Kommentar till tentamen i processrätt den 17 januari 2017 Del I Fråga 1 a) Allmänt forum i tvistemål är enligt RB 10:1 tingsrätt där svaranden har sitt hemvist, 1 vilket alltså är Malmö tingsrätt då Bertil bor i Malmö. Det finns dock i RB konkurrerande regler till den allmänna forumregeln. Enligt RB 10:8 får talan i anledning av skadegörande handling väckas vid rätten i den ort, där handlingen företogs eller skadan uppkom. Eftersom både den skadegörande handlingen företogs i Stockholm och skadan uppkom här är det möjligt att med stöd av denna regel väcka talan i Stockholms tingsrätt. 2 Både Malmö tingsrätt och Stockholms tingsrätt är alltså rätt forum. (3 p.) b) Bertil har gjort en invändning om att det föreligger litispendens (RB 13:6). 3 Föreligger litispendens? Litispendens förutsätter att parterna är desamma och att talan i de både processerna förs om samma sak. I det aktuella fallet är parterna desamma. Förs det i processerna talan om samma sak? Grunden i de bägge processerna är visserligen liknande, och berör frågan om Bertil varit vårdslös eller ej. Det rör sig om samma skadevållande handling. Det är emellertid fråga om två olika skador. I Malmö tingsrätt förs talan om sjukvårdskostnader. I Stockholms tingsrätt är fråga om inkomstförlust. Olika skador anses vara olika saker. 4 Det är således inte fråga om samma sak, och därför föreligger inte litispendens. (3 p.) c) Att förena flera olika käromål i en och samma rättegång kallas kumulation. 5 Det rör sig i det aktuella fallet om flera olika käromål mot samma svarande, där käromålen stödjer sig på väsentligen samma grund. Eftersom käromålen inte väckts samtidigt går det inte att tillämpa RB 14:1. 6 RB 14:6 skulle dock kunna vara tillämplig. Enligt RB 14:7 krävs för kumulation emellertid att målen väckts vid samma domstol, och så har inte skett här. Det är dock enligt RB 14:7a möjligt att genom ansökan till HD få till stånd en förening av målen, om detta har väsentliga fördelar för handläggningen och inte innebär betydande olägenhet för någon part. Huruvida dessa kriterier är uppfyllda eller ej i det aktuella fallet kan dock diskuteras. Anna 1 Rättegång II (9 u.) s. 25. 2 Rättegång II (9 u.) s. 38. 3 Rättegång III (7 u.) s. 265. 4 Rättegång III (7 u.) s. 214. 5 Rättegång II (9 u.) s. 188. 6 Rättegång II (9 u.) s. 195.
kan anföra att det är besvärligt och kostsamt (för bägge parter) att det förs två parallella processer. Det skulle innebära kortare tidsåtgång om det var fråga om en enda process. Vidare kanske till stor del samma bevisning kommer att åberopas i de bägge rättegångarna. Bertil kan dock anföra att det är betydande olägenhet för honom att processa i Stockholms tingsrätt. Ett alternativ till att ansöka till HD om kumulation skulle kunna vara att återkalla talan i Malmö tingsrätt och komma med ett nytt yrkande i den pågående processen i Stockholms tingsrätt om ersättning för sjukvårdskostnader. Detta nya yrkande borde vara tillåtet med stöd av RB 13:3 st. 1 p. 3 då det rör sig om ett nytt yrkande på väsentligen samma grund (den skadegörande handlingen är densamma varför det alltså är väsentligen samma grund). Detta förutsätter dock att återkallelsen leder till att målet avskrivs (det vill säga inte prövas i sak). 7 Om Anna återkallar sin talan ska enligt RB 13:5 målet ändå prövas om Bertil yrkar det. 8 Om Bertil yrkar detta kommer alltså målet inte att avskrivas. I så fall är det inte möjligt att komma med yrkande om sjukvårdskostnader i Stockholms tingsrätt, då litispendens skulle föreligga. (3 poäng. Det går att uppnå full poäng även om man bara argumenterar för ett av alternativen) Fråga 2 RB 27:23 a stadgar att om det vid hemlig teleavlyssning har kommit fram uppgifter om ett annat brott än det som har legat till grund för beslutet om avlyssning, får förundersökning inledas på grund av dessa uppgifter endast om det är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver för brottet eller det finns särskilda skäl. Ringa narkotikabrott är straffbart endast med böter eller högst sex månaders fängelse. Alltså får informationen som framkom via avlyssningen inte användas för att inleda förundersökning avseende detta brott. Beslutet att inleda förundersökning var således felaktigt. Det kan inte sägas föreligga särskilda skäl att använda informationen. 9 Uppgifterna får även användas för att förhindra brott. Möjligen kan man argumentera för att det är av vikt att förhindra att Conny röker narkotikan vid senare tillfälle. Detta är dock tveksamt då det ändå rör sig om samma straffbestämmelse. 10 När poliserna påträffar Conny utanför Thomas Ståhls lägenhet så är Conny troligen att anse som skäligen misstänkt för ringa narkotikabrott. Han borde då ha delgivits denna misstanke enligt RB 23:18 samt underrättats om sina rättigheter enligt 12 Förundersökningskungörelsen. 11 Poliserna genomför en husrannsakan hemma hos Conny. För husrannsakan krävs enligt RB 28:1 st. 1 att det finns anledning anta att ett brott på vilket fängelse kan följa har begåtts samt 7 Rättegång II (9 u.) s. 171. 8 Rättegång II (9 u.) s. 172. 9 För exempel på vad som menas med särskilda skäl, se Rättegång III (7 u.) s. 100. 10 En student som hittar lagrummet och argumenterar för att särskilda skäl finns, eller att uppgifterna får användas för att förhindra brott, kan dock ändå få full poäng. 11 Rättegång V (8 u.) s. 134.
den hos vilken husrannsakan sker är skäligen misstänkt för detta. 12 Husrannsakan får företas i syfte att söka efter föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller annars för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet. I föreliggande fall har polisen inte alls någon bild av vad för brott som skulle ha varit begånget. Någon bevisning för att ett brott skulle ha begåtts föreligger inte heller. Poliserna letar i brottsuppdagande syfte efter något förbjudet, det handlar inte om att utreda brott som faktiskt begåtts. Därför finns det inte anledning anta att brott begåtts och att Conny skulle vara skäligen misstänkt för detta. Husrannsakan sker alltså utan laga stöd. Enligt RB 28:4 meddelas förordnande om husrannsakan av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Polisman får företa husrannsakan utan sådant förordna om det är fara i dröjsmål (RB 28:5). Av frågan framgår inte vilka befogenheter poliserna har inom ramen för polismyndigheten. 13 Det går alltså inte att säga att polismännens agerande är felaktigt då de inte har befogenhet att inleda förundersökning och vara förundersökningsledare. Husrannsakan ska dock företas inom ramen för en förundersökning och ett formellt beslut om detta borde ha fattats. Connys samtycke dispenserar inte från kravet på att laga skäl ska krävas för husrannsakan, RB 28:1 st. 3. 14 Enligt RB 23:12 får inte under förhör i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande i viss riktning användas hot, eller förespeglingar om särskilda förmåner. Hotet om gripande av Åsa samt att ge henne och Conny förmåner om hon uttalar sig om väskan strider mot detta lagrum. 15 Beslagen av breven mellan närstående är förbjudna enligt RB 27:2 st. 2. Förbudet är tillämpligt i förevarande fall då något minimistraff inte är föreskrivet för narkotikabrott (Narkotikastrafflagen 1 ). Datorn är däremot att se som ett föremål. Beslagsförbudet gäller endast skriftliga handlingar. Därför finns inget förbud mot att beslagta datorn, även om den kan innehålla e-post mellan närstående. 16 Därtill krävs att datorn skäligen kan antas ha betydelse för att utreda brott, RB 27:1. Då inget konkret föreligger som tyder på att Conny ägnar sig åt försäljning av narkotika, är det tveksamt om datorn verkligen skäligen kan antas ha betydelse för utredning av brott. Det krävs även att det är proportionerligt att ta datorn i beslag, RB 27:1 st. 3. 17 Vad som talar för att datorn ska tas i beslag är vikten av att kunna undersöka om det i datorn finns e-post rörande narkotikaförsäljning. Detta ska dock vägas 12 Rättegång III (7 u.) s. 114. 13 Av 4 Polislagen (1984:387) framgår att regeringen bestämmer vad som avses med polisman. Av 2 polisförordningen (2014:1104) framgår att begreppet polisman innefattar såväl rikspolischefen som polisassistenter. 14 Rättegång III (7 u.) s. 119. 15 Rättegång V (8 u.) s. 128. 16 Rättegång III (7 u.) s. 113. 17 Rättegång III (7 u.) s. 48 och s. 87
mot att en dator typiskt sett innehåller mycket integritetskänsligt material, bland annat den e- post som Åsa nämner. Hade husrannsakan skett med laga stöd kunde beslag verkställts med stöd av RB 27:4 st.1. Nu skedde emellertid husrannsakan utan laga stöd. Föremålen skulle dock kunna tas i beslag enligt RB 27:4 st. 2, då de i annat fall påträffas. Man kan även diskutera om Conny och Åsa borde ha givits möjlighet att överlägga med en försvarare innan de förhördes. De har visserligen inte delgivits misstanke för brottet när de hörs, men av omständigheterna framgår att de ändå är att se som misstänkta, om än av lägre misstankegrad, och därför hörs upplysningsvis. Det kan diskuteras om rätten till försvarare till följd av Europadomstolens praxis inträder redan i detta skede. 18 (9 p.) Del II Fråga 3 a) Inom straffprocessen gäller dispositionsprincipen i mindre utsträckning än i dispositiva tvistemål. Straffprocessen präglas i stället av officialprincipen, vilken innebär att rätten ex officio kan företa en processhandling (eller underlåta sådan) även om ett yrkande inte har framställts av parterna. 19 Domstolen får eller ska således vara självständigt verksam i rättegången. 20 Domarens möjlighet att vara självständigt verksam i processen, även rörande utredningen av skuldfrågan, kommer till uttryck i flera bestämmelser i RB. Exempel på dessa är: 21 RB 46:4 st. 2 Rätten ska se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver samt genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter. 22 RB 39:1 om syn eller besiktning. 23 RB 40:1 om anlitande av sakkunnig. 24 18 Rättegång V (8 u.) s. 141. 19 Rättegång I (9 u.) s. 61 och 70. 20 Rättegång IV (7 u.) s. 56. 21 Rättegång I (9 u.) s. 79 och Rättegång IV (7 u.) s. 55 och 278. 22 Rättegång IV (7 u.) s. 200 ff. 23 Rättegång IV (7 u.) s. 276 ff. 24 Rättegång IV (7 u.) s. 285 ff.
(3 p.) RB 35:7 om avgränsningar i utredningen genom avvisade av bevisning. 25 RB 45:11 om att förundersökningen ska fullständigas eller att förundersökning ska företas (se även RB 46:12). 26 RB 45:12 om annan förberedande åtgärd (se även RB 46:12, RB 51:12 st. 1 och RB 55:15 p. 2). b) Enligt RB 46:4 st. 2 ska rätten se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i målet. Genom frågor och påpekanden ska rätten försöka att avhjälpa otydligheter och ofullständigheter. Bestämmelsen ger uttryck för att ett visst utredningsansvar åvilar domstolen. 27 Utredningsansvaret uttrycks vidare i RB 35:6, en bestämmelse som ger domaren möjlighet att under målets handläggning påverka omfattningen av utredningen i skuldfrågan. 28 Frågan om domstolarnas utredningsansvar är omdiskuterad, särskild vad gäller skuldfrågans utredning. Även om få domare idag i praktiken utnyttjar möjligheten att påverka omfattningen av utredningen i brottmål råder det fortfarande viss osäkerhet avseende gränserna för domstolens ansvar, 29 särskilt då det gäller utredning som kan vara till nackdel för den tilltalade. 30 Innan nya RB:s tillkomst hade domaren en mer aktiv roll. 31 Avsikten med RB var bl.a. att avskaffa domarens inkvisitoriska roll till förmån för ett ackusatoriskt förfarande. 32 Ändock kvarstod i förarbetena till RB stöd för tanken att rätten ska ha ett långtgående utredningsansvar i brottmål. Med tiden har dock domstolens utredningsansvar i praktiken minskat mot bakgrund av den ackusatoriska processordningen samt ett ökat partsansvar. Idag torde man kunna påstå att det huvudsakliga ansvaret för att utreda brott åvilar åklagare och polis. 33 Till stöd för ett bibehållet utredningsansvar för domstolen kan man t.ex. anföra de svårigheter som det innebär för åklagaren att vara lika aktiv till den tilltalades förmån som till dennes nackdel under handläggningen. 34 Detta gäller särskilt under rättegången. Mot bakgrund av rättssäkerhetsintressen kan man således framföra att domstolen ska verka för utredningens fullständighet. Ett ökat ansvar för utredningen i brottmål kan dessutom sägas grunda sig på föreställningar om att samhällsintresset är större i brottmål och att en fällande brottmålsdom kan vara mer ingripande för den enskilde. Av denna anledning måste rättsväsendet skapa särskilda garantier mot felaktiga brottmålsdomar. 35 Ett annat argument återfinns i syftena med 25 Rättegång IV (7 u.) s. 37 ff. 26 Rättegång V (8 u.) s. 185. 27 Rättegång V (8 u.) s. 200. 28 Rättegång I (9 u.) s. 73 och Rättegång IV (7 u.) s. 55. 29 Rättegång I (9 u.) s. 70 och 73 och Rättegång V (8 u.) s. 185. 30 Rättegång V (8 u.) s. 201. 31 Rättegång V (8 u.) s. 107. 32 Rättegång I (9 u.) s. 71. 33 Rättegång I (9 u.) s. 71 och 73 och Rättegång IV (7 u.) s. 54. 34 Rättegång I (9 u.) s. 79 och Rättegång V (8 u), s. 201 35 Rättegång IV (7 u.) s. 56 och Rättegång I (9 u), s. 73 och 79.
officialprincipen, dvs. att det är domaren som ska garantera att rättssäkerheten upprätthålls och att materiellt riktiga domar meddelas. Ansvaret för att motverka att oskyldiga döms blir i detta avseende centralt och ansvaret tilltar ju grövre brott som prövas. 36 Ett annat argument är att ett begränsat utredningsansvar för domstolen i praktiken kan leda till ett ökat ansvar för den tilltalade vad gäller utredningens fullständighet. Detta är inte förenligt med oskyldighetspresumtionen i art. 6.2 EMKR. 37 Argument emot ett utredningsansvar som grundar sig på att vi idag har en specialiserad yrkeskår av åklagare samt en ökad förekomst av kompetenta försvarare kan ur detta perspektiv sägas förbise fall då t.ex. sådana försvarare saknas eller då åklagaren av olika skäl inte utför samhällets talan på ett korrekt sätt. Sådana argument tar inte heller hänsyn till försvararnas individuella skicklighet och erfarenhet. Man kan slutligen argumentera för att domaren, som iakttar processen från parkett, har lättare att se eventuella brister i utredningen. 38 Emot ett bibehållet utredningsansvar för domstolen kan man t.ex. anföra att möjligheten för domare att komplettera utredningen i skuldfrågan sällan utnyttjas i praktiken. 39 Vidare talar EKMR:s krav på ett kontradiktoriskt förfarande 40 och kravet på en oavhängig och opartisk domstol (art. 6.2 EKMR) emot domstolens utredningsansvar. Om domstolen aktivt medverkar i utredningen kan även likställdhetsprincipen åsidosättas. 41 Rättens utredningsansvar kan vidare inte sägas överrensstämma med domstolens funktion i den ackusatoriska processen, dvs. en opartisk och neutral domstol. 42 För det fall domstolen aktivt bedriver utredning kan det ge intrycket av att domaren inte är objektiv. 43 En fördelning av ansvaret kan således skapa en tydlighet vad gäller rollfördelningen. Man kan även anföra att utvecklingen av åklagar- och polisväsendet samt en ökad frekvens av offentliga försvarare motiverar att domstolen ska inta en mer passiv roll. 44 I brottmål görs dessutom en stor del av förberedelsearbetet under förundersökningen och åklagaren ska redan vid förundersökningen beakta omständigheter som talar till förmån för den tilltalade (RB 23:4 och 20:2 st. 3). 45 För det fall domaren självmant kompletterar utredningen kan man även argumentera för att detta skapar rättsosäkerhet. För det första kan den enskilde domarens egen uppfattning leda till att lika fall inte behandlas lika och att processen därmed blir oförutsägbar. För det andra är det svårt att i förväg förutse om en åtgärd är till den tilltalades för- eller nackdel. 46 Man kan dessutom argumentera för att domarens möjlighet att genomföra en objektiv bevisprövning minskar med ett ökat utredningsansvar, dvs. att domarens möjligheter att överblicka bevisningen minskar om denne är alltför aktivt engagerad i utredningen. 47 Slutligen kan man ur ett ekonomiskt perspektiv anföra att ett ökat utredningsansvar skulle innebära en ekonomisk orimlighet för domstolarna. (6 p.) 36 Rättegång V (8 u.) s. 107. 37 Rättegång IV (7 u.) s. 150 38 Rättegång V (8 u.) s. 201. 39 Rättegång I (9 u.) s. 70 och 73, Rättegång IV (7 u.) s. 55 och Rättegång V (8 u.) s. 185. 40 Rättegång IV (7 u.) s. 30 ff. 41 Rättegång V (8 u.) s. 108 och Rättegång IV (7 u.) s. 33. 42 Rättegång I (9 u.) s. 70 f och 74 ff, Rättegång IV (7 u.) s. 56 och Rättegång V (8 u.) s. 107. 43 Rättegång V (8 u.) s. 200. 44 Rättegång V (8 u.) s. 107. 45 Rättegång I (9 u.) s. 79. 46 Rättegång V (8 u.) s. 201. 47 Rättegång IV (7 u.) s. 55.
Fråga 4 Frågan handlar om precisionen i åklagarens gärningsbeskrivning, en omständighet som kan diskuteras och problematiseras ur flera olika perspektiv. Ur ett processrättsligt perspektiv kan man inledningsvis framhålla att det i RB 45:4 anges att åklagaren i sin stämningsansökan bl.a. ska uppge den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess förövande (p.3). Det finns ingen regel som stadgar hur konkretiserad en gärningsbeskrivning bör vara. Normalt sett krävs dock att yttre omständigheter, så som tid och plats, blir preciserade och utredda. 48 Detta gör att gärningens individualisering utgör ramen för domstolens prövning i enlighet med RB 30:3 och en dom får inte avse annan gärning än den för vilken talan om ansvar i behörig ordning har förts. 49 En vaghet i gärningens individualisering kan således leda till svårigheter avseende: vad som är rättskraftigt avgjort (RB 30:3 res judicata), 50 frågor om litispendens (RB 45:1 3 st.) 51 samt åklagarens möjlighet att ändra talan i enlighet med RB 45:5. 52 Vidare kan man diskutera vilken betydelse en vaghet i gärningsbeskrivningen kan få för den tilltalade. I EKMR art. 6 ges uttryck för kontradiktionsprincipen. Denna princip innebär att den tilltalade ska veta vad anklagelsen innebär samt få tillfälle att bemöta och yttra sig över allt material och all bevisning i syfte att utarbeta ett effektivt försvar. 53 En förutsättning för detta kan sägas vara just gärningsbeskrivningens konkretion. Även principen om parternas likställdhet kan nämnas, vilken innebär att parterna ska ha samma möjlighet att utföra sin talan, t.ex. ha samma möjlighet att lägga fram bevisning. 54 En vaghet kan göra det svårt för den tilltalade att framlägga alibibevisning. 55 Å andra sidan kan man argumentera för att en vaghet kan verka för den tilltalade då t.ex. vagheten kan komma att beaktas vid domstolens bevisvärdering och i vissa fall leda till att åtalet ogillas. 56 Ur ett samhälleligt perspektiv kan man diskutera intresset av en effektiv brottsbekämpning kontra intresset av rättssäkerhet. 57 Rättssäkerhetsintresset präglar den svenska straffprocessen på flera sätt, t.ex. genom att åklagaren bär bevisbördan, 58 det högt ställda beviskravet (se in dubio pro reo 59 ) och oskyldighetspresumtionen. 60 Man kan diskutera rättssäkerhetsintresset mot bakgrund av vad som är möjligt att utreda vid vissa typer av brott (även samhällsekonomiska och folkhälsoperspektiv har beaktats). Mot bakgrund av att det inte finns en regel som stadgar hur pass preciserad en gärningsbeskrivning bör vara samt vissa kända 48 Rättegång II (9 u.) s. 146. 49 Rättegång I (9 u.) s. 49 och Rättegång II (9 u.) s. 144 ff. 50 Rättegång I (9 u.) s. 51, Rättegång II (9 u.) s. 15 och Rättegång III (7 u.) s. 171 ff och 240 ff. 51 Rättegång II (9 u.) s. 15 och Rättegång III (7 u.) s. 265 ff. 52 Rättegång II (9 u.) s. 137 f. 53 Rättegång II (9 u.) s. 146 ff och Rättegång IV (7 u.) s. 30 ff. 54 Rättegång IV (7 u.) s. 33. 55 Rättegång II (9 u.) s. 148 och Rättegång IV (7 u.) s. 31. 56 Rättegång II (9 u.) s. 148. Se t.ex. NJA 2005 s. 712. 57 Rättegång I (9 u.) s. 30 f. 58 Rättegång IV (7 u.) s. 150 ff. 59 Rättegång I (9 u.) s. 78. 60 Rättegång IV (7 u.) s. 150.
och identifierade utredningssvårigheter vid vissa typer av brott har en särskild praxis utvecklats. Denna praxis innebär att man har godtagit att vissa omständigheter, så som tid och plats för gärningens förövande, inte har kunnat anges exakt. Detta gäller t.ex. narkotikabrott, upprepade våldsbrott och sexualbrott. De senare brotten karaktäriseras ofta av en serie övergrepp av likartad karaktär under samma förhållanden varför en individualiseras kan vara svår. 61 Dessutom begränsas inte sällan bevisningen till endast parternas uppgifter. Dessa särskilda svårigheter, knutna till vissa brottstyper, kan diskuteras mot bakgrund av frågor som bevisbörda och beviskrav. (9 p.) 61 Rättegång II (9 u.) s. 147.