GWA ARTIKELSERIE. Titel: Nyhetsbrev, december 2011 Rättsområde: Arbetsrätt Författare: Gärde Wesslaus arbetsrättsgrupp Datum: December 2011

Transkript

1 GWA ARTIKELSERIE Titel: Nyhetsbrev, december 2011 Rättsområde: Arbetsrätt Författare: Gärde Wesslaus arbetsrättsgrupp Datum: December 2011 Så lider även året 2011 mot sitt slut och om bara några dagar knackar tomten på dörren med sin julegröt och förhoppningsvis några klappar till oss som varit snälla. Årets sista nyhetsbrev belyser fyra rättsfall, där två av dem har det gemensamma att Arbetsdomstolen prövat vad en polis får göra utanför sin yrkesroll. Rättsfallet om den bloggande polisen Farbror Blå har rönt stor uppmärksamhet inom området för vad som får anses ok att göra i sociala medier. Vidare innehåller nyhetsbrevet intressant läsning om huruvida ett flygbolag följt en överenskommelse vid uppsägning av piloter samt ogiltigförklaring av avtal mellan arbetstagare och arbetsgivare enligt 30 avtalslagen. Gärde Wesslaus arbetsrättsgrupp hoppas att ni får en skön lässtund och passar på att önska God Jul och Gott Nytt År och säger på återseende 2012!

2 INNEHÅLL 1 Bloggande polisen Farbror Blå AD 2011 nr Poliser får fortsätta ha politikeruppdrag såsom bisyssla AD 2011 nr Ogiltigförklaring av avtal mellan arbetstagare och arbetsgivare om att arbetstagarens anställning ska upphöra mot viss ersättning AD 2011 nr Frågan om huruvida ett flygbolag följt överenskommelse i samband med uppsägning av piloter AD 2011 nr Bloggande polisen Farbror Blå AD 2011 nr 74 En polisman som arbetat inom poliskåren i 18 år bestämde sig för att under en period tjänstgöra som FN-polis i Sudan. Inför resan fick han höra av andra som tjänstgjort utomlands att tiden utomlands blir lång och att man bör ha en enkel sysselsättning för att orka med vardagen. Polismannen startade därför en blogg, för vilken han skapade en fiktiv figur, nämligen Radiobilspolisen Farbror Blå. I bloggen skrev polismannen uppdiktade berättelser byggda på skrönor om poliser. På grund av bloggandet kallades polismannen hem från sitt FNuppdrag och avskedades kort därefter. Polisförbundet väckte talan mot staten genom Rikspolisstyrelsen och yrkade bl.a. ogiltigförklaring av avskedet. Till stöd för sin talan anförde polisförbundet att polismannen endast utnyttjat sin yttrandefrihet. Arbetsgivarsidan bestred yrkandet och menade på att grund för avsked förelåg då polismannen under ett års tid systematiskt målat upp en bild av polisen såsom en degenererad och sexistisk organisation, vilket Rikspolisstyrelsen ansåg visa på respekt- och omdömeslöshet. Vidare ansåg Rikspolisstyrelsen att 2(7)

3 polismannen förvandlat mänsklig tragik till nöjesläsning, raljerat över människor i samhällets utkanter och haft en kränkande kvinnosyn. Rikspolisstyrelsen ansåg att kårens anseende skadats genom bloggen eftersom den gav läsaren uppfattningen att det var fråga om att beskriva en polismans vardag. Arbetsdomstolen konstaterade att det inte påståtts i målet att polismannen på något sätt agerat brottsligt. Domstolen konstaterade vidare att det fick anses klarlagt att polismannen inte skrivit inläggen i tjänsten och inte heller låtit det framstå som det. Genom att blogga på fritiden har polismannen använt sig av sin yttrandefrihet, vilken innebär att var och en gentemot det allmänna är tillförsäkrad frihet i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela tankar etc. En myndighet kan normalt inte ingripa för att en anställd på sin fritid utnyttjar sin yttrandefrihet, även om det förorsakar störningar i verksamheten eller skadar myndighetens anseende. Då inte heller några samarbetsproblem kunde styrkas fick polismannen tillbaka sin tjänst och tillerkändes härutöver kronor i allmänt skadestånd. Sammanfattningsvis kan således konstateras att det var fel att avskeda den bloggande polismannen eftersom han genom sin grundlagsfästa yttrandefrihet har rätt att blogga på sin fritid på sätt han gjort. 2 Poliser får fortsätta ha politikeruppdrag såsom bisyssla AD 2011 nr 83 Tre poliser i Västerbottens län var också ledamöter i socialnämnderna i Vilhelmina, Lycksele respektive Skellefteå. Sommaren 2009 bestämde länets polismyndighet att poliserna inte fick ha kvar sina politiska förtroendeuppdrag därför att uppdragen var förtroendeskadliga bisysslor. Polisförbundet som stämde staten hävdade att aktuella företroendeuppdrag inte var sådana bisysslor som lagen om offentlig anställning talar om. Vidare anförde polisförbundet bl.a. att polislagens rapporteringsskyldighet går före sekretessreglerna hos socialtjänsten samt att det från demokratisk synpunkt är 3(7)

4 viktigt att staten inte utestänger folkvalda från politiska uppdrag. Staten anförde att uppdragen var bisysslor och att uppdragen kunde medföra att poliserna lät bli att rapportera brott på grund av sekretessen inom socialtjänsten. Staten hävdade att enskilda som varit i kontakt med socialtjänsten kan bli oroliga för att polisernas kunskap om denna omständighet ska påverka deras förmåga till objektivt och rättvist bemötande i polisiära ärenden. Bisysslorna kan därmed skada förtroendet och leda till intressekonflikter, varför uppdragen ska anses otillåtna. Arbetsdomstolen som fann att poliserna skulle få fortsätta ha politiska uppdrag resonerade som följer. Ett politiskt förtroendeuppdrag kan bedömas som en förtroendeskadlig bisyssla. Genomgången av polisernas arbetsuppgifter visar dock att en av dem inte alls sysslade med myndighetsutövning och de andra två bara i undantagsfall. Ingen av dem hade någon så kallad yttre tjänst. Risken för att någon av dem skulle behöva ingripa polisiärt mot en person som förekommit i samband med ett individärende hos socialnämnden bedömdes därför som mycket liten. Eftersom polisernas rapporteringsskyldighet går före sekretessreglerna hos socialtjänsten bedömdes det inte finnas någon risk för förtroendeskada. Det allmänna intresset av att poliser får ha förtroendeuppdrag som folkvalda ansåg arbetsdomstolen väga tyngre än något av de av staten anförda skälen. 3 Ogiltigförklaring av avtal mellan arbetstagare och arbetsgivare om att arbetstagarens anställning ska upphöra mot viss ersättning AD 2011 nr 92 En arbetstagare ingick ett avtal med arbetsgivaren, innebärande att hon mot ett avgångsvederlag motsvarande nio månadslöner sade upp sin anställning hos arbetsgivaren. Arbetstagaren väckte härefter talan mot arbetsgivaren och yrkade bl.a. att avtalet skulle ogiltigförklaras på den grunden att avtalet är att jämställa med en 4(7)

5 uppsägning från arbetsgivarens sida. Till stöd för sin talan anförde hon att hon ingick avtalet eftersom hon av arbetsgivaren upplysts om att alternativet var att hon annars skulle bli uppsagd på grund av arbetsbrist, till följd av att arbetsgivaren avsåg att dra ner på personalstyrkan. Arbetsgivarens påstående om arbetsbrist var emellertid felaktigt. Någon reell arbetsbrist förelåg inte utan uppsägningen hade i själva verket företagits av skäl som hade samband med henne personligen. Arbetsdomstolen konstaterade inledningsvis att något generellt hinder inte finns mot att en anställning avslutas genom ett avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Då avtalet är rättsligt bindande kan det, liksom andra rättshandlingar, förklaras ogiltigt på olika grunder. Vad arbetstagaren i detta fall anfört aktualiserar bestämmelsen i 30 avtalslagen, som i korthet innebär att ett avtal inte är gällande mot någon som ingått avtalet efter att ha blivit svikligen förledd att göra det. Arbetsdomstolen uttalar i målet att om en arbetsgivare ser sig föranlåten att av ekonomiska skäl minska antalet anställda, det är naturligt att detta genomförs genom att eventuella pågående visstidsanställningar får löpa ut. I aktuellt fall lät arbetsgivaren, fem dagar innan aktuellt avtal skrevs under, ingå ett nytt anställningsavtal om fortsatt visstidsanställning för en av företagets anställda. Kort efter att aktuell arbetstagare lämnat företaget blev den visstidsanställda tillsvidareanställd. Mot bakgrund härav, och då arbetstagaren inte var sist anställd, ansåg Arbetsdomstolen att det inte var visat att det var en sådan fråga om arbetsbrist som arbetsgivaren gjort gällande varför avtalet ogiltigförklarades på den grunden att arbetstagaren blivit svikligen förledd att ingå överenskommelsen. Rättsfallet är intressant ur den aspekten när arbetsgivare försöker fingera arbetsbrist för att bli av med en arbetstagare på grund av personliga skäl. 5(7)

6 4 Frågan om huruvida ett flygbolag följt överenskommelse i samband med uppsägning av piloter AD 2011 nr 88 Under 2008 hade SAS stora finansiella problem och ansåg sig därför behöva göra omfattande kostnadsbesparingar. Ett led i besparingsåtgärderna var de förändringar i piloternas kollektivavtalsreglerade tjänstgöringsvillkor som SAS och pilotföreningarna efter förhandlingar hade kommit överens om att genomföra. Dessa förändringar och övriga besparingsåtgärder ledde till övertalighet bland piloterna. Den 18 december 2008 träffade SAS och pilotföreningarna en överenskommelse som syftade till att skapa en modell för hur övertaligheten bland piloterna skulle hanteras. Målet var att övertaligheten i så stor utsträckning som möjligt skulle hanteras genom olika frivilliga lösningar, som t ex uttag av tjänstledighet, frivilliga uppsägningar eller förtidspension. Av procedurreglerna i överenskommelsen föreskrevs att innan SAS påkallar förhandlingar om övertalighet, ska SAS göra en s.k. ansökningsrunda för att bereda piloterna möjlighet att ansöka om någon av de frivilliga lösningarna. Under hösten 2009 avsåg SAS att säga upp 73 piloter på grund av övertalighet. SAS genomförde därför en ansökningsrunda varvid tjänstledighetsansökningar motsvarande 27,2 heltidstjänster beviljades. Resterande tjänster blev föremål för uppsägning för vilka SAS påkallade förhandling. Pilotföreningen kom härefter att väcka talan mot SAS för kollektivavtalsbrott. Enligt pilotföreningen hade SAS handlat i strid med överenskommelsen dels genom att inte redovisa skälen till att inte fler tjänstledighetsansökningar kunnat beviljas, dels genom att inte arbeta mot lösningar som tillfredsställer bägge parters intressen. Arbetsdomstolen konstaterade dock att överenskommelsen inte innehöll någon uttrycklig reglering om i vilken utsträckning SAS är skyldigt att mer eller mindre detaljerat redovisa skälen för sina bedömningar. Vidare kom Arbetsdomstolen till den slutsatsen att överenskommelsen inte ändrat på det förhållandet att det är SAS, i dess egenskap av arbetsgivare, som ytterst avgör utrymmet för att 6(7)

7 bevilja tjänstledighet. Mot denna bakgrund gjorde Arbetsdomstolen den bedömningen att det inte var visat att SAS brutit mot överenskommelsen genom att inte utförligare redovisa skälen för sitt beslut att inte bevilja fler piloter tjänstledigt. Arbetsdomstolen konstaterade vidare att även om överenskommelsen visserligen föreskriver att parterna ska verka för att uppnå enighet vid förhandlingar så får övertalighet hanteras i enlighet med lag och avtal, d.v.s. genom vidtagande av sedvanliga uppsägningar, för det fall enighet mellan parterna inte är möjlig att nå. SAS ansågs därmed inte i något avseende ha gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott. 7(7)