wallin kulturlandskap och arkeologi rapport 2005:58

wallin kulturlandskap och arkeologi rapport 2005:58 Arkeologisk förstudie 2005 Område för ledningsdragningar från Maglarp, Sjöhult till transformatorstationer vid Västra Kärrstorp respektive norr Trelleborg. Skåne Komplettering, Mellan-Grevie och Stora Slågarp Lasse Wallin den 15 november 2005

wallin kulturlandskap och arkeologi rapport 2005:58 Tingsgatan 2, 240 10 Dalby Arkeologisk förstudie Område för ledningsdragningar från Maglarp, Sjöhult till transformatorstationer vid Västra Kärrstorp respektive norr Trelleborg. Skåne Komplettering, Mellan-Grevie och Stora Slågarp Lasse Wallin Omslagsbilden visar ett utsnitt från Skånska Rekognosceringskartan med höggravfälten Bolmers högar och Steglarpsfältet.

Arkeologisk förstudie Område för ledningsdragningar från Maglarp, Sjöhult till transformatorstationer vid Västra Kärrstorp respektive norr Trelleborg. Komplettering Mellan-Grevie och Stora Slågarp Det är möjligt att förlägga kabelstråken inom båda områdena, men vi bedömer att det blir mindre ingrepp i fornlämningar om man utnyttjar det östra området. Fig. 1. De två kompletteringsytorna är ljustonade. Underlagskarta är Lantmäteriets Blå kartan. Skala 1:100 000 2

Fig. 2. Utsikt mot Bolmers högar i den västra delen av området. Högarna är monumentalt placerade och behärskar ett stort område mot norr, väster och sydväst. Bilden är tagen från väster. Inledning Ledningskorridorerna för den planerade vindkraftanläggningen på Kriegers Flak berör på land tre kommuner, Trelleborg, Vellinge och Svedala. Vi har i rapport 2005:44 redovisat en översiktlig arkeologisk förstudie av ledningskorridorerna. Nu har korridoren mot Västra Kärrstorp utvidgats och vi kompletterar här den arkeologiska förstudien med de nytillkomna delarna vid Mellan-Grevie och Stora Slågarp. Arbetet har utförts på beställning av Vattenfall AB och utförts under oktober och november 2005 under ledning av Lasse Wallin. Syfte Den arkeologiska förstudien skall alltså vara ett av underlagen för att precisera ledningskorridorerna för elledningarna. Arbetet skall ge en tydlig bild av hur ledningarna kan förläggas med ett minimum av konsekvenser för fornlämningsmiljöerna och kulturlandskapet. Ledningarna skall förläggas i mark över hela sträckan och kulturlandskapskonsekvenserna begränsas därmed till fornlämningsingrepp och övergående konsekvenser under byggtiden 3

Fig. 3. Jordartskartan från SGU med korridorgränserna markerade med blå streckad linje och fornlämningsskiktet enligt teckenförklaring på fig. 7. Skala 1:40 000. Metod Arbetet inleds med kart- och arkivstudier där historiskt kartmaterial, geologiska kartor, Arrhenius fosfatkarta, Fornminneskartan och topografiska kartor analyseras. Arkivgenomgången skall omfatta Riksantikvarieämbetets fornminnesregister, arkeologiska undersökningar i området och fyndmaterial i större museer samt kulturmiljöprogram, riksintresseområdet och så vidare. Detaljeringsgraden i kart- och arkivstudierna anpassas till nivån på förstudien. 4

Fig. 4. Skånska Rekognosceringskartan från 1812-1820 visar topografi och bebyggelse vid tiden för den agrara revolutionen. Den lugnt kuperade slätten i sydväst kontrasterar mot backlandskapets livliga topografi med många våtmarker och vattenytor. Skala 1:40 000. Topografi De två kompletteringsytorna ligger i övergångsområdena mellan Söderslätt och det sydvästskånska backlandskapet. Backlandskapet är ett kraftigt kuperat dödislandskap och Söderslätt är en mjukt kuperad odlingsslätt. Söderslätt tillhör de delar av Sverige som blev befolkade mycket tidigt efter isavsmältningen. Här kan vi räkna med en kontinuerlig bebyggelseutveckling från senpaleolitikum fram till idag. Även delar av backlandskapet har varit tidigt bebott och kanske främst utnyttjats av jägare-fiskare-samlare under stora delar av stenåldern. 5

Jordarterna på Söderslätt domineras av den så kallade sydvästmoränen som är en kalkrik moränlera med måttligt eller lågt innehåll av sten och block. Öster om Mellan-Grevie finns områden med lättare jordar. Dessa lättare jordar har haft stor betydelse för boplatslokalisering under förhistorisk tid och för odlingen. Enstaka öar av lättare jordar finns även inom övriga delar av korridorerna. Inom backlandskapet är jordartsinnehållet mera varierat med bland annat ett stort inslag av torvjordar. Både backlandskapet och Söderslätt har haft en relativt stor andel våtmarker under förhistorisk tid och under större delen av historisk tid. Landskapsbilden förändrades avsevärt i och med utdikningsföretagen från 1800-talens mitt och framåt. Den annars största landskapsomvandlingen genomfördes under några årtionden efter sekelskiftet 1800. Den agrara revolutionen med skiftesreformerna ändrade bebyggelsemönster och arrondering av jordbruksmarken på ett radikalt sätt. Jordartskartan från SGU, kompletterad med de kända fornlämningarna inom korridorerna syns på fig. 3. Skånska Rekognosceringskartan från 1812-1820 visar topografi, vegetation och hydrologiska förhållanden vid tiden för skiftesreformernas genomförande. Särskilt kunskap om våtmarkernas utbredning i äldre tid är av stor betydelse för förståelsen av fornlämningarnas utbredning. Kartan finns på fig. 4. Båda kompletteringsytorna berör ett riksintresseområde för kulturmiljövården, MK 136 Skegrie-Fuglie-Hammarlöv-Västra Tommarp-Västra Vemmerlöv. Dessutom berörs ett regionalt kulturmiljöstråk, länsintresset som innefattar miljöerna utmed Landsvägen det vill säga dagens väg 101. Kända fornlämningar De kända fornlämningar inom ytorna är redovisade på översiktskartan fig. 7 och på detaljkartorna fig. 5 och 6. Fornlämningsbeståndet är stort och det är tätt mellan fornlämningarna, framförallt i det västra området. På kartan är fornlämningsbeståndet uppdelat efter åtta olika kategorier: kända boplatser från förhistorisk tid, boplatsindikerande fyndplatser, odlingslämningar, gravar, medeltida bytomter, lämningar efter hantverk, depåfynd (vanligen offerplatser) och andra typer av fornlämningar exempelvis milstenar. Inom det västra området dominerar boplatserna från förhistorisk tid ytmässigt, men där finns även gravhögar och två medeltida bytomter. Värt att notera är även ett tiotal fyndplatser i ett område nordöst och öst om Bolmers högar. I det östra området är det färre kända fornlämningar och fornlämningarna är även mindre till ytan än i det västra området Gränserna för de enskilda fornlämningarna skall inte uppfattas som exakta. De är tolkningar av fornlämningarnas utsträckningar som inventeraren har uppfattat dem. Av karttekniska skäl är de minsta fornlämningarna samt fyndplatser markerade som cirklar. Resultat Vid fältarbetet identifierades nio områden som vi bedömer vara arkeologiska riskområden, det vill säga att inom dessa är det särskild stor sannolikhet för att träffa på hittills okända fornlämningar vid markarbeten. Två sådana områden har vi definierat inom det 6

östra kompletteringsområdet. Som framhållits i den tidigare rapporten är givetvis de kända fornlämningarna även varningstecken i sig. Resultatet är redovisat på två kartor, med motiveringar nedan. Helheten och teckenförklaringarna finns redovisad på fig. 7 sist i rapporten. Fig. 5. Det västra området med kända fornlämningar, färgkodade enligt översiktskartan fig. 7, och de arkeologiska riskområdena gråtonade och numrerade. Skala 1:40 000. Västra ytan 1. Bra boplatsläge på platå i sluttning 2. Stort sammanhängande boplatsområde 3. Fortsättning av Steglarpsgravfältet, se rapport 2005:44 4. Tätt boplatsområde med fyndplatser och gravhögar, Bolmers högar. Jämför rapport 2005:44 5. Bra boplatsläge på höjdparti 6. Bra boplatsläge på höjdparti 7. Bra boplatsläge på höjdparti i anslutning till gamla våtmarker. Även fyndplatser förekommer 8. Bra fornlämningsläge med boplatser och fyndplatser 9. Bra boplatsläge på litet höjdparti 7

Östra ytan 10. Område med bra boplatslägen i anslutning till gravhögar 11. Bra boplatsläge på liten höjd Tolkning och rekommendationer Resultaten ger alltså en första översiktlig bild av fornlämningssituationen. När förslag till ledningslokalisering utformats kan steg 1 i en arkeologisk utredning utföras. Denna utredningsdel bör bestå av en fältinventering till fots där man väljer ut delsträckor där sökschaktsgrävning i utredningens steg 2 eller förundersökningar skall utföras. Där ingrepp i fornlämningar inte kan undvikas vid anläggningen av ledningarna blir oftast en särskild arkeologisk undersökning, slutundersökning, nödvändig. Länstyrelsen är beslutande myndighet när det gäller fornlämningar. Länstyrelsen beslutar om arkeologisk utredning, förundersökning och slutundersökning. Länsstyrelsens tillstånd är Fig. 6. Det östra området med kända fornlämningar, färgkodade enligt översiktskartan fig. 7, och de arkeologiska riskområdena gråtonade och numrerade. Skala 1:40 000. inte nödvändigt för steg 1 av den arkeologiska utredningen eftersom steget i det här fallet inte kommer att innehålla markingrepp. Vi rekommenderar emellertid att ett sådant tillstånd inhämtas. Om ledningarna skulle placeras endast efter arkeologiska förutsättningar är den östra tilläggsytan att föredraga framför den västra. I det östra området finns färre kända fornlämningar och vi har bara konstaterat två riskområden inom denna yta. I det östra området ligger en fornlämning, en boplats, som till synes spärrar en lucka i bebyggelsen Kratten öster om Östra Grevie. Bevarandeförhållandena för denna boplats är osäkra, det finns anledning att förmoda att den är hårt plöjd eller delvis avschaktad. Inom det västra området har vi konstaterat nio riskområden som helt eller delvis ligger inom området. De kända fornlämningsytorna är större inom detta område än i det östra. Ett osäkerhetsmoment är de många boplatsindikerande fyndplatserna nordöst om Mellan- Grevie. Det är emellertid ingen omöjlighet att förlägga kabelstråken inom det västra området, men kostnaderna för den arkeologiska processen blir säkerligen högre än om man väljer det östra området. I lokaliseringsprocessen rekommenderar vi att man till varje pris undviker ingrepp i synliga fornlämningar, det vill säga de fornlämningar som är viktiga för landskapsbilden, framförallt gravhögar, stensättningar och stenkammargravar. Länsstyrelsen kommer 8

säkerligen inte heller ge tillstånd till sådana ingrepp eftersom endast en liten del av det ursprungliga antalet av dessa lämningar är bevarade i jordbrukslandskapet. Fornlämningar i form av boplatser och även riskområdena kan prövas med arkeologisk utredning eller förundersökning. Resultaten från dessa insatser tjänar därefter som underlagsmaterial i den fortsatta undersökningsprocessen. Gravar och gravfält som inte har en markering ovan mark bör även de undvikas, de bör bevaras på grund av sitt stora vetenskapliga värde och inte fragmenteras av ingrepp. Även våtmarker med depåfynd, exempelvis offerplatser från förhistorisk tid, bör liksom gravarna undvikas på grund av sitt stora vetenskapliga värde, liksom gravarna är de också komplicerade och därmed kostsamma att undersöka. Dalby den 15 november 2005 Lasse Wallin Källor Karsten, P. 1994 Att kasta yxan i sjön. Acta Archaeologica Lundensia series in 8 o, no 23. Stockholm. Lantmäteriverket Blå kartan Skånska Rekognosceringskartan 1812-1820 Länsstyrelsen i Skåne Kulturmiljöprogram. http://www.m.lst.se Sveriges Geologiska Undersökning Stratens Historiska Museer Jordartskartan Arrhenius fosfatkarta över Skånska jordar Översiktsdatabas över SHM:s samlingar. http://www.historiska.se/collections/tillvaxt/till_search.asp Riksantikvarieämbetet Fornminnesregistret, FMIS. http://www.fmis.raa.se/fmis/ Arkeologiska termer Nedan följer förklaringar till de specialtermer som används i rapporten. Agrara revolutionen Jordbruket omdanades på flera sätt under 1700- och 1800-talen. Förändringarna gällde jordägande, odlingssystem, redskap och odlade växter. I Sverige skedde de flesta av dessa förändringar från de sista decennierna av 1700-talet och fram till 1800-talets mitt. Bland de mest omvälvande förändringarna var de olika skiftesreformerna. Skiftena syftade bland annat till att samla varje gårds jord till ett sammanhängande område. Anläggningar I arkeologiska sammanhang är anläggningar de spår i marken som visar på markingrepp under äldre tid. En härd syns som en färgning av sot och träkol, kanske finns det också en 9

stensamling som man eldat på. Man talar också, något ologiskt, om exempelvis gropar och stolphål. Det som då åsyftas är de mörka fyllningarna i det som en gång varit gropar och stolphål. Arkeologisk utredning Om man misstänker att det finns fornlämningar på en yta som skall bebyggas eller schaktas, så skall en arkeologisk utredning genomföras. Utredningen kan utföras i två steg. Steg 1 omfattar vanligen inventering och steg 2 innebär provschaktsgrävning. Boplatslägen Områden som uppfyller boplatskriterier för olika delar av förhistorisk och historisk tid, men där fyndmaterial eller annat bevis för bosättning inte påträffats, rubriceras boplatslägen. Bytomt I fornminnesregistret betecknar bytomt det troliga läget för en medeltida by. Kartuppgiften kommer från det äldre kartmaterialet och avspeglar i de flesta fall förhållandet under slutet av 1700- eller början av 1800-talet. De flesta av dagens byar har legat på samma plats sedan medeltidens början. Depåfynd Depåfynd kan vara offerfynd som efterhand lagts ner i exempelvis en mosse. Det kan också röra sig om nedläggningar av flera föremål vid ett tillfälle, som offer eller för framtida bruk. Fosfathalt Fosfatsalter i marken bildas bland annat vid nedbrytning av organiskt avfall. Avfallet kan exempelvis komma från äldre boplatser eller naturgödsel. Förhöjd fosfathalt kan alltså vara ett tecken på att det finns en fornlämning på platsen. Den så kallade Arrhenius fosfatkarta upprättades av kemisten Olof Arrhenius på uppdrag av Sockerbolaget. Sockerbetorna vill gärna ha fosfathaltig jord. Arrhenius förstod sambandet mellan fosfathalt och boplatser och utpekade bland annat Skånes största fosfatkoncentration vid Stora Uppåkra by. Förhistorisk tid Som förhistorisk tid räknas i Sverige tiden fram till medeltiden. Från och med medeltiden finns det historiska källor som berättar om händelser och levnadsförhållanden. Exempel på historiska källor är skattelängder, brev och annan skriven information från tiden. Mesolitikum Mesolitikum kallas i Sverige även äldre stenålder. Under denna tid var försörjningen baserad på jakt, fiske och insamling av födoämnen. Tidsperioden omfattar 6 000-7 000 år fram till ca 4 200 f. Kr. Neolitikum Under neolitikum fick jordbruk och boskapsskötsel en alltmer ökande betydelse. Neolitikum omfattar ungefär perioden 4 200-1 800 f. Kr. De svenska benämningarna på perioden är yngre stenålder eller jordbrukarstenålder. 10

Offermosse Med avsikt nedlagda föremål som exempelvis keramikkärl, flintyxor, bronslurar och vapen och vapendetaljer har vid många tillfällen påträffats i mossar. De mossar där sådana offer påträffats kallas offermossar. Senpaleolitikum Paleolitikum betyder äldsta stenålder och är en beteckning på de stenålderskulturer som förekom under istidens slutskede. Under den sista delen av paleolitikum, senpaleolitikum, kom det människor till Skåne och till Västkusten. Slagen flinta Flinta som avsiktligt bearbetats av människan är slagen. Arkeologiska fynd har visat att man använt redskap av sten, men också av ben, horn och metall, för att bearbeta flintan. Slagen flinta förekommer såväl under stenålder som under brons- och järnålder. Stenkammargrav eller Megalitgrav Den yngre stenålderns gravar av stora stenar, det vill säga dösar, gånggrifter och hällkistor, kallas med ett samlingsnamn för megalitgravar. Namnet härleds av grekiska mega stor och lithos sten. Stensättning Stensättningar är gravtyper från brons- eller järnåldern. 11