JUBN02, Tentamen 2013-10-31 TYPSVAR FRÅGA 1 (jfr dom T-59_08) Kommunens ansvar på inomobligatorisk grund Inledningsvis kan följande konstateras att villaägarna ingått avtal med BG som i sin tur ingått avtal med kommunen avseende utförandet av vägen. Vi har med andra ord att göra med en kedja av avtal. Om villaägarna önskar stämma kommunen på inomobligatorisk grund måste följande framhållas; en grundläggande princip i svensk rättsordning är att en part ska hålla sig till sin medkontrahent (förbud mot hoppande regresser). Frågan är således om villaägarna, som är i ett avtalsförhållande med BG, ska kunna hoppa över denne för att komma åt kommunen. I praxis, NJA 1986 s 512, har hopp tillåtits vid produktskador och i entreprenadfall där underentreprenören handlat uppsåtligt eller grovt vårdslöst. (Hellner Speciell avtalsrätt II Kontraktsrätt häfte 2, 3 uppl. s.124 och 132). I förevarande fall är det dock inte tal om en sådan situation. Mycket talar således för att huvudregeln om förbud mot hoppande regresser är applicerbar här. Frågan är därför om villaägarna skulle kunna hävda att de är parter i avtalet mellan BG och kommunen. Kan entreprenadavtalet mellan BG och kommunen kan anses utgöra ett tredjemansavtal som förpliktar kommunen direkt gentemot villaägarna? En sådan tolkning förutsätter att det uttryckligen framgår av avtalet mellan LF och kommunen att avtalet gäller till förmån för villaägarna, alternativt att det tolkningsvis kan framstå så (jfr Adlercreutz, Avtalsrätt I, s. 142-145). Bevisbördan för att det finns en sådan rätt vilar på tredje man (jfr NJA 2005 s 142). En annan tänkbar möjlighet är att hävda att det faktum att kommunen översände exploateringsavtalet till villaägarna gjorde att man hamnade i ett kvasikontraktuellt avtalsförhållande med varandra (mer om detta nedan). Kommentar; om man enbart på något vis problematiserat kring möjligheten att få villaägarna till avtalspart till kommunen ger detta. Kommunens ansvar på utomobligatorisk grund Villaägarna önskar få ersättning för de kostnader de drabbas av till följd av att vägen inte har den kvalitet som krävs. Den som egentligen är ansvarig för detta i förhållande till dem är i första hand BG och då på inomobligatorisk grund.
Återigen kan den ovan anförda principen om förbud mot hoppande regresser åberopas. Det kan emellertid argumenteras för att kommunen orsakat villaägarna en ren förmögenhetsskada genom att översända exploateringsavtalet och besiktningsprotokollet till dem och därigenom ge dem ett intryck av att vägen haft den kvalitet som krävs på platsen. Grundas ansvaret på denna handling (och inte på det faktum att man byggt vägen) rör det sig om en ren förmögenhetsskada och i sådana sammanhang finns vissa möjligheter för den skadelidande att ge sig på medkontrahentens medkontrahent. Jämför situationen där en fastighetsägare ingår avtal med en värderingsman som utfärdar ett intyg som sedermera används av en långivande bank i värderingen av fastighetens pantvärde (NJA 1987 s 682). Som huvudregel ersätts ren förmögenhetsskada i utomobligatriska sammanhang enbart när skadan orsakats av ett brott, SkL 2:2. I sammanhanget bör dock påpekas att SkL 2:2 inte ska tolkas e contrario, det finns således utrymme för ansvar även om brott inte förelegat. Ansvar för ren förmögenhetsskada kan även föreligga vid fel eller försummelse vid myndighetsutövning, SkL 3:2. Någon myndighetsutövning handlar det dock inte om här, att bygga en väg utgör inte myndighetsutövning. En del har resonerat kring ansvar för fel och försummelse vid myndighetsutövning när det gäller att besiktiga och godkänna arbetet. Om man motiverat varför man anser myndighetsutövning förelegat har detta givit 2-3 p beroende på kvaliteten i svaret. Möjligen skulle man istället kunna använda sig av SkL 3:3 och hävda att kommunen, genom att sända över exploateringsavtalet samt besiktningsprotokollet, lämnat villaägarna ett råd eller en upplysning som varit felaktig, nämligen att vägen varit utförd på ett tillfredställande sätt. Vidare skulle man då kunna hävda att detta orsakat villaägarna en skada. Om dessa fått besked om att vägen inte uppfyllde kraven i avtalet hade de kanske vidtagit åtgärder gentemot BG som vid det tillfället inte var i konkurs. För ansvar krävs emellertid, utöver fel, eller försummelse samt adekvat kausalitet, att det förelåg särskilda skäl för villaägarna att förlita sig på det som stod i exploateringsavtalet och att detta verkligen kan tolkas som ett råd eller upplysning. Att meddelandet var skriftligt talar i och för sig för detta, men samtidigt är det oklart exakt vad som stod i avtalet respektive besiktningsprotokollet. Härtill kan läggas att kommunen kanske inte kan förväntas ha den expertkunskap som krävs för att avgöra om vägen var korrekt anlagd (därav anlitandet av besiktningsmannen). Ytterligare en grund som kan åberopas i sammanhanget skulle vara vad som gäller rent allmänt om ansvar för utfärdade intyg i förhållande till tredje man (i detta fall villaägarna). Exempel på fall där ansvar för ren förmögenhetsskada ålagts trots avsaknad av avtalsförhållande respektive brottslig handling finner man i NJA 1987 s. 692 (Konefallet), NJA 2001 s. 878, NJA 1996 s. 700. Även NJA 2005 s. 608 (Frasse-fallet).
Praxis visar på två huvudtyper av situationer där ansvar gentemot TM ålagts för enbart oaktsamhet; När det lämnats vilseledande och/eller oriktiga uppgifter i någon form av intyg och när man på ett näst intill dolöst vis påverkat någon att begå kontraktsbrott gentemot den som önskar få skadestånd. I förevarande fall torde det vara den förra situationen som kan vara för handen. Ifråga om vilseledande och/eller oriktiga uppgifter har det i praxis lagts fast att uppgiftslämnaren kan bli ansvarig i förhållande till tredje man vid utfärdande av vittnesintyg (äkthetsintyg), kreditupplysningar (soliditetsintyg) samt värderingsintyg. För ansvar krävs att TM haft fog att hysa tillit till intyget Det är emellertid tveksamt om exploateringsavtalet (eller besiktningsprotokollet) kan jämföras med någondera av de intygstyper som räknats upp ovan. Max 3p för en utförlig diskussion om grunden intyg Notera att detta resonemang lika väl kan föras under rubriken inomobligatoriskt ansvar(kvasikontraktuell grund). Oavsett var det presenterats är det poänggivande. Ifråga om besiktningsprotokollet bör påpekas att det inte är kommunen som utfärdat detta, man har enbart vidareförmedlat protokollet till villaägarna. Ansvar på denna grund, knappast troligt. (Ytterligare en fråga som kan diskuteras är huruvida kommunen har att svara för besiktningsmannens culpa i egenskap av principal, eller på någon annan grund? Med tanke på att det rör sig om ett självständigt rättssubjekt som tillika anlitats för att kontrollera kommunens arbete torde dock detta vara uteslutet.) Besiktningsmannens ansvar Vad gäller besiktningsmannens ansvar kan i stort sett samma sak anföras som ovan. Besiktningsmannen befinner sig inte i ett avtalsförhållande med villaägarna. Huruvida han, eller snarare dennes arbetsgivare (SkL 3:1), har att svara för skadan blir därför avhängigt av om besiktningsprotokollet bör hanteras på samma sätt som någon av de typer av intyg som HD menat kan utgöra grund för ansvar när tredje man förlitat sig på dem. Med tanke på att det sagts att man bör vara restriktiv med att utvidga ansvaret för utfärdade intyg är det tveksamt om det finns grund för skadestånd. Om så är fallet måste föreningen i vilket fall kunna visa på såväl culpa som adekvat kausalitet (dvs. att intyget orsakat skadan). Vad gäller det senare rekvisitet kan då påpekas att en omständighet som bidragit till den uppkomna situationen är att BG:s företag gått i konkurs, något som kanske inte kunde anses ha legat i farans riktning vid utfärdandet av protokollet. 3p /max 15p
TYPSVAR FRÅGA 2. (jfr T_6698-05) Försäkringsfall I detta fall är företaget försäkrat mot skador som uppkommer genom plötslig och oförutsedd händelse. Skadan utgörs i detta fall av en stöld. Ett försäkringsfall föreligger när en skada, som omfattas av de risker försäkringen täcker, har inträffat. Försäkringstagaren har bevisbördan för att det inträffat ett försäkringsfall. Beviskravet brukar sägas ligga på att det ska vara klart mera sannolikt att det föreligger ett försäkringsfall än att så inte skulle vara fallet (jfr NJA 1992 s. 113). Det är ostridigt mellan parterna att företaget utsatts för stöld. Det som däremot kan vara svårare att övertyga försäkringsbolaget om är att skadan drabbat företaget plötsligt och oförutsett. Frågan är framförallt om stölden, med tanke på att händelseförloppet i tiden sträcker sig över två dygn, kan anses ha inträffat plötslig (detta då under förutsättning att man antar att det rör sig om samma gärningsmän, gör det inte det torde ansvaret stupa på att det inte handlar om ett inbrott). Huruvida det hela skall anses ha inträffat plötsligt är snarast en tolknings- och inte en bevisbördefråga. Diskussion om begreppet försäkringsfall + bevisbörda/beviskrav Undantaget för skador som saknar samband med inbrott Om försäkringstagaren kan visa att det föreligger ett försäkringsfall går bevisbördan över på försäkringsbolaget som i sin tur har att visa att skadan inte omfattas av försäkringsskyddet till följd av ett undantag. Bolaget åberopar villkor 8.2, som anger att försäkringen inte omfattar stöld som saknar samband med inbrott. Beviskravet för bolaget torde ligga på det som traditionellt sett anses gälla i dispositiva tvistemål, nämligen styrkt. Försäkringstagaren och försäkringsbolaget är eniga om att tjuven tagit sig in genom ett oreglat fönster. För den händelse att det är klart mera sannolikt att det handlar om samma gärningsmän som dagen tidigare brutit sig in i lokalen än att så inte skulle vara fallet, blir det avgörande för rätten till ersättning snarare avhängigt av hur villkoret ska tolkas (i samband med inbrott) än av hur bevisbördan placeras. Diskussion om undantaget och bevisbörda/beviskrav
Tolkning Vad gäller tolkningen av försäkringsavtal har HD i NJA 2001 s. 570, med hänvisning till Hellner (Försäkringsrätt, 1965) lagt fast att man ska ta fasta på villkorens ordalydelse, dess syfte, försäkringens kundkrets och art, traditioner på området, eventuell relevant lagstiftning, vad som är rimligt och förnuftigt samt gängse praxis. Skadan ska ha inträffat plötsligt och oförutsett. Detta villkor har varit föremål för tolkning i en del rättsfall i HD. I ljuset av denna praxis är det tveksamt om stölden kan anses ha inträffat plötsligt med tanke på det utdragna händelseförloppet (om man nu utgår från att det är samma gärningsmän). Vad gäller ordalydelsen i 8.2 kan sägas att villkoret ställer krav på in- eller utbrott vilket, i ljuset av praxis på området, torde innebära att någon form av våld ska ha brukats för att ta sig in. I exempelvis NJA 1989 s. 346 (pälshandlaren) ansågs det inte föreligga ett inbrott i villkorens bemärkelse när tjuven av allt att döma begagnat sig av olovligen kopierade nycklar. Även ordalydelsen torde väl peka på att det krävs någon form av in- eller utbrytning för att kravet ska vara uppfyllt. Vad gäller villkorets syfte så har detta tillkommit för att begränsa risken för försäkringsbedrägerier samt för att undanta enklare former av stölder från försäkringsskyddet. Kravet på att stölden ska ha föregåtts av ett inbrott är allmänt förekommande (traditionellt) i företagsförsäkringar. Diskussion om tolkning av villkoren max 4p En annan tolkningsmöjlighet är att hävda att villkoret är oklart och att det därför bör tolkas till försäkringsbolagets nackdel. Vad avses egentligen med att stölden ska ha skett i samband med inbrott? Har man verkligen tillräckligt tydligt definierat risken för att man ska kunna hävda att en skada av förevarande slag. Diskussion om oklarhetsregeln Jämkning enligt AvtL 36 Om försäkringen inte anses omfatta skadorna kan man diskutera om villkoret/villkoren eventuellt kan jämkas, eller lämnas utan avseende med hänvisning till att det skulle vara oskäligt att tillämpa dem i ett fall som detta.
Den skadelidande kan inledningsvis argumentera för att man intar en underlägsen ställning i förhållande till bolaget såväl kunskaps- (inget tyder på att man varit företrädd av en försäkringsförmedlare eller annan expert på området) som storleksmässigt (det handlar om ett mindre företag med bara sex anställda). Eventuellt skulle man kunna hävda att i vart fall ifråga om kravet på regelrätta lås, har bolagets representant gett intryck att bolaget kunde tänka sig att bortse från detta till dess att låsen blivit ersatta varför det skulle vara oskäligt att åberopa detta avsteg från föreskrifterna mot försäkringstagaren. I övrigt är det dock troligen svårt att argumentera för oskälighet. Att Hans inte uppmanat Nina att kontrollera samtliga fönster i byggnaden gör knappast kravet på inbrott oskäligt. De bärbara datorerna Diskussion om jämkning max Skulle man finna att kravet på inbrott är uppfyllt (alternativt att man bör bortse från det med stöd av AvtL 36 ) ska ersättning utges för allt utom de bärbara datorerna. Ifråga om dessa gäller särskilda säkerhetsföreskrifter som kan ha varit åsidosatta vid stöldtillfället, nämligen kravet på att datorerna ska förvaras dolda (38.2.1.2), här kan man dock diskutera tolkningen av vad som avses med dolda och om föreskriften varit åsidosatt, respektive kravet på att fönster ska vara reglade (38.5, 38.5.1.1 samt 38.5.1.2). Från låskravet bortses här (se resonemang nedan). Försäkringsbolaget har bevisbördan för att säkerhetsföreskrifterna åsidosatts. Beviskravet ligger på att det ska vara styrkt. Då det inte råder tvist om detta torde denna börda inte förorsaka bolaget några bekymmer. Säkerhetsföreskrift + bevisbörda Vill försäkringstagaren ha ersättning för skadan i denna del (vilket givetvis i första hand förutsätter att grundkraven för ersättning anses uppfyllda) måste denne därför göra antagligt (lågt beviskrav) att skadan skulle inträffat även om föreskriften iakttagits, FAL 8:12. Betydelsen av vad bolagets representant har sagt och gjort Vidare måste man kommentera betydelsen av de samtal man haft med bolagets representant. Vad gäller låset kan diskuteras i vad mån Hans, som innehar en ställningsfullmakt i enlighet med AvtL 10, hade behörighet att binda bolaget vid en utfästelse om fortsatt försäkringsskydd trots att man inte hade korrekta lås i dörren. Här kan en jämförelse göras med rättsfallet avseende Södertälje stadshotell, NJA 1992 s 782. Även om det i just detta fall inte rör sig om ett riktigt lika stort avsteg från vad som gäller enligt avtalet bör påpekas att en ställningsfullmäktig som huvudregel endast kan binda sin huvudman vid rutinartade rättshandlingar som gärna upprepas och som inte kräver några särskilda överväganden vare sig av ekonomisk eller juridisk natur.
Det verkar emellertid oklart vilka utfästelser Hans egentligen lämnat. Han har i vilket fall inte lovat att försäkringen skulle täcka skador som orsakats genom att en tjuv tar sig in genom ett olåst fönster. I egenskap av arbetsgivare har bolaget ett principalansvar, SkL 3:1, för Hans. Frågan är dock huruvida denne kan anses ha varit försumlig enkom genom att inte uppmana Nina att noggrant besiktiga försäkringslokalen för att undvika händelser av den typ som nu inträffat. En annan sak är att viss hänsyn möjligen kan tas till Hans agerande i en eventuell skälighetsbedömning enligt AvtL 36 (se ovan). Tänkbara rättsföljder Mot bakgrund av den ovan förda diskussion torde följande rättsföljder vara aktuella; Antingen full ersättning ur försäkringen för hela skadan; försäkringstagaren anses drabbad av ett regelrätt inbrott samt lyckas göra antagligt att åsidosättandet av säkerhetsföreskrifterna saknade betydelse. Kan inte detta visas uteblir ersättning i denna senare del. Alternativt får försäkringstagaren ingen ersättning alls (mest troliga). Ytterligare ett alternativ kan vara jämkning enligt AvtL 36, även i detta fall torde dock resultatet bli allt eller inget. Slutligen är det knappast troligt att bolaget kan åläggas pricipalansvar (skadeståndsansvar) med anledning av Hans agerande. Någon form av diskussion om rättsföljder som visar att det handlar om allt eller inget dvs. det är inte fråga om någon skälighetsnedsättning eller liknande, /max 15p