Flygbild mot söder över Vombs ängar, tagen strax öster om Harlösa. Kävlingeån skymtar som en horisontell häckliknande linje i bildens nedre del. Den meanderande ån är Klingavälsån. Foto Sven Stridsberg. Fågelriket i Vombsänkan Sven Stridsberg Frosta härads sydöstra hörn ligger Harlösa, I strax intill Vombsjön. Området är naturskönt med såväl skog som öppet landskap, det senare huvudsakligen i form av våtmarker och torra sandområden. Från Vombsjön rinner Kävlingeån västerut till Öresund och strax uppströms Harlösa rinner Klingavälsån ut i Kävlingeån. Klingavälsån börjar sitt lopp i Sövdesjön på södra sidan av Vombsänkan och är en av de viktigaste faktorerna för det rika fågellivet i området. Ett fantastiskt fågelliv som lockar fågelskådare från hela norra Europa. Vombsänkan, vad är det? Ur geologisk synvinkel kallas dalgången norr om Romeleåsen för Vombsänkan, som är synonym med Kävlingeåns dräneringsområde. Det är en gravsänka som uppstod för ett par 100 miljoner år sedan då berggrunden sprack och dalens botten började sjunka. Samtidigt steg ett långsträckt urbergsområde, en horst benämnd Romeleåsen söder om dalen. I samma takt som dalbotten sjönk under årmiljoner, på sina ställen närmare 1000 m, fylldes den med olika typer av sediment, varav de övre utgörs av kalk från Kritperioden, mer än 60 miljoner år gamla. Då inlandsisen vid flera tillfällen under de senaste årmiljonerna dragit fram över Skåne täcktes landskapet av 5 10 m mäktig morän, en blandning av den krossade och malda berggrund som isen transporterade i sin undre del. Då den senaste isen smälte bort från Skåne för Gladan är rikligt förekommande i Fågelriket. Foto Jens Morin. 51
Detalj av kartbladet Lund 1865 visar sumpområdet längs Klingavälsån mellan Kranke- och Vombsjön. Ån som rinner västerut från Vombsjön är Kävlingeån. Notera Bysjön vid Silvåkra söder om Krankesjön. runt 10 000 år sedan kom isälvar och dödisgropar att forma landskapet och stora mängder med sand avsattes i Vombsänkan. Det bästa exemplet på sådana sandytor är Revingehed, i vars östra del Fågelriket ligger, och där sandlagret kan vara 10-20 m mäktigt, eller mer som i Dämmet i Klingavälsån söder om Vombs ängar. Angett på kartan t h. Foto Sven Stridsberg. 52 Karta över kanalerna i översilningsområdet på Vombs ängar. Karta uppsatt på Vombs ängar.
Utsikt över den isbelagda Krankesjön och gömslet i vassen från fågeltornet vid Silvåkra. Foto Sven Stridsberg. Vombs fure, och lokala dödisgropar blivit sjöar som Bysjön och Heljasjön vid Vombs by. Även Vombsjön kan betraktas som en stor dödisgrop. Sandheden skapade torra områden med en viss flora och fauna medan Klingavälsån skapade våtmarker då den rann i ett mycket flackt område och meanderade kraftigt, d v s slingrade sig fram och hela tiden grävde sig en ny fåra och skapade korvsjöar vilket resulterade i en omfattande våtmark. Här fick vi en annan flora och fauna än på sandhedarna. Denna blandning av torra och fuktiga områden skapar olika biotoper och medför att ett rikt fågelliv uppstått kring Klingavälsåns hela lopp. Våtmarkerna, av bönderna kallade mader, längs såväl Kävlingeån som Klingavälsån har utgjorts av översvämningsområden där lokalbefolkningen sedan urminnes tider har kunnat slå vall. Dock kunde översvämningarna i det flacka området vara omfattande och oberäkneliga och förstöra vallen, varför man under 1860 införde ett reglerat ängsvattningssystem för att få optimalt utfall på växtligheten. Detta reglerade system, som sköttes av en ängsvattnare (med egen bostad vid Klingavälsån) främjade inte enbart växtligheten utan även fågellivet som dittills huvudsakligen utgjorts av flyttfågelrörelser under vår och höst. Genom ett dämme i Klingavälsån på södra delen av Vombs ängar kunde en ängsvattnare reglera tillflödet till ett antal kanaler med många mindre sidoutlöpare så att översilning av ängarna kunde genomföras. Detta gynnade såväl växtligheten som fågellivet, förutom att bönderna kunde slå ängarna. Naturvärdet var stort och ängarna fridlystes 1923. Krankesjön Krankesjön, omkring 2 m djup, är belägen strax väster om Klingavälsån, dock utan direkt kontakt med denna idag men väl före 1892. Sävsångare vid Krankesjön. Foto Jens Morin. 53
Återställda meanderbågar i Klingavälsån på norra delen av Vombs ängar. Foto Sven Stridsberg. Under 1800-talet sänktes sjön genom att man fördjupade Ålabäcken ner till Kävlingeån, väster om Revinge läger. Runt 1880 infördes en dikningslag i Skåne för att sänka vattennivån i ett flertal våtmarker för att vinna odlingsmark. Krankesjön sänktes på nytt 1892 med omkring en halv meter vilket också innebar att Bysjön vid Silvåkra försvann. För att uppnå detta stängdes tillflödet till Bysjön från Klingavälsån. Sänkningen av Krankesjön medförde att de gyttjiga stränderna började växa igen med huvudsakligen vass och kaveldun. Denna nya Törnskata. Foto Jens Morin. miljö var positiv för fågellivet och såväl artrikedomen som populationen ökade i vassområdet. Krankesjön är idag en av landets bästa fågelsjöar och man har byggt fågeltorn vid sjöns västra och östra sida samt ett gömsle en bit ut i sjön i vassen vid fågeltornet intill Silvåkra. Torrläggning Ängsvattningen längs Klingavälsån fortsatte fram till 1938 då man inledde ett omfattande torrläggningsprojekt i Klingavälsåns dräneringsområde för att få odlingsmark. Man fördjupade Kävlingeån omkring 1,5 meter för att öka avrinningen och grundvattnet på Vombs ängar sjönk därmed omkring en halv meter. Samtidigt rätade man den meanderande Klingavälsån för att ge den ett snabbare lopp och därmed få bättre dränering. Ängsvattningssystemet upphörde och fågellivet minskade markant. Samtidigt byggde man 1944 en kombinerad vägbank/damm väster om Vombsjön för att kunna reglera utflödet i Kävlingeån. Ett ytterligare skäl till detta var att Malmö stad 1948 började ta vatten från Vombsjön genom en infiltrationsanläggning, Vombverket, sydväst om sjön. Vombsjön blev därmed en dricksvattenreservoar. Kvävefällor Den snabba dräneringen av vattnet i Vombsänkan gjorde att stora mängder näring från 54
Karta över Naturreservatet Klingavälsåns dalgång där övre halvan ingår i Fågelriket. Kartan är uppsatt av Länsstyrelsen vid strategiska besöksplatser längs åns lopp. framför allt jordbruket rann ut i Öresund och skapade övergödning och därmed algblomning. Man insåg snart att situationen blev ohållbar och 1995 startades Kävlingeåprojektet för att öka våtmarkernas areal i Vombsänkan. Genom att fånga vattnet i dammar och våtmarker och fördröja transporten ut i havet kan kvävet i vattnet genom bakterieaktivitet hinna omvandlas till ofarlig kvävgas och blandas upp med luften. Därmed skulle man hindra algblomning i havet. Under 2011 avslutades Kävlingeåprojektet och man hade då lyckats öka våtmarksarealen i Vombsänkan med 375 hektar, vilket ungefär motsvarar ytan av Krankesjön! Ett strålande resultat, och ett eldorado för häckande fåglar. Dessutom har en del rödlistade fåglar och växter nu kunnat plockas bort från rödlistorna då de nu fått gynnsamma villkor. Vidare återskapades våtmarkerna på Vombs ängar genom en renovering av ängsvattningssystemet och man återskapade t o m meanderbågarna i Klingavälsån och återställde grundvattensnivån på ängarna, allt för att fördröja vattnet i åarna på dess väg till havet och där med frigöra kväve. En inte oväsentlig bieffekt var att återställningen i högsta grad gynnade fågellivet 55
Storkens återkomst till Skåne efter flera decenniers frånvaro är mycket uppskattad. Den största storkförekomsten finns längs Klingavälsån och Kävlingeån. Foto Jens Morin. som nu åter kunde expandera till vad det var före torrläggningen, ett av de bästa i Sverige. Under höst och vår rastar stora mängder flyttfåglar på de vidsträckta våtmarkerna i Vombsänkan och mängder av gäss övervintrar dessutom norr om Vombsänkan, till många lantbrukares förtvivlan. På sommaren häckar exempelvis både havsörn och kungsörn, förutom skäggmes och storspov längs Klingavälsån. På senare tid har vi dessutom fått en glädjespridare i form av stork, vilken försvann från Sverige 1954. Genom omfattande arbete av Storkprojektet har nu storkar fötts upp i hägn på flera ställen i Skåne som Karups Nygård, Hemmeslövs Mölla och Östra Tvet. Storkarna har åter rotat sig i landskapet. En del övervintrar medan andra flyttar söderut under vintern, både längs den östliga och den västliga flyttleden. Förra året flyttade minst 99 ungstorkar söderut och har återrapporterats från bl a Tyskland, Schweiz och Spanien. Storkprojektet drivs av Naturskyddsföreningen i Skåne och Skånes ornitologiska förening. Se: www.fagelriket.se Att återställa naturen är ett honnörsord, men till vad? Beträffande fågellivet i Vombsänkan så var naturens egen lösning inte den bästa utan människans första ingrepp med ängsvattning under 1800-talet var betydligt mer gynnsamt för en stor artrikedom och stor population och nu är vi tillbaka där igen efter 50 års missriktad torrläggning. Så människan kanske inte alltid är så dum, trots allt! Kungsfågel. Foto Jens Morin. 56