Teknisk Und informerar Årgång 18 Nr 2

Teknisk Und informerar 2017 05 12 Årgång 18 Nr 2

Ledare Malaysia, intressant och viktigt men hur länge till? Östra och sydöstra Asien är en region med ökande spänningar kring flera tvister. Under flera år har det skett en upprustning i den delen av världen med nyanskaffning av försvarsmateriel, både i syfte att förnya och att utöka arsenalerna. Länderna går i otakt med varandra på flera sätt. Ekonomiskt varierar de från rena u-länder till i-länder med högre BNP per capita än väst. Den militära upprustningen har påbörjats vid olika tidpunkter, kan variera upp och ner mellan olika år och drivs med olika kraft. De ökande vapeninköpen utgör naturligtvis en grund för intressanta försvarsutställningar i regionen. Två av de viktigaste utställningarna i regionen genomförs i Malaysia, arméutställningen DSA som hålls jämna år i Kuala Lumpur samt den kombinerade marin- och flygutställningen LIMA som hålls udda år i Langkawi. Det kan synas märkligt att just Malaysias båda mässor har kunnat bli så pass betydelsefulla och locka såväl utställare som besökare från hela världen. Med 30 miljoner invånare är landet relativt litet för att ligga i den regionen. Ekonomiskt, räknat per capita, har Malaysia presterat något bättre än Kina men med den låga folkmängden blir landet ändå inte en av de tyngre spelarna. Vad är det då som gör DSA och LIMA betydelsefulla? En förklaring är troligen att en mötesplats som ska kunna locka utställare från både väst och öst, inklusive Kina, behöver vara någorlunda neutral. Det utesluter sådana länder som är alltför nära lierade med Ryssland och Kina, det vill säga Kina självt samt Nordkorea och Vietnam. Det utesluter också de länder som står nära USA, nämligen Filippinerna, Japan, Sydkorea och Taiwan. Vi torde också kunna räkna bort de länder som är för outvecklade för att kunna konkurrera om marknadens uppmärksamhet: Burma, Kambodja och Laos. Kvar finns då Brunei, Indonesien, Malaysia, Singapore och Thailand. I nästa steg bör vi titta på hur intressanta länderna är som köpare. Vi utgår då från att tillverkarna främst vill ställa ut i de länder som importerar mest försvarsmateriel. Vi kan komplettera det resonemanget med att också titta på hur betydelsefulla de är som exportörer och utgå från att köparna söker sig till länder som har intressanta produkter att visa upp. Av de fem återstående länderna faller då Brunei bort direkt. Det är ett rikt men också litet land. Dess import av försvarsmateriel har varit låg, nästan obefintlig på senare år, och någon export förekommer knappt. Det gjordes ett försök att arrangera en försvarsutställning i Brunei 2015 men den ställdes in. Är då Malaysia ett intressant land i jämförelse med de andra tre som är tänkbara i vårt resonemang? Svaret är att det har varit det och att det fortfarande uppfattas som åtminstone potentiellt intressant på grund av landets planer på inköp av nya stridsflygplan. Enligt databasen från Stockholms Internationella Fredsforskningsinstitut (SIPRI) var Malaysia faktiskt världens näst största importör av försvarsmateriel år 2009. Listan toppades av Indien och på tredje plats återfanns Singapore. Det året fanns Indonesien på sextonde plats och Thailand på fyrtionionde. En titt på listan över hur importen kan variera mellan olika år för ett och samma land ger att det kan vara mycket stora skillnader. Enstaka stora materielprojekt kan slå igenom rejält i statistiken. Redan år 2010 var Malaysias import markant lägre. Summan av landets import för 2010 2016 är lägre än värdet av importen 2009. År 2016 kom Indonesien på plats 21, Thailand på plats 24, Malaysia på plats 26 och Singapore på plats 40. Avseende betydelsen som importörer är de numera ganska lika varandra. När det gäller export gör Malaysia och Thailand inte något avtryck alls i listan från SIPRI över världens vapensäljare. Indonesien har däremot kommit från ingenstans till att år 2016 hamna på plats 22. Singapore finns på plats 27. Räknat i landets egen valuta går Malaysias ekonomi fortfarande bra med en BNP-tillväxt om 5 % år 2015. Däremot har valutan tappat 25 % av sitt värde gentemot dollarn under de senaste tre åren så räknat i USD har BNP minskat Det finns en publicerad artikel där det hävdas att Malaysias försvarsutgifter ska sänkas med 12 % under 2017. I landets egen valuta handlar det egentligen om en oförändrad budget men landets fallande valuta gör att det även här framstår som en sänkning. Förmågan att betala för import påverkas naturligtvis negativt och artikelns huvudpoäng, att landet inte kommer att göra några stora inköp under 2017, kan mycket väl stämma. Det råder helt enkelt en osäkerhet om landets förmåga att kunna göra stora beställningar av försvarsmateriel de närmaste åren. Malaysia har naturligtvis fördelen av att ha två väletablerade utställningar. Vi kan räkna med att det finns en hel del tröghet hos utställarna som gör att de inte utan goda skäl kommer att överge DSA och LIMA för att istället söka sig till indonesiska Indodefence eller till de många specialutställningarna och konferenserna i Singapore. Alternativen är mindre betydelsefulla idag men på lite sikt kan vi kanske få se en tyngdpunktsförskjutning. Det kommer i första hand att handla om förväntningar på ländernas framtida inköpsbudgetar och i andra hand på deras förmåga att själva kunna erbjuda intressanta produkter. Indonesien och Singapore, men knappast Thailand, kan utmana. Låt oss avsluta med några rader om Malaysias strategiska situation. Den viktigaste uppgiften för de väpnade styrkorna är att hantera säkerhetsläget i Östra Sabah på Borneo där rebeller från den muslimska delen av Filippinerna är aktiva. Landet är delaktigt i konflikten om vem som äger vad i Sydkinesiska havet och har överlappande krav mot framförallt Kina men också mot Filippinerna och Vietnam. Landet har ockuperat tre av de omstridda öarna men det anses osannolikt att konflikten ska eskalera eftersom det finns en gemensam strävan mot bättre handelsrelationer. Sid 2 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 2 2017

Redaktionellt LIMA 2017, fokus på marin och flygmateriel Detta nummer av Teknisk Und informerar har marint fokus, men innehåller också en hel del om flyg. Det beror på att försvarsutställningen LIMA 2017 nyligen genomfördes i Langkawi i Malaysia. Det är en kombinerad utställning för flyg och marinmateriel. Utställningen lockar utställare och besökare från hela världen. I den marina delen beskriver vi den ryska fregattklassen GEPARD. Den har sålts till Vietnam och den vietnamesiska flottan var på plats i Malaysia med enheten Dinh Tien Hoang. Vi skriver också om den ryska ubåtsfamiljen Amurmed de två nya versioner som presenterades av konstruktionsbyrån Rubin. Många länder var närvarande med fartyg och igenkänningsuppgiften handlar just om fartyg. Det kan visa sig lärande för er som tar er an uppgiften att försöka identifiera fartygen på bilderna. Flygdelen var mycket omfattande. Malaysia är i en upphandlingsprocess av nytt stridsflyg, både multirollflygplan och maritima patrullflygplan, och många av världens tillverkare vill vara med i processen. Bland dem finns Saab som deltar i båda upphandlingarna med JAS 39 Gripen C/D respektive med två system för havsövervakning. Vilka deras konkurrenter är, och hur uppvaktningen av Malaysia går till, kan du läsa om i detta nummer. Östersjön Två artiklar har koppling till vårt närområde. Till att börja med, en artikel om den nya ryska korvettklassen GRAD SVIJAZJSK och de två enheter som tillförts Östersjömarinen. Den andra artikeln handlar om den ryska skeppsbyggnadskoncernen Obedinennaja Sudostroitelnaja Korporatsija, OSK. I artikeln beskrivs var i Ryssland koncernen har sina många dotterbolag varav många är koncentrerade till Sankt Petersburg. Lägger man även till de som finns i Kaliningrad så ser man att en stor del av Rysslands samlade resurser för konstruktion, byggnation och underhåll av örlogsfartyg finns i vårt närområde. Övrigt Mera om sjö finns i två artiklar om ryska ubåtar. Du kan läsa om sjösättningen av en ny atomubåt i staden Severodvinsk vid Vita havet och om att en ny version av ubåtskonceptet Piranja har presenterats. Du kan också läsa om en ny italiensk lätt torped. Intervjun i detta nummer handlar om obemannade sjöfarkoster, både sådana som färdas på ytan och sådana som går i undervattensläge. Teknisk Und informerar är ett informationsblad som utkommer med sex nummer per år och beskriver utländsk försvarsmateriel. Teknisk Und informerar får vidaredistribueras av FMV projekt till personal i företag som arbetar på uppdrag av FMV. Om du vill ha en egen prenumeration, kontakta oss på e-postadressen nedan. För FMV personal finns Teknisk Und informerar och våra övriga öppna rapporter på Insidan: Aktuellt /Vår omvärld /Tekniska Underrättelser För Försvarsmaktens personal finns Teknisk Und öppna rapporter på EMILIA: Start > På Gång > Tidningar och nyhetsbrev Kontakt FMV - Försvarets Materielverk FMV Teknisk Und 115 88 Stockholm E post tekniskund@fmv.se Innehåll Fordonsmina PK 14 4 Fregattklassen GEPARD 5 Ny fartygsklass i Östersjön 6 Exportubåtar från Rubin 8 Sjösättning av atomubåten K 561 Kazan 9 Ubåtskonceptet P 650E Piranja T 10 Lätt torped Black Arrow 11 LIMA 2017 i Malaysia 12 Su 30MKM (Flanker H) 16 Russian Knights 18 Sensorsystemet OLS UEM 20 Robotvarnare SOAR 21 Obedinennaja Sudostroitelnaja Korporatsija 22 Igenkänningsuppgift, lösningar och vinnare 26 Intervju 28 Omslagsbild: Den vietnamesiska fregatten Dinh Tien Hoang av den ryska klassen GEPARD. Du som främst vill läsa om armé- eller ledningsmateriel får veta mer om en ny estnisk fordonsmina och nya ryska sensorsystem. Teknisk Und informerar Nr 2 2017 Försvarets Materielverk Sid 3

Fordonsmina PK 14 från Terramil (Estland) Det estniska företaget Terramil marknadsför en fordonsmina som till stora delar påminner om den svenska fordonsmina 14. Enligt Terramil är PK-14 den första helt estnisktillverkade minan. PK-14 är en sidverkande fordonsmina som används mot lätt pansrade fordon. Minan är projektilbildande (RSV IV) och penetrerar 50 mm pansar. Med det medföljande optiska siktet garanterar tillverkaren träff inom en meter från riktpunkten på ett avstånd om 50 meter. Minan har god verkan även på betydligt längre avstånd än så. En skillnad jämfört med fordonsmina 14 är att minkroppen är försedd med fästpunkter så att det medföljande siktet kan placeras där så är lämpligt för tillfället. En annan är att PK-14 har en diameter om 160 mm medan fordonsmina 14 har diametern 155 mm. Trots den större diametern, och trots att PK-14 är betydligt nyare, har fordonsmina 14 bättre genomslag i pansar, 60 mm jämfört med 50 mm för PK-14. I övrigt är minorna i stort sett identiska i allt från sprängämnesvikt till att en minlåda innehåller åtta minor med tillbehör. Minan har visats med såväl trädfäste som på trebensstativ. Sannolikt används trebensstativet huvudsakligen vid förevisningar medan trädfästet är det som används stridstekniskt. Det är också sannolikt att det finns ett sprängpatronläge centralt placerat baktill på minan. PK-14 kan användas både som autonom mina och som syftmina. Fordonsmina PK 14. Sid 4 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 2 2017

Fregattklassen GEPARD 3.9 från Zelenodolsk (Ryssland) Under försvarsmaterielutställningen LIMA 2017 i Malaysia besökte den vietnamesiska fregatten Dinh Tien Hoang Langkawi. Den är av rysk GEPARD-klass och tillverkad vid Zelenodolskvarvet vid floden Volga i delrepubliken Tatarstan. Projekt 11661 GEPARD konstruerades i syfte att ersätta KONI-, GRISJA- och PARSJIM-klasserna. Det första skrovet kölsträcktes på Zelenodolskvarvet 1991 och sjösattes två år senare. Sovjetunionens upplösning med ekonomiska problem som följd gjorde att byggnationen av den första enheten avstannade 1995. Arbetet återupptogs fartyget färdigställdes 2002. Idag består klassen av två enheter, Tatarstan och Dagestan. Det vietnamesiska intresset för projekt 11661 uppmärksammades internationellt under 2005. Kontrakt skrevs kort därefter och en viss omkonstruktion tog vid. Klassen benämns därefter GEPARD 3.9 i exportsammanhang. Det första skrovet kölsträcktes 2007 och levererades till den vietnamesiska flottan 2011. Köpet var en del av ett större militärt exportpaket i vilket även patrullfartygav MOLNIJA-klass, ubåtar av KILO-klass, jaktflygplan och samt rysk hjälp med att modernisera och öka den vietnamesiska varvskapaciteten ingick. GEPARD 3.9 i vietnamesisk ägo är utrustad med åtta tuber för sjörobotsystem Uran (SS-N-25) sjömålsrobotar, ett Palma luftvärnssystem (artilleri & robotar), en 76 mm AK-176 allmålskanon, två 30 mm AK-630 gatlingkanoner med sex eldrör samt två till fyra lavetter för kulsprutor. Vietnamesisk press uppger att de två första enheterna främst är avsedda för ytstrid, med viss ubåtsjaktkapacitet, medan de två kommande enheterna som är under leverans från Ryssland får bättre ubåtsjaktkapacitet. I den ryska marknadsföringen av klassen framhålls att den är prövad i strid genom markmålsrobotinsatser från fregatten Dagestan mot mål i Syrien under oktober 2015. Dagestan är utrustad med robotsystemet Kalibr-NK istället för Uran. Den vietnamesiska fregatten Dinh Tien Hoang. Tekniska data för fregattklassen GEPARD 3.9. Deplacement: Längd: Bredd: Djupgående: Maximal hastighet: Räckvidd: Uthållighet: Besättning: 2 100 ton 102 m 14 m 5,3 m 28 knop 4 000 NM (vid 10 knop) 15 dygn Cirka 90 man Teknisk Und informerar Nr 2 2017 Försvarets Materielverk Sid 5

Ny fartygsklass i Östersjön Bakgrund Den ryska tidningen Izvestija rapporterade den 26 oktober 2016 att de två projekt 21631-korvetterna Zeljonij Dol och Serpuchov av GRAD SVIJAZJSK-klass, vilka under oktober 2016 ombaserade från Svarta havet till Östersjön, kommer att ingå i en ytstridsdivision inom Östersjömarinen. Fartygens ankomst till Östersjön bevakades även av svensk press. Enligt Izvestija planerar det ryska försvarsministeriet att tillföra den nya divisionen ytterligare tre korvetter ur en modifierad GRAD SVIJAZJSK-klass, som till skillnad mot de redan existerande kommer att byggas för operationer i kalla vatten. Detta kan dock komma att ändras beroende på erfarenheterna från en helt ny klass av attackkorvetter, projekt 22800 URAGAN för närvarande är under byggnation i Sankt Petersburg. En ny fartygsklass är alltså tillförd Östersjömarinen varför en beskrivning av GRAD SVIJAZJSK är på sin plats. ASTRACHAN (BUJAN), projekt 21630 Den första serien av ASTRACHAN-klassens korvetter (projekt 21630) utvecklades av Zelenodolsk konstruktionsbyrå men är även känd under namnet BUJAN. Det är en av de nyare korvettklasserna i den ryska flottan. Det första fartyget i klassen, Astrachan, togs i bruk i september 2006 och tilldelades Kaspiska flottiljen, så även de följande enheterna, Volgodonsk och Machatjkala. Klassens primära uppgift är att ge understöd till marininfanteri och markstridskrafter med raket- och artillerield mot kustnära markmål vid överskeppning och landstigning. GRAD SVIJAZJSK (BUJAN M), projekt 21631 Under 2010 publicerades information om efterföljaren till BUJAN, projekt 21631 GRAD SVIJAZJSK, även känd som BUJAN-M. Det första fartyget i klassen, Grad Svijazjsk, kölsträcktes den 27 augusti 2010 vid Zelenodolskvarvet. Denna korvett är avsedd för ytstrid och en robotbestyckad version av projekt 21630 ASTRACHAN och är. Zelenodolskvarvet skulle enligt ett avtal, som godkändes av det ryska försvarsministeriet den 26 maj 2010, bygga tio fartyg. Hittills har nio korvetter byggts och fem enheter operativa. TORNADO, projekt 21632 En exportvariant, projekt 21632 TORNADO, är projekterad, men saknar ännu så länge köpare. Bestyckning GRAD SVIJAZJSK-klassens huvudsakliga bestyckning är åtta mark- och/eller sjömålsrobotar ur Kalibr-familjen samt en 100 mm allmålskanon A-190-01. Detta ger fartygen möjlighet att bekämpa fartyg och markmål på stora avstånd. En robot avfyras från korvetten Grad Svijazjsk. Foto: TASS Sid 6 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 2 2017

Ny fartygsklass i Östersjön Korvetten Uglitj ur klassen GRAD SVIJAZJSK. Foto: Ryska flottan Robotsystemet Kalibr kan avfyra markmålsrobot 3M-14 (SS-N-30) och sjömålsrobot 3M-54 (SS-N-27). De är placerade i en standardiserad transport-/avfyringstub. Markmålsroboten har en räckvidd om 2 500 km. Det placerar nära nog alla europeiska huvudstäder inom porté från Östersjön. Enlig tillverkaren kommer robotfamiljen i framtiden att utökas med en ubåtsjaktrobot. Robotarna i exportversionen Club har kortare räckvidd. Fartygens luftförsvar består primärt av allmålskanonen A- 190-01 kompletterat med två fjärrstyrda Gibka/Komarlavetter med fyra till sex rör för Igla eller Verba luftvärnsrobotar. De senare har en räckvidd om cirka 4 km. Övrigt Korvetterna Grad Svijazjsk, Uglitj och Velikij Ustjug av GRAD SVIJAZJSK-klass samt fregatten Dagestan av GE- PARD-klass avfyrade i oktober 2015 3M-14 markmålsrobotar från Kaspiska havet mot mål i Syrien. Robotarna flög mellan 1 500 och 2 000 kilometer över Iran och Irak mot mål i Daesh-kontrollerade områden i Raqqa- och Aleppoprovinserna samt mot Idlib-provinsen. Placerat på halvdäck för närluftförsvar står AK-630M-2 Duet som har två 30 mm sexpipiga gatlingkanoner. Fartyget bär också två till fyra lavetter för 14,5 mm, 12,7 mm och/eller 7,62 mm kulsprutor. Radar/motmedel Exportversionen TORNADO (projekt 21632) Bild: FOI GRAD SVIJAZJSK bär Pozitiv-M yt- och luftspaningsradar, MR-231 navigeringsradar och 5P-10 Laska eldsledningssystem (Bass Tilt). Utrustningen för telekrig består av två PK-10 motmedelskastare för remsor och IR-facklor, monterade på båda sidor, akter om överbyggnaden. Framdrivning Drivlinan består av hög- och lågfartsdieslar med växellåda som driver två vattenjetaggregat, så kallad CODADkonfiguration. CODAD står för COmbined Diesel And Diesel. Tekniska data för korvetter i klassen GRAD ZVIJAZJSK. Deplacement: Standard: 500 ton Maximalt: 949 ton Längd: 74,1 m Bredd: 11,0 m Djupgående: 2,6 m Maximal hastighet: 28 knop Räckvidd: 2 500 NM (vid 12 knop) Uthållighet: 10 dygn Besättning: 36 man Teknisk Und informerar Nr 2 2017 Försvarets Materielverk Sid 7

Exportubåtar från Rubin (Ryssland) Den ryska konstruktionsbyrån Rubin marknadsför sedan mer än tio års tid ett flertal ubåtskoncept i olika storlekar under familjenamnet AMUR. På försvarsutställningen LIMA 2017 visade man upp två nya varianter, AMUR 950 V.1 samt AMUR-1650 med luftoberoende framdrivning (Air Independent Propulsion - AIP) av bränslecellstyp. AMUR-1650 är en exportversion av SANKT PETERS- BURG-klassen som produceras för den ryska flottan. Konceptet AMUR-950 har visats tidigare i den version som nu betecknas version 2. Akter om tornet har version 2 tio tuber för vertikal avfyring av robotar. Den nya version 1 saknar vertikala tuber och har istället försetts med torpedrum och fler torpedtuber. Version 2 har således en profil som är lämplig för markmålsbekämpning medan version 1 är mer konventionellt inriktad på bekämpning av ytfartyg och ubåtar. Notera att bilderna nedan inte är i samma skala. AMUR 1650. Illustration: Rubin AMUR 1650 med AIP. Illustration: Rubin AMUR 950 version 1. Illustration: Rubin AMUR 950 version 2. Illustration: Rubin Sid 8 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 2 2017

Exportubåtar från Rubin (Ryssland) Tekniska data för ubåtar i produktfamiljen AMUR. 1650 1650 AIP Längd: 66,8 m 83,3 m Bredd: 8,6 m 8,6 m Deplacement: 1 765 ton 2 650 ton Max fart: 21 knop 19 knop Max dykdjup: 300 m 300 m Räckvidd (u-läge): 650 NM vid 3 knop 2 000 NM vid 5 knop Beväpning: Besättning: 35 Uthållighet: 45 dygn 6 x 53 cm torpedtuber (18 vapen) 6 x 53 cm torpedtuber (18 vapen) 38 60 dygn 950 V. 1 950 V. 2 54,6 m 56,8 m 5,6 m 5,65 m 975 ton 1 065 ton 20 knop 20 knop 300 m 300 m 300 NM vid 3 knop 300 NM vid 3 knop 6 x 53 cm torpedtuber (14 vapen) 19 19 30 dygn 30 dygn 4 x 53 cm torpedtuber 10 x VLS (16 vapen) Sjösättning av ubåten K 561 Kazan vid Sevmasjvarvet (Ryssland) Den 31 mars namngavs atomubåten K-561 Kazan vid en dopceremoni på Sevmasjvarvet i Severodvinsk. Åtta dagar senare sjösattes hon. K-561 Kazan är den första ubåten i projekt 885M som Ryssland planerar att bygga nio exemplar av. Projekt 885M är serieversionen i projekt 885 SEVERODVINSK. Den första ubåten i klassen, K-329 Severodvinsk, har genomfört provturer sedan 2012. Erfarenheter från utprovningen av K-329 Severodvinsk ligger till grund för förbättringar av projekt 885M K 561 Kazan rullas ut ur varvshallen den 31 mars 2017. Foto: Sevmasj Teknisk Und informerar Nr 2 2017 Försvarets Materielverk Sid 9

Nygammalt ubåtskoncept P 650E Piranja T från Malachit (Ryssland) Den ryska konstruktionsbyrån Malachit har presenterat en nygammal version av konceptet P-650E Piranja-T, denna gång med tuber för 40 cm minor placerade akter om tornet mellan tryck- och formskrov. Ubåten ska även kunna medföra upp till sex attackdykare. P-650E erbjuds även med luftoberoende maskineri som drivs av bränsleceller med vätgas som bränsle och syre som oxidator. Piranja har marknadsförts i många olika versioner under åren men den enda som någonsin producerats är originalversionen projekt 865 (NATO: Losos) som byggdes i två exemplar för den sovjetiska flottan på 1980-talet, men som sedermera skrotades. Ubåten P650E har sex tuber för vardera upp till två minor. Tekniska data för ubåten P 650E Piranja T. Deplacement: Längd: Bredd: Maximalt dykdjup: Maximal fart undervattensläge: Ekonomifart uläge: Besättning: Attackdykare: Uthållighet: Räckvidd: Räckvidd uläge: Effekt dieselgenerator: Propellermotor: Energiinnehåll bränslecellssystem: Beväpning; 720 ton 55 m 6,4 m 300 m 15 knop 4 knop 9 man 6 man 20 dygn 2 000 NM 1 200 NM 2 x 350 kw 900 kw 15 000 kwh 4 x 53-cm torpedtuber 8 x 40-cm torpedtuber 12 x 40 cm tuber för minfällning Sid 10 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 2 2017

Lätt torped Black Arrow från Leonardo (Italien) Det italienska förtaget Leonardo, där tidigare WASS (Whitehead Alenia Sistemi Subacquei) ingår, har under några år marknadsfört en lätt torped med namnet Black Arrow. Så sent som på försvarsutställningen DEFEXPO i indiska Goa i mars 2016 sades den vara en vidareutveckling av A244/S. I nyare marknadsföring har företaget visat upp en modell där de tidigare motroterande propellrarna ersatts av ett pumpjetaggregat. Enligt företaget är Black Arrow till del ett derivat från de äldre lätta torpederna A244/S Mod.3, A290 och MU90 samt den tunga Black Shark, men ska även innehålla en del nya innovationer. Tanken uppges vara att hålla nere livscykelkostnaden samt att till skillnad från andra 32 cm torpeder även kunna bekämpa ytfartyg, något som svenska lätta torpeder är konstruerade för att kunna göra. Torpeden är konstruerad för att kunna avfyras från flygplan, fartyg och helikoptrar, men även från obemannade flygfarkoster (UAV) och obemannade ytfarkoster (USV), men inte från undervattensfarkoster. För att hålla nere livscykelkostnaden och öka tillgängligheten är kraftkällan i Black Arrow litiumpolymerbatterier istället för silveraluminiumoxidbatterier som de torpeder den är utvecklad från har. De senare är primärbatterier och kan inte laddas upp efter övningsskjutning. Utöver Black Arrow marknadsför Leonardo även de lätta torpederna A244/S Mod.3 och MU90, den senare i viss konkurrens med tidigare partnern DCNS, samt de tunga torpederna A184 Mod.3 och Black Shark. Lastning av Black Arrow i torpedtub. Foto: Leonardo Teknisk Und informerar Nr 2 2017 Försvarets Materielverk Sid 11

LIMA 2017 i Malaysia Langkawi International Marine & Aerospace (LIMA) 2017 lockade 55 av de 100 största försvarsindustriföretagen i världen. Sammanlagt deltog 555 företag från 36 olika länder och 61 fartyg respektive 106 flygplan ställdes ut eller genomförde uppvisningar som sågs av försvarsdelegationer från ett sextiotal länder. Jämfört med för två år sedan var det tio procent fler utställande företag på en fyrtio procent större utställningsyta. Ökande spänningar i regionen Anledningen till det växande intresset för LIMA är Sydostasiens och Stillahavsområdets ökande betydelse som världens hetaste och största marknad för marina och flygburna vapensystem. Efterfrågan på försvarsmateriel drivs både av kapprustning och modernisering av befintlig materiel i takt med länders förbättrade ekonomi och ökande spänning i regionen. Flera av ASEAN-länderna (Association of Southeast Asian Nations) ligger i dispyt med Kina som flyttar fram sina positioner och bygger infrastruktur på omtvistade öar i Sydkinesiska havet. Det råder en splittrad uppfattning inom ASEAN-samarbetet om den kinesiska militära upprustningen och det upplevda hotet. Flera länder, med Kambodja och Laos i spetsen, har ett utvecklat samarbete med Kina. Thailand och Malaysia har nyligen ingått avtal om köp av marina försvarssystem från Kina. I andra änden finns Vietnam och Filippinerna vilka känner ett allvarligt hot genom Kinas ianspråktagande av öar och artificiell uppbyggnad i vatten där länderna tvistar om suveräniteten. Filippinerna har begränsad luftförsvarsförmåga och är i ett uppbyggnadsskede av flygvapnet. Vietnam har god luftförsvarsförmåga och flygvapnet förfogar över 26 Su-30 och 11 Su-27SK/UBK samt 40 äldre MiG-21bis och 25 Su-22. Under senare tid har dessutom tolv Suchoj Su-30MKV tillförts. Ett annat, mera överhängande, hot i Stillahavsområdet är Nordkoreas uppträdande med ideliga provskjutningar med markrobotar. Hotet riktas framförallt mot ärkefienden Sydkorea och mot Japan Ytterligare spänning uppstod mellan Malaysia och Nordkorea efter mordet på Kim Jong Nam på Kuala Lumpurs flygplats. Vid tiden för LIMA 17 utvisades Nordkoreas ambassadör från Malaysia som persona non grata. Kraftigt kursfall för den malaysiska valutan Vissa ekonomier inom ASEAN, med Singapore i spetsen som blev självständigt från Malaysia 1965, har haft en långvarig stabil tillväxt och byggt upp en ansenlig försvarsförmåga. Singapores flygvapen är mångdubbelt större än det malaysiska. Då har Malaysia ändå att försvara en betydligt större yta inom fastlandet och norra Borneo med ett fem gånger större invånarantal. Malaysia har de senaste åren haft ett kraftigt kursfall, 25 %, för den egna valutan. Det försvårar möjligheterna att importera försvarsmateriel för att möta det stora behovet av modernisering av både de marina och de flygburna systemen. Malaysiska inköp av transportflygplan Det malaysiska flygvapnets senaste större utgift gäller inköp av fyra transportflygplan av typen Airbus A400M med en lastkapacitet på 37 ton och räckvidden 3 300 km, eller dubbla räckvidden vid 20 tons last. Den första A400M levererades under LIMA 15 medan det fjärde flygplanet överlämnades två år senare under LIMA 17. Malaysias flyg- Transportflygplanet Airbus A400M. Sid 12 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 2 2017

LIMA 2017 i Malaysia Thailändsk Gripen C. vapen är den första och hittills enda kunden utanför de sju länder som ingår i konsortiet för A400M-projektet som har kantats av många problem. Sedan tidigare har Malaysia en transportkapacitet som omfattar 14 Lockheed Martin C-130H Hercules, varav fyra är tankflygplan. Dessa står inför ett uppgraderingsprogram. Därutöver har man ett fåtal mindre Airbus/Casa CN235. Malaysisk anskaffning av stridsflygplan Som första land utanför östblocket köpte Malaysia 1994 18 Mikojan MiG-29N från Ryssland. Två av dem havererade 1998 respektive 2004. Flygplanstypen har varit ett långvarigt problem med ett undermåligt produktstöd. Idag är ett fåtal flygplan begränsat operativa medan resterande kannibaliseras. Anskaffning av ett nytt flygplan, eller en uppgradering, har stått i fokus under tio års tid men inte realiserats på grund av landets vikande ekonomi. Konsortiet Aerospace Technology Systems Corporation (ATSC) skapades mellan Ryssland och Malaysia för att modernisera flygplanen till NM-version och ge dem ytterligar 20 års livstid. Det vitryska Belarus 558 Aircraft Repair Plant uppvaktar också med ett uppgraderingsprogram och är förhoppningsfulla att bli utvalda. Inget har ännu realiserats. Malaysias modernaste stridsflygsinnehav består av 18 Suchoj Su-30MKM tillsammans med åtta Boeing F/A-18D Hornet som anskaffades för cirka tio år sedan. Till dessa kan läggas 13 British Aerospace Hawk 208 i lätt attackversion och sex Hawk 108 i jetskolversion. Hawkflottan står efter ett tjugotal år i tjänst inför att uppgraderas eller att ersättas med nya flygplan. Enligt försvarsministern och flygvapenchefen har anskaffning av multirollflygplan (Multi Role Combat Aircraft MRCA) och flygplan för havsövervakning (Marine Patrol Aircraft MPA) högsta prioritet. Malaysierna är nöjda med Suchoj Su-30MKM men förväntas inte köpa fler. Ryssarna vill ändå inte ge upp och erbjuder Suchoj Su-35 och Mikojan MiG-35. Det verkar i dags- Den flygburna roboten JSM ( Joint Strike Missile ). Teknisk Und informerar Nr 2 2017 Försvarets Materielverk Sid 13

LIMA 2017 i Malaysia Fullskalemodell av Eurofighter Typhoon. läget inte troligt att Malaysierna kommer att köpa något av dem. Istället förefaller de vilja avveckla den ryska dominansen. För att blidka Malaysia deltog det ryska flygvapnets uppvisningsgrupp Russian Knights med nya Suchoj Su-30SM under LIMA 17. Saab har visat stort intresse för upphandlingarna av MRCA och MPA och erbjuder Gripen C/D respektive olika varianter av Swordfish MPA och GlobalEye för havsövervakning. Saab erbjuder utöver försäljning av Gripen, även ett leasingalternativ med leverans 18 månader efter beställning. För Saab är Thailands flygvapen, med tolv Gripen C/D draghjälp på den asiatiska marknaden. Två av de flygplanen visades under LIMA 17. Det franska flygvapnet deltog med två Rafale för att stödja Dassaults affärsansträngningar. Två Boeing F/A-18F Super Hornet från den amerikanska flottan fanns på plats för att stötta Boeings marknadsföring, men Super Hornet anses vara en mindre tänkbar kandidat eftersom flygplanstypen möjligen är i slutfasen av produktionen. Brittiska BAE Systems försöker sälja nya Hawk och Eurofighter Typhoon som nytt MRCA. Det senare visades enbart som fullskalemodell. Den brittiska delegationen var tungt representerad, med försvarsministern Harriett Baldwin i spetsen, för att locka Malaysia till att bli det nionde landet att köpa Eurofighter Typhoon. En eventuell affärsuppgörelse avseende Eurofighter skulle innebära att 21 500 arbetstillfällen hamnar i Malaysia. Det ligger i linje med ambitionen att Malaysian Aerospace Industry ska bli ledande tillverkare i Sydostasien genom internationellt samarbete och fram till 2030 skapa 32 000 arbetstillfällen. En annan fördel med eurofighteralternativet är Malaysia inom Five Powers Defence Arrangements (FPDA) ges tillfällen att samöva och utbyta erfarenheter med Storbritannien. I arangemanget ingår även Australien, Singapore och Nya Zeeland och länderna samövar årligen och i oktober 2016 deltog åtta brittiska Eurofighters i övningen. Boeing F/A 18F Super Hornet. En nyhet presenterades i anslutning till Eurofighter. Det var Kongsbergs Joint Strike Missile (JSM) som i första hand är utvecklad för F-35 och genomgår tester med F-16 i USA. En koppling mellan BAE Systems och Kongsberg är att Malaysia tidigare har köpt marinversionen Naval Strike Missile (NSM). Det kan vara en fördel för Eurofighter. Efter ett uttalande av försvarsministern hösten 2016 om att de båda är huvudkandidater som valet står emellan skulle Sid 14 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 2 2017

LIMA 2017 i Malaysia Dassault Rafale B. jetskol- och lätta attackflygplanet F/FA-50. Malaysiska försvarssamarbeten Ytterligare försvarssamarbeten presenterades under LIMA 2017. Ett avtal om militärt samarbete och samutveckling av försvarsindustrin ingicks mellan Qatar och Malaysia. Under ett besök av Saudiarabiens kung Salman bin Abdulaziz Al Saud i början av mars, upprättades avtal försvarssamarbete respektive överlåtelse av överskottsmateriel. Bland annat ska Malaysia i utbyte mot ubåtsutbildning erhålla flygplan och helikoptrar. Filippinska inköp av stridsflygplan vara har Dassault Rafale och Eurofighter Typhoon. Efter uttalandet har nya signaler kommit om att både Saab Gripen C/D och Boeing FA-18E/F Super Hornet fortfarande är aktuella. Försvarsministern uttalade att MRCA-beslutet inte är att vänta i närtid men att upphandlingen måste vara klar senast 2020. Det slutgiltiga valet av kommer att grundas på teknisk/operativ utvärdering och ekonomiska förutsättningar. En betydande besparing i förhållande till tidigare stora affärer sägs kunna uppnås genom att redan från början samarbeta med Malaysian Anti-Corruption Commission. Med nio T-50B deltog den sydkoreanska uppvisningsgruppen Black Eagles för första gången på LIMA. Korean Aerospace Industries (KAI) försöker sälja det kombinerade Filipinerna är i inledningen av att modernisera stridsflyget. I ett första steg har valt att anskaffa KAI FA-50PH Fighting Eagle för att dra erfarenheter inför ett kommande köp av en mera sofistikerad flygplanstyp där Gripen förekommer i resonemangen. Det första av tolv beställda FA-50PH levererades i slutet av 2015. Det åttonde levererades i mars 2017 och resterande fyra levereras i slutet av året. Det sydkoreanska flygplanet har, utöver till Sydkorea och Filipinerna, även sålt 24 Fighting Eagle till Irak och 16 till Indonesien.. I ett samarbete mellan Lockheed Martin och KAI utvecklas en variant av T-50 Fighting Eagle som alternativ till det amerikanska flygvapnets kommande upphandling av ett nytt jetskolflygplan. Den sydkoreanska uppvisningsgruppen Black Eagles med T 50B. Teknisk Und informerar Nr 2 2017 Försvarets Materielverk Sid 15

Su 30MKM (Flanker H) från Irkut (Ryssland) Su 30MKM med uppfälld luftbroms. Su-30MKM (Flanker H) är ett tvåsitsigt, tvåmotorigt multirollflygplan försett med nosvinge. Motorerna AL-31FP är försedda med vektoriserade motorutblås, vilket ger mycket goda manöveregenskaper. Flygplanet kan lufttankas genom slang/trattmetoden och har mottagare för lufttankning på vänster sida av cockpit. Det är utrustat med PESA-radar som har lång räckvidd och hög kapacitet att följa och bekämpa flera mål samtidigt. I sommar är det tio år sedan Royal Malaysian Air Force (RMAF) erhöll de första leveranserna av Su-30MKM. Ett kontrakt avseende 18 flygplan tecknades på regeringsnivå mellan Ryssland och Malaysia 2003. Ryska Rosoboronexport ansvarade för leveranserna som genomfördes mellan 2007 2009. Ryska Suchoj utvecklade Su-30MK för exportmarknaden under 1990-talet och ett stort antal versioner har tagits fram för olika länder genom åren. Su-30MKI för Indien, Su-30MKK för Kina, Su-30MKV för Vietnam, Su- 30MKA för Algeriet och Su-30MKM för Malaysia. Su- 30MKM tillverkas av Irkutsk flygplanfabrik. Fabriken är en del av flygplansproducenten Irkut Corporation som ingår i Joint Stock Company United Aircraft Corporation (JSC USC). Den ryska versionen Su-30SM är under införande i det ryska flygvapnet. Su-30MKM är en vidareutveckling av den indiska versionen Su-30MKI. Själva flygplattformen, radar, motorer med vektormunstycken och styrsystem är desamma. Vad som skiljer den malaysiska versionen från den indiska är bland annat ett fransktillverkat IFF-system, Identification Friend or Foe, och nytt varnar- och motmedelssystem (VMS). Detta är tillverkat av det sydafrikanska företaget Saab Avitronics. Varnarsystemet består av radarvarnare, laservarnare och robotskottvarnare. Radarvarnarens sensorer är placerade i vingens framkant, på sidan av stingern mellan motorerna och i fentoppen. Sensorer för laservarnare är placerade på varsin sida om flygplankroppen nedanför cockpit. Dessa täcker i frontsektorn och i sida. Ytterligare lasersensorer som täcker baksektorn är placerade på var sin sida om luftintagen. Robotskottvarnare sitter dels på undersidan av främre flygkroppen och dels på ryggåsen bakom luftbromsen. Motmedlen utgörs av vingspetsburna störkapslar och rems-/fackelfällare. Sju fack med 14 patroner vardera, totalt 98 patroner, är placerade på ovansidan av stingern i höjd med motorutloppen. Su-30MKM kan bära den fransktillverkade laserbelysningskapseln Damocles. Förutom laserbelysning för laserstyrda bomber kan kapseln användas för elektrooptisk (EO) spaning, navigering, optisk identifiering av mark- och luftmål, laseravståndsmätning och lasermålföljning. I nosen framför cockpit har Su-30MKM, precis som alla Suchoj Su-27/30/33/35, ett Infra-Red Search and Track (IRST) elektrooptiskt system betecknat OLS-30I. Systemet består av IR-kamera, TV-kamera och laseravståndsmätare. OLS-30I kan spana och följa både luft- och markmål. Innanför nosradomen sitter huvudsensorn, en Tichomirov- NIIP N011M BARS. Det är en radar med passivt elektroniskt styrbar antenn (PESA-radar) med mycket stor antenn, hög uteffekt och låg brusfaktor, vilket bör bidra till stora detektionsavstånd. Tillverkaren NIIP anger ett detektionsavstånd på minst 140 km mot en kommande MiG-29. Radarn uppges kunna följa 15 luftmål och av dessa tillåta samtidig bekämpning av fyra. Radarns kapacitet tillåter Sid 16 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 2 2017

Su 30MKM (Flanker H) från Irkut (Ryssland) Su 30MKM. med vektoriserade motorutblås som bidrar till goda manöveregenskaper. Motorutblåsen är, var för sig, vridna cirka 30 in mot centrumaxeln och de kan manövreras asynkront i tippled cirka ±15 med cirka 30 /s. Flygplanet har 9 490 kg inre bränsle och saknar extratankar. Su-30MKM kan lufttankas via slang- och trattmetoden genom en utfällbar mottagare på vänster sida framför cockpit. Su-30MKM har plats för två besättningsmedlemmar placerade i tandem. Räddningssystemet består av två Zvezda K- 36D-3,5 raketstolar. Stolen har bra prestanda i farter från 0 till 1 300 km/h på lägsta höjd och upp till 2,0 Mach på högsta höjd. Hela installationen väger knappt 103 kg per stol. Flygplanet kan flygas från baksits. också bekämpning av ett mark-/sjömål samtidigt som luftmålsspaning pågår. Su-30MKM kan bära jakt- och/eller attackbeväpning samtidigt på upp till tolv balkplatser. Dessa fördelas på en i vardera vingspetsen, tre under vardera vingen, en under vardera motorgondol och två mellan motorgondolerna. I vingspetsbalken kan en motmedelskapsel hängas. Vapenlasten kan bestå av en blandning av följande jaktrobotar: AA-10c (R-27ER1), semiaktiv radarmålsökare med radarzonrör; AA-10d (R-27ET1), IR-målsökare med radarzonrör; AA-12a (RVV-AE), aktiv radarmålsökare med laserzonrör; AA-11 (R-73E), IR-målsökare med laserzonrör. och attackrobotar: AS-14a (Ch-29L), semiaktiv lasermålsökare; AS-14b (Ch-29TE), TV-målsökare; AS-17 (Ch-31) oklart vilken/vilka versioner som Su-30MKM kan använda; AS-18 (Ch-59) oklart vilken/vilka versioner som Su-30MKM kan använda. Su-30MKM kan sannolikt bära både styrda och ostyrda bomber i viktklasserna 100, 250, 500 och 1 500 kg. Flygplanet har en GSj-301 inre enpipig 30 mm automatkanon med 150 skott placerad vid höger vingrot. Su-30MKM har två Saturn/Ljulka AL-31FP turbofläktmotorer med efterbrännkammare. Dragkraften är cirka 12 550 kp (123 kn) per motor med efterbrännkammare och cirka 7 750 kp (76 kn) per motor utan. Motorerna är försedda Su 30MKM under brant högersväng. Teknisk Und informerar Nr 2 2017 Försvarets Materielverk Sid 17

Russian Knights Su 30SM, rotestart inför uppvisningen. Det ryska flygvapnet och marinflygets senaste tillskott är Suchoj Su-30SM (Flanker H). Det är en rysk version av Su- 30MKI utvecklad av Suchoj för de ryska flygstridkrafternas behov. Su-30SM tillverkas vid Irkutsk flygplanfabrik som ingår i Irkut Corporation, en del av JSC United Aircraft Corporation (UAC). Su-30MKI kan i sin tur härledas tillbaka till den första tvåsitsiga prototypen T-10U som sedermera utvecklades till skolflygplanet Su-27UB. Behovet av ett operativt tvåsitsigt jakt- och attackflygplan ledde till utvecklingen av Su-30 och de, på exportmarknaden, så framgångsrika Su-30MKM, Su- 30MKA, Su-30MKK, Su-30MK2 med flera. Su-30SM är ett tvåsitsigt (tandem), tvåmotorigt multirollflygplan med nosvinge. Motorerna AL-31FP är försedda med vektoriserade motorutblås som ger mycket goda manöveregenskaper. Flygplanet kan lufttankas genom slang/ trattmetoden och har mottagare för lufttankning på vänster sida av cockpit. Det är utrustat med en PESA-radar (passivt elektroniskt styrbar antenn) som har lång räckvidd och hög kapacitet att följa och bekämpa flera mål samtidigt. Irkut uppges ha beställningar om 116 Su-30SM, varav cirka 60 uppges ha levererats till det ryska det flygvapnet och cirka 15 till det ryska marinflyget. Sex Su-30SM har även levererats till det kazakiska flygvapnet. Den första flygningen med Su-30SM gjordes i september 2012 och redan hösten 2015 sattes Su-30SM in i strid över Syrien. Fyrgrupp Su 30SM. År 2016 firade det ryska flygvapnets uppvisningsgrupp Russian Knights (ryska: Russkije Vitjazi) 25-årsjubileum. Sedan starten har gruppen flugit med Suchoj Su-27 och Su- 27UB. Russian Knights är den enda internationella uppvisningsgruppen som är utrustad med så tunga stridsflygplan. Det gör dem helt unika i flygdagssammanhang. I oktober 2016 började gruppen ombeväpna till Su-30SM då de första fyra flygplanen flögs från Irkutsk flygplanfabrik till gruppens hemmabas Kubinka, väster om Moskva. I november erhölls ytterligare fyra flygplan. Senare delen av hösten 2016 och början av 2017 har ägnats åt inflygning och träning inför flyguppvisningssäsongen. Gruppens gjorde debut med Su-30SM under den internationella försvarsmaterielmässan LIMA 2017 på Langkawi i Malaysia. Sid 18 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 2 2017

Russian Knights Klargöring före flyguppvisningen. Russian Knights består normalt av sex uppvisningsflygplan, men under LIMA 2017 flögs uppvisningen av fyra flygplan. Den första halvan av uppvisningen flögs i grupp, den andra halvan med två enskilda flygplan. Uppvisningen höll en hög standard. Under den andra halvan flögs manövrer som är helt unika för Russian Knights. Bilderna som visas här kan inte ge full rättvisa till de spektakulära manövrer som genomfördes under uppvisningen. Kommunikation på hög nivå. Teknisk Und informerar Nr 2 2017 Försvarets Materielverk Sid 19

Sensorsystemet OLS UEM från NPK SPP (Ryssland) MiG-35 har ett IRST-sensorsystem monterat snett framför cockpit. Systemet som betecknas OLS-UEM är utvecklat av det ryska företaget NPK SPP. Sensorerna som ingår i OLS-UEM är en IR-kamera, en TV-kamera och två laseravståndsmätare. Förutom de elektrooptiska sensorerna så tillkommer datorer och elektronik för signalbehandling och för att koppla samman alla delsystem. OLS-UE på bilden nedan är en IRST utvecklad för MiG-29K och MiG-29M2. Den OLS-UEM som sitter i MiG-35 ser sannolikt likadan ut till det yttre. OLS-UEM är ett system byggt med digital teknik. Broschyrer från NPK SPP anger att systemet är tänkt att användas mot både luft- och markmål. TV- och IR-kamerorna gör att systemet kan användas både dag- och nattetid. Information från tillverkaren anger att piloten kan välja att se en fusionerad bild, blandning av TV- och IR-bild, på multifunktionsskärmarna i cockpit. Efter mållåsning följer IRST-systemet det valda målet automatiskt. Laseravståndsmätaren kan då användas mot luftmål. Lasersystemet i OLS-UEM kan också användas som målutpekare mot markmål. Det gör att robotar med semiaktiva lasermålsökare kan användas tillsammans med systemet. Måldata från OLS-UEM kan sändas till det vapensystem piloten väljer. Liksom de flesta IRST-system fungera även detta ensamt eller i samverkan med en nosradar. Den kan användas som primärsensor, med radarn som backup, eller vara backup till radarsystemet. OLS-UEM kan troligen även styras via hjälmsiktet. En pilot med hjälmsikte kan i de flesta fall rikta in IRST-sensorn mot målet. Sensorsystemet OLS UEM. Tekniska data för sensorsystemet OLS UEM. IR-Kamera: Våglängdsområde: Antal detektorelement: TV-kamera: Våglängdsområde: Antal detektorelement: Dom, transmission: Momentant synfält: Laseravståndsmätare: Våglängd: Räckvidd, luftmål: Räckvidd, markmål: Utvridning, max vinkel: Azimut: Elevation: Räckvidd, typmål MiG-29K: 3 5 µm 320x256 pixlar 0,5 0,9 µm 640x480 pixlar 0,4 5 µm (safir) 10x7,5 1,06 µm och 1,57 µm (ögonsäker, avsedd för övning) 0,2 15 km 0,2 20 km ±90-15 till +60 60 km, bakifrånsektor 15 km, framifrånsektor Sid 20 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 2 2017

Robotvarnare SOAR från NPK SPP (Ryssland) MiG-35 har sex varnare mot inkommande robot fördelade på flygplanskroppen. Varnarna betecknas SOAR och är liksom den IRST som sitter på MiG-35 också utvecklade av NPK SPP. Samma typ av varnare sitter också på Su-35S. Sensorn i SOAR är en IR-kamera i våglängdsområdet 3 5 µm. Det är ett lämpligt våglängdsområde för att detektera varma robotar. SOAR kan mäta in robotar vars motor brunnit ut även på hög höjd mycket noggrant, något som robotskottvarnare som detekterar UV-strålning har svårigheter med. Varje IR-kamera har ett synfält på drygt 90 och en vinkelinmätningsnoggrannhet på mindre än 1º. Det gör att de sex sensorerna kan detektera hot i hela sfären runt flygplanet. När potentiella hot har detekterats börjar systemet att bilda målspår och försöker avgöra om roboten utgör ett hot mot den egna plattformen. Om systemet klassificerar ett potentiellt som ett reellt hot mot flygplanet så aktiveras motmedelssystemet troligen automatiskt. Ett detekterat hot presenteras för piloten som en audiosignal i hörlurarna och troligen även på bildskärmarna. SOAR kan detektera Stinger och Igla MANPADS på avstånd ut till 10 km. Jaktrobotar kan detekteras på avstånd upp till 30 km och större luftvärnsrobotar på ungefär 50 km. Varnarna är placerade så att de ska täcka alla vinklar runt planet. En varnare sitter framför cockpit, en på ryggen bakom cockpit, en på varje sida av flygkroppen och två i en liten kapsel under planet. Kapseln med varnarna sitter under ena motorn, men är delvis skymd av ena hjulet på bilden nedan. I kapseln sitter två sensorer, en SOAR som ser framåt och en som ser bakåt, för att upptäcka robotar som kommer underifrån i planets flygriktning. Robotvarnaren SOAR. MiG 35 har sex varnare (SOAR) mot inkommande robot, som tillsammans täcker hela sfären runt planet. Foto: UAC Teknisk Und informerar Nr 2 2017 Försvarets Materielverk Sid 21

Obedinennaja Sudostroitelnaja Korporatsija (Ryssland) Obedinennaja Sudostroitelnaja Korporatsija (OSK), eller United Shipbuilding Corporation (USC) på engelska är en rysk koncern för civil och militär varvsindustri. I koncernen ingår för närvarande ett fyrtiotal företag med sammanlagt 80 000 anställda. Koncernchef sedan sommaren 2014 är Aleksej Rachmanov. Historik OSK bildades 2007 efter ett dekret från presidenten för att samla den ryska varvsindustrin i en sammanhållen statlig koncern. Moderbolaget har därför endast funnits i tio år. Många av dotterbolagen har däremot en betydligt längre historia än så. Några av dem grundades på 1800-talet i det ryska kejsardömet, Amiralitetsvarven redan 1704. Koncernstruktur Moderbolaget har ingen egen produktion på koncernnivå. All sådan äger rum i dotterbolagen. Dessa kan lite grovt delas upp i fem grupper enligt följande: Skeppsbyggnadsvarven där fartygen byggs. Komponenttillverkarna som tillverkar de många olika delsystemen som monteras i fartygen. Vetenskaps- och utvecklingsföretagen som står för grundforskningen om marinteknologi. Konstruktionsbyråerna som utvecklar de enskilda fartygsklasserna. Underhållsvarven där fartygen tas in för underhåll och renoveringar. Den viktigaste floden är Volga som har sitt källflöde nordväst om Moskva och som flyter i en båge norr om den staden för att sedan vika av söderut till Kaspiska havet. Via biflöden och kanaler har Volga förbindelser till Moskva samt till sjön Onega, 160 km öster om Ladoga och 600 km norr om Moskva, som är något av en knutpunkt. Från Onega leder Vitahavskanalen norrut till Vita havet och därmed också till Norra ishavet. Västerut från Onega leder kanaler via Ladoga till Finska viken och Östersjön. Längre söderut, nära Volgograd, har Volga en kanalförbindelse till Don, en flod som rinner ut i Azovska sjön med förbindelse till Svarta havet. Kanalerna och deras slussar har i regel maximala djupgåenden om 3,5 4 meter. Det gör att de främst används för godstrafik och turism. En annan, mindre betydelsefull, flod är Norra Dvina som rinner ut i Vita havet. Vid dess utlopp finns städerna Archangelsk och Severodvinsk. Norra Dvina står i förbindelse med den kanal som knyter samman Volga med Onega. Denna förbindelse utgörs av den egna bifloden Suchona samt av Norra Dvina-kanalen vars maximala djupgående är mindre än 2 meter. Den sista floden med betydelse för denna artikel är Amur i fjärran östern. Utefter en viss del av sin sträckning utgör den gräns mellan Ryssland och Kina innan den viker av mot nordost för att rinna ut i Tatarsundet mellan Sachalin och det ryska fastlandet. På vägen passerar Amur de båda städerna Chabarovsk och Komsomolsk-na-Amure. Indelningen är inte knivskarp. Det finns varv som både bygger nya fartyg och underhåller de äldre. Vissa bygger civila fartyg men är endast underhållsvarv för örlogsfartyg. Det är ett trettiotal av de fyrtio ingående företagen som ägs direkt av OSK medan andra ägs genom dotterbolag. Zvjozdotjka i Severodvinsk räknas som moderbolag för sex av underhållsvarven och två av komponenttillverkarna. Ryska havs, sjö, flod och kanalförbindelser Att förstå varför företagen inom OSK finns där de finns handlar om att förstå användningen av inre vattenvägar i Ryssland. Landet har direkt tillgång till Östersjön, Norra ishavet, Svarta havet, Kaspiska havet och Stilla havet. Fyra av de haven binds ihop av ett system av inre vattenvägar bestående av sjöar, floder och kanaler som kan trafikeras av mindre fartyg. Ubåtar och korvetter med större djupgåenden än vattenvägarnas egentliga kapacitet har förflyttats längs dem, lastade på pråmar. Företagens placering bidrar också till förståelsen av vilka operativa riktningar som prioriteras. Fregatt av klassen ADMIRAL GORSJKOV (export). OSK i Sankt Petersburg, koncernens tyngdpunkt Bild: OSK Huvudkontoret för koncernen finns i Sankt Petersburg liksom också tyngdpunkten för verksamheten. I den staden har OSK inte mindre än sex konstruktionsbyråer varav Malachit och Rubin är de viktigaste för ubåtar medan Almaz och Severnoje är viktigast för ytstridsfartyg. OSK har fyra skeppsbyggnadsvarv i Sankt Petersburg. Ett av dem, Severnaja Verf, har pågående tillverkning av fregatter av klassen ADMIRAL GORSJKOV samt korvetter av klassen STEREGUSJTJIJ och GREMJASJTJIJ. Ett annat varv, Admiraltejskie Verf, tillverkar ubåtar av SANKT PETERSBURG- och KILO-klass. De båda övriga varven tycks för närvarande endast ha civil produktion även om de Sid 22 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 2 2017

Obedinennaja Sudostroitelnaja Korporatsija (Ryssland) har kapacitet för att också bygga örlogsfartyg. Hos ett av dem, Baltijskij Zavod, förekommer också komponenttillverkning, bland annat av propellrar, och företaget har kapacitet att bygga fartyg med atomdrift. Där byggdes akterskeppen till två fartyg ur MISTRAL-klassen. Enbart komponenttillverkning, bland annat av propellrar och motorer, förekommer vid Proletarskij Zavod. Nära Sankt Petersburg, i Kronstadt, har OSK ett underhållsvarv. Lite längre bort, i Viborg, finns Viborgs skeppsvarv med en civil produktion av bland annat isbrytare. OSK vid Svarta havet, enbart underhåll OSK har i nuläget ingen tillverkning vid Svarta havet. På ryskt territorium, i den lilla staden Temrjuk, finns 5. underhållsvarvet. På det ockuperade Krim, i Sevastopol, finns Sevastopols underhållsvarv som har införlivats i OSK. OSK vid Kaspiska havet, civil verksamhet En bit inåt landet från Kaspiska havet, där Volgas delta inleds, finns de båda städerna Astrachan och Narimanov. I Astrachan, 70 km från havet, har OSK två civila företag, ett för tillverkning av oljeplattformar och pråmkranar samt ett underhållsvarv. Ytterligare 30 km inåt landet, i Narimanov, finns Lotos skeppsvarv som också är helt civilt. OSK längs floden Volga, utveckling och produktion Korvett av klassen STEREGUSJTJIJ. OSK i Kaliningrad, nyproduktion och underhåll I Kaliningrads oblast har OSK tre företag. Skeppsbyggnadsvarvet Jantar i staden Kaliningrad, 33. underhållsvarvet i Baltijsk och komponenttillverkaren ERA i Svetlyj. Vid Jantar byggs för närvarande två landstigningsfartyg av klassen IVAN GREN. Där byggs också fregatter av klassen ADMIRAL GRIGOROVITJ. OSK vid Norra ishavet, underhåll och nyproduktion Foto: OSK Nära kusten intill Norra ishavet har OSK fyra underhållsvarv. Två av dem finns i Murmansk som ligger cirka 40 km inåt landet vid Murmanskfjorden. Det tredje finns i den lilla orten Poljarnyj som ligger vid samma fjord men endast 10 km in från havet. Det fjärde finns i Snezjnogorsk som också ligger cirka 10 km in. Varvet i Poljarnyj verkar vara det militärt viktigaste. Vid Norra Dvinas utlopp i Vita havet, som är en vik av Norra ishavet, 750 km sjövägen från Murmansk ligger städerna Archangelsk och Severodvinsk. I Archangelsk har OSK endast ett underhållsvarv med i huvudsak civil inriktning. I Severodvinsk har företaget istället en mer omfattande och komplett verksamhet. Där finns konstruktionsbyrån Rubin-Sever, som är ett dotterbolag till Rubin i Sankt Petersburg, och de båda varven Sevmasj och Zvjozdotjka. Vid Sevmasj pågår för närvarande tillverkning av atomubåtar av klasserna JURIJ DOLGORUKIJ och SEVEROD- VINSK. Zvjozdotjka har främst civil underhållsverksamhet. I staden har OSK också Onega forskningsbyrå samt komponenttillverkaren Arktika som gör elsystem för fartyg. I centrala Ryssland, utefter floden Volga, finns städerna Nizjnij Novgorod och Zelenodolsk. I Nizjnij Novgorod ligger skeppsvarvet Krasnoje Sormovo som bygger civila flodgående båtar, främst tankbåtar. I Zelenodolsk finns en konstruktionsbyrå som bär stadens namn. Där har ritningar till ett flertal ytstridsfartyg tagits fram, från patrullfartyg till fregatter. Endast ett av dem, GEPARD-klassen produceras idag. Det gäller två enheter till den vietnamesiska flottan som byggs vid Zelenodolskvarvet i samma stad, ett företag som inte ingår i OSK. Fyra enheter har tidigare levererats till Vietnam. OSK i fjärran östern, underhåll och viss nyproduktion I Komsomolsk-na-Amure, 600 km från floden Amurs mynning, ligger Amurvarvet som tidigare byggde atomubåtar. De har numera främst civil verksamhet även om de också bygger korvetter av STEREGUSJTJIJ- och GREM- JASJTJIJ-klass. Den militära verksamheten innefattar också underhåll och uppgraderingar. Ytterligare 350 km uppströms ligger Chabarovsk med ett varv som bär stadens namn. Även det är främst civilt men tillverkar också landstigningssvävaren MURENA-E. Ubåt ur projekt 636 Foto: OSK Teknisk Und informerar Nr 2 2017 Försvarets Materielverk Sid 23

Obedinennaja Sudostroitelnaja Korporatsija (Ryssland) När det gäller städer vid Stilla havets kust så har OSK ingen verksamhet i Vladivostok. Det finns ett större skeppsvarv i den staden som för närvarande är stängt för renovering. Knappt 40 km därifrån finns Bolsjoj Kamen med Zvezdavarvet som åtminstone tidigare har ägts av OSK. Det varvet håller på att moderniseras men det är oklart vem som är den nuvarande ägaren. 2013 förelåg ett hot om att OSK skulle fråntas det varvet på grund av att moderniseringen gick för långsamt. Fregatt av klassen GEPARD 3.9. OSK i Moskva, representation och komponenter Det kan synas märkligt att en sammanställning över en koncerns verksamhet i olika delar av ett land slutar i huvudstaden istället för att börja där men OSK har inte någon större närvaro i Moskva. Där finns ett representationskontor för moderbolaget samt två företag med utveckling och serietillverkning av komponenter. Ännu en komponenttillverkare finns i Borovsk som ligger nära Moskva. Fartygsprojekt Totalt listas ett femtiotal militära fartygsprojekt på OSK hemsida. Det rör sig då om projekt som har tagits fram på de konstruktionsbyråer som ingår i koncernen. Minst tio av dem, varav fyra ubåtsklasser, är i produktion på egna skeppsvarv samt ytterligare kanske ett tiotal vid andra varv. De tio fartygsklasser som tillverkas på OSK-varv är omnämnda i denna artikel liksom även tre av de övriga. Det finns flera skeppsvarv utanför OSK som bygger fartyg som har utvecklats av koncernens konstruktionsbyråer, till exempel Almaz i Sankt Petersburg, Vympel i Rybinsk och Zelenodolsk i staden med samma namn. De båda sistnämnda ligger vid Volga. Kanske är de företagen tänkbara för integration i OSK. Vympel ägs idag av Kontsern Kalasjnikov som i sin tur, till skillnad från OSK, ingår i Rostech, en statlig koncern av koncerner inom försvarsindustrin. Det finns också flera skeppsvarv på Krim som, ännu, inte har lagts in i OSK, till exempel More som tillverkar den militära svävare av POMORNIK-klass och robotbåtar av URAGAN-klass samt Zaliv som tillverkar tankfartyg. Viktigt att nämna här är också Krylovinstitutet i Sankt Petersburg där ritningarna för ett nytt ryskt hangarfartyg har tagits fram. Krylovinstitutet ingår inte i OSK och Ryssland har idag inget skeppsvarv med kapacitet att bygga hangarfartyg. Sovjetunionens hangarkryssare byggdes på ett varv i den ukrainska staden Mykolaiv som inte ligger på Krim utan vid en del av Svarta havskusten som Ukrainas regering kontrollerar. Om byggandet av nya hangarfartyg skulle bli aktuellt i Ryssland kan det tänkas att OSK får uppdraget att utveckla kapacitet för det vid något av de egna varven. Det är en stor investering som skulle bli ett nödvändigt steg innan själva fartygsbygget ens kan komma igång. Här kan det vara på sin plats påpeka att många ryska företag har likartade namn som gör att de lätt kan förväxlas med varandra. Andra kan ha namn som för tankarna till städer som de inte har något att göra med. Tidigare i denna artikel har konstruktionsbyråerna Almaz och Zelenodolsk vilka ingår i OSK nämnts. De är alltså inte samma företag som skeppsvarven med samma namn. De båda Almazföretagen ska inte heller förväxlas med koncernen Almaz- Antej som bland annat tillverkar luftvärnsrobotar. Zelenodolskvarvet har tillägget uppkallat efter Gorkij i sitt firmanamn men har för den skull ingen koppling till staden med samma namn. Tänkbar expansion I april 2017 innefattade OSK 80 % av all rysk varvsindustri. Det är en ökning från 70 % år 2013. Nya företag tillkommer emellanåt så det är tänkbart att koncernen kommer att växa ytterligare framöver. En expansion beslutas i så fall på politisk nivå och förutsätter att de politiska ledarna har förtroende för att ledningen för OSK kommer att kunna åstadkomma det som ett övertagande syftar till. Som exemplet med Zvezdavarvet i Bolsjoj Kamen visar är det inte säkert att det förtroendet alltid föreligger. Landstigningsfartyg av IVAN GREN klass. Verksamhet i och kontakter med utlandet Bild: OSK Det sydkoreanska företaget Daewoo har varit inblandat i moderniseringen av Zvezdavarvet i Bolsjoj Kamen. I mars 2017 skrevs ett avtal mellan OSK och kinesiska ZPMC om att det ZPMC ska börja tillverka komponenter i Ryssland för civila fartygs- och offshoreprojekt. Sid 24 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 2 2017

Obedinennaja Sudostroitelnaja Korporatsija (Ryssland) Landstigningssvävare av klassen MURENA E. I oktober 2016 tecknades ett avtal mellan OSK och den indiska delstaten Andhra Pradesh om att OSK ska bygga ett skeppsvarv. OSK förväntas investera 1 miljard INR i anläggningen vilket motsvarar cirka 150 miljoner SEK. Projektet är en del i den indiska kampanjen Make in India och verkar helt handla om civil skeppsbyggnad. Arctech, ett dotterbolag till OSK, ligger i Helsingfors. Där bedrivs civil specialtillverkning av fartyg för arktiska förhållanden, bland annat isbrytare. Enligt företagets egna uppgifter har de inte förlorat några utländska kunder till följd av sanktionerna som infördes 2014. De för OSK viktigaste landet är Indien följt av Vietnam och andra icke namngivna länder i Sydostasien och kring Medelhavet. Ägande och korruption Foto: OSK Syftet med att skapa den statliga koncernen OSK 2007 var att konsolidera Rysslands vacklande varvsindustri, lösa dess höga skuldsättning, modernisera dess tillverkningsteknik och åtgärda oförmågan att leverera efterfrågade örlogsfartyg i tid med rätt kvalitet. I det ryska beväpningsprogrammet ingår 54 nya ytstridsfartyg och 24 ubåtar fram till år 2020, ett mål som sågs som hotat. Ganska snart stod det klart att den nya koncernen hade hamnat i samma skuldfälla som den var tänkt att lösa och att de främsta orsakerna till det var korruption och inflation. Under de första åren hade OSK ett flertal verkställande direktörer. Alla fick gå som en följd av oklarheter kring användningen av de pengaflöden som härstammade från försvarsministeriet, från den statliga krigsmaterielexportören Rosoboronexport, från statliga banker eller från statliga oljeutvinningsföretag som Rosneft. År 2011 var läget akut. Det synliga problemet var att varvens företrädare vägrade att leverera ubåtar till de priser som den ryska statens upphandlare erbjöd. Från varvens sida hänvisades till kostnadsökningar i produktionen medan de politiska ledarna utgick från att det handlade om korruption, dålig ledning och ineffektivitet. En låst situation uppstod där köparna höll inne med betalningarna samtidigt som tillverkarna hotade med att stänga verksamheten. Följden blev att statens representanter gick in i företagen och tog ett fastare grepp om dem. Ett exempel på försvunna medel är från 2013 då företrädare för OSK uppdrog åt en extern revisor att granska vart motsvarande cirka 16 miljoner USD från Rosoboronexport till Amurvarvet hade tagit vägen. Pengarna, som hade betalats ut för att färdigställa den atomubåt som senare levererades till Indien, påstods vara försvunna. Under 2014 kom nya uppgifter som pekade ut en tidigare chefsjurist vid OSK som mannen bakom avtappningen. Då nämndes också att en betydligt större summa saknades, 14,2 miljarder RUB motsvarande 406 miljoner USD, som företaget erhållit i statligt stöd. Från 2014 finns också en historia från Severnaja verf i Sankt Petersburg. Den handlar om att samme före detta chefsjurist ska ha låtit OSK betala luftfakturor om sammanlagt 40 miljoner RUB för juridiska tjänster som aldrig hade utförts. Pengarna betalades istället ut som mutor till företrädare för banker, skattemyndigheten, domstolar och andra som hade krav på de olika dotterföretagen. Uppgifter från 2015 handlar om att ett ospecificerat antal OSK-anställda anklagade för korruption har gripits av den federala säkerhetstjänsten (FSB). Det framgår inte var i organisationen de är anställda. Det intryck som koncernledningen strävar efter att ge är att de samarbetar med FSB i kampen mot korruptionen och själva driver ett kontinuerligt arbete med att förbättra regelefterlevnad. Även om OSK är en koncern och drivs i form av ett aktiebolag så är det troligt att det, givet Rysslands historia, mer fungerar som en myndighet med syfte att utöva tillsyn över ett antal av varandra oberoende statliga företag i en bestämd bransch. Koncernsamordningen handlar till synes inte om synergieffekter och rationalisering, möjligen om gemensam marknadsföring. Istället skymtar en blandning av de gamla sovjetiska planstrukturerna, där vissa företag beordras utveckla och andra beordras bygga, med centralt bestämda priser samtidigt som företagen ändå är utsatta för stigande marknadspriser på kostnadssidan. Investeringar och orderläge Utvecklingen under de tio år som koncernen har existerat tyder på att den inledningsvis fick ett eget liv som var annorlunda mot vad dess skapare hade tänkt sig. Kanske har statens representanter till slut fått ett visst grepp om verksamheten. Om korruptionen är lägre idag så återstår ändå andra problem att lösa, såsom behov av att investera i modernare utrustning. En uppgift från mars 2017 anger att 15 miljarder RUB ska investeras i de ryska varven men ingen tidshorisont ges. Sankt Petersburg (Amiralitetsvarven för stora fartyg), Krim och Rybinsk lyfts fram. Att de två senare finns med antyder att investeringarna även kommer att gå till varv som idag inte ingår i OSK. I mars 2017 uppgav koncernchefen Aleksej Rachmanov att orderböckerna är fulltecknade fram till 2021 2023. 80 % av intäkterna sägs komma från försvarsbeställningar. Teknisk Und informerar Nr 2 2017 Försvarets Materielverk Sid 25

Igenkänningsuppgift Vad föreställer de fem bilderna? Det är nationaliteterna, fartygsklasserna och individnamnen som efterfrågas. Skicka ditt svar senast 2017-06-02 med e-post till tekniskund@fmv.se. Alla bilderna är tagna på utställningen LIMA 2017 i Malaysia. Bland de rätt inkomna svaren drar vi en vinnare som publiceras i nästa nummer och erhåller ett pris. Bild 1. Bild 2. Bild 3. Sid 26 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 2 2017

Igenkänningsuppgift Bild 4. Bild 5. Förra numrets igenkänningsuppgift, lösningar och vinnare Vinnaren av förra numrets igenkänningsuppgift är Torbjörn Walberg vid TKSE i Stockholm. Hans namn drogs bland de nio läsare som skickade in svar. Alla nio hade samtliga rätt. När det gäller pejlantennsystemet DFA 2450 R med underkomponenter inom signalspaningssystemet MACSS har vi varit flexibla och godkänt såväl system- som komponentsvar. Läsarna utvecklade sina svar på delvis olika sätt. Buren luftvärnsrobot 9K333 Verba. Låghöjdsspaningsradar 48Ja6 K1 Podljot K1. Pejlantennsystemet DFA 2450 R med C ESM pejlantenn och PHO BOS R ESM radar inom det marina signalspaningssystemet MACSS. VHF bandsradar 1L125 Niobij SV. Teknisk Und informerar Nr 2 2017 Försvarets Materielverk Sid 27

Intervju Martin Andersson Chefsingenjör på SPL Marinförband vid FMV. Matteo Perrone Projektledare för forskning och teknikutveckling på undervattensområdet vid FMV. Vart går utvecklingen av obemannade sjöfarkoster just nu? Obemannade ytfarkoster och undervattensfarkoster kan komplettera varandra på så vis att en fjärrstyrd ytfarkost kan bära en trådstyrd eller autonom undervattensfarkost som sjösätts i operationsområdet. Detta möjliggör fjärrstyrning av undervattensfarkoster över längre avstånd. Det vore önskvärt med billigare farkoster, men robusta system med höga prestanda kostar. De militära farkosterna tillverkas i för korta serier för att priserna ska kunna pressas. Det är lättare med farkoster som är till för bevakning eller har en civil tillämpning inom till exempel offshore. Låt oss börja med en viktig distinktion. Det är en stor skillnad vad gäller förutsättningarna mellan ytfarkoster och undervattensfarkoster. De obemannade ytfarkosterna har mycket gemensamt med motsvarande luft- och markfarkoster när det gäller navigation, kommunikation och framdrivning. De obemannade undervattensfarkosterna har istället sina egna utmaningar. De inte kan ta emot radioeller GPS-signaler under vattnet och har inte heller tillgång till luftens syre Martin Andersson och Matteo Perrone. där. Vilka är de främsta uppgifterna för obemannade sjöfarkoster? Minröjning, spaning, bevakning samt att utgöra vapenplattformar och kommunikationsbojar. För undervattensfarkosterna tillkommer kartering, vilket då kan göras dolt, samt att utgöra skenmål eller, vid övningar, ubåtsjaktmål. Vad gör vi idag i Sverige avseende obemannade sjöfarkoster? För båda slagen av obemannade sjöfarkoster går utvecklingen mot längre räckvidder och bättre sensorer. Vi kommer också att få se farkoster som klarar multipla uppdrag. Det innebär att de återvänder till en dockningsstation där de autonomt överför information och laddar batterierna för att sedan gå ut på ett nytt uppdrag. På så vis åtgår ingen tid för sjösättning inför nästa uppdrag. De obemannade ytfarkosterma är i dagsläget framförallt fjärrstyrda och inte autonoma. Utvecklingen handlar om hur ett komplett system eller förband byggs upp där autonoma farkoster är en komponent. De obemannade undervattensfarkosterna utvecklas istället mot ökad autonomitet då fjärrstyrning med tråd gör dem begränsade i räckvidd. Den ökande autonomin handlar om ett utvecklat beslutsfattande utifrån olika infallsvinklar som undvikande av kollisioner, sensorernas förmåga, tolkning och anpassning av spaningen efter upptäckta mål samt att kunna svärma med flera små samverkande farkoster. Det handlar också om att kunna samverka med tidigare utlagda sensornätverk. Tröghetsnavigering är möjlig liksom terrängnavigering och användande av sonar. Det är möjligt att låta farkosten gå upp till ytan och läsa av GPS men bör undvikas. Avseende räckvidden finns en studie som visar att det är tekniskt möjligt att med bränsleceller uppnå 400 nautiska mil med en hastighet om 4 knop i 100 timmar. Vi har ett äldre system för minröjning som betecknas SAM, självgående akustiskt minsvep, är ytgående och styrs från ett moderfartyg. Den verkar genom att simulera en passering av ett fartyg för att få bottenminor att detonera. Röjdykarna använder en mindre, autonom undervattensfarkost, REMUS 100, operativt. Sedan över 15 år pågår också försök med en undervattensfarkost som betecknas AUV62 Sapphires ( Synthetic APerture Processing High REsolution Sonar ). Den finns i ett enda exemplar som har testats i olika konfigurationer för minsökning, spaning, kartering samt som ubåtsjaktmål. Trots att AUV62 inte har införts operativt i den svenska försvarsmakten har den ändå gjort en stor operativ nytta under många år. Den sjösätts från en ränna vid en kaj eller från ett ytfartyg. Den har också provats från en ubåt och kan både skjutas ut ur och tas tillbaka i en torpedtub. AUV62 AT (ubåtsjaktmålet) kommer att införas i Sverige och har sålts till utländska kunder. I FM Minkrigsstudie 2025 finns tankar om ett utvecklat användande av autonoma sjöfarkoster. Vi deltar också i samarbetsprojekt som handlar om standardisering, regelverk och säkerhet samt om att utveckla autonom ruttoptimering. Det gör vi tillsammans med representanter för Italien, Norge, Portugal och Tyskland. Det är tack vare det samarbetet som vi ser så många olika infallsvinklar till hur det autonoma beslutsfattandet ska gå till. Sid 28 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 2 2017