SVENSKA FREDSFRÄMJANDE INSATSER: FÖRR OCH NU Sanaa Rehman
INNEHÅLL 1. INLEDNING 4 2. FREDSFRÄMJANDE INSATSER: BETYDELSE OCH OMFATTNING 4 3. DEN SVENSKA FREDSFRÄMJANDE INSATSEN: OMFATTNING OCH MÅL 6 3.1 ICKE-STATLIGA AKTÖRER FÖR FRED 8 3.2 POLITISKA MÅLSÄTTNINGAR 9 4. ORGANISATIONER SOM LEDER FREDSFRÄMJANDE INSATSER 11 4.1. FÖRENTA NATIONERNA (FN) 11 4.2. NORDATLANTISKA FÖRDRAGSORGANISATIONEN (NATO) 11 4.3. EUROPEISKA UNIONEN (EU) 12 5. DET VIDGADE SÄKERHETSPERSPEKTIVET OCH BEHOVET AV NYA 12 FREDSFRÄMJANDE INSATSER 6. SVERIGE I SAMTIDA FREDSFRÄMJANDE INSATSER 13 6.1 AFGHANISTAN/ISAF 13 6.2. KOSOVO- KFOR-EULEX 14 6.3. SOMALIA- EU NAVFOR OPERATION ATLANTA 17 7. LITTERATUR 18 BILAGA 1. ÖVERSIKT ÖVER SVENSKT DELTAGANDE I FREDSFRÄMJANDE INSATSER 22
FÖRBERED DIG PÅ ETT VIKTIGT ARBETE 1. INLEDNING Sverige har en lång och traditionsrik historia av deltagande i fredsfrämjande insatser. Redan år 1948 bidrog Sverige med observatörer till FN:s observatörsgrupp United Nations Truce Supervision Organization (UNTSO) i syfte att övervaka eldupphöravtalet i Suez och att underlätta för medlingen mellan Israel och de arabiska grannländerna. Sverige har sedan dess engagerat sig i fredsfrämjande insatser i över 60 länder och omkring 100 000 svenskar har tjänstgjort i dessa insatser (Försvarsmakten, 2006). Den ledande aktören i de allra flesta insatserna har varit FN, men under de senaste åren har Sverige även deltagit i fredsfrämjande insatser under ledning av andra internationella och regionala organisationer såsom Nato och EU. Denna text syftar till att på ett övergripande vis beskriva svenska fredsfrämjande insatsers omfattning, målsättning och karaktär. Följande text bör i första hand ses som utbildningsmaterial för de som kan tänka sig att genomföra utlandstjänst, men vänder sig även till dem som är intresserade av att få en övergripande beskrivning av svenska fredsfrämjande insatser, från förr och nu. 2. FREDSFRÄMJANDE INSATSER: BETYDELSE OCH OMFATTNING Begreppet fredsfrämjande insatser (Peace Support Operations) används enligt svensk terminologi och även i FN-sammanhang som ett samlingsbegrepp för olika typer av insatser som sätts in i en konfliktsituation för att bevara eller framtvinga fred samt för att förebygga konflikt (Lund, 1996). Trots att begrepp såsom fredsbyggande och fredsbevarande ofta tillämpas utan åtskillnad, skiljer sig begreppens innebörd avsevärt. De olika fredsfrämjande insatserna används i olika faser, med skilda syften och åtgärder. Begreppet fredsfrämjande insatser finns inte i FN:s stadga, utan brukar refereras till kapitel 6½ som emellertid inte existerar men som infaller mellan FN-stadgans kapitel VI som handlar om fredlig lösning av konflikter och kapitel VII som bland annat berör agerande vid hot mot freden. På 1950- talet introducerades begreppet förebyggande diplomati av FN:s dåvarande generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Begreppet innefattade de åtgärder som skulle förhindra att (mellanstatliga) konflikter spred sig eftersom detta kunde leda till en nukleär konfrontation mellan supermakterna (Lund, 1996). År 1992 presenterade FN:s dåvarande generalsekreterare Boutros Boutros Ghali dokumentet An Agenda for Peace som definierade FN-insatsernas syfte och funktion i upprätthållandet av internationell fred och säkerhet (Boutros Ghali, 1992). I dokumentet utvecklade Boutros Ghali bland annat begreppet förebyggande diplomati inom ramen för preventiv diplomati: Actions to prevent disputes from arising between parties, to prevent existing disputes from escalating, and to limit the spread of the latter when they occur. (Boutros Ghali 1995:45) Denna breda konceptualisering av preventiv diplomati fångar bland annat in det vi idag kallar för konfliktförebyggande insatser, vilka syftar till att förebygga att konflikter eskalerar till väpnade konflikter. Boutros Ghalis definition har dock kritiserats för sin bredd, då den även inkluderar situationer av redan konflikt, vilket gör gränsdragningen mellan konfliktförebyggande och fredsskapande (Peace making) otydlig. Detta har bl.a. uppmärksammats av fredsforskaren Michael Lund (1996) som anser att de konfliktförebyggande åtgärderna i form av politiskt agerande, preventiv diplomati och bistånd skall användas i skedet mellan fred och krishantering då det föreligger en risk för våldsanvändning. Vad gäller fredsbyggande insatser (Peace Building Operations) syftar dessa till att skapa förutsättningar för hållbar fred genom att bidra till förbättrade politiska, sociala och ekonomiska förhållanden. Till skillnad från konfliktförebyggande insatser är inte närvaron av vapenvila nödvändig för genomförandet av en fredsbyggande insats. Emellertid skall det finnas praktiska möjligheter till att kunna genomföra den fredsbyggande insatsen och det får således inte föreligga ett omedelbart hot mot insatsen (Gunner & Nordquist, 2007). De fredsbyggande insatserna utgörs av två huvudkomponenter: preventing a relapse into war och self-sustaining peace. Den första komponenten innebär att man genom att vidta vissa åtgärder arbetar för att öka den folkliga viljan att nå en fredlig lösning av konflikten. Exempel på sådana åtgärder kan vara att stärka det folkliga deltagandet, inrätta demokratiska institutioner och förebygga motsättningar som skulle kunna leda till eventuella väpnade strider. Genom att skifta krigspolitik mot fredspolitik och därmed övertyga parterna om att de tjänar mer på fred än på fortsatt strid kan man uppnå en varaktig fred (Miall, Woodhouse & Ramsbotham, 1999). Den andra komponenten innebär att man stärker politiska, rättsliga och frivillighetsbaserade institutioner och organisationer för att genom dessa stärka och utveckla en lokal demokratisk kultur och praxis vilken stödjer en fredlig utveckling (Gunner & Nordquist, 2007). Fredsbevarande insatser (Peacekeeping Operations) avser insatser som genomförs efter ett freds- eller eldupphöravtal. William J. Durch (1997) påpekar att en fredsbevarande insats vanligtvis initieras först då parter har hamnat i ett tillstånd där man av exempelvis ekonomiska anledningar inte längre vill föra krig mot varandra. Vid en sådan situation behöver parterna en tredje part som bidrar med säkerhet för att minimera risken att den andra parten inte kommer att leva upp till sina åtaganden vid freds- eller eldupphöravtalet. De traditionella fredsbevarande insatserna vilar på tre grundprinciper: parternas medgivande; opartiskhet; och begränsad våldsanvändning med undantag för självförsvar (Engdahl & Lindh, 2005). Soldater som deltar i en fredsbevarande insats har tillstånd att använda vapen för att underlätta för fredsförhandlingar eller i självförsvar, och alltså inte i ett våldsanvändande syfte. I FN-sammanhang knyts dessa principer till kapitel VI av FN-stadgan eftersom en insats av denna karaktär saknar inslag av tvångsåtgärder. Enligt FN:s säkerhetsråd äger fredsbevarande insatser i mellanstatliga konflikter endast rum då de stridande parterna har gett sitt godkännande, varefter insatsen bör ledas av en till konflikten neutral aktör. Vid inomstatliga konflikter behöver emellertid inte säkerhetsrådet ge sitt godkännande till insatsen då denna hänvisas till kapitel 6½ i FN:s säkerhetsstadga. 4 Svenska fredsfrämjande insatser Svenska fredsfrämjande insatser 5
Fredsframtvingande insatser (Peace Enforcement Operations) innebär att man i en konfliktsituation tvingar parterna till förhandling för att därigenom upprätthålla fred. De fredsframtvingande insatserna brukar hänvisas till kapitel VII i FN stadgan där det står följande: Inskridande i händelse av hot mot freden, fredsbrott och angreppshandlingar. (FN-stadgan kapitel VII) I en fredsframtvingande insats finns möjligheten att tillgripa militära medel för att uppnå detta syfte, hålla isär de stridande parterna, samt skydda civilbefolkningen. Till skillnad från fredsbevarande insatser kan denna typ av insats genomföras utan ett medgivande från de stridande parterna (Jeong, 2005). Sammanfattningsvis har ovanstående text identifierat fyra typer av insatser som alla faller inom ramen för det vi kallar för fredsfrämjande insatser. I huvudsak skiljer sig dessa åt i termer av tidsperspektiv och användandet av våld. De preventiva åtgärderna, som vi även kallar konfliktförebyggande insatser, äger rum innan det att en konflikt ägt rum och där det krävs medel som förhindrar att konflikten bryter ut. De medel som används i de konfliktförebyggande insatserna är i huvudsak politiskt agerande, preventiv diplomati och bistånd. Fredsbyggande insatser å andra sidan förutsätter inte att det råder fred vid tiden för att insatsen äger rum. Istället skapas förutsättningar för hållbar fred genom att exempelvis stärka social, politisk och ekonomisk struktur. En fredsbevarande insats äger rum efter ett vapenstillestånd. Det som kännetecknar den fredsbevarande insatsen är att parterna har gett sitt medgivande till insatsen; att insatsen förs av en till konflikten opartisk aktör; och att våldsanvändningen är begränsad till självförsvar. De fredsframtvingande insatserna sätts in när en väpnad konflikt utbrutit, men först när de metoder som lyfts fram i kapitel VI av FN-stadgan inte lyckats återupprätta internationell fred och säkerhet. FN:s säkerhetsråd kan då auktorisera en extern aktör att tillgripa militära medel för att söka stävja den väpnade konflikten. Syftet med insatsen är att tvinga parterna till vapenvila och förhandling, således behöver insatsen inte föregås av ett medgivande från de stridande parterna. Efter denna korta redogörelse för hur fredsfrämjande insatser kan definieras och tolkas, följer här ett stycke som beskriver den svenska fredsfrämjande insatsens karaktär, dess omfattning och målsättning. 3. DEN SVENSKA FREDSFRÄMJANDE INSATSEN: OMFATTNING OCH MÅL År 1948 inleddes FN:s första fredsfrämjande insats med observatörsgruppen United Nations Truce Supervision Organisation (UNTSO). Insatsen hade som syfte att övervaka eldupphöravtalet i Suez och att underlätta för medlingen mellan Israel och de närliggande arabländerna. I ett tidigt skede av insatsen bidrog Sverige med obeväpnade observatörer vars uppdrag var att bevaka avtalet genom att rapportera om utvecklingen i området. År 1956 skickade Sverige sin första väpnade trupp, den s.k. Suezbataljonen, till insatsområdet. Detta var första gången som Sverige bidrog med beväpnade trupper till en fredsfrämjande insats och startskottet för det som skulle komma att bli den svenska utlandsstyrkan. Sedan dess har Sverige deltagit i en mängd FN-ledda insatser bl.a. i Kashmir, Grekland, 6 Svenska fredsfrämjande insatser Svenska fredsfrämjande insatser 7
Libanon, Nya Guinea, Jemen, Iran, Irak, Afghanistan, Centralamerika, Kuwait, Angola, El Salvador, Georgien, Moçambique, f.d. Jugoslavien och Guatemala. Idag (2011) finns den svenska utlandsstyrkan bl.a. placerad i Kosovo (KFOR), utanför Somalias kust (EU- Navfor), samt i Afghanistan (ISAF). Vidare finns även militära observatörer stationerade i ett flertal länder såsom Indien, Pakistan och Kina (Försvarsmakten, 2006). En överblick över svenska fredsfrämjande insatser visar samtidigt att det svenska engagemanget i FNinsatser stadigt har minskat, och istället har man i allt ökad grad bidragit till insatser som leds av Nato och EU (Pettersson, 2009). Sedan 1996 års försvarsbeslut har Sveriges engagemang i fredsfrämjande insatser varit en av Försvarsmaktens huvuduppgifter. Insatserna berör dock ofta flera departement, varav fyra departement är direkt berörda vid en förfrågan om svenska insatser till internationella fredsfrämjande insatser: Justitiedepartementet: är ansvarigt för polis- och rättsväsendet vars verkställande organ är Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Domstolsväsendet. Utrikesdepartementet: har det övergripande ansvaret för Sveriges utrikesrelationer och departementets anslag på statsbudgeten finansierar en stor del av de fredsfrämjande insatserna och internationella utvecklingssamarbeten (exempelvis SIDA). Försvarsdepartementet: sorterar bl.a. Försvarsmakten och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB). Finansdepartementet: deltar i alla beslut som generar kostnader i statsbudgeten. Den svenska utlandsstyrkan verkar utanför Sveriges gränser och är en del av den svenska försvarsmakten. Utlandsstyrkans primära uppgifter är att avvärja risk för väpnad konflikt, stävja väpnad konflikt, övervaka överenskommelser om fred och vapenstillestånd och skapa förutsättningar för varaktig fred och säkerhet genom humanitärt arbete i samband med väpnad konflikt (Regeringens proposition 2008/09:140). 3.1 ICKE-STATLIGA AKTÖRER FÖR FRED Icke-statliga organisationer, såsom folkrörelser, intresseföreningar, kyrkor och privata forskningsinstitut spelar en betydelsefull roll i fredsfrämjande insatser. Icke-statliga organisationer skiljer sig åt i fråga om storlek, omfattning och karaktär. Det som vanligtvis utmärker en icke-statlig organisation från en statlig är att de bygger på frivilliga initiativ och inte är vinstdrivande. Exempel på internationella icke-statliga organisationer är Amnesty International och Human Rights Watch, vilka båda är partipolitiskt obundna människorättsorganisationer som engagerar sig i fredsfrämjande insatser och verkar för mänskliga rättigheter. Röda korset finns i 185 länder världen över varav Svenska Röda Korset utgör en av de äldsta organisationerna inom rörelsen. Organisationens syfte är att förhindra och lindra mänskligt lidande, skydda liv och hälsa, skapa respekt för människovärdet, främja ömsesidig förståelse för vänskap samt verka för samarbete och varaktig fred mellan alla folk (www.icrc.com). 3.2 POLITISKA MÅLSÄTTNINGAR Den nationella strategin för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet togs fram år 2008. Strategin redogör för en övergripande väg ledning för svenskt agerande i internationella insatser och beskriver även Sveriges målsättning vid deltagandet i fredsfrämjande insatser: I grunden ligger försvar av ett antal universella normer och värden, såsom demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, mänsklig värdighet och utveckling. Därtill bidrar vårt deltagande i insatser till att värna och främja övergripande intressen såsom världsordning, med sin grund i folkrätten, för att uppnå fred, frihet och försoning. (Regeringens skrivelse 2007/08:51) Sverige skall enligt ovanstående citat ta ett större ansvar under mer samordnade former i internationella insatser. Ambitionen är att man genom att bidra till internationella insatser bidrar både till den internationella säkerheten och utvecklingen och även Sveriges nationella säkerhet och utveckling. De internationella insatserna ger svenska myndigheter och organisationer erfarenheter som bidrar till utvecklandet av vår egen nationella krishanteringsförmåga (Regeringens skrivelse 2007/08:51). Sverige skall ha både civila och militära förmågor som ska bidra till såväl kortsiktiga som långsikta insatser av olika karaktärer. De fredsfrämjande insatser som Sverige bidrar till ska ske inom ramen för FN, Nato, EU och OSSE. Ambitionen är att det svenska inflytandet ska i öka i dessa organisationer, detsamma gäller även insynen i organisationernas verksamhet. Vad gäller FN är regeringens målsättning att värna om FN-stadgan samt att upprätthålla FN:s primära ansvar för fred och säkerhet. Vad gäller samarbetet med Nato anser regeringen att detta ska fördjupas ytterligare, särskilt genom att Sverige aktivt skall bidra till Natoledda insatser. I strategin står följande om Partnerskapssamarbetet (PfP) och Sveriges engagemang i Natoledda insatser: Partnerskapssamarbetet, inklusive deltagandet i Nato-ledda insatser, utgör också ett centralt instrument för utvecklandet och stärkandet av Försvarsmaktens interoperabilitet och förmåga till deltagande i internationella krishanteringsinsatser generellt Sverige behöver samarbetet med Nato för att kunna möta de behov vi har av att utveckla förmågor för deltagande i internationell fredsfrämjande verksamhet, oavsett om det sker under Natos, FN:s eller EU:s ledning. (Regeringens skrivelse 2007/08:51) Sverige har som ambition att spela en viktig roll i det europeiska samarbetet genom att bidra till utvecklingen av unionen som en växande utrikes- och säkerhetspolitisk aktör. Sveriges målsättning är att bidra aktivt till utvecklingen av EU:s förmåga att genom föra insatser till stöd för internationell fred och säkerhet inom ramen för ESFP. Ett uttryck för detta är det faktum att Sverige deltagit i alla civila och militära insatser inom ESFP. Sverige kommer fortsättningsvis aktivt att bidra till den konceptuella utvecklingen av EU:s konflikthanteringsförmåga, både på den militära och den civila sidan. (Regeringens skrivelse 2007/08:51). 8 Svenska fredsfrämjande insatser Svenska fredsfrämjande insatser 9
4. ORGANISATIONER SOM LEDER FREDSFRÄMJANDE INSATSER 4.1. FÖRENTA NATIONERNA (FN) FN är den organisation som traditionellt sätt organiserat och lett fredsfrämjande insatser i världen. FN grundades efter andra världskriget år 1945 i syfte att upprätthålla fred och säkerhet i världen. Tre år efter sin tillkomst, år 1948, ägde FN:s första fredsfrämjande insats rum. Sedan dess har sammanlagt 68 fredsfrämjande insatser ägt rum med FN:s godkännande och under organisationens styrning. Detta gör FN till den organisation som organiserat flest antal fredsfrämjande insatser i modern tid, även om trenden den senaste tiden tyder på att andra organisationer såsom EU och Nato tagit en allt större roll vad gäller fredsfrämjande arbete. Formellt brukar insatsstyrkan få sitt mandat av FN:s säkerhetsråd, som sedan i sin resolution etablerar den fredsfrämjande insatsen. Mandatet vad gäller organisering, finansiering, och utförandet av insatserna skiljer sig givetvis åt vid respektive insats. Emellertid finns det några drag i den formella processen som majoriteten av FN-insatserna har gemensamt. Efter att insatsen fått sitt mandat av FN:s säkerhetsråd är det FN:s generalsekreterare som är ansvarig för utförandet av insatserna. Generalsekreteraren stöds i sin tur av tre avdelningar inom FN-sekretariatet: Department of Peacekeeping Operations (DPKO) har uppgiften att dagligen utföra ledningen av insatsernas planering, förberedelser och underhållsstöd. Den andra avdelningen består av Department of Political Affairs (DPA), vars uppgift är att bevaka konflikter, ge stöd i politiska frågor och arbeta med konfliktförebyggande, fredsbyggande och fredsskapande frågor. Office for the Coordination of Humanitarian Affairs (OCHA) är den tredje avdelningen och koordinerar de humanitära insatserna. Förutom dessa avdelningar finns även en representant med ett huvudsakligt syfte att se till att civila och militära aktörer samarbetar inom en insats. Denna roll har den s.k. Special Representative of the Secretary General (SRSG) (Asplund, Beausang, Hartoft & Wahlberg, 2003). FN har inga egna militära förmågor utan är beroende av medlemsländernas nationella bidrag. Detta innebär således att FN endast kan auktorisera en insats, medan medlemsländerna genom sina bidrag utför insatsen. 4.2. NORDATLANTISKA FÖRDRAGSORGANISATIONEN (NATO) Nato bildades år 1949 genom undertecknandet av den s.k. Atlantpakten (North Atlantic Treaty), och består idag av 26 allierade stater. Efter kalla krigets slut och Sovjetunionens upplösning förändrades Natos roll på den internationella arenan: från att ha varit en organisation med syfte att avvärja hot från Sovjetunionen till att vara en dominerande bidragsgivare till det fredsfrämjande arbetet i världen (Sundström, Rosén & Hall, 2004). Eftersom Nato i huvudsak är en militärorganisation utan civila förmågor kan man endast bidra med militära styrkor i en fredsfrämjande insats. De militära förbanden tränas tillsammans inför fredsfrämjande insatser och leds i huvudsak av en multinationell ledning där medlemsländerna finns representerade. De insatser som Nato utför består till stor del av fredsframtvingande insatser, det vill säga att man genom militära medel tvingar parter till förhandling. 10 Svenska fredsfrämjande insatser Svenska fredsfrämjande insatser 11
De militära styrkorna utgörs av medlemsländernas militära bidrag och i vissa fall även bidrag från icke-medlemmar. Ett exempel på ett sådant bidrag är den svenska ISAF-insatsen i Afghanistan. Sverige är inte Nato-medlem men ingår i den Nato-ledda insatsen (Nato 2001). Som medlem i Natos samarbetsprogram Partnerskap för fred (PfP), kan Sverige och andra medlemmar själva bestämma över vilka Nato-ledda insatser de vill delta i och på vilket sätt de vill delta i insatsen. 4.3. EUROPEISKA UNIONEN (EU) Kölndeklarationen som signerades år 1999 fastslog att EU skulle stärka den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) genom att utforma en gemensam europeisk säker hets- och försvarspolitik (ESFP). ESFP utgör sedan dess bildande en integrerad del av GUSP och består av tre komponenter varav två första komponenterna utgörs av civil och militär kris hantering. Den militära kris hanterings komponenten utgörs av en snabbinsatsstyrka, och den civila kris hanterings komponenten består av ett polisiärt och rättsligt samarbete. Den tredje komponenten i ESFP är den kon flikt förebyggande komponenten, som genom en gemensam och integrerad strategi ska uppnå stabilitet på lång sikt och även skapa förutsättningar för ett gynnsamt politiskt klimat (Lindell, 2006). Inte heller EU har någon egen armé, utan dess militära resurser bygger på bidrag från medlemsländerna. Varje medlemsland anmäler vilka militära resurser som de kan ställa till EU:s förfogande vid en eventuell insats. Anmälan är inte bindande, och beslutet att bidra med militär personal och materiel till en insats fattar medlemslandet självt från fall till fall. EU-länderna har tillsammans gjort åtaganden på över 100 000 man, cirka 100 stridsflygplan och 400 fartyg (Bono, 2004). Med hjälp av medlemsländernas bidrag har EU slutfört åtta operationer och idag har EU tio operationer med olika förmågor, bland vilka Sverige bidrar med både militära och civila resurser. Bland annat bidrar Sverige med personal som tjänstgör som internationella officerare i EU:s militära stab EMUS och man har tidigare även bidragit till militära insatser i bland annat Operation Concordia i Makedonien och Operation Artemis i Demokratiska Republiken Kongo (Försvarsmakten, 2006). 5. DET VIDGADE SÄKERHETSPERSPEKTIVET OCH BEHOVET AV NYA FREDS FRÄMJANDE INSATSER Den säkerhetspolitiska situationen har förändrats radikalt sedan Kalla krigets slut. Idag är antalet inomstatliga konflikter betydligt fler än de mellanstatliga konflikterna (Heldt & Wallensteen, 2006) och den senaste tiden har även antalet inbegripa aktörer ökat avsevärt. Anledningen till detta är att den fredsfrämjande insatsens karaktär har förändrats till mer komplexa och multifunktionella insatser där man arbetar med långtgående politiska mål såsom demokratisering, ekonomisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter (Nilsson, Hull, Derblom & Egnell, 2009). Sedan Kalla krigets slut har även gränsen mellan civila och militära kriser blivit alltmer otydlig vilket har gett upphov till en ny och bredare hotbild som i sin tur kräver nya lösningar och en ökad flexibilitet. Begreppet fredsfrämjande insatser bygger idag i större utsträckning på en utökad civil-militär samverkan vilket innebär att civila och militära aktörer tillsammans arbetar för säkerhet, fred och utveckling i det område där insatsen ifråga äger rum. Mot bakgrund av detta har multinationella organisationer såsom FN och EU i större utsträckning börjat utveckla strategier för det civil-militära samarbetet i fredsfrämjande insatser, något som visat sig vara ett problematiskt samarbete. Eftersom man tidigare inte insett behovet av en förbättrad koordinering och samordning mellan militären och de civila aktörerna har följden av detta inneburit ett försämrat resultat av insatserna (de Coning, 2008). Skillnaderna mellan organisationskultur och tidsperspektiv vad gäller de civila och militära aktörerna försvårar möjligheterna till att samarbeta. Civila organisationer tenderar att vara mindre hierarkiska, de har yngre chefer samt kortare beslutsväg än de militära insatserna. Även vad gäller arbetssätt skiljer de civila och militära insatserna åt genom att civila organisationer i större utsträckning börjar sitt arbete på lokal nivå genom olika projekt, medan de militära aktörerna utgår från ett avtal med den centrala makten. Vad gäller tidsperspektivet är de civila insatserna oftast på plats innan militären kommer, och de har ofta inte heller en tidsbegränsad plan över hur länge de skall stanna. Ovannämnda exempel är endast några få av de hinder som de civil-militära insatserna kan stå inför. Dessa kan leda till misstro och skepsis och i slutändan även leda till att civila aktörer inte gärna samarbetar med militära aktörer inom ett insatsområde, eller vice versa (Rehman, 2010). 6. SVERIGE I SAMTIDA FREDSFRÄMJANDE INSATSER 6.1 AFGHANISTAN/ISAF USA inledde kriget mot Afghanistan den 7 oktober år 2001 med det uttalade målet att tillfångata Usama bin Laden och tillintetgöra al Qaida, som man höll ansvariga för attackerna mot USA den 11:e september samma år. Målet var även att störta den sittande afghanska regimen (Maloney, 2006). På mindre än tre månader störtade man regimen i Afghanistan genom det man kallade för Operation Enduring Freedom (OEF) och tillsatte en övergångsregering med den av USA handplockade Hamid Karzai som president. Att tillfångata bin Laden visade sig dock vara svårt, och än svårare var det att utrota al Qaida. Chefen för Natostyrkorna, general Stanley McChrystal, uttryckte i en rapport som följande: Vi måste vara medvetna om att vårt sätt att agera skapar fler talibaner. Konventionellt sett skulle det återstå åtta talibaner om vi skjuter två av tio. Men de två döda har många släktingar som vill hämnas. Så matematiken här i Afghanistan innebär att tio minus två blir tjugo. Vi får tio nya fiender istället för två färre. (Washington Post, 2009-10-10) FN:s säkerhetsråd auktoriserade i slutet av år 2001 bildandet av en internationell säkerhetsstyrka som skulle hjälpa den nytillsatta afghanska regeringen med upprätta säkerheten i den afghanska huvudstaden Kabul. Den internationella säkerhetsstyrkan som auktoriserades genom säkerhetsrådets resolution 1386 går under namnet International 12 Svenska fredsfrämjande insatser Svenska fredsfrämjande insatser 13
Security Assistance Force (ISAF), där även Sverige deltar, och som sedan 2003 leds av Nato (Säkerhetsrådets resolution 1386). År 2004 utvidgades det tidigare FN-mandatet till att gälla i hela Afghanistan (Säkerhetsrådets resolution 1510). ISAF ökade sin geografiska expansion gradvis och med denna utveckling ändrade insatsen karaktär. Till en början hade insatsen haft en fredsbevarande karaktär, men insatsens operationer blev alltmer offensiva i takt med att säkerhetssituationen förändrades (Conetta, 2002). Idag utgörs ISAF av en styrka på cirka 60,000 soldater som representerar 42 länder, bland dessa bidrar även icke Nato-medlemmar med soldater till ISAF styrkan. Det största bidraget till ISAF kommer från USA (cirka 30,000 soldater), därefter Storbritannien (cirka 8,500 soldater) (http://www.nato.int/isaf/docu/epub/pdf/placemat.pdf). Sverige bidrar med cirka 500 soldater. Det svenska bidraget till ISAF utgjordes till en början av en underrättelseenhet, därefter bidrog man fram till år 2004 med en enhet för civilmilitär samverkan (Civil Military Cooperation, CIMIC). Sedan mars 2006 leder Sverige ett PRT i Mazar-e-Sharif (PRT- MeS), en stad belägen i de norra delarna av Afghanistan. Provincial Reconstruction Teams (PRT) utgör de regionala enheter för säkerhet och återuppbyggnad som ISAF främst arbetar genom. Dessa enheter inkluderar civil och politisk kompetens, militär, polis och hjälporganisationer. De anställda i PRT-MeS utgörs i huvudsak av personal från Sverige och Finland. 6.2. KOSOVO- KFOR-EULEX Fram till 1990- talet utgjordes Kosovo av en självstyrande provins i den dåvarande jugoslaviska delstaten Serbien. Majoriteten av Kosovos invånare var albaner, och efter det att självstyret upphävdes av president Milosevic i början av 1990-talet, följde en period av förtryck riktad mot den albanska befolkningen i Kosovo. Som ett svar på förtrycket mot albaner, bildades en gerillarörelse vid namn Ushtria Çlirimtare e Kosovës (Kosovos befrielsearmé, UCK) som började angripa de serbiska säkerhetsstyrkorna. Under våren år 1998 kontrollerade UCK cirka 30 % av provinsens territorium samtidigt som ett fullskaligt krig bröt mellan UCK och serbiska styrkor som orsakade ett stort antal civila dödsoffer och en massflykt av människor undan striderna (Malcolm, 2002). Som ett resultat av detta inledde Nato, utan FN:s godkännande, en flygoffensiv mot Serbien, varefter de serbiska trupperna blev tvungna att dra sig tillbaka från Kosovo. År 1999 antog FN:s säkerhetsråd resolution 1244 genom vilken en internationell styrka för Kosovo (KFOR) upprättades (Säkerhetsrådets resolution 1244). År 2008 förklarade Kosovo sig som självständig stat, vilket erkändes av ett 50-tal länder, däribland Sverige. De länder som vägrat att godta Kosovos självständighet är bl.a. Serbien, Ryssland och Bosnien- Hercegovina (Sperling & Webber 2009). Sedan år 1999 ingår Sverige i den Nato-ledda styrkan Kosovo Force (KFOR). Denna styrka har ett fredsbyggande syfte såtillvida att man har som uppgift att upprätthålla fred och säkerhet i Kosovo, samt att stödja den regering som tillsats av FN (Natos role in Kosovo, 2010). I KFOR ingår cirka 15 000 personer, varav den svenska insatsen utgörs av cirka 250 man, en styrka som byts ut var sjätte månad. Den svenska styrkan utgörs i huvudsak av ett skyttekompani, underrättelseenheter och stabsofficerare och ingår i förbandet Multinational Task Force Centre (MNTF C) tillsammans med Irland, Tjeckien, Slovakien, 14 Svenska fredsfrämjande insatser Svenska fredsfrämjande insatser 15
Lettland och Finland (Försvarsmakten, http://www.forsvarsmakten.se/sv/internationellainsatser/kosovo--kfor/om-insatsen). I takt med att landet blir stabilare minskar den svenska styrkan i Kosovo, i likhet med de övriga bidragande länderna (Regeringens proposition 2009/10:37). I Kosovo finns även sedan år 2008 en civil insats som har till syfte att bistå uppbyggnaden av landet. Den civila insatsen går under namnet EULEX och ingår i EU:s civila insatser. Uppgiften är bl.a. att se till att etablera en fungerande rättstat där polis, domstolar och kriminalvård spelar en viktig roll. 6.3. SOMALIA- EU NAVFOR OPERATION ATLANTA År 1991 störtades den somaliske diktatorn Siad Barre varefter det uppstod ett långvarigt maktvakuum i landet. Detta maktvakuum har resulterat i ett flertal inomstatliga konflikter mellan milisgrupper och regeringsstyrkor som krävt tusentals civila dödsoffer (Wheeler, 2002). Förutom de rådande konflikterna har även den humanitära situationen förvärrats på grund av svår torka och kraftigt ökade livsmedelspriser. Nästan hälften av den somaliska befolkningen står inför akuta behov av nödhjälp. Sedan diktatorn Barre störtades har även antalet piratattacker ökat kraftigt i och med att landet har haft en i det närmaste obefintlig kustbevakning. Piraterna utgjordes till en början av lokala fiskare som ställde sig emot det olagliga fiske som bedrevs av internationella fartyg på somaliskt vatten. Till sitt försvar beväpnade de lokala fiskarna sig och utförde attacker mot de internationella fartygen (Mansbach, 2000). Piraterna har haft ett relativt stort stöd bland den somaliska befolkningen eftersom det inte längre går att livnära sig på det lokala fisket, vilket är en direkt konsekvens av det numera utfiskade vattnet. Piraterna har främst attackerat de handelsfartyg som passerat Adenviken, och däribland FN:s mattransporter som sedan länge använt viken för att transportera mat mellan Europa och Asien. Som ett resultat av det maktvakuum som funnits i landet, har piraterna kunnat utföra sina attacker tämligen ostört (Regeringen, 2009). FN:s säkerhetsråd beslutade genom resolution 1816 att man i syfte att skydda transporter med förnödenheter från piratattacker skulle placera militära styrkor i Adenviken (Säkerhetsrådets resolution 1816). Med stöd av resolution 1816 och den somaliska övergångsregeringen inledde EU år 2008 Operation Atlanta. Under år 2009 bidrog Sverige med förbandet ME01 bestående av korvetterna Stockholm och Malmö och stödfartyget Trossö. Under år 2010 är den svenska styrkan ME02 under sex månader på plats utanför Somalias kust med fartyget HMS Carlskrona (M04). Den svenska styrkans huvudsakliga ansvar är att eskortera FN:s livsmedelsprograms (WFP) humanitära hjälpsändningar till Somalia, från Djibouti till staden Bosaso i norra Somalia (HKV skrivelse 01630:52 800). 16 Svenska fredsfrämjande insatser Svenska fredsfrämjande insatser 17
7. LITTERATUR Asplund, M., Beausang, P., Hartoft, P., & Wahlberg, M. (2003). Civil-militär samverkan vid internationella insatser: från koncept till praktiskt genomförande. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Bono, G. (2004). The EU s Military Doctrine: an Assessment, International Peace keeping, vol. 11(3), 439-456. Boutros-Boutros, G. (1995). An Agenda for Peace Preventive Diplomacy, Peacemaking and Peace-keeping. FN-dokument (A/47/277-S/24111) <http://www.un.org/docs/sg/ agpeace.html> Conetta, C. (2002). Strange Victory: A Critical appraisal of Operation Enduring Freedom and the Afghanistan War <http://www.comw.org/pda/0201strangevic.html> de Coning, Cedric. (2008). The United Nations and the Comprehensive Approach. Köpenhamn: Danish Institute for International Studies (DIIS). Doyle, M.W. War Making and Peace Making- the United Nations Post- Cold War Record i Crocker, A., Hampson F. A., & Aall P. (red). Turbulent Peace The Challenges of Managing International Conflict. Washington DC: United States Institute of Peace. Dursch, W. J., (1997). UN Peacekeeping, American Politics, and the Uncivil Wars of the 1990: s. New York: Macmillan. Engdahl, O., & Lindh, G. (2005). Regeringens befogenheter att sända väpnad styrka till andra länder. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut. Förenta Nationernas stadga och stadga för den internationella domstolen <http:// www.sfn.se/pagefiles/1158/fn-stadgan.pdf> 2010-05-31. FN:s säkerhetsråd Resolution 1816. <http://www.un-somalia.org/docs/resolution%20 1816%202.6.08.pdf> 2010-05-03. FN:s säkerhetsråd Resolution 1386. <http://daccessddsny.un.org/doc/undoc/gen/ N01/708/55/PDF/N0170855.pdf?OpenElemet> 2010-05-03. FN:s säkerhetsråd Resolution 1510. <http://daccess-ods.un.org/tmp/1057987.html> 2010-05-03. FN:s säkerhetsråd Resolution 1244. <http://daccess-ods.un.org/tmp/7179412.html> 2010-05-03. Friis, K. (2008). Comprehensive Approach: Challenges and Opportunities in Complex Crisis Management. Oslo: Norwegian Institute of International Affairs (NUPI). Försvarsmakten. Om insatsen i Kosovo. <http://www.forsvarsmakten.se/sv/ Internationella-insatser/Kosovo--KFOR/Om-insatsen> 2010-05-03. Försvarsmakten. (2006). Swedish International Forces in the Service of Peace: International Missions undertaken by the Swedish Armed Forces. Malmö: Bokförlaget Arena. Försvarsmakten. (2009). Fastställande av målsättning för svenskt styrkebidrag för insats i EU Navfor Atlanta (ME01), HKV skrivelse 01630:52 800, 2009-02-16. Gunner, G., & Nordquist, K-Å. (2007). Mänskliga rättigheter och fredsbyggande- skilda agendor men samma mål? Stockholm: Teologiska Högskolan. Heldt, B., & Wallensteen, P. (2006). Peacekeeping operations: Global patterns of Intervention and success 1948-2004. Stockholm: Folke Bernadotteakademin. Jeong, H-W (2005). Peacebuilding in Postconflict Societies: Strategies & Process. London: Lyenne Rienner Publishers. Lindell, M. (2006). Krishanteringsinsatser inom ramen för ESFP- en analys av de utvecklade Petersbergsuppgifterna. Stockholm: Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI). Lund, M. (1996). Preventing Violent Conflicts: a Strategy for Preventive Diplomacy. Washington D.C.: United States Institute of Peace Press. Malcolm, N. (2002). Kosovo- a Short History. Oxford: Pan Books. Maloney, S-M. (2006). Enduring the Freedom: A Rogue Historian in Afghanistan. Virginia: Potomac Books. Mansbach, R-W. (2000). The global puzzle: issues and actors in world politics. Boston: Houghton Mifflin. Miall, H., Woodhouse, T., & Ramsbotham, O. (1999). Contemporary Conflict Resolution. Cambridge: Polity Press. Nato. (2010). International Security Assistance Force and Afghan National Army strength and Laydown <http://www.nato.int/isaf/docu/epub/pdf/placemat.pdf> 2009-10-02 NATO Handbook <http://www.nato.int/docu/handbook/2001/pdf/handbook.pdf > 2010-05-01 Nato s role in Kosovo < http://www.nato.int/cps/en/natolive/topics_48818.htm> 2010-05-03 Nilsson, C., Hull, C., Derblom, M., & Egnell, R. (2009). Comprehensive Approach i freds främjande insatser- den allomfattande insatsens beståndsdelar. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut. 18 Svenska fredsfrämjande insatser Svenska fredsfrämjande insatser 19
Olsson, S. (2009). Kampen om hearts and minds i Afghanistan. Stockholm: Total försvarets forskningsinstitut (FOI). Pettersson, J. (2009). Försvarsmaktens internationella insatser: en rapport om en ännu inte genomförd ambitionssökning. Stockholm: FN-förbundet UNA. Regeringen, Fredsfrämjande insatser <http://www.regeringen.se/sb/d/11072> 2009-10-05 Regeringen, Bara frihandel kan stoppa piratterrorn <http://www.regeringen.se/ sb/d/11388/a/126925> 2009-10-08 Regeringen (2007). Nationell strategi för svenskt deltagande i internationell fredsoch säkerhetsfrämjande verksamhet skrivelse. Skrivelse 2007/08:5. Regeringen (2009). Fortsatt deltagande i den internationella Kosovostyrkan (KFOR). Proposition 2009/10:37. Regeringen (2009). Fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF). Proposition 2009/10-38. Regeringen (2009). Ett användbart försvar. Proposition 2008/09:140. Rehman, S. (2010). Comprehensive Approach- det pragmatiska förhållningssättet till samarbete och koordinering vid internationella insatser i komplexa konflikter, i E. Göransson., S. Rehman., A. Alvinius., B. Tomtlund., I. Robertson., F. Kernic., & G. Larsson. (2010). Comprehensive Approach litteraturgenomgångar av begreppet och dess relation till ledarskap samt en empirisk intervjustudie. Stockholm: Försvarshögskolan. Sperling, J., & Webber, M. (2009). NATO: From Kosovo to Kabul, International Affairs 85(3), 491-511. Sundström, M., Rosén, M., & Hall, M. (2004). En guide till mellanstatliga organisationer. Lund: Studentlitteratur. Svenska Afghanistankommittén, SAK, <http://www.sak.se/sak/index.html> 2010-05-03 United Nations List of Operations, <http://www.un.org/depts/dpko/list/list.pdf> 2010-02-02 Washington Post. (2009-21-09). Commander s Initial Assessment <http://media. washingtonpost.com/wp-srv/politics/documents/assessment_redacted_092109.pdf> Wheeler, N-J. (2002). Saving Strangers: Humanitarian intervention in international society. Oxford: Oxford University Press. 20 Svenska fredsfrämjande insatser Svenska fredsfrämjande insatser 21
BILAGA 1 2 ÖVERSIKT ÖVER SVENSKT DELTAGANDE I FREDSFRÄMJANDE INSATSER Mellanöstern 1948 United Nations Truce Supervision Organization (UNTSO)/Israel FN 1,059 1956-1957 United Nations Emergency Force (UNEF)/Suezkanalen-Gaza FN 12,160 3 1958 United Nations Observation Group in Lebanon (UNOGIL)/Libanon FN 83 militärpersonal 1963-1964 United Nations Yemen Observation Mission (UNYOM)/Yemen FN 8 observatörer 1973-1979 United Nations Emergency Force II (UNEF II)/Egypten FN 7,642 militärpersonal 1978- United Nations Interim Force in Lebanon (UNIFIL)/Libanon FN 8,012 mlitärpersonal 1974- United Nations Disengagement Observer Force (UNDOF)/Syrien FN 4 1988-1991 United Nations Iran-Iraq Observer (UNIIMOG)/Irak och Iran FN 38 observatörer 1991 Kuwaitkriget/Kuwait FN 525 2 All data är inhämtad från Försvarsmakten (www.mil.se) om inte annat anges. 3 UNEF-Suez och Gaza http://www.forsvarsmakten.se/sv/internationella-insatser/utlandsstyrkan/truppinsatser/unef--suez-och-gaza/ Mellanöstern, forts. 1991-2003 United Nations Kuwait Observer Mission (UNIKOM)/Irak och Kuweir FN 75 militärobservatörer 1991-1999 United Nations Special Commission (UNSCOM), United Nations Monitoring Verification and Inspection Commission (UNMOVIC)/Irak FN 3 vapeninspektörer Europa 1952-1954 UN peace-supervising commission in Greece/Grekland FN 3 militärobservatörer 1964- United Nations Peace-keeping Force in Cyprus (UNFICYP) FN 25,589 militärpersonal, 2,365 poliser 4 1991- European Community Monitoring Mission (ECMM), European Union Monitoring Mission (EUMM)/F.d. Jugoslavien, Albanien, Ungern och Bulgarien EU 108 1994-1995 International Conference on Former Yugoslavia Border Mission (ICFY)/F.d. Jugoslavien FN 41 1992-1995 United Nations Protection Force (UNPROFOR)/F.d. Jugoslavien, Makedonien FN 98 militärobservatörer, 161 poliser 4 UNFICYP-Cypern http://www.forsvarsmakten.se/sv/internationella-insatser/utlandsstyrkan/truppinsatser/unficyp--cypern/ 22 Svenska fredsfrämjande insatser Svenska fredsfrämjande insatser 23
Europa, forts. 1995-1996 United Nations Peace Force (UNPF)/F.d. Jugoslavien, Makedonien FN 32 militärobservatörer, 30 poliser 1995-1995 United Nations Protection Force Bosnia(UNPROFOR)/Bosnien & Herzegovina FN 7,345 1995-1999 United Nations Preventive Deployment Force Macedonia (UNPREDEP)/Makedonien FN 774 1995-1996 United Nations Confidence Restoration Operation in Croatia (UNCRO)/Kroatien FN Inga uppgifter 1996-2002 United Nations Mission of Observers in Pravlaca (UNMOP)/Kroatien FN 8 militärobservatörer 1996-1998 United Nations Transitional Administration for Eastern Slovenia (UNTAES)/Kroatien FN 28 militärobservatörer, 21 poliser 1998-1998 United Nations Police Support Group (UNPSG) FN 19 poliser 1996-2000 OSCE Police Monitoring Group/Kroatien OSCE 17 poliser 1994-1996 Western European Union Police Contingent in Mostar/Bosnien EU & WEU 19 poliser 1999-2001 Western European Union Demining Assistance Mission (WEUDAM)/Kroatien EU 3 1995-1996 Implementation Force (IFOR), Stabilisation Force (SFOR)/Bosnien Nato 786 5 5 IFOR/SFOR-Bosnien http://www.forsvarsmakten.se/sv/internationella-insatser/utlandsstyrkan/truppinsatser/iforsfor--bosnien/ Europa, forts. 1995-2002 United Nations Missions in Bosnia and Herzegovina(UNMIBH)/Bosnien Herzegovina FN 252 2004- European Union Force in Bosnia- Operation Althea (EUFOR)/Bosinen Herzegovina EU 223 2003-2003 European Union Force in Macedonia-Operation Concordia/Makedonien EU 20 militärpersonal 1997-2001 Multinational Advisory Police Element (MAPE)/Albanien WEU 13 1999- Kosovo Force (KFOR)/Kosovo Nato 10,086 1999- United Nations Mission in Kosovo (UNMIK)/Kosovo FN 46 1999- OSCE Mission in Kosovo/Kosovo OSCE 8 1992-1993 Missions in Georgie/Georgien FN 1 militärrådgivare 1993- United Nations Observer Mission in Georgia (UNOMIG)/Georgien FN 69 militärobservatörer 1999-2004 OSCE Border Monitoring Operation in Georgia/Georgien OSCE 8 observatörer 1995-1998 OSCE Assistance Group to Chechnya/Tjetjenien OSCE 3 militärrådgivare 24 Svenska fredsfrämjande insatser Svenska fredsfrämjande insatser 25
Afrika 1960-1964 Opération des Nations Unies au Congo (ONUC)/Kongo FN 5,331 6 1999- Mission de l Organisation des Nations Unies en République démocratique du Congo (MONUC)/Kongo 2003-2003 European Union Interim Emergency Multinational Force (northeast Congo) Operation Artemis/Kongo-Uganda FN 25 militärobservatörer FN 90 1968-1970 International Observer Team in Nigeria Biafra (IOT)/Nigeria Enligt önskemål av Nigerias regering 11 observatörer 1989-1990 United Nations Transition Assistance Group (UNTAG)/Namibia-Angola FN 79 poliser 1991-1995 United Nations Angolan Vertification Mission II (UNAVEM II)/Angola FN 65 militärobservatörer 1995-1997 United Nations Angolan Vertification Mission III (UNAVEM III)/Angola FN 91 militärobservatörer och 61 poliser 1997-1999 United Nations Observer Mission in Angola (MONUA)/Angola FN 6 militärobservatörer och 48 poliser 1992-1993 United Task Force (UNITAF)/Somalia USA 300 sjukvårdare 1993-1995 United Nations Operation in Somalia II (UNOSOM II)/Somalia FN 2 poliser, sjukvårdare 6 ONUC-Kongo http://www.forsvarsmakten.se/sv/internationella-insatser/utlandsstyrkan/truppinsatser/onuc--kongo/ Afrika, forts. 1992-1994 United Nations Mission in Mozambique (UNOMOZ)/Mozambique FN 29 militärobservatörer 1993-1997 United Nations Observer Mission in Liberia (UNOMIL)/Liberia FN 1 militärobservatör 2003- United Nations Mission in Liberia (UNMIL)/Liberia FN 875 2004- European Union Mission in Liberia (EU MIL)/Liberia EU 1 militärrådgivare 1998-1999 United Nations Observer Mission in Sierra Leone (UNOMSIL)/Sierra Leone FN 19 militärobservatörer 1999-2005 United Nations Assistance Mission to Sierra Leone (UNAMSIL)/Sierra Leone FN 20 militärobservatörer 2006- United Nations Integrated Office for Sierra Leone (UNISIL)/Sierra Leone FN 1 förbindelseofficer 1991-2000- Mission des Nations Unies pour l organisation d un referendum au Sahara Occidental (MINURSO)/Västsahara FN 85 United Nations Mission in Eritrea and Ethiopia (UNMEE)/Eritrea-Etiopien FN 13 militärobservatörer 2002-2005 Joint Military Commission/Joint Monitoring Mission (JMC/JMM)/Sudan JMC 3 observatörer 2004-2005 United Nations Advance Mission in Sudan (UNAMIS)/Sudan FN 1 militärpersonal 26 Svenska fredsfrämjande insatser Svenska fredsfrämjande insatser 27
Afrika, forts. 2005- United Nations Mission in Sudan (UNMIS)/Sudan FN 6 militärer 2004- African Union Mission in Sudan (AMIS)/Darfur Afrikanska Unionen 4 militärobservatörer 2003- United Nations Office for West Africa (UNOWA)/Västafrika och Kamerun FN 1 militärrådgivare Sydamerika 1989-1992 Grupo de Observadores de las Naciones Unidas de Centroamérica (ONUCA)/Guatemala, Honduras, Nicaragua, Costa Rica, El Salvador FN 31 militärobservatörer 1991-1995 Organisation de Naciones Unidas en El Salvador (ONUSAL)/El Salvador FN 19 militärobservatörer, 11 poliser 1994-2004 Misión de Vertificatión de las Naciones Unidas en Guatemala (MINUGUA)/Guatemala FN 14 militärpersonal, 12 poliser FN 2 militärobservatörer Asien 1997-1997 Misión de Vertificatión de las Naciones Unidas en Guatemala (MINUGUA)/Guatemala 1949- United Nations Military Observer Group in India and Pakistan (UNMOGIP)/Kashmir FN 261 1965-1966 United Nations India-Pakistan Observation Mission (UNIPOM)/Gränsen mellan Indien och Pakistan 1953- (NNSC) 1953-1954 (NNRC) Neutral Nations Supervisory Commision (NNSC) & Neutral Nations Repatriation Commission (NNRC)/Syd-och Nordkorea FN 3 militärobservatörer NNC 914 1988-1989 The United Nations Good Officers Mission in Afghanistan and Pakistan (UNGOMAP)/AfghanistanPakistan FN 9 militärobservatörer 1990-1994 Office of Secretary-General in Afghanistan (OSGAP)/Afghanistan FN 3 militärpersonal 1994-2002 United Nations Special Mission to Afghanistan (UNSMA)/Afghanistan FN 3 militärrådgivare 2002- United Nations Assistance Mission in Afghanistan (UNAMA)/Afghanisan FN 3 militärobservatörer 2002- International Security Assistance Force (ISAF)/Afghanistan Nato 614 1992-1993 United Nations Transition Assistance in Cambodia (UNTAC)/Kambodja FN 88 poliser 28 Svenska fredsfrämjande insatser Svenska fredsfrämjande insatser 29
Asien, forts. 1997-2002 Cambodia Mine Action Centre/Mine Detecting Dog Programme (CMAC)/Kambodja FN 36 1999-1999 United Nations Assistance Mission in East Timor (UNAMET)/Östtimor FN 20 poliser 1999-2002 United Nations Transitional Administration in East Timor (UNTAET)/Östtimor FN 2 militärobservatörer 2002-2005 United Nations Mission of Support in East Timor (UNMiSET)/Östtimor FN 5 militärobservatörer 1962-1963 United Nations Temporary Executive Authority (UNTEA) 7 militärobservatörer Författarna och Försvarshögskolan, Institutionen för ledarskap och management Foto: Jonas Svensson / Försvarets Bildbyrå (framsida), Combat Camera / Försvarets Bildbyrå (sid 2), Serg Johan Lundahl / Combat Camera (sid 7), Lt Marcus Olsson / Combat Camera (sid 10), Tobias Larsson / Försvarets Bildbyrå (sid 15), Sgt Mattias Hultin / Combat Camera (sid 16), Jonas Svensson / Försvarets Bildbyrå (sid 21), Sgt Johan Lundahl / Combat Camera (sid 31) Svenska fredsfrämjande insatser 30
KONTAKTA OSS Sociologi vid Institutionen för ledarskap och management Franz Kernic Professor i sociologi franz.kernic@fhs.se Karin Skelton Projektledare karin.skelton@fhs.se www.fhs.se/sociologi Box 27805 / 115 93 Stockholm Besöksadress: Drottning Kristinas väg 37 Tel 08 553 425 00 / Fax 08 553 425 98 Våxnäsgatan 10 / 651 80 Karlstad Besöksadress: Våxnäsgatan 10, Karolinen Tel 054 10 40 20 / Fax 054 10 40 21 www.fhs.se