KRISTI FÖRKLARINGS ORTODOXA KYRKA Birger Jarlsgatan 98, Box 19 027, 104 32 Stockholm, tel. 08-15 63 16 www.ryskaortodoxakyrkan.se juli-november 2014 Aktuellt BOTGÖRING:MENINGSLÖS OÄNDLIGHET ELLER ANDLIG INSPIRATION? Vårt liv Församlingsmötets beslut Ärkebiskop Jobs besök Ekumeniska patriarkatet HH Kleopas ny grekisk metropolit för Sverige och Skandinavien GUDSTJÄNST KUNGÖRELSE Nuvarande Kristi Förklarings ortodoxa kyrka invigdes år 1907 och är förklarad för byggnadsminne. Kristi Förklarings ortodoxa församling grundades år 1617. Församlingen ingår i det Ryska Ortodoxa Ärkestiftet i Västeuropa, vars administrativa centrum, Ärkebiskop, Stiftsstyrelse och Teologiska institut Saint-Serge finns i Paris. Sedan år 1931 är stiftet upptaget i det Ekumeniska Patriarkatet i Konstantinopel. Ryska Ortodoxa Kyrkan - Kristi Förklarings ortodoxa församling är ett i Sverige registrerat trossamfund. Kristi Förklarings ortodoxa kyrkas församlingsblad sänds gratis till församlingens medlemmar, vilka erlagt församlingsavgiften 1200:-/år. Övriga som önskar få församlingsbladet bidrar till kostnaderna genom insättning på församlingens plusgiro 15 77 95-6
Prot. Andrej Tkatjev BOTGÖRING:MENINGSLÖS OÄNDLIGHET ELLER ANDLIG INSPIRATION? Artikeln Botgöring utan ånger av prosten Pavel Velikanov har lett till bred diskussion bland ortodoxa i Ryssland vad innebär numera bikten för en flitig kyrkobesökare, vad ska man bekänna och ska man bekänna att goda gärningar förblivit ogjorda? Vi publicerar ett gensvar på artikeln, skrivet av prosten Andrej Tkatjev. Det framgår ständigt och jämt att vår biktpraktik är klart otillräcklig och inte tillfredsställer behoven av en kvalitativ förbättring av det kyrkliga livet och kyrkobesökarnas inre växt. Om man hamnar hos en särskilt eldig biktfader, som börjar borra kilometerlånga hål i själen i hopp om att finna något att anmärka på, då kan man samla ihop ett helt berg. Men de erfarna vet att sådana djupdykningar i själens innersta i regel inte slutar med något gott. Den optimala listan över synder vandrar från hand till hand och återspeglar helt organiskt både själens typiska tillstånd och dess allmänna skröplighet. Så skriver prosten Pavel Velikanov i sin artikel Botgöring utan ånger. Han fortsätter: När jag var nyinvigd präst försökte jag övertyga församlingsmedlemmarna om hur synnerligen viktigt det var med noggranna förberedelser inför varje bikt, samvetsprövning i enlighet med biktböcker och en detaljerad lista med försyndelser inför avlämnandet till prästen. Men sedan gjorde jag en helt oväntad upptäckt: i något skede av en persons kyrkliga liv blir detta utochinvändande av själen en så invand sak som morgonspagaten för en gymnast. Dessutom är den verkliga innebörden av detta öppnande av själen inför biktfadern oändligt avlägsen från verklig botgöring, och Gud ske lov. Man har vänt ut och in på själen och tittat: har inte något nytt kommit till? Nej, allt är normalt. Så man vänder tillbaka själen och skickas till nattvarden. Dessa ord är, som jag tror, födda ur medlidande prästerfarenhet och påvisar ett allvarligt problem - inte så mycket löser som just påvisar. Även jag ska säga vad jag anser om detta. Schablonmässighet och maskinmässighet torkar ut livet. I kyrkan verkar de rent mördande. Precis som en mannekäng inte är en människa så är ett mekaniskt iakttagande av vanor och ritualer inte något andligt liv. Den schablonmässighet som imiterar liv men inte är liv visar sig i fråga om bikten i synnerhet i följande:
Inlärda biktformler upprepas, utan hopp om verklig förbättring (meningslös oändlighet). Bikten har förvandlats till ett passerkort till nattvarden, På ett otillåtligt sätt har man sammanblandat bikten som sådan med den praktik att bikta sig ofta som tillämpas i kloster. Detta gör prästen till en självutnämnd starets. Detta ligger på ytan. På djupet finns ännu mer. Inget tålamod, ingen ödmjukhet, jag ber förstrött, älskar inte min nästa det är inte längre själens skrik, utan klyschor som enligt gammal vana vandrar från papper till papper, från bikt till bikt. I sig kan dessa ord vara helt seriösa diagnoser av det inre livet, men som daggen inte tål solljuset tål de inte ständig upprepning. De måste vara underförstådda, får inte upprepas gång på gång. Annars går innebörden förlorad. Kan ni föreställa er att en människa säger: Jag hade tidigare inte tålamod och ödmjukhet. Nu har jag det. Men kärlek har jag inte, än så länge. Ska jag bikta mig om det? Sådana ord är otänkbara. Tålamod, ödmjukhet, omtänksamhet och kärlek kommer alltid att fattas oss. Varför då upprepa dessa självklarheter gång på gång? En sådan botgöring andas meningslös oändlighet, mekanisk upprepning utan slut. En människa kan säga: Jag har bedrivit otukt. Det smärtar mig, och jag gråter. Jag vill inte leva i synd och har en vilja till botgöring. Jag vill inte upprepa denna synd. Jag skäms så. Detta anser jag vara botgöring, eller snarare en del av den. Man kan och ska tänka och tala så. Men man kan inte säga: I min bön saknades kärlek och omtanke. Jag bekänner detta. Nu kommer det att finnas kärlek och omtanke hos mig. Det skulle låta dumt och sjukt för oss om sådant tal hördes under epitrakilien. Men det är just detta som är underförstått när vi kräver att formeln om avsaknad av viktiga dygder upprepas gång på gång. En människa kan i åratal hävda inför evangeliet att han inte känner ödmjukhet, men samtidigt hata svärdottern, anse sig vara bättre än alla andra och vänta på den dag då Amerika sjunker ned i havet och alla syndare nedsänks i het tjära. Allt detta kommer att leva i denna människa på en gång. Oläkta sår förbinds med vackra ord från bra böcker. Hur mycket bättre är det inte att ägna sig åt sig själv och känna sina egna själsliga brister, att inte nämna det som finns hos alla (till exempel högfärd), utan det som finns hos dig just nu (till exempel knorrande om tilltagande sjukdomar). En människa säger inte vid bikten jag är stolt utan jag är högmodig. Det låter på något sätt schablonartat och livlöst, som enligt instruktion. Det drar kallt om sådan botgöring. Någon annan suckar: Jag är trött, fader. Trött. Men jag tappar inte modet. Jag ska klara mig. Vid dessa ord känner du värme, eftersom de är enkla. Allt som är enkelt luktar varmt bröd. Präster som drivs av törst efter stor andlighet kräver verkligen ofta av människor något slags oerhörd botgöring, men glömmer på ett märkligt sätt den skillnad som finns mellan eremiten Antonios den store och invånarna i chrusjtjovkorna i distriktscentrets utkant. Det finns
något opedagogiskt, oförnuftigt och taktlöst i dessa krav på en enkel människa att göra något stort och mäktigt värdigt en helig person, dessutom genast och utan förberedelse. Den biktpraktik som förutsätter att man följer själens rörelser under dagens lopp och vakar över sig själv, som förutsätter Guds minne och förberedelse inför biktfaderns dom det är en sällsynthet till och med i klostren. En sådan praktik kräver en ömsesidig mognad hos prästen och det kristna biktbarnet. Dessutom kräver den av prästen stor erfarenhet och närapå helighet och av biktbarnet en självuppoffrande själ. Det är sällsynt och ingenting man kan dra kopior av. Om prästen är högandlig och biktbarnet svagt och blint, som en nyfödd kattunge, då behövs det kärlek och försiktighet från pastorns sida. Kärlek, försiktighet och tid. Om lekmannen är sträng mot sig själv, märkt av livet, erfaren, påläst och inte exalterad, men prästen är något svag, då behövs det klokhet och förståelse från lekmannen han är inte hos en starets i en klostercellen, utan på knäna inför evangeliet. Han biktar sig, tar emot välsignelsen och Gud ske lov! Kristus lever! Om både biktfadern och biktbarnet är seriösa och erfarna behövs inga överflödiga ord. Det som ska ske sker. Det är en tyst glädje, med tårar i ögonen. Om biktfadern är oerfaren och biktbarnet grönt, om båda har proppat sig fulla med olika citat och fruktar världens undergång, om det är svårt att tala med dem en och en och man måste börja från noll hur många karikatyrer kan inte detta ge upphov till? Det är hemskt att tänka. Till en människa som ännu inte har läst evangeliet säger man bekämpa dina lidelser utan att förklara hur. Till en människa som just har lärt sig Fader vår och ännu inte har förstått innebörden säger man skapa en klok bön. Med andra ord: man kräver en förstaklassare på högskolekunskaper och skäller dessutom på honom. Så gör man i skolan också man höjer ribban och kravnivåerna, som om målet var att sätta en massa underbarn till världen, men utbildningsnivån bara faller och faller. En höjning av kraven utan kärlek och fördragsamhet leder inte människor uppåt, utan stympar dem och undanröjer de rester av liv som ännu finns. Människor vill ta emot nattvarden och är rädda. Vad ska jag säga vid bikten? Jag har nog inte syndat särskilt. Och så börjar man peta ur sig sådant som man kan skriva på en lapp: Jag saknar kärlek och tålamod, jag dömer andra människor, jag föräter mig. Det är ingen sund företeelse. Där finns ingen enkelhet, utan ett falskt silande av myggor. När ni märker detta, tvivla inte kamelen är redan svald. I stället för att glädjas åt att det inte finns några särskilda synder att bekänna för den som vill ta emot nattvarden skrämmer vi bokstavligen människorna och kräver att de alla som en öser upp ton av dold smuts.
Äkta botgöring det är många tårar och få ord. Hos oss är det vanliga den motsatta situationen många ord, men torra ögon. Och djup botgöring med inre smärta och tårar kan sannerligen inte upprepas med samma regelbundenhet som kvällsbönen läses med. Vilken trämänniska måste man inte vara för att inte förstå: djup botgöring är ett sällsynt under och en gåva, inte en regelbunden sysselsättning, som ett tandläkarbesök. Prästen själv får aldrig glömma sin tidigare erfarenhet och förhålla sig schablonmässigt till människors bikt, synder, tårar och öppnade hemligheter. Prästen är ju inte bara någon som tar emot bikten. Han behöver själv bikt. Om det är så, då kan man lära sig mycket genom medlidande. Och om inte, då finns inget läkemedel mot denna olycka. En tonsättare blev en gång belönad av kommunistiska ledare för framgångar i skapandet. Han får en medalj på bröstet och blir tillfrågad: Hur lång tid behövde ni för att skriva er senaste sång? Tonsättaren svarar: Under nattlig inspiration fyra timmar. Aha, då kan ni skriva sex sådana sånger på ett dygn, om ni skrev en på fyra timmar, blev genmälet till tonsättaren, som blev alldeles paff. Det framstår för oss som komiskt att något så elementärt som inspirationens oförutsägbarhet är oförståeligt för en dum människa av denna typ. Men vem skrattar ni åt? Åt er själva. Man måste studera i många år och därefter tänka och våndas med svag skaparlåga i åratal för att till slut nedkomma med ett mästerverk. Mästerverket skapas inte på fyra timmar, utan skrivs ned på fyra timmar. Att skapa det tar åratal. Så är det även med botgöringen. Man måste arbeta hårt och plågas, gradvis gå över från mjölk till fast föda, lida och kämpa för att en gång komma fram till förändring och vändning. Botgöring är ett mäktigt skapande, och en aldrig så vacker plan i bolsjevistisk anda, med ett schema över kraven och en reglering av suckarna, är här helt opassande. VÅRT LIV Församlingsmötets beslut Enligt Kyrkorådets beslut har Kristi Förklarings församlingsmötet ägt rum den 18 maj 2014, efter den Gudumliga liturgin. I samband med dagordningen har två nya medlemmar till kyrkorådet valts, med anledning av att mandattiden har löpt ut för Per Olson och Kira Billman. Kyrkoherden har å församlingens vägnar tackat Per och Kira för all hjälp och tjänst de gjorde för kyrkan under många år. Efter sluten röstning har Alexandra Lakomova och Matias Milder valts till nya medlemmar i Kyrkorådet. Lycka till! Församligen har utnämnt en arbetsgrupp som skulle organisera skollokalens renovering. Renoveringen är redan utfört med frivillig hjälp av många vänner, bröder och systrar. Det var ett utmärkt arbete. Varmt tack! Ärkebiskop JOBs pastorala besök i augusti
Den 18, 19 och 20 augusti kommer vår nye ärkebiskop Job av Telmessos, den Ekumeniske patriarkens exark, att utföra sitt första pastotala besök i vår Kristi Förklarings församling i Stockholm. Den 19 augusti, vår församlingsfest, skall Ärkebiskopen leda den Gudomliga liturgin i gemensam bön med präster, diakoner och representanter från olika stift. Ärkebiskop Job kommer att besöka även Heliga Korsets sketan i Vavd, samt möta andra ortodoxa biskopar i Stockholm. STIFTET Ny prost för Skandinavien Med beslut av ärkebiskop Job har prästen Angel Velitchkov från 1 maj 2014 utnämnts till prost för Skandinavien inom vårt stift. Detta är en administrativ tjänst för bättre organisation och kontakt med stiftet och Ärkebiskopen. EKUMENISKA PATRIARKATET Metropolit KLEOPAS Ny grekisk metropolit för Sverige och Skandinavien Den nya metropoliten Kleopas av Sverige och Skandinavien vigdes i Konstantinopel den 21 maj, enligt beslut av Heliga Synoden i Fanar. Hans installation som metropolit av Sverige och Skandinavien ägde rum i metropolitkyrkan i Stockholm lördagen den 14 juni. Vår församling presenterades av f. Angel och flera församlings medlemmar. Metropolit emeritus Pavlos Menevisoglou, som har tjänstgjort fyrtio år som metropolit av Sverige och Skandinavien, har tilldelats titeln metroplit av Amaseia. Metropolitdömet har sedan 1976 sitt säte i St. Georgios metropolitkyrka i Stockholm och omfattar Sverige, Norge, Danmark och Island. För närvarande ansvarar metropolitdömet för de grekisk-ortodoxa och finsk-ortodoxa församlingarna på dess territorium. Metropoliten är också ordförande i Skandinaviska ortodoxa biskopsmötet som grundades 2011. Пожертвования можно пе речислять на plusgiro 15 77 95-6.