A. E. Nordenskiöld och Nordostpassagen Oskar Rönnberg

Transkript

1 A. E. Nordenskiöld och Nordostpassagen Oskar Rönnberg Nordostpassagen är benämningen för den sjörutt som går nordost om nordpolen längs Rysslands norra kust. Den förkortar avsevärt avståndet sjövägen mellan Europa och Asien och var, och är, av intresse för handeln kontinenterna emellan. I Ryssland kallas Nordostpassagen för den Norra sjörutten. Redan på 1500-talet intresserade man sig för möjligheten att det skulle finnas en farbar farled genom Arktis, men inte förrän i slutet av 1800-talet lyckades man segla den under finskfödde Adolf Erik Nordenskiölds ledning (bilaga 1). Tidiga försök att segla längs Nordostpassagen Då Columbus inte fann den raka sjövägen till Indien så som han trott, förstod man att den enda sjövägen från Europa till Asien gick runt Afrikas sydspets. På 1550-talet kontrollerades dessa havsområden av Spanien och Portugal, så de nordeuropeiska sjöfararna måste hitta en annan väg till de asiatiska marknaderna. Man antog att det måste finnas en farbar sjöväg norr om den då kända världen (Okhuizen 1992). År 1553 startade den första engelska expeditionen mot Arktis och nordostpassagen. Hela besättningen avled redan norr om Kolahalvön. Några år senare upptäckte en annan expedition ledd av Stephen Borough ön Novaja Zemlja och kom en bit in i Karahavet där isen tvingade dem vända. Nu hade man bevis på att det inte fanns någon landbrygga kontinenterna emellan över nordpolen, och att det således ska vara möjligt att segla längs den ryska kusten om isläget tillåter. En ytterligare expedition på 1580-talet kom lika långt som Borough och måste vända om p.g.a. packis. (Okhuizen 1992) År 1576 lär holländaren Olivier Brunel på ryskt uppdrag ha seglat ända till floden Ob. Då han 1584 ledde en expedition för att finna sjövägen dit måste de dessvärre vända om vid Novaja Zemljas sydöstra delar. Följande holländska expedition for iväg tio år senare, Den skulle utforska två olika farleder, en norr om Novaja Zemlja och en söder om den. Orsaken till att man inte endast seglade längs kusten var att man inte var säker på om Novaja Zemlja var en ö eller halvö. Ifall det var en halvö skulle den södra rutten inte leda ända till Stilla havet utan bara in i Karahavet som i så fall skulle ha varit en vik. Den erfarna navigatören och kartografen Willem Barents fungerade som kapten för expeditionen. Vid den norra udden vid 78:e breddgraden tvingade isen dem att vända. Den andra expeditionen, som for längs ryska kusten, slapp via Jugorsundet in i ett isfritt Karahav. Året därpå misslyckades en expedition med

2 att komma igenom Jugorsundet och man beslöt sig för att skicka en ytterligare expedition år 1596 under ledning av Willem Barents. Nu kom de runt Novaja Zemljas nordspets tills packisen stoppade färden. Barents dog på återfärden följande år (Okhuizen 1992). På 1600-talet försökte diverse holländska expeditioner fortsättningsvis hitta nordostpassagen, men utan nya resultat. Den enda nya kartläggningen av området som gjordes under och talen gjordes från landsidan och gav ny information om Sibiriens ishavskust, men inte i sig om nordostpassagen (Okhuizen 1992). En expedition ledd av dansken Vitus Bering gick år 1728 ut för att utforska om det fanns en landförbindelse mellan Asien och Amerika samt därmed också nordostpassagens existens, men såg då ingenting av den amerikanska kontinenten. Den ryska sjöfararen Feodorov och geodeten Gvozdev utforskade den amerikanska sidan av Berings sund Berings andra expedition utforskade Stilla havets norra delar. Bering dog under expeditionen. James Cook kom att år 1778 noggrannare utforska kusten på båda sidor om Berings sund (Okhuizen 1992). De arktiska upptäcktsresorna på talet riktades i huvudsak mot nordpolen. Man ville veta om polarhavet var öppet eller täckt av is. Man var inte heller ännu säker på om nordpolen täcktes av en kontinent, som på Gerard Mercators kartor från 1500-talet. Man föreställde sig att nordostpassagen skulle vara en mycket svårare rutt att segla och satte då resurserna på att utforska andra delar av polarområdet. Men då det blivit klart för alla att det inte går att segla till nordpolen förflyttades intresset från Svalbard och nordpolen till de Sibiriska vattnen och Sibiriens kommersiella framtidsutsikter (Häkli 1992). Adolf Erik Nordenskiöld från landsförrädare till polarforskare A. E. Nordenskiöld föddes 1832 och bodde under sin barndom på Frugård som ligger ca 30 km nordväst om Borgå. Han föddes in i en adlig ätt som flyttat från Sverige till Finland. Hans far var Nils Gustav Nordenskiöld som var forskare i mineralogi, modern hette Sofia Margareta von Haartman. Han hade sex syskon, två äldre och fyra yngre. Redan tidigt intresserade syskonen sig för de naturhistoriska samlingar de äldre Nordenskiöldarna samlat ihop, bl.a. fåglar, fiskar, växter och stenar. De rörde sig också mycket omkring i naturen och följde med faderns forskningar (Ramsay 1950). Adolf Nordenskiöld fortsatte sina studier i gymnasiet i Borgå, där han hade bl.a. Johan Ludvig Runeberg som lektor. I gymnasiet lär Adolf ha utmärkt sig som ytterst slapp eftersom han inte hade intresse för de regelrätta studierna utan hellre var ute i terrängen. Slutligen hoppade

3 han av gymnasiet och avlade studentexamen på egen hand år 1849 som knappt 17 år gammal (Ramsay 1950). Samma år började han sina studier vid Helsingfors universitet. Han studerade kemi, matematik, mineralogi och geologi. Han skrev flera avhandlingar och blev doktor. Han skulle troligtvis ha fått en professur vid universitetet, men flyttade till Sverige år 1857 (af Forselles 2009). Efter åtta års studier var det nämligen dags för promotionsfest innan han skulle åka ut på en forskningsresa till Sibirien. Under ett tal på festen uttryckte han förfäran mot att Finland låg under ryskt välde och skålade för skandinavismen. Enligt Ramsay var detta tal i sig inte alls märkvärdigt, även universitetets rektor tyckte det var oskyldigt. Men den ryska generalguvernören ansåg talet vara landsförräderi. Nordenskiöld fick två alternativ: att offentligt be om ursäkt eller flytta utomlands. Nordenskiöld valde det senare (Ramsay 1950) fick Nordenskiöld följa med på den svenska geologen Otto Torells expedition till Spetsbergen, likaså tre år senare. I januari 1861 valdes han som medlem till Kungliga Vetenskapsakademien. Hans samarbete med Torell fortsatte och han fick ett bestående intresse för polarforskning ledde Nordenskiöld själv en expedition till Spetsbergen. Härefter gjorde han flera expeditioner mot nordpolen, till Grönland och fortsättningsvis till Spetsbergen (Göteborgs universitetsbibliotek 2014). Efter expeditionen till Spetsbergen sade den tyska kartografen August Petermann att man borde sätta resurserna hellre på att utreda om det okända polarhavet är segelbart och upptäcka möjliga nya polarländer etc. än på att bara utforska de redan kända polarområdena. Nordenskiöld verkade vara av samma åsikt och till Helsingfors universitet som fortfarande väntade på att han skulle återvända till en professur sade han att han nu bl.a. ska resa den norra vägen till Berings sund och att han inte längre tror sig lämpa sig för att föreläsa (Ramsay 1950). Åren 1875 och 1876 gjorde Nordenskiöld expeditioner till flodmynningarna längs den sibiriska nordkusten. Han öppnade en farled över Karahavet till floden Jenisej, en farled som fortfarande är av stor betydelse. Därpå följande sommar gjorde han resan en gång till för att påvisa att han inte endast haft tur första gången. Han kunde påvisa att det varma vattnet från floderna Ob och Jenisej smälter havsisen tillräckligt för att Karahavet ska vara farbart. Han antog att den öppna farleden skulle sträcka sig ända till Berings sund. Han konstaterade också att de tidigare försöken att segla längs sjörutten gjorts med små båtar, men ingen hade ännu gjort det med en kraftig ångbåt (af Forselles 2009).

4 Vega-expeditionen Den svenska kungen Oskar II ställde sig positivt till Nordenskiölds plan att göra en expedition långt bort i de sibiriska vattnen. Förutom honom stod också grosshandlare Oscar Dickson och den ryske köpmannen Alexander Sibiriakoff för resans kostnader (Nordenskiöld 1881). Ångfartyget Vega köptes för expeditionen. Därtill följde tre andra fartyg med för att bistå Vega med rekognosering av de framförliggande isförhållandena samt påfyllning av kol och säd under expeditionens första hälft. Vega var kraftigt byggd och skulle hålla emot hårt istryck (Nordenskiöld 1881). Vegas färd började den 22 juni 1878 från Karlskrona, Nordenskiöld gick ombord tolv dagar senare i Göteborg. Som befälhavare fungerade löjtnant Louis Palander som deltagit i flera av Nordenskiölds tidigare expeditioner (Nordenskiöld 1881). Den 28 september samma år, några dagars resa från Berings sund, frös Vega dessvärre fast och besättningen som trott sig om några dagar vara ute i Stilla havet fick övervintra öster om Koljutsjin bay. Som tjockast, 162 cm, var isen kring fartyget i maj. Den 18 juli 1879 slapp fartyget loss ur isen och kunde fortsätta sin färd. Två dagar senare befann de sig mitt i Berings sund. Nordenskiöld (1881) skriver: Först nu, efter 336 år och sedan de flesta på detta området kunniga män har förklarat företaget omöjligt, har nordostpassagen äntligen blivit genomseglad i sin helhet. Tack vare vår besättnings och dess befäls ordningssinne, nit och duglighet har detta skett, utan att ett människoliv offrats, utan sjukdom bland deltagarna, utan ringaste skada på fartyget och under förhållanden som visar att samma sak kan göras på nytt under några få veckors tid. Hemvägen gick längs Japans kust och runt Asien och Europa. På denna väg hyllades Nordenskiöld i många av städerna de passerade och blev bjuden av diverse kungligheter och vetenskapliga sällskap (Nordenskiöld 1881). Även om huvuduppgiften med Vega-expeditionen var att påvisa den norra sjörutten, ville Nordenskiöld också göra vetenskapliga undersökningar i det tidigare så gott som okända havet. Expeditionens deltagare undersökte bland annat djurlivet, geologin, meteorologin samt dess inverkan på jordens klimatförhållanden, hydrografin, botaniken, norrskenet och etnografin längs expeditionens rutt. Dessa iakttagelser är väl dokumenterade i reseskildringen Nordenskiöld skrev efter hemkomsten. Nordenskiöld hade föreställt sig att nordostpassagen nu, trots att den inte längre behövdes som handelsväg mellan Europa och Kina, flitigt skulle användas för sjöfart mellan de två

5 världshaven, men så blev det emellertid inte. Till sin besvikelse insåg han att det inte var någon behändig väg, inte minst för att den var farbar endast 2-3 månader om året. Däremot tillförde Vega-expeditionen, vars rutt gick längs kusten, mycket nytt till kartläggningen av Sibiriens nordkust, som tidigare endast kartlagts från land. (Häkli 1992) Nordostpassagen idag Efter Nordenskiölds expedition gjordes några, främst ryska, försök att segla igenom nordostpassagen. Följande försök som lyckades gjordes år 1932 av ryssen Otto Schmidt och samma årtionde skaffade Sovjetunionen stora isbrytare för sjörutten och trafiken där blev allt livligare. Efter andra världskriget inleddes reguljär trafik, främst frakt av kol och mineral, längs nordostpassagen på somrarna (Palosuo 1984). Nordostpassagen har inte ännu heller blivit någon mycket populär handelsrutt, även om den idag utnyttjas främst av ryssarna. Klimatförändringen torde föra med sig lättare isförhållanden år 2014 var nästan hela nordostpassagen isfri under augusti och september månad. Därmed är fartygen mindre beroende av isbrytare, som orsakar höga kostnader som minskar lönsamheten med att använda rutten. Man kan föreställa sig att den norra sjörutten ökar i betydelse under den närmaste framtiden, vid sidan om de arktiska ländernas strävanden efter områdets naturresurser. KÄLLFÖRTECKNING af Forselles, C. (2009) Nordenskiöld, Adolf Erik i verket Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (webbpublicering). Läst Göteborgs universitetsbibliotek (2014) Polarportalen, Biografier: Adolf Erik Nordenskiöld ( ). < Läst Häkli, E. (1992) Adolf Erik Nordenskiöld och kartläggningen av de arktiska områdena i verket Raurala, N-E. (red.) Nordostpassagen från vikingar till Nordenskiöld, John Nurminens stiftelse, Helsingfors. Nordenskiöld, A. E. (1881) Nordostpassagen. Förkortad upplaga. Jakob Gunnarsson (bearbetning, 1976). Niloe, Uddevalla. Okhuizen, E. (1992) Utforskning och kartläggning av nordostpassagen och norra Eurasien från till 1800-talet i verket Raurala, N-E. (red.) Nordostpassagen från vikingar till Nordenskiöld, John Nurminens stiftelse, Helsingfors. Palosuo, E. (1984) Isfältens vita öken blir bekant. Nordenskiöld-dagen med anledning

6 av A.E. Nordenskiölds 150 års födelsedagsminne. Föredrag och tal Nordeskiöldsamfundet i Finland r.f., Helsingfors. Ramsay, H. (1950) Nordenskiöld, sjöfararen. 315 s. Schildts, Helsingfors. BILAGA 1 En detalj från pärmbladet till Nordenskiölds reseskildring Vegas färd kring Asien och Europa. Det röda strecket markerar expeditionens rutt. (

7