Landsbygdens landskap i Lunds kommun

Kulturgeografisk utredning Landsbygdens landskap i Lunds kommun EN STUDIE AV LANDSKAPETS HISTORISKA UTVECKLING FRÅN TIDIGT 1800- TAL OCH BEFINTLIGA KULTURMILJÖVÄRDEN UTANFÖR DE STÖRRE TÄTORTERNA Lunds kommun Skåne län Malmö Museer Kulturarvsenheten Rapport 2012:006 Lars Persson

Kulturgeografisk utredning Landsbygdens landskap i Lunds kommun STUDIER AV LANDSKAPETS HISTORISKA UTVECKLING FRÅN TIDIGT 1800-TAL OCH BEFINTLIGA KULTURMILJÖVÄRDEN UTANFÖR DE STÖRRE TÄTORTERNA Lunds kommun Skåne län

Malmö Museer Box 406 201 24 Malmö Tel: 040-34 10 00 Besöksadress: Malmöhusvägen www.malmo.se/museer Kulturgeografisk utredning Landsbygdens landskap i Lunds kommun -- Studier av landskapets historiska utveckling från tidigt 1800-tal och befintliga kulturmiljövärden utanför de större tätorterna Lunds kommun, Skåne län Kulturarvsenheten Rapport 2012:006 Författare: Lars Persson Foto: Lars Persson Grafisk form: Anders Gutehall Sättning: Lars Persson Omslagsbild: Beteslandskap i Vombsänkan med Romeleåsens sluttning i bakgrunden. 2011.

Innehåll Inledning 4 Uppdraget och syftet 4 Avgränsningar 4 Rapportens disposition 4 Topografi, hydrologi och jordartsfördelning i Lunds kommun 5 Topografi och hydrologi 5 Jordarter och agrogeologiska områden 6 Naturvårdens Karaktärsområden i Lunds kommun 7 Bebyggelseenheter i Lunds kommun 7 Lagar, skyddsinstrument och program av särskild betydelse för landsbygdens kulturmiljövård. 8 Riksintresse för kulturmiljövård 8 Kulturreservat 8 Biotopskydd 9 Regionalt kulturmiljöprogram 9 Riksintresseområden för kulturmiljövård i Lunds kommun 9 Kulturmiljöprogram för Skåne, områden i Lunds kommun 10 Bebyggelse och markanvändning på landsbygden i Skåne från 1700-talet till 1900-talets slut -- en översikt 14 Odlingslandskap före 1800-talets skiften 14 Landskapet under 1800-talet och 1900-talets första hälft 17 Förändringar i bebyggelse och markanvändning på landsbygden under efterkrigstiden 21 Landskapet och dess förändring inom nuvarande Lunds kommun sedan 1700-talet 22 Landskapet före 1800-talets skiftesperiod 22 Landskapet i Lunds kommun under 1800- och 1900-talen 28 Fördjupad studie av landskapsobjekt och strukturer med särskilt kulturmiljövärde i Lunds kommun 38 Nutida Bebyggelse i förskiftesläge. 38 Områden med omfattande hemmansklyvning mellan skiftena och 1910-talet 39 Andra bebyggelsekoncentrationer tillkomna mellan skiftena och 2000-talet 40 By och sockengränser med kontinuitet sedan enskifte och laga skifte 41 Bevarade fastighetsgränser som tillkom vid enskifte eller laga skifte 42 Vägar med bevarad sträckning sedan skiftesperioden 43 Småvatten, bäckar och öppna diken 44 Förekomsten av kärrmarker och blöta ängsmarker. 45 Skogsmark med lång historisk platskontinuitet 45 Betesmarker, ängar och torvtäktsområden med kulturmiljövärde 46 ytterligare kulturlämningar av betydelse för förståelse av landsbygdens bebyggelseoch landskapshistoria 47 Kulturgeografiska karaktärsområden - ett indelningsförslag 48 A. Slätten. 49 B. Romeleåsen 53 C. Vombsänkan 60 D. Backlandskapet 66 Några ytterligare områden med stora kulturmiljövärden 71 Sammanfallande intressen och lämpliga samarbetsområden för natur- och kulturmiljövård 72

Årets rapporter 74 Bilagor Bilaga 1 Kartbilaga Bilaga 2 Tabellbilaga Bilaga 3 Bebyggelse och landskap -- förändring mellan 1810-tal och 1910- tal Bilaga 4 Bebyggelse och landskap -- förändring mellan 1910-tal och 2000- tal Bilaga 5 GIS-material från projektet -- innehåll och arkivering

Inledning UPPDRAGET OCH SYFTET Lunds kommun har under en period arbetat med att ta fram underlagsmaterial till ett planerat kulturmiljöprogram. Delar av underlagsarbetet har gjorts av externa utförare. Så har t.ex. rapporten Det förhistoriska landskapet tagits fram av Kulturen i Lund. En del i detta underlagsarbete avser landskapets utveckling och karaktär i kommunen utanför Lunds tätort under 1800- och 1900-talet. För att på ett effektivt sätt kunna beakta de kulturmiljövärden i odlingslandskapet som har sin grund i landskapsutvecklingen under perioden behöver den information som finns i historiskt kartmaterial tas fram, digitaliseras, analyseras och tillgängliggöras. Detta har stadsbyggnadskontoret i Lunds kommun gett kulturmiljösektionen vid Malmö museer i uppdrag att ta fram. I uppdraget ingår dessutom att ta fram en relevant historiskgeografisk landskapskaraktärisering av kommunområdet utanför tätorten Lund baserad på det historiska kartmaterialet och studier av detsamma. Projektet har haft flera olika syften. För det första har syftet varit att göra lantmäteriets scannade kartor från enskifte och laga skifte under 1800-talet mera användbara för kulturmiljövården genom georeferering. Detta arbete avser alla bebyggelseenheter (byar och ensamgårdar) i Lunds kommun utanför tätorten Lund, i den mån lantmäterikartor av nämnda typ existerar. Syftet har vidare varit att utifrån de georefererade lantmäterikartorna digitalisera den geografiska fördelningen av ett antal utvalda typer av landskapsobjekt. Ett tredje syfte har varit att ta fram en rapport om huvuddrag i landsbygdslandskapets förändring inom kommunen sedan tidigt 1800-tal, och utifrån denna göra en kulturgeografisk indelning av kommunområdet i karaktärsområden. För att kunna genomföra en sådan studie och landskapsindelninghar även tryckt kartmaterial från perioden från tidigt 1800-tal till 2000-tal georefererats. I utredningsarbetet har flera olika frågeställningar försökt besvaras. Viktiga frågor har varit i vilken omfattning landskapsobjekt som bebyggelse, småvatten, öppna diken, by- och sockengränser samt enskiftesgränser som existerade vid skiftena fortfarande finns kvar. En annan fråga har varit hur markanvändningen i form av åkermark, ängsmark, öppen betesmark samt skogsbeväxt mark har förändrats geografiskt genom perioden, och om förändringen varierat mellan olika delar av kommunen. AVGRÄNSNINGAR Geografiskt har utredningsarbetet begränsats till Lunds nuvarande kommunområde utanför de tätbebyggda områdena i Lunds stad, Dalby, S. Sandby, Veberöd, Hällestad, Genarp och Revinge. De lantmäterikartor som georefererats och analyserats är de som finns arkiverade i Lantmäteristyrelsens kartarkiv samt Lantmäterimyndigheternas kartarkiv. Möjligen kan det tänkas finnas ytterligare lantmäterikartor i privata arkiv, och då mest sannolikt i godsarkiv tillhörande de adliga godsen. Någon arkivsökning i sådana arkiv har inte varit möjlig att göra i detta sammanhang. Tidsmässigt har utredningsarbetet i huvudsak avgränsats till perioden från början av 1800-talet till nutid. Med denna tidsavgränsning har arbetet med lantmäterikartorna koncentrerats på enskiftes- och laga skifteskartor från tidigt 1800- tal och framåt. Av tids- och kostnadsskäl har äldre lantmäterikartor (t.ex. storskifteskartor och geometriska avmätningskartor från 1600-tal och 1700-tal) inte inkluderats i arbetet. Studien av förändringar i markanvändning samt förekomsten av vissa typer av landskapsobjekt har därför också avgränsats till tiden efter sekelskiftet 1800. Det måste även poäntteras att föreliggande utredning baseras på genomförda kartstudier och studier av litteratur. Däremot har inga fältinventeringar företagits. RAPPORTENS DISPOSITION Efter inledning med syfte, avgränsningar och disposition följer ett kortare avsnitt om topografi, hydrologi och jordartsfördelning i Lunds kommun. I nästa avsnitt redovisas de bebyggelseenheter i Lunds kommun som studerats i projektet. Därefter kommer ett avsnitt om lagstiftning som berör kulturmiljövården inom landsbygdens. Sedan följer separata avsnitt om befintliga riksintresseområden för kulturmiljövården 4 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2012:006

samt områden med särskilt värdefulla kulturmiljöer enligt länets kulturmiljöprogram för Lunds kommunområde. Efter detta kommer ett generellt kapitel om det skånska odlingslandskapet under 1700-talet och viktiga förändringar i detta som skett under 1800- och 1900-talet. Detta kapitel följs av ett med samma innehåll, men med fokus på Lunds kommunområde. I det därpå följande avsnittet presenteras studier av några olika typer av landskapsobjekt och strukturer med kulturmiljövärde i Lunds kommun från tidigt 1800-tal till idag. Mot bakgrund av de föregående kapitlen presenteras därefter ett förslag på en historisk-geografisk indelning av kommunområdet i karaktärsområden. I nästa avsnitt presenteras ytterligare några mindre områden inom kommunen vars kulturmiljövärden bör uppmärksammas och värnas i framtida planerings- och kulturmiljövårdsarbete. Rapporten avslutas med en diskussion om områden där natur- och kulturmiljövården har gemensamma intressen och bör vinna på att samordna sitt arbete tydligare. Till rapporten hör fem bilagor. Bilaga 1 är en figurbilaga med alla kartor som berörs och analyseras i rapporten. Bilaga 2 innehåller tabeller som visar bebyggelseenheternas storlek på 1810-talet. Därefter följer två bilagor med information om förändringar i bebyggelsestruktur och markanvändning som skett vid de bebyggelseenheter som är belägna inom Lunds kommun. Den första avser perioden mellan tidigt 1800-tal och 1910-talet och den andra tiden efter 1910-talet. I den avslutande bilaga 5 redovisar vad det digitala gis-materialet, som utgör ett av projektets resultat, innehåller och hur det är arkiverat i ett digitalt mappsystem. Topografi, hydrologi och jordartsfördelning i Lunds kommun TOPOGRAFI OCH HYDROLOGI Både topografiska och hydrologiska förhållanden har historiskt haft stor betydelse för hur människan utnyttjat landskapet och valt att placerat sin bebyggelse. Inte minst hydrologin har varit viktig eftersom människa och hennes kreatur har ett ständigt behov av vatten och för att vattenförekomsten under lång tid styrt var det var lämpligt att odla upp marken till åker utan behov av allt för stora dräneringsinsatser. Kommunområdet delas i princip på längden i riktningen nordväst-sydöst av horsten Romeleåsen (benämns hädanefter Romeleåsen även om den geomorfologiskt utgör en horst) (figur 1 och 2). På norra och nordöstra sidan av Romeleåsen sluttar marken mot Kävlingeån och Klingavälsån och på södra sidan främst mot Höje å. Ett mindre område längst åt söder avvattnas dock västerut via Torrebergabäcken och Sege å. Högsta punkten i kommunen finns på Romeleåsen vid Påhult (söder om byn Dörröd) där marken når 165 m.ö.h. Romeleåsen har bitvis relativt branta sluttningar (speciellt åt nordöst) och är särskilt kuperad i den mellersta delen. Längst åt väster i kommunen övergår Romeleåsen däremot mera successivt och gradvis i ett slättområde. Nedanför Romeleåsens sluttningar utbreder sig ganska flacka eller svagt sluttande slättområden som når fram till Höje å och Kävlingeån. I den sydöstligaste delen av kommunen finns ett område med backlandskapskaraktär och mycket småkuperad terräng. Detta område formades under slutskedet av den senaste istiden, då en mängd större isblock, dödisar, låg kvar och smälte ned inom området. I backlandskapet varierar höjden mellan ca. 50 och 100 m.ö.h. Lägsta punkten inom kommunen finns vid Höje å, väster om byn Värpinge och Lunds stad, i västligaste delen av kommunen. Här ligger marken endast 10 m.ö.h. Slättområdet i nordöstra delen av kommunen, ungefär från Flyinge i väster till Vomb i öster och Veberöd i söder, har fått sina ytformer i en stor issjö som fanns här under senaste inlandsisens avsmältning. Denna slätt, ofta kallad Vombsänkan, ligger mellan 20 och drygt 30 m.ö.h. Slätten väster och sydväst om Romeleåsen har däremot formats genom att inlandsisen avsatt lerrik morän inom området. MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2012:006 5

De större sjöar som finns inom kommunen är Vombsjön och Krankesjön inom Vombsänkan i nordöst samt Häckebergasjön och en del av Björkesåkrasjön i backlandskapet längst åt söder. Den västra delen av kommunområdet saknar större sjöar. JORDARTER OCH AGROGEOLOGISKA OMRÅDEN Till stor del är jordartsfördelningen ett resultat av inlandsisens rörelser och smältvattnets transport vid isens avsmältning. Den senaste nedisningen hade sitt utbredningsmaximum för ca 20 000 år sedan. Genom en rejäl klimatförbättring för ungefär 17 000 år sedan började avsmältningen bli kraftig och för ca. 8 500 år sedan var inlandsisen avsmält från Skandinavien. Isen hade en kraftfull påverkan på underliggande stenmaterial och malde sönder stenen till mindre bitar av varierande storlek. Resultatet blev allt ifrån stenig morän med stora block till mycket finkorning lerpartiklar. I de fall jorden avsattes av glaciärisen direkt på landbacken, utan att vatten sorterade materialet, blev resultatet olika typer av morän. De moräner som avsattes i södra Skåne är av olika typ och innehåll beroende på vilken bergrund materialet hämtats ifrån. Utifrån rörelseriktningen på den is som avsatt moränen samt dominerande bergart brukar man tala om nordöst- eller skiffer-urbergsmorän, äldre baltisk- eller sydöstmorän samt yngre baltisk eller sydvästmorän. Vad gäller moränens odlingskvalitet är det inga tvivel om att sydvästmoränen i södra och sydvästra Skåne är bördigast medan urbergs- eller nordöstmoränen har lägst bördighet. Andra, sorterade jordarter avsattes i issjöar eller av isälvar. Ofta domineras dessa jordarter av grövre mo, sand eller grus. Sandiga och grusiga jordar kan också ha avsatts i vatten postglacialt. Lerjordar kan likaså ha avsatts antingen under eller efter istiden. Jordarterna inom Lunds kommunområde framgår av figur 3. Det framgår ganska tydligt att kommunområdet i grova drag kan delas in i tre huvudområdet utifrån dominerande jordarter. För det första har vi Romeleåsen och backlandskapet i söder som domineras av grövre (sandiga-moiga) moräner med eller utan lerinnehåll. I sin västligaste del övergår Romeleåsen dock successivt i områden med bördigare moränlera. Orsaken är att jorden här underlagras av lerskiffer, och inte av urberg som längre åt sydöst. I backlandskapet söder om Genarp finns många små områden med torv (i sänkor) och andra små områden med lera (backarnas högre delar). Det andra huvudområdet består av slättområdet i söder och väster som helt domineras av tyngre, bördigare moränfinlera eller morängrovlera. Den höga lerhalten beror på att den sista inlandsisen som här antas ha kommit från sydväst tagit upp glacial lera från havsbotten. Leran har sedan avsattes inom området som en morän. I åarnas direkta närområde finns här emellertid också mindre områden med postglacial lera eller sand. Det tredje huvudområdet består av Vombsänkan i nordöstra delen av kommunen. I detta område, som anses ha utgjort en av inlandsisen uppdämd issjö under en period, finns stora områden med glaciala issjösediment medan andra delar består av vanligtvis grövre isälvssediment. Jorden i detta område är lättbrukad, men inte särskilt bördig. I Vombsänkan finns även mindre områden med lerjord eller med postglacial sand. Utmed Klingavälsåns lopp och i anslutning till Krankesjön finns även ganska stora områden med torvjord. Kulturgeografen Sven Dahl delade i sin avhandling upp nuvarande Lunds kommunområde i fyra delområden (figur 4 och 5). Område 1 utgörs av den bördiga sydvästmoränen som finns i den västra och sydvästra delen av kommunen. Gränsen mot Vombsänkan placerar Dahl i den västra delen av byn Flyinges ägor. Gränsen mot Romeleåsens skiffer-urbergsmorän går längst åt väster vid byn Ö. Odarslöv och vidare åt sydväst mot Ö. Torn. Härifrån går gränsen åt sydöst förbi Arendala och vidare på Romeleåsens sluttning till byn Sjöstorp i Dalby socken. Från Dalby kyrkby går gränsen åt sydöst och gör några kraftiga krökar vid Lunnarp och Bonderup och vidare till Hyllinge. Vid Hyllinge, väster om Björnstorp, vrider gränsen mot sydväst och sträcker sig över västligaste delen av Genarps och Toppeladugårds ägor. Slutligen skär gränsen genom nordöstra delen av Lyngbys mark. I sydvästra delen av kommunområdet, inom Lyngby och Hässlebergas mark, finns ett litet område som Dahl klassificerar som sydöstmorän (område 3 i figur 4 och 5). Denna morän menar han har avsatts av en äldre baltisk isström än den som avsatte den bördigare sydvästmoränen. 6 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2012:006

Backlandskapet och Romeleåsen redovisar Dahl som ett enhetligt område med skiffer-urbergsmorän (område 2). På åsens nordöstra sida gränsar skiffer-urbergsmoränens område mot vad han kallar sand och grusområdet vid Vombsjön (område 4). NATURVÅRDENS KARAKTÄRSOMRÅDEN I LUNDS KOMMUN I Lunds kommuns grönstrukturs- och naturvårdsprogram redovisas en indelning av kommunområdet i fyra karaktärsområden (figur 6). De fyra karaktärsområdena utanför Lunds stad är Slätten, Vombsänkan, Romeleåsen och Backlandskapet. Störst skillnad i förhållande till Dahls indelning i agrogeologiska områden är att backlandskapet och Romeleåsen, utifrån främst topografiska skillnader, betraktas som två olika karaktärsområden. Dahls område nr. 3, dvs. det lilla området med sydöstmorän i Lyngby socken, placeras i naturvårdsprogrammet i huvudsak inom karaktärsområdet Backlandskapet. Sammanvägt framgår det som lämpligast att även i detta projekt utgå ifrån grönstrukturs- och naturvårdsprogrammets indelning av kommunområdet utanför Lunds stad i fyra karaktärsområden. Bebyggelseenheter i Lunds kommun Lunds kommunområde består av en mängd fastigheter med olika ägare. Fastigheterna har historiskt tillhört olika bebyggelseenheter. I historisk-geografiska studier av landskapet under de senare århundradena utgår man ofta från de byar, huvudgårdar och ensamgårdar (sammanfattningsvis benämnda bebyggelseenheter) som fanns vid tiden för enskifte eller laga skifte under 1800-talets första hälft. Efter dessa skiften spreds många av byarnas gårdar ut i landskapet och fick ofta egennamn. 1. V. Hoby 30. Ryd 59. Hasslemölla 2. Stångby 31. Fågelsång 60. Husagård 3. Vallkärra 32. Sularp 61. Grönland 4. N. Nöbbelöv 33. Norretorp 62. Kvarnbrodda 5. Värpinge 34. Hardeberga 63. Tostarp 6. Vallkärratorn 35. Assarhusa 64. S. Påhult 7. Bösamöllan 36. Rögle 65. Spedarp 8. Vadmöllan 37. Tygelsjö 66. Dörröd 9. Mellanmöllan 38. Sjöstorp 67. Bilarp 10. Håstadsmölla 39. Dalby 68. Hägnaden 11. Håstad 40. Östra Mölla 69. St. Ryd 12. Ladugårdsmarken 41. Lunnarp 70. Björnstorp 13. Ö. Torn 42. Bonderup 71. Hyllinge 14. St. Råby 43. Önneslöv 72. Ättarp 15. Arendala 44. S. Ugglarp 73. Gödelöv 16. Kungsmarken (Reften) 45. N. Ugglarp 74. Stubbarp 17. Ö. Odarslöv 46. Krutladan 75. Genarp 18. V. Odarslöv 47. Vasaholm 76. Gräntinge 19. Svenstorp 48. Torna Hällestad 77. Toppeladugård 20. Igelösa 49. Måryd 78. Äspemarken 21. Tågarp 50. Skrivaremöllan 79. Häckebergaområdet a 22. Flyinge kungsgård 51. Abusa 80. Lyngby 23. Flyinge by 52. Revinge 81. Hässleberga 24. Skarnberga 53. Kvinnevad 82. Assartorp 25. Skatteberga 54. Silvåkra 83. Nygård 26. Åkarp 55. V. Tvet 84. Bökesåkra 27. Gravaregården 56. Vomb 85. Dunstorp 28. Ekeberga 57. Ö. Tvet 86. Kalthus 29. S. Sandby 58. Veberöd Tabell 1. Det tidiga 1800-talets byggelseenheter inom nuvarande Lunds kommun. a. Inom Häckebergaområdet fanns vid 1800-talets början många småbyar och ensamgårdar. I häradskartan redovisas de dock inte som separata byar eller hemman med kringliggande gränser, utan som delar av Häckeberga. Enheterna redovisasseparat, med uppgifter om antal gårdar samt torp/hus, i tabell 3. MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2012:006 7

I denna studie utgår vi ifrån det tidiga 1800-talets bebyggelseenheter. Avgränsningen av de markområden som tillhört respektive bebyggelseenhet har hämtats från den äldre ekonomiska kartan (häradskartan) som för Malmöhus län tillkom under 1910- talet För att läsaren ska förstå vilka områden som avses när bebyggelseenheternas namn förekommer i texten visas i figur 7 bebyggelseenheter utanför Lunds tätort. I kartan har bebyggelseenheterna numrerats och av ovanstående lista (Tabell 1) framgår bebyggelseenheternas namn. I kartan finns dessutom några mindre områden som saknar numrering. Områdena ifråga utgörs av enklaver eller utjordar till någon numrerad bebyggelseenhet eller, i några fall, till bebyggelseenhet belägen utanför nuvarande kommunområdet. Bebyggelseenheterna i kommunen har haft mycket varierande storlek, både vad gäller markyta och mätt som antal gårdar. Antalet gårdar förändrades dessutom under perioden från 1600-talets mitt till skiftesperioden under 1800-talets första hälft. Beskrivningen till den skånska rekognosceringskartan från 1810-talet ger en bra uppfattning om bebyggelsen inom nuvarande kommunområde under enskiftesperiodens början. I tabellerna 2 och 3 (bilaga 2) redovisas antalet gårdar i områdets bebyggelseenheter. Här har man valt att bryta ut gårdar med bättre bebyggelse som en särskild kategori. I denna kategori ingår områdets huvud- och ladugårdar, men även en del bättre bebyggda bondgårdar. Torp och gatehus har summerats till en gemensam kategori. En del namngivna enheter, särskilt inom Genarps socken (tabell 3), hade inga gårdar utan bestod enbart av torp eller gatehus. Dessa enheter utgjorde inga egentliga bebyggelseenheter utan var belägna på mark som tillhörde någon bondgård eller huvudgård. I många fall hade de förmodligen skapats på f.d. utmark. Lagar, skyddsinstrument och program av särskild betydelse för landsbygdens kulturmiljövård. Landsbygdens landskap berörs på olika sätt av en mängd lagar som inte kan behandlas i detta sammanhang. Det kan dock vara på sin plats att peka på några lagar och skyddsinstrument med särskild betydelse för kulturmiljöer utanför tätorterna. Det förmodligen starkaste lagskyddet rörande kulturmiljöer har fornlämningarna vars skydd regleras i Lag (1988:950) om kulturminnen m.m. Denna lagstiftning har redan behandlats i rapporten Det förhistoriska landskapet och därför hänvisas den som vill veta mera om lagskyddet för fornlämningar till denna skrift. Kulturhistoriskt och arkitektoniskt bevarandevärda byggnader kan förklaras som byggnadsminne och får då ett starkare skydd. Då inte heller enskilda byggnader ligger i blickpunkten för denna studie ska inte heller denna lagstiftning beröras närmare. RIKSINTRESSE FÖR KULTURMILJÖVÅRD Ett särskilt lagskydd har de områden som pekats ut som Riksintresse för kulturmiljövården. Mark- och vattenområden som har nationell betydelse för bevarande och utveckling kan enligt miljöbalkens tredje kapitel betecknas som område av riksintresse. Riksintresseområdena skyddas av miljöbalkens 1 kap. 1. I denna fastställs att lagen ska tillämpas för att skydda särskilt värdefulla natur- och kulturmiljöer. Det är Riksantikvarieämbetet som ansvarar för urvalet och avgränsningen av områden av riksintresse för kulturmiljövården. I Lunds kommun finns 10 riksintresseområden för kulturmiljövården. De åligger kommunerna att i sitt planarbete ta hänsyn till riksintresseområdena. Områdena ska skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada de värden som är av riksintresse. Tillsynsmyndighet är Länsstyrelserna. Varje riksintresseområde för kulturmiljövården i Lunds kommun kommer att tas upp och beskrivas översiktligt nedan. KULTURRESERVAT Kulturreservat är ett skyddsinstrument som infördes med miljöbalken år 1999. Avsikten är att möjliggöra vård och bevarande av värdefulla kulturpräglade landskap. Genom att förklaras som kulturreservat kan ett områdes natur- och kulturmiljövärden 8 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2012:006

skyddas och vårdas. Såväl länsstyrelser som kommuner kan besluta att ett område ska skyddas och förvaltas som kulturreservat. Inga kulturreservat finns ännu i lunds kommun. BIOTOPSKYDD Genom det s.k. biotopskyddet ges enligt miljöbalkens 7 kap. 11 automatiskt skydd för ett antal olika typer av landskapselement belägna i åker, äng eller betesmark. Skyddet gäller alléer, källor med omgivande våtmark, odlingsrösen, pilevallar, småvatten och våtmarker, stenmurar och åkerholmar. Beslut om särskilt biotopskydd kan fattas av länsstyrelse, skogsstyrelse eller kommun för ett specifikt område. Bland de olika landskapelement som kan ges särskilt biotopskydd kan nämnas äldre naturskogsliknande skogar, mindre vattendrag med omgivande mark, rik- och kalkkärr, ängar, naturbetesmarker, äldre betespräglade skogar, mark med mycket gamla träd. REGIONALT KULTURMILJÖPROGRAM Länsstyrelsen i Skåne län har tagit fram ett särskilt kulturmiljöprogram för Skåne. I detta avgränsas och beskrivs en mängd områden med särskilt värdefulla kulturmiljöer. Till en del är det områden som också utgör riksintresse för kulturmiljövården, men programmet behandlar även många områden utanför riksintressena. I Lunds kommun har ca. 20 områden pekats ut som särskilt värdefulla för kulturmiljöer. Kulturmiljövärdena inom de utpekade områdena ska bevaras, vårdas och utvecklas. Kulturmiljöprogrammet är bl.a. tänkt att fungera som ett kunskapsunderlag för samhällsplaneringen i kommunerna. Riksintresseområden för kulturmiljövård i Lunds kommun Lunds kommunområde utanför Lunds stad berörs av sex olika riksintresseområden för kulturmiljövård (figur 8). Några av de i figur 8 redovisade delområdena ingår i samma större riksintresseområde och förbinds med varandra via ytor utanför kommunområdet. Nedan följer korta sammanfattningar av Riksantikvarieämbetets precisering av respektive områdes värden och uttryck för riksintresset. M 45. Lackalänga (delen inom V. Hoby och Stångby sn.) Värden: dalgång och odlingslandskap med slättbygdskaraktär. Mycket lång bosättningskontinuitet. Betydande koncentration av fornlämningar. Uttryck för riksintresset: fornlämningarna, betade strandängar, spridd gårdsbebyggelse i ett landskap präglat av enskiftets genomförande. Det senare innefattar rätvinkligt vägnät, uppfartsvägar, enstaka alléer. M 80. Svenstorp-Hviderup-Flyinge-Västra Hoby. (Delen i Håstad, Igelösa, Odarslöv och Södra Sandby sn:r) Värden: Vidsträckt slotts- och odlingslandskap kring Kävlingeån Ett område med förhistorisk bruknings- och bosättningskontinuitet. Sedan stormaktstiden präglat av godsförvaltningen vid Svenstorps frälsegods samt vid Flyinge kungsgård. De spår som godsförvaltningen lämnat i landskapets utformning är av stort värde. Detsamma gäller kyrkornas och bebyggelsens utveckling inom området. Uttryck för intresset: Fornlämningsmiljöerna. En medeltida, pilkantad vägsträckning kallad Kyrkostigen. Stångby, V. Hoby, Odarslöv, Håstad och Igelösa kyrkbyar med medeltida, senare omgestaltade, kyrkor samt tillhörande välbevarade byggnadsbestånd i kyrkbyarna (t.ex. skolor, prästgårdar och gatehus) främst från 1800-talet. Krutmöllans vattenkvarn. Bösmöllan från 1856, Kvarnviks valskvarn från 1800-talet samt Håstadsmölla. Svenstorps huvudgård med medeltida ursprung, men med nuvarande huvudbyggnad från 1590-talet (i Christian IV:stil), parterrer och parkanläggning. Pilevall med dominerande läge i landskapet. Flyinge kungsgård (under medeltid tillhörande Ärkesätet) med stuteri sedan medeltiden. Det omfattande byggnadsbeståndet vid Flyinge kungsgård. MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2012:006 9

M 81. Kungsmarken-Fågelsångsdalen (Södra Sandby sn) Värden: fornlämningsmiljö innehållande lämningar efter en medeltida biskopshuvudgård. Omfattande agrarhistoriska spår i dalmiljö kring Sularpsån. Uttryck för riksintresset: Lämningarna efter ärkebiskop Absalons borg Glumstorp. Fossila åkersystem med ryggade åkrar, odlingsrösen, vallar, hägnadssystem och järnåldersgravar. Välbevarade betade och slåttrade ängs- och hagmarker. Sandbyholms holländaremölla (från 1800-talets slut). Lämningar efter medeltida tegelframställning med raserade tegelugnar och lertäkter. M 82. Björnstorp-Gödelöv (Bonderup, Genarp, Gödelöv, Hällestad, Lyngby och Veberöds sn:r) Värden: Kuperat odlingslandskap vid Romeleåsen. Förhistorisk bruknings- och bosättningskontinuitet. Huvudgården Björnstorp från senmedeltid (sic!) med omkringliggande slottslandskap samt medeltida kyrkor. Uttryck för riksintresset: Fornlämningskoncentration från järnåldern. Fossil åkermark med terrasseringar och hålvägar. Bevarade betesmarker och enefälader. Kyrkbyn Gödelöv med medeltida kyrka samt bevarade gatehus. Björnstorps slottsbyggnad från 1750-talet, alléer och parksystem. Välbevarade ekonomi- och arbetarbebyggelse. Genarps kyrka från 1599 (enda kyrkan som nybyggdes under 1500-talet i Skåne). M 83. Dalby-Hardeberga (Dalby och Hardeberga sn:r) Värden: A: kyrkomiljön i Dalby med nordens äldsta bevarade stenkyrka samt kungsgård som under medeltiden omvandlades till kloster. B: centralbygd i lätt kuperat odlingslandskap med förhistorisk kontinuitet kring äldre vägsträckning. Av skiftena påverkad gårds- och ägostruktur samt det av stordrift präglade landskapet kring godset. Uttryck för riksintresset: A: landskapsparti med betydande visuella värden kring den tidigmedeltida och landskapsdominerande Heligkorskyrkan (ursprungligen från 1000-talet), kyrkogården, klosterlämningarna och Dalby kungsgård. B: tingsplatsen vid Arendala, gravfält och stensättningar vid Billebjär, Billebjärs fäladsmark, Dalby hage med vallanläggning av okänt ursprung. Äldre ägogränser med pilevallar, den gamla kungsvägen Lund-Dalby. Hardeberga sockencentrum med medeltida kyrka, skola, prästgård och ett flertal gatehus. Sjöstorps by med koncentrerad bebyggelse. Arendala och Hardeberga gods med tillhörande bebyggelse och rikt allésystem. Tygelsjö mölla. Billebjärs stenbrott samt medeltida stenbrott i Hardeberga. M 95. Häckeberga (Genarps sn) Värden: odlingslandskapet kring Häckebergasjön och det av Häckeberga gods sedan medeltiden präglade landskapet och bebyggelsestrukturen. Slottsmiljön vid Häckeberga. Uttryck för riksintresset: Häckeberga slott (med medeltida ursprung) med mangårdsbyggnad från 1873-75 ritad av H. Zettervall. Murar och häckkantat vägsystem vid sjön. Arbetarbebyggelse, torp och arrendegårdar. Fäladsmarken Risen vid Genarp med åker- och betesmarken Beden. Kulturmiljöprogram för Skåne, områden i Lunds kommun I det av Länsstyrelsen i Skåne län framtagna kulturmiljöprogrammet finns 13 områden med särskilt kulturmiljövärde i Lunds kommun (figur 9). Här följer en sammanfattning av de i programmet redovisade beskrivningarna för respektive område. 10 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2012:006

Bonderup-Lunnarp Kulturmiljö belägen på en höjdsträckning i öppet odlingslandskap söder om Dalby. Fornlämningar visar att området har brukats allt sedan förhistorisk tid. I Bonderup finns en samlad bebyggelse med prästgård, bondgårdar och gatehus längs den södra delen av den gamla bygatan. Sockenkyrkan som ursprungligen uppfördes under 1100-talet, men som utvidgats senare under medeltiden, är byggd av gråsten. Kyrktornet är ifrån 1870-talet. Prästgården från 1878 är belägen nära kyrkan. Vid bygatan finns två kringbyggda gårdar. En skola från 1880-talet ligger i nordvästra delen av bytomten. På en höjd norr om bytomten ligger Bonderups kvarn från 1856 med en möllaregård bredvid. Lunnarp har en sammanhållen bykärna med sju gårdar samt gatehus på ömse sidor av bygatan. Huvuddelen av byggnaderna på bytomten är byggda under 1800- talets andra hälft. Dalby stenbrott Dalbys gamla stenbrott är beläget vid Knivsåsen. Brytningen av gnejs påbörjades 1893. Stenen utnyttjades till stor del för makadam till järnvägsbyggandet i trakten. Stenbrottet utgör en intressant, äldre industrimiljö. Flyinge I Flyinge finns en kungsgård med vidsträckta beteshagar, allér längs vägsystemet och med pilerader i ägogränserna. Vid huvudgården i Flyinge bedrevs hästuppfödning redan under medeltiden. Vid reformationen övergick huvudgården med underliggande gods från ärkesätet till den danska kronan. Efter försvenskningen på 1600- talet blev Flyinge en kronoägd kungsgård och stuteri. De äldre byggnaderna är uppförda under 1700- och 1800-tal. Längs vägen mellan kungsgården och Flyinge by finns den del äldre bostadshus. Hammarlunda-Harlösa-Hjularöd-Revingehed-Silvåkra (Endast Revingehed-Silvåkra belägna i Lunds kommun) Revingehed i Revinge socken är ett militärt område och regemente beläget nära Krankesjön. Här finns ett övningsfält på 4300 ha. De första militära mötes- och excercisövningarna i området skedde i Veberöd, men verksamheten övergick senare till platsen Tvedöra (1825-1887). Förläggningen i Revingehed invigdes 1888. Regementsbyggnaderna vid Revingehed är främst från senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet. År 1963 beslutades att man skulle skapa ett pansarövningsfält och mark i området köptes in för ändamålet. Inom övningsfältet bedrivs kreatursuppfödning med lösdrift allt sedan 1960-talet. I Silvåkra socken ligger byarna Silvåkra och Ö. Tvet. Silvåkra gamla bytomt är omgiven av stora, flacka sandslätter som idag främst utnyttjas för betesdrift och militärövningar. Söder om bytomten finns en utdikad sjö. Kyrkan i Silvåkra är anlagd under sent 1100-tal. Den bebyggelse som idag finns inom bytomten är främst belägen på bygatans norra sida. Här finns ett skolhus och en smedja. En lindallé sammanbinder bytomten med Silvåkra herrgård längre västerut. Herrgårdens huvudbyggnad är uppförd åren 1803-1807. Nära herrgården ligger Silvåkra järnvägsstation med en del anslutande bebyggelse. Hardeberga-Arendala-Dalby-Skrylle- Hällestad Område på och vid den västligaste delen av Romeleåsen som utgörs av ett mosaikartat landskap med odlingsfält, trädrader, utflyttade gårdar, lövträdsdungar och ett vägnät format av 1800-talets skiften. Inom den norra delen av området finns medeltida stenbrott. Dalby Söderskog avsattes som nationalpark i början av 1900-talet. Tillsammans med Dalby Norreskog och den betesmark som finns mellan skogarna bildar Söderskogen Dalby hage. Dalby hage har utnyttjats för hästuppfödning under mycket lång tid. I Söderskogen finns en äldre vallanläggning med oklar funktion. Strax norr om Dalby hage ligger området Billebjär med fäladsmark, gravfält och stensättningar. Väster om byn Hardeberga ligger Arendala platsen för det skånska landstinget under medeltiden. Arendala ligger i anslutning till det gamla färdstråket Lund-Dalby. Längs den nuvarande vägen finns upplagda stenmurer. MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2012:006 11

På Hardeberga bytomt finns kyrka, prästgård och skola, men huvuddelen av bondgårdarna flyttades ut i bymarken vid skiftet. I byn Sjöstorp, mellan Hardeberga och Dalby, ligger däremot relativt många bondgårdar kvar längs bygatan. En del gårdar flyttades dock ut i bymarken även här och ligger idag spridda i bymarken. I Arendala finns en storgårdsmilö med alléer och stora odlingsfält. Dalby har en mycket kulturhistoriskt värdefull miljö med kyrka, lämningar från ett kloster och en kungsgård. Vid torget i byn finns skolor, tingshus och gästgivaregård. Ett fåtal bondgårdar ligger kvar på bytomten. I byn finns gator med äldre gatehus. Här finns också järnvägsstation, godsmagasin, vårdhem, mejeri och siloanläggning. Prästgården i 1920-talsstil ligger vid utfarten mot Lund. I Dalby finns även en holländarekvarn. Skrylleområdet är beläget nordöst om Dalby samhälle. Här anlades friluftsanläggningen Skryllegården 1952. Gården ersattes och flyttades år 1972. I området finns Skrylle naturrum. Torna Hällestads by ligger i ett område med rullstensåsar. Samhället består av äldre bebyggelse längs en slingrande bygata. Här finns en högt belägen medeltidskyrka och många äldre gatehus. En bevarad byasten finns vid kyrkan. I Torna Hällestad finns även ett stationsområde och ett mejeri. Linnebjär Linnebjär är ett lövblandskogsområde som även innehåller ängsmark som minner om områdets äldre markhistoria. Ljungen i Veberöd Ljungen som utgör en del av Veberöds bymark består till en del av periodvis översilade marker längs Klingavälsån. Området består i övrigt av hävdade betesmarker och åkrar som innehåller många kvarstående ekar. I Ljungen finns några välbevarade korsvirkesgårdar. Här ligger även vattenkvarnen Hasslemölla med byggnader från 1800-talets mitt och senare hälft. Vägen mellan Veberöd och Sjöbo korsar Klingavälsån på en bro. Romeleåsen-Lyngby-Genarp-Häckeberga Området utgörs av ett variationsrikt landskap med åkrar, betesmarker och skogar på Romeleåsen och inom det backlandskap som angränsar åt sydväst. På Romeleåsen finns flera rester av den mycket stora utmark eller fälad som tidigare funnits här. Ett par bevarade fäladsområden finns vid Önneslöv, i Dörröds fälad och söder om Genarp i området Risen. Längre åt nordväst ligger Knivsås med terrasserade åkrar, hed och hålvägar. Området innehåller ett flertal fornlämningar. Kyrkor finns i Gödelöv, Genarp (från 1590-talet) och Lyngby (från 1880-talet). Björnstorp är en huvudgård som skapades under sent 1500-tal, men som har byggnader från 1750-talet som byggts om på 1860-talet. Från Björnstorps huvudgård leder kyrkvägen söderut till Gödelöv kyrkby via Björnstorps torg. I närheten av torget ligger en äldre smedja och den gamla skolan. Toppeladugård uppkom som en ladugård till huvudgården Häckeberga, men blev på 1700-talet en självständig huvudgård. Åt sydöst från huvudgården finns ett område med en mängd smågårdar och torp. Häckeberga huvudgård är belägen vid Häckebergasjön i ett omväxlande landskap med åker, betesmark och skogsområden. Här finns en del vägar med alléer. Häckebergas nuvarande huvudbyggnad på en ö är uppförd på 1870-talet. Ladugården är däremot sedan 1800-talet belägen på fastlandet. Huvudgården har en muromgärdad trädgård. Inom området finns också vattenkvarnen Häckeberga mölla. Här finns hålvägar och ett fädrev som kallats Härvägen, Gängesvägen och Bedevägen Kungsmarken-Fågelsångsdalen I Kungsmarken öster om Lund ligger lämningarna efter medeltidshuvudgården Glumstorp. Den golfbana som sedan 1936 finns inom området är delvis placerad inom områden med s.k. ryggade åkrar. Området hävdas i övrigt som betesmark och genom ängsbruk och har en hävdberoende flora. Här finns ett flertal olika forn- 12 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2012:006

lämningar från järnåldern, t.ex. gravar, stensträngar, röjningsrösen och små rektangulära åkrar, s.k. celtic fields. Under perioden 1918-1925 fungerade området som övningsfält med skjutbana. Fågelsångsdalen utgörs av en ravinliknande dalgång. I området finns kalkbrott från 1400- och 1500-tal samt senmedeltida tegelugnsrester och lertäktsgropar. I området finns även ängsmarker med rik flora och en holländaremölla från 1820-talet. Stångby-V. Hoby-Krutmöllan Område med gravhögar utmed Kävlingeåns dalgång. Sluttningarna mot Kävlingeån utnyttjas främst som betesmark. Inom området ligger Stångby mosse som utgör naturreservat. Både V. Hoby och Stångby har välavgränsade bymiljöer med flera kvarliggande gårdar. Kring bykärnorna finns stora, öppna åkerfält. Nordväst om Stångbys bytomt finns en lång pilevall som markerar den gamla kyrkstigen. Området är till stor del format av 1800-talets enskiften och kan sägas utgöra ett typiskt skifteslandskap. Krutmöllan är ett exempel på de kvarnar som utnyttjat Kävlingeåns flöde för att utvinna energi. Här bedrevs kruttillverkning under 1600-talet. Senare har kvarnen fungerat som mjölkvarn. I kvarnmiljön ingår bostadshus, magasin och ekonomilängor från främst 1800-talets mitt. Här finns också en stenvalvsbro från 1830-talet som sträcker sig över ån. Både Stångby och V. Hoby är medeltida kyrkbyar. I V. Hoby finns en väl samlad bebyggelse längs den gamla bygatan. Det välbevarade byggnadsbeståndet är främst från 1800-talet. Bl.a. finns ett skolhus i anslutning till kyrkan. Även i Stångby finns en välbevarad bymiljö med fyrlängade gårdar, skolhus samt en gammal smedja. År 1901 uppfördes en järnvägsstation vid södra stambanan. Kring stationen växte det sedan upp ett nytt stationssamhälle. Svenstorp-Örtofta-Ellinge-Skarhult-Gårdstånga (endast Svenstorp i Lunds kommun) Område där de många gravhögarna indikerar dess betydelse under förhistorisk tid. Ett godslandskap med stora åkerfält och allékantade vägar. Ett flertal byar med medeltida ursprung. Kyrkor i byarna Håstad, Igelösa och Odarslöv. Flera välbevarade äldre byggnader i Igelösa där prästgården är belägen nära kyrkan. I Håstad finns en välbevarad banvaktsstuga. Svenstorp utgör en stor huvudgård med allékantade tillfartsvägar. Huvudgården är skriftligt belagd sedan 1400-talet och utgör ett av Skånes bäst bevarade slott i Christian IV-stil. Slottet uppfördes på 1590-talet. Två flyglar är byggda vid 1800- talets mitt. Trelängad ekonomibyggnad belägen väster om mangårdsbyggnaden. I anslutning till huvudgården finns flera bostadshus och en smedja. Trolleberg-Värpinge (endast Värpinge by i Lunds kommun) Öppen odlingsbygd i Höjeåns dalgång. Trollebergs gård dominerar landskapet. Odlingsmarkerna har brukats av människan sedan förhistorisk tid och flera gravhögar finns i området. Huvudgården Trolleberg kallades tidigare Värpinge gård och är belagd sedan medeltiden då den donerades till Lunds domkyrka. Bebyggelsen vid Trolleberg tillkom under 1700-talets andra hälft. Vid huvudgården finns en park. På motsatt sida av Höje å ligger Värpinge by vars gårdar förr låg under Trollebergs gods. I byn, och vid ån, finns en äldre vattenkvarn. Längs åns stränder finns betesmarker. Vomb Vombs by ligger i den sandiga Vombsänkan nordöst om Romeleåsen. Inom den historiska bytomten finns idag en oregelbunden husbebyggelse med kyrka i östra kanten. Hela Vombs by tillhörde i äldre tid Övedsklosters gods. Nära kyrkan ligger byns skola och fattighus. Västerut från bytomten ligger de tre plattgårdarna Norre-, Ny- och Södregård. År 1859 anlades ett översilningssystem på ängarna utmed Klingavälsån. Ängavattnaren som skötte systemet bodde i ett hus rakt väster om det nuvarande vattenverket. Klingavälsåns tidigare meandrande lopp rätades ut på 1930- talet. Under samma decennium reglerades även Vombsjöns vattenstånd. Detta innebar slutet för ängavattningen på Vombs ängar. Inom området ligger Vombs vattenverk som anlades år 1949. MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2012:006 13

Bebyggelse och markanvändning på landsbygden i Skåne från 1700-talet till 1900-talets slut -- en översikt ODLINGSLANDSKAP FÖRE 1800-TALETS SKIFTEN Bebyggelsen Perioden från tidig medeltid fram till enskiftet och laga skiftet i början av 1800-talet kallas ofta bysamhällets tid. Orsaken är att under denna period låg en mycket stor del av landsbygdsbebyggelsen i byar bestående av två eller flera gårdar samt ev. torp och gatehus. Huvuddelen av gårdarnas odlingsmarker ingick i en för hela byn gemensam rumslig organisation. Brukarna av de olika bondgårdarna i byn var beroende av gemensamma beslut på bynivå för att jordbruket och kreaturshållningen skulle fungera. Bebyggelsen utanför städerna utgjordes under denna period i huvudsak av tre typer. Huvuddelen bestod av bondgårdar som antingen kunde ingå i byar med andra bondgårdar, eller utgöra egna bebyggelseenheter, s.k. ensamgårdar eller enstaka hemman. Inom det område som utgjorde byns eller ensamgårdens tillhörande mark kunde det också finnas mindre torp eller s.k. gatehus som uppförts på en enskild gårds mark eller på byns allmänningsmark. Skillnaden mellan torp och gatehus är inte helt tydlig och absolut, men vanligtvis hade torpen någon tillhörande odlingsmark av åker och äng medan gatehusen endast hade en liten kålhage i direkt anslutning till byggnaden. Både torp och gatehus var belägna på s.k. ofri grund och deras mark tillhörde en eller flera bondgårdar eller, i vissa fall, den tredje bebyggelsetypen - huvudgården. Såväl torparna som gatehusinvånarna var normalt beroende av inkomster från annan verksamhet än odlingen av den egna jorden. Många var hantverkare medan andra var beroende av lönearbete vid bondgårdar eller huvudgårdar. Därtill hade de ofta dagsverksskyldighet till den markägare på vars jord deras torp eller hus var beläget. Mängden torp och gatehus växte pga. bland annat befolkningsökningen under 1700-talets gång. Huvudgårdar kunde innehas av adelspersoner och var skattebefriade för att ägarna istället var skyldiga att göra s.k. rusttjänst för kronan. Det innebar att de var skyldiga att hålla en eller flera ryttare med häst och rustning för kronans försvar. Om en huvudgård var bostad för den adelsperson som ägde den kallades den ofta också för sätesgård. En huvudgård kunde också tillhöra kronan och kallades i så fall oftast för kungsgård. Till huvudgårdarna hörde vanligtvis en odlingsmark som var större än vad som tillhörde en genomsnittlig bondgård. Gemensamt för adelns och kronans huvudgårdar var att de hade underliggande bondgårdar och/eller torp vars arrendatorer stod för driften av huvudgårdens jordbruk genom dagsverken. Man kan säga att huvudgården utgjorde kärnan i ett gods i adelspersonens eller kronans ägo. Bondgårdar, huvudgårdar och torp/gatehus kunde ägas av olika personer eller institutioner. Beroende av ägandet brukar man säga att enheterna hade olika jordnatur. Om en gård ägdes av kronan sades den vara en kronogård, om den ingick i ett adelsgods kallades den en frälsegård och om äganderätten innehades av en enskild bonde sades den vara en skattegård. Åker, äng och betesmark Till landsbygdens byar, ensamgårdar och huvudgårdar hörde mer eller mindre tydligt avgränsade markområden. Marken kunde delas in i två olika huvudkategorier inägor och utmark. Inägorna utgjordes av den odlade åkermarken och av ängsmark, dvs. de permanenta gräsmarker som utnyttjades för produktion av kreaturens vinterfoder i form av hö och i vissa områden löv. Inägorna behövde under växtsäsongen skyddas eller fredas mot kreaturens betande och var därför inhägnade. Bland annat med avsikten att minska behovet av hägnader var inägorna till de olika gårdarna i en by samlade till större, gemensamt inhägnade vångar (se nedan) vari alla gårdarna hade sina enskilda åker- och ängsbitar (vanligen benämnda tegar). Genom samordning och synkronisering av de olika gårdarnas jordbruksarbete i vången behövdes inga hägnader i gränsen mellan gårdarnas åker- och ängstegar. 14 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2012:006

Hägnaderna kring inägorna kunde uppföras med olika material beroende på vad som fanns att tillgå i olika trakter. Där det fanns skog byggdes hägnaderna vanligtvis av trä eller ris från träd och buskar. Fanns mycket sten i markerna kunde trähägnaderna vara uppförda på en låg stengrund. I bygder där träd och buskar var sällsynta byggde man ofta vallar av jord och/eller grästorv kombinerat med ett grävt dike. Nära kusten kunde man även bygga hägnadsvallar av tång. Den mark som inte var inhägnad utan användes som permanent betesmark kallades utmark. Utmarkerna kunde innehålla öppna gräsmarker, kärr, mossar och skogsmarker. Den utmark som tillhörde en viss by var inta alltid inhägnad separat, utan ofta hade flera närliggande byar och ensamgårdar sin utmark för gemensam betesdrift utan hägnader i ägogränserna. Trots det visste man var gränsen för vardera bys eller ensamgårds del av utmarksområdet var belägen. För även om kreaturen strövad fritt över hela utmarken tillhörde den skog som ev. fanns den by eller gård på vars utmark den växte. Utmarken i Skåne kallas ofta också fälad. Skog kunde finnas inom såväl inägor som utmark. I de bygder som brukade kallas skogsbygder fanns oftast skog på utmarken. Inom slättbygderna var skog under 1600- och 1700-tal oftast en sällsynthet. Fanns det lite skog var den oftast belägen på ängsmarken i inägorna. Mellan skogsbygden och slättbygden låg trakter som brukar kategoriseras som mellan- eller risbygder. Här var skogsmarken mera omfattande, men normalt begränsad till inägornas ängar. Inom vissa trakter, t ex i Veberöd i Lunds kommun, fanns även träd spridda i mark som brukades som åkermark. Vanligen handlade det då om åker som brukades extensivt, dvs. med långa trädesperioder mellan odlingstillfällena. Efter att åker och äng i inägorna skördats på sensommaren och hösten lät bönderna vanligtvis kreaturen få tillträde till åker och ängsmark för efterbete. Efterbetet i en vång kunde pågå under olika lång tid beroende på om åkern skulle besås med höst- eller vårsäd. Odlingssystem Inägorna kunde brukas på olika sätt beroende på ett flertal olika förhållanden. Åkerbrukets utformning och rumsliga organisation styrdes bl.a. av tillgången på utmark, mängden kreatur som kunde hållas, arealen åkermark i förhållande till mängden hö och vilka grödor man kunde och ville odla. Odlingssystemen var mycket varierande inom olika delar av Skåne och vi ska här endast översiktligt beröra de olika frednings- eller rotationssystem som var vanligt förekommande. Inägorna till en by eller gård kunde vara fördelade på en eller flera större områden som kallades vångar (norr om Skåne benämnda gärden) dessutom kunde det finnas mindre inhägnade åker och ängsområden, t.ex. på utmarken, som brukar benämnas lyckor. Åker och äng i en vång var indelad i flera delområden (fall eller åsar) som hade olika namn. Inom varje fall hade sedan byns gårdar enskilt tillhörande mindre ytor (tegar). Det organisatorisk förmodligen enklaste fredningssystemet var det som brukar benämnas ensäde. Innebörden av ensäde var i princip bara att ett visst inhägnat inägoområde (en vång eller en lycka) varje odlingssäsong hölls inhägnat och fredat mot kreaturen för att möjliggöra odling av åkermarken. En vanlig missuppfattning är att ensäde innebar att man varje år odlade hela åkerarealen. Så behövde det inte alltid förhålla sig, utan en viss åkeryta inom en ensädesvång kunde mycket väl läggas i träda ett eller flera år mellan odlingsåren. Hade man ensäde var dock den trädade åkerarealen otillgänglig för kreaturen fram till att vången eller lyckan öppnades efter skörden. Ville man absolut låta beta trädesåkern i ensädesvången under fredningsperioden var man tvungen att göra det med vakthållning eller genom att kreaturen tjudrades för att inte skada växande grödor och ängsvegetation. En förutsättning för att kunna bedriva ensäde på hela byns eller ensamgårdens inägomark var att man hade tillgång till utmark varpå kreaturen kunde livnära sig under odlingssäsongen. Var byns eller gårdens fäladsareal liten eller lågavkastande, eller om all mark tagits in till inäga, var man tvungen att bruka inägorna med ett annat frednings- eller rotationssystem än ensäde. Tvåsäde innebar att en vång eller lycka bara var fredad mot kreatur och möjlig att odla under hälften av åren i en rotationsperiod. Vången kunde fredas och odlas vart MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2012:006 15

annat år, medan den vart annat år låg obrukad och öppen för kreatursbete (s.k. tvåsäde med tvåårig rotation). Det tvåsäde som förekom inom Lunds nuvarande kommunområde (endast Vombs by) var däremot ett tvåsäde med fyraårig rotation. Detta innebar att en viss vång fredades och odlades två år i rad, för att därefter fungera som byns betesmark under två år. För att det i en tvåsädesby varje år skulle finnas fredad inägomark varpå man kunde odla behövde man dela inägan i minst två vångar. De båda vångarna kunde då alternera mellan att utgöra sädesvång respektive trädes- eller fäladsvång. Ett tredje frednings- eller rotationssystem som var vanligt i Skåne var tresädet. En vång i tresädesbruk låg två år i rad fredad mot kreaturen för odling. Vanligen sådde man första året vårgrödor i vången och andra året höstgrödor. Det tredje året i rotationsperioden fick vången ligga öppen för kreaturen och fungera som betesmark. Skulle man ha en någorlunda likstor åkerareal att odla varje år behövde byns inägor vara indelad i minst tre vångar om man bedrev tresädesbruk. Om en by eller ensamgård hade mycket av ängsmarken koncentrerad till en viss del av inägomarken var det i två- och tresädesbyar vanligt att man inhägnade ängen separat som en ängsvång. Denna fredades normalt årligen mot kreaturens bete och kunde således ge höskörd varje år. På så sätt undvek man att stora ängsytor regelbundet hamnade i den vång som för året fungerade som betesmark för kreaturen, och därmed inte kunde ge någon höskörd. Skogen Skogsmarken användes före 1800-talet sällan enbart för timmer och vedproduktion. Istället växte huvuddelen av skogen på mark som också utnyttjades som betesmark eller som äng. Skogens karaktär var därigenom oftast ganska olik dagens produktionsskogar med oftast likåldriga träd inom större områden.. Beroende på bl.a. betestryck, ängsskötsel och skogsavverkningen omfattning var skogarna före 1800-talets skiften mycket varierande, både avseende skogens täthet, åldersfördelning och trädslagssammansättning. Av högskogen kunde man få byggnadsvirke, snickerivirke, ved och i vissa områden råvara för framställning av t.ex. tjära och pottaska. Högskog av ek och bok gav dessutom möjlighet till s.k. ollonbete de år träden bar ollon i större mängd. Ollonbete innebar att man på hösten släppte grisar lösa i skogen så att de kunde äta sig fete på nedfallna ollon. Vid rika ollonår fanns det ofta mera ollon än vad den egna byns eller huvudgårdens grisar kunde konsumera, och andra gårdars grisar kunde då få släppas på ollonbete mot att en avgift per gris betalades till skogens ägare. Vad gäller högskogen av bok och ek hade adeln givetvis rätt att avverka vad den önskade på egen mark. För arrendatorer av kronogårdar krävdes däremot utvisning av kronans skogstjänstemän för att man skulle få hugga. Fram till år 1793 hade kronan ensamrätt (regale) över bokskogen också på skattejord. Det innebar att inte heller skattebönder, dvs. självägare som innehade skatte- och arvsrätten till sin egen gård, hade rätt att avverka bokskog på sin mark utan kronans tillstånd. Detsamma gällde för eken där kronan hade regale ända fram till 1830. Av grenar, ris och klent virke från skogen fick bönderna dessutom material till underhåll av sina ofta många och långa hägnader. Byggandet och underhållet av träeller risgärdesgårdar runt gårdarnas eller byarnas vångar, lyckor och beteshagar krävde stora mängder material från skogen. I vissa Skånska bygder fanns det under 1600- och 1700-talet inte längre någon högskog kvar pga. tidigare avverkningar och så intensivt kreatursbete att ny skog inte kunde växa upp. En del byar och gårdar i dessa bygder hade däremot tillgång till s.k. lågskog på ängar eller fäladsmark. Lågskogsbruket innebar att man skyddade uppväxande stubbskott av olika trädslag så att de kunde ge klenvirke som avverkas med kanske några årtiondens mellanrum. Mycket av detta klenvirke utnyttjades som hägnadsmaterial eller som brännved. De pilevallar som under 1700- och framför allt 1800-talet anlades i slättbygdernas gränsvallar och längs vägar kan sägas utgöra en specialvariant av det äldre lågskogsbruket. Inom slättbygder där det på 1600- och 1700-talet inte fanns kvar skog av något slag fick invånarna köpa vad som behövdes i mer eller mindre avlägset belägna skogseller risbygder. Byggnadstimmer fick i många fall köpas i närmsta stad. Inte minst 16 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2012:006