La r s-pa u l Es b j ö r n va r 1849 stundom obetald. Emigrantprästen Lars Paul Esbjörn, Robert Lincoln, och Augustanasynodens uppkomst

Transkript

1 Emigrantprästen Lars Paul Esbjörn, Robert Lincoln, och Augustanasynodens uppkomst Av John E. Norton, Moline, Illinois, USA..verldsligt och köttsligt sinnade menniskor blifvit mig hätske, och som dessa thy värr utgöra pluraliteten, havfa de alltid varit mig emot med råd och dåd, då jag sökt och varit på förslag till någon befordran från min i många år innehafda, illa lönta och alltför arbetsamma och med vedervärdigheter rikligen försedda skolmästare, sockenskrifvare- och brukspredikantsbefattning (ur Lars Paul Esbjörns brev till Svenska Missionssällskapet, den 30 nov. 1848). INLEDNING La r s-pa u l Es b j ö r n va r 1849 stundom obetald brukspredikant, envis nykterhetsivrare, obefordrad läsarpråst i Oslättfors och skollärare i Hille. Han hade dessutom kommit i onåd hos sin ärkebiskop på grund av utvandringsplaner. Trots allt detta, blev Lars- Paul Esbjörn också portalgestalt i den tidiga utvandringen till Nordamerika, och grundare till Sveriges märkligaste skapelse på främmande botten, Augustanasynoden, svenska lutherska kyrkan i USA. Från Esbjörns födelse 1808, barn- och ungdomstid, skola och utbildning i Hudiksvall, Gävle och Uppsala, samt hans första tjänst i Östervåla ( ) och tjänsten i Hille och Oslättfors ( ) beskrivs i andra kapitel i denna bok. Esbjörns första bekantskap med Amerika kom troligen genom deltagande i den tidiga svenska nykterhetsrörelsen, som kom huvudsakligen från England och USA. Han grundade nykterhetsföreningar i Hille och Oslätt- fors 1838, där han tjänstgjorde som brukspredikant. Denna verksamhet ledde till kontakt med engelsmannen, nykterhetsivraren och metodistpredikanten George Scott. I augusti 1840 blev Esbjörn sekreterare åt ett stort nykterhetsmöte i Hudiksvall, där 5,000 samlades för att höra nykterhetsvänner som Scott och amerikanske presbyterianprästen Robert Baird. Det är sannolikt att Baird predikade inte bara nykterhet utan också amerikansk religionsfrihet under sin resa. Den stora utvandringen hade börjat, huvudsakligen över Gävles hamn, redan 1846, med Erikjansarna i spetsen, och fortsatte under de närmaste åren. Redan 1847 kom de första amerikabreven från och om Erikjansarna och deras koloni Bishop Hill. De utgavs i tidningar över hela östra Sverige och kommenterades livligt.. Pressens engagemang ledde till stort intresse, och gav upphov till drömmen om Amerika, där ekonomisk- och religionsfrihet tycktes hägra för alla, oavsätt civilstånd eller bekännelse. I Erikjansarnas flykt och den åtföljande emigrantström från norra Sverige fann Esbjörn nytt missionsfält, fritt från statskyrkans tvång. Den 30 november 1848 skrev han till Svenska missionssällskapet om emigranternas behov av få höra Jesu Kristi ord, i synnerhet de som inte funnit religionsfrihet i Sverige. Under väntetiden anmodades han att komma till Amerika av f.d. Erikjansaren Olof Bäck, bosatt i Victoria, Illinois, i ett brev daterat den 27 december 1848, och fick liknande kallelse av metodistpredikanten i Victoria Jonas Hedström den 30 januari Missionssällskapet gav sitt stöd i sitt brev av den 13 april De erbjöd Esbjörn 300 Riksdaler (lika med hela Esbjörns årslön som brukspredikant!) Men utvandringen krävde också ärkebiskop C. Fr. af Wingårds tillstånd

2 ESBJÖRN & Hans tid i Sverige & Amerika Invandringsorterna i Amerika vid mitten av 1800-talet. Af Wingård, själv en nykterhetens vän och bland de som grundat Svenska missionssällskapet, hade tydligen hört mycket om Esbjörns företagande, och besvarade Esbjörn i två brev. Det första, den 8 mars 1849, var ytterst negativt, då af Wingård hade fått kännedom om den blivande utvandringens beskaffenhet och misstänkte Esbjörn för direkt emigrantvärvning. Andra brevet, den 26 mars 1849 var något mildare, men uttryckte ärkebiskopens farhågor om utvandringen, och förbjöd emigrantvärvning utanför Esbjörns familjekrets. Båda breven återutgavs i Gunnar Westins Emigranterna och kyrkan, Stockholm 1932, s med rätt att få återvända till prästerlig tjänst i Sverige efter missionsverksamheten i USA. Under Esbjörns resa till Amerika, som började kring midsommartiden 1849, drabbades ressällskapet av ännu större olyckor än de som af Wingård varnat om. Sjukdomar plågade inte bara de 47 emigranter från Hille, utan en stor del av de ca. 100 andra som medföljt Esbjörn ombord på barken Cobden. Esbjörns familj drabbades först, då ene tvillingsonen Emanuel dog efter bara några dagars seglats. Dessa varningsbrev visar ärkebiskopens stora misstanksamhet om Esbjörns motivering, och ger uttryck för kyrkans farhågor om rörelser såsom läsarnas och Erikjansarnas. Men, Esbjörn fick sin begärda tjänstledighet, - 2 -

3 kap 1 ESBJÖRN I AMERIKA SVENSKA PIONJÄRER I AMERIKA Av Kiell Tofters År 1910 firade Svenska Lutherska Augustana Synoden i USA sitt 50-års jubileum. I samband med det publicerade samfundet en minnesbok, som beskrev bakgrunden, födelsen och utvecklingen av synoden. Särskilt uppmärksammade och ärade bokutgivarna sina trosfäder, de pietistiska pionjärerna, sanna Lutheraner, som tog initiativet till Augustana Synoden. De var starka stridsmän för den evangeliska sanningen mot all villolära (metodism, baptism, mormonism, episkopalkyrkan), synd och världslighet. Bland dessa pionjärer omnämns särskilt läsarprästen Lars Paul Esbjörn, men också pastorerna T. N. Hasselquist, O. C. T. Andrén, Erland Carlsson, Jonas Swensson och Eric Norelius. Minnesskriften berättar att det var ett andligt uppvaknande i Sverige , då Guds kraft på ett ovanligt sätt berörde folket i kyrkan i Sverige, och dessa män var representanter för denna väckelse. De kände en brinnande Guds kallelse att resa till landet i väster för att predika evangelium och bryta livets bröd med de andligt hungriga utvandrade svenskarna. I Svenska Kyrkan fanns det stort intresse för att hjälpa till och missionera bland dessa utvandrare. Doktorerna P. Fjellstedt och P. Wieselgren samt pastorerna P. A. Ahlberg och C. O. Rosenius engagerade sig särskilt. Först av dessa pionjärer anlände Lars Paul Esbjörn 1849 till Illinois, USA. Genom hans visa och inflytelserika arbete anses L.P. Esbjörn som fader för den Svenska Lutherska Kyrkan i Amerika. Han startade upp synodens utbildningsarbete. Esbjörn lade under kort tid grunden för ett kyrkosamfund, som skulle bli det största bland svenskarna i Amerika. Esbjörns efterträdare T. N. Hasselquist, som stannade länge i Amerika, har ofta omnämnts, men det var Esbjörn som var pionjärpastorn. Freedom was the hope as well as the eventual despair of many immigrants. In Sweden, where religious and economic opportunities were severely restricted, freedom had been a word luminous with promise. Lars Paul Esbjörn and T. N. Hasselquist, who in different ways had been associated with revivalism, had dreamt of a society in which they might be free from the harassment and prejudice which dogged their footsteps in the Church of Sweden. They came to America and they found freedom, but the effect was not all they had anticipated. In America, it is true, they found freedom to worship as they pleased, but here they also found the inevitable concomitants of freedom: disorder, dizziness, heedlessness. Both Esbjörn and Hasselquist relinquished the search for freedom and strove with all their talent and energy to fashion a new and meaningful order in the midst of religious chaos. (Karl A. Olsson: By One Spirit, Chicago 1962.) Esbjörn i Amerika Sä l l s k a p e t a n l ä n d e Ne w York den 23 september 1849, efter 9 veckor till sjöss. Koleran och dithörande sjukdomar drabbade sällskapet hårt under resan inåt landet. Esbjörns andra tvillingson David Laurentius dog, och han själv insjuknade och fick stanna kvar i Chicago under ett par veckor, medan de övriga följde f.d. erskjansaren och immigrantagenten kapt. Per Wilhelm Wirström till pionjärsamhället Andover i Illinois, där de omhäntertogs av tidigare svenska immigranter, däribland metodistpredikanten Jonas Hedström, verksam i Victoria, Illinois. Från Andover i maj 1850, skrev Esbjörn hem till sin vän och nykterhetsmedarbetare Peter Wieselgren om sina första intryck av nya landet i väster. Knappt ett år tidigare, den 10 juli 1849, hade Wieselgren fått trösta och bistå Esbörn under tvillingsonen Emanuels begravning utanför Hälsingborg, strax före sällskapets avfärd från svenska farvattnen. (se brevet från L.P. Esbjörn till Peter Wieselgren daterat den 23 maj 1850, i Gunnar Westins Emigranterna och kyrkan. Brev från och till svenskar i Amerika , s ) Brevet, med dess nyheter om Esbjörns missionsverksamhet i Illinois, och med hetska utlägg mot Erskjansarna (inkl. nyheterna om Janssons mord den 13 maj 1850) utgavs också i Norrlandsposten redan den 20 juni Brevet ger klart besked om att Esbjörns första tid i Illinois hade varit bekymmersam. Lilla församlingen i Andover bestod av enbart 28 pånyttfödda själar som levde ett hårt nybyggarliv under urusla förhållanden, medan Esbjörns missionsverksamhet i Galesburg var försvårad av traktens många f.d. Erikjansare och lekmannapredikanten Jonas Hedströms liksinnade perfektionistiska methodister. Brevet gav också klart uttryck för Esbjörns oro över många amerikanska kyrkors stöd för nationalsynden slaveriet. Vännen Robert Baird nämns i samma paragraf med Esbjörns beundran för amerikanska framsteg inom nykterhetrörelsen, och landets allmänna samhällsordning. Han kom också i tidig kontakt med den energiska lutherske prästen teol. dr. W.A. Passavant, som redan tidigt godkänt Esbjörns verksamhet bland skandinaverna i Illinois, och som gav stöd åt Esbjörns försök att motverka andra samfunds försök till rekrytering av den skandinaviska immigranten, i synnerhet episkopala prästen Gustav Unonius nya St. Ansgarius församling i Chicago. För att informera (och värva) framtida immigranter, utgav Esbjörn en fyrsidig Wälkomsthelsning till den Svenska, Norska oh Danska Emigranten tryckt i New - 3 -

4 ESBJÖRN & Hans tid i Sverige & Amerika Jenny Lind chapel i Andover. Foto: Alf Brorson, Torsby. York med Passavants stöd redan 1851, till spridning bland nykomlingar. Han varnar att Nu kommer du uti helt nya förhållanden; nu kommer du till ett land, der man i allmänhet icke nöjer sig med Christendomens blotta yttre sken och form; nu har du den bästa lägenhet i werlden att omwända dig, på det din själ må bli frälst från den tillkommande wreden (Math.3:17). Tro aldrig att en menniska, som med wetterlig och uppsåtlig synd brutit sitt döpelseförbund, kan utan omvändelse bli salig. Skriften avslutas med detaljerad beskrivning om resvägen från New York till norra Illinois, Der äro äfwen 3 Evangeliskt Lutherska församlingar, nemligen uti Andower, Moline och Henderson, hwilka betjenas med Guds ord och de heliga Sacramenterna av en svensk pastor, utsänd från Svenska Missionssälskapet i Stockholm, och ordentligen inwigd i det heliga predikoembetet. Andra secter och partier finnas och i trakten, men de hafwa icke det rena ewangelium. Säkraste kännetecknet på en församling eller Lärare är, att de erkänna Lutherska kyrkans Symboliska böcker, för att innehålla Guds ords rätta lära. Welkomsthälsningen väckte omedelbar kritik från svenskar i Chicago som tillhörde svenske episkopalprästen Gustav Unonius nya St. Ansariusförsamling, som hade bildats med hoppet om att värva svenska immigranter på grundval av kyrkans likhet i styrelseform med Svenska kyrkan. Församlingsmedlemmen Anders Larsson, f.d. erikjansare från Torstuna, skrev hem till vännen och länsmannen Johan Erik Ekblom redan den 30 juli 1851 och förklarade Esbjörn mycket gudfruktig, men mindre hederlig. Elva år senare, beskrev Gustav Unonius Esbjörns värvningsförsök i mycket negativa ordalag, i sin bok Minnen från en sjuttonårig vistelse i nordvästra Amerika. (del II, s ). Han förde särskilt hård kritik mot Esbjörns försök att vinna norska emigranter

5 kap 1 ESBJÖRN I AMERIKA Tidig utvandring Den första utvandringen från Sverige till Amerika var 1638 till Delawareflodens mynning, där de grundade kolonin Nya Sverige, som fanns till 1655, då kolonin övergick till Nya Nederländerna. Fler svenskar utvandrade till området och Sverige sände präster som själasörjare för dessa ända till Under 1600-talet var det brist på präster, biblar, böcker och kyrkolokaler i de tre svenska församlingarna. År 1697 anlände tre präster, som höjde svenskarnas status och organiserade ett svenskt-lutherskt kyrkoliv. Fram till 1786 sände Svenska kyrkan ett 30-tal präster. Av dessa var Carl Magnus Wrangel, som var kyrkoherde för Philadelfia-församlingen, Wicaco. Han var pietist och en uppburen väckelsepredikant. Han manade människor till personlig omvändelse. Wrangels församling förändrades från svensk-luthersk till episkopal frikyrka, där personlig tro var grunden för medlemskap, där anglikanska böcker användes i undervisning och gudstjänst. Radikalpietisten Sven Rosén landsförvisades från Sverige Han övergick till herrnhutismen och kom att verka bland tyska och svenska herrnhutare i Amerika. Den sista prästen från Sverige var Nils Collin ( ). Han var son till prästen Nils Collin ( ), som var kyrkoherde i Östervåla Nils Collin d.y. växte upp i Östervåla, prästvigdes i Uppsala 1768, arbetade i Stockholm och London, innan han 1770 reste till Amerika. Efter 1791 var Collin ende svenske prästen i Amerika och han predikade på svenska in på 1820-talet. I Amerika mötte Collin problemet att var och en tar sig frihet, att efter godtycke tro och leva. Femtio år senare fick Esbjörn erfara den andliga friheten i Amerika, som inte fanns i Sverige. Collin skrev dagbok och skildrade frihetskrigets våld och dramatik samt livet i Delaware. Dagbokens original finns i Landsarkivet i Uppsala. Collin var också vetenskapligt intresserad och hans anteckningar inom meteorologi, geografi, botanik med flera ämnen finns i Kungliga Vetenskapsakademiens bibliotek. (Källa: Daniel Lindmark: Ecclesia Plantanda, De svenska församlingarna i Amerika på 1700-talet, Svenska Peter Casselsällskapet.) Under 1820-talet började en tidig emigration med företagsamma affärsmän, hantverkare och kvalificerade yrkesmän utvandrade uppsalastudenten Gustaf Unonius, kallad för Den svenska emigrationens fader. Han skrev många resebrev till Aftonbladet och skönmålade livet i Amerika. Unonius blev sedan mycket osams med Esbjörn och återvände till Sverige Unonius utbildade sig till präst i Amerika och startade den episkopala kyrkan Ansgarius i Chicago. År 1852 bröt fiendskapen ut mellan den ortodoxe lutheranen Esbjörn och Unonius. Esbjörn påstod att Unonius lu- Esbjörns gåva till Svensk-Amerika: Augustanasynoden och Augustana College Under Lars Paul Esbjörns 14 amerika-år, kämpade han mot pionjärförhållanden, svenska och amerikanska frikyrkomän och personlig fattigdom. Han lyckades först bilda en rad tidiga lutherska församlingar i Illinois och Iowa, samt en svensk-norsk samarbetsgrupp inom amerikanska lutherska kyrkans Norra Illinois-synoden. Men dessa skandinaver drog sig ur Norra Illinois-synoden våren 1860 under spända förhållenden, för att bilda den skandinaviska evangeliska lutherska Augustanasynoden i Norra Amerika. Synoden grundades med 36 svenska och 13 norska församlingar, Den bistod skandinaviska immigranter i fullt 10 år. Norrmännen skilde sig då från synoden under dess kyrkomöte i Andover, Illinois Augustanasynoden blev då helt svensk-amerikansk institution, med djupa rötter i den svenska pietismen från 1800-talets mitt. Esbjörn hade verkat redan tidigt för högre undervisning, i synnerhet prästutbildning, bland svensk-amerikansk ungdom. Han var styrelseledamot redan 1854 i amerikanska lutherska kyrkans nya akademi i Springfield, Illinois State University. De närmaste åren var besvärliga för honom, samt även för de skandinaviska lärjungar som följde honom till Springfield. Han förslogs av sina skandinaviska landsmän till professor i teologi och skandinaviska språken , och tillträdde sin post hösten I Chicago och Mississippi Generalkonferensens minnesanteckningar hösten 1859 noteras att han också undervisar i kemi, astronomi och naturvetenskap, och hade dessutom övertagit undervisning i teologi och judisk historia, samt grekiska Nya testamentet, med 11 föresläsningstimmar i veckan. Esbjörn kom snart i teologiska tvister med skolans rektor, teol. dr. W.M. Reynolds. Hans skandinaviska elever utsattes samtidigt för främlingsfientlighet av skolans amerikanska elevkår, med Abraham Lincolns son Robert i spetsen. Dåvarande Illinoisadvokaten Abraham Lincoln hade redan 1852 gynnat Illinois State University med livränta på $300, medan sonen Robert 1 blev elev i dess akademi som 11-åring 1854, en bland 52 ungdomar. Esbjörns unga hustru Gustafva fick ofta tjäna 1Robert Todd Lincoln ( ) hade haft en dålig relation till sin far Abraham under uppväxten. Vid faderns död flyttade han nu till Chicago, där han slutförde sina studier i juridik och arbetade sedan som advokat som sin far. År 1868 gifte sig Robert med senatorsdottern Mary Harland. De fick tre barn. År 1881 blev Robert krigsminister i president James Garfields kabinett. Därefter blev han ambassadör i London. Robert Lincolns sista offentliga framträdande var 1922 när minnesmärket över hans far, Lincoln Memorial, invigdes i Washington

6 ESBJÖRN & Hans tid i Sverige & Amerika som husmor och sköterska åt hungriga och utarmade elever. Hennes minnen av tiden i Springfield och mannens kontakt med Abraham Lincoln är belysande. Det tycks ha varit så, att det var min mans förpliktelse att informera den unge Robert Lincolns far (Abraham Lincoln) om pojkens frånvaro. Följden blev att vi en dag fick besök av Lincoln den äldre. Han klev in i min mans arbetsrum och tog tid på sig för att försöka hålla Bob vid sina studier. Om deras samtal berörde andra ämnen vet jag inte. Inte heller vet jag om det blev en förbättring i pojkens studier. Jag minns att jag och min man gick på politiskt möte där Lincoln höll tal. Det var mycket litet handklappning eller hejarop. Jag antar att folk var alltför medvetna om lägets allvar för att demonstrera. En intressant ögonvittnesskildring angående skandinavernas behandling och amerikanernas fientlighet gavs kring sekelskiftet av Rev. C.O. Hultgren, som hade följt Esbjörn som ung studerande från Andover till Springfield hösten Hultgrens minnesanteckningar om Esbjörns tid vid Illinois State University, skickades i ett brev till Esbjörns son Constantin, som kring sekelskiftet samlade biografiskt material om fadern. Din far hade lämnat (Andover) några dagar tidigare. Han träffade oss vid järnvägsstationen (i Springfield). Eleverna där var mycket skälmaktiga. Rektor (W.M.) Reynolds och skolans andra professorer tycktes uppmuntra dem. Robert Lincoln, son till President Abraham Lincoln, stod i främsta ledet för dessa. En morgon hittade vi stallgödsel i lärosalen där morgonbön hölls. Det tystnades ner. Eleverna tyckte illa om läraren i latin. En kväll släpade de hästskelett fram till hans lägenhet, och när han öppnade dörren ramlade den in i rummet. Lincolns son och Smith (Quincy) stod i spetsen. Fallet betraktades som bara skojigt. Esbjörn blev mycket ledsen, men sade att vi skulle hålla tyst om det. Fallet var stor skam för en kristen luthersk skola. Lärarkåren tycket om att retas med Esbjörn. Han behövdes som lärare i latin, grekiska och matematik. Esbjörn höll käften, som förargade lärarna mot svenskarna ännu mer. Esbjörn hjälpte dr. Suesserai med undervisning i grekiska. Nar denne upptäckte att han var underlägsen Esbjörn, gjorde han det mycket otrevligt för Esbjörn. Religionstexterna om doktrin var reformerta, och Esbjörn protesterade mot dem. Dr. Harkey skulle ha föredragit lutherska texter. Rektor Reynolds förklarade att dessa var bättre än de lutherska. Vi sammankallades en kväll av Esbjörn, som med tårar i ögonen förklarade att hela skolan tillhörde de reformerta. Han hade meddelat detta för Reynolds, som svarade att så hade skolans led- Tidskriften Bryggan ges ut av Emigrantregistret/Kinship Center, som har till uppgift att stärka banden mellan svenskar och deras släktingar i Nordamerika, stödja forskning och emigrationens orsaker och omfattning samt medverka till att bevara och utveckla det kulturella utbytet mellan Sverige och Svenskamerika. Alf Brorson, Torsby, är redaktör och skrev i nummer om Lars Paul Esbjörn Den svenska lutherska kyrkans fader i USA; samt om Östervåla i svenskamerikansk historia, där kyrkogrundaren har sin sista viloplats. Omslagets bakgrund visar kyrkan och dess stapel i Delsbo. Alf Brorson har varit skollärare i Östervåla och deltog i Esbjörn Symposiet ning önskat. Reformerta eller lutherska var likvärdiga. Vi träffade Reynolds med Esbjörn. Denne sammankallade lärarkåren, som förklarade att en enda man och några få elever inte skulle framtvinga ändring. Esbjörn bönföll dem, men de bara skrattade. Vi kom hem till Esbjörn, och bedjade över detta. Efter bönestunden, frågade han hur vi skulle agera. Med en röst sade vi att vi skulle vilja lämna skolan. Han meddelade att han hade samma åsikt. Han skakade hand med oss och sade Gud välsigna er, jag är så lycklig. Vi skall bilda ny skola. Den började - 6 -

7 kap 1 ESBJÖRN I AMERIKA rat de svenska invandrarna genom att säga att episkopalkyrkan var identisk med Svenska kyrkan. Esbjörn varande i brev för Unonius, vilket ledde till att Esbjörn anmäldes för förtal och fick göra offentlig avbön. Det var kamp om emigranternas själar och Unonius förlorade denna kamp trots att han gjort en stor insats bland de utblottade och kolerasjuka svenskarna i Chicago. (Källa: Ulf Beijbom: Utvandrarna och Svensk-Amerika, LTs Förlag, Stockholm 1986.) Omkring 1845 började en större utvandring med några tusen fram till Peter Cassel från Kisa i Östergötland utvandrade 1845 tillsammans med ett fåtal familjer från Småland och Östergötland. Han lockades av den större friheten och möjligheterna i USA. De grundade nybygget New Sweden i östra Iowa. Peter Cassel skrev i sin tur brev hem till Sverige vilket medförde att omkring 500 svenskar tio år senare var bosatta i området. I ett brev hem till Sverige skrev Peter Cassel: Allt vad här odlas, trives och växer så starkt, att man däröver må förvånas. Majsåkrarna likna mera skog än sädesfält. År1846 utvandrade också Erik Jansson och 400 anhängare med sin egenartade trosuppfattning. De bosatte sig i Bishop Hill i Illinois. Kommande år följde många anhängare från Hälsingland, Dalarna, Gästrikland och Nora i Uppland. Erik Janssons motiv för att utvandra var hans trosuppfattning, samt att han jagades av myndigheterna i Sverige. Han var i konflikt med kyrkan. Enligt honom var det bara Bibeln som erkändes som religiöst rättesnöre. Att lutherska och andra skrifter brändes på bål kunde den Svenska Kyrkan inte tillåta. Erik Jansson styrde kolonin diktatoriskt och 1850 mördades han av en medlem i kolonin. (Källa: Svenska Emigrantinstitutet.) Bethelskeppet i New Yorks hamn Då svenska immigranter och sjömän anlände till New Yorks hamn möttes de av metodistpastorn Olof Hedström, som under 32 års tid var föreståndare för Bethelskeppet och tog hand om de anlända. Han kom till Amerika från Småland under 1820-talet, blev omvänd 1829, besökte Sverige 1833 och berättade om sin tro, blev sedan metodistpredikant i Amerika, tog 1845 initiativet till svensk-amerikanska metodistförsamlingen i New York med flytande bönehuset Bethelskeppet. Olof Hedström gjorde en stor insats i hamnen, skandinaviska sjömän per år tog han hand om, gav dem biblar och social hjälp. Det var kontinuerlig väckelse på skeppet bland sjömännen och immigranterna hänvisade Olof Hedström till sin bror Jonas, som var metodistpastor i Victoria, Illinois. Han hade 1849 grundat en metodistförsamling i Galesburg. Men i Galesburg fick metodismen ett hårdnackat motstånd och den nygrundade församlingen förde länge en tynande tillvaro. De evangelikala Yankeepuritanerna bland ame- i norska församlingens undervåning i Chicago hösten 1860 och blev grunden till Augustana College and Theological Seminary Denna främlingsfientlighet och teologiska tvister inom Illinois State University mellan amerikanska och skandinaviska lutheraner, var alltså främsta orsakerna till den skandinaviska revolution som ledde till att Augustana College och dess prästseminarium bildats Verksamheten började i undervåningen till norska kyrkan i Chicago under Esbjörns ledning, med enbart 20 elever, 10 svenskar och 10 norrmän. Andra ledare inom synoden, med skånske Augustanaprästen och vännen Tufve Hasselquist i spetsen, agerade däremot för skolans förflyttning västerut, till Paxton, Illinois, som skedde Esbjörn tog stark ställning mot förflyttningen från den blomstrande storstaden Chicago, och betraktade beslutet som ren landspekulation. Då immigrationens tyngd så småningom föll ännu längre västerut, förflyttades skolan en gång till, i 1875, till Rock Island, Illinois vid det mäktiga handelsledet Mississippifloden. Esbjörn verkade för en kyrka och skolor som hade sin grund i Augsburgska bekännelsen, men som gav uttryck för nya landets samhällsformer, med lokus i mellanvästerns blomstrande svensk-amerikanska storstad Chicago. Hans envishet ledde ofta till konflikt med många kyrkomän, båda inom och utanför lutherska kyrkan, i deras gemensamma sökande efter sanningen och nya medlemmars stöd inom de växande svensk-amerika samhället. Under amerikaåren upplevde han många personliga tragedier. Hans unga tvillingsöner dog på resan till Amerika och Andover. Första hustrun Amalia Maria Lovisa Gyllenbåga och deras nyfödda dotter dog i Andover Andra hustrun Helena Catharina Magnusson dog, också i Andover, ett år senare. Han gifte sig då med Helenas syster Gustafva Albertina Magnusson, som slutligen följde honom hem till Östervåla 1863, strax efter sonen löjtnant Paul Vilhelm hade stupat under amerikanska inbördeskriget. Fattigdomen följde honom även över Atlanten. Esbjörns yngre son kapten Josef Osborn (född i Hille 1843) överlevde kriget, för att bli tidnings- och affärsman, politiker och första dirigenten för Augustanasynodens kända Messias-konserter. En tidigt åldrad Lars Paul Esbjörn företog insamlingsresa till Sverige 1862, trots sin besvikelse over Augustanas blivande förflyttning till Paxton. Det var hans förhoppning att vinna stöd för Augustana hos kronan, kyrkan och enskilda donatorer. Men han sökte också ny rektor åt Augustanas prästseminarium. Synodens ledning hade - 7 -

8 ESBJÖRN & Hans tid i Sverige & Amerika nämligen förhoppningar om att vinna den unge teologen Peter Paul Waldenström för seminariet. Esbjörns insamlingsprojekt lyckades, men Waldenströms kallelse tillbakavisades. Waldenström blev sedan ledande gestalt inom Svenska missionsförbundet, och själv hade mångårig kontakt med USA. Under Sverigeresan 1862 fick Esbjörn kännedom om vakans inom Östervåla församling. Han slog till, och efter kort återresa till USA, lämnade han sin tjänst som seminarierektor i Chicago, för att bli återupptagen som präst inom Svenska kyrkan. Hans avskedstal hölls för seminariet den 22 juni 1863 i First Norwegian Lutheran Church i Chicago. Han kom äntligen hem till Sverige för sista gången den 7 juli 1863, för att börja sin nya tjänst som kyrkoherde i Östervåla hösten Hans förpliktelser där blev lika betungande som de hade varit i Amerika och kretsade kring skolreform och missionsverksamhet. De försvårades av 1860-talets missväxter, som ledde till fortsatta ekonomiska bekymmer, och ökad utvandring. E. Norelius, A. Andreen, P. Asbjörnsen, L.H. Norem, P.H. Pedersen, P. Beckman, P. Carlson, J.P.C. Boreen, H. Olson, N. Olson, O. Sheldahl, Gust. Peters, John Pehrson, John Johnson och A. Jacobson; delegaterna P. Palmquist, B. Olsen, Chr. Newhouse, N. Dahlgren, Swen Olson, J. Nyman, S. Gabrielsen, Johan Jonasson, J. Erlander, K.A. Bringheim, O.H. Hanson, J. Engberg, O. Paulson samt E. Sköld; koommissionär fr. Fox River settl. P.H. Osmunson. PROTOKOLL hållet vid Skandinaviska E. Lutherska AUGUSTANA SYNODENS FÖRSTA MÖTE i Clinton, Rock County, Wisconsin AUGUSTANA SYNODENS FÖRSTA MÖTE 1860 d Juni ROCK ISLAND, ILL. I enlighet med beslutet vid den gemensamma konferensen i Chicago den April, hade en konvention blivit kallad att sammanträda i Norska Luth. Kyrkan i Clinton, Rock co., Wis., den 5:te Juni kl. 3 e.m. 1:sta Sessionen. Mö t e t ö p p na d e s m e d gudstjänst varvid pastor T.N. Hasselquist predikade. Efter gudstjänstens slut kallades mötet till ordning av pastor Hasselquist. Följande medlemmar var närvarande: Professor L.P. Esbjörn; pastorerna T.N. Hasselquist, P. Andersen, O. Andrewson, O.C.T. Andren, Erl. Carlsson, Jon. Swenson, M.F. Håkanson, O.J. Hatlestad, P.A. Cederstam, AUGUSTANA BOOK CONCERNS TRYCKERI. Därefter föreslogs att vi nu organiserar oss till en Skandinavisk Ev. Luthersk Synod, vilket enhälligt blev antaget. Sedan skred man till val av ämbetsmän för synoden, vilket sålunda utföll: Pastor T.N. Hasselquist, president, O.J. Hatlestad, sekreterare och mr A.A. Klove skattmästare. Sedan nu synoden sålunda var organiserad blev, på förslag, mötet avslutat med bestämmelse att åter sammanträda i morgon kl. 9. Bön av Br. P. Andersen. 2:dra Sessionen. Onsdagen d. 6 Juni kl. 9 f.m. Synoden samlades enligt bestämmelse, och öppnades - 8 -

9 kap 1 ESBJÖRN I AMERIKA rikanarna bekämpade metodismen, liksom Lars Paul Esbjörn gjorde allt för att omintetgöra metodismen bland svenskarna. Olof Hedström i New York gjorde mycket för att locka svenskar att bli metodister. Sjömännen förde med sig Bethelskeppsväckelsen till Sverige och Göteborg. Bröderna Olof och Jonas betydde mycket för metodismens framgångar bland svenskar både i Amerika och Sverige. När de hade etablerat sig i Chicago fick de där röna motstånd från de svenska lågkyrkliga lutherska prästerna. (Källa: Gunnar Westin: Den kristna friförsamlingen i Norden, Westerbergs, Stockholm 1958; Roger Kvist: Svenskarna i Illinois och det amerikanska inbördeskriget, Umeå Universitet, Umeå 2002.) Emigrationen tilltog och under 1850-talet utvandrade svenskar till Amerika. Åren invandrade svenskar till Amerika. Många sökte frihet från statens och kyrkans tvång samt fattigdomen i Sverige. Väl i Amerika kände sig många invandrare som får utan herde. Den svenske prästen Lars Paul Esbjörn, som anlänt 1849 till Amerika, insåg behovet och begärde hjälp. Vid ankomsten till New York predikade Esbjörn två gånger på Bethelskeppet och erbjöds understöd av de amerikanska metodisterna om han övergick till deras tro, men hans hustru avrådde honom. Prästerna T. N. Hasselquist (anlände 1852), E. Carlsson (1853), samt O. C. T. Andrén och Jonas Swensson (1856). Dessa var ordinerade av Svenska Kyrkan. Men behovet av församlingsherdar var skriande stort i Amerika. Lekmän från Sverige ordinerades i Amerika som E. Norelius Esbjörn hade tagit hand om den unge Norelius och hjälpt honom att studera vid Trinity Seminary i Columbus, Ohio. Där introducerades Norelius i repristinations-teologin (en strängt ortodox riktning inom 1800-talets evangeliska teologi, som eftersträvade en återgång till den under1600- talet fastställda kyrkoläran, i synnerhet läran om verbalinspirationen; en restaurationsteologi) och tog med sig det till Augustana. Norelius kom under många år att bli en nyckelperson i synoden samt dess historiker. Dessa lekmän hade inte mycket av teologisk träning, men de kunde sin bibel och katekes och älskade de andliga sångerna. De var fyllda med den helige Ande, praktiserade sin brinnande tro, bad ivrigt till Gud och predikade om rikedomarna i Kristi nåd. De arbetade hårt. Gud var med dem. Dessa herdar sökte sig till de platser, som svenskar bosatt sig och startade församlingar. Lars Paul Esbjörn Det är tydligt att väckelseprästen Lars Paul Esbjörn i Hille hade en kallelse från Gud att resa till Amerika förhandlingarna med bön av Br. E. Norelius. Kommittén, som tillsattes vid konferensen i Chicago, för att uppsätta förslag till konstitution för synoden, inlämnade ett sådant, vilket efter uppläsande blev mottaget för att stycke för stycke genomgås och granskas. Under sessionen genomgicks och antogs art. n:o 1 och 2 av kap. 1. Synodens förhandlingar avbröts nu för att fortsättas kl. 2 e.m.. Bön av Br. P. Beckman. 3:dje Sessionen. Onsdagen kl. 2 e.m. Synoden samlades på bestämd tid, och begyntes överläggningarna med bön av Br. J. Johnson. Diskussionen över konstitutionsförslaget fortsattes under hela eftermiddagen, och genomgicks och antogs återstående art. av kap. 1, samt kap. 2,3,4 och 5. Synoden åtskiljdes för att åter sammanträda i morgon i vanlig tid. Bön av Br. A. Andreen. 4:de Sessionen. Torsdagen d. 7 kl. 9 f.m. Synoden samlades på bestämd tid, och begyntes förhandlingarna med bön av Br. E. Carlson. Diskussionen över konstitutionsförslaget fortsattes och antogs kap. 6. Synoden avbröt göromålen för att fortsätta kl. 2 e.m. Bön av Br. Hedengran. 5:te Sessionen. Torsdagen kl. 2 e.m. Synoden öppnades nu åter med bön av Br. Cederstam. De övriga kap av konstitutionsförslaget genomgicks och antogs. Sedan nu hela konstitutionsförslaget sålunda stycke för stycke var genomgånget och antaget, blev det såsom ett helt av synoden genom uppstående enhälligt antaget. (Den sålunda antagna konstitutionen finns i bilagan Lit. A). Synoden avslutade göromålen för dagen och fortsätter i morgon i vanlig tid. Bön av prof. Esbjörn. 6:te Sessionen. Fredagen den 8 kl. 9 f.m. Synoden samlades på bestämd tid och öppnades med bön av sekreteraren. Den kommitté, som tillsattes vid konferensen i Chicago sistl. April för att uppsätta förslag till konstitution för vårt teologiska seminarium, framlämnade ett dylikt, vilket efter uppläsande mottogs för att genomgås punkt för punkt, varefter det såsom ett helt blev enhälligt antaget. (Bilaga Lit. B.). På förslag av - 9 -

10 ESBJÖRN & Hans tid i Sverige & Amerika pastor Carlsson fattades följande beslut: En kommitté av tre tillsätts för att uppgöra förslag beträffande seminariets finansiella angelägenheter och i synnerhet uppsätta resolutioner för att presenteras för the Board of Directors of Illinois State University vid dess möte i Springfield d. 27 nästkommande Juni. Till denna kommitté, n:o 1, utsågs P. Andersen, E. Norelius och P. Palmquist. Synoden åtskiljdes nu för att åter samlas i e.m. kl. 3. Bön av Br. Andrewson. 7:de Sessionen. Fredagen kl. 8 e.m. Synoden samlades på utsatt tid och begyntes göromålen med bön av Br. J. Swenson. Som ännu icke någon bestämd ordning för ämnenas behandling blivit antagen, fortsattes med läroverkets angelägenheter. På förslag av pastor E. Carlson beslutades: 1:o Att, då vår Skandinaviske professor Rev. L.P. Esbjörn väl nedlagt sitt ämbete såsom sådan i Springfield, men vårt professorat därför icke upphört, utan endast blivit förflyttat till vår egen läroanstalt, alltså förklarar vi härmed sagde L.P. Esbjörn till Skandinavisk och Teologisk professor vid Augustana Seminariet i Chicago. 2:o Att, då synoden icke för närvarande är i tillfälle att välja de övriga professorerna, direktionen får i uppdrag att öppna korrespondens med män, som den kan rekommendera till synoden för Norska teologiska professionen, samt att allt efter som utsikten att samla underhåll för lärare det medger, tillsätta en eller flera underlärare. 3:o Att mr Andrew Nelson Braekke i Chicago väljs till kassör för seminariet. 4:o Att i händelse av kassörens död eller avsägelse från befattningen, direktionen äger rättighet att tillsätta en annan intill nästa synodalmöte. 5:o Att val av direktion nu företas. Sedan föregående beslut blivit antagna, skred synoden till val av direktörer för Augustana Seminariet, och blev följande därtill utsedda: Pastorerna T.N. Hasselquist för 4 år, E. Carlsson för 3, O. Andrewson 2 och O.J. Hatlestad 1, samt herrarna F. Langeland 4, S. Gabrielson 3, C. Strömberg 2 och C.J. Anderson 1 år. I sammanhang härmed företogs frågan om understöd för behövande studenter, varvid beslutades: 1:o Att en kommitté för anskaffande av uppfostringshjälp tillsättes för ett år, och utsågs därtill: Professor L.P. Esbjörn, pastorerna E. Carlson, O.J. Hatlestad, A. Jakobson och mr B. Olsen. 2:o Att denna kommitté äger rättighet att anta eller utesluta sådana som anhållna om understöd av uppfostringssällskapet. 3:o Att samma kommitté skall ha i uppdrag att uppmana våra församlingar att, såsom vanligt, med deltagande omfatta de fattiga studerande; varvid det vore önskligt att de församlingar, som det förmår och vill, åtar sig underhållet av en viss student, och där detta icke kan ske, att då med proviant eller med några t.ex. 25 cts årligen från varje medlem bidrar till detta kärleksverk, då givarna också må ha att bestämma vem medlen skall komma till godo. Som tiden för den bestämda gudstjänsten var inne, måste göromålen avbrytas för att fortsättas i morgon på vanlig tid. Bön av Br. G. Peters. 8:de Sessionen. Lördagen d. 9, kl. 9 f.m. Synoden möttes på utsatt tid och öppnades med bön av pastor N. Brandt. På förslag av pastor Carlson beslutades: 1:o Att uppfostringskommittén skall vid varje synodalmöte framlägga redogörelse för det förflutna året. 2:o Att sagda kommitté anmodas att sätta sig i förbindelse med några av våra kristliga vänner i Sverige för att sålunda uppväcka ett större deltagande för oss i vår fattigdom, vårt arbete och våra bekymmer. Såsom anledning till detta förslag meddelade pastor E. Carlson synoden den glädjande underrättelsen, att redan några vänner i Sverige genom pastor Fr. Thelander i Älghult av Växjö stift, samlat 151 rdr 25 öre rksm. för våra fattiga studenters underhåll. Synoden uttryckte häröver sin glädje och tacksamhet, så mycket mera som denna oväntade hjälp från fäderneslandet är för oss, just som vi beslutat i vår fattigdom att upprätta en egen läroanstalt, att anse såsom ett tecken av Herrens nådiga omtanke om oss, och bör hos oss uppväcka nytt hopp om Hans fortfarande bistånd. Pastor P. Andersen bad om tillåtelse för sig och sin delegat att lämna synoden, vilket beviljades. Pastor Andersen, som beslutat att återvända till sitt fädernesland Norge, talade därpå några rörande avskedsord och önskade synoden all Guds nåd och välsignelse. Presidenten uttalade i hjärtliga ordalag sin och synodens sorg över förlusten av denna vår käre Broder, tillika med den tacksamhet vi är skyldiga visserligen i första rummet Herren Gud, men också Br. Andersen för vad han genom Guds nåd uträttat ibland oss, samt för hans alltid visade redlighet och vänskap. Därefter blev följande beslut enstämmigt antaget i det alla synodens medlemmar reste sig: Då vår käre och högt värderade Broder, hr pastor Andersen, efter moget övervägande, beslutat återflytta till sitt fädernesland Norge, efter en högst nitisk och framgångsfull tjänst av över 12 år såsom pastor uti den Norska Ev. Luth. Församlingen i Chicago, Illinois, så kan vi, medlemmar av den Skandinaviska Ev. Lutherska Augustana Synoden, som i många år känt honom och varit hans medarbetare uti Herrens verk bland våra landsmän

11 kap 1 ESBJÖRN I AMERIKA och ta hand om sina landsmän där, som var skingrade och som får utan herde. Under 1840-talet blev det allt tydligare att Esbjörns tid i Svenska kyrkan i Sverige var över. Det var som Esbjörn var en örnunge i boet och örnmamman gjorde boet allt obekvämare, så att Esbjörn måste flyga ut. Det gjorde han. När Gud kallar och man går förstår inte alla människor runt omkring. Esbjörn såg de stora andliga behoven bland svenskarna i Amerika. Han hade hört det makedoniska ropet från stora landet i väster. Se Apg. 16:9-10. Sommaren 1849 flyttade Esbjörn med familj bland 140 stycken från Gästrikland (varav 44 från Hille) och Hälsingland till Andover i Illinois, nästgårds till Bishop Hill. I december 1849 kontaktade Esbjörn Amerikanska Missionssällskapet, AHMS, för ekonomiskt och andligt stöd. Sällskapet frågade Esbjörn om hans planer och ansökan tillstyrktes med villkor. Han erhöll $300 per år samt fick inte inta som medlemmar i församlingen, de som inte var pånyttfödda (frälsta). AHMS var formellt okonfessionellt och organ för kongregationalister och presbyterianer som vägrade att stödja baptistiska, metodistiska och episkopala präster. Men Esbjörn fick stöd trots att han var lutheran. Det finns en anekdot i Oslättfors att grosshandlaren L. P. Löthman från Gävle, som 1844 hade köpt järnbruket av Pehr Strömbäck, att han hade betalat Esbjörns Amerikaresa för att bli av med honom. Löthman ville inte ha någon brukspredikant, men Esbjörn visade att han var förordnad av domkapitlet och kunde inte säga upp honom. (Källa: Roger Kvist: Svenskarna i Illinois och det amerikanska inbördeskriget, Umeå 2002.) 10 maj 1850 startade Esbjörn en Luthersk församling i Andover men med endast tio medlemmar (varav 4 av Esbjörns anhängare), som var pånyttfödda. Bara pånyttfödda skulle få delta i nattvarden, men Esbjörn gjorde undantag och gav nattvarden till alla som längtade efter den. Esbjörn, som hade varit bland läsarna i Sverige, förstod missionssällskapets synpunkter, men det hade kommit svenskar som inte haft kontakt med väckelsen i Sverige. Gustava Magnusson, som kom från Östergötland och gifte sig med Esbjörn 1853, skrev i ett brev 1899: Vi var på ett sätt troende men icke hade det varit någon genomgripande syndasorg. Men han [pastor Lars Paul Esbjörn] tycktes vara nöjd med att vi ville bli Guds barn och bli frälsta av nåd för Jesu förtjänsts skull. (Källa: Lilly Setterdahl: Esbjörn som banbrytare i Amerika, Vår Hembygd nr 7, Östervåla 1986.) Esbjörn startade snart också församlingar i Princeton, Moline, Henderson och Galesburg. Han var något av en apostel, som reser och startar församlingar (Ef. 4:11; Apg. 12:28). När invandrare hörde att en svensk luthersk präst arbetade i Mellanvästern, kom kallelser till Esbjörn från alla riktningar. Mycket snart var han överlastad med arbete och började kontakta Sverige om härstädes, icke annat än uttrycka den djupa saknad, som vi erfar vid denna förlust. Han har icke endast varit en kär kristendomsbroder, vars trofasta umgänge varit oss till mycken hugnad och vederkvickelse, utan han har ock med sitt outtröttliga nit och betänkta visdom kraftigt bistått oss uti upprättande och stadfästande av Ev. Lutherska församlingar bland vårt folk samt uti försvarande och utbredande av Guds ords rena lära enligt Lutherska kyrkans bekännelse. Vi rekommenderar honom därför till det bästa hos alla Lutherska kristna och särdeles hos den Norska kyrkans präster, såsom en högst värdig, erfaren och bekännelsetrogen ämbetsbroder, vilken vi hoppas och önskar måtte även i fäderneslandet sättas i tillfälle att verka mycket för den rena Lutherska läran och Guds rikes utbredande, och slutligen av hjärtat ber vi Gud bevara honom och hans familj på deras färd, samt ger dem en lyckosam ankomst till och vistelse uti deras kära fädernesland. Och skulle Gud i sin nådiga styrelse föra honom hit tillbaka, vill vi med öppna armar motta honom. Förmiddagens session slutade med bön av Br. H. Olson. 9:de Sessionen. Lördagen kl.3 e.m. Förrättningarna öppnades med bön av Br. Norem. Kommittén n:o 1 framlämnade nu sin rapport, som blev mottagen och genomgicks stycke för stycke, och blev sedan i dess helhet antagen som följer: Kommittén, som fått i uppdrag, att uppgöra förslag beträffande seminariets finansiella angelägenheter, får vördsamt rapportera: Som redogörelsen över de av prof. L.P. Esbjörn insamlade och till universitetet i Springfield överlämnade pengarna, blev genomgångna vid det nyligen i Chicago hållna konferensmötet anser icke kommittén nödigt att här upprepa detsamma. Det ämne, som nu i synnerhet kräver synodens uppmärksamhet, är vad göras kan och bör med den delen av Skandinaviska professorsfonden, som ännu är i händerna på skattmästaren för Illinois State University, och som enligt skattmästarens egen räkning av den 24 Januari 1859 utgjorde $ 1, jämte en del intresse. Beträffande denna sak torde kommittén få rekommendera till synoden följande förslag: Då tillfölje av en sorglig nödvändighet vårt professorat blivit förflyttat från Illinois State University i Springfield till Augustana Seminariet i Chicago, och då pengarna för sagda professoratsfond ha blivit samlade utav oss, ibland vårt folk och för våra Skandinaviska kyrkors fromma, och således rätteligen tillhör oss; därför beslutas: 1:o Att denna synod vördsamt anhåller att direktionen för Illinois State University ville bemyndiga skattmästaren för nämnda universitet hr John H. Johnson, att avge

12 ESBJÖRN & Hans tid i Sverige & Amerika räkenskap, samt transportera och överlämna till Augustana Seminariets skattmästare Andrew Nelson i Chicago alla de pengar, skuldsedlar och inteckningar, som tillhör Skandinaviska professorsfond. 2:o Att en kommitté av två och två suppleanter väljs för att gå till Springfield och inför direktionen för Illinois State University vid dess nästa möte den 27 Juni framlägger detta ämne, samt tar sådana mått och steg, som de kan finna nödvändiga för medlens utbekommande. 3:o Att kommitténs resekostnader utbetalas av seminariets kassa. I andra rummet har kommittén tagit i noga övervägande nödvändigheten av och utsikten till att få tillräckliga fonder för vårt läroverks i Chicago betryggande och framgång. Tiderna är ännu hårda; likväl är kommittén av den övertygelse att någonting kan och bör göras i och för detta ändamål, i synnerhet genom att sända en agent över till Sverige såväl som till de östra staterna. I betraktande härav vill kommittén föreslå, att direktionen för vårt läroverk får i uppdrag av synoden att ta hand om denna sak, försöka att samla medel på alla tillbörliga sätt både här i landet och annorstädes, tillsätta agenter och bestämma deras lön, samt också att dra försorg om vår professors underhåll, samt att till synodens nästa möte inrapportera sina tillgöranden. Vördsamt meddelat Paul Andersen, E. Norelius och P. Palmquist. Till den i förestående rapport föreslagna kommittén utsågs pastor E. Carlson och Andrew Nelson i Chicago, samt såsom suppleanter pastorerna Hasselquist och Andrewson. Av pastor E. Carlson inlämnades följande förslag, som blev allmänt antaget: 1) Då det är att hoppas att inköp av jord och åkerbruk för seminariets räkning ej blott skulle vara den bästa säkerhet för insamlade pengar, utan även i andra fall blir av stor fördel för inrättningen, därför beslutas att direktionen får i uppdrag att uppgöra förslag beträffande denna sak och framlägga detsamma för synoden. 2) Då det kommit till synodens kännedom att Norska Lutherska församlingen i Chicago utlovat att för läroverkets räkning på ett års tid kostnadsfritt upplåter rum i nedre våningen av dess kyrka, därför beslutat: Att synoden med tacksamhet vill motta och betjäna sig av detta frikostiga anbud. Sedan sålunda ämnen som angick seminariet blivit genomgångna, beslutades att övergå till de vanliga synodala göromålen. Det ansågs då nödvändigt att synoden först antar en bestämd ordning i vilken dessa göromål skall förekomma och handläggas. Förslag till Order of Business och Rules of Order framlämnades av pastor Swensson, vilka blev genomgångna, granskade och antagna. En skrivelse inlämnades från Sugar Grove, vilken blev överlämnad till kommittén n:o 2 bestående av O.C.T. Andrén, O. Andrewson och S. Gabrielson. Förrättningarna slutades med överenskommelse att mötas måndags f.m. kl. 9. Bön av Br. Boreen. 10:de Sessionen. Måndagen den 11 Juni kl.9 f.m. Synoden började sina göromål med bön av Br. Johnson. Br. Hedengran anhöll om tillåtelse att få lämna synoden vilket beviljades. Kommittén n:o 2 inrapporterade: Det dokument, som blivit kommittén överlämnat är en skrivelse från Sugar Grove, P., undertecknad av A.P. Hjelm, E.M. Johnson och J. Lans, i vilken synoden ombeder att sända lärare till församlingen och får kommittén föreslå att sistl. Gårdag ordinerade Br. John Pehrson, med snaraste dit avgår för att fortsätta den prästerliga verksamhet, som han till församlingens tillfredsställelse redan en längre tid utövat. Med vördnad, O.C.T. Andrén, O. Andrewson och S. Gabrielsen. Rapporten blev antagen. Professor Esbjörn inlämnade följande förslag som blev enhälligt antaget: Då önskan blivit uttryckt, att vi måtte från denna synod sända delegater till andra synoder och kyrkliga föreningar, men våra nya förhållanden och omständigheter ännu icke är i allt så ordnade, att vi syns kunna med fördel utsträcka vår verksamhet utom vår krets: så Beslutas, att oaktat vi med tacksamhet erkänner de vänliga anbud om delegatväxel, som blivit till oss framställda, vi dock önskar först ordna våra egna inre angelägenheter och erfar vad omdöme andra synoder och församlingar fäller därom, innan vi ingå uti delegatväxel. Förhandlingarna upphävdes för att fortsättas på e.m. kl. 2. Bön av Br. P.A. Cederstam. 11:de Sessionen. Måndagen kl.2 e.m. På bestämd tid börjades förrättningarna med bön av Br. A. Jacobson. Pastor E. Carlsson framlade för synoden följande förslag: Då det enligt Guds ord och vår kyrkas bekännelse att endast överensstämmelse i den rena läran och sakramenternas förvaltning enligt Guds ord är nödvändig för kyrkans sanna enhet, och då där i synnerhet uti våra Norska församlingar har varit en del olikheter i vissa yttre bruk, men det vore att önska att en närmare likstämmighet i detta fall måtte vinnas, därför beslutat:

13 kap 1 ESBJÖRN I AMERIKA Frågan om vakanta församlingar företogs, varvid befanns att ehuru behoven ännu är många och stora, är likväl våra församlingar någorlunda försedda med ordets predikan, ehuru icke söndagligen. På många ställen borde och kunde nya församlingar stiftas. I sammanhang härmed föreslog pastor Norelius: Då hemmissionssaken är av så stor vikt och betydelse för oss, och då det behövs skriftliga och muntliga uppmaningar, för att väcka vårt folk till ett livligt och kärlekshjälp. Esbjörn kom under sina år i USA, , att resa vida omkring. År 1851 reste han till de östra staterna för att be om pengar från de engelsk- och tysktalande lutheranerna till byggande av nya kyrkor bland de fattigare nybyggarna i väster. I Boston träffade Esbjörn svenska sångerskan Jenny Lind och fick av henne $1,500. Insamlade medel använde Esbjörn till att bygga kyrkor i Andover, Moline och New Sweden i Iowa. Som apostel uppmuntrade han församlingarna, undervisade och gav råd. Snart hade Esbjörn hjälp av sin unge lärjunge Eric Norelius. Där det inte fanns kyrkbyggnader träffades man till gudstjänst i skolor och hem eller ute i det fria. Eric Norelius skriver senare om Esbjörn: He stood as a father among these dispersed people, especially in Illinois and Iowa. He was tireless in traveling about preaching the Word of God, administering the sacraments, advising, directing, and supervising almost all their interest. Often he was ill and had to contend with poverty and difficulties of every kind. Partisans also forced themselves in everywhere and tried to oppose his efforts. But with the help of God he gradually overcame all these difficulties, and the fruits born by his self-sacrificing labors proved to be of the greatest value for both the time being and the future. Detta påminner om aposteln Paulus beskrivning av sitt arbete, 2 Kor. 11: Prästen som kolonisatör Ute på prärien fungerade prästen också som världslig ledare. Så var det i Bishop Hill med Erik Jansson. De metodistiska bröderna och pastorerna Olof och Jonas Hedström vägledde invandrarna till västra Illinois och därefter vidare till Iowa och Kansas. De lutherska prästerna Esbjörn och Hasselquist fungerade som världsliga ledare bland svenskarna väster om floden Mississippi. Baptistledarna och mormonerna hjälpte andra invandrare. Framgångsrikast att kombinera andliga och världsliga intressen var Augustanaprästerna. I sin ensamhet på en ändlösa prärien blev många svenskar andligt sökande. Församlingarna gav också gemenskap samt hjälpte sjuka och utblottade. I Cassels New Sweden hade metodisterna byggt en kyrka. Det såg ett tag hotfullt ut för lutheranerna men situationen räddades av pastor Esbjörn i Andover som kom ut i maj Esbjörn nöjde sig inte med att föra kolonisterna tillbaka till Luthers fadershus, han betalade dessutom timret till den kyrka som byggdes på stenkasts avstånd från metodisternas. Några år senare fick baptistledarna Gustaf Palmqvist och F. O. Nilsson vara med om en stark väckelse i New Sweden, och de byggde ytterligare en kyrka. (Källa: Ulf Beijbom: Utvandrarna och Svensk-Amerika, LTs Förlag, Stockholm 1986.) 1:o Att vi vilja vidbliva och försvara våra församlingars frihet i allt som rör ceremonier och kyrkobruk. 2:o Att synoden på grund av denna frihet vill rekommendera till de Norska prästerna och församlingarna att för mera likhet skull begagna sig av altarboken vid sakramenternas förvaltning och i synnerhet distributionsformuläret för den heliga nattvarden. Efter en kort diskussion blev det hela enhälligt antaget med undantag av en enda röst. Beslutades att Synoden indelas i tre konferenser, nämligen Chicago, Mississippi och Minnesota konferenserna. Därpå framlades av pastor Swenson följande förslag, vilket av synoden blev antaget: Alldenstund de flesta av synodens medlemmar, emedan de väntat synodens särskilda förslag och bestämmelse därom, icke är beredda på att avge någon statistisk rapport över de under deras vård stående församlingar, eller lämna någon kollekt till synodens kassa, därför beslutat: 1:o Att varje församlings pastor inom en månad insänder sådana rapporter till sekreteraren. 2:o Att dessa rapporter skall omfatta församlingarnas namn, stiftelseår, kyrkobyggnad, när och av vad samt skuld, predikoplatser, antal kommunikanter i varje församling, döpta: barn eller äldre, konfirmerade, intagna: på betyg eller bekännelse, avflyttade, döda: barn eller kommunikanter, uteslutna, vigda, söndagsskolor, församlingsskolor, lämnade bidrag till: synodens kassa, fattiga studenter, inre missionen och summan av församlingens övriga utgifter; pastorernas namn, födelse och ordinationsår och ställe, ankomst till Amerika samt närvarande adress. 3:o Sekreteraren skall enligt antagna formulär upprätta och i protokollsboken införa tvenne tabeller, en över församlingarna och 3n över pastorerna i överensstämmelse med de rapporter som till honom insändes. 4:o Att varje pastor skall uppta och till synodens kassör inom en månad insända en kollekt för bestridande av protokollstryckningen och övriga synodens utgifter. Pastor Carlsson framlämnade förslag till Letters of dismission och Certificate of Baptism (flyttnings och dopattester) vilket antogs; och beslutades att anmoda Publication Society att tillhandahålla dylika för synodens medlemmar

14 ESBJÖRN & Hans tid i Sverige & Amerika fullt omfattande av denna sak, därför beslutas: 1:o Att en kommitté av tre nedsätts för att ha denna sak uti sina händer och till synoden inrapporterar sina göromål. 2:o Att samma kommitté får i uppdrag att anställa en resepredikant särdeles för Minnesota så snart omständigheterna det medger. 3:o Att synodens president uppdrar åt en av Bröderna att vid nästa synodalmöte hålla en hemmissionspredikan. Förslaget blev i dess helhet antaget. Till ovan nämnda kommitté för inre missionen valdes pastorerna T.N. Hasselquist och O.J. Hatlestad samt hr Ole Paulsen. På förslag av pastor Carlson beslutades: 1:o Att synoden genom sina ämbetsmän utfärdar kallelse till studeranden P. Nymanson i Sverige att komma hit över för att arbeta bland vårt folk såsom resepredikant. 2:o Att en subskription genast öppnas för tecknande av bidrag till en resepredikants underhåll, och att den redan tillsatta kommittén för inre missionen går i befattning med denna sak. (Mr. Paulsen började genast med subskriptioners samlande, och tecknades på en kort stund inom synoden den vackra summan av $ 130. På förslag av Br. Andrewson beslutades: Att varest en sådan resepredikant finner det rådligt att bilda församlingar, detta ej må försummas, samt att där Norskar och Svenskar bor tillsammans de då förenas till en menighet. På förslag av sekreteraren fattades följande beslut: Synoden anbefaller alla de yngre så väl som de äldre prästerna att såvitt möjligt är, varje söndag katekisera ungdomen, och då genomgå ett stycke av Bibeln och Luth. Katekes eller barnalära. Tid och ställe för nästa synod kom nu i fråga och efter en stunds överläggning beslöts att den nästa år möter i Galesburg, Ill., den 1:sta Tisdagen i Juni kl. 7 e.m. Beslutat att pastorerna T.N. Hasselquist, O.C.T. Andrén och O.J. Hatlestad anmodas att besöka Minnsota under innevarande sommar. Beslutat att av synodens förhandlingar trycka 500 exemplar på Norska och 500 på Svenska språket, samt dessutom 1000 av synodens konstitution tillsammans med Rules of Order och Order of Business på engelska. Kostnaderna bestrids av synodens kassa. Beslutat att presidenten å synodens vägnar frambär synodens hjärtliga tacksägelse till den Norska Lutherska församlingen härstädes och dess pastor för den stora välvilja och gästfrihet de visat emot oss under vårt vistande ibland dem. Synoden avslutades nu med bön och Herrens välsignelse av presidenten. BILAGA A. Augustana Synodens konstitution 1. Kapitlet. 1. Artikeln. Denna synod skall kallas den Skandinaviska Evangelisk-Lutherska Augustana Synoden i Nord Amerika, eller korteligen, Augustana Synoden, och detta namn skall aldrig förändras. 2. Artikeln. Såsom allmänt kristlig, och särskilt såsom Ev. Luthersk, erkänner denna synod, att den Heliga Skrift, såsom Guds uppenbarade ord, är den enda ofelbara regeln och rättesnöret för människors tro och leverna; samt fasthåller och bekänner ej allenast de tre äldsta symbola (det Apostoliska, det Nicenska och det Athanasianska), utan ock den oförändrade Augsburgiska Bekännelsen, såsom en kort men sann sammanfattning av kristendomens huvudläror, förstådd i enlighet med den utveckling därav, som de övriga vår Lutherska kyrkas Symboliska Böcker innehåller. Denna artikel får aldrig förändras. Denna konstitution innehöll sammanlagt 12 kapitel med 58 artiklar. BILAGA B. Augustana Seminariets konstitution 1. Artikel. Augustana Synoden skall upprätta och underhålla ett teologiskt seminarium, vilket för närvarande förläggs uti staden Chicago, Illinois, och kallas Augustana Seminariet. 2. Artikel. Ändamålet med denna läroanstalt skall vara att uppfostra ynglingar till det heliga predikoämbetet uti Lutherska kyrkan, i synnerhet för församlingar, som tillhör Augustana Synoden, ävensom att uppfostra skollärare. 3. Artikel. Denna anstalt skall fördelas uti tvenne avdelningar, nämligen en förberedande och en teologisk. Uti den förra skall undervisning meddelas uti följande lärdomsgrenar: 1) Skandinaviska, Engelska, Tyska och Latinska språken, jämte första grunderna av Hebreiska och Grekiska; 2) Historia och Geografi; 3) Matematik; 4) Naturvetenskaperna. Den teologiska undervisningen skall omfatta tvenne grenar, nämligen: a) den teoretiska: 1) Hebreiska och Grekiska språken tillika med Gamla och Nya Testamentets Exeges (= uttolkning); 2) Dogmatik och Symbolik (= den kristna lära och bekännelsen); 3) Kyrkohistoria, och b) den praktiska, vilken omfattar de vanliga delarna av den praktiska och pastorala teologin (= predikoämbetets utövning). 4. Artikel. Undervisningen i dessa ämnen skall

15 kap 1 ESBJÖRN I AMERIKA Behov av starkare kyrkoorganisation Esbjörn och andra lutherska ledare från Europa insåg tidigt behovet av att samordna församlingarna till en gemensam stark federation och rekrytering av fler pastorer. De engelska lutherska församlingarna i norra Illinois möttes 1851 för att organisera en synod. Esbjörn och ett antal norska pastorer deltog i organiserandet av Den Evangeliska Lutherska Synoden I Norra Illinois samt anslöt de församlingar, som de tjänade. Dock hade Esbjörn redan från början tveksamheter för detta steg. De engelska lutheranerna i denna synod var inte så etablerade i tron, som Esbjörn önskade, men han hoppades på bättre tider, och det fanns ingen annan luthersk synod. Esbjörn gjorde den reservationen att han och hans församlingar skulle tillåtas förbli i den rena lutherska bekännelsen av sin tro samt att synoden inte skulle ha någon rätt förneka detta privilegium. Denna synod förenade sig 1853 med The General Synod. General Synoden var grundad redan 1820 och dominerades av tyskar var 2/3 av lutheranerna i Amerika medlemmar av denna synod, som splittrades General Synoden hade tidigt uppmärksammat Esbjörns arbete bland skandinaverna. De ansåg dock inte heller att den trånga porten borde vidgas för att släppa in flera medlemmar. (Källa: Lilly Setterdahl: Esbjörn som banbrytare i Amerika, Vår Hembygd nr 7, Östervåla 1986.) På grund av konfrontationen med andra trossamfund i Amerika skärptes Esbjörns och andra prästers lutherska rättrogenhet. Som lågkyrkliga präster i Sverige hade de inte bekymrat sig över dessa frågor. Dock stod Esbjörn och hans efterföljare fortfarande under metodistisk påverkan, vilket de fått i Sverige. Därför krävde Esbjörn i början personlig omvändelse för medlemskap. Prästkappa och krage använde inte Esbjörn och kyrkohandboken användes på ett fritt sätt. Runt församlingsgemenskapen formades den svenska etniska samhörigheten och gruppbildningen. Genom att det inte fanns någon statskyrka kunde det bli konkurrens mellan de olika trossamfunden på nästan lika villkor, vilket stärkte den etnoreligiösa solidariteten inom de olika grupperna. Så fungerade det också i storstaden Chicago, där svenskarna bodde nära varandra på norr. Där det fanns en församling fanns också en svensk lokal etnisk gemenskap. I delstaten Illinois fanns det svenska församlingar, 14 lutherska, fem metodistiska, två baptistiska och en episkopal. Fortfarande dominerade de pietistiska lutheraner i det svenska invandrarsamhället, och de bestämde också svenskarnas politiska ställningstaganden. Kommande decennier skulle framför allt Swedish Baptist Churches och Swedish Evangelical Mission Covenant Church (missionsförbundet) växa. (Källa: Roger Kvist: Svenskarna i Illinois och det amerikanska inbördeskriget, Umeå 2002.) meddelas av tre eller flera professorer, av vilka en skall vara Svensk, en Norsk och en Engelsk. De skall tillsättas av synoden genom en majoritet av två tredjedelar av de tillstädesvarande medlemmarna. Denna konstitution innehöll totalt 13 artiklar. L.P. Esbjörns avskedsord till den svensk-amerikanska kyrkan År 1900 f i r a d e s inom den svensk-amerikanska kyrkan 50-årsminnet av hennes grundläggares ankomst till den nya världen. I samband med detta skrev Lars Paul Esbjörns son Constantin Magnus Esbjörn om faderns avskedsord, innan han lämnade Amerika och flyttade till Östervåla i Sverige. Ur Constantin Magnus redogörelse hämtas följande text. Med slutet av skolåret närmade sig tiden för hans återflyttning till fäderneslandet. Examen i seminariet avslutades på måndagsaftonen den 22 juni 1863 med ett s.k. Commencement i Första norska lutherska kyrkan i Chicago. Och berättelsen därom i Hemlandet den 1 juli förmäler, att professorn avslutade högtiden med ett rörande tal. Men om detta tal är för övrigt intet bekant. Man kan blott gissa sig till, att det helt visst innehållit någon hänsyftning på föreståndarens och den egentlige lärarens avgång från det läroverk, som han själv grundlagt, samt hans skilsmässa från de studerande, han handlett. Vid det dagen därefter började synodalmötet i Chicago avgav han på lördagsförmiddagen den 27 juni sin ämbetsrapport för seminariet. Med hänsyn till hans avgång från läroverket får rapporten följande avslutning: Då jag nu härmed i korthet avgivit min sista rapport, har det skett med en hjärtlig önskan och bön till Herren Gud, att han värdes förläna synoden riklig framgång uti vårt läroverks förseende med goda lärare och uti hela dess styrelse, att det måtte alltid bliva en den sanna trons profetskola och en anstalt för grundlig vetenskaplig bildning bland våra lärare och i våra församlingar. Mitt hjärtas ivrigaste önskan och avsikt i den delen har under min tjänstetid icke kunnat till fullo uppnås, dels emedan anstalten ännu är i sin begynnelse och varit uti ett blott transitoriskt tillstånd, och dels emedan avtagan

16 ESBJÖRN & Hans tid i Sverige & Amerika de krafter icke tillåtit mig arbeta med all den iver och framgång, som kunnat vara önsklig, - en brist, som jag dock hoppas, att både ämbetsbröder och församlingar skall i någon mån ursäkta hos en man, som icke i sin ungdom bildades för läroverkets utan för församlingens tjänst, som i denna tjänst tillbragt sina mesta dagar, och som i äldre år måste åtaga sig att nästan ensam undervisa uti 18 särskilda vetenskapsgrenar. Oaktad dessa ofördelaktiga omständigheter och den väl medvetna egna bristen lämnar jag dock med smärta en inrättning, som varit mig kär, och den enda trösten är den förvissningen, att synoden skall av alla krafter bringa den till fullkomning, och det hoppet, att jag skall i den nya verkningskretsen, om Herren låter mig uppnå den, måhända bli i stånd att i någon mån befrämja dess bästa och åtminstone hos Herren fälla trogna förböner för densamma och för våra församlingars och ämbetsbröders andliga och lekamliga framgång i detta land. Lars-Paul Esbjörns redogörelse vid prästmötet 1865 Augustana College år Härpå svarade synoden genom en resolution: Att synoden på det högsta beklagar förlusten av professor Esbjörn genom hans snart stundande återresa till fäderneslandet, eftersom den plats, som han med så stor tillfredsställelse, trohet, skicklighet och försakelse innehaft, icke lätteligen kan fyllas; och att synoden innesluter honom och hans familj i den himmelske Faderns skyddande hägn och vill med trogna förböner beledsaga honom under hans resa samt tillönskar honom Guds rika nåd och välsignelse i fäderneslandet. Lars-Paul Esbjörn lämnade utförlig redogörelse om Augustana-synoden och Amerikas svensklutherska församlingar inför prästmötet i Uppsala den 14 juni Rapporten kan betraktas som Esbjörns missionstestamente. Den betonar ej hans tidiga missnöje med karriären i Sverige, utan betonar hans intresse för missionsverksamhet bland tidiga skandinaver i Nord Amerika. (Meddelanden och aktstycken, Kyrkohistorisk årsskrift 1946 Stockholm 1946, s. 211). Esbjörn förklarar där att det var Erikjansarnas utvandring och den åtföljande emigrantström som gav anledning till eget beslut att utvandra som själasörjare, med uppgiften att skydda utvandrarna från hedendom och avvikande sekters inflytande. Under de kommande sju åren i Östervåla, behöll han intresse för, och kontakt med, amerikanska vänner inom Augustanasynoden, i synnerhet skyddslingen Eric Norelius och Esbjörns andliga efterträdare såsom Tufve Hasselquist. Lars Paul Esbjörn dog i Östervåla den 2 juli 1870, strax efter att ha skrivit ett sista brev till sonen Constantin i USA

17 kap 1 ESBJÖRN I AMERIKA Behovet av präster För att försäkra sig om flera pastorer till församlingarna kontaktade Esbjörn flera studenter som anlänt från Sverige, om de kunde tänka sig tjäna som Kristi tjänare bland svenskarna. Under tiden ordnade Esbjörn så att församlingen i Galesburg sände en kallelse till prästen T. N. Hasselquist i Lund att komma och bli herde för dem och omgivande församlingar. Efter mycket tvekan och böner antog Hasselquist kallelsen och anlände 1852 till Galesburg. Esbjörn ledde välkomsthögtiden i församlingen och det var mycket glädje. Hasselquist skulle komma få stor betydelse för den lutherska kyrkan i USA. Han var rikt begåvad och hade mycket nåd från Gud. Hasselquist började som Esbjörn att besöka svenska invandrare på nya platser, predika för dem och organisera nya församlingar. År 1853 startade han en församling i det växande Chicago, men var skulle han finna herden för hjorden? Esbjörn och Hasselquist bad och sände en förfrågan till Peter Fjellstedt i Sverige och bad honom söka efter en kvalificerad man för denna församling. Fjellstedt förslog Erland Carlsson från Växjö stift. Hösten 1853 kom E. Carlsson till Chicago och verkade där i full kraft i 22 år. Ropet efter församlingsherdar och lärare fortsatte. År 1853 ordinerades tre unga män: P. A. Cederstam, A. Andreen och Eric Norelius. År 1856 anlände två begåvade präster: O. C. T. Andrén och Jonas Swensson. Dessa pastorer inkl. Esbjörn och Hasselquist fick bo och leva mycket spartanskt samt med låg lön. De var pionjärer och lade grunden till den kommande Augustana Synoden! Alla dess pionjärers dagar var fulla av arbete. De predikade bokstavligen i ur och skur, natt och dag, under öppen himmel, i lador, i uthus, i bostäder. Att få bruka skolhus eller en kyrka var ett sällsynt privilegium. De reste kontinuerligt och mycket ofta stora avstånd, ibland på tåg, ångbåtar, kanalbåtar, men mer ofta som team på hästrygg eller till fots i alla slags väder. Ibland var deras resekostnader betalda, oftast inte. De var inspirerade av den unga pionjärtiden, energin av ett enkelt liv samt hoppet om framtidens segrar över sina omständigheter. De höll ut, utförde ett enormt arbete med tålamod, ibland med glädje. Men mer än detta var den invärtes kraften, från en själ som brann av kärlek till Kristus, samt Guds Ande som andades på dem som svar på oavlåtliga böner. Skandinaverna bryter sig ur Esbjörn insåg tidigt att hoppet inför framtiden låg inte i isolering utan i samarbete och förening med likasinnade lutheraner i Amerika. Han allierade sig själv med en grupp norrmän ledda av pastor Paul Andersen i Efter Esbjörns död, återvände änkan Gustafva till Amerika med 6 barn. Hon dog Sonen Constantin Magnus, född i Princeton Illinois 1858 blev Augustanaprofessor och präst. Sonen Carl Linus, född i Chicago 1862, läste vid Augustana College, och blev senare skolans professor i moderna språk. Han förblev Augustanalärare fram tills 1938, då han dog i en olycka. Dottern Maria Rediviva, född i Östervåla 1864, blev den första kvinnliga delegaten till Augustanasynodens kyrkomöte Dottern Hanna Dorothea, född 1866 i Östervåla., studerade vid Augustanasynodens Bethany College i Lindsborg, Kansas, för att senare bli kyrkomusiker och organist vid Augustana Lutheran Church i Denver, Colorado. Hon dog Sonen Lars Paul Oscar blev född i Östervåla strax efter faderns död, studerade medicin, delvis på Augustana College, blev läkare, och dog en tidig död Lars Paul Esbjörn begravdes i Östervåla kyrkogård under en präktig sten där det står aposteln Paulus kända citat ur II Korinthierbrevet 11:26-27, Ofta har jag varit ute på resor, utsatt för faror i floder, faror från rövare, faror bland landsmän och bland hedningar, faror i städer, i öknar och på havet, faror bland falska bröder. Jag har arbetat och slitit och ofta vakat, jag har svultit och törstat och ofta fastat, jag har frusit och varit utan kläder. Men svensk-amerika kunde lika gärna ha beskrivit Lars Paul Esbjörns stora gåva, Augustanasynoden, med citat ur Davids Psalm 16: En ljuvlig lott har tillfallit mig, ja min arvedel finner jag skön. C.O. HULTGRENS MINNESSKRIFT, över LARS-PAUL ESBJÖRN, till C.M. ESBJÖRN. Översättning John Norton Augustana Library Special Collections, Rock Island, Illinois USA Mina föräldrar och andra familjer i Kalmar län fick brev av vänner i New Sweden, Iowa De ville ock

18 ESBJÖRN & Hans tid i Sverige & Amerika

19 kap 1 ESBJÖRN I AMERIKA Chicago. Eftersom behovet var så stort av utbildade pastorer möttes man i synoden 1855 i Waverly och 1856 i Geneva, Illinois, för att starta utbildning. Esbjörn fick uppdraget att väcka intresset hos de skandinaviska församlingarna och samla in pengar. Han reste runt och lyckades mycket väl, så synoden beslöt på ett möte 1857 starta en teologisk utbildning tillsammans med andra lutherska synoder. Skandinaverna skulle få egen professur och vid en konferens i Rockford 1858 valdes Esbjörn till dess lärare, utöver att han fortsatte samla in pengar. Samarbetet i den gemensamma lutherska synoden knakade allt mer i fogarna. Engelsmän och tyskar ville inte helt och fullt erkänna Augsburgska Trosbekännelsen som en sann sammanfattning av den kristna tron. Det kom också Ny-lutheraner, som inte tolererade någon trosbekännelse. Esbjörn och skandinaverna insåg att hoppet om ren luthersk lära och arbete i synoden fanns inte längre. De beslöt våren 1860 att bryta sig ur och bilda egen ny synod. Esbjörn hade börjat som professor vid institutionen i Springfield och undervisade norska och svenska studenter i två språk, vetenskapliga ämnen och teologi. Men snart märktes det att styrelsen motarbetade Esbjörn, som hade stort andligt inflytande på sina skandinaviska elever. Styrelsen förbjöd också Esbjörn och hans studenter att fira nattvard på eget språk. Måttet var rågat och Esbjörn och hans elever (utom två) lämnade institutionen april Det ledde till uppståndelse och medlemmar av synoden kallade Esbjörn och hans skandinaviska studenter för rebeller, revolutionärer, omstörtare och okristna. Skandinaverna i synoden träffades april 1860 i Svenska Lutherska kyrkan i Chicago för komma överens om vad de skulle göra. De mest inflytelserika bland Americans uppenbarade sig också vid mötet och framförde anklagelser mot Esbjörn, men opponerade sig också mot separation av skandinaverna från synoden. Esbjörn gav en detaljerad rapport om vad som hänt i Springfield, gav sina skäl för att avgå från tjänsten vid institutionen, samt vädjade till konferensen att besluta om han hade handlat rätt eller inte. Efter en hel dags palaver gav konferensen ett formellt tack till Esbjörn samt uttryckte sitt erkännande över de steg Esbjörn tagit. Efter detta beslutade man att lämna synoden och organisera en oberoende skandinavisk synod med dess eget seminarium. Detta betydande steg markerar början av en ny tidsålder hos de skandinaviska lutheranerna i Amerika. Under 10-tal år hade man fått erfarenhet av organisation och ledning av en fri kyrka. Framför allt hade de testat och lärt sig vikten av en stark läromässig grund. Augustana Synoden Den Skandinaviska Evangeliska Lutherska Augustana Synoden bildades 5 juni 1860 i en norsk luthersk Bilden till vänster föreställer Capitolium i USA målat av John Nortons far. Paul Nile Norton, , så resa dit, med det fanns inte någon svensk luthersk präst i Amerika. I skrev teol.dr. P. Fjelstedt om L.P. Esbjörn i Lunds missionstidning. Han var en mycket god luthersk präst bland svenskarna i America. I 1853 beslutade mina föräldrar och två dussin andra familjer att resa till det välsignade landet. Erland Carlson skulle ha seglat med oss, men han reste över Tyskland. Vi skulle träffa honom i Chicago, men missade honom en gång till. Första natten I Andover i September 1853 sov vi på kyrkans golv. Vi hade med oss 100 böcker från pastor Ahlberg, som skulle överlämnas till teol. dr. Esbjörn, till salu till fördel för missionsverksamhet. Dagen därpå kom vi till Esbjörns hem. Han satte framför gården vid en vacker skog och läste. Han välkomnade oss till Amerika. Han förklarade att Amerika inte var paradis. Han sade att Ahlberg hade tydligen litat på oss, eftersom han gav oss böckerna. Han beklagade att han inte kunde erbjuda oss middag. Han första hustru var död. Hans andra var nu mycket sjuklig. Han hade sina bekymmer, men hade tro på Gud trots allt. En ung kvinna som blev Din mor, meddelade att också hon var sjuk och missnöjd. Han varnade oss för metodister och baptister. Ahlberg varnade också. Esbjörn ville att vi skulle stanna i Andover. Hen meddelade att det skulle bli gudtjänst på söndag, men utan predikstol. Ännu värre, inga bänkar. Kyrkan var nyligen färdigbyggd. Dörrar, fönster och en våning. Hittills inga gudtjänster i kyrkan. De hade använt bara undervåningen. Pastor Esbjörn fick ta hand om allt. Några dagar senare, kom Esbjörn, Jonas Anderson och några andra och bad oss följa med ut i skogen för att samla stubbar. Det var min fars påhitt att samla stubbar, och lägga plankor emellan, för att bygga bänkar. Vi hittade också en stor och en liten låda, som vi använt för att bygga trappsteg. Vi lade calico bomullstyg runt lådorna, för att bilda predikstol. På söndag var pastor Esbjörn helt förvånad när han fick se predikstolan klädd med fläckig calico tyg. Han höll alltid sin standard. Han älskade att klä sig väl, med det kunde han nu inte göra. När han kom in i kyrkan var han klädd i samma klädsel från vårt första möte. Hans skor och byxor var dammiga upp till knävecken. Han brydde sig inte om det. Vi tyckte han skulle vara iklädd prästrock som i Sverige. Han hade orgel med sig. Unge Paul Esbjörn spelade (Psalm

20 ESBJÖRN & Hans tid i Sverige & Amerika 33). Esbjörn läste ett kapitel ur Lukas evangelium. Hans bön var mycket högtidlig. Hans predikan var mycket enkel och träffade hjärtat. Vi glömde hans klädsel. Vi såg enbart mannen. En bön till. Psalm. Slut. Jag glömmer aldrig en mycket varm söndag. Han svettades så det rann från pannan och kinderna. Han tog av sig rocken och predikade. Jag var ung och hade velat skratta. De äldre klagade, men några också tog av sig rockarna. På eftermiddagen diskuterades kyrkan, osv. och de undrade varför Esbjörn inte höll en gudstjänst till. De alder påstod att det var därför att han inte hade prästkläder. Hans gamla var utslitna och han hade inga pengar för att köpa nya. Allt glömdes. Hans predikningar gick alltid direct till hjärtat. Vi nykomlingar var mycket nöjda med honom. Jag minns inte om det var hösten 1853 eller 54 som Erland Carlsson och (Tuvfe) Hasselquist besökte Andover. Jag minns att H. predikade på lördagsmorgon. På eftermiddagen var det affärsmöte. Flera angelägenheter diskuterades. Jag minns att Erland Carlsson sade vi skulle hålla altartjänst och högmässa enl. Kyrkohandboken. Han skulle lägga undan prästrocken, men prästerna skulle ändå vara klädda som präster, med prästkappa och krage. En söndag blev de alla klädda så. De äldre blev fprtjusta. Några methodister fanns också med den söndagen. Esbjörn bar alltid prästrock och band. Löftelser var honom heliga. Hasselquist var inte klädd sådant, tills dess att han blev professor. Folk tyckte om Esbjörns predikningar. De uppskattade honom som vän. Jag tyckte om Esbjörn, Erland Carlsson och Jonas Swensson. Under konferensmöten kunde Esbjörn stundom förargas av några ämnen. När han var bland församlingmedlemmarna var han alltid snäll. Han tycktes oroa sig för mycket. Under årsmöten var han alltför ledig. Folk i Andover, och senare Berlin(Swedona) var bästa vänner med Esbjörn. Det blev annorlunda då Berglund kom till Andover. Folk blev oroliga. Där var förtal och sladder. I juni 1854 reste Esbjörn och jag till Moline. Min far ägde ett par goda hästar, och jag körde. Esbjörn var lycklig, Vi kom till en djup träsk. Bron var borta, varför hästarna fick gå i gyttjan längs stranden. De blev uppskrämda och började skena. Esbjörn blev också skrämd, och hoppade ner i träsket. Vi kom over utan vidare bekymmer. Esbjörn höll tålamodet. Han sade vi får tacka Gud att vi inte brutit några ben. Smutsen på kläderna torkas snart. Det blev mulet och började duggregna. Jag hade aldrig tidigare varit i Moline, varför Esbjörn fick visa vägen over prärien. Kl och ingen Rock River. Esbjörn sade vi står i Guds hander. Låt oss stanna och låta hästarna vila ett tag. Vi satte oss i gräset. Han började sjunga Psalm 33. Jag sjöng med. Han sade att jag hade bättre röst än han. Han sade min var naturlig. Han sade att han inte kunnat sjunga till dess att han blev präst. I Norrland gick studenterna gårdsgång och sjöng för pengar, etc. Jag fick anställa en student som följde med. Han sjöng många sånger. Han sjöng gång på gång, många ganger under dessa 8 år, men jag kunde inte lära mig. After min första predikan, min värdinna frågade mig varför jag inte sjöng. Jag sade att jag inte kunda sjunga. Hon föreslog att jag skulla köpa mellodium. (psalmodikon) Jag samlade några träbitar och snickrade ihop en. Jag lärde mig då att sjunga och spela. Jag undervisade också i musik. Nu, i Guds namn, skall vi fortsätta vår resa. Dimman blev mycket tjock, man kunde inte se två meter framför sig. Inga livstecken. Jag frågade honom vart jag skulle gå. Han pekade ut vägen och sade Herran, som i Israels tid, skall visa vägen.. Vid skymningen såg vi Rock River. Det långa präriegräset svävade over hästarnas huvud. Vilken resa! Kl korsade vi floden Rock River på färjan till Moline. Herr Petterson, färjeägaren, bade oss övernatta, som vi gjorde. Inga gudstjänster den kvällen, såsom hade annonserats i Moline. Vi kom till Moline på lördag. Esbjörn predikade och höll nattvard på söndag. Hemresan gick bra. Han föreslog att jag skulle följa honom till Springfield. Vi kom till Springfield hösten (Tillsammans med) Lindström (senare professor vid Augustana College), Suneson, Hallon(Bengt Magnus Halland?) Din mor och lilla Connie, (Constantin Esbjörn). Din far hade reste ett par dagar fore oss. Han träffade oss vid järnvägsstationen. Springfieldstudenterna var elaka. Reynolds och de andra professorer tycktes uppmuntra dem. Robert Lincoln, son till (blivande) Presidenten, stod i spetsen för dessa tilltag. En morgon hittades stallgödsel i skolans kapell. Fallet tystnades ner. Studenterna tyckte inte om professorn i latin, (Rev. Benjamin C. Susserott), varför de en kväll lämnade hästskelett vid dörren till hans bostad. När han öppnade dörren, ramlade det in i rummet. Lincoln och (Dewitt W.) Smith stod i spetsen. Det betraktades som bara lustig. Esbjörn kände sig besvärad. Han sade att vi skulle hålla tyst om hela affären. Det var stor skam för en kristlig luthersk skola