens mynning, väster om raffinaderiet. Området karaktäriseras av ett hällmarkslandskap genombrutet av sprickdalar. Det innehåller en av få kvarvarande gamla kustlövskogar i sydvästra Sverige med gamla högväxande almar, askar och ekar. Grovstammig lövskog av den typ som återfinns här är numera mycket ovanlig längs västkusten. Den rika floran är av stort vetenskapligt värde. Särskilt välutvecklad är den kalkpräglade torrängsvegetationen på de högre delarna av passet mot Karlsvik. Området har dessutom en extremt rik lavflora med flera rödlistade arter med en stor känslighet för luftföroreningar. Näverkärr är skyddat som naturreservat och är inkluderat i den nationella bevarandeplanen för jordbrukslandskapet. ÅBYFJORDEN (SE0520175) NATURA 2000 Åbyfjorden avgränsar Lysekils kommun åt nordväst. I den inre delen av fjorden mynnar en rad mindre vattendrag, av vilka Bärfensdalsälven är det största. Fjorden utgörs av en serie bäcken med

29 mellanliggande bergströsklar. Det största djupet i fjorden är 25 m och dess yta uppgår till 862 ha. Uppgifter om vattenutbyte och vattenomsättning i fjorden saknas, men utbytet med det utanför liggande havsområdet torde vara relativt omfattande i fjordens yttre delar. Vattnet i de inre grundområdena är mer stillastående och påverkas troligen mer av sötvattenflödet från åar och bäckar än av det utanför liggande havsområdet. Fjorden erhåller inga större utsläpp av förorenande ämnen. Orsaken till att Åbyfjorden klassades som Natura 2000-område är att den är mycket artrik och att grundområdena och saltängarna är viktiga för flyttfåglar och övervintrande fågelarter. Skyddsvärda marina områden i Åbyfjorden är estuarier (11 %), stora grunda vikar och sund (8 %), ler- och sandbottnar som blottas vid lågvatten (1 %) och rev (2 %). GULLMARSFJORDEN (SE0520171) NATURA 2000 Gullmarsfjorden ligger mellan Stångenäset och Bokenäset. Fjorden återfinns i den omfattande sprickbildning i berggrunden, som utgör gränszon mellan det sydsvenska gnejsområdet och det nordsvenska granitområdet. Gullmarsfjorden sträcker sig ca 30 km in i landet och är ca 1-3 km bred. Ytan uppgår till 3 917 ha. Tröskeldjupet i mynningen är 20-40 m och fjordens maximala djup uppgår till 119 m. Gullmarsfjorden tillförs sötvatten från en rad vattendrag, främst från Örekilsälven. Tillrinningen är i medeltal 25 m 3 /s. Orsaken till att Gullmarsfjorden skyddades som Natura 2000-område är att den är en äkta tröskelfjord. De hydrografiska förhållandena har bidragit till uppkomsten av ett rikt, delvis unikt djurliv och fjorden är ett av de mest artrika marina områden som förekommer utmed den svenska kusten. Många av arterna i fjordens djupbassäng påträffas annars först på stort djup i Skagerack, eller i de arktiska haven. Gullmarsfjorden är också en viktig reproduktionslokal för bl.a. säl och vissa fiskarter. Genomförda undersökningar i Gullmarsfjorden har visat på en betydande övergödning av fjorden, som har resulterat i ökade fosfor- och kvävehalter, sjunkande syrevärden i djupare områden samt förändringar i växt- och djursamhällen. MALMÖFJORD (SE 05 20 057) NATURA 2000 Norr om Gullmarsfjordens mynningsområde ligger Natura 2000 området Malmöfjord, inom både Lysekils och Sotenäs kommuner. Området är uppdelat i två delar, söder och norr om den stora farleden in till Brofjorden. Båda dessa områden är vistelseplatser för knubbsälar. Malmöbrotten ingår inte i Natura 2000-området. Bredviks skär är sälskyddsområde, med endast ett fåtal knubbsälar. Delar av det övriga området är fågelskyddsområde, med avseende på tobisgrissla och silltrut.

30 Figur 15 Det senast tillkomna Natura 2000 området för sälskydd, norr och söder om farleden in till Brofjorden, Malmö Fjord. Strax söder om ligger Gullmarsfjordens Natura 2000 område. Se även figur 14. 4.1.3 Biologisk mångfald i området kring Preemraff Lysekil Områden med skyddad natur är viktiga för att bevara den biologiska mångfalden i området. Stora förändringar har skett under det senaste seklet när det gäller förutsättningarna för att bibehålla den biologiska mångfalden, och fler förväntas framöver till följd av förändrat klimat. Länsstyrelsen för Västra Götaland har utarbetat en strategi för att övervaka den biologiska mångfalden i länet (Länsstyrelsen 2004), för att få fram underlag om nuvarande situation, potentiella hot samt vad som kan göras för att bevara den biologiska mångfalden. Kartläggningar pågår i olika typområden som kust och hav, jordbrukslandskap, skog, sjöar och vattendrag, våtmarker samt landskap i enlighet med de nationella miljömålen. Där så är möjligt samordnas med annan miljöövervakning. Inom kust och hav samordnas med mätningar inom Bohuskustens Vattenvårdsförbund och annan nationell havsmiljöövervakning. Även resultaten från krondroppsnätet och den nationella luftmiljöövervakningen relaterad till försurning och övergödning, är värdefulla vid bedömning av riskerna för den biologiska mångfalden i skog, sjöar och vattendrag. KRONDROPPSNÄTET Krondroppsnätet är ett Sverigetäckande system för övervakning av skogsmiljön som drivs regionalt, bland annat inom Västra Götalands län. Nätet ger mätdata om luftföroreningshalter och nedfall, se http://www.ivl.se/projektochuppdrag/uppdrag/uppdrag/krondroppsnatet.5.7df4c4e812d2da6a4168 00031364.html)

31 Det största hotet mot alla hävdade naturtyper är igenväxning på grund av att hävden upphör och på grund av att kvävenedfallet ökat. Övergödningen genom kvävenedfall hotar på sikt att slå ut arter, eftersom artrikedomen i de hävdade naturtyperna delvis är en följd av brist på näring. Även övergödningen av havet medför problem, bl.a. i form av ökad grumlighet och förekomst av bottentäckande makroalger i grunda områden under sommaren. Detta medför i sin tur att ålgräset försvinner och att artsammansättningen ändras. På större djup kan övergödningen leda till syrebrist på havsbotten. Miljögifter kan påverka arter, men hur och i vilken grad är delvis oklart. Att främmande arter sprider sig genom barlastvatten från fartyg är ett problem i delar av världen och riskerar att bli ett problem även i Västra Götalands kustområden. Sett ur raffinaderiets perspektiv berör strategin främst utsläppen av föroreningar till vattenmiljön, samt utsläppen till luft av kväveoxider som bidrar till kvävenedfall med gödande effekt på land och i vatten. Även utsläpp av svaveldioxid med bidrag till försurning kan ses i relation till den totala försurningspåverkan. Under det senaste seklet har den storskaliga föroreningsspridningen av svavel och kväve över Europa varit en dominerande orsak till försurning och övergödning av markekosystem, samt övergödning av kust och hav. Olika lokala inventeringar av flora och fauna har gjorts i området på Lysehalvön/Stångenäset, inklusive kring raffinaderiet. Bl.a. har den mindre hackspettens (Dendrocopos minor) biotoper på Stångenäset inventerats. Arbetet har pågått under ett antal år och en rapport har sammanställts (Larsson, B-G, 2005). 4.2 Förekomst av luftföroreningar i området kring raffinaderiet 4.2.1 Halter av luftföroreningar Luftkvalitet och föroreningsnedfall kring Preemraff Lysekil påverkas av utsläppen från raffinaderiet och tillhörande fartygstrafik, men även av långdistanstransporterade luftföroreningar. För att värdera luftkvaliteten kring Preemraff har ett antal olika mätningar, med varierande ursprungligt syfte, använts. Resultat från mätningar inom nationell miljöövervakning och från länets regionala krondroppsmätningar har sammanställts med de från mätningar kring raffinaderiet, som varit mer specifikt inriktade på utsläppen därifrån. De senare mätningarna har utförts på uppdrag av Preemraff Lysekil under några olika mätperioder under 2003-2008, men de bedöms vara representativa även för nuläget 2014. Mätningar har även utförts av luftvårdsförbundet Luft i Väst. Förutom mätningar av luftföroreningar i området har beräkningar gjorts av Luft i Väst, det lokala luftvårdsförbundet där även Preemraff är medlemmar. Beräkningarna visar hur raffinaderiets utsläpp sprids med väder och vindar, se vidare kapitel 6. Även totala föroreningshalter i luft, bakgrundsnivåer samt raffinaderiets uppskattade bidrag redovisas i detta kapitel. Vid värderingen av luftkvaliteten är det även intressant att följa de trender som förekommit och förekommer vad gäller de viktigaste ämnena. Halterna av svaveldioxid i bakgrundsluft i mellersta Bohuslän har minskat kraftigt med drygt 90 % sedan slutet på 1970-talet (som exempel på den relativt närbelägna mätstationen Hensbacka 3 ). Även halterna av kvävedioxid har minskat om än inte lika kraftfullt. 3 Nära Munkedal, inte långt från Gullmarens sydöstra del, öster om E6.

32 Figur 16 Årliga halter av SO 2 och NO 2 vid Hensbacka sedan luftkvalitetsmätningarna startade där. Lufthalterna har minskat signifikant under hela perioden. De höga halterna under 2001 och 2002 förklaras av att mätplatsen tillfälligt flyttades närmare den starkt trafikerade E6:an. 4.2.2 Nedfall av svavel och kväve Förutom att svavel- och kväveoxidutsläpp ger upphov till förekomst av dessa ämnen i luft, sker även ett nedfall till mark och vatten. Nedfallet kan därvid ge upphov till olika effekter i ekosystemen. Huvuddelen av nedfallet sker genom uttvättning med nederbörden, medan en mindre andel torrdeponeras direkt till vegetation. Nedfallet kan bara delvis mätas, och mängduppskattningar måste därför kompletteras med modellberäkningar. Sådana har gjorts för både svavel och kväve och resultaten visar att en stor del av svaveldepositionen i Västra Götaland kan hänföras till avlägsna källors utsläpp. Knappt en tiondel beräknas ha sitt ursprung från svenska utsläppskällor. Detsamma gäller för oxiderat kväve (från NO x-utsläpp), medan depositionen av reducerat kväve (från NH 3 -utsläpp) till något större andel är av svenskt ursprung. Uppgifter om totalt nedfall i området, bakgrundsnedfall samt raffinaderiets uppskattade bidrag redovisas i kapitel 6 tillsammans med den värdering som görs av raffinaderiets betydelse. 4.2.3 Försurningskänslighet och försurningspåverkan av svavel- och kvävenedfall Försurning uppstår då deposition av försurande ämnen, i första hand svavel, inte kan motverkas genom enbart markens vittring. Marken försuras då och dess förråd av utbytbara baskatjoner börjar tömmas och ersättas av vätejoner och, vid sjunkande ph, även av aluminiumjoner. De geologiska förutsättningarna i området kring Preemraff Lysekil ger huvuddelen av marken en låg till måttlig motståndskraft mot försurning. Basiska och mer lättvittrade bergarter med en hög motståndskraft mot försurning förekommer endast inom mindre och spridda områden kring raffinaderiet. Positiva faktorer för förhållandena är den motståndskraft som finns i marin leror i dalarna och i skalgruset, samt genom den betydande havssaltsdepositionen i området som bidrar med baskatjoner. Eftersom försurningskänsligheten påverkas av jordtäckets tjocklek och textur, så återfinns de mest försurningskänsliga jordmånerna inom moränområden samt på urbergsplatåerna och dess sluttningar. Den kritiska belastningsgränsen, d.v.s. hur mycket surt nedfall marken klarar att motstå genom vittring, är för huvuddelen av dessa jordar generellt låg (i nivån 0,3-0,8 g S/m 2 och år). I områden med mer

33 basiska mineral eller med tjockare och ofta mer finkorniga och leriga jordar, är de kritiska belastningsgränserna högre. Mer okänsliga marker utgörs därför av de marina lerorna i de gamla havsbottnarna i dalarna. Den kritiska belastningen där kan ligga ungefär en faktor två högre. Inom kustområdet och i dalgångar med leriga sediment och ibland en viss karbonathalt från skalgrus, är den kritiska belastningsgränsen ännu högre. TRENDER FÖR NEDFALL AV SVAVEL Det sura nedfallet över svenska västkusten, som varit betydande sedan 1960-talet, har minskat kraftigt under de senaste två till tre decennierna. Bakgrundsnedfallet i mellersta Bohuslän (Hensbacka) var runt 1990 när nedfallsmätningarna startade där i storleksordningen 15 kg S per ha och år, d.v.s. 1,5 g S/m 2 och år. Nu är nedfallet i storleksordningen 0,10-0,20 g S/m 2 och år, d.v.s. det har skett en 90-procentig minskning. Figur 17 Årligt nedfall av sulfatsvavel till granskog i Hensbacka (nära Munkedal) samt vid flera andra mätstationer i granskog och tallskog i Västra Götaland och Halland. Nedfallet i granskog är generellt större i än i tallskog. Minskningen av svavelnedfallet är statistiskt säkerställd. Inom krondroppsnätet sker en kontinuerlig uppföljning av nedfallet av försurande ämnen och av den försurning som pågår. Den senaste rapporten för Västra Götalands län (Pihl-Karlsson m.fl., 2014) visar att skogsmark, vattendrag och sjöar i länet fortfarande är kraftigt påverkade av atmosfäriskt nedfall. Till exempel beräknas hälften av sjöarna i länet vara försurade (gäller sjöar större än 1 ha och inkl. kalkade sjöar). Detta kan jämföras med andra delar av landet, där andelen försurade sjöar, som medelvärde uppgår till ca 10 %. För granskogen vid Hensbacka, indikerar alla parametrar som övervakats, att försurningstillståndet i marken varit allvarligt, men att en tydlig återhämtning är på gång till följd av minskande nedfall. En återhämtning har kunnat ske i sjöar i de mindre känsliga områdena, medan en fortsatt försurning sker i de känsligaste markerna. Beräkningarna visar att kritiska belastningsnivåer i mark i nuläget överskrids i ca 10 % av skogsmarken i Västra Götalands län. Större överskridanden sker i den östra delen av länet jämfört med i den västra. Med minskande nedfall, ökande efterfrågan på bioenergi samt ökat helträdsutnyttjande 4 har skogsbrukets försurningsbidrag (genom förlust av baskatjoner ur marken) ökat i betydelse och uppskattas nu vara i samma storleksordning som försurningspåverkan genom surt nedfall. Minskningen av nedfallet förväntas fortgå. Beräkningar pekar på att med minskande deposition kommer kritisk belastning inte längre att överskridas i produktiv skogsmark i länet år 2020. Detta gäller dock vid uttag av enbart stammar. Skulle även grenar och toppar skördas, beräknas försurningen att 4 Uttag av grenar och toppar, grot, utöver uttag av enbart stammar.

34 fortgå. Av de antropogent försurade skogssjöarna (d.v.s. sjöar som inte är försurade av naturliga orsaker) uppskattas 20-30 % av sjöarna år 2020 även fortsatt att vara försurade. 4.2.4 Kvävekänslighet och gödningspåverkan av kvävenedfall Ett ökande nedfall av kväve har pågått åtminstone sedan 1960-talet, och har inneburit en gödsling av naturen. I Syd- och Mellansverige utgör detta ett hot för vissa kärlväxter, särskilt örter, samt för vissa mossor och lavar (se t.ex. Pleijel och Andersson, 2001). I sydligaste landet är en förändring i florasammansättningen sedan 1960-talet påtaglig. Vid långvarig tillförsel av stora kvävemängder kan det föreligga risk för att kväve lagras in i mark (kväveackumulering) vilket i sin tur kan innebära risker för utläckage av kväve vid eventuella störningar i ekosystemet. Avrinning av kväve till havet kan då ge en ytterligare gödande effekt på marina ekosystem i kustnära områden, där ekosystemen redan i nuläget är övergödda. Kvävenedfallet i skog i Lysekilsområdet kan, som nämnts ovan, uppskattas ligga i nivå med eller något lägre än den kritiska belastningen för effekter i produktiv skogsmark, 1-2 g/m 2 och år (Nordin m.fl., 2005), men något högre än den kritiska belastning som inte bör överskridas för att undvika floraförändringar, 0,5 g/m 2 och år. I nuläget tas deponerat kväve i huvudsak upp i ekosystemen och nitrathalter är i oftast inte mätbara i markvatten i svensk skogsmark. TRENDERNA FÖR NEDFALL AV KVÄVE Liksom för svavel har nedfallet av kväve minskat genom de åtgärder som vidtagits i Europa sedan 1990-talet, om än inte i lika hög grad, se figuren nedan. Endast nederbördsdeponerat kväve kan mätas, varför mätningar måste kompletteras med beräkningar av mängden torrdeponerat för att kvantifiera det totala nedfallet. Uppmätt våtdeponerat totalt kvävenedfall (ammonium- och nitratkväve) har under de senaste tre åren uppgått till 0,79 g N/m 2 i Hensbacka. Med ett 25 % påslag för torrdeponering blir den totala depositionen ungerfär 1 g/m 2 och år. Fortfarande överskrids sålunda den kritiska belastningsgränsen till skydd för förändringar i växtligheten 0,5 g N/m 2 och år. Figur 18 Årligt uppmätt kvävenedfall, nitratkväve (NO 3-N) och ammoniumkväve (NH 4-N), med nederbörden på Hensbacka och en ytterligare mätplats i länet. Nedgången i nedfall är statistiskt signifikant för både nitrat- och ammonium-kväve, även om betydande mellanårsvariationer. När det gäller kvävetillförsel till mark innebär detta en tillförsel av näringsämnen. Tillväxten i svenska skogar anses vara kvävebegränsad och skogsekosystemen uppskattas ha stor förmåga att ta upp och

35 lagra det kväve som på olika sätt tillförs. Därför ser man ofta ökad tillväxt vid ökad tillförsel, men mer sällan förhöjda kvävehalter i markvattnet. Inom krondroppsnätets mätningar i Västra Götalands län ses normalt inte några förhöjda halter i markvattnet till följd av kväveackumulation. Sådana har dock observerats vid några enstaka tillfällen. I en skogsyta utanför Göteborg, där träden dog till följd av granbarkborreangrepp, läckte kväve ut. Risken för att sådana effekter ska uppstå är störst i områden, där man fått en kraftig inlagring av kväve genom högt nedfall under lång tid. som i södra Sverige och på västkusten. 4.3 Miljöförhållandena i Brofjorden och angränsande havsområden 4.3.1 Brofjorden Bohusläns kustvatten är en vattenmassa i ständig rörelse. Vindar, strömmar och nederbörd orsakar i större eller mindre utsträckning dessa vattenrörelser. Vatten med låg salthalt, ca 20 promille, tillförs Kattegatt söderifrån via Bälten och Öresund. Detta Östersjövatten bildar den Baltiska strömmen, som går norrut utmed den svenska västkusten och sedan fortsätter längs den norska sydkusten. Vid Skagen kommer den Jutiska strömmen och för in salt vatten till Kattegatt och Skagerrak. Periodvis kan en mycket markant gräns mellan kustströmmens grumligare vatten och Skagerraks klarare vatten ses längs en linje strax väster om ön Bonden. Saltare vatten kan också vid vissa tillfällen komma från de centrala delarna av Nordsjön. Brofjorden ligger i centrala Bohuslän, ca 9 km norr om Lysekil, se Figur 19. Figur 19 Översiktskarta över Brofjorden och raffinaderiets lokalisering Fjorden har en sydvästlig till nordostlig sträckning med en längd av ca 7 km och minsta bredd på ca 300 m vid Stretudden sydväst om raffinaderiet. Fjorden karakteriseras som en öppen fjord utan tröskel, där bottnen sluttar långsamt ut mot havet ned till ett djup av ca 90 m. Vid Stretudden finns en djuphåla på 52 m. Fjordens yta uppgår till 771 ha och medeldjupet är 13 m. Vikarna i Brofjorden är delvis

36 bevuxna med bentiska makroalger och ålgräs och utgör viktiga uppväxt- och födoplatser för ryggradslösa djur och fisk. Längst in i Brofjorden mynnar Broälven som har en medelvattenföring på ca 1,5 m 3 per sekund och avvattnar ett område på ca 90 km 2. Broälven rinner genom ett uppodlat jordbrukslandskap och i dess övre del finns reproduktionsområden för havsöring. Sötvattentillförseln från älven har ingen större betydelse för cirkulationen i fjorden utan omblandningen sker genom vindgenererade vågor och strömmar. Den största medeltransporten av vatten som uppmätts in och ut ur Brofjorden är 2 800 m 3 in i ytskiktet och lika mycket ut under språngskiktet. Medeltransporten under sommaren har beräknats till ca 500 m 3 /s. I samband med svaga vindar överstiger sällan medeltransporten 250 m 3 /s (SMHI 1974). Fjorden omges av granitiskt berg i dagen och postglacial lera i sänkorna samt i fjordens innersta del. Bottnarna består huvudsakligen av siltiga leror och s.k. transportbottnar dominerar medan ackumulationsbottnarna utgör ca 30 % av den totala bottenytan. Utöver Preems verksamhet förekommer sedan lång tid tillbaka andra verksamheter som kan bidra till att påverka miljön i Brofjorden. Stenbrytning har skett i ett öppet dagbrott söder om Rixö. En småbåtshamn är anlagd i inre delen av fjorden. Loddebo kommunala reningsverk med kapacitet att ta hand om 3 500 personekvivalenter, släpper ut renat avloppsvatten i fjorden. Dessutom sker diffus avrinning från jordbruksmark. Henriksson-Fejes och Wennberg (1993), Lövblad och Fejes (2003) och Lövblad (2010) har tidigare redovisat en sammanställning av utsläppssituationen och resulterande miljöpåverkan i recipienten Brofjorden i samband med tillståndsärenden. Nedan sammanfattas delar av dessa utredningar samt ytterligare ett antal undersökningar utförda under senare år vilka har relevans för utsläppssituationen vid Preem. Undersökningarna är delvis utförda före ombyggnaden av reningsverket för att ge en bild av den tidsmässiga utvecklingen av miljösituationen i recipienten Brofjorden. Efter ombyggnaden minskade främst utsläppen av oljekolväten och kväve kraftigt. De resultat som finns efter år 2002 omfattar hydrografiska undersökningar, sedimentundersökningar, växtplanktonundersökningar samt undersökningar av makroalger och bottenfauna inom ramen för Bohuskustens vattenvårdsförbund. Dessutom har Preem utfört årliga haltbestämningar av totalkolväten och metaller i blåmussla samt undervattensfilmning vid kajerna och i Hamrevik, där det renade processavloppsvattnet släpps ut. Dessa undersökningar pågick från 1980 till 2006. Vidare utfördes 2005 och 2006 undersökning av reproduktionen och hälsotillstånd hos tånglake i Brofjorden samt på en referensstation. 4.3.2 Vattenkemiska undersökningar Inom ramen för Bohuskustens vattenvårdsförbund genomförs undersökningar av fysikaliska och kemiska parametrar en gång per månad på fjorton stationer längs kusten, varav Brofjorden (Stretudden) är en. Sammanställningen nedan bygger på uppgifter om vattenkemiska data och trender från Hansson (1998) och SMHI (årsrapporter 2004-2013). Dessa behandlar variablerna temperatur, salthalt, siktdjup, syre, fosfat, totalfosfor, nitrat, nitrit, ammonium, totalkväve och klorofyll-a. Prover tas på 9 olika djupnivåer. Mätningarna i december-januari ger ett mått på ytvattnets förråd av näringsämnen före algernas vårblomning. Under denna period avstannar växtplanktonaktiviteten nästan helt och näringsämneshalterna ökar i vattnets ytskikt. Perioden augusti-september är den period på året då algproduktionen

37 är relativt stabil och mängden näringsämnen i vattenmassan kan förväntas vara lägre samtidigt som primärproduktionen och koncentrationen av klorofyll-a är betydligt högre jämfört med värdena från december och januari. Under perioden 1990-2013 uppvisade Brofjorden ingen avvikande halt eller variation i tiden av fosfat jämfört med de övriga stationerna längs Bohuskusten varken under perioden december - januari eller under perioden augusti - september. 2013 var generellt ett år med normala eller låga fosfathalter jämfört med åren 2000-2009. Även vad gäller kväve uppvisade inte station Brofjorden någon påtagligt avvikande variation i tiden jämfört med de andra stationerna för någon av mätperioderna. Medelkoncentrationen av oorganiskt kväve är som förväntat högre under vinterperioden på samtliga stationer. I Figur 20 redovisas klassningen av kväve och fosfor under vinter respektive sommar i Brofjorden 1990-2013. Figur 20 Klassningen av kväve och fosfor under vinter respektive sommar i Brofjorden 1990-2013. Grön färg god status och blå färg hög status (efter SMHI 2014). Utifrån genomförda undersökningar 1990-2013 uppvisade inte Brofjorden några resultat som skiljer sig nämnvärt från de övriga kuststationerna. Inte heller i den utvärdering som genomfördes av Axelsson och Rydberg (1993) påvisades några entydiga trender i uppmätta koncentrationer av ovan redovisade variabler. I detta material ingick även mätningar gjorda under perioden 1957-91. Samma slutsats drogs från den utvärdering som gjordes av NIVA (1997) där årsmedelvärdena för vattenkemiska parametrar 1990-96 jämfördes med omkringliggande stationer.

38 SMHI genomförde på uppdrag av Bohuskustens vattenvårdsförbund en trendanalys av fysikaliska och kemiska parametrar under perioden 1990-2010 (SMHI 2009 a och 2010 a). Under den studerade perioden ökade vattentemperaturen på samtliga stationer längs Bohuskusten och ökningen varierade mellan 0,04 och 0,08 o C per år. För siktdjupet var det en statistiskt signifikant ökning på flera stationer. I Brofjorden var det under perioden en statistiskt signifikant minskning av totalkväve, ammoniumkväve, löst oorganiskt kväve (DIN) och fosfatfosfor. För nitrat/nitrit, totalfosfor och klorofyll a kunde ingen signifikant förändring noteras under perioden. I den årsrapport som SMHI presenterat för 2013 (SMHI 2014) har halten av olika fosfor- och kvävefraktioner relaterats till Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (2007). Vad gäller både kväve och fosfor sommartid och vintertid bedöms Brofjorden ha god-hög status enligt bedömningsgrunderna. (Figur 21 och Figur 22). På motsvarande sätt har vattenförekomsten Brofjorden hög status vad gäller syrgashalten och växtplanktonsamhället. Figur 21 Statusklassning vintertid av oorganiskt kväve och totalkväve samt klassning av totalkväve sommartid. Klassningen bygger på medelvärden för perioden 2011-2013 (Efter SMHI 2014).

39 Figur 22 Statusklassning vintertid av oorganisk fosfor och totalfosfor samt klassning av totalfosfor sommartid. Klassningen bygger på medelvärden för perioden 2011-2013 (Efter SMHI 2014). Sammantaget visar de hydrografiska undersökningarna att det finns en trend, på flera stationer längs Bohuskusten inklusive Brofjorden, att halterna växtnäringsämnen har minskat under den senaste 30- års-perioden. Dessutom uppvisar de vattenkemiska parametrarna att det råder god-hög status. 4.3.3 Sediment Sedimentundersökningar används ofta som verktyg för att kartlägga utsläpp och regionala spridningsmönster av olika ämnen som släpps ut i miljön. Till skillnad från vattenprover, som ger en ögonblicksbild av halterna, integrerar sedimenten eventuell tillförsel av olika miljöfarliga ämnen under en lägre tid och man kan därför ofta använda sedimenten för att spåra förbättringar eller försämringar av utsläppsbilden. I Brofjorden påverkas sedimenten även av den relativt omfattande fartygstrafiken genom att sediment virvlas upp och omfördelas i fjorden vilket försvårar tolkningen av vissa sedimentkemiska parametrar. På flera stationer i Brofjorden har man funnit att sedimenten är instabila, vilket inte var fallet på 1970- talet, och detta tillskrivs således fartygstrafiken (Cato 2006). Sedimentundersökningar har utförts längs Bohuskusten inklusive Brofjorden 1972, 1977, 1984, 1989, 1995, 2000 och 2006 d.v.s. den första undersökningen gjordes innan raffinaderiet togs i drift 1975. Undersökningarna har bl.a. omfattat analyser av näringsämnen (kol, kväve, fosfor), metaller och

40 organiska miljöfarliga ämnen (totalkolväten, polycykliska aromatiska kolväten, PCB och vissa polybromerade föreningar). Resultaten har redovisats i rapporter efter varje undersökning och den senaste rapporten färdigställdes 2008 och innefattar en redovisning av förändringar och trender på 8 stationer i Brofjorden under perioden 1972-2006 (Golder Associates 2008). Tidigare har två rapporter presenterats (Cato 1997 och Cato 2006) som redovisade resultat av halter i sediment från 14 stationer från de inre delarna av Brofjorden ut mot Malmöfjorden under perioden 1972-2000. Halten organiskt kol (TOC) i sediment i Brofjorden ligger inom samma intervall som längs övriga Bohuskusten men minskade med ca 10 % under perioden 1972-2000, vilket tillskrivs den ovan nämnda fartygstrafiken. Kvävet i sedimenten är till största delen organiskt bundet. Kvävehalten ökade i genomsnitt med ca 15 % i både Brofjorden och längs övriga kusten 1972-1995. Kvoten mellan kol och kväve (C/N-kvoten) sjönk vilket indikerade ett ökat tillskott av kväverikt organiskt material. Orsaken till förändringarna av C/N-kvoten under denna period var en generellt ökad eutrofiering av områdena som gynnade produktionen av marint organiskt material relativt tillförseln av organiskt material från land. Mellan 1995 och 2000 minskade kvävehalten med 2 % medan C/N-kvoten ökade med 13 %. Detta indikerade att eutrofieringen började minska under senare delen av 1990-talet och motsvarande förändringar registrerades utmed hela Bohuskusten under perioden 1990-2000. Polyaromatiska kolväten analyserades 1995 i form av 16 föreningar (PAH-16). Före 1995 analyserades Σ 10 PAH varför utvecklingstrenden endast kunnat göras på dessa ämnen. Resultaten från Brofjorden pekade på en haltminskning på i genomsnitt 75 % mellan åren 1984 och 1995. En svag ökning, ca 10 %, noterades mellan 1995 och 2000. Jämfört med det lokala referensområdet var haltförhöjningen i sediment i medeltal ca 3 gånger, och Brofjorden klassades år 2000 som moderat förorenad med avseende på PAH-16. De högsta halterna totalkolväten (THC) som avspeglar utsläppen av olja uppmättes i Hamrevik där processavloppsvattnet släpps ut. Den högsta halten uppmättes 1984 och uppgick till 5 900 mg/kg torrsubstans (ts). THC-halter över 100 mg/kg ts är att betrakta som höga. På samtliga stationer utom en (Hamrevik) var halten lägre än 100 mg/kg år 2000. Mellan åren 1984 och 2000 minskade totalkolvätehalten med 95 % och Brofjorden var år 2000 att betrakta som moderat förorenad med avseende på THC. Några undersökningar av halten totalkolväten i sediment har därefter inte skett. Halterna av metallerna kadmium, koppar, kvicksilver, nickel och zink i sediment var låga och pekade endast på en viss diffus påverkan utan direkt koppling till utsläppen från Preem. Halterna av bly och vanadin låg dock på en något högre nivå i närområdet till produkthamnen jämfört med referensområdena. Generellt sett var halterna av metaller låga och med få undantag minskade halterna under perioden 1972-2000. Om man betraktar resultaten från de 14 stationer som undersökts i Brofjorden under perioden 1972-2000 med avseende på sedimentkemi jämfört med 12 andra stationer längs Bohuskusten förelåg således ingen påtagligt avvikande förändring i tiden av de analyserade variablerna bortsett från att minskningen av polycykliska aromatiska kolväten (PAH) och totalkolväten (THC) varit större i Brofjorden. På basis av resultat från år 2000 klassades Brofjorden som moderat påverkad vad avser dessa två ämnesgrupper. Några sedimentundersökningar har inte utförts efter år 2000.

41 4.3.4 Fastsittande vegetation Makroalgfloran har inventerats årligen under perioden 1989-2013 på tre områden i Brofjorden (Jenneborg 2005, Andersson och Asplund 2008, 2009, Andersson 2013). Stationernas läge framgår av Figur 23. En station är belägen på norra sidan av fjorden, en station vid Hamrevik och en station på udden nordväst om produktkajen. Längst in i Bofjorden ligger lokalen Bro 4 som utgörs av en bergvägg ner till 18 m djup. Bro Extra vid Hamrevik är belägen där hårdbotten övergår i mjukbotten redan på 2,5 m djup. Den yttersta stationen, Bro 5, har ett maxdjup på ca 11 m och botten är heterogen med växelvis förekomst av sand, grus, småsten och inslag av stenblock. Undersökningarna har genomförts i mitten av augusti och på var och en av de tre undersökta stationerna har en bottenprofil inventerats med hjälp av dykare. En mätlina har lagts ut längs profilerna där artsammansättningen och djuputbredningen av vegetationen inventerades. Dessutom har täckningsgraden av dominerande växtarter uppskattats med en standardiserad 7-gradig skala. Under den period undersökningarna pågått varierar antalet arter av grönalger, brunalger och rödalger med en faktor 1,5 till 2 mellan olika år. Det är dock svårt att urskilja något konsistent mönster i tiden och sannolikt är variationerna i artsammansättning och täthet betingade av naturliga klimatiska faktorer. Jenneborg (2004) pekade på att vid stationen Bro 4, som är belägen vid udden nordväst om produktkajen, och Bro Extra i yttre delen av Hamreviken, minskade täckningsgraden av trådformade grönalger och brunalger 2004 jämfört med tidigare undersökningstillfällen som ett resultat av de minskade närsaltutsläppen efter ombyggnad av reningsverket. Figur 23 Inventerade stationer för makrovegetation i Brofjorden. Bedömningen var således att en förbättring har skett på de stationer som är belägna närmast raffinaderiet. Den minskade trådalgpåväxten på ålgräs i yttre Hamreviken var den mest påtagliga förbättringen. Det poängteras att inga blågröna alger förekom på vare sig makroalger eller bottensubstrat 2004, vilket tidigare var fallet.

42 Det noteras vidare att sargassosnärjan (Sargassum muticum) fortsatte att expandera. Detta innebar att strandekosystemet och då särskilt kelpbestånden (Laminaria saccharina) trängdes undan. Sargassosnärjan är en brunalg som ursprungligen kommer från Japan och som upptäcktes första gången på västkusten i slutet av 1980-talet. I rapporten från inventeringen 2008 (Andersson och Asplund 2009) påpekas att inga större förändringar skett i artantal och fördelningen mellan grön- röd- och brunalger sedan provtagningarna påbörjades 1989. Ettåriga fintrådiga alger som gynnas av övergödning varierade mellan år och några större tätheter förekom inte vid 2008-års undersökning. Bältesbildande rödalger dominerade på de tre undersökta stationerna samtidigt som tång- och kelpalgerna förekom på alla stationer. I en rapport har Andersson (2012) sammanställt och utvärderat inventeringarna på de tre stationerna under perioden 1992-2012 i syfte att studera eventuella förändringar av algernas täckningsgrad, djuputbredning och artsammansättning. På alla stationerna dominerar fleråriga brunalger och bältesbildande rödalger. Skräppetare och den nyligen invandrade sargassosnärjan förekommer under tångbältet på alla tre lokalerna och på ytterligare större djup påträffas rödalger med hög täckningsgrad. Exempel på den tidsmässiga utvecklingen av antalet arter av rödalger, grönalger och brunalger under de senaste 20 åren presenteras i Figur 24. Som framgår har inga större förändringar skett i artantal och fördelningen mellan grön- röd- och brunalger sedan 1992. Som tidigare nämnts uppvisade stationen Bro Extra vid Hamreviken, där utsläppen sker, övergödningssymtom. Detta innebar bl.a. att täckningsgraden av grönalger var relativt hög. Efter att reningsanläggningen byggdes om minskade utsläppen av närsalter vilket resulterade i att grönalgpåväxten minskade påtagligt och efter 2007 är täckningsgraden under 10 %. Strandekosystemet samt artsammansättning och utbredning av makroalger är en viktig s.k. kvalitetsfaktor för klassning av ekologisk status enligt EU:s vattendirektiv. Om Naturvårdsverkets bedömningsgrunder tillämpas på resultaten från 2012 års inventering uppfyller stationen Bro 4, d.v.s. den station som är belägen längst in i fjorden, kriterierna på god ekologisk status. De två övriga stationerna uppfyller inte kriteriet på tillräckligt stort djup för beräkning av ekologisk status. Utifrån en kvalitativ beskrivning av algsamhällenas sammansättning bedöms dock alla stationer i Brofjorden ha en god status.

Figur 24 Förändringar i tiden av det totala antalet algtaxa samt fördelningen samt fördelningen av grön- brun- och rödalger på tre stationer i Brofjorden 1992-2012 (Efter Andersson 2012). 43

44 Figur 25 Medeltäckningsgraden hos grönalger vid stationen Bro Extra 1992-1997 och 2007-2012 (Efter Andersson 2012). 4.3.5 Mjukbottenfauna Redan innan raffinaderiet byggdes startades undersökningar av mjukbottenfaunan i Brofjorden. Data har sammanställts och utvärderats av Smith (1990) och Tunberg (1999). De övergripande slutsatserna från dessa undersökningar var att inga tydliga förändringar av bottenfaunan har kunnat observeras i Brofjorden mellan tidigt 1970-tal och 1990-talet. Sedan 2002 övervakas mjukbottenfaunan längs västkusten i ett samordnat program inom ramen för Bohuskustens Vattenvårdsförbund. Provtagningarna pågick fram till 2006 varefter metodiken förändrades genom att bottenkvaliteten studerades genom fotografering av sedimentprofiler. Fram till 2006 representerade lokalerna både utsjölokaler och kustnära lokaler. Två lokaler fanns i Brofjorden, dels en utanför produktkajen på 21-22 m djup, dels en utanför råoljekajen på 32 m djup. Båda dessa lokaler är belägna på ackumulationsbottnar d.v.s. bottnar där det sker en kontinuerlig sedimentation och där ingen störning sker av sedimenten genom resuspension. Agrenius (2004) har sammanställt och utvärderat datamaterialet från provtagningar av mjukbottenfaunan 2003 och 2004 där de två lokalerna i Brofjorden ingick. För att klassificera mjukbottenfaunan i ett vattenområde har ett kvalitetsindex utvecklats (BQI Benthic Quality Index), som i grova drag bygger på andelen föroreningstoleranta respektive föroreningskänsliga arter och deras numerär. Ett lågt värde på indexet indikerar att faunan är utarmad och domineras av toleranta arter medan ett högt värde visar att känsliga arter förekommer och att den ekologiska statusen är hög. Beroende på värdet på indexet klassas den ekologiska statusen i fem klasser: hög, god, måttlig, otillfredsställande och dålig. Om man tillämpar de nya bedömningsgrunderna på resultaten från provtagningarna på ackumulationsbottnar på de två lokalerna i Brofjorden 2003 och 2004 finner man att statusen på bottnarna utanför produktkajen var god 2003 och måttlig 2004. Motsvarande status för bottnarna utanför råoljekajen var hög 2003 och god 2004. Det kan nämnas att vid 2003 års undersökning på 33 lokaler längs västkusten var den ena av de två stationerna i Brofjorden den enda som uppvisade hög ekologisk status. I ett arbete specifikt inriktat på att jämföra mjukbottenfaunan på lokalerna i Brofjorden med lokalerna i det närliggande kustområdet (Lindskog 2005), drogs slutsatsen baserat på BQI att det saknades belägg för att någon negativ påverkan skett på bottenfaunan från varken fartygstrafik eller raffinaderiets verksamhet.

45 År 2009 ändrade man metodik för undersökning av bottenfaunan. Sedimenten undersöktes i och utanför Hamrevik där utsläppet av renat avloppsvatten från raffinaderiet sker (Magnusson 2010). Undersökningens syfte var att studera bottnarna genom fotografering av sedimentprofiler. Genom analys av bilderna kan information erhållas om miljötillståndet på bottnarna. Undersökningen utfördes på 15 stationer i en gradient i djupintervallet 2-6 m i Hamrevik och 900 m norrut på 20-25 m djup genom att en sedimentprofilkamera placerad på en ställning sänktes ner till botten (Figur 26). På varje station togs fyra sedimentprofilbilder och bilderna analyserades med avseende på sedimentens oxidationsstatus och bottendjurens aktivitet (grävning, omrörning, produktion av fekalier m m). En bedömning av miljökvaliteten gjordes genom att beräkna ett miljökvalitetsindex (Bentiskt habitats kvalitetsindex BHQ). Figur 26 Provtagningslokalernas placering utanför reningsverket i Hamrevik och norrut (efter Magnusson 2010). Resultaten av bildanalysen visade på god bottenstatus med undantag för fyra stationer på grundområdena i Hamrevik närmast utsläppspunkten från reningsverket. Den något sämre statusen på dessa stationer, d v s något lägre BHQ kunde härledas till ett mer sandigt bottensubstrat. Den samlade bedömningen utifrån bildanalyserna var att inga effekter som tydligt kan relateras till utsläppen från Preemraff Lysekil kunde dokumenteras. Bottnarnas kvalitet varierade mellan måttlig till god status men som helhet klassades bottenstatusen som god enligt de bedömningsgrunder som användes.

46 Albertsson m fl (2011) har gjort en översikt av mjukbottenfaunan 2010 längs västkusten varvid man konstaterade att som helhet var statusen måttlig i Bohusläns kustområden. I Gullmarsfjorden och Brofjorden var dock statusen god. Vattenmyndigheten har trots ovanstående klassat bottenfaunans status i Brofjorden till måttlig. I motiveringen sägs att vattenförekomsterna inre och yttre Brofjorden är samklassade med Strömstadsfjorden, Lindöfjorden och Långebyområdet som tillhör samma vattentyp. Den sammanvägda statusen bedöms vara måttlig baserat på data från 4 provtagningsstationer 2006. I Brofjorden har man således en situation där kväve, fosfor, siktdjup, och syrgas samt växtplankton, och makrofyter uppvisar god-hög status medan bottenfaunan har måttlig status enligt vattenmyndigheten. Flera år då bottenfauna provtogs före 2006, visades att bottenfaunans status var godhög. 4.3.6 Halter av kolväten och metaller i blåmusslor Sedan 1982 fram till 2006 har årlig insamling av blåmusslor (Mytilus edulis) skett i olika delar av Brofjorden samt på en referensstation vid Grebbestad. Musslorna är filtrerare d.v.s. de filtrerar partikelbundet organiskt material ur vattnet för att komma åt plankton som utgör deras föda. Ämnen som t ex oljekolväten och metaller, som har en affinitet till organiskt material tas därför upp och kan ansamlas i musslornas vävnad. Musslorna har analyserats med avseende på metallerna, bly, nickel och vanadin, PAH-10 samt totalkolväten (THC). Dessa parametrar kan anses ha en koppling till hantering av petroleumprodukter. Halten vanadin i musselvävnad var på samtliga stationer i nivån 2-9 mg/kg ts i början av undersökningsperioden 1983-1985 men har därefter varierat mellan 0,5 och 3 mg/kg ts. Således har inte utsläppsområdet vid Hamrevik och kajerna utmärkt sig med högre halter vanadin i blåmussla (Figur 27). Halten nickel varierade med få undantag mellan 0,5 och 3 mg/kg ts. Musslor från Hamrevik och produktkajen uppvisar något högre halter vissa år men i övrigt ligger halterna väl samlade för de sex undersökta stationerna med en svagt sjunkande trend under undersökningsperioden.(figur 28 ). Nickel i blåmussla 7 6 5 m g / 4 k g 3 T S 2 Råoljekaj Produktkaj Hamrevik Rixö Edsviken Grebbestad 1 0 1983 1984 1985 1986 1988 1989 1990 1991 1992 1995 1996 1997 1998 1999 2001 2002 2003 2005 2006 År Figur 27 Halten nickel i musselvävnad från fem områden i Brofjorden och från referensområdet vid Grebbestad 1983-2006.

47 Vanadin i blåmussla 10 9 m g / k g 8 7 6 5 Råoljekaj Produktkaj Hamrevik Rixö Edsviken Grebbestad T S 4 3 2 1 0 1983 1984 1985 1986 1988 1989 1990 1991 1992 1995 1996 1997 1998 1999 2001 2002 2003 2005 2006 År Figur 28 Halten vanadin i musselvävnad från fem områden i Brofjorden och från referens området vid Grebbestad 1983-2006. Summan av de 10 PAH-föreningar som analyserades i muskelvävnad 2005 visade att halten varierade mellan 0,028-0,081 µg/kg. Den högsta halten, 0,081 µg/kg, registrerades i musslor från Hamreviken. Där var halten 2 till 2,5 gånger högre än vid övriga områden, d.v.s. vid kajerna, Edsvik och Rixö. De PAHföreningar som stod för de förhöjda halterna i Hamreviken var bens(a)antracen, chrysen och bens(b)fluoranten. Alla dessa ämnen är kända för att bildas i varierande mängder vid förbränning av fossila bränslen och annat organiskt material. För totalkolväten i musselvävnad utmärker sig Hamrevik, d.v.s. utsläppsområdet för processavloppsvattnet, där halterna under perioden 1982-2006 varierat mellan 150 och 1900 mg THC/kg ts (Figur 29). Vid övriga områden där musslor från produktkajen och råoljekajen ingår varierar halterna under perioden mellan i stort sett noll till ca 200 mg/kg ts bortsett från att halterna i alla områden utom råoljekajen var förhöjda år 1992 till nivån 200-600 mg/kg ts. De avvikande resultaten 1992 visar att halten var högst vid Grebbestad och sannolikt beror det avvikande resultatet på analysfel detta år. Bortsett från de påtagligt förhöjda och starkt varierande halterna av totalkolväten i musslor från området där processavloppsvattnet släpps ut, Hamrevik, förekommer ingen systematisk avvikelse i haltnivå vid något av de fyra övriga områdena, d.v.s. vid de två kajerna, Rixö och Edsviken eller vid referensstationen Grebbestad. Trots att utsläppen av kolväten till vatten successivt minskade efter att reningsverket byggdes om kunde inte detta registreras i några tydligt sänkta halter i musselvävnad från Hamreviken. Detta berodde sannolikt på att sedimenten var bemängda med kolväten och det tar därför sannolikt ett antal år innan haltminskningen i det renade avloppsvattnet slår igenom i form av lägre halter i musselvävnad.

48 Totalkolväten i blåmussla 2000 m g / k g 1800 1600 1400 1200 1000 Råoljekaj Produktkaj Hamrevik Rixö Edsviken Grebbestad T S 800 600 400 200 0 1982 1983 1984 1985 1986 1988 1989 1990 1991 1992 1995 1996 1997 1998 1999 2001 2002 2003 2005 2006 År Figur 29 Halten totalkolväten i musselvävnad från fem områden i Brofjorden och från referensområdet vid Grebbestad 1982-2006. 4.3.7 Inventering av bottnarna i råolje- och produktkajen samt i Hamrevik På bottnarna i området vid kajerna och i Hamreviken, där processavloppsvattnet släpps ut, har SLU, tidigare Fiskeriverket, med några få års undantag, genomfört årliga dykinventeringar och/eller videofilmningar av bottnarna med hjälp av Sjöugglan under perioden 1981-2008 (Hallbäck 1981-2005). Några kvantitativa data presenteras inte i rapporterna utan redovisningen utgörs av en okulär beskrivning av förhållandena på bottnarna. År 2012 och 2013 utfördes inspektionen av bottnarna av Norén (2013). Syftet med undersökningarna har varit att studera bottnarnas kvalitet med avseende på förekomst och utbredning av svavelbakterier (syrefria bottnar) samt en okulär beskrivning av makroflora och -fauna inom ett område utanför kajerna (Figur 30). Vid produktkajen och 50-70 m ut i havet registrerades under perioden 1983-1989 ett 1-2 dm tjockt sedimentlager som var syrefritt. Utbredningen minskade i omfattning och nådde ca 30 m ut från kajen 1989. På 1990-talet förbättrades förhållandena ytterligare genom att de ytor som var beväxta med svavelbakterier begränsades till mindre områden. Förbättringen fortsatte efter 1998 och bottnarna har fått en mer naturlig status vad avser sediment och makrofauna. De enda bottnar som uppvisar förändring under senare år är de nedanför kajpelarna. Detta förklaras av att djur och växter som i stor mängd koloniserat på pelarna successivt dör och faller ner i sedimenten och förbrukar syre vid nedbrytningen. Vid den rapporterade inventeringen 2005 bekräftades förbättringen ytterligare genom att endast mindre fläckar med syrefria sediment förekom kring kajpelarna. I övrigt påpekas att bottnar och fauna var i god kondition och att någon större påverkan inte kunde iakttas. Undersökningarna 2012 och 2013 bekräftar att bottenförhållandena är fortsatt goda.

49 Figur 30 Områden utanför Preemraff Lysekil där dykundersökningar och/eller videofilmningar skett av bottnarna mellan åren 1981 till 2013. Vid råoljekajen, som är mer exponerad för vindar och strömmar, har det sedan 1981 endast förekommit syrefria bottnar inom en radie av 2-3 m runt kajpelarna medan övriga bottnar och förekommande flora och fauna har uppvisat god status. Vid undersökningen 2005 registrerades dock en viss försämring jämfört med situationen tidigare år genom att det bildats nya områden med svavelbakterier på bottnarna. Detta förklaras av att det fanns ovanligt mycket lösdrivande tång i området detta år som förbrukar syre vid nedbrytningen. I övrigt noterades ovanligt riklig fiskförekomst, speciellt av sandskädda och vitling, samtidigt som makrofaunan var i god kondition och bedömdes ha normal status. Vid 2008 års besiktning påpekas att svavelvätefläckar förekom på botten 2-3 m runt kajpelarna på grund av nedfallande djur och växter. Förhållandena för flora och fauna i övrigt var stabila 2008 och 2012-2013 utan några tydliga negativa förändringar. I Hamreviken som mottar processavloppsvattnet från raffinaderiet registrerades fläckar med svavelbakterier längst in i viken under mitten av 1980-talet. Från och med 1992 återfanns syrefria bottnar även i norra delen av viken. Jämfört med områdena vid de båda kajerna där bottnarna ligger på större djup är Hamreviken grund och uppvisar mer variabla förhållanden främst beroende på temperatur och ljus. Vid undersökningen 2002, som var ett varmt år med många soltimmar, påpekas att längst in i viken förekom täta mattor av snabbväxande alger vilka inte förekommit i samma omfattning tidigare. Här kan även nämnas att under detta år, 2002, var utsläppen av speciellt fosfor men även kväve högre jämfört med 2004 och 2005 men även jämfört med 2000 och 2001 vilket kan bidra till att förklara den kraftiga tillväxten av alger. De högre utsläppen detta år hängde samman med att arbete pågick för att trimma in reningsanläggningen samtidigt som tillförseln av dagvatten till reningsanläggningen var onormalt stor under en period i samband med stora nederbördsmängder och översvämningar i regionen. Vid besiktningen 2008 påpekas att det förekom ett tunt brunt sediment som inte tycktes ha någon större negativ inverkan på olika arter som sjöstjärnor, eremitkräftor och småfiskar. Från 5 m djup förekom täta ålgräsängar som var ovanligt rena och friska och hade inte som tidigare någon

50 påväxt av fintrådiga brunalger. 2012 och 2013 bestod bottenmiljön vid Hamrevik av en frisk och tät ålgräsäng mellan 1-7 m och därunder en frisk lerbotten. 4.3.8 Fisk och fiske i Brofjorden Bland de pelagiska fiskarterna är sillen av dominerande betydelse på västkusten. Även skarpsill och makrill är viktiga pelagiska arter. Arterna förekommer antingen som ägg, larver och yngel eller som vuxen fisk. Generellt sett utnyttjar de kustzonen främst som uppväxtområde, medan de som äldre vandrar ut mot öppet hav där leken sker. I Västerhavet förekommer två former av sill, höstlekande och vårlekande. Inslaget av vårlekande sill är betydande i Kattegatt, där man även finner Rügensill som leker i sydvästra Östersjön. Längre norrut ökar andelen höstlekande sill. Efter leken, som sker ute i Nordsjön, driver den höstlekande sillens ägg och larver in mot kusten, där ynglen växer upp första sommaren. SLU, tidigare Fiskeriverket, undersöker larvtätheten ute till havs genom årliga provtagningar för att ta fram prognoser för rekryteringen. Kunskapen om ägg och larver i Brofjorden är liten, men förekomsten i kustzonen indikeras av de undersökningar som görs i kontrollprogrammet för Ringhals kärnkraftverk, där prov tas i intagskanalen för att man skall kunna bedöma förlusterna vid passagen av kraftverket. Silläggen och larverna som driver in från Nordsjön kommer från relativt stora bestånd, där det enligt International Council for the Exploration of the Sea (ICES) sker en nyrekrytering på 25 100 miljarder larver varje år. För några år sedan ansåg ICES det höstlekande sillbeståndet, efter omfattande ansträngningar för att begränsa fisket, vara inom en säker biologisk gräns. Rekommendationerna har dock varit, att hålla fiskedödligheten på acceptabel nivå för att säkra tillräckligt stor lekbiomassa (www.ices.dk). Fjordarna, särskilt de grunda områdena, har stor betydelse för rekryteringen av såväl sill som skarpsill. Sillyngel kan förekomma i höga tätheter även inne i Brofjorden. När sillynglen växer upp, tenderar de att vandra ut till öppnare vatten ute i Nordsjön. Idag förekommer vuxen sill bara undantagsvis inne i Bohusläns fjordar. Andra arter som varit vanligt förekommande i kontrollen av fisklarver i Ringhals är rötsimpa, klarbult, tobis, sandstubb och storspigg. Ägg av torsk och plattfisk är vanliga under vårvintern. Sannolikt är bilden likartad i Brofjorden. Kunskapen om bottenlevande fisk i Brofjorden är relativt god beroende på de undersökningar som SLU, tidigare Fiskeriverket, har gjort främst med anledning av kusttorskens tillbakagång. Provtrålningar har gjorts bl.a. i inloppet till fjorden. För att analysera långtidsförändringar i fiskfaunan gjordes jämförelser med historiska provfiskematerial från perioden 1902-1975. Rekryteringen i kustzonen har också följts i ryssjeprovfisken sedan 1970-talet utanför Värö och i Fjällbacka skärgård. Såväl trålningarna som ryssjefiskena har visat, att det främst är ung fisk som förekommer kustnära. Tätheterna av ung torsk i ryssjefångsterna har fluktuerat mellan åren men har generellt sett legat på hög nivå alltsedan provfisket startade. I trålningarna fångas ung torsk, men även kolja och andra torskfiskar. Trots att rekryteringen av ung fisk varit god för flera arter, var tätheterna av vuxen fisk i provtrålningarna mycket låga. Storleksfördelningarna för bottenfisken har också förändrats mot allt mindre individer. Orsaken anses vara ett alltför hårt fiske på de lokala bestånden. Enligt trålfiskeresultaten är vitlinglyra och vitling dominerande arter i bottenfisksamhället i de undersökta fjordarna, medan många arter som tidigare varit vanliga förekommer sparsamt. I Brofjorden var dock vitlingen mindre vanlig. Vuxen sandskädda och skrubba förekommer längs hela Västkusten, och lek torde förekomma i många områden. Inne i fjordarna finns också en del lokala bestånd av piggvar,

51 slätvar, äkta tunga och rödspotta. Fångsterna av plattfiskar var jämförelsevis höga i Brofjorden. Sandskädda, skrubba och rödspotta var vanliga, och man fångade även äkta tunga, piggvar och slätvar Tabell 5). Tabell 5 Fångster vid provtrålning i Brofjorden 2001-2003 (Svedäng m.fl. 2004). Art Torsk Kolja Vitling Rödspotta Sandskädda Skrubba Slätvar Piggvar Äkta tunga Fångst/tråltimme Ca 1 kg Ca 2 kg Ca 5 kg Ca 10 kg Ca 30 kg Ca 10 kg < 1 st. < 1 st. Ca 4 st. De torskyngel som idag växter upp i fjordarna anses härstamma främst från lek utanför kustområdet. Tidigare lekte torsken på många platser i Bohusläns fjordar. Brofjorden och Gullmarsfjorden är de enda fjordar efter svenska Skagerrakkusten där man har indikationer på att torsklek fortfarande skulle kunna förekomma (Hallbäck et al.1974). Kunskapen om förekomst av torsklek är dock bristfällig. Ålen tillhör karaktärsarterna i grunda kustområden. Tätheten av gulål mäts i ryssjeprovfisken på några platser vid Västkusten. Resultaten från Ringhals och Vendelsöfjorden visar, att betydande variationer mellan år kan förekomma, men att beståndet av uppväxande ål har varit tämligen stabilt under lång tid och t o m ökat signifikant i Vendelsö, trots att invandringen av glasål minskat mycket kraftigt (Figur 31). En art som ökat mycket kraftigt i täthet under de senaste 30 åren är strandkrabban. Orsaken antas vara att predationen från torsk och andra storvuxna bottenfiskar minskat i kustzonen. Hummer förekommer i tämligen goda bestånd i de flesta av Skagerraks fjordar. Utanför Brofjorden vid Kåvra finns ett område som sedan 1989 är avsatt som fredningsområde för hummer. Dessutom finns ett fredningsområde vid Broälvens mynning där vissa restriktioner gäller för fiske. Slutligen kan nämnas att Brofjorden inte omfattas av några speciella restriktioner, vad gäller fisket, och att det inte är ett havsområde av riksintresse för yrkesfisket.

52 Figur 31 Antalet gulålar per ryssja och natt under april och augusti i Ringhals och referensområdet Vendelsö. Efter Aqua Reports (2013). Blå och grön kurva för Ringhals, röd och brun för Vendelsö. Den streckade linjen visar signifikant positiv trend för referensområdet i augusti. 4.3.9 Fiskens hälsotillstånd och fortplantning Vid undersökningar av hälsotillstånd och reproduktion hos fisk är tillgång till goda indikatorarter en grundförutsättning för effektiv miljöövervakning. Två indikatorarter har accepterats för svenska förhållanden; abborre och tånglake. Båda dessa arter används också inom Helsingforskommissionens (HELCOM) övervakning. De kriterier som styrt valet är stationärt beteende, tillräcklig storlek för individ-

53 analyser av t.ex. miljöfarliga ämnen, känd biologi, vanlig förekomst och stor utbredning samt god kunskap om hur arterna reagerar på naturliga variationer, som temperaturförändringar. Det stationära beteendet är det viktigaste kriteriet. Det är också viktigt att arten lever i det undersökta området hela livet om man önskar använda observationer på individnivå för att bedöma effekter på populationer. Tånglaken har valts för övervakning dels därför att det är välbelagt att den har ett stationärt beteende, dels p.g.a. dess fortplantningsbiologi. Arten finns vid Västkusten och i Östersjön upp till Norra Kvarken. Märkningar av tånglake i Vendelsöfjorden har visat, att beståndet bestod av mycket stationära fiskar (Jacobsson m fl 1993). Återfångsterna var höga (600 återfångade av 2017 märkta), och märkta fiskar återfångades upp till tre år efter märkning. Tånglaken är levandefödare. Parning sker under sensommaren, varefter äggen kläcks i ovariet där ynglen växer upp under hösten fram till dess de föds, normalt under december-februari. Genom att dissekera havande honor och analysera ynglens överlevnad, tillväxt och missbildningsfrekvens kan man fastställa om fortplantningsstörningar uppträder. Många fysiologiska studier har också gjorts på tånglake. Tånglaken tillhör det fåtal arter som medger effektiv kontroll av könskvot på fältmaterial, då man kan könsbestämma ofödda yngel. Metodik för detta har beskrivits av Larsson, DGJ (2000). Data från tre referensområden vid Östersjökusten visar, att den normala könskvoten ligger nära 1:1. I Brofjorden, Stenungsund och Göta Älvs mynningsområde samt vid referensområdet Fjällbacka genomfördes en undersökning av tånglake i månadskiftet oktober november 1999 (Förlin 2000). Väljer man tånglake bör kontrollen innefatta morfometriska variabler (längd, vikt mm.), syreupptagningsförmåga, immunförsvar, leverfunktion och ämnesomsättning enligt Sandström m.fl. (1997). För utvärdering och tolkning av erhållna resultat har en tolkningsmall utarbetats av Larsson Å m.fl. (2000). Vidare bör undersökningarna omfatta studier av reproduktion i form av kullstorlek, tillväxt, överlevnad och missbildningsfrekvens hos de ofödda ynglen. Vid undersökningen av tånglake 1999 inom ramen för Bohuskustens vattenvårdsförbund analyserades inte alla parametrar som krävs för att bedöma huruvida någon funktionsstörning uppträder eller inte. I rapporten motiveras detta med att budgeten var begränsad. Bland parametrar som beskriver den röda blodcellsbilden analyserades endast hematokrit varför det inte går att säkert fastställa huruvida syreupptagningsförmågan var störd eller inte. Hematokritvärdena var dock normala i Brofjorden, vilket ger information om att fisken inte led av blodbrist. Någon påverkan registrerades inte vad gäller den vita blodcellsbilden och således ingen störning av immunförsvaret. Vad avser parametrar som beskriver leverfunktionen analyserades ett antal leverenzymer samt studier av levercellstrukturen på ett litet material. De tre avgiftningsenzymerna EROD, GST och UDPGT som analyserades i fisklever uppvisade dock ingen statistiskt signifikant avvikelse i Brofjorden jämfört med referensstationen Fjällbacka. Inte heller påvisades någon avvikelse vad avser antioxidantenzymer som är ett uttryck för s.k. oxidativ stress. Oxidativ stress är en överproduktion av syreradikaler på grund av att organismen har ett nedsatt försvar mot dessa reaktiva ämnen. Oxidativ stress anses kunna orsakas av olika miljöfarliga substanser. Genom att mäta könskvoten hos yngel av tånglake kan man få en uppfattning om det förekommer eventuella hormonella effekter (påverkan på honliga eller hanliga könskaraktärer). Vid undersökningen i Brofjorden bedömdes könskvoten vara normal. Parametervalet överensstämde således inte fullt ut med Larsson, Å. et al 2000 och medgav därför inte en helt säker tolkning samtidigt som ett för

54 litet provmaterial analyserats för vissa parametrar. Trots detta gjordes följande försiktiga tolkning av de resultat som kom fram från tånglakeundersökningen i Brofjorden 1999: Förhöjd halt av nedbrytningsprodukter av pyren (polycyklist aromatiskt kolväte) i fiskgalla Ingen indikation på störning av syreupptagningsförmågan Ingen störning av immunförsvaret Inga avvikelser vad avser leverenzymer. Analyserna indikerar att risken är liten för störning av leverfunktionen Inga förhöjda nivåer av guleprotein i plasma Normal könskvot hos tånglakeyngel Förhöjd frekvens döda yngel och förhöjd frekvens honor med döda yngel Således förelåg resultat från 1999 som pekade på att fiskens hälsotillstånd i form av syreupptagningsförmåga, immunförsvar och leverfunktion inte uppvisade några störningar. Inte heller registrerades några hormonella störningar i form av östrogen aktivitet eller förändrad könskvot hos yngel av tånglake. Däremot pekade resultaten på att förhöjd frekvens döda yngel förekom i tånglakehonor från Brofjorden, men datamaterialet var litet och således behäftat med viss osäkerhet. Eftersom undersökningen 1999 uppvisade indikationer på att effekter kan förekomma på fiskens reproduktion, och då sex år hade förflutit sedan undersökningen utfördes samtidigt som en betydande utsläppsreduktion skett genom ombyggnad av den biologiska reningsanläggningen beslutade bolaget att under hösten 2005 genomföra en förnyad undersökning av tånglakens reproduktion. Fisk insamlades på en närstation i Hamreviken respektive en fjärrstation på norra sidan av Brofjorden ca 1 km från Hamreviken. Resultaten jämfördes med resultat från en referensstation vid Fjällbacka som ingår i den nationella miljöövervakningen. Utifrån Fiskeriverkets rapport (Fagerholm 2006) framgår att antalet analyserade tånglakehonor uppgick till 47 st. i närrecipienten, 54 st. på stationen vid Härnäset i Brofjorden och 48 st. vid referensstationen i Fjällbacka. Således uppfylldes Fiskeriverkets rekommendation att ca 50 st. yngelbärande honor bör analyseras. I Tabell 6 redovisas medelvärden och standardavvikelse av reproduktions- parametrarna från undersökningen av tånglake på två områden i Brofjorden och från referensområdet i Fjällbacka hösten 2005. Följande smärre avvikelser registrerades i recipienten jämfört med referensområdet vid Fjällbacka: Tånglakehonorna från recipienten hade en signifikant högre vikt, högre konditionsfaktor, högre gonadsomatiskt index, (GSI) (högre vikt på könsorganen i förhållande till kroppsvikten) och högre medellängd hos ynglen. På fjärrstationen Härnäset i Brofjorden registrerades signifikant högre gonadsomatiskt index (GSI), större antal yngel per hona samt större yngelstorlek. Vad gäller missbildningar och döda yngel förelåg ingen statistiskt signifikant avvikelse mellan stationerna i Brofjorden och referensområdet Fjällbacka. Tånglaken är en stationär fiskart d.v.s. den rör sig inom ett relativt begränsat geografiskt område vilket är skälet till att den valts som indikatorart. De observerade skillnaderna i storlek mellan Brofjorden och Fjällbacka berodde på att provtagningen skedde 2-3 veckor senare i recipienten jämfört med Fjällbacka samt att födounderlaget är något bättre i recipienten jämfört med referensområdet. Detta resulterade i att fiskarna hade bättre kondition, större könsorgan och att ynglen hade en något bättre tillväxt i recipienten jämfört med referensområdet.

55 Under hösten 2006 upprepades undersökningen av hälsotillstånd och reproduktion hos tånglake från 1999 i Brofjorden, Stenungsund och Göta älvs mynningsområde samt vid referensområdet i Fjällbacka (Förlin 2008). Nedan görs en tolkning av de parametrar som redovisas från Brofjorden jämfört med referensområdet Fjällbacka. Vad gäller medelvikten var den något högre hos fiskarna från Brofjorden jämfört med Fjällbacka, vilket också resulterade i något högre konditionsfaktor. Leversomatiskt index (LSI) låg på samma nivå, medan gonadsomatiskt index (GSI) var något högre hos fiskarna från Brofjorden. Enligt den responsmall som tagits fram för fiskar som är exponerade för miljöfarliga ämnen är bilden ofta den motsatta d v s högre LSI och lägre GSI. Bland parametrar som beskriver syreupptagningsförmågan analyserades hematokrit, hemoglobin och omogna röda blodceller men några data redovisas inte. Det nämns i rapporten att vissa avvikelser förelåg mellan stationerna men att dessa avvikelser låg inom ramen för den naturliga variationen. Någon påverkan på det totala antalet vita blodceller kunde inte registreras, liksom vid undersökningen 1999. Avgiftningsenzymet EROD som analyserades i lever uppvisade ingen statistisk signifikant avvikelse i fisk från Brofjorden jämfört med Fjällbacka. Inte heller påvisades någon s.k. oxidativ stress då det inte förelåg någon skillnad mellan halten av enzymet glutationtransferas vid de två stationerna. I rapporten redovisas halterna av triclosan, pentaklorfenol samt tre substanser med känd östrogen verkan bl.a. nonylfenol. Analysresultaten pekade inte på att det förelåg några förhöjda halter i fiskarna från Brofjorden jämfört med Fjällbacka. I undersökningen kunde inte heller några haltskillnader av guleprotein hos hanfiskar registreras mellan Brofjorden och Fjällbacka. En förhöjd halt kan indikera s.k. östrogen effekt. Dessutom mättes s.k. DNAaddukter som kan tyda på skador på arvsanlagen. Någon avvikelse mellan fiskar från Brofjorden och Fjällbacka kunde inte registreras samtidigt som man i rapporten bedömde att könskvoten var normal. Slutligen redovisas det i rapporten att man studerat yngelstorlek, skador och missbildningar hos yngel och antalet döda yngel. Det påpekas att flest missbildade och döda yngel påträffades hos tånglakarna från Brofjorden och Stenungsund men inga data redovisas. Det senare påståendet i rapporten överensstämmer inte med de resultat som redovisas från undersökningen 2005 då ett stort antal honor och yngel analyserades av Fiskeriverket och där inga statistiskt signifikanta avvikelser vad gäller missbildningar och döda yngel kunde beläggas (Tabell 6). Observationer i referensområdet Fjällbacka visar också att man bör vara försiktig vid tolkningar. I Naturvårdsverkets och Havsmiljöinstitutets årsrapport från miljöövervakningen i haven (Havet 2009) konstateras, att tillväxt, kondition, fortplantning och täthet hos tånglake förändrats negativt under senare år. Förändringarna är tydligt korrelerade till ökad temperatur.

56 Tabell 6 Medelvärden med standardavvikelse (S) för ett antal parametrar som beskriver reproduktion och överlevnad av yngel hos tånglake i Brofjorden och Fjällbacka 2005. * anger statistiskt signifikant avvikelse från Fjällbacka (Efter Fagerholm 2006). Område Brofjorden Brofjorden Fjällbacka Preemraff L Härnäset Nat. Referens Station BF2 BF3 FJ Provtagningsdatum 2005-11-24 2005-11-24 2005-11-03 Antal analyserade honor 47 54 48 Totallängd hona Medel 24,9 22,6 23,8 (cm) S 2,8 3,2 3,2 Totalvikt hona Medel 89 * 66 68 (g) S 34 30 30 Konditionsfaktor hona Medel 0,40 * 0,38 0,37 (somavikt x 100/ längd exp3) S 0,038 0,035 0,037 Gonadsomatiskt index Medel 21,9 * 21,5 * 15,0 (yngelvikt/ somaviktx100) S 7,3 8,4 4,6 Relativ fekunditet 1) Medel 0,78 0,89 * 0,75 (antal yngel/somavikt) S 0,25 0,35 0,26 Karaktärsvärde - medellängd för levande Medel 44,9 * 42,9 * 39,7 yngel i de tre största längdgrupperna S 4,0 3,9 4,0 Honor med retarderade yngel (%) 72 54 63 Retarderade yngel per hona Medel 4,5 3,7 4,5 (%>15mm<3 största längdklasserna) S 4,8 5,3 5,3 Honor med missbildade yngel (%) 6 7 6 Missbildade yngel per hona Medel 0,1 0,4 0,2 (% av totalantal) S 0,7 1,8 0,6 Honor med döda yngel (%) 57 37 38 Döda yngel per hona Medel 3,2 6,2 2,5 (% av totalantal) S 5,8 19,6 5,5 Honor med sent döda yngel (%) 30 24 15 Sent döda yngel Medel 0,7 2,7 0,9 (% >15mm) S 1,3 13,6 3,3 1) antal yngel per viktsenhet hona Utifrån ovanstående undersökningar och en samlad bedömning av de analyserade parametrarna fanns inga indikationer 2005 på att utsläppen från Preemraff Lysekil orsakade några negativa effekter på känsliga parametrar som beskriver reproduktionen och hälsotillståndet hos fisk. Under perioden 1991-1997 genomförde Fiskeriverkets kustlaboratorium årliga undersökningar på skrubbskädda i bl.a. Brofjorden Danafjorden och Kosterfjorden för att studera eventuella yttre och inre sjukdomssymptom i form av sår, tumörer m.m. (Lagenfeldt 1997). Detta var under en period med betydligt högre utsläpp jämfört med perioden 2002-2013. Då det gällde förekomsten av sår på skrubbskädda registrerades ingen signifikant avvikelse i medelfrekvens för tidsperioden 1991-1997 mellan de tre stationerna. I Brofjorden minskade dock andelen skrubbor som var drabbade av sår under perioden medan däremot en ökning av frekvensen sår registrerades hos skrubbor fångade i Danafjorden under samma period.

57 Medelfrekvensen av tumörer eller tumörliknande förändringar på levern hos skrubba var signifikant högre i Danafjorden jämfört med Brofjorden under perioden. Inte för något område fanns någon tydlig trend i tiden vad gällde förändringar i levern. Brofjorden hade de lägsta frekvenserna jämfört med de andra stationerna för de tre analyserade parametrarna; sår, tumörer och lymfocystis (virusinfektion). Fisken från Brofjorden uppvisade således inte någon förändring som skulle kunna tyda på högre belastning av miljöfarliga ämnen i detta område jämfört med de övriga områdena. Under tidsperioden registrerades dock en minskning av andelen skrubbor som var drabbade av sår på stationen i Brofjorden. 4.4 Studier av hälsa i området kring raffinaderiet Flera studier av cancerförekomsten hos boende i raffinaderiets närområde har gjorts i samband med tidigare utbyggnadsprojekt. Syftet har varit att studera om utsläppen till luft från raffinaderiet skulle kunna innebära några okända risker för påverkan på människors hälsa. Cancerförekomst valdes ursprungligen för studien, eftersom det är en av de allvarligaste effekterna av luftföroreningar och genom att finns ett nationellt välutbyggt system för att spåra förekomst av sådana sjukdomar inom olika kommuner. Den första studien gjordes vid Göteborgs Universitet, Institutionen för Omgivningshygien, och rörde cancerfall under perioden 1974-1998 (Rylander & Holmberg, 2001). Antalet registrerade fall bland män och kvinnor i de närliggande församlingarna kring Preemraff Lysekil jämfördes med antalet fall i hela Västra sjukvårdsregionen. Det visade sig att det totala antalet cancerfall bland såväl kvinnor som män ökade något under den studerade tidsperioden, både i församlingarna runt raffinaderiet och i jämförelseområdet, vilket tillskrevs en ökad andel äldre personer i befolkningen. För cancersjukdomar som leukemi och lungcancer, kunde inte noteras några ansamlingar eller avvikelser med jämförelseområdet. Slutsatsen från studien var att någon ökad cancerrisk inte kunde ses bland befolkningen bosatt i närområdet till raffinaderiet. En uppdatering av den första undersökningen inkluderade cancerfall under perioden från 1975 till 2004. Studien utfördes med samma metodik som den tidigare, men nu av Västra Götalands Miljömedicinska Centrum i Göteborg (Barregård, m.fl., 2006). Det totala antalet cancerfall från 1975 till 2004 var normalt i relation till förväntat, men fler fall av leukemi hade inträffat i de två församlingar som ligger närmast raffinaderiet (Lyse och Brastad) under de tio åren, 1994-2004. Antalet leukemifall under tioårsperioden var dubbelt så stort (19 fall) som förväntat (8,5 fall). Framför allt hade fler fall än förväntat inträffat åren runt 2000. I övriga delar av Lysekils kommun, liksom inom Lysekils tätort, var leukemiförekomsten normal. Ett antal aspekter studerades för att försöka hitta en möjlig orsak till cancerfallen. En kunde vara bensen i luft, som i tidigare forskning visat sig kunna ge upphov till leukemi. Bensen släpps ut via raffinaderiet, men också via en rad andra utsläppskällor i samhället, som biltrafik, förbränning av biobränsle, avgaser från bensindrivna småbåtar, mm. Det finns även andra cancerframkallande ämnen som släpps ut av raffinaderiet och som misstänktes kunna förekomma i luften i närområdet. Bland dessa var 1,3-butadien, eten och propen. Man kunde dock inte finna några uppenbara likheter och samband mellan de olika cancerfallen (Barregård, 2007), som kunde visa på en tänkbar orsak. En omfattande mätkampanj utfördes då i området under totalt ett års tid för att ta fram kompletterande kunskap om vilka exponeringsnivåer som förekommer för ämnen i luft med cancerogena egenskaper (Potter, 2008). Mätningarna verifierade tidigare kunskap, att halterna av bensen och andra kolväten i luft i området är låga jämfört

58 med halterna i svenska tätorter under den senaste tioårsperioden. De borde därför inte utifrån nuvarande kunskap vara orsak till en ökad leukemirisk. Om ökningen av antalet fall i närområdet kunde hänga ihop med raffinaderiets verksamhet, borde även ses ett förhöjt antal cancerfall (leukemi) bland anställda. Därför påbörjades också en arbetsmiljömedicinsk studie. Den inkluderade exponeringsmätningar för olika kolväten med bevisad eller möjlig cancerogen effekt samt uppföljning av antal cancerfall. Studien på Preemraff Lysekil drevs av företagshälsovården i samarbete med Västra Götalandsregionens Miljömedicinska Centrum. Samtidigt som anställda vid Preemraff studerades, studerades också anställda vid övriga större raffinaderier i Göteborg, Preemraff och ST1. Totalt inkluderades ca 1 300 personer i undersökningen. Studien utvärderades ihop med tidigare uppföljningar av cancerinsjuknande hos raffinaderianställda och grupper av anställda som exponerats för likande ämnen inkl. bensen i sin arbetsmiljö. Syftet var att undersöka riskerna för tumörsjukdomar, främst leukemi, i ett så stort dataunderlag som möjligt vad gäller personer (totalt blev det ca 2700 personer), exponeringsnivåer och exponeringstider (en total period på 60 år studerades, där vissa personer var med under lång tid, andra under en kortare period). Detta var viktigt för att så långt möjligt minska osäkerheterna i riskuppskattningarna till följd av de relativt låga exponeringsniåverna och de få fall som observeras. I den studerade gruppen noterades 10 fall av leukemi, mot förväntat drygt 4. Samtliga hade inträffat bland operatörer (Nilsson m.fl. 2013). I sammanfattningen anges att studien inte ger underlag att uttala sig om någon eventuell ökad leukemirisk hos denna grupp av anställda. Detta beror på att bland de som anställts från 1975 och framåt förekommer få fall och osäkerheterna i värderingen blir stora. Slutligen kompletterades tidigare uppföljningar av antalet leukemifall i närområdet under perioden 2005-2012 (Västra Götalandsregionens Miljömedicinska Centrum i Göteborg, Barregård m,fl., 2013). Under denna period inträffade 9 fall av leukemi, vilket var lika många som kunde förväntas. Slutsatserna från de miljömedicinska studierna i omgivningarna är att det kan finnas flera olika orsaker till observerad anhopning av leukemifall i området, men att man inte kan peka ut något särskilt. Man säger sig inte kunna utesluta att någon faktor relaterad till Preemraff har bidragit till cancerförekomsten, men det mest sannolika anses ändå vara att det handlar om en slumpvis anhopning av sjukdomsfall (Barregård m.fl., 2013).

59 5 Raffinaderiets miljöpåverkan 5.1 Utsläpp till luft från verksamheten Utsläppen till luft från raffinaderiet under 2012 och 2013 framgår av Tabell 7. Tabell 7 Årligt utsläpp till luft vid raffinaderiet 2010-2012 samt uppskattade utsläpp vid maximal drift. Utsläpp Enhet Utsläpp 2010 Utsläpp 2011 Utsläpp 2012 Utsläpp 2013 Villkor Partiklar Ton 121 85 106 99 Riktvärde 75 mg/nm 3 Nollalternativ 5) - Katalytisk kracker Ton 89 58 82 72 Övrig förbränning Ton 32 27 24 27 Svavel ton S 260 290 180 230 400 5 340 Raffinaderi ton S 8 8 9 35 Kracker ton S 38 24 21 23 Förluster i svavelåtervinningen ton S 132 67 64 107 Fackling av svavelväterik ton S 82 191 89 65 gas Utsläpp vid kolvätefackling ton S 0,1 0,1 0,1 2,4 Kväveoxider ton NO2 577 549 600 543 700 5 650 Raffinaderi 524 502 1 559 1 477 1 Kracker 32 28 2 28 2 33 2 Utsläpp vid kolvätefackling 21 19 14 36 Flyktiga organiska Ton 3570 3330 3 100 3 570-3 900 ämnen (VOC) 4 Råoljekajen Ton <50 <50 <50 <50 Produktkajen Ton 75 20 21 12 Reningsverket Ton 285 200 217 134 Tankar och bergrum Ton 2020 2210 2186 1929 Processarea Ton 1190 900 677 607 Av detta uppskattas bensen utsläppet till Ton 38 38-44 Saltsyra (HCl) (CCR-anläggning) ton 0,767 0,206 0,330 0,357 1 5 Koldioxid milj. ton 1,67 1,74 1,82 1,46-1,8 1) varav ca 35 ton NO2 och N2O år 2012 samt 16 ton NO2 och N2O 2013. 2) varav 5 ton NO2 och N 2O år 2012 samt 13 ton NO2 och N2O 2013. 3) 3) NH3 slip får ej överstiga 5 ppm. 4) summa alkaner (83 % resp. 81 %), alkener (5 % resp. 6 %) och aromater (12 % resp. 13%) 2012 och 2013. 5) Som rullande 3-års medelvärde

60 5.1.1 Utsläpp av partiklar Raffinaderiets utsläpp av partiklar uppkommer huvudsakligen från den katalytiska krackern. Halten partiklar har under de senaste fyra åren legat över riktvärdet på 75 mg/m 3 normal gas. Arbete pågår därför för att minska utsläppet av partiklar. Ett antal driftsrelaterade åtgärder har genomförts. T.ex. har katalysatortypen bytts utan att detta gett förväntade förbättringar. Ytterligare åtgärder är nödvändiga och de befintliga cyklonerna kommer därför att bytas ut till nya cykloner med bättre kapacitet. Utöver detta pågår studier av vilka kompletterande åtgärder som kan behövas vidtas. Arbetet syftar till att nå 50 mg/m 3 normal som utgör BAT. Figur 32 Stoftutsläpp från krackeranläggning 1982-2013. Studier av partikelstorleksfördelningen (Tabell 8) visar att andelen grövre partiklar ökade något mellan 2008 och 2009. Under 2010 föreföll partikelstorleksfördelningen vara som tidigare, men vid den senaste mätningen 2014, hade det skett en markant ökning av andelen större partiklar. Det visade sig också att det provtagna stoftet delvis bestod av katalysatormassa, inklusive metaller, se nedan. Tabell 8 Partikelstorlek för stoftutsläpp från krackern 2008-2014. Andel partiklar viktsprocent Storleksintervall, µm 2008 2009 2010 2014 < 1 2,8 0,2 0,8 3,9 1-5 78,5 63,3 87,1 13,6 5-10 13,8 20,2 9,1 16,3 10-20 4,8 13,1 2,9 31,3 > 20 0 3,2 0,1 34,9 Summa PM10 95,2 83,7 97,0 33,8

61 5.1.2 Utsläpp av svavel Svavelåtervinningen är mycket effektiv, några promille av tillförd svavelmängd emitteras i normalläget från raffinaderiet. Trots detta står svavelåtervinningen tillsammans med den fackling som sker av svavelväterik gas vid driftstörningar för större delen av svavelutsläppen från raffinaderiet. De bränslen som används i raffinaderiet är förhållandevis svavelfattiga. Utsläppen från energiproduktionen vid raffinaderiet motsvarar i genomsnitt ett svavelutsläpp på 2 mg/mj bränsle. I Figur 33 nedan redovisas svavelutsläppen under 1976 2013. Figur 33 Utsläpp av svavel (som ton S) till luft från Preemraff Lysekil, totalt och från olika källor mellan 1976 och 2013. Figuren visar dels på den betydande minskning som skett under 1980- och 1990-talen, dels på att utsläppen av svavel under 2000-talet, med undantag av ett år (2006), varit mindre än 400 ton (800 ton SO 2) per år. Medelutsläppet under de tre åren 2010-2012 uppgick till ca 240 ton svavel, d.v.s. 480 ton SO 2. Under stoppåret 2013 var utsläppet 230 ton S. I nollalternativet uppskattas svavelutsläppet till 340 ton S. 5.1.3 Utsläpp av kväveoxider Kväveoxider emitteras huvudsakligen (till ca 85 %) genom förbränning av gas i raffinaderiets ugnar och pannor. Utsläppen under perioden 1985-2013 framgår av Figur 34.

62 Figur 34 Utsläpp av kväveoxider (som ton NO 2) till luft från Preemraff Lysekil, totalt och från olika källor mellan 1995 och 2013. En generell minskning av NO x-utsläppen har skett genom kontinuerligt åtgärdsarbete. Under de tre åren 2010-2012 var medelutsläppet knappt 580 ton NO x och något lägre under stoppåret 2013. I nollalternativet beräknas NO x-utsläppet uppgå till 650 ton. 5.1.4 Utsläpp av ammoniak Ammoniak (NH 3) bildas i anläggningen och hamnar antingen i avloppsvattnet eller i survattensystemet. Survattnet går till svavelåtervinningen, där det omvandlas till kvävgas. Från survattensystemet bedöms inget utsläpp av ammoniak ske. Det utsläpp till luft av ammoniak som sker kommer från SCR-anläggningen på krackern. Till SCRanläggningen sätts ammoniak för att reducera kväveoxiderna till kvävgas. Ett litet överskott av ammoniak tillsätts för att reaktionen ska bli fullständig. Överskottet av oreagerad ammoniak går ut till atmosfären. Detta s.k. slip får inte överstiga 5 ppm i utgående gas. Utsläppet av ammoniak är i storleksordningen 2 ton per år. 5.1.5 Utsläpp av flyktiga organiska ämnen (VOC) De flyktiga organiska ämnen (VOC) som emitteras från raffinaderiet består så gott som uteslutande av kolväten. VOC emitteras huvudsakligen diffust, genom läckor i tanktätningar samt kring ventiler och rörflänsar och sker inom stora delar av raffinaderiområdet. Utsläppen består av många mindre och större läckor som uppkommer, observeras och åtgärdas mer eller mindre kontinuerligt. Ett särskilt läcksökningsprogram finns för att snabbt kunna identifiera och åtgärda läckor (se nedan). Genom att läckorna är många och uppkommer över stora ytor är de totala utsläppen svåra att mäta. Under en rad år användes DIAL-teknik för att mäta dessa ämnen på raffinaderiområdet. Sedan 2003 används en ny teknik, Solar Occultation Flux Method (SOF), för att bestämma utsläppet av flyktiga

63 organiska ämnen (VOC) från olika delar av raffinaderiet. Mätningarna har utförts av Fluxsense AB, se www.fluxsense.se. Metoden baseras på studier av solens spektra. Mätinstrumentet fångar upp solljuset via en spegel. De ämnen som förekommer i atmosfären mellan instrumentet och solen absorberar ljus av olika våglängder i solspektrat. Ur den uppmätta ljusabsorptionen vid olika våglängder i spektrat kan den integrerade halten av olika föroreningar över mätsträckan (från solen ner till marknivå) bestämmas. Emissionen från ett utsläppsområde mäts genom att mätinstrumentet, installerat i ett fordon, får fara tvärs genom utsläppsplymen från området under mätningens gång. Dels har de totala utsläppen från raffinaderiet mätts, dels har utsläppen från olika områden i raffinaderiet kvantifierats. I uppskattningen av utsläpp från hela raffinaderiet är osäkerheterna mindre än när det gäller mätdata för separata områden inom raffinaderiet. Raffinaderiets utsläpp av flyktiga organiska ämnen består huvudsakligen av alifatiska kolväten med raka kolkedjor. Den dominerande andelen (knappt 80 %) består av alkankolväten d.v.s. mättade kolväteföreningar. Alkener med omättade dubbelbindningar utgör ca 6 % av totala VOC emissionen och alkyner - med trippelbindningar - emitteras i liten omfattning från raffinaderiprocesserna. Utöver de alifatiska kolvätena släpps olika aromatiska kolväten ut. Dessa utgör ca 16 % av kolväteutsläppet. I dessa kolväten är kolvätekedjorna hopkopplade till ringar med sex kolväten som bas; bensen, toluen, olika xylenisomerer samt etylbensen. SOF-instrumentet är känsligt för ett antal alkaner (mättade kolväten). För att uppskatta utsläppen även av andra kolväten som alkener och aromater, kompletteras de instrumentella mätningarna med analys av gasprover som samlats in i påsar på olika platser i processen. Uppmätta spektra har använts för att kvantifiera utsläppet från processarean, reningsverket och tankparken, medan utsläppet från produktkajen har beräknats med hjälp av tillgängligheten på gasåtervinningsanläggningen och utlastade mängder. Utsläppet från råoljekajen har tidigare uppskattats via de mängder av barlastvatten som fartygen medfört i tankarna. Nu för tiden har i stort sett alla fartyg separata råolje- och barlastvattentankar. Endast om inertgas tillförts i samband med lossning av råolja för att undvika att luft/syrgas kommer in i tankarna kan mindre mängder flyktiga kolväten komma ut i atmosfären. Den senaste mätningen gjordes under perioden mars-augusti 2013 (Fluxsense AB, 2014). Mätperioden valdes för att representera full drift. Mätningarna gav en emission på 317 kg/tim, motsvarande 2780 ton/år av alkaner. Rapporten redovisar hur totalemissionen av alkaner fördelades på anläggningens huvudsakliga delareor. De viktigaste utsläppsområdena är processen och tjockoljetankarna som vardera släpper ut ca 20 % av totalemissionen, det vill säga sammanlagt knappt hälften. Därefter är facklan vid råoljetankparken, tankparkerna för bensin- och dieselprodukter samt bensinkomponenttankparken ungefär lika betydelsefulla med vardera kring 10-15 % av den totala alkanemissionen. Några mindre utsläpp sker också från produkthamnen, vattenreningen och produktbergrummen. Förutom alkaner emitteras aromatiska kolväten och alkener. Aromatutsläppen uppskattas till motsvarande 432 ton per år och alkenutsläppen till 208 ton per år. Allt som allt kan de diffusa kolväteutsläppen summeras till totalt 3420 ton för 2013. Mätningarna gjordes under tillfällen med stabil drift, varför det uppskattade årliga utsläppet är representativt för ett normalår. Medelutsläppet under 2010-2012 var ca 3300 ton, och under stoppåret 2013 var utsläppet något högre. I nollalternativet beräknas det diffusa kolväteutsläppet till ca 3900 ton.

64 Det årliga utsläppet av kolväten (VOC) var tidigare avsevärt högre än det är i nuläget, se Figur 35. Sedan 1980-talet har utsläppen av VOC minskat från en nivå på ca 8000-9000 ton i början till dagens ca 3 000-3 500 ton år. Det diffusa läckaget har kunnat minska i betydande grad genom fortlöpande åtgärder på råoljetankar och tjockoljekomponenttankar. Andra åtgärder som varit viktiga för att minska kolväteemissionerna är installation av gasrening på ventilationsluften ut ur produktfartygens tankar i samband med lastning av produkter, främst lättflyktiga sådana som bensin. Produktkajens utsläpp av VOC har därmed minskat avsevärt med i storleksordningen 700 ton per år. Dess effektivitet har kontrollerats och utsläppet understeg klart 10 g/m 3 normal gas (gäller klass 1 vara) enligt de villkor som finns för anläggningen. Figur 35 Utsläpp av flyktiga organiska ämnen (ton) till luft från Preemraff Lysekil totalt och från olika källor mellan 1983 och 2013. Mätningarna har under den senare perioden genomförts med Fluxsense metodik och redovisar totala kolväteutsläpp. 5.1.6 Utsläpp av polycykliska aromatiska kolväten Den s.k. platformeranläggningen vid raffinaderiet är utrustad med en kontinuerlig regenerering av katalysatorn för att förbränna den koks som bildats på katalysatorn. Rökgaserna ventileras därvid ut till atmosfären. Mätningar efter regenereringen har visat att det förekommer polycykliska aromatiska kolväten (PAH). De sex mätningar som gjorts visade på ett medelutsläpp av PAH-16 (inkl. naftalen) på ca 110 kg per år. De analyserade PAH-föreningarna har olika egenskaper ur miljösynpunkt. Den mest flyktiga med två ringar (naftalen) är av mindre intresse ur hälsosynpunkt än de tyngre, mer svårflyktiga, med fem och sex ringar, som har cancerogena egenskaper. Ofta redovisar man numera PAH-utsläpp som summan av fyra tyngre PAH-föreningar (PAH-4); bens(b)fluoranten, bens(k)fluoranten, bens(a)pyren och indeno(1,2,3,c,d)pyren. Omräknat till PAH-4 motsvarar Preemraff Lysekils utsläpp, som mest 10 g/år (utifrån halten PAH-4 i relation till PAH-16 under de tre mätåren 2004, 2008 och 2009). Detta kan jämföras med de totala utsläppen av PAH-4 i Sverige som uppgår till ca 13-14 ton/år.

65 UTSLÄPP AV PAH TILL LUFT I SVERIGE (KÄLLA RUS UTSLÄPPSDATA) Utsläppen från Preemraff av PAH-16 uppskattades 2009 till i medeltal ca 110 kg/år. Av detta var huvuddelen naftalen, 90 99 %. Under tre mätår uppgick andelen PAH-4 till 0,1-10 ppm, vilket som mest ger ca 10 g/år ut från raffinaderiet. Totala PAH-utsläppet till luft från alla källor i Sverige under 2010-2012 uppgick i medeltal till 13-14 ton PAH-4 per år. Huvuddelen kom från småskalig förbränning av biobränslen för uppvärmning, ca 9 ton/år. Mindre bidrag erhålls från koksframställning, storskalig energiproduktion samt transporter. 5.1.7 Utsläpp av klorerade ämnen Som nämnts sker en kontinuerlig regenerering av katalysatorn i platformeranläggningen. I denna förbränns den koks som bildats på katalysatorn och rökgaserna ventileras ut till atmosfären. Eftersom även klorid finns tillgängligt på katalysatorn, föreligger risk för bildning av klorerade organiska ämnen vid regenereringen. För att undvika emission av klorväte (saltsyra) och klorerade organiska ämnen, inkl. dioxiner, har en reningsutrustning installerats efter regenereringen. Reningsutrustningen består av en cirkulerande platformerkatalysator som absorberar klorider. Utrustningen är enligt licensgivaren avsedd att eliminera saltsyra i ventilationsgasen. Inga garantier gällde för klorerade kolväten. Mätningarna som gjorts efter installation av reningsutrustningen har dock visat att utrustningen haft god effekt (70 99 %), för att även avskilja dioxiner, klorbensen och PCB. Resultaten visar att utsläppen av klorerade kolväten är kopplade till kloridutsläppet som kontrolleras en gång per vecka. En gång per år görs kontrollmätning av utomstående konsult med fullständig analys av gasutsläppet. Under 2013 uppmättes dioxinutsläppet till att vara ca 40 µg/år (0,00004 g I-TEQ/år). DIOXINUTSLÄPP TILL LUFT I SVERIGE (KÄLLA RUS UTSLÄPPSDATA, HTTP://PROJEKTWEBBAR.LANSSTYRELSEN.SE/RUS/SV/STATISTIK- OCH-DATA/NATIONELL-EMISSIONSDATABAS/PAGES/DEFAULT.ASPX) Utsläppen till luft av dioxin från Preemraff Lysekil uppgick år 2013 till 0,00004 g I-TEQ per år. Totalt dioxinutsläpp till luft i Sverige uppgick 2010-2012 till mellan 25 och 28 g I-TEQ/år. Huvuddelen (ca 75 %) uppskattas komma från energiförsörning i el- och värmeverk (bl.a. avfallsförbränning), drygt 10 % från småskalig förbränning för uppvärmning och 3 % från annan förbränning. Industriprocesser uppskattas bidra med 10 % och transporter med 2 %. 5.1.8 Utsläpp av metaller Utsläppen av metaller från raffinaderiet bedöms vara små. Förbränning med gas ger inga metallutsläpp. Ingen tjockolja förbränns vid raffinaderiet. Den enda källan till metallutsläpp av betydelse anses vara krackern, från vilken katalysatormassan kan ge ett visst tillskott till utsläppet av partikelbundna metaller. Uppskattningen av utsläppta mängder baseras på analys av katalysatorns sammansättning. Från den analys som gjordes 2013 beräknas utsläppen av vanadin, nickel, zink, arsenik, krom, bly, kadmium, kvicksilver och koppar vara i storleksordningen 0,1-5,5 kg/år. Det pågår, som nämnts, arbete för att minska det totala stoftutsläppet. Med minskat stoftutsläpp förväntas även ett minskat utsläpp av metaller.

66 5.1.9 Utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser Utsläppet av koldioxid under 2010 var 1,69 miljoner ton, under 2011 1,74 och under 2012 1,82 miljoner. Raffinaderiets utsläpp av koldioxid till luft härrör till viss del från förbränning och denna del är direkt relaterad till raffinaderiets energiförbrukning. Den andra delen av koldioxidutsläppen är processrelaterad och uppkommer vid vätgasproduktionen. Koldioxidutsläppen har ökat från knappt 0,8 miljoner ton år 1988 till ca 1,1 miljoner ton år 2000 och 1,8 miljoner ton år 2012. Utsläppet under 2010-2012 var i medeltal 1,7. I nollalternativet - med full produktion enligt befintliga tillstånd och med användning av naturgas som råvara till vätgasproduktionen och som bränsle, beräknas koldioxidutsläppet att vara ca 1,8 miljoner ton. Under stoppåret 2013 var utsläppet lägre, knappt 1,5 miljoner ton. Även några andra växthusgaser bedöms släppas ut från raffinaderiet. Sannolikt emitteras metan, men tillförlitliga mätdata saknas. Som framgår av figur 36 har koldioxidutsläppen från raffinaderiet ökat under den senaste 20-årsperioden som en följd av ökad råoljegenomströmning och ökad förädlingsgrad hos raffinaderiet med fler processer. Figur 36 Koldioxidutsläpp från Preemraff Lysekil mellan 1988 och 2013 Som en följd av att naturgas (LNG) börjat användas som råvara för vätgasframställning beräknas koldioxidutsläppet minska med 100 000 ton per år. Detta har dock ännu inte fått något genomslag i utsläppssiffrorna eftersom man kom igång i maj 2014. 5.1.10 Lukt från raffinaderiet Det bedöms vara mer eller mindre oundvikligt att det kan förekomma lukt kring ett raffinaderi, men omfattande luktstörningar har oftast någon specifik förklaring. Periodvis har Preemraff erhållit relativt många synpunkter på lukt från boende i området kring raffinaderiet, men under de senaste åren har antalet synpunkter minskat. I nuläget bedöms därför lukt inte vara något betydande problem.

67 En studie av luktförekomsten inom och kring raffinaderiets område gjordes under sommaren 2006 med syftet att hitta källor till lukt (Svensson 2006). Man fann att reningsverket var ett område där det ofta förekom lukt. I huvudsak antogs den biologiska reningen vara den viktigaste källan, men det förekom även lukt kring det första mekaniska avskiljningssteget för olja. Här kunde dock emissionen av luktande ämnen minskas, genom att installera ett tätare lock på preskimmern. En oljeseparator, kring vilken det ofta luktade, visade sig inte ha tillräcklig kapacitet och utgjorde därför en källa till lukt. Denna källa åtgärdades som en följd av studien. Man fann också att vid tillfällen då återvinningen vid produktutlastningen inte var i drift, kunde synpunkter erhållas från kringboende. En slutsats från de synpunkter som erhållits vid Preemraff Lysekil är att det är tjockoljetankarna som orsakar flest synpunkter från allmänheten. Därför gjordes försök att koppla tankrörelser till emission av lukt. Man kunde dock inte påvisa något samband mellan luktemission och tankrörelser. Preemraff har ett systematiskt sätt att arbeta med erhållna störningar, där man dels bokför dem, dels undersöker vilka möjliga orsaker som finns. Vid flera tillfällen misstänktes, som nämnts, tankparken - främst tjockoljetankarna - vara upphovet till lukten. I några fall bedömdes råoljelossning vara orsaken. Vid knappt 20 % av tillfällena kunde man dock inte finna anledningen till luktstörningarna. Under 2012 och 2013 var antalet synpunkter 34 respektive 19 stycken, i huvudsak med karaktären dålig lukt. Man har funnit att luktstörningar i viss utsträckning härrör från driftstörningar. Raffinaderiets generella strävan är att minska driftstörningar. Det bedöms dock ändå som ofrånkomligt att lukt sprids från raffinaderiet till omgivande miljö. 5.2 Utsläpp till luft från transporter Preemraff Lysekil har Sveriges näst största hamn. Årligen anlöper ca 1 100 1 300 fartyg enligt de senaste årens statistik. De flesta av dessa (normalt 1 000 1 100 st) är produktfartyg som levererar ut produkter från raffinaderiet, medan ca 100 av de anlöpande fartygen har last av råolja (Figur 37). Figur 37 Antalet fartygsanlöp till Preemraff Lysekils kajer 1977-2013 En särskild studie gjordes för att beskriva utsläppen till luft från transporterna och deras miljöpåverkan i samband med en prövotidsutredning 2005 (Löfblad, 2005). Studien omfattade huvuddelen av de transporter som kan bedömas höra samman med verksamheten vid Preemraff Lysekil och Preemraff

68 Göteborg. Fartygstransporterna var de totalt dominerande och beräkningarna av utsläpp från dessa baserades på statistik över fartygsrörelser för år 2003. Fartygstransporter av Preems råvaror och produkter utförs av ett antal olika rederier. Förutom regleringar i lag har Preem policykrav som ställs vid upphandling av produkttransporterna. Ungefär hälften av CIF-leveranserna (Cost, insurance, freight-leveranser, se nedan) görs på så kallade time charterfartyg (t/c) som anlitas under en längre tid enbart av Preem. För dessa gäller förutom alla lagstadgade miljökrav enligt MARPOL från 1 januari 2015 (dubbelskrov, svavelhalt i bränsle 0,1 % samt elektroniskt sjökortsystem) även NO x-rening av avgaserna. På de anlitade t/c-fartygen tillämpas också slow steaming, varigenom farten anpassas så att fartyget når mottagande hamn i rätt tid. På detta sätt kan även koldioxidutsläppen minskas. Bland övriga produktfartyg som anlitas, prioriteras fartyg som har NO x-katalysator. En annan fråga som är viktig för Preem är fartygens fyllnadsgrad. Under 2013 uppnåddes en genomsnittlig fyllnadsgrad på 97 % på fartygens resor med last (gäller alla fartyg). För att göra det möjligt att minska fartygens luftutsläpp har Preem under de senare åren valt att göra beräkningar endast för de fartygsresor som Preem kan påverka, d.v.s. CIF-laster för produkter och FOB (Free On Board)-laster för råvaror. Tidigare gjordes uppskattningar av emissionerna oavsett vem som handlat upp frakten och för halva totala transportsträckan inkl. under uppehåll i hamn. Detta beräkningssätt har övergivits, på grund av de osäkerheter beräkningssättet innebär. Det nya beräkningssättet innebär att emissionerna nu räknas för följande sträckor: Vid inleveranser av råvaror enligt CIF från 1 distansminut utanför lossningshamnen och till och med under tiden i lossningshamnen. Vid inleverans av råvaror enligt FOB beräknas utsläppet på hela sjöresan samt under tiden i lossningshamn. För utleveranser av produkter enligt CIF beräknas på tid i lastningshamn samt utsläpp under hela sjöresan till lossningshamn. För utleveranser av produkter FOB beräknas på tiden i lastningshamn och under sjöresan till 1 distansminut från lastningshamnen. Det viktigaste skälet till förändringen är att Preem vill kunna mäta och påverka fartygsemissionerna för de laster där Preem valt fartyg, lossningshamn etc. Tidigare var det mycket svårt att med säkerhet veta var ett visst fartyg verkligen lossade sin last, då mottagshamnen mycket väl kunde ändras efter det att fartyget lämnat Brofjorden, eftersom det vid fob-laster för produkter är upp till köparen att välja vart lasten tar vägen. Beräknade utsläpp av kväveoxider och koldioxid från fartygstransporter åren 2011-2013 finns i Tabell 9. Beräkningarna för 2013 har utförts med de nya förutsättningar som redovisas ovan. Fartygens utsläpp under 2013 är väsentligen lägre än 2012. Detta beror delvis på att man hade ett stopp och att färre fartyg då togs in under detta år. Men det beror också på den ändrade beräkningsmetoden, som värderar transportsträckan olika beroende på fraktsättet. Utsläppet belastar då Preem på olika sätt. Beräkningssättet för fartygstransporternas emissioner förändrades 2012. Sifferjämförelser bakåt i tiden är därför inte möjliga. Tabell 9 Emissioner från fartygstransporter 2011-2013. Utsläppen för år 2013 är räknade med ny metod. Fartygsutsläpp Antal fartyg NOx (ton) CO2 (ton) 2011 1 285 1 554 67 419 2012 1 323 1 699 90 129 2013 1 054 951 72 841

69 Utsläppen av svaveldioxid från fartygstrafik var tidigare betydande, men har minskat genom de lagkrav som ställts på svavelhalt i bränsle med start från 2006. Ytterligare krav kommer att ställas från 1 januari 2015 då svavelhalten i fartygsbränsle under gång inom s.k. kontrollområden - Kattegatt, Skagerak och Nordsjön samt Engelska kanalen - minska från max. 1 % svavel till max. 0,1 %. Bränsle med låg svavelhalt 0,1 % S har sedan 2010 använts i hamnar. Fartygsutsläppen av svavel under gång kommer därigenom att minska med en faktor tio och bidragen i stort sett att vara försumbara i relation till de totala haltnivåerna i omgivningarna. NO x-utsläppen kommer också att minska på sikt i och med att krav ställs på nya motorer. Men det beräknas ta tid innan detta slår igenom i betydande grad. 5.3 Utsläpp till vatten Den tidsmässiga utvecklingen av totala mängden olja som släpptes ut till recipienten Hamreviken uppgick till 10-12 ton per år under 1980-talet och början av 1990-talet. I medeltal under 2000-2003 uppgick utsläppen till 2,2-4,7 ton/år. Efter att reningsanläggningen trimmades in minskade utsläppen till mellan 0,9 och 1,8 ton/år (Figur 38). Kolvätena i utgående renat avloppsvatten utgörs till övervägande del av s.k. alifater, d.v.s. kolföreningar med raka kolkedjor. Halten aromater i avloppsvattnet understiger detektionsgränsen. Figur 38 Oljehalt i utgående vatten (kontrollpunkt V15) årsmedelvärde 1976 2013 samt gällande utsläppsvillkor uttryckt som månadsmedelvärde. Oljehalten som månadsmedelvärde 1980-2013 redovisas i Figur 39. Som framgår har halterna varierat under perioden. Sedan mitten av 1980-talet har trenden varit tydligt nedåtgående och halterna har sjunkit från 4-5 mg/l till 0,5-0,6 mg/l. Den högre siffran för 2002 beror på det extrema oväder som drabbade regionen under sensommaren, vilket medförde hög belastning av dagvatten på reningsverket och störning av reningsprocessen. Förhöjningarna 2006 och 2007 berodde på störningar i reningsverket. Utsläppen av kväve och fosfor för perioden 2000-2010 redovisas i Figur 40 och Figur 41. Efter ombyggnaden av reningsverket minskade utsläppen av totalkväve med ca tre fjärdedelar. Halten totalkväve i utgående avloppsvatten minskade till nivån 1-2 mg/l, vilket motsvarar ett utsläpp av knappt 5 ton/år. Även fosforutsläppen minskade och har under de senaste åren legat på nivån 0,2-0,3 ton/år. Enligt Vattenmyndigheten är den årliga belastningen på inre Brofjorden ca 60 ton kväve och 3.8 ton fosfor.

70 Detta innebär att Preems andel av belastningen på vattenförekomsten uppgår till ca 8 % kväve och ca 7 % fosfor. Figur 39 Oljehalt som månadsmedelvärden 1980 2013. Figur 40 Totalt utsläpp av kväve till Brofjorden 1990-2013.

71 Figur 41 Totalt utsläpp av fosfor till Brofjorden 1994-2013. Av det totala kväveutsläppet utgörs en mindre del av ammoniumkväve. Halterna i utgående vatten framgår av Figur 42. Halterna har sedan 2004 varit låga, i medeltal <1 mg/l bortsett från åren 2006 och 2007. Figur 42 Ammoniumkvävehalter i utgående avloppsvatten 1986 2010. Även halterna av suspenderat material har minskat sedan 1980-talet genom förbättringarna i reningsverket. Under 2000-talet har halten legat runt 10 mg/l bortsett från något högre värden 2002, 2007 och 2012 (Figur 43).

72 Figur 43 Halten suspenderat material 1985 2010. 5.4 Kemisk och biologisk karakterisering av biologiskt behandlat avloppsvatten En kemisk och biologisk karaktärisering av det renade processavloppsvattnet gjordes 2004 efter ombyggnaden av reningsanläggningen varför resultaten bedöms vara relevanta även för den nuvarande situationen. 1991 utförde Naturvårdsverket en motsvarande kemisk och biologisk karakterisering av utsläppen inom ramen för det s.k. STORK-projektet (Naturvårdsverket 1996). Toxicitetstesterna omfattade Microtox, respirationshämning, tillväxt grönalg, akut toxicitet kräftdjur och akut toxicitet sebrafisk. I Tabell 10redovisas kemiska analyser från samlingsproven uttagna 1991 respektive 2004. Tabell 10 Kemiska analyser på veckosamlingsprov av biologiskt behandlat processavloppsvatten från Preemraff Lysekil 1991 och 2004. Analys 1991 2004 ph 7,4 8,7 Kond ms/m 716 172 Susp mg/l 17 18 DOC mg/l 13 7,7 TOC mg/l 17 11 COD mg/l Hög Cl - 64 BOD < 5 11 AOX mg/l - < 0,050 EOX µg/l < 0,1 <1,0 EGOM mg/l - 0,35 Tot extr alifater mg/l 5,8 0,38 Opol alifater mg/l 4,2 < 0,10 Tot ex aromater mg/l - < 0,10 Opol aromater mg/l - < 0,10 N-tot mg/l 16 2,5 Vad gäller löst organisk substans (DOC) och total organisk substans (TOC) har halterna under 15-årsperioden minskat från 13 mg/l till ca 8 mg/l respektive 17 mg/l till 11 mg/l d. v. s. en minskning med 30-40 %.

73 BOD analysen pekade på att halten var < 5 mg/l 1991 och 11 mg/l 2004. Detta bedömdes som ett anmärkningsvärt resultat med hänsyn till att den biologiska reningen förstärktes 2002. Bolaget lät därför genomföra en upprepad BOD-analys vid två laboratorier varvid ett laboratorium fick till resultat ett BOD-värde på 5 mg/l och det andra laboratoriet ett värde på 40 mg/l. Således bedöms BOD-värdet bedömas som osäkert och tillmäts därför inte någon betydelse. Halten kolväten mätt som totalt extraherbara alifater minskade från 5,8 mg/l 1991 till 0,38 mg/l 2004 d.v.s. minskningen uppgår till mer än 90 %. Halten kväve har reducerats från 16 mg/l 1991 till 2,5 mg/l 2004 och halten fosfor ökade något från 0,15 till 0,24 mg/l. Således åstadkom den ombyggda reningsanläggningen en kraftig minskning av halten alifatiska oljekolväten samt en minskning av halten organiska ämnen och kväve. Prediktiva biologiska tester används över hela världen för att bedöma eventuella miljöeffekter av kemiska ämnen eller komplexa avloppsvatten. Sådana tester brukar vara uppbyggda i form av ett hierarkiskt system där den lägsta nivån utgörs av enkla standardiserade korttidstester för akut toxicitet och där det sökta mätetalet vanligen är medianeffektkoncentration (EC 50) eller medianletalkoncentrationen (LC 50). På den andra nivån i hierarkin utnyttjas laboratorietester för bestämning av kronisk toxicitet, alternativt tester med specifika särskilt känsliga utvecklingsstadier. Ofta eftersträvas bestämning av den lägsta koncentration som framkallar en statistiskt signifikant effekt (LOEC = Lowest Observed Effect Concentration) samt av den högsta koncentration som inte framkallar någon statistiskt signifikant effekt (NOEC=No Observed Effect Concentration). Den verkliga effektframkallande koncentrationen av ämnet eller avloppsvattnet antas ligga inom intervallet LOEC och NOEC. Ett av de vanligaste sätten att försöka genomföra en översättning av testresultaten till den verkliga situationen i recipienten är att beräkna det s.k. PNEC-värdet (Predicted No Effect Concentration). Detta sker genom att multiplicera mätetalen som erhållits vid toxicitetstesterna med applikationsfaktorer (AF) eller säkerhetsfaktorer vars storlek måste väljas med hänsyn till testernas informationsinnehåll. Härigenom väger man in den grad av osäkerhet som ett visst testresultat ger upphov till och ju mindre representativ en testart, en effektparameter eller testsituation är för det naturliga ekosystemet desto högre AF väljs. Detta betyder att då korttidstester av akut toxicitet används måste en hög AF tillämpas vid översättning till den yttre miljön, medan resultat från tester av kronisk toxicitet innebär att lägre AF kan väljas. Fastställandet av vilka säkerhetsfaktorer eller AF som bör tillämpas i olika situationer bör grundas på väl underbyggda empiriska data. En intensiv diskussion har ägnats detta problem inom den vetenskapliga världen under många år och olika nationella och internationella organisationer har antagit förslag till säkerhetsfaktorer. Nedan ges som exempel de applikationsfaktorer som rekommenderas av det amerikanska Naturvårdsverket (US EPA) respektive European Centre for Ecotoxicology & Toxicology of Chemicals (ECETOC). I synnerhet de senare baseras på en mycket omfattande empirisk databas. Tabell 11 AF-värden för uppskattning av PNEC från olika toxicitetstester. USEPA ECETOC En akuttoxicitetstest 1000 - Akut EC50-data 3 arter 100 200 Kroniska LOEC och NOEC-data 10 5 Modellekosystem eller fältdata 1 1

74 Av Tabell 11 framgår att skattningen av PNEC kan göras från data erhållna vid tester av akut toxicitet, t.ex. Microtox, om endast sådana finns att tillgå, men sådan skattning kräver att en hög AF tillämpas. Om däremot testresultat från kroniska tester och/eller fältdata finns, vilka representerar högre grad av ekologisk relevans skall givetvis denna information utnyttjas och PNEC kan skattas med hjälp av ett lägre värde på AF. Således innebär en översättning enligt dessa principer att t.ex. Microtoxtestet, om data från endast detta test föreligger, bör utvärderas med hjälp av en AF på 1000. Om data finns från tester där resultaten uttrycks som LOEC-NOEC så är det enda rimliga att betrakta dessa tester som mer relevanta från recipientsynpunkt, vilket innebär att det mest adekvata värdet på AF blir 5 eller 10. Utifrån ovanstående har använts dels de tester med arter som har störst ekologisk relevans för Brofjorden använts, dels de tester som representerar den högsta hierarkin d. v. s. tester av kronisk toxicitet. Detta innebär att microtoxtesten som är en enkel screeningtest och testen av sötvattensalgen, som inte förekommer i marin miljö, har uteslutits vid utvärderingen. I sammandrag gav testerna av toxiciteten på veckosamlingsprovet av det biologiskt behandlade avloppsvattnet från Preemraff Lysekil till recipienten följande resultat (Tabell 12). Tabell 12 Resultat av toxicitetstester utförda på renat processavloppsvatten från Preemraff Lysekil år 2004. Toxicitetstest Värde Resultat Tillväxthämning marin kiselalg EC50 3 dygn >90 vol % NOEC 3 dygn >90 vol % LOEC 3 dygn >90 vol % Akut toxicitet marint kräftdjur EC50 96 tim 86 vol % D:o efter nedbrytning 28 dygn >90 vol % Reproduktion marint kräftdjur EC50 62, 41 vol % NOEC 25 vol % LOEC 50 vol % D:o efter nedbrytning 28 dygn EC50 >100, 85 vol % NOEC 50 vol % LOEC 100vol % Ägg och yngel sebrafisk EC50 >90 vol % NOEC > 90 vol % LOEC > 90 vol % Eftersom LOEC-värden har erhållits från tre olika tester från hieriarkinivå 2 innebär det att tillräcklig information har genererats för att kunna tillämpa en AF på 5 eller 10 vid beräkningen av PNEC eller avloppsvattnets utspädningsbehov. Det delvis teoretiskt uppskattade utspädningsbehovet för att skydda organismer i recipienten blir således:

75 Tillväxthämning marin alg Akut toxicitet kräftdjur Reproduktion kräftdjur Ägg/yngel sebrafisk < 5-10 ggr 6 12 ggr 20-40 ggr < 5-10 ggr Den verkliga utspädningen och spridningen i närrecipienten är inte närmare utredd men mot bakgrund av de undersökningar som genomförts av strömmar och vattenutbyte i Brofjorden, i nivån 200-600 m 3 /s som lägst, överstiger naturligtvis utspädningen 40 ggr med god marginal bortsett från i ett mycket begränsat område nära utsläppspunkten. Undersökningar har visat, att under normala förhållanden sker en stark genomströmning av havsvatten på den sydöstra sidan av fjorden och ut i den nordvästra delen. Detta innebär, att det vatten som passerar förbi raffinaderiet cirkuleras genom hela den inre delen av fjorden, innan det åter når öppna havet. 5.5 Påverkan på mark och grundvatten 5.5.1 Förorening genom oljespill Påverkan på mark och markvatten inom raffinaderiets område kan ske genom att olja spills ut och transporteras vidare genom mark mot havet. Under de år raffinaderiet varit i drift sedan starten 1975 har ett antal spill skett genom olyckor och läckage på rörledningsnätet. De spill som skett rapporteras årligen i miljörapporterna. Här dokumenteras också orsaker till spillen samt de åtgärder som vidtagits för att minska spridningen. Antalet spill som skett mellan 1976 och 2013, dels totalt och dels de större (>100 liter) framgår av Figur 44 respektive Figur 45. Figur 44 Totalt antal oljespill per år 1976-2013

76 Figur 45 Antal oljespill större än 100 liter 1976-2013 För att så långt som möjligt undvika att spill sker och sprids vidare, har man vidtagit åtgärder för att de snabbt skall upptäckas. Alla rörledningar för oljeprodukter från processen och till och från tankparken, och till och från hamnen ligger ovan jord. Omfattningen av spill från detta ledningssystem blir därmed oftast mycket begränsad. Avloppsledningar för vatten och oljeblandat vatten ligger däremot under jord. Om läckage sker kan det därför ta viss tid innan läckagen upptäcks, särskilt om läckaget är litet. Det kan också vara svårt att lokalisera var läckan finns. Kontaminering av raffinaderiområdet med olja har huvudsakligen uppstått genom att läckage av olika anledningar uppstått på avloppsledningsnätet. Underhåll och reparation av avloppsledningsnätet pågår därför mer eller mindre kontinuerligt. 5.5.2 Avrinningsriktningar inom raffinaderiområdet Markförhållandena inom raffinaderiområdet beskrivs som typiska för det bohuslänska landskapet med en berggrund av rödgrå bohusgranit. Höjderna i landskapet består till stor del av renspolat berg. I dalgångarna mellan bergsryggarna förekommer jord. För att förebygga spridning av eventuellt spill, är det viktigt att känna grundvattnets strömningsriktning utifrån funna sprick- och krosszoner. I graniten inom raffinaderiområdet finns fyra huvudsakliga sprickriktningar med en dominerande sprickriktning som leder mot västnordväst. Dessa sprickor är väl kända inom större delen av raffinaderiområdet. Ett system finns för att samla upp eventuella avrinnande föroreningar i de naturliga avrinningsriktningarna. Regnvatten och eventuella spill tar sig genom sprickorna ner till grundvattenytan. Därifrån rinner det vidare till någon av de tre säkerhetsdammarna, innan det slutligen når Brofjorden. Nederbörd som faller på icke hårdgjorda ytor rinner av mot havet i bestämda riktningar. Innan det når havet samlas avrinnande dagvatten upp i dammar; säkerhetsdammen vars avrinning mynnar i Hamrevik, och säkerhetsponden vid produktkajen, som mynnar vid Sjöbol. Nederbörd som faller på hårdgjorda ytor samlas upp och leds av till rening. Leror har lämnats kvar inom vissa områden för att utgöra ett skydd så att eventuella föroreningar inte ska nå havet. Av Figur

77 46 framgår hur avrinningen sker inom raffinaderiområdet. I figuren syns vattendelarna i området som streckade linjer. Figur 46 Flödesriktningar för yt- och grundvatten (Jordmiljö Nordic AB). 5.5.3 Genomförda markundersökningar Genom att oljespill har skett på olika sätt, har markområden inom raffinaderiet kontaminerats under de år raffinaderiet varit i drift. Markundersökningar har genomförts under årens lopp och föroreningssituationen inom området bedöms vara väl känd. En orienterande undersökning av markföroreningar gjordes år 2000 av Jordmiljö Nordic AB (2000). Denna kompletterades med undersökningar under 2002 för att bekräfta antagna spridningsvägar, och 2003 i samband med upprättande av en åtgärdsplan. I samband med alla större ingrepp i mark har undersökningar genomförts. Vid grundläggningsarbeten inför gasoljeprojektet undersöktes det område som senare bebyggdes. De jordmassor som grävdes upp, provtogs innan de lades tillbaka. Resultaten visade inte på några större föroreningsproblem, men det ledde till några mindre saneringsinsatser. I tillståndet att genomföra gasoljeprojektet ställdes krav på ytterligare invallningar av kemikalietankar och liknande. Efter ett större läckage av isomerisat, genomförde Geosigma en markundersökning för att kontrollera spillets eventuella påverkan på mark och grundvatten. Undersökningen visade inte några spår av isomerisat. Geosigma bedömde att spridningen av petroleumkolväten till omgivande berg är liten. Överskridanden av riktvärden har observerats vid några få tillfällen. Regelbundet sker provtagningar i grundvattenbrunnar inom raffinaderiområdet för att hålla kontroll över föroreningen av mark och grundvatten. Långtidsloggning skedde under 2006 av ett antal observationshål för grundvatten runt bergrummen för lagring av råolja och produkter. Loggningen har visat sig fungera väl och ge förväntad information. Mätningarna som utfördes kontinuerligt under ett års tid har studerats och jämförts sinsemellan och relateras till aktiviteter i anslutning till bergrummen.

78 Genom mätningarna har grundvattennivåernas förändring kunnat följas i de olika observationshålen och en god samvariation av grundvattenflödet i de olika hålen har kunnat ses. Under 2013 antogs ett nytt kontrollprogram för bergrummen, vad gäller lagringen av såväl råolja som produkter. Kontrollprogrammet omfattar 19 borrhål som lodas och provtas. Proverna analyseras med avseende på oljehalt (totalt extraherbart), ph, konduktivitet och temperatur. Under 2013 och 2014 har totalt 7 mätningar genomförts. Ytterligare mätningar kommer att göras 2015, varefter resultaten kommer att utvärderas. 5.5.4 Genomförda förbättringar För att förhindra oljeläckage är underhållet av avloppssystemet viktigt. Avloppsnätet undersöks fortlöpande i syfte att finna svaga punkter. Dessutom har saneringar gjorts i flera områden sedan 2000-talets början, bl.a. i den bäckfåra som leder från säkerhetsdammen och som mynnar i Skuteviken, åt nordväst mot Brofjorden. Invallningen av säkerhetsdammen har utretts och diverse åtgärder har genomförts för att förhindra att ett oljeläckage kan nå Brofjorden. Under hösten 2006 utfördes en utredning om omfattningen av förorening inom säkerhetsbarriären vid Sjöbol och 2007 kontrollerades avskärmningens status. Det visade sig då att invallningen läckte i botten och inte hade önskad effekt. Förbättringsåtgärder har vidtagits. Mer om detta beskrivs i den statusrapport som lämnats in till Länsstyrelsen. 5.6 Buller 5.6.1 Buller från anläggningen Buller uppkommer från olika delar av processen, liksom från fartygstransporter till och från raffinaderiet. Bullret kan tidvis störa kringboende och synpunkterna på buller från Preemraff ökade under 2000-talet för att nå sin kulmen 2005-2008 efter uppstart av den nya anläggningen GOP. Denna togs i drift i början av 2006 och intrimningen av den nya anläggningen till de befintliga processerna gav periodvis upphov till bullrande fackling. Preemraff genomförde då ett omfattande program för att minska störningarna. Mer än ett trettiotal större och mindre åtgärder har genomförts under sedan dess och handlingsprogrammet drivs vidare. Fokus har varit på att minska tillfälliga störningar i processen, eftersom en ökad tillgänglighet hos anläggningen med låg facklingsfrekvens ger minskade störningar. Några av de inkomna synpunkterna rörde interna larm och tester av de interna larmen. De är ju nödvändiga för säkerheten inom raffinaderiet och de bedöms inte utgöra något större problem ur störningssynpunkt. Basbullret från anläggningen byggs upp av mer än 300 kylfläktar, som behövs för att kyla processen. Dessa är delvis varvtalsreglerade, men går för full kapacitet de sommardagar då temperaturen är hög. Tillsammans med ett antal kompressorer ger detta ett grundbuller, som finns över hela anläggningen.

79 Tabell 13 Synpunkter till raffinaderiet på bullerstörningar År Antal rapporterade synpunkter enligt miljörapport 2002 41 2003 27 2004 26 2005 26 2006 58 2007 30 2008 81 2009 40 2010 17 2011 18 2012 10 2013 20 5.6.2 Buller från andra källor i området Förutom Preems anläggning, så finns i området idag fyra vindkraftverk, som är placerade väster om raffinaderiet. Vindkraftverken klarar sina egna bullervillkor, men påverkar naturligtvis den totala ljudbilden väster om anläggningen (främst villkorspunkt 7). 2013 fick också VindIn AB tillstånd att uppföra 5 stycken 3 MW vindkraftverk i området sydost om raffinaderiet. Samtliga verk är placerade utanför nu gällande detaljplan. Två av dessa planeras på mark ägd av Preem Technology AB. De övriga verken planeras på mark, som ägs av andra markägare. Vindkraftverken och dess placering dimensioneras för att klara sina villkor och placeringen tar också hänsyn till att de inte skall begränsa bullerutrymmet för en framtida expansion av raffinaderiet. Vid synpunkter på bullerstörningar är det i stort sett lika vanligt att bullret kommer från ett fartyg, som att det handlar om buller från anläggningen. Vid mätpunkt 5 (Lahälla) kan riktvärdet överskridas vid tillfällen när fartyg anländer till eller lämnar produkthamnen. Vissa fartyg bullrar mer än andra. Preemraff Lysekil har tidigare, utifrån synpunkter på buller, kunnat identifiera fartyg som bullrat särskilt mycket. Genom att påtala detta för rederierna har åtgärder kunnat vidtas och fartygsbullret kunnat minska från de bullrigaste båtarna. Detta är dock en process som tar tid, eftersom det generellt inte finns något hårt tryck på ljuddämpning av fartyg i samhället. Fartyg rör sig också över hela världen och regelverk för buller är svårt att genomföra lokalt. 5.6.3 Buller i omgivningarna mätningar och beräkning För att utreda och följa upp buller i omgivningarna har bullermätningar utförts sedan lång tid tillbaka som en del i det ordinarie kontrollprogrammet. Mätningar av buller i omgivningarna och i anläggningen har gjorts dels av raffinaderiets personal, dels av ÅF-Ingemanssons. Mätningarna har utförts enligt de anvisningar som Naturvårdsverket fastställt. Preems egna mätningar som gjorts sedan slutet av 1990- talet har kalibrerats mot ÅF Ingemanssons. Skillnaden mellan instrumenten är mindre än 0,3 db(a). Bullret från raffinaderiet ska klara de uppställda bullervillkoren i sex kontrollpunkter. De nuvarande villkoren för buller:

80 BULLERVILLKOR Bullret från raffinaderiet ska begränsas så att det inte ger upphov till högre ekvivalent bullernivå som riktvärde utomhus vid bostäder utanför område detaljplanelagt för raffinaderiet än: 50 db(a) dagtid (kl. 07 till 18) 45 db(a) övrig tid. Momentana ljud nattetid (kl. 22 till 07) får som riktvärde inte överskrida 55 db(a). För att kontrollera ljudspridningen till omgivningarna sker mätningar i de sex mätpunkter som tagits fram efter att detaljplanen ändrats. Parallellt med mätningarna i dessa punkter har mätningar under en övergångsperiod även genomförts i de gamla mätpunkterna. De nya villkorspunkterna fastställdes av Länsstyrelsen 2010 och framgår av Figur 47. Förutom dessa ändringar har mätpunkt 6 (vid Sandvik på andra sidan Brofjorden) flyttats närmare bostäder. Mätpunkt 2 ligger vid en fastighet som ska rivas och har därför utgått efter beslut av Länsstyrelsen 2014. Bullernivåerna i de nya referens- och villkorspunkterna är något lägre än i de tidigare använda punkterna, vilket är förväntat genom att avståndet från bullerkällorna till referenspunkterna ökat något. Skillnaden framgår av gjorda beräkningar i De röda prickarna är de gamla kontrollpunkterna. Den svarta linjen markerar gränsen för den nya detaljplanen. De gröna prickarna är nya villkorspunkter. Figur 47 Kontrollpunkter för buller

81 Tabell 14 Skillnad i beräknad ljudnivå mellan nya och gamla referens/villkorspunkter. Punkt 2 har numera utgått, eftersom bostaden här numera är riven. Referens/villkorspunkt 1 (2) 3 7 Beräknad bullernivå i 44 45 44 43 gamla punkterna Beräknad bullernivå i de nya punkterna 43 42 39 42 Skillnad -2-2 -4-2 BERÄKNINGAR AV LJUDNIVÅER ÅF-Ingemansson har haft i uppdrag att utveckla en spridningsmodell anpassad för området runt raffinaderiet. Syftet med modellen har varit att bestämma de olika källornas påverkan på bullernivån i omgivande miljö i de olika villkors och referenspunkterna. Beräkningsmodellen har varit ett viktigt redskap för att ta fram underlag för handlingsplanen för buller och för utredning av miljökonsekvenser i en framtida situation. Spridningsmodellen är under uppdatering så att effekten av genomförda bullerreducerande åtgärder kan utvärderas och ny handlingsplan kan upprättas. Vid jämförelser som gjorts mellan uppmätta och beräknade nivåer har överensstämmelsen varit god. Ljudnivåerna till följd av raffinaderiets verksamhet beräknades för den befintliga anläggningen per 2007 efter ett genomfört åtgärdsprogram. Några beräkningar har inte gjorts sedan dess men, som nämnts pågår en uppdatering av modellen, för att den ska kunna användas för att utforma en ny handlingsplan. MÄTNINGAR AV TOTALT BULLER Bullernivåerna mäts regelbundet i kontrollpunkterna. Som nämnts, är överensstämmelsen god mellan uppmätta och beräknade bullernivåer. Mätresultaten från det senaste året (2013) har sammanställts i Figur 48. Kartan grundas på resultaten från mellan 2 och 10 mättillfällen. I figuren anges medelvärdet i ekvivalent bullernivå, och även variationen mellan de olika mättillfällena. I stort sett ligger bullernivåer under gällande riktvärden. Fortfarande kan dock överskridanden ske i villkorspunkt 5 beroende på störningar från fartygen under gång in eller ut samt då de ligger vid kaj.

82 Figur 48 Mätresultat från de senaste årets bullermätningar. Mätningen som markeras med * genomfördes under revisionsstoppet när inga båtar låg vid kaj, och är närmast att betrakta som ett referensvärde. LÅNGTIDSREGISTRERING AV LJUDNIVÅN I MÄTPUNKT 6 För att följa upp resultaten från åtgärdsarbetet har även långtidsmätningar utförts under sommaren 2009. Mätningarna skedde mellan den 23 juni och 8 september 2009 i närheten av en sommarbostad vid Kleva Sandvik (ny mätpunkt 6) och har 2009 redovisats av ÅF-Ingemansson. Åtgärderna kunde visas ha haft en positiv effekt. Detta framgår också av att antalet synpunkter på buller under perioden 2010-2013 var lägre än på många år, se Tabell 13. För hela mätperioden bestämdes bullerbidraget från Preemraff i medeltal att vara mindre än 42 dba vid medvindhastigheter på upp till 5 m per sekund. Vid några av de tillfällen då bullernivåerna överskred villkoren förekom det mycket fackling. Vid andra tillfällen låg flera fartyg vid kaj och/eller ankom eller avgick fartyg från hamnen. Även andra ljudkällor inne på själva industriområdet kan ha gett ett för högt bullerbidrag vid dessa tillfällen. Jämförs mätresultatet från 2009 med den tidigare långtidsmätning som skedde i september 2006, kan det konstateras att ljudnivån i medeltal minskat med ca 2 db. Att det blivit en förbättring har också kunnat ses via indikationer från boende i området. Bullersituation har upplevts vara bättre än vad den

83 varit på flera år. Slutsatsen som ÅF-Ingemanssons dragit av mätresultaten är att Preemraffs handlingsprogram för att minska bulleremissionen har haft en positiv effekt såväl vad gäller ljudemission som processtillgänglighet. 5.6.4 Pågående arbete för att ytterligare minska bullret från verksamheten I enlighet med villkoren i det senaste miljötillståndet (Miljödomstolens deldom 2004-06-30) ska bolaget årligen inge en plan till tillsynsmyndigheten, där man redogör för planerade åtgärder för att minska bullret från verksamheten. ÅF-Ingemansson har därför haft i uppdrag att undersöka orsakerna till ljudspridningen från anläggningen. Under 2008-2009 kartlades hela raffinaderiet ur bullersynpunkt. Resultaten dokumenterades och en handlingsplan har utarbetats. Den omfattande kartläggning av anläggningen har sammanställts till ett webbaserat verktyg NOISE- SURF, som är tillgängligt för alla anställda på Preemraff via intranätet. Ett exempel på informationen i NOISE-SURF framgår av Figur 49. NOISE SURF ETT VERKTYG FÖR BULLERINFORMATION INOM FÖRETAGET Verktyget visar en ögonblicksbild av ljudet inne på området, se bilden till vänster, där det framgår hur ljudet är fördelat över hela areorna inom raffinaderieområdet på 1,6 m höjd över marken. På högre höjd domineras ljudnivån oftast av bullret från mer än 300 kylfläktar. Även om bilden visar några områden med högt buller är den sammantagna bilden att det finns bullerkällor spridda över hela området. Observera att ljudskalan (färgerna) har andra värden och inte kan jämföras med skalorna och färgerna på bullerkartorna som visar ljudspridningen till omgivningen. Figur 49 Ögonblicksbild av bullret i raffinaderiet NOISE SURF Med hjälp av detta verktyg kan de anställda finna statusen hos samtliga dominerande ljudkällor. Störningsgraden från varje ljudkälla har graderats utifrån såväl arbetsmiljösynpunkt som med avseenden på externt buller. Oftast sammanfaller dock önskemålet om en god arbetsmiljö, med låga ljud- och vibrationsnivåer från maskinutrustningen, med att ljudet till omgivningen sänks. Genom att alla anställda på Preemraff Lysekil har möjlighet att ta del av bullerläget, har det inneburit en ökad medvetenhet om ljud och ett större engagemang för att åtgärda befintliga ljudkällor. När det gäller åtgärdsarbete i övrigt kan nämnas att bullerkällorna i raffinaderiet är många och åtgärder på några få dominerande källor ger endast marginell effekt på helheten. Arbetet med bullerdämpningen fokuseras därför på att minimera variationen i ljudnivå från anläggningen.

84 Genom att ljudet från anläggningen varierar i tiden och att källorna utgörs av stora ytor är det svårt att exakt fastställa ljudutstrålningen. Av denna anledning har även mätningar gjorts med akustisk kamera vilket är både ovanligt och komplicerat att använda i industrisammanhang, se Figur 50. Med den akustiska kameran kan man få en översiktsbild av ljudutstrålningen från raffinaderiet i en viss riktning och vid just detta driftstillstånd. Denna kamerabild illustrerar ljudutstrålningen från fartygens hjälpmotorer när det ligger vid kaj. Figur 50 Kartläggning av buller har skett med akustisk kamera Fackling har visats vara en betydande bullerkälla. En viktig bullerreducerande åtgärd har därför varit att så långt som möjligt minimera facklingen. Arbetet har fokuserats på att balansera raffinaderiets bränngassystem och att förbättra processtyrningen samt att återvinna gasströmmar i tillverkningsprocesserna. Under revisionsstoppet 2007 gjordes ett flertal åtgärder, för att återvinna mer kolväten och vätgas, som i tidigare situation hade hamnat i bränngassystemet. Under 2008 var mängden facklad gas nere i samma storleksordning som under 1990-talet och i början på 2000-talet (se även Figur 10). Även under perioden 2009 till 2012 har facklingen varit mindre omfattande. På så sätt har också bullerstörningarna i omgivningarna minskat. Som komplement till detta, har samtliga fackeltippar bytts ut mot den tystaste konstruktionen som finns på marknaden. Uppföljande mätningar visar att de nya fackeltipparna är upp till 10 db tystare. Främst är de betydligt tystare vid låga frekvenser, vilket är en fördel eftersom de låga frekvenserna upplevs vara de mest störande. En nackdel med de nya fackeltipparna är att de vid extrema utsläpp kan bli något bullrigare i högre frekvenser. Driftsförhållanden med extrema utsläpp är dock mycket ovanligt. Totalt har mer än ett trettiotal större och mindre åtgärder genomförts under senare år. Fokus har varit på att minska tillfälliga störningar i processen. Bland de viktigaste åtgärderna som vidtagits är: o o o o o o Byte har skett av fackeltippar. Mellanlagringen och återvinningen av gaser har byggts om. Ljuddämpare har installerats på tillfälliga ångutsläpp. Bullriga ventiler byts efter hand ut till Low-noise -ventiler Ljuddämpande åtgärder har vidtagits på processutrustning Bullrig utrustning har isolerats och avskärmats

85 o Fartyg vid kaj placeras i samband med lossning så att ljud om möjligt riktas så att det inte sprids till omgivningen. o Utbildning av strategisk personal. 5.7 Övriga störningar från raffinaderiet Störningar av kringboende i raffinaderiets närområde har under senare år främst rört buller eller lukt. Men även synliga förändringar vid raffinaderiet som förknippas med buller kan oroa kringboende och därmed ge upphov till synpunkter. Antalet synpunkter som inkommit från kringboende på störningar från verksamheten har varierat under åren och framgår av Figur 51. Figur 51 Mottagna synpunkter från allmänheten 1995-2013. Figuren redovisar alla inkomna synpunkter. Statistik över störningar och synpunkter är dock svåra att föra bok över och att tolka i form av störningar i verksamheten. Flera inkomna synpunkter kan röra en och samma händelse. En händelse kan dessutom vara utsträckt i tiden och ge upphov till flera synpunkter från en och samma rapportör. Fram till 2006 rörde inkomna synpunkter främst bullersituationen. Sedan dess har synpunkterna på lukt ökat för att vara lika många eller till och med fler, som under 2010-2012. Under 2013 förekom ett flertal driftstörningar och dessutom ett revisionsstopp vilket medförde större fackelmängder vid nedsläckning och uppstart av raffinaderiet. Driftstörningar vid raffinaderiet är förknippade både med kostsamma energiförluster och med utsläpp till luft, som gör att raffinaderiet strävar mot att minimera dessa. Arbetet med att minska störningar i omgivningarna har under de senare åren fokuserats på att öka tillgängligheten hos alla anläggningar.

86 5.8 Kemikalier och kemikaliehantering 5.8.1 Hanterade kemikalier Inom raffinaderiets verksamhet används årligen ca 3 000 ton kemikalier, huvudsakligen katalysatorer, processkemikalier och produktadditiv. En lista över de olika kemikalier som används i större mängder än 1000 kg per år finns i de årliga miljörapporterna. Listan omfattar allt ifrån rengöringsmedel och liknande relativt harmlösa ämnen som används i måttliga mängder till katalysatorer, produktadditiv, vattenreningskemikalier m.m., som används i mängder som uppgår till flera tiotals ton. Alla kemikalier som används på raffinaderiet är förtecknade med säkerhetsdatablad i databasen ichemistry. Förutom råolja och halvfabrikat, utgörs råvarorna till processen av mindre mängder komponenter och olika tillsatskemikalier, i första hand additiv till produkter. Dessa levereras normalt med tankbil och förvaras i fasta tankar. Andra insatskemikalier är natriumhydroxid och aminer som används i betydande mängder i olika reningsprocesser. Dessa förvaras också i fasta tankar. Övriga kemikalier levereras i mindre förpackningar Cipax eller bins som placeras direkt på matningsstället. Detta gäller kemikalier som perkloretylen, metanol, korrosionsinhibitorer m.m. 5.8.2 Rutiner för hantering Hanteringen av kemikalier regleras genom lagstiftning och begränsas av utförliga instruktioner och rutiner. Säkerhetsdatablad som beskriver produktegenskaper och risker förknippade med hantering och användning utnyttjas som underlag i den dagliga hanteringen. Preemraff har under de senaste åren anpassat kemikaliehanteringen till REACH-lagstiftningens krav. Nu har man gemensam kemikalieinstruktion på raffinaderierna i Lysekil och i Göteborg. En inventering har gjorts av raffinaderiernas använda kemikalier. Dessa har lagts in i ett kemikalieregister där även alla säkerhetsdatablad återfinns. De rutiner som omgärdar hanteringen av kemikalier vid raffinaderiet beskrivs i den företagsmanual som används som vägledning i det dagliga arbetet. Särskilda rutiner finns vid val av ny kemikalie. Kontroll ska ske huruvida den kan återfinnas på observationslistor. Säkerhetsdatablad ska finnas som underlag för att fastställa vilka rutiner som krävs vid hanteringen av kemikalier. Beställaren ansvarar också för att produktvalsprincipen tillämpas, se nedan. Rutinerna för hanteringen ingår i det integrerade ledningssystemet. Produktvalsprincipen anger att man, där det är möjligt, skall välja det alternativ som är bäst med hänsyn till människors hälsa och miljö. Arbete med denna princip sker inom ramen för den gemensamma kemikaliegruppen inom Preemraff Lysekil. Alla nya kemikalier skall godkännas av kemikaliegruppen före användning. I samband med detta studeras även om eventuella alternativa kemikalier finns att tillgå. Vid val av kemikalie beaktas även det slutliga omhändertagandet av kemikalierester. 5.9 Restprodukter och avfall 5.9.1 Mängder och hanteringsrutiner Raffinaderiets verksamhet ger under normalår upphov till ca 5 000 ton fast och flytande avfall. Under stoppår kan avfallsmängderna uppgå till det dubbla i och med att delar av processutrustningen och katalysatorerna byts ut. Av den totala mängden avfall som behandlades under 2013 togs ca 19 % om hand med biologiska metoder, ca 46 % gick till materialåtervinning och 21 % till energiåtervinning, medan resterande ca 14 % deponerades. Det enskilda största avfallsslaget är bioslammet som uppkommer vid vattenreningen, ca 1 100 ton per år.

87 Avfallshanteringen vid raffinaderiet sköts enligt rutiner som ingår i företagets miljöledningssystem som är certifierat enligt ISO 14001. Rutinerna är därmed skriftligt dokumenterade samt kontroll och uppföljning sker bl.a. i samband med de regelbundna interna och externa revisionerna. Avfall sorteras i olika kategorier för att varje kategori ska tas om hand på bästa sätt. Inom raffinaderiet finns ett antal platser där avfallet samlas in och lagras i väntan på slutligt omhändertagande. Miljöstationer är ordnade för sortering i brännbart, icke brännbart, metaller, batterier etc. Skrotupplag utnyttjas då och då huvudsakligen i samband med olika konstruktionsarbeten. Spolplattan är en hårdgjord yta, delvis under tak, som är ansluten till oljeavloppssystemet. På spolplattan tas främst oljehaltigt avfall om hand. Det finns särskilda uppställningsplatser för katalysatorer, som används tillfälligt när katalysatorer byts ut, mest i samband med stopp. Avfallsplaner redovisas årligen i miljörapporterna. Rutinerna för att hantera avfall besiktigades 2011 av en extern konsult (Sweco), som allmänt konstaterade att avfallshanteringen inom Preemraff Lysekil fungerar bra. Organisationen och hanteringen av farligt avfall fungerar bra, men missar förekommer ibland, t.ex. att avfallslämnare inte meddelar miljöavdelningen om uppkommet farligt avfall och att märkning av kärl saknas. För att förbättra hanteringen av farligt avfall har miljöstationerna under 2013 kompletterades med särskilda skåp för sådant avfall. 5.9.2 Oljehaltigt slam Rengöring av tankar ger upphov till ett oljehaltigt slam. Det oljehaltiga slammet innehåller både vatten och olja och har på grund av oljeinnehållet klassats som farligt avfall. När det handlar om större mängder slam separeras oljebemängda fasta föroreningar, som grus, grenar, m.m. genom centrifugering. Det oljekontaminerade vattnet som centrifugerats förs därefter till oljeavskiljningen, varefter oljan tillförs processen och vattnet går till reningsverket. På detta sätt kan man minska denna avfallsfraktion till deponering med i storleksordningen ca 90 % jämfört med tidigare. 5.9.3 Farligt avfall Cirka 850 ton farligt avfall uppkom i raffinaderiet under 2012. Under 2013 som var ett stoppår uppkom dubbelt så mycket, ca 1 900 ton farligt avfall. Av detta utgjordes 40 % respektive 50 % av katalysatorer. I övrigt bestod det farliga avfallet av kol och koks, lysrör, batterier m.m. Katalysatorer byts i vissa processer vartannat år. Dessa går till materialåtervinning. Det farliga avfallet tas om hand av godkänd entreprenör för att slutförvaras, destrueras, material- och energiåtervinnas eller behandlas på annat lämpligt sätt. 5.9.4 Bioslam från vattenreningen Under år 2013 uppkom ca 1 100 m 3 avvattnat överskottsbioslam från reningsverkets aktiva slamsteg. Detta sändes till Siviks återvinningsstation i Lysekil, för kompostering. Oljemängden i det komposterade slammet har beräknats till ca 1,2 ton.

88 5.9.5 Övrigt raffinaderiavfall Bland övrigt avfall som uppkommer vid raffinaderiet finns allskrot och oljerester. Dessutom finns aluminiumoxid, svavelhaltigt avfall, förpackningar, hushållsavfall, blästersand och trä. Det raffinaderirelaterade avfallet sammanfattas i miljörapporten. 5.9.6 Mängden avfall med utökad vakuumdestillation Mängden avfall som uppkommer under normalår är till stor del relaterat till produktionen och därmed råoljegenomströmningen. Under stoppår uppkommer avfall från katalysatorer och utrustningsdelar som byts och totala mängden avfall under sådana år kan vara dubbelt så stor som vid normala driftsår. Mängderna avfall som uppkommer i nollalternativet (med 11,4 miljoner ton genomströmning) är svåra att uppskatta. En viss ökning kan förväntas jämfört med nuläget, men totalt sett uppskattas skillnaderna mellan de olika alternativen att vara små. 5.9.7 Barlast- och spolvatten från fartygen Huvuddelen (95 %) av fartygen som kommer till Preemraff Lysekil har en rutt inom ett område som marint sett kan antas utgöra närområde. Det är idag endast de större fartygen, t.ex. bensinfartyg till USA, som varit utsatta för sämre väder som ibland medför barlastvatten, som kan bedömas vara från andra marina zoner. Enligt internationella avtal ska barlastvatten bytas ut under resan då ett fartyg går mellan kontinenter för att förhindra spridning av främmande arter mellan kontinenterna. Att kontrollera efterlevnaden av detta ingår i Preems vettingssystem. Tankspolvatten från fartyg omfattas av särskild lagstiftning. Allt avfall som fartygen vill lämna vid hamnuppehållet ska tas emot av respektive hamn utan extra kostnad. Normalt omhändertas i hamnarna vid Preemraff Lysekil årligen ca 15 000 m 3 vatten innehållande sludgeoljor och oljehaltigt maskinrumsavfall från fartygen. Även hushållsavfall från fartygen tas om hand. Allt sådant avfall ingår i de siffror som ovan redovisats för raffinaderiets verksamhet. Hanteringen av barlast- och tankspolningsvatten vid Preemraffs hamnar följer den driftsinstruktion som fastställts. Fasta mottagningsstationer finns för barlastvatten och maskinrumsslop i både produktoch råoljehamn. Alla fartyg som anländer får information om vilka regler som gäller avfall i hamnarna både av Preem och av inblandade fartygsmäklare. Varje fartyg får också vid sitt första anlöp i hamnen det skriftliga hamnregelverket, där det framgår vad som gäller. Fel och brister rapporteras till den som är lastningsansvarig i hamnen. Denna mängd tankspolvatten som tas om hand i nuläget är avsevärt mindre än vad som historiskt tagits emot. Detta beror på att tidigare fanns barlastvatten i de tankar som skulle lastas. Numera har fartygen separata barlasttankar, vilket innebär att barlastvattnet inte kontamineras av oljeprodukter. Det är främst produktfartygen som kan behöva tankrengöring i den mån en ny typ av last ska tas in. Råoljefartygen går oftast tomma tillbaka och behöver därför inte rengöras. Det blir dock allt vanligare att även produktfartygen av både kvalitets- och säkerhetsskäl går tomma en väg och därmed inte behöver rengöras. Preemraff Lysekil har utarbetat regler för hur tankrengöring ska gå till beroende på vilken ny last som ska tas in i tankarna. Fartygen pumpar sitt barlast- och spolvatten till en avloppsutjämningstank. Mindre fartyg som inte själva har den pumpkapacitet som krävs, lossar till en sump i land, så att vattnet därefter kan pumpas

89 vidare. Maskinrumsslop pumpas till en samma sump oavsett fartygets tonnage. I denna sump blandas vattnet med processvatten ifrån tankfält och hamnområdet. Oljekolväten i barlast- och spolvatten samt i maskinrumsslop avskiljs i framförallt utjämningstankarna och omprocessas i raffinaderiet. Slam i vattnet sedimenterar i tanken, som kontinuerligt dräneras in till vattenreningsverket, där vattnet renas. 5.10 Energianvändning och energieffektivitet i processerna 5.10.1 Energianvändning i raffinaderiet Betydande mängder energi åtgår vid raffinaderiprocessen. Energianvändningen under de år som raffinaderiet varit i drift framgår av Figur 52. Diagrammet visar att energianvändningen i proportion till processad mängd råolja länge var relativt konstant; från 1980-talet fram till utbyggnaden med gasoljeprojektet (GOP) i mitten på 2000-talet. Då ökade energianvändningen med ca 30 %. Under de senaste åren har dock energiförbrukningen börjat minska till följd av effektiviseringsarbete, se nedan. Figur 52 Förbrukad energi per ton råolja 1976 2013. Raffinaderiets totala energianvändning uppgick under 2010, 2011 och 2012 till i medeltal 6 900 GWh. Av detta utgjorde 6410 GWh bränslevärme och resten el. Tillförd energi under dessa tre år bestod till lite drygt 80 % av gas, ca 10 % av krackerkoks, ca 7,5 % av elektrisk energi, och ca 1 % brännolja (Tabell 15). Tabell 15 Förbrukning av olika energislag i raffinaderiet 2009-2010 samt leverans av fjärrvärme Mängd av 2010 2010 2011 2011 2012 2012 2013 2013 olika energislag Kton GWh Kton GWh Kton GWh kton GWh Brännolja 10,3 119 5,3 61 0,89 10 7,8 90 Bränngas 734 5 360 799 5710 791 6040 602 5126 Krackerkoks 67 654 56 582 66 685 52 541 Bränslen totalt 807 6 130 860 6350 857 6740 662 5760 Elanvändn. - 486 509-541 - 431 Total energianv 6 620 6860-7280 - 6190 Fjärrvärme till 47 39-52 - 47 Lysekil

90 Preemraff Lysekil är som tidigare nämnts ett av de mest energieffektiva raffinaderierna i Europa. Detta har uppnåtts genom installation av effektiva värmeväxlarsystem, där matningar till anläggningarna har förvärmts genom kylning av produkter. Avgaspannor har installerats i rökgaserna för produktion av högtrycksånga. På ett antal av de befintliga pumparna och kylfläktarna har varvtalsreglering installerats. På ett flertal platser inom processanläggningen används avancerad multivariabel processtyrning. Under stoppet 2013 byggdes värmeväxlarsystemet på CDU-enheten (råoljedestillationsenheten) om för ca 80 miljoner för att ytterligare öka energiåtervinningen. Återvinning av fackelgas har installerats och togs i drift 2012. Under våren 2014 gick man över till att använda importerad naturgas (LNG) som stödbränsle till raffinaderiet i stället för propan och butan (LPG) som tidigare. En faktor som bättrar på energieffektiviteten hos ett raffinaderi är om spillvärmen kan tas tillvara, till exempel för fjärrvärme för bostäder och lokaler. Preemraff Lysekil levererar som framgår av tabellen ovan mellan 40 och 50 GWh fjärrvärme årligen till Lysekil. Utredningar av fjärrvärmebehovet i regionen har gjorts och har visat att, när Lysekils behov är fyllt, finns inga potentiella kunder som vill ta kostnaden för att anlägga rör från raffinaderiet. 5.10.2 Raffinaderiets energiledningssystem Raffinaderiet har ett energiledningssystem med rutiner och riktlinjer för förbrukning av fossila bränslen, ånga och el. Detta system ska synliggöra de energiförluster som uppstår vid olika moment i driften, som luftöverskott vid förbränning, obalans i ångsystemet och fackling, för de som kontinuerligt övervakar processerna. Systemet ger, och kommer med den utveckling som planeras att ge, möjligheter till styrning mot effektiv energiproduktion och optimal energianvändning. Effektiviseringar beräknas ge minskade utsläpp av både NO x och CO 2. Hela raffinaderiet ingår i systemet; förutom processanläggningar, fackling och tankpark. En energiledare har tillsatts vid raffinaderiet som ansvarig för att hålla samman alla frågor som rör energi och utveckla energiledningssystemet. Att ständigt effektivisera energianvändningen är också en viktig punkt på raffinaderiets miljöpolicy. Syftet med energiledningssystemet är att optimera energianvändningen genom att: Inte använda mer energi än nödvändigt Använda bränslen med så låg kostnad som möjligt Producera och tillföra processenergi med hög verkningsgrad Minimera onödiga energiförluster Både raffinaderiets strategiplan och årliga affärsplan innehåller mål och handlingsplaner för energieffektivisering och energibesparing. För driftorganisationen ingår att se till att: Ugnarna eldas effektivt med angivet syrgasvärde Fraktioneringstorn körs enligt driftinstruktion Balansen mellan förbrukning av ånga och el är optimal Fackling och LPG-make-up minimeras Utrustning för återvinning av energi, avgaspannor, fjärrvärme, etc. är i normal drift Onödiga elförbrukare stängs av Utöver detta har användningen av energiledningssystemet bidragit till ytterligare besparingar och beräknas bidra än mer under kommande år.

91 5.10.3 Energieffektivitet Trots att en stor del av den tillförda energin (ca 80 %) kyls bort i luftkylare och avgår till atmosfären, bedöms raffinaderiet idag vara ett av de mer energieffektiva i Europa. Preemraff Lysekil har under många år regelbundet deltagit i de studier som gjorts av raffinaderier i Europa. I jämförelse med övriga västeuropeiska raffinaderier ligger Preemraff Lysekil i översta kvartilen. I denna studie redovisas ett energiintensitetsindex (EII), som utgör ett mått på energieffektiviteten vid jämförelse mellan olika raffinaderier. Nyckeltalet tas fram genom att använd mängd energi jämförs med ett teoretiskt beräknat energibehov. Beräkningsmetoden har nyligen ändrats, men omräkningar har gjorts tillbaka till år 2000 för att kunna se utvecklingen under de senaste åtta åren. Trenderna i energiintensitetsindex framgår i Figur 53. Indexet för Preemraff Lysekil var för de senaste åren framgår av Tabell 16. Figur 53 Energiintensitetsindex i den s.k. Solomonstudien av europeiska raffinaderier 1990-2008. Resultat för Preemraff Lysekil. Tabell 16 Energiintensitetsindex för Preemraff Lysekil 2009-2013. Ett högre värde innebär sämre energieffektivitet och tvärtom. 2009 2010 2011 2012 2013 85,3 84,6 81,2 83,0 90,0 Det högre avvikande värdet för 2013 beror bland annat på att det var storstopp på raffinaderiet och på nedsläckning och uppstart som normalt medför ineffektiv energihushållning tills alla anläggningar och system är i stabil drift. Sedan drygt ett år tillbaks har en ny applikation (i Excel) utvecklats. Denna används för en mer rigorös beräkning och uppföljning av EII, timme för timme. Beräkning och redovisning av EII genomförs vid varje månadsskifte och avrapporteras gentemot raffinaderiets EII-mål för respektive månad. Trots att raffinaderiet i ett europeiskt sammanhang anses ligga väl till vad gäller energieffektivisering, pågår ett fortlöpande arbete inom Preemraff Lysekil med dessa frågor, som är viktiga inte bara för miljöbelastningen utan även för raffinaderiets lönsamhet. Ett flertal åtgärder har genomförts under åren för att förbättra energieffektiviteten.

92 Spillvatten från Preemraff används som fjärrvärme i Lysekil. Potentialen hos raffinaderiet att leverera fjärrvärme är dock avsevärt större än efterfrågan. Möjligheter och kostnader för att använda spillvärmen som fjärrvärme i Lysekil, Uddevalla respektive Fyrstadsområdet har utretts. Lysekils behov är täckt och av ekonomiska skäl finns inget intresse för spillvattnet från Preemraff Lysekil inom Uddevalla och Fyrstad. Med dagens ekonomiska styrmedel är det avsevärt mer lönsamt för kommunerna att utnyttja andra energikällor, som förbränning av avfall, jämfört med att utnyttja spillvärme. 5.10.4 Genomförda åtgärder för energibesparing Ett antal energibesparingsåtgärder har genomförts. Bland dessa finns: Förbättrad värmeöverföring vid råoljeförvärmning, Sänkt temperatur på restgasförbränningen på svavelåtervinningen. Optimering av luftöverskott i ugnar för gasoljeavsvavling och vätgasproduktion. Reducerad fackling totalt sett. Ångpanna 1 har modifierats till stand-by funktion och kan därmed ställas av då den inte behövs. Modifiering av visbreakerugnar. Fackelgaskompressor har installerats för återvinning av bränngas. 5.11 Risker och säkerhetsarbetet 5.11.1 Sevesolagstiftningen och integrerat ledningssystem Hantering och lagring av stora mängder råolja och oljeprodukter - det vill säga brandfarliga och explosiva ämnen - under högt tryck och hög temperatur innebär risker för brand och explosion. Raffinaderiets verksamhet är därför omgärdat av ett intensivt säkerhetsarbete och omfattas av den högre säkerhetsnivån för riskredovisning enligt Seveso-direktivet. Preemraff Lysekil är certifierat enligt säkerhetsstandarden OHSAS 18001:2007sedan december 1999 och även AFS 2001:1. Standarden omfattar ledningssystem för arbetsmiljö och anläggningssäkerhet. En omfattande säkerhetsmanual har utarbetats och säkerhetsaspekterna ingår i företagets integrerade ledningssystem. I arbetet med risker och säkerhet ingår att beskriva såväl omfattningen av som sannolikheten för stora olyckor och mindre händelser, som kan få inverkan på människoliv, miljö, material och egendom. Processanläggningarna har utrustats med omfattande säkerhetssystem, och verksamheten styrs av detaljerade säkerhetsregler och instruktioner. Om en brand skulle uppstå, finns fast släckningsutrustning installerad inom hela raffinaderiområdet. Raffinaderiet har också en egen skiftgående räddningsstyrka bestående av utbildade brandmän och operatörer med omfattande mobila resurser till sitt förfogande. Det finns även ett samarbetsavtal med Räddningstjänsten Mittbohuslän som är ansvariga för räddningstjänsten i kommunen. Närområdet, inom 2 km radie från raffinaderiet, har en permanent befolkning på mindre än 100 personer. Under sommarmånaderna kan dock befolkningen öka till ca 1000 personer. Utförda beräkningar visar dock att sannolikheten är liten att en olycka vid raffinaderiet skulle medföra en risk för boende utanför raffinaderiområdet, d.v.s. utanför detaljplanegränsen.

93 5.11.2 Potentiella risker I den riskvärdering som Preemraff Lysekil har gjort beskrivs ett stort antal potentiella olyckor. Bland dessa är: S.k. poolbrand Explosion och brand i förtätade ytor Tankbrand Brand i hamnar Explosion av expanderande kokande vätska vid kärlsprängning eller s.k. "Bleve". Kallt brott på större behållare eller rörledning med jetflamma och gasmolnsbrand som konsekvens Brott på mindre rör eller flänsläckage med lokal gasmolnsbrand/explosion eller mindre jetflamma Vidare har konsekvensberäkningar gjorts för stora olyckor som: Gasutsläpp från behållare, med explosion och spridning av tryckvåg till omgivningen Utsläpp av överhettade kolväten vid högt tryck med gasmolnsexplosion och jetflamma Utsläpp av stora mängder svavelväte (H 2S) vid ett rörbrott Brand i råoljetank med höga temperaturer och risk för påverkan på närliggande tankar. Risker finns också för mindre våldsamma, men ändå allvarliga, olyckor som kan ha betydande påverkan på miljön. Flera av dessa beskrivs nedan tillsammans med de åtgärder som vidtagits för att minska risker och potentiella skador. 5.11.3 Större utsläpp av kolväten från en process till avloppsreningsverket Utsläpp från processen till avloppssystemet kan medföra utsläpp av kolväteångor till atmosfären. Sådana utsläpp kan medföra en säkerhetsrisk om utsläppen sker okontrollerat. I avloppssystemet finns ett flertal vätskelås för att förhindra gasspridning. I reningsverkets inlopp finns en pumpstation som pumpar allt avloppsvatten inklusive olja till tre utjämningstankar, försedda med flytande tak. Olja avskiljs i dessa tankar och återförs till processen via slopoljesystemet. Pumpstationen är dessutom täckt för att ytterligare minimera kolväteavdunstning. För att begränsa skadorna vid ett eventuellt läckage är tankar och tankområden invallade enligt gällande föreskrifter. Lättare produkter såsom råolja, nafta och bensin har cement- eller stålinvallning, medan gasoljetankarna står i cementinvallningar. Gasoljetankarna är dessutom anslutna till "nöddräneringssystem" som leder oljan till en säkerhetsdamm. Tjockolja som stelnar om den kommer ut i omgivningen, samlas upp på en skrotstensbädd. Även tankområdet för tjockoljeprodukter är anslutet till "nöddräneringssystemet" för att ta hand om rinnande olja. Säkerhetsdammen är dimensionerad för att ta hand om ett potentiellt utläckage av olja. Preemraff Lysekil följer löpande upp invallningarnas status och vidtar vid behov nödvändiga åtgärder. Alla rörledningar för oljeprodukter från processen till och från tankparken, liksom rörledningar till och från anläggningarna ligger ovan jord och ev. läckage upptäcks snabbt. Avloppsledningar för vatten och oljeblandat vatten ligger under jord. Läckage medför att olja kommer ut i marken. Det kan ta tid såväl innan läckagen ger upphov till synliga effekter som att lokalisera var läckaget sker. Spridningen av ett eventuellt läckage sker emellertid åt ett väldefinierat håll mot avloppsreningsverket och mot säkerhetsdammen. Oljan hamnar så småningom i dagvattensystemet, där en sanering kan ske. Vid oljeavrinning i nordostlig riktning hamnar oljan i ett dikessystem som mynnar ut i ett inspontat område vid produktkajen.

94 5.11.4 Oljeutsläpp i hamnområdet och i Brofjorden I samband med transporter av olja till sjöss föreligger även risker för att oljeutsläpp ska kunna ske till havsmiljön. Beredskapen är dock hög för att klara ett oljeutsläpp i hamnområdet. Dels finns utrustning i form av båtar, länsor och oljeupptagningsutrustning, dels finns personal i beredskap för att åtgärda ett eventuellt oljespill. Länsorna är placerade strategiskt i hamnområdet. Genom de åtgärder som vidtagits utifrån genomförda studier över hamn- och farledssäkerhet, inkluderande obligatoriskt lotstvång för merparten av fartygen, införande av eskortbogsering samt krav på sektionering och dubbelbottnade skrov på fartygen har Preemraff Lysekil minskat sannolikheten för och konsekvenserna av en eventuell fartygsolycka. En utredning har även gjorts rörande hanteringen av tunga oljor och metoder att prognosticera spridningen av oljor utanför själva hamnområdet. Syftet har varit att kunskap om spridningen ska medverka till att minska riskerna för oljeskador på marin miljö (Midroc 2005 a och b). Som en följd av detta har SMHI (2005) utvecklat en oljedriftmodell för Brofjorden. Avsikten är att modellen ska vara en hjälp vid sanering i samband med ett oljespill. Spridningsmodellen är framtagen utifrån mätningar av havsströmmar i Brofjorden. Modellen bygger på samma principer som den modell (Seatrack) som används för att simulera förhållandena i kustnära områden. Modellen var klar och togs i drift 2008. Modellen har testats i samband med ett oljespill och vid en samövning med Kustbevakningen. Spridningen av olja beräknad med modellen stämmer väl överens med gjorda observationer. 5.11.5 Effekter av stora mängder brandvatten till avlopp Om stora mängder vatten på kort tid skulle tillföras avloppsreningsverket kan försämrad rening bli följden. Detta gäller särskilt om vattnet innehåller stora mängder brandsläckningskemikalier - som fallet skulle kunna vara i samband med en storbrand. Med stora vattenmängder vid en brand skulle till och med avloppssystemet i sig kunna vara begränsande för borttransporten av vattnet. Spärrdammarna som finns i Hamreviken, ovanför Skutevik samt vid Sjöbol garanterar dock att eventuella oljeutsläpp - som inte behandlats i avloppsreningsverket - inte når Brofjorden. 5.11.6 Olycksscenarier vid bergrum Raffinaderiet har sju bergrum för lagring av råolja. Dessa ligger på ca 50-100 meters djup under marknivån. Bergrummen har ett svagt övertryck och är säkrade med säkerhetsventiler. Råoljan förvaras på en vattenbädd och då bergrummen ligger under havsnivån kan endast läckage ske av vatten in i bergrummen. Det finns således ingen risk för oljeläckage ut till havet. De största riskfaktorerna i bergrummen är brand eller explosion i pumprum, överfyllnad av pumprum samt risker relaterade till ensamarbete i pumprum. Det finns även fyra bergrum för lagring gasolja och tjockoljeprodukter. Även dessa ligger under havsnivån och har likartade riskfaktorer som råoljebergrummen dock med lägre sannolikhet då det rör sig om tyngre produkter. Det finns också bergrum för lagring av butan och propen och även dessa ligger under havsytan. Här saknas dock pumprum så de har inte samma typer av faror. 5.11.7 Övriga risker I övrigt kan nämnas att Statens Geotekniska Institut (SGI) på 1980-talet upprättade en skredriskkarta som visar att det inom raffinaderiområdet finns områden med förutsättningar för spontana skred. I

95 delar av området längs bäckravinen är de geotekniska förhållanden osäkra. Kompletterande geotekniska undersökningar ska därför göras. 5.11.8 Pågående säkerhetsarbete På flera områden har Preemraff Lysekil löpande genomfört och initierat nya säkerhetshöjande program vid raffinaderiet. Exempel på detta är: Inspektionsprogram för att upptäcka yttre korrosion hos rör och tryckkärl och förebyggande ommålning och utbyte av isolering Obligatoriskt krav på att utföra riskanalyser för allt drift-, underhålls- och montage-arbete Kvalitetssäkring av säkerhetssystem genom SIL klassning Säkerhetsprogram för processugnar och pannor Möjlighet att isolera större LPG- och självantändande kolväteinventarier vid läckage De program som drivs löpande med skadeförebyggande och skadebegränsande åtgärder för ökat LPGsäkerhet, fasta brandskydd i anläggningar, tankparker och hamnar samt för ökad säkerhet i processugnar och förbränningsutrustningar har påtagligt ökat säkerheten i raffinaderiet. Riskanalyser och konsekventa säkerhetsgranskningar av design av nya anläggningar, liksom ändringar i befintliga anläggningar ger kontinuerligt en förbättrad säkerhet och arbetsmiljö och har även en positiv effekt i form av minskad påverkan av yttre miljö. I detta arbete är det certifierade integrerade ledningssystemet ett effektivt verktyg. 5.11.9 Summering av risker - sannolikhetsberäkningar för olika scenarier Ett flertal olika tänkbara allvarliga olyckor har identifierats såsom bränder och explosioner. Bland möjliga olyckor med personskador ingår även sådana som kan orsakas genom större utsläpp av svavelväte, lut eller giftiga kemikalier. Ett stort antal skadeförebyggande och skadebegränsande åtgärder är vidtagna för de befintliga riskkällorna inom Preemraff Lysekils anläggningsområde. Sannolikheten för en allvarlig incident där personer kan skadas eller omkomma bedöms som mycket låg. De största riskerna för olyckor som kan skada personalen är rena arbetsmiljörisker som t.ex arbete på höjd eller klämskador. De risker som den storskaliga kemikaliehanteringen tillför kan vara händelser med stora konsekvenser men med låga sannolikheter. Bland annat så är hantering av LPG i processanläggningar, hamnar och tankområden en betydande riskkälla. Hanteringen kan under särskilda omständigheter resultera i bränder och explosioner. Även överhettade kolväten vid högt tryck kan i vissa fall ge förutsättningar för bränder och explosioner. Nedsläckning och uppstart av raffinaderiet är förknippade med större risker än den kontinuerliga driften. Med de skadeförebyggande åtgärder som raffinaderiet vidtar är risken (som kommer från den storskaliga kemikaliehanteringen) för att någon enskild operatör med de mest riskfyllda uppgifterna i anläggningarna ska utsättas för dödlig skada uppskattad till mindre än 1 på 10 000 per år och individ. Den totala riskbilden bedöms därför som låg. Eftersom Preemraff Lysekil ligger i ett glesbefolkat område föreligger liten risk för skador på tredje man. En storolycka med konsekvenser för omgivningen kan t.ex. uppstå vid ett större gasmoln från LPG-sfärer, som sprids österut mot en angränsande väg. Sannolikheten att olyckor skulle påverka omgivningen utanför skyddszonen bedöms dock som mycket liten, 1 på 100 000 till 1 på 1 miljon.

96 Risken för en storolycka som kan medföra skador på yttre miljö bedöms som mycket liten. En allvarlig storolycka skulle kunna vara brand i ett fartyg med råolja eller produkt (häri inbegrips LPG) till och från Brofjorden eller i hamn. Omfattande bränder eller långvarig fackling skulle kunna ge upphov till stora sotmängder som skulle kunna spridas till omgivningen och ge upphov till störningar, men sannolikt inte till några allvarliga miljöskador. Stora oljeutsläpp är allvarliga och saneringsarbetet kan bli omfattande, men bedömningen är att omgivande mark, vegetation och vatten inte får allvarliga skador. Med redovisade skadeförebyggande åtgärder bedöms risken för en storolycka på miljön vara mindre än 1 på 10 000 per år. Med storolycka på miljön avses en som ger bestående effekt under mer än fem år, som t.ex. långvariga utsläpp till luft i samband med gasutsläpp, eller via bränder, kemikalie- och oljeutsläpp till mark och/eller vatten. Säkerhetsredovisningens kapitel F (se vidare säkerhetsrapporten som utgör bilaga C till ansökan) innehåller en beskrivning av de skadebegränsande åtgärder som vidtas i den mån en olycka skulle ske. 5.11.10 Risker i samband med transporter När raffinaderiet anlades på 1970-talet var läget med mycket goda inseglingsförhållanden och med möjlighet att ta in 500 000 tons fartyg viktiga argumenten för lokaliseringen. Då var de inkommande råoljemängderna lägre. Sedan dess har dels inkommande råoljemängder ökat, dels har flera näraliggande Natura 2000-områden tillkommit. Riskanalyser har utförts för att bedöma sannolikheten för att olycka med ett råoljefartyg ska ske. Ett råoljefartyg som grundstöter och förliser i samband med insegling till Preemraff Lysekil har klassats som en osannolik, men möjlig storolycka. Flera åtgärder har vidtagits för att undvika olyckor. Alla fartyg har idag dubbla skrov vilket minskar riskerna för utläckage vid grundstötning. Man har bättre kunskap om förekommande strömmar och bättre navigeringsutrustning. Som en ytterligare åtgärd för att reducera risken för olyckor har införts ett system med krav på eskortbogsering. Eskortbogserare har möjlighet att styra och bromsa fartygen och kan därmed eliminera en olycksrisk om det bogserade fartygen tappar sin styrförmåga. Eskortbogseringen gäller sträckan mellan Brofjordens angöringsboj in mot raffinaderiets hamn och eskortplikten omfattar alla råoljefartyg, såväl lastade som barlastade, samt produktfartyg över 20 000 dwt 5 som är lastade. För ankommande fartyg gäller eskortplikt från Brofjordens angöringsboj till den position där sedvanlig hamnbogsering påbörjas. För avgående fartyg gäller eskortplikt från den position där sedvanlig hamnbogsering avslutas. Eskortbogseringen startar så snart fartyget går för egen maskin och pågår till bojparen nr 1 och 2, se Figur 54. När en råoljebåt ligger vid kaj, finns alltid två bogserbåtar tillgängliga som säkerhetsbåtar. Övriga tider finns en bogserbåt i standby-läge för att bogsera bort fartyget i en eventuell nödsituation. 5 metriska ton dödvikt vid sommarfribord

Figur 54 Sträcka för eskortbogsering till och från raffinaderiet hamn 97

98 6 Bedömning av miljöpåverkan och miljöeffekter i nuläge och nollalternativ 6.1 Utsläpp till luft och påverkan på luftkvalitet 6.1.1 Raffinaderiets påverkan på luftkvalitet För att uppskatta i vilken utsträckning raffinaderiet bidrar till den lokala luftkvaliteten för olika ämnen har Preemraff låtit göra spridningsberäkningar baserat på utsläppen från raffinaderiet och meteorologisk statistik. Beräkningsmodellen ALARM, som drivs av luftvårdsförbundet Luft i Väst 6, har använts. Luftvårdsförbundet är en sammanslutning av rad kommuner och industrier i Västra Götaland utanför Göteborgsområdet. Preemraff Lysekil ingår som medlem i förbundet. Modellen beskrivs på Luft i Västs hemsida. Där finns även dokumentation rörande verifieringar som gjorts för att beskriva hur beräknade resultat står sig i jämförelse med mätdata. De använda resultaten härrör från beräkningen som gjordes för cokerprojektet. Utsläppsdata för det dåvarande nollalternativet är i nivå med nuvarande siffror och kan proportioneras till de nuvarande utsläppsnivåerna utan att några osäkerheter av betydelse introduceras. Medelhaltbidrag och 98- percentiler för timvärden under året har beräknats för ett medelväder under perioden 2001 2005 och gäller bidrag från alla källor vid raffinaderiet, exklusive utsläppen från transporter. Haltbidrag från transporter har beräknats i en särskild studie som Preemraff lät göra 2005 med särskilt fokus på hur den lokala luftkvaliteten påverkades av fartygsutsläppen i hamn och i kustnära gång, se nedan. Resultaten redovisas i form av kartor med isolinjer över beräknade haltbidrag, se Figur 55 och Figur 56, där haltbidragen av svaveldioxid respektive kvävedioxid som medelvärde under året redovisas. Liknande kartor finns för 98-percentiler. För totalhalter av VOC (huvudsakligen alkaner) och för bensen finns endast beräknat årsmedelbidrag (Figur 57), vilket är det relevanta för dessa ämnen. Ur kartorna har haltbidrag uppskattats för vissa områden. Uppskattningarna blir relativt grova på grund av haltbidragens lokala variation, men detta påverkar inte värderingen av haltbidragen ur miljökonsekvenssynpunkt. Underlaget har sammanställts i Tabell 17. Tabell 17 Beräknade haltbidrag maximalt enligt villkor (SO 2 och NO x, baserade på utsläpp av 400 ton S resp 700 ton NO x). För bensen har räknats på 44 ton/år och för VOC för 3900 ton/år. Haltbidrag av NOx (µg/m 3 ) Lahälla Rixö Kleva Sandvik Norra Lysekil Årsmedelvärde 0,8 0,8 0,5-0,6 0,3 98-percentil av timmar 9 8 8 4 Haltbidrag av SO2 (µg/m 3 ) Lahälla Rixö Kleva Sandvik Norra Lysekil Årsmedelvärde 0,6-1,2 0,6 0,6 0,4 98-percentil av timmar 6-12 9 12 6 Haltbidrag av bensen (µg/m 3 ) Lahälla Rixö Kleva Sandvik Norra Lysekil Årsmedelvärde (just för lägre Ca 0,9 0,4-0,9 0,9 <0,4 emission) Haltbidrag av VOC (µg/m 3 ) Lahälla Rixö Kleva Sandvik Norra Lysekil Årsmedelvärde 50 30 30 <10 6 http://liv.vg

99 Figur 55 Årsmedelhalter av SO 2 i raffinaderiets omgivningar till följd av utsläppen från raffinaderiet i det dåtida nollalternativet (325 ton S). Den röda isolinjen anger 1 µg/m 3 (1000 ng/m 3 ). För att motsvara utsläppet 400 ton S multipliceras isolinjerna med 1,23. Figur 56 Årsmedelhalter av NO x i raffinaderiets omgivningar till följd av utsläppen från raffinaderiet i det dåtida nollalternativet 650 ton NO x. Den gröna isolinjen anger 0,75 µg/m 3 (750 ng/m 3 ). För att motsvara utsläppet 700 ton NO x multipliceras isolinjerna med 1,08.

100 Figur 57 Årsmedelhalter av bensen i raffinaderiets omgivningar till följd av utsläppen från raffinaderiet. Den lila isolinjen anger 1,0 µg/m 3 (1000 ng/m 3 ). Beräkningarna är gjorda för en bensenemission på 53 ton, varför resultaten ska multipliceras med en faktor 0,83 för att representera emissionen på 44 ton bensen. RAFFINADERIETS HALTBIDRAG FÖR NO 2 (NO X) Uppskattningarna visar att medelhaltbidraget av NO x i närområdet genomgående underskrider 1 µg/m 3. Vidare framgår att de högsta timvärdena (redovisat som 98-percentil av timvärden under ett år) i nollalternativet uppgår till mellan 5 och 10 µg/m 3. RAFFINADERIETS HALTBIDRAG FÖR SO 2 Medelhaltbidraget av SO 2 i närområdet underskrider genomgående 1 µg/m 3. De högsta timvärdena (som 98-percentiler) uppgår i nollalternativ till ca 10 µg/m 3. RAFFINADERIETS HALTBIDRAG FÖR KOLVÄTEN INKL. BENSEN Haltbidrag har beräknats för kolväten totalt (huvudsakligen alifatiska alkankolväten), se Tabell 17 och för kolvätet bensen. Endast de beräknade medelhaltbidragen redovisas beroende på att effekterna för såväl kolväten som bensen hänger samman med långtidsexponering snarare än med kortvarig exponering för höga halter. Tabellen visar både de totala VOC-halterna och bensenhalterna. Beräknade årsmedelhalter av kolväten och bensen är 50 µg/m 3 respektive ca 0,8 µg/m 3.

101 RAFFINADERIETS HALTBIDRAG FÖR PARTIKLAR Raffinaderiets haltbidrag av partiklar bedöms vara litet och har därför inte beräknats med spridningsmodellen. Inte heller har några mätningar gjorts kring raffinaderiet. I analogi med utsläpp och haltbidrag för svaveldioxid kan årsmedelbidraget för partikelhalten som årsmedelvärde i Lahälla grovt uppskattas till mindre än 0,1 µg/m 3 i nollalternativet. 6.1.2 Bidrag från långväga föroreningstransport En del i att bedöma raffinaderiets påverkan på den lokala luftkvaliteten är även att se på vilka övriga källor som bidrar. För vissa ämnen är de långdistanstransporterade luftföroreningsbidragen av betydelse för den totala halten. Långdistanstransportbidraget härrör från källor både inom och utom landet. Det benämns oftast bakgrundsbidrag. BAKGRUNDSBIDRAG FÖR SO 2 OCH NO 2 Bakgrundshalterna av SO 2 och NO 2 kan bestämmas utifrån mätningar på västkusten, bl.a. inom krondroppsnätet och inom den nationella miljöövervakningen. Haltbidragen för SO 2 och NO 2 uppskattas som årsmedelvärde att uppgå till 0,4 µg/m 3 respektive 2,5 µg/m 3 i området kring raffinaderiet. BAKGRUNDSBIDRAG FÖR PARTIKLAR Några lokala partikelmätningar har inte utförts i området, men utifrån andra mätdata (bl.a. från Luft i Väst) kan halten av partiklar (PM 10) uppskattas till ca 11-15 µg/m 3. BAKGRUNDSBIDRAGET FÖR BENSEN OCH ANDRA KOLVÄTEN Halterna av kolväten mäts inte annat än undantagsvis inom ramen för olika miljöövervakningsprogram. Genom de omfattande mätningar som gjorts kring Preemraff Lysekil under 2007-2008 kan man dra slutsatser om detta bidrags storlek, genom att studera uppmätta halter vid tillfällen då raffinaderiet inte bidragit. Bensenhalterna i bakgrundsluft kring raffinaderiet har uppmätts till ca 0,3 µg/m 3. (Potter m.fl. 2008). De totala bensenhalterna har uppmätts till mellan 0,3 och 0,5 g/m 3. Som årsmedelvärde bedöms bakgrundshalten i Lahälla i nollalternativet utgöra upp till 60 % av de totala halterna. Beräkningarna indikerar att raffinaderiets bidrag för bensen vid en emission av ca 44 ton per år är kring 0,9 µg/m 3 i Lahälla. Här föreligger sannolikt en viss överskattning när det gäller raffinaderiets beräknade bidrag. Bensen emitteras diffust och en simulering har gjorts av hur varje enskild del av arean påverkar raffinaderiets värmeavgång. Häri kan sannolikt en viss underskattning ha gjorts av det verkliga plymlyftet till följd av denna effekt. Eller så är det diffusa bensenutsläppet överskattat. Om det är så att värmeutsläppet inte simulerats på ett verklighetstroget sätt, slår detta även på beräkningarna för andra kolväten. Bakgrundshalterna av andra kolväten kan grovt uppskattas ur mätresultaten om man antar att det inte finns några direkta utsläpp av dessa ämnen vid Kristineberg, Lyse kyrka och Bohus-Malmön (tabell 10). 6.1.3 Bidrag från fartygstrafik Påverkan på luftkvaliteten från de fartyg som transporterar råvaror och produkter till och från Preemraff Lysekil har uppskattats i en särskild studie (Luft i Väst och Profu 2005). Fartygsutsläppen påverkade då huvudsakligen miljön via svaveldioxid och kvävedioxidhalterna. För flyktiga organiska

102 ämnen dominerar andra källor de totala halterna helt. Även partikelutsläppen är små och ger inga stora bidrag till de lokala halterna. Beräkningarna baserades på det regelverk för svavelhalt i fartygsbränslen, som gällde då och som ändrats sedan dess när det gäller svavelhalt i bränsle. Från 2006 och 2007 ställdes krav på max 1,5 % inom svavelkontrollområden som Kattegatt och Nordsjön. Detta var utgångspunkten för antagandet att råoljefartygens bränsle i nollalternativet innehöll 1,5 % svavel. Samtidigt antogs en större andel av de mindre fartygen använda lågsvavligt bränsle. 2010 skärptes kraven så att bränslet som mest fick innehålla 1 % svavel och från 1 januari 2015 är den maximalt tillåtna svavelhalten 0,1 %. Utsläppen av svaveldioxid från fartygen från 1 januari 2015 kommer därmed att minska i ungefär motsvarande grad och haltbidragen av SO 2 från fartygstrafik i närområdet bedöms minska betydligt med upp till en faktor tio - till följd av krav på renare bränsle. Därigenom kommer fartygens utsläpp av SO 2 från 1 januari 2015 i stort sett att ge försumbara bidrag. För NO x kan haltbidragen som togs fram tidigare antas vara någorlunda representativa även för dagens förhållanden. Fartygsanlöpen har varit ungefär lika många, även om vissa variationer förekommer mellan åren. Krav har börjat ställas på nybyggda fartygs motorer och deras NO x-utsläpp. Dessa har dock sannolikt inte fått något större genomslag än i emissionerna. Tabell 18 Beräknade haltbidrag av NOx från fartygstrafik i området kring Preemraff Lysekil räknat efter förhållandena år 2005. Halter i µg/m 3 NOx Beräkningspunkt Årsmedelvärde 98-perc. för dygnsvärden* 98-perc. För Timvärden* Lahälla 0,5-1,0 ca 1 ca 8 Kleva Sandvik ca 3 ca 5 ca 30 Skalhamn ca 0,5 1-2 ca 10 Rixö ca 3 ca 4 ca 30 Sydväst om Brastad 0,5-1,0 - - Nordost om Brastad ca 0,5 - - * 98-percentil innebär att halten överskrider det angivna värdet under 2 % av tiden, 175 timmar per år resp. 7 dygn per år. 6.1.4 Totala haltnivåer och deras miljöpåverkan Som nämnts ovan påverkas luftkvaliteten i området kring Preemraff Lysekil främst av utsläppen från raffinaderiet och fartygsutsläppen samt från den långväga transporten av luftföroreningar. HALTER AV SVAVELDIOXID Raffinaderiets och de övriga källornas haltbidrag för SO 2 i omgivningarna framgår av Tabell 19. Här anges även uppmätta totala halter. Tabellen visar att uppmätta halter är inom det uppskattade intervallet för summan av haltbidragen. Tabellen visar också miljökvalitetsnorm och miljömål, se vidare Tabell 3.

103 Tabell 19 Uppskattade bidrag från raffinaderiet och andra utsläppskällor till de totala halterna i området kring Lahälla jämfört med mätdata från Lahälla. Halter i µg/m 3 Medelvärde SO2 Lahälla Nuläge Bidrag från raffinaderiet 0,6-1,2 Bidrag från fartyg <0,1 Bidrag från långväga föroreningstransport 0,4 Summa halt 1,0-1,7 Uppmätt halt 2010-2012 1,3 Miljökvalitetsnorm årsmedelvärde 20 Miljömål 5 Tabellen visar att årsmedelhalterna i området är låga jämfört med den miljökvalitetsnorm och det miljömål som fastställts på årsbas för att luftkvaliteten ska anses vara god och risken för påverkan på människors hälsa och kulturvärden vara liten. Motsvarande jämförelser kan göras för kortvariga förhöjda haltnivåer med samma slutsats, att haltbidragen är förhållandevis små i relation till normer och risken för miljöpåverkan är därmed förhållandevis liten. Raffinaderiets bidrag till de totala haltnivåerna är ca 60-70 %. HALTER AV KVÄVEOXIDER Raffinaderiets och de övriga källornas haltbidrag för NO x och NO 2 i omgivningarna framgår av Tabell 20. Här anges även uppmätta totala halter. I tabellen anges halterna av NO 2 som ett intervall där antagandet är att mellan 70 och 100 % av emitterad NO x har oxiderats till NO 2. Vid jämförelse med uppmätta data kan man anta att i stort sett den totala mängden utsläppta kväveoxider omvandlats till NO 2. Tabellen visar också miljökvalitetsnorm och miljömål, se vidare Tabell 3. Tabell 20 Uppskattade bidrag till de totala NO2-halterna från raffinaderiet och andra utsläppskällor i området kring Lahälla jämfört med mätdata från Lahälla. Halter i µg/m 3 Medelvärde NOx Medelvärde NO2 Lahälla Nuläge Bidrag från raffinaderiet 0,8 0,6-0,8* Bidrag från fartyg 0,5 1 0,4-1* Bidrag från långväga föroreningstransport 2,4 Summa halt 3,4-4,2 Uppmätt halt 2010-2012 4,3 Miljökvalitetsnorm årsmedelvärde 30 40 Miljömål 20 *I tabellen har antagits en oxidationsgrad från NOx till NO2 på mellan 70 och 100 %. Liksom för SO 2 visar tabellen att årsmedelhalterna i området är låga jämfört med miljökvalitetsnormen och det miljömål som fastställts på årsbas för att luftkvaliteten ska anses vara god och risken för påverkan på människors hälsa och kulturvärden ska vara liten. Liknande jämförelser kan även göras för kortvariga förhöjda haltnivåer med samma slutsats, att haltbidragen är förhållandevis små i relation till normer och därmed kan risken för miljöpåverkan bedömas vara förhållandevis liten. Som framgår av tabellen är raffinaderiets bidrag till de totala NO 2-halterna ungefär 15 till 20 %.

104 HALTER AV PARTIKLAR Raffinaderiet är en förhållandevis obetydlig utsläppskälla för partiklar, med ett haltbidrag på ca 0,06 µg/m 3, vilket motsvarar mindre än 1 % av vad som kan vara den totala partikelhalten i området utifrån mätningar i bakgrundsluft, ca 11-15 µg/m 3. Det största bidraget till totala partikelhalten i området bedöms alltså komma från långdistanstransport av partiklar. Haltbidragen från fartygen kan uppskattas vara kring 0,1-0,2 µg/m 3 eller lägre. Inte heller fartygen bedöms därför inte ge några betydande bidrag till partikelhalterna i raffinaderiets omgivningar. Miljökvalitetsnormen för PM 10 som är det mått vi använt för att beskriva partikelhalten, är 40 µg/m 3 och miljömålet är 20 µg/m 3. Som framgår är raffinaderiet av liten betydelse för denna halt. HALTER AV FLYKTIGA ORGANISKA ÄMNEN (VOC) Raffinaderiet bedöms generellt vara den huvudsakliga källan till kolvätehalter i omgivningarna. Mätningar har gjorts i kampanjer vid ett flertal tillfällen under 2000-talet. Den mest omfattande mätningen gjordes under ett helt år, 2007-2008. Resultaten från alla mätningar som gjorts visar dock på samstämmiga haltnivåer för såväl de flesta kolväten som för ämnen som SO 2 och NO 2. Att raffinaderiet, inte oförväntat, påverkar närområdet framgår av de gjorda mätningarna. Halterna som periodmedelvärde varit högst vid Lahälla, som är den närmaste mätstationen och i dominerande vindriktning. Med undantag för enskilda ämnen under vissa månader (eten i februari och maj 2007 samt iso-buten i november 2007) var månadsmedelhalterna, beräknade från timmedelvärden, för samtliga kolväten i Lahälla högre eller som lägst likvärdiga med halterna på referensstationen Kristineberg. Haltskillnaderna mellan Lahälla och Kristineberg var mest markanta för ämnen som propen, iso-butan, iso-pentan och n-pentan, för vilka det inte förefaller finnas andra utsläppskällor i området. Uppmätta halter har i stor utsträckning visat sig samvariera i tiden, vilket indikerar att de har ett gemensamt ursprung. Undantag från samvariationen har setts för propan och propen, som vid ett flertal tillfällen uppvisade förhöjda halter utan att några andra ämnen visade på haltförhöjningar. Orsaken har antagits vara att lastning/lossning av fartyg med propan/propen skett vid dessa tillfällen. Något oförväntat var årsmedelvärdet för bensen högst vid Kristineberg, som ursprungligen valts som referensstation. Av resultaten för vissa ämnen som alkaner, eten, propen, m.fl., förefaller raffinaderiet vara den utsläppskälla inom närområdet som ger de absolut största haltbidragen. Ett tydligt exempel på denna typ av ämnen är propan (se Figur 58), där halterna i Lahälla vid sydvästlig vind är tydligt förhöjda jämfört med i övriga vindriktningar. Vind-haltkorrelationer visar på en markant haltförhöjning när vinden vid mätstationen ligger på från raffinaderiet. Korrelation med vinddata indikerar även att förhöjda halter av propen förekommer vid vindar från raffinaderiet på mätstationerna Lahälla, Kristineberg, Lyse kyrka och Bohus-Malmön. Diagrammet för Lahälla indikerar två mer distinkta utsläppsområden för propan, i sydväst och sydost, där produkthamn och raffinaderi är belägna.

105 Figur 58 Vindhaltdiagram för propanhalter i Lahälla april-maj 2005. Den röda linjen beskriver 95 percentilen av halten, blå linje anger 70-percentilen och grön linje 50-percentilen Potter m.fl. (2005 a och b). För andra kolväten visar mätningarna att det finns fler och väl spridda källor till de uppmätta halterna. Ett tydligt exempel på detta är bensen (Figur 59). Halterna vid Lahälla uppvisar ett mer generellt spridningsmönster, med de mest betydande bidragen i vindsektorn sydväst-syd-sydost, d.v.s. från hela raffinaderiet, men med förhållandevis höga haltbidrag även i andra vindriktningar. Det innebär att det sannolikt finns fler källor i området som påverkar, inte minst trafik. Figur 59 Vindhaltdiagram för bensenhalter i Lahälla april-maj 2005 vid olika vindriktningar. Den röda linjen beskriver 95 percentilen av halten, blå linje anger 70-percentilen och grön linje 50-percentilen Potter m.fl. (2005 a och b).

106 HALTNIVÅER AV BENSEN Mätningarna som gjordes av bensen under 18 veckomätningar spridda över året (i enlighet med den övervakningsstrategi som föreskrivs för jämförelse med miljökvalitetsnorm) var i medeltal 0,4-0,6 µg/m 3 vilket visar att bensenhalterna i området kring raffinaderiet var lägre än både miljökvalitetsnorm och miljömål vid samtliga 11 mätplatser. Som nämnts ovan ger beräkningarna av raffinaderiets bidrag ett värde som med stor sannolikhet är överskattat. Mätdata innehåller betydligt mindre osäkerheter än beräkningsdata, särskilt i ett fall som detta där den diffusa spridningen inte är helt lättdefinierad, utan där de lokala luftrörelserna påverkas av värmeavgången vid varje enskild del av raffinaderiets area. Tabell 21 Bidrag till totalhalter av bensen i området Halter i µg/m 3 Lahälla Medelvärde Bensen Nuläge Bidrag från raffinaderiet 0,9 Bidrag från fartyg <0,1 Bidrag från långväga föroreningstransport 0,2-0,3 Summa halt 1,1-1,2 Uppmätt halt 2010-2012 0,5-0,6 Miljökvalitetsnorm Miljömål 5 1 Inga överskridanden har skett i området kring raffinaderiet av vare sig miljökvalitetsnorm eller miljömål för bensen. HALTNIVÅER FÖR ÖVRIGA KOLVÄTEN Generellt gäller att haltnivåerna av de ämnen som mätts är lägre jämfört med miljökvalitetsnormer, miljömål och identifierade lågrisknivåer. Uppmätta timvärden har för samtliga komponenter varit låga, kring eller under 1 µg/m 3. Jämfört med andra europeiska mätdata ligger haltnivåerna i huvudsak på nordeuropeisk bakgrundsnivå (Solberg, 2008). Några specifika slutsatser från mätningarna(potter 2008) har varit att Uppmätt årsmedelhalt av eten i Lahälla tangerade miljömålet. För 1,3-butadien, toluen och xylener var medelhalterna av de 18 veckomätningarna lägre än medicinska lågrisknivåerna vid samtliga 11 mätplatser. Även för propen var medelhalterna från fyra månaders mätningar vid Lyse kyrka, Kristineberg och Bohus-Malmön lägre än lågrisknivån. För propen indikerades utifrån observerade vindriktningar en källriktning mot Preemraff Lysekil vid samtliga fyra mätplatser där timvisa mätningar utfördes. För eten och 1,3-butadien kunde liksom för bensen ingen specifik källriktning identifieras. 6.1.5 Raffinaderiets bidrag till nedfallet i området De luftföroreningar som emitteras från raffinaderiet sprids med vindarna och deponeras förr eller senare till olika ekosystem; mark och hav, där de kan bidra till miljöpåverkan. Av de ämnen som emitteras beräknas svavel- och kväveföreningar vara av störst intresse för eventuella miljöeffekter i

107 närområdet. Nedfallsbidrag har uppskattats ur tidigare beräkningar genom att proportionera nedfallet för ett utsläpp på 400 ton S och 700 ton NO x. Bakgrundsbelastningen i området beror i huvudsak på långdistanstransport av föroreningar. De nedfallsmätningar som gjorts i raffinaderiets närhet under två tvåmånadersperioder inkluderar bakgrundsnedfallet, raffinaderiets och fartygstransporternas nedfallsbidrag. I samtliga fall påträffas de högsta nedfallsbidragen inom ett par kilometers avstånd från anläggningen, och bidragen till depositionen på större avstånd är lägre. SVAVELNEDFALL Om uppmätt svavelnedfall extrapoleras till en årsdeposition (Potter 2005 a och b) indikerar de ett nedfall av svavel i raffinaderiets närområde kring 0,4 g/m 2 och år, vilket är i nivå med bakgrundsnedfallet i regionen, enligt mätningar inom krondroppsnätet. Bidragen från raffinaderiet till deposition av svavel beräknas i utgöra som mest 0,1 g S per m 2 och år utifrån en grov uppskattning enligt en tidigare använd beräkningsmodell, utarbetad av A Andrén vid Meteorologiska Institutionen vid Uppsala Universitet. Det innebär att raffinaderiets bidrag till nedfallet är ca 20 % till den totala svavelbelastningen och på lite längre avstånd 10-15 %. Svaveldepositionen i närområdet innebär sannolikt ett litet bidrag till fortsatt försurning i känsliga marker kring raffinaderiet. De flesta områden kring raffinaderiet bedöms dock inte tillhöra de känsligaste markerna, genom förekomst av marina leror och skalgrus. Svavelnedfallet i nuläget är också totalt sett betydligt lägre än under 1980-talet. En prognos säger att nedfallet över Lysekils kommun kommer att minska med 25 % till 0,3 g/m 2 och år under de kommande fem åren (Karlsson, m.fl., 2010, och Pihl-Karlsson, m.fl. 2014). Tabell 22 Beräknade bidrag till depositionen av svavel i området runt raffinaderiet för en emission på 400 ton S per år (enl. en tidigare använd modell). I tabellen redovisas även bakgrundsbelastningen i Lysekils kommun 2012 och 2020 (Karlsson, m.fl., 2010, och Pihl-Karlsson, m.fl., 2014). Deposition av svavel, g S/m 2 Bidrag vid utsläpp 400 ton S/år Bakgrund uppmätt 2012 Bakgrund enligt prognos 2020 Lahälla 0,1 0,4 0,3 Rixö 0,06 Brastad 0,04 Gullmaren ca 0,008 KVÄVENEDFALL För kväve indikerar mätningarna av summan nitrat- och ammoniumkväve ett totalt årligt nedfall av drygt 1 g/m 2, det vill säga också det i nivå med bakgrundsnedfallet i regionen enligt krondroppsnätets mätningar. För kväve uppskattas bidragen från raffinaderiet, med samma metodik som för svavel, som mest utgöra ca 10 % av bakgrundsnedfallet. Kvävenedfall erhålls både från oxiderade kväveföreningar (via utsläpp av NO x) och ammoniumkväve (via utsläpp av NH 3) i omgivande miljö. För ammoniak är raffinaderiets utsläpp dock av liten betydelse för kvävenedfallet kring raffinaderiet. Kvävenedfallet i området kring raffinaderiet är högre än den lägsta kritiska haltnivån för kväve, 0,5 g N/m 2 och år, som gäller att markflorans sammansättning inte ska förändras. Nedfallet är dock något

108 lägre än det kritiska nedfallet för produktiv skogsmark, 1 g N/m 2 och år. Prognosen för 2020 indikerar att nedfallet av kväve då reducerats till ca 0,5 g N/m 2 och år. Tabell 23 Beräknade bidrag till depositionen av kväve i området runt raffinaderiet för en emission på 400 ton S per år (enl. en tidigare använd modell). I tabellen redovisas även bakgrundsbelastningen i Lysekils kommun 2012 och 2020 (Karlsson m.fl., 2010, och Pihl-Karlsson, m.fl. 2014). Deposition av kväve, g N /m 2 Bidrag vid utsläpp 700 ton NOx/år Bakgrund 2012 Bakgrund 2020 Lahälla 0,09 0,9 0,5 Rixö 0,06 Brastad 0,03 Gullmaren 0,01-0,02 Kvävenedfallet över havet kan som nämnts bidra till gödningen av marina ekosystem. Bidraget från raffinaderiet till det årliga kvävenedfallet över Gullmarens yta uppskattas till 0,01 0,02 g/m 2, vilket innebär en tillförd kvävemängd på i storleksordningen 0,4-0,8 ton/år från atmosfären på vattenytan. Till detta kommer ett visst mindre nedfallsbidrag från fartygens kväveoxidutsläpp. I anslutning till fartygslederna kan fartygstrafiken till och från Preemraff Lysekil uppskattas kunna bidra med ett årligt nedfall i ungefär samma storleksordning, ca 0,01-0,02 g/m 2. Över Gullmaren kan kvävenedfallet från fartygsutsläppen (som hör till Preemraff) uppskattas till vara lägre, eftersom fjorden ligger på längre avstånd från aktuella fartygsleder. Kvävebidraget från raffinaderiet kommer också till en del att deponeras över de kustnära områdena vilket teoretiskt kan de ett mindre bidrag genom avrinning till de närbelägna havsområdena. Depositionen av kväve från atmosfären på till exempel Gullmarsfjordens och Åbyfjordens tillrinningsområden tas dock i huvudsak upp av vegetation och förs tillbaka till atmosfären genom denitrifikation i vattendrag och mark. Endast en mycket liten del tillförs i normalfallet havet. Till år 2020 beräknas (som framgår av) kvävenedfallet via långdistanstransport nästan halveras jämfört med idag Tabell 23. BETYDELSEN AV RAFFINADERIETS BIDRAG TILL KVÄVEDEPOSITION PÅ HAVET Den totala kvävebelastningen via vattendrag och avrinning till Gullmarsfjorden har beräknats i en tidigare studie till ca 1500 ton/år (MKB för tidigare utbyggnad, Lövblad och Fejes, 2003). Resultaten bedöms i stort sett vara giltiga även i nuläget. Raffinaderiets bidrag när det gäller kväve till Gullmarsfjorden, inklusive bidraget från fartygstrafiken, skulle teoretiskt sett kunna uppgå till storleksordningen 5-10 ton/år, d.v.s. 0,2-0,7 % av den totala kvävetillförseln, om man antar att ingen kväveretention och denitrifikation sker i mark inom avrinningsområdet. Genom att det inte föreligger kvävemättnad i markerna, sker dock ett betydande upptag av kväve i alla terrestra ekosystem. Raffinaderiets totala bidrag till kvävebelastningen på Gullmarsfjorden bedöms därför understiga 0,2-0,7 % med stor marginal. Ett liknande resonemang kan föras för andra havsområden inklusive Åbyfjorden. Denna fjord är dock inte lika välundersökt som Gullmaren och uppgifter på total kvävetillförsel föreligger inte. Raffinaderiets bidrag uppskattas dock vara litet i relation till total kvävebelastning från atmosfären.

109 Slutsatsen är att raffinaderiets verksamhet och tillhörande transporter ger ett litet bidrag till nedfallet av kväve över havet och därmed i liten grad bidrar till en gödande effekt på det kustnära havet. NEDFALL AV PAH-FÖRENINGAR Mätningar av nedfallet av polycykliska aromatiska kolväten (PAH-16) har gjorts i raffinaderiets närområde. Uppräknat till årsnedfall motsvarar detta 20-110 µg/m 2, vilket bedöms vara inom de normala variationerna hos bakgrundsnedfallet (Potter, m.fl. 2003 och 2005). Eftersom raffinaderiet inte bedöms ha några betydande utsläpp av PAH-kolväten, förväntas heller inte något betydande lokalt nedfallsbidrag förekomma i raffinaderiets omgivningar. Uppskattningen av utsläpp från platformern beräknas uppgå till i storleksordningen 110 kg PAH-16/år vilket till stor del består av naftalen och som mest motsvarar ca 10 g PAH-4/år. De mätningar som gjorts, under sammanlagt fyra korta mätperioder 2002 och 2005 tyder inte på några betydande lokala nedfallsbidrag från raffinaderiet. Nedfallet vid bakgrundsstationen Råö söder om Göteborg är generellt högre, vilket indikerar att långdistanstransporten av luftföroreningar ger det dominerande bidraget. NEDFALL AV KLORERADE ORGANISKA ÄMNEN Mätningar har visat på små utsläpp från raffinaderiet när det gäller flera olika typer av klorerade ämnen, som klorbensen, klorfenol, polyklorerade bifenyler (PCB) och dioxiner från raffinaderiets platformeranläggning. De klorerade organiska ämnen som analyserats i nedfallet kring raffinaderiet är PCB-föreningar (Potter m.fl., 2003 och 2005 a och b). Om nedfallet under dessa relativt korta mätperioder räknas om till ett årligt nedfall motsvarar det mellan 350 och 1400 ng/m 2, vilket av Potter m.fl bedömdes vara inom den normala variationen hos bakgrundsnedfallet. Under två av mätperioderna (november och december 2002) var nedfallet högre vid bakgrundstationen Råö (söder om Göteborg) än i Lahälla, vilket indikerar att långdistanstransporten ger de största bidragen. Under övriga två mätperioder (april och maj 2005) kunde resultaten tyda på att ett lokalt nedfallsbidrag för PCB. 6.2 Miljökonsekvenser av utsläpp till vatten 6.2.1 Avloppsvattenbehandling och utsläpp Under perioden 1999-2002 skedde en genomgripande ombyggnad av reningsverket vid Preemraff Lysekil. Utjämningsvolymen för processvatten utökades, en ny flotationsanläggning installerades och en sedimentationstank byggdes efter aktivslamanläggningen för att förhindra slamflykt. Vissa lågkontaminerade dagvattenströmmar har dessutom separerats och letts förbi reningsverket till en invallad oxidationsdamm. Denna damm utgör även slutsteget för processavloppsvattnet innan det leds ut i recipienten Hamreviken och Brofjorden. Ombyggnaden av reningsverket resulterade i en god reningseffekt och jämför man utsläppen år 2000 jämfört med 2008-2013 minskade mängden totalt extraherbara kolväten till mindre än hälften liksom mängden syreförbrukande ämnen, uttryckt som COD. Kväveutsläppen reducerades med ca 70 %. Under 2006 och 2007 ökade emellertid utsläppen något beroende på igångkörning och intrimning av nya anläggningar inom ramen för det s.k. gasoljeprojektet. Detta innebar bl.a. episoder med förhöjd belastning av amin och kolväten som medförde störningar i reningsprocessen. Under 2008-2013 har

110 dock utsläppssituationen förbättrats genom olika åtgärder och processen är idag intrimmad och i balans varför utsläppen i framtiden bedöms komma att ligga på denna nivå. 6.2.2 Toxiska effekter och gödningspåverkan Ett sammansatt långtgående kemiskt och biologiskt renat avloppsvatten av den karaktär som släpps ut från Preemraff Lysekil kan innehålla, dels resthalter av miljöstörande ämnen som kan orsaka toxisk påverkan gentemot organismer som lever i recipienten, dels resthalter av ämnen som har potentiell förmåga att öka växtproduktionen (kväve och fosfor) och organiska ämnen som kan förbruka syrgas i recipienten. Av totalhalten extraherbara kolväten kunde endast alifater detekteras. En jämförelse av halten extraherbara kolväten mätt som totalt extraherbara alifater 1991 respektive 2004 visade att halten minskade från 5,8 mg/l till 0,38 mg/l d v s minskningen uppgick till mer än 90 %. Samtidigt reducerades halten kväve från 16 mg/l 1991 till 2,5 mg/l 2004 d v s en minskning med 85 %. Analyser utfördes även av flyktiga aromatiska kolväten BTEX (bensen, toluen, etylbensen, xylener) 2004. Samtliga ämnen förekom i en halt som understeg detektionsgränsen. I samband med riskvärderingar av enskilda kemiska ämnen eller ett komplext avloppsvatten används ofta tester och undersökningar som är uppbyggda i form av ett hierarkiskt system där den lägsta nivån utgörs av enkla standardiserade korttidstester och nivån däröver tester av kronisk toxicitet. Den högsta nivån innefattar långtidsexponering av flerartsystem t.ex. modellekosystem och/eller fältstudier i recipienten. De senare beskriver den verkliga situationen vid långtidsexponering för avloppsvatten och är normalt överordnade resultat från laboratorietester. Resultaten av mikrotoxtesterna visade att inget EC 50-värde kunde fastställas ens i outspätt avloppsvatten. Microtoxtesten på dygnsamlingsproverna uppvisade således låg toxicitet. De utförda testerna av akut och kronisk toxicitet på det behandlade processavloppsvattnet visade att risken för påverkan på recipienten är liten/måttlig och utspädningsbehovet för att skydda organismer i recipienten uppfylls med god marginal med hänsyn till strömmar och vattenutbyte i Brofjorden. Vad gäller frågan om eventuell toxicitet orsakad av utsläpp av avloppsvatten har förutom de biologiska toxicitetstesterna på laboratoriet även verifierande undersökningar utförts av hälsotillstånd och fortplantning hos vildlevande fisk i recipienten och på två referensstationer. Halterna av TBT och kadmium i sediment 2006 överskred tillämpade gränsvärden. Vattenförekomsten uppnår ej god kemisk status med avseende på PBDE, vars halter i fisk överskrider EUs gränsvärden. Uppmätta halter av antracen överskred det s k Qs-sedimentvärdet som är framtaget utifrån ekotoxikologiska tester. Qs-sedimentvärden är förslag från EU-kommissionen på gränsvärden för särskilt förorenande ämnen i sediment som skall användas vid klassning i samband med expertbedömning. Uppmätt halt var den högsta av de som noterats på 16 provtagningspunkter längs kusten. Då Qssediment överskrids indikerar detta att status inte är god med avseende på antracen. Bedömningen baseras på ej kvalitetssäkrade data och preliminära analyser. Fler undersökningar krävs för att säkerställa status. Under hösten 2005 och 2006 genomfördes en undersökning på tånglake i Brofjorden. Resultaten jämfördes med resultat från en referensstation vid Fjällbacka som ingår i den nationella miljöövervakningen.

111 Vid undersökningarna 2005 registrerades en signifikant högre vikt, högre konditionsfaktor, högre gonadsomatiskt index och högre medellängd hos ynglen i recipienten. På fjärrstationen Härnäset i Brofjorden registrerades signifikant högre gonadsomatiskt index (GSI), större antal yngel per hona samt större yngelstorlek jämfört med referensområdet i Fjällbacka. Vad gäller missbildningar och döda yngel förelåg ingen statistiskt signifikant avvikelse mellan stationerna i Brofjorden och referensområdet Fjällbacka. Avvikelserna i form av något högre vikt, högre kondition och större könsorgan hos fisken i recipienten jämfört med referensområdet är ingen förväntad respons på exponering för toxiska/hormonellt aktiva ämnen enligt de tolkningsmodeller som utarbetats (t ex Sandström et al 2005). De observerade avvikelserna mellan Brofjorden och Fjällbacka beror i stället på att provtagningen skedde något senare i recipienten jämfört med referensområdet samt att födounderlaget är något bättre i recipienten. År 2006 gjordes en undersökning på tånglake som förutom reproduktionsparametrar även omfattade vissa studier av parametrar som beskriver fysiologiska funktioner. Även om ett begränsat antal biomarkörer studerades pekade undersökningen på att det inte förelåg någon störning på syreupptagningsförmågan, immunförsvaret eller leverfunktionen. Vid en samlad bedömning av de analyserade parametrarna finns därför inget som tyder på att utsläppen från Preemraff Lysekil orsakar några negativa effekter på känsliga parametrar som beskriver reproduktionen och hälsotillståndet hos fisk. Det finns således ingen anledning att befara att utsläppen innebär några risker för toxisk eller hormonell påverkan på organismer i recipienten. Utsläppen av fosfor, kväve och syreförbrukande ämnen (COD) låg under 2013 på nivån 1 kg/dygn, 19 kg/dygn respektive 260 kg/dygn. Dessa utsläppsnivåer är marginella jämfört med övriga källbidrag och orsakar inga mätbara förhöjningar av halterna i recipienten. Bedömningar av miljöstatus enligt Ramdirektivet för vatten har gjorts för de två vattenförekomster som kan påverkas av utsläpp från Preem, Inre och Yttre Brofjorden. Den ekologiska statusen bedöms vara måttlig i båda vattenförekomsterna baserat på kvalitetsfaktorer som indikerar övergödning. Orsaken anses vara utbytet med utanförliggande hav och bidrag av närsalter via tillrinnande vattendrag. Höga kväve- och fosforhalter förekom i inre Brofjorden under sommaren och bottenfaunan klassades som måttlig status. För yttre Brofjorden klassades vattenkvaliteten som god till hög, men bottenfaunan var utslagsgivande till den samlade bedömningen måttlig ekologisk status. Inom ramen för Bohuskustens Vattenvårdsförbunds undersökningar har man för 2013 klassat respektive vattenförekomst utifrån bedömningsgrunderna för miljökvalitet. Brofjorden (Stretudden) har enligt dessa bedömningsgrunder hög syrestatus, god kvävestatus och god eller hög fosforstatus. Vattenmyndighetens analys pekar på, att lokala källor inte har någon större betydelse för övergödningsproblematiken. Man anser dock att åtgärder vid Preemraff Lysekil är angelägna. De åtgärder som föreslås är dagvattenhantering för att minska tillförseln av kväve på en yta av ca 5 hektar samt omplacering av utsläppspunkten från Preems reningsverk till yttre Brofjorden. Mot bakgrund av de undersökningar som genomförts i recipienten och i närområdet till utsläppspunkten för avloppsvatten torde ett genomförande av dessa åtgärdsförslag vara verkningslösa för miljöförhållandena i recipienten

112 Polyaromatiska kolväten analyserades i sediment 1984, 1989, 1995, 2000 och 2006. Resultaten pekade på en minskning på i genomsnitt 75 % mellan åren 1984 och 1995. Vid sedimentundersökningen 2006, efter att nya reningsanläggningen togs i drift 2002, sjönk halten med ytterligare ca 40 %. Den högsta halten av totalkolväten (THC) har uppmätts i Hamrevik där processavloppsvattnet släpps ut. Under perioden 1984-2000 minskade THC-halterna i medeltal med ca 95 %. Därefter har inga analyser av THC utförts på sediment. Vad gäller fastsittande vegetation är bedömningen att en förbättring skett på de stationer som är belägna närmast raffinaderiet. Den minskade trådalgspåväxten på ålgräs i yttre Hamreviken är den mest påtagliga förbättringen. Det poängteras att inga blågröna alger förekommit på vare sig makroalger eller bottensubstrat efter 2004. Vattenmyndighetens bedömning är att god status råder för makrovegetationen i inre Brofjorden. Om man betraktar resultaten från bottenfaunaprovtagningar på ackumulationsbottnar i Brofjorden 2003 och 2004 finner man att statusen på bottnarna utanför produktkajen var god 2003 och måttlig 2004. Motsvarande status för bottnarna utanför råoljekajen var hög 2003 och god 2004. I ett arbete inriktat på att jämföra mjukbottenfaunan på lokalerna i Brofjorden med lokalerna i det närliggande kustområdet drogs slutsatsen att baserat på miljökvalitetsindex (BQI) finns inget belägg för någon negativ påverkan sker på bottenfaunan från varken fartygstrafik eller raffinaderiets verksamhet. De inventeringar som utförts av bottnarnas status vid kajerna och i Hamreviken visar att det före 1990 lokalt förekom syrefria bottnar vid produktkajen men att förhållandena därefter förbättrades och syrefria förhållanden förekommer nu endast runt kajpelarna. Vid råoljekajen har syrefria förhållanden endast uppträtt runt kajpelarna under hela inventeringsperioden på 25 år. Detta fenomen är betingat av att betong är ett lämpligt substrat för djur och växter vilka koloniserar i stor mängd. I samband med att döda organismer faller ner till botten och bryts ner förbrukas syrgas som resulterar i syrefria sediment inom begränsade områden (Hallbäck, årliga beskrivningar 1981-2005). Enligt förordningen om miljökvalitetsnormer för fisk och musselvatten gäller för Västra Götaland att kustvatten behöver skyddas eller förbättras för att göra det möjligt för musslor att leva och växa till i dessa vatten. Kolväten får inte förekomma i sådana kvantiteter att de ger en synlig beläggning på vattenytan eller en beläggning på musslor eller har en skadlig inverkan på musslor. Det bedöms inte föreligga någon risk för skador på musslor på grund av utsläpp av kolväten, eftersom tidigare genomförda undersökningar av bottenfaunan, baserade på miljökvalitetsindex (BQI), pekat på att det inte förekommer någon negativ inverkan på bottenfaunan från varken fartygstrafik eller raffinaderiets verksamhet. Resultaten av genomförda tester visade således att avloppsvattnets toxicitet efter ombyggnad av reningsanläggningen är låg samtidigt som verifierande fältstudier av hälsotillstånd och fortplantning hos fisk visade att några toxiska eller hormonella effekter till följd av utsläppen inte gick att belägga i Brofjorden.

113 7 Sammanfattning av miljöpåverkan från planerade förändringar vid raffinaderiet 7.1 Planerad utökning av kapaciteten för vakuumdestillation vid raffinaderiet Den mindre förändring som planeras vid Preemraff Lysekil innebär en utökning av vakuumdestillationskapaciteten, genom ett nytt kompletterande destillationstorn med tillhörande ugn och kringutrustning som pumpar, fläktar och värmeväxlare. Det nya tornets kapacitet är ca 215 240 m 3 /h, som kan jämföras med existerande torn som har en kapacitet på 485 m 3 /h. En förstudie har genomförts för att säkerställa minimal påverkan på omgivning och existerande raffinaderi. Förstudien har visat att ingen ny fackla behövs och lasten på den befintlig fackla kommer inte att öka. Inte heller kommer någon ny tank att behövas. Placeringen av den nya utrustningen kommer att vara i direkt anslutning till de anläggningar den får råvara ifrån och de anläggningar som ska vidareförädla produkterna. Den tänkta placeringen av tillbyggnaden framgår av figuren nedan. Den tänkta ytan markerats med gult. Figur 60 Placering av det tillkommande vakuumdestillationstornet Ändring bedöms vara liten och bedöms inte ge någon ökad miljöpåverkan av betydelse från raffinaderiet. Nedan beskrivs vad förändringen kommer att innebära för situationen vid raffinaderiet. 7.2 Aspekter som inte påverkas Många aspekter som kan ge upphov till miljöpåverkan kommer inte att påverkas alls av den planerade ändringen: