Kyrkan som välfärdsaktör - en kritisk reflexion över teologiska motiv

Transkript

1 Elisabeth Christiansson Ersta Kyrkan som välfärdsaktör - en kritisk reflexion över teologiska motiv Ett karaktäristiskt uttryck för kristen tro är omsorg och ansvarstagande för andra människor. Genom kristendomens historia har det i olika kyrkor och traditioner getts olika fokus och tolkningar och omgärdats med olika typer av teologiska motiv. Katolsk klosterfromhet, luthersk tvåregementslära och pietistiskt präglad väckelsefromhet är tre exempel. Den senare var grunden för den institutionsdiakoni som växte fram i Tyskland, England och norra Europa från 1800-talets mitt. Oavsett skillnaderna finns det i kristendomen en gemensam utgångspunkt i föreställningen om Gud som självutgivande kärlek. I Johannesevangeliet berättas att Jesus på skärtorsdagen, kvällen innan han blev korsfäst, tvättade sina lärjungars fötter som en yttersta gest av tjänande och som ett förebådande av den tjänst han skulle komma att utföra på korset. Jesus uppmanade också lärjungarna att, som han nu tjänade dem, skulle de tjäna varandra. Kristi tjänst är universell, tidlös och riktningsgivande för alla som vill vara hans lärjungar. Det är en föreställning som i det närmaste är arketypisk. Diakonin eller tjänsten till nästan har alltid skett inom ramen för någon typ av samhällelig organisering, uttryckt och legitimerad i olika slags ideologiska, föreställningsmässiga och språkliga dräkter. Diskurserna skiftar genom historien. Under de senaste decennierna har begreppet det civila samhället framträtt inom politik och forskning. Kortfattat refererar det till organisationer och 1

2 sammanslutningar som uppstår på och upprätthålls på frivilligt initiativ. Till sådana organisationer som med nutida terminologi räknas till civilsamhället hör diakoninstitutionerna. När relationerna mellan Svenska kyrkan och staten förändrades i Sverige 2000 kom också Svenska kyrkan att tolkas som en del av det civila samhället. Den tidigare Kyrkolagen ersattes med det interna regelverket Kyrkoordningen och kyrkoskatten av medlemsavgifter. I dag är Svenska kyrkan med sina ca 6,5 miljoner medlemmar ur rent organisatorisk synvinkel den ojämförligt största organisationen i det svenska civilsamhället. Vilka är utmaningarna ur ett teologiskt perspektiv när det gäller diakoni och diakonat mot bakgrund av bland annat denna förändrade ställning? Jag vill här särskilt peka på två områden som jag tror kräver djupgående fortsatt reflektion. Det ena gäller diakonins roll i förhållande till den lutherska traditionen. Det andra området som delvis hänger samman med det förra handlar om diakonalt teologiska synpunkter på de förändringar som under senare år skett ifråga om välfärdstaten. Från ett historiskt perspektiv är skillnaden mycket stor mellan Svenska kyrkan och en traditionell frivilligorganisation. I Sverige har det sedan 1600-talet rått ett symbiotiskt förhållande mellan kyrka och stat. Den evangelisk lutherska läran om ett andligt och ett världsligt regemente har varit den diskursiva modell utifrån vilken samhällets organisering har förståtts. Det svenska enhetssamhället löstes gradvis upp från mitten av 1800-talet och framåt, men föreställningen om kyrkan som det andliga regementet har haft fortsatt stor betydelse för självförståelsen inom Svenska kyrkan. Inte minst vad gäller självförståelsen i förhållande till den framväxande välfärdsstaten. Först i samband med de ändrade relationerna till staten blir Luthers tvåregementes-lära i sin traditionella form omöjlig att upprätthålla. 2

3 Enligt Martin Luther har både den andliga och den världsliga makten sin legitimitet från Gud. Gud verkar både i de andliga och i de världsliga ordningarna. Det som konstituerar kyrkan är Kristi osynliga närvaro i ord och sakrament. Genom kyrkans förvaltning av sakramenten skapas förutsättningar för individens frälsning. I samhället finns två jämbördiga makter: den andliga och den världsliga, kyrkan och staten. För individen, på trons område, motsvaras världsligt och andligt av lag och evangelium. Evangeliet är det himmelska och eviga. Det som ytterst handlar om vår själs räddning, medan lagen föreskriver hur vi ska leva våra liv. Martin Luther gör en skarp distinktion mellan lag och evangelium och menar att vi aldrig med våra handlingar kan påverka utfallet av vår frälsning. Gudsrelationen ligger i tron, den är osynlig och bara Gud råder över den. Lagen buden om tjänsten till nästan - är enligt Luther skapelsegiven. Den är påbjuden av Gud, överheten är satt att vakta den och den utförs inom ramen för samhället, platsen för individens jordiska kallelse. Men en individ kan aldrig bli frälst genom lagen. Det gäller också kyrkan. Kyrkans frälsningsverk i världen sker osynligt i ordet och i sakramentsförvaltningen i individens möte med Gud. När den offentliga välfärden byggdes ut i Sverige skedde det med kyrkans goda minne. Om välfärd och skola kunde utföras bättre under samhällets ledning, så var det utifrån Luther, som man tolkade honom, den rimligaste ordningen. Andligt och världsligt, lag och evangelium. Ordningar med olika funktioner som samtidigt förutsatte varandra. Förutom att sätta ramarna för individens yttre liv hade lagen, enligt Luther, den funktionen att den fick människan att inse sitt beroende av Guds nåd. En konsekvens av viljan att uppfylla lagen är att man enligt Luther drivs till Kristus. Den lagivrige kommer att i sin strävan att göra de rätta handlingarna konfronteras med sin egen syndfulla (egocentriska) natur och inse att han för sin själs räddning bara kan överlämna sig till Kristus. Människan kan inte 3

4 frälsa sig själv utan är beroende av Guds nåd, som osynligt möjliggörs genom ord och sakrament. Den lutherska synen på andligt och världsligt, lag och evangelium, skiljer sig från romersk-katolsk tradition där man tvärtom menar att människans konkreta handlingar har en betydelse för frälsningen att frälsningen består av ett slags samarbete mellan den nåd Gud ger oss att kunna göra det goda och vår egen bejakelse av denna nåd. Också kyrkan som sådan bidrar genom sina synliga gärningar till världens frälsning utifrån romersk-katolsk uppfattning. I och med de ändrade relationerna till staten blir den lutherska två-regementes lärans världsbild svår att upprätthålla. Även om staten sedan länge upphört att omfatta den, har den kunnat fungera som självförståelse inom Svenska kyrkan. Men med de ändrade relationerna till staten är helheten splittrad. Det andliga regementet är inte längre ett regemente utan ett trossamfund bland andra. Enhetssamhällets tid är förbi. Också den skarpa distinktionen mellan lag och evangelium blir svår att upprätthålla med diakonin inorganiserad i församlingen och diakonatet som en vigningstjänst. Med diakonatet som en vigningstjänst, med vigningslöften och domkapitlet som tillsynsinstans, har handlingen, den goda gärningen, fått en plats i det som konstituerar kyrkan. Med diakonatet som vigningstjänst är det inte längre möjligt att tala om kyrkan som nådemedelsinstitution eller nådemedelsanstalt. Diakonatet markerar att kyrkan som sådan till sitt väsen har ett socialt ansvar. När det gäller såväl synen på samhället som betydelsen av handlingar för individens, kyrkans och världens frälsning har det alltså skett en förskjutning bort från det traditionella lutherska perspektivet som gör en teologisk begrundan nödvändig. 4

5 Samtidigt som Svenska kyrkans relationer till staten förändrats, har det skett långtgående förändringar när det gäller synen på välfärdsstaten och dess organisering i det svenska samhället som aktualiserat frågor om vilken roll Svenska kyrkan ska spela i detta sammanhang. Formellt sett utifrån såväl Kyrkoordningen som den svenska lagen finns det ingenting som hindrar att Svenska kyrkan och dess församlingar nu kan fungera som aktörer på en marknad av lagstadgad, men krympande välfärd. Svenska kyrkan har hittills haft en mycket marginell roll som utförare inom välfärden. Fram till 1990-talet har välfärdstjänster som skola, vård och omsorg i stort sett bedrivits inom ramen för den offentliga sektorn. Det har också funnits organisationer som diakoniinstitutioner som har utfört arbete på uppdrag av staten. Dessa har emellertid varit oberoende i förhållande till Svenska kyrkan. De kan i ett historiskt perspektiv, under välfärdsstatens glansdagar, ses som ett slags överlevare. Staten behövde deras verksamheter i tider av expansion. Under 1990-talet skedde socialpolitiska förändringar som fick genomgripande konsekvenser för välfärdens organisering. Politiken öppnade upp för marknadsrationalitet i den offentliga sektorn. Samhället kan i och med dessa förändringar fungera som upphandlare av välfärdstjänster från konkurrerande aktörer som kan vara frivilligorganisationer, privata företag eller offentliga aktörer. Argumenten för förändringen har varit ökad effektivitet och en större variation av tjänster. Samtidigt pågår debatten om det moraliskt försvarbara i att ta ut stora vinster inom välfärden. Bilden av Sverige som det ideala välfärdssamhället har också genomgått stora förändringar på kort tid. Bland OECD länderna har ojämlikheten ökat mer än i något annat land de senaste åren. Under de senaste decennierna har den procentuella andelen av BNP som används till välfärd minskat 5

6 avsevärt i Sverige, vilket fått konsekvenser för vilka ramar såväl offentliga som privata och ideella aktörer inom välfärdsområdet kan röra sig inom. För diakoniinstitutioner och andra kristna organisationer har de politiska förändringarna inneburit att säkra bidrag från stat, kommun eller landsting har blivit mindre säkra och att man har fått anpassa sig efter de nya spelreglerna. I vissa fall har det inneburit ökade uppdrag och intäkter. I andra fall uteblivna uppdrag och minskade intäkter. Kristna organisationer som arbetar socialt kan i dag vara konkurrenter på en marknad. Detta samtidigt som den politiska attityden till kristna organisationer som entreprenörer inom välfärden har blivit betydligt mer accepterande. En konsekvens av de förändrade relationerna till staten är att församlingar i dag kan fungera som utförare av välfärdstjänster. Historiskt är det en ny situation att församlingar kan vara aktörer på en marknad som non-profit eller som profit. Har kyrkan som kyrka en särskild kallelse att utföra barmhärtighetsgärningar? Utifrån det traditionella lutherska perspektivet, kan kyrkan göra det i sin jordiska kallelse men uppgiften som sådan är inte konstitutiv för kyrkan. Utifrån den utgångspunkten är det alltså inte en för kyrkan artfrämmande verksamhet att fungera som utförare av lagstadgade välfärdstjänster av non-profitkaraktär. Är kyrkan den som gör det bäst ska kyrkan göra det. En komplikation är diakonatet som i någon mening uttrycker ett för kyrkan särskilt uppdrag. Vad är diakonens roll i det konkreta arbete som till exempel kan röra sig om att driva äldreboende eller missbruksvård? En ytterligare aspekt är om kyrkan som en av flera utförare av välfärdstjänster i egenskap av den potentiellt bäste utföraren bidrar till en ojämlik välfärd i den meningen, att bara de som väljer den får tillgång till den? Borde inte alla medborgare ha tillgång till högsta kvalitet inom välfärdstjänster? Den frågan 6

7 tangerar den stora diskussionen om betydelsen av individens valfrihet som retorik eller realitet, marknadsrationalitet och nyliberalism. Vem och vilka ska få tillgång till kyrkans välfärdstjänster? Är det människor som har valt dem eller är det människor som behöver dem? När det gäller frågan om vinstdrivande företag i församlingarnas regi är en grundläggande fråga om det ekonomiska vinstperspektivet som sidorationalitet är förenligt med den barmhärtighets- och oegenyttighetstanke som genom seklerna varit konstitutiv för kristen tro och praxis. Ytterligare en aspekt är att reflektera över är hur kyrkan fullföljer sin uppgift att vara kritiker av orättfärdiga samhällsordningar det i diakonlöftena markerade profetiska uppdraget beroende på vilken roll hon väljer att spela i relation till det offentliga välfärdssystemet. I Church of England och i Romersk katolska kyrkan har kyrkorna ofta konkreta kritiska synpunkter på frågor om t ex beskattning, bostadssegregation och ojämlikhet. Rollerna kritisk röst och utförare behöver inte principiellt utesluta varandra, men det förutsätter rimligen att Svenska kyrkans eventuella engagemang som utförare av välfärdstjänster inte har vinst som ett sidomotiv (Tyskland). Jag har pekat på två områden där jag menar att det behövs den fortsatt djupgående reflektion om diakonins teologi: förhållandet till den lutherska traditionen och förhållandet vill välfärdstaten. Hur förhåller det sig då i nuläget med den teologiska reflektionen i församlingarna? I vilken mån råder en genomtänkt reflektion kring diakonins karaktär och uppgift? I vilken utsträckning finns en samsyn och vilka variationer finns det i uppfattningar? 7

8 I Kyrkoordningen fastslås att diakoni, jämte gudstjänst, mission och undervisning är en av församlingens huvuduppgifter. Mot bakgrund av att diakonin organiserats in i den kyrkliga församlingen har jag och min kollega Helena Inghammar genomfört en mindre undersökning där vi analyserat församlingsinstruktioner utifrån frågan om diakoni och självförståelse. Hur definierar man diakoni? Vilka teologiska motiv anges? Hur bedrivs diakonin? Vilka riktar man sig mot? Vilka verksamhetsområden prioriteras? Det resultat vi fick var mycket splittrat. Vi kunde egentligen inte hitta några tydliga gemensamma nämnare i svaren på våra frågar. Undersökningen publiceras under hösten i den internationella tidskriften Diaconia Research and Social Practice. Vi går nu vidare och undersöker hur församlingens andra huvuduppgifter gudstjänst, undervisning och mission beskrivs i materialet. Av drygt 50 efterfrågade instruktioner, var det nära hälften av församlingarna som inte hade någon, trots att man enligt Kyrkoordningen är skyldig att ha en. Detta blev ett biresultat av vår undersökning. Den teologiska diskussionen om diakonin är förvånansvärt tyst. Den historiska bakgrunden komplicerad. Luthersk tvåregementeslära och ekumenisk teologi om vigningstjänsten bildar disparata och ofta motsägelsefulla referensramar. Till detta kommer traditionen från institutionsdiakonin som har sin grund i pietistisk fromhetstradition. Jag menar att det skulle behöva tillsättas en särskild utredning inom Svenska kyrkan om de teologiska grunderna för diakonin och kyrkans roll i samhället i den skulle ingå representanter för olika religionsvetenskapliga och socialvetenskapliga ämnesområden. Scenen har förändrats så pass mycket med de förändrade relationerna till staten och de socialpolitiska förändringar som skett att det är dags för teologisk begrundan. 8