TANKAR OM ESBJÖRN. av fil. mag. Alf Brorson

Transkript

1 TANKAR OM ESBJÖRN av fil. mag. Alf Brorson Inledningsvis, och i all korthet, hade Lars Paul Esbjörn en lång, och i många stycken mödosam, väg att gå för att slutligen i Östervåla bli kyrkoherde inom Svenska kyrkan. Det tog honom 31 år från prästvigningen 1832, varav fjorton hårda pionjärår i Amerika. Hans livstid blev förhållandevis kort. 41 år gammal lämnade han med sitt utvandrarsällskap Sverige, för att med sin dåvarande familj återkomma vid 55 års ålder. Sju år senare avled han, och det yngsta barnet föddes i Östervåla tre månader efter hans bortgång. Gestalten Lars Paul Esbjörn framträder i historiens ljus som såväl pionjär som visionär inte bara för att han under de tidiga utvandringsåren kom till utägorna av Herrens åkerverk, där han grundade fyra svensklutherska församlingar i Illinois och var Augustanasynodens grundarfader, med dess college och teologiska seminarium. Att han återvände till Sverige kan dock ha inneburit att hans minne bleknat något i den svenskamerikanska (kyrko)historien, trots att han initierat verksamheter som skulle få betydande proportioner. Han fick aldrig själv uppleva skördetiden där borta. L.P. Esbjörn kom från blygsamma förhållanden. Modern dog när han var fem år gammal, och fadern byskräddaren (som gifte om sig) gick bort när Lars Paul var sju år. Det innebar för den föräldralöse pojken att han fick en fostermor, men som han var ett begåvat barn, med intresse för naturvetenskap, gavs han möjlighet att studera med till buds stående (dvs begränsade) medel, och efter sin prästvigning blev han, efter en första tid som adjunkt i Östervåla, skollärare och brukspredikant i vad som för honom kan ha varit en tämligen ogästvänlig miljö norr därom.

2 Ändå, körsång och användandet av psalmodikon blev ett av hans skötebarn. Nykterhetsfrågan ett annat. Han ville bygga ett gudsrike, men mötte svårigheter vad gällde befordran till annan tjänst. Motstånd, konflikter och splittring tycks ha varit hans följeslagare tills han slutligen återkom till Östervåla Esbjörn synes ha varit en man med bestämt uttalade uppfattningar om såväl personer som saker och ting, vilket kunde leda till konfliktartade kontroverser. Uttalad kritik gick honom emot, och kunde också utsätta familjen. Under åren i Sverige fick Esbjörn både anhängare och vänner, och han mötte opposition och personlig fiendskap något som han även fick uppleva i Amerika, där han i en lärostrid/personstrid vid ett tillfälle 1853 hade att betala advokater 50 dollar för att undvika domstol. Erkännas skall, att jag under stunder av Esbjörn-läsning av olika anledningar uppfattat honom som en något svår person att lära känna, men med all respekt för vad han levde för och ville uträtta! Som person har Esbjörn fått vitt skilda omdömen, från att å ena sidan vara en man med livligt temperament, envis, överilad och obetänksam, till att å andra sidan uppfattas som en reserverad och eftertänksam person. Men för hans svenskamerikanske adept Eric Norelius var Esbjörn mera timid och känslig! Ingen undgår förvisso kritik i denna vår värld, men kanske är det för den som vill åstadkomma något även så att det är friktionen som skapar rörelsen. I historiens läsljus är det som om Lars Paul Esbjörn aldrig fick något till skänks. Han hade att anpassa sig till de omständigheter han kom att befinna sig i, tills han bröt upp, gick vidare, bröt upp och gick vidare igen för att slutligen återvända hem, en örn med bruten vinge ingick Esbjörn giftermål med Amalia Maria Lovisa Planting- Gyllenbåga, som var av lågadlig ätt men som sin man ett fosterbarn. Amelia, som dog i Andover tre år efter ankomsten dit, födde nio barn; några dog i späd ålder. De skonades inte från den smärtsamma upplevelsen av barnadödlighet, och två barn dog redan under Amerikaresans gång. Sju månader efter sin första hustrus bortgång gifte Esbjörn om sig med familjens jungfru, Helena Gustava Magnusson. Hon avled ett år senare, då hon födde en son

3 som inte heller överlevde födelsen. Därefter ingick, tre månader senare, Esbjörn äktenskap med hennes syster Gustava Albertina som var 25 år yngre än han själv. Med henne fick Esbjörn fem barn, och även i detta äktenskap drabbades föräldrarna av den sorg barnadöd innebär, men de fick också uppleva glädjen att se barnen växa upp. Uppenbarligen kunde Esbjörn inte leva utan en kvinna vid sin sida. Han var i familjelivet onekligen en flerbarnsfar, och några av sönerna kom att på olika sätt bli bemärkta män inom Augustana. Esbjörn, med intensifierad religiös upplevelse, upprättade kontakter med pietism (den norrländska fromheten), engelsk metodism och likaså med den framväxande nykterhetsrörelsen, och tanken väcktes om att missionera bland svenskar i Amerika där religiös frihet sades råda, med församlingar av troende kristna. Väl där vacklade han till en början, men trots alla svårigheter stärktes han i ambitionen att som en större plattform grunda en skandinavisk luthersk kyrka i Amerika. Det innebar att han i amerikanskt religiöst kaos, som läsarpräst i avsaknad av inomkyrklig svensk fromhet, och som många andra hemlandspräster i hans situation, blev en mera konservativt färgad lutheran. Ett allmänt konstaterande, i detta sammanhang, är att utvandrade svenskar under nya och obekanta omständigheter kom att bevara sådant som från hemlandet var dem välbekant och kärt med andra ord ett konservativt drag, eller som det har formulerats, kulturell konservatism tycks uppstå där en minoritet skilts från sitt hemland. Desillusionerad fann Esbjörn att metodismen i Amerika var något annat än han tidigare erfarit, och han sökte inte heller kontakt med de lutheraner ( nya resp gamla ) som där fanns. Han var dessutom under ankomsten till landet i väster både sjuk och nedslagen, och upprättade heller inte i sin nya hemort Andover, Illinois någon kyrkobok (församlingsregister) då detta ansågs erinra om Svenska kyrkans fjättrar. Som det sagts ville folk i Andover inte bli kyrkobokförda, av rädsla för svensk beskattning Det handlade under en första tid däröver om fattigdom, umbäranden och sjukdomsepidemier, och man tog som Esbjörn själv tacksamt emot skänkta kläder. Med anpassning till rådande förhållanden ville ändå Esbjörn bevara den lutherska trosläran (fädernas kyrka) genom gemenskap med Gud i levande, kristna församlingar. Men det innebar även en ekonomisk nödvändighet för att kunna

4 överleva. Familjen Esbjörn förvärvade för sitt eget uppehälle mark, hade häst, kor, grisar och höns, men det handlade inte om försäljning av jordbruksprodukter utan om mat till hushållet. Nybyggarlivet på prärien innebar att man under ett inledande skede hade att leva under enkla, primitiva förhållanden. Jenny Lind-kapellet i Andover. Foto: Alf Brorson. Efter att 1850 ha haft en fåtalig skara chartermedlemmar i Andover, till antalet tio, fick Esbjörn uppleva en växande, självförsörjande kyrklig verksamhet om än med dess första kyrka, moderskyrkan (Jenny Lind-kapellet), invigd först Dess interiör bär likhet med Oslättfors kyrka, där Esbjörn varit brukspredikant. Altare och predikstol återfinns framför mittgången i helgedomen drog sig emellertid Esbjörn bort från Andover, efter en kallelse från församlingen i Princeton som han tidigare grundat. Kampen, inte bara med med metodister och Bishop Hills erikjansare, i Andover och dess närhet hade under åren varit svår. Andover blev dock något av ett svenskamerikanskt lutherskt fäste, där Esbjörn efterträddes av två andra av Augustanasynodens grundarfäder, Jonas Swensson ( ) och Erland Carlsson ( ).

5 Andover Lutheran Church som ersatte Jenny Hill-kapellet, när församlingen växte. Foto: Alf Brorson. Då Esbjörn utvandrare till Amerika 1849 var det ett dittills okänt förhållande att en präst i Sverige skulle bege sig dit utan säkerhet. Men det var vad Esbjörn gjorde, om än med vissa förbehåll. Han fick tillstånd att emigrera, dvs tjänstledighet, och amerikaåren skulle räknas honom till godo om han återvände något som 1863 kom att besannas. Han mottog med varm tacksamhet välkomnandet tillbaka till Sverige, för att bli kyrkoherde i uppländska Östervåla, där han sedan verkade till sin död Penninginsamlingar ingick i en pionjärpastors åligganden, och genom många och långa resor erhöll Lars Paul Esbjörn donationer som möjliggjorde byggandet av nya kyrkor. Och han närde en önskan om att skapa en skandinavisk luthersk synod i Amerika! Som han varit engelskkunnig redan inför utresan, kunde Esbjörn också predika på engelska.

6 1858 blev han styrelsemedlem och skandinavisk professor vid Illinois State University i Springfield, vilket också innebar en mängd olika ämnen, med undervisning på engelska, från kemi, astronomi och teologi till grammatik. Men, efter att ha upplevt otrivsel ( en bur ) lämnade han denna institution våren 1860, efter persontvisten med en Dr. Reynolds. Därefter blev han professor och president vid Augustanasynodens nybildade college och teologiska seminarium i Chicago ( ), men då beslut fattats att detta lärosäte skulle flyttas ut till Paxton tackade Esbjörn för sig, och begav sig med sin familj till Sverige och Östervåla där han slutade sitt liv. Tre år senare återvände hans tredje hustru Gustava med barn (de tre yngsta var födda i Östervåla), och hon gifte 1879 om sig med augustanaprästen Andreas Andreen, vars son Gustav var den fjärde innehavaren av Esbjörns ursprungliga position vid Augustanas läroanstalt.