Grenadinerna samt Venezuela. Observatörsländer är: Grenada, Haiti, Paraguay, Uruguay och Syrien.

Transkript

1 Telemeddelande (A) Sid. 1(11) Mnr BOGO/ Bogotá, D.C. Tommy Strömberg Chargé d'affaires a.i. UD-AME Dnr 53 Latinamerikas nya roll i världen Under det senaste decenniet har Latinamerika förändrats. Handeln har ökat, demokratin stärkts och levnadsstandarden stigit. Samtidigt kvarstår svåra utmaningar i form av fattigdom, ojämlikhet, våld, korruption och organiserad brottslighet. De flesta länderna i Latinamerika är idag öppna mot omvärlden. Men, ALBA-länderna 1, under ledning av Venezuelas president Hugo Chávez, utmanar rådande världsordning. Brasilien är regionens ledande nation med såväl politiska som ekonomiska stormaktsambitioner. USA:s roll i Latinamerika är under förändring och Kina har dykt upp som en viktig ny partner. Denna rapport syftar till att ge en övergripande bild av Latinamerikas nya roll i världen samt inspirera till en diskussion om vad den nya situationen kan betyda för Sverige och EU. 2 Sammanfattande slutsatser: Latinamerika har utvecklats ekonomiskt och demokratiskt. Mycket av förändringarna förklaras av globalisering och ökad handel såväl inom regionen som med exempelvis Kina. Majoriteten av länderna i Latinamerika öppnar sig mot världsekonomin och deltar alltmer aktivt inom ramen för det multilaterala samarbetet. Men bilden är inte entydig. Djup ojämlikhet, utbredd fattigdom, våld och organiserad brottslighet försvårar utvecklingen i många länder. ALBA, som utvecklats under Hugo Chávez dryga decennium som president i Venezuela med draghjälp från bröderna Castro i Havanna, har stått för ett alternativ till den rådande politiska och ekonomiska världsordningen. Nationell suveränitet och politiska mål har 1 Medlemsländer i ALBA är: Antigua och Barbuda, Bolivia, Kuba, Dominica, Ecuador, Nicaragua, Saint Vincent och Grenadinerna samt Venezuela. Observatörsländer är: Grenada, Haiti, Paraguay, Uruguay och Syrien. 2 Författaren vill tacka för värdefulla bidrag och kommentarer från kollegor på Sveriges ambassader i Latinamerika, Washington, Moskva och Peking utan vilka denna rapport skulle varit omöjlig att sammanställa. Nationella avvikelser, specifika förhållanden eller fördjupningar ryms inte i denna rapport. Förhoppningen är dock att de breda penseldragen ska bidra till en ökad förståelse för Latinamerikas nya roll i världen.

2 2(11) prioriterats framför hållbara ekonomiska vägval. Genom kontakter med bland andra Ryssland och Iran har man försökt utmana USA:s hegemoni i den västra hemisfären. Brasilien har tack vare sin geografiska storlek, ekonomiska styrka och position på den internationella scenen klivit fram som regionens ledare. Samtidigt har Brasilien valt en pragmatisk politiskt linje för att inte stöta sig med de länder som man gör anspråk på att företräda. Politiskt har landet gått sin egen väg för att stå fri att spela en ledarroll. Förhållandet mellan USA och Latinamerika är under omdaning. Nya frågor som energi, vetenskap och samarbete i multilaterala fora dyker upp på den gemensamma dagordningen. Men kampen mot terrorism och narkotika, liksom migrationsfrågor, dominerar fortsatt relationen. Dessa frågor, och den geografiska närheten, skapar ett naturligt samband som inkluderar alla amerikanska länder. Stormaktens historiskt dominerande roll har ofta kritiserats, men för Latinamerika som helhet är relationen till USA fortsatt den viktigaste. Kina är en viktig ny partner för Latinamerika. Handelsrelationerna och Kinas törst efter energi och råvaror är drivande. Politiska hänsyn får stå tillbaka för ekonomiska intressen. Demokratifrågor och respekt för mänskliga rättigheter blandas inte med den handelspolitiska agendan. Iran har främst politiska motiv för sitt engagemang i Latinamerika. För Ryssland spelar handelsintressen en större roll. EU har mycket att vinna på utvecklade relationer med Latinamerika. Kompletterande ekonomiska intressen kan bidra till en stärkt allmänpolitisk relation. EU upplevs i många delar av regionen som en otydlig aktör och det finns ett behov av att EU stärker sitt varumärke. Medlemsstaternas bilaterala relationer till Latinamerika och gemenskapens erfarenheter av handel och bistånd behöver föras samman och kombineras med strategisk politisk dialog. De olika delarna kan samverka bättre. Sveriges relationer med Latinamerika måste samordnas med, men inte ersättas av, vårt engagemang inom EU. Nationella intressen kommer lätt i skymundan när EU bygger relationer med en hel världsdel. Sverige kan fortsatt vara en partner för fred, frihet och försoning i Latinamerika. Den relation som byggts upp genom bistånd och strategisk politisk dialog är en bra grund för att utveckla en modern och bredare relation inom exempelvis handel, kultur och samarbete i multilaterala fora. De begränsade bilaterala resurserna bör främst satsas på länder och samarbetsområden där Sverige har en särskild relation eller nationella intressen som inte kan tillgodoses genom EU eller nordiskt samarbete.

3 3(11) Latinamerika framsteg, utmaningar och framtid I Latinamerika finns en känsla av att regionen historiskt sett förfördelats genom kolonialism, imperialism och neoliberalism. Politiska eliter tenderar att förknippa inhemska problem med externa orsaker och det är först i slutet av 1900-talet som globaliseringen börjat luckra upp den ekonomiska och politiska nationalism som karaktäriserar Latinamerika. Chiles ekonomiska utveckling, Brasiliens tilltagande självsäkerhet som politisk och ekonomisk stormakt och demokratins utbredning i regionen är exempel på att kontinenten går en ny framtid tillmötes. Latinamerika har en ung befolkning, växande medelklass, stabilare ekonomi och en stor marknad. Med undantag för den finansiella krisen, 2009, har den ekonomiska tillväxten i Latinamerika varit i genomsnitt cirka fem procent de senaste åren. Tillväxten har i många länder haft en positiv påverkan och lyft tiotals miljoner latinamerikaner ur ett liv i fattigdom. Två faktorer kan förklara den starka regionala tillväxten. Den första är ökad efterfrågan från Kina och Indien på de råvaror som finns i Latinamerika. Den snabba återhämtningen efter krisen i världsekonomin förklaras till stor del av ett förnyat exportberoende av råvaror som utgjorde 38,8 procent av Latinamerikas export. Den andra viktiga faktorn är att regionen uppnått en högre makroekonomisk stabilitet. Diktaturer och misslyckade revolutionära projekt har gett smärtsamma lärdomar som inte ska underskattas. Idag har lägre inflation, välreglerade banksystem samt en mer ansvarsfull finanspolitik gett möjligheter till stimulerande åtgärder under lågkonjunkturer. Politik med inslag av en social välfärdsstat börjar ge resultat i form av minskad fattigdom i exempelvis Brasilien och Mexiko. Men, Latinamerika står också inför utmaningar i form av korruption, våld och organiserad kriminalitet samt ett i många delar tudelat samhälle där fattiga och rika lever i skilda världar. Regionen är enligt UNDP den mest ojämlika i världen. Skillnaderna mellan rika och fattiga är inte bara ett moraliskt dilemma, utan också ett tydligt hinder för regionens ekonomiska och sociala utveckling och kampen mot våld och kriminalitet. Trots stabil tillväxt under flera av 2000-talets år har ojämlikheten bestått och den informella sektorn, som ställer människor utanför välfärdssystemen är ofta stor. ALBA-länderna tar avstånd från rådande internationell ordning. Omfattande venezolanskt bistånd ger möjligheter för ALBA:s mindre medlemsstater att vända marknadsekonomin ryggen till förmån för den alternativa politiska agenda som leds från Caracas. I dessa socialistiskt inspirerade länder är klyftorna mindre. Sociala satsningar sker dock ofta till priset av allvarliga ekonomiska problem. ALBA-länderna ifrågasätts också på grund av sina relationer med odemokratiska länder som inte respekterar mänskliga rättigheter.

4 4(11) Regionalt samarbete två steg fram och ett tillbaka OAS har under långa perioder setts som ett instrument för USA att nå inflytande i Latinamerika. Organisationen har ifrågasatts eftersom den är politiskt svag och Honduraskrisen 2009 visade på organisationens interna splittring. I en till synes självklar fråga om respekt för demokratin misslyckades organisationen att spela en avgörande roll. Efter den påstådda statskuppen i Ecuador i september 2010 reagerade OAS snabbt vilket bör ses i ljuset av att man inte ville upprepa misstagen från det som hände i Honduras. Även den Sydamerikanska unionen (UNASUR) reagerade mycket snabbt till försvar för demokratin. Utgången av den påstådda kuppen kan med andra ord stärka de demokratiska värderingarna i regionen och förstärka tendensen att långsamt luckra upp det tidigare så starkt rotade principerna om suveränitet och icke-inblandning. Detta skulle på längre sikt underlätta för de integrationssträvanden som finns. Colombias president, Juan Manuel Santos, välkomnar inviter från sin peruanske kollega, Alan García, att söka närmare integration mellan länderna vid stillahavskusten. I ett första skede förefaller Colombia, Peru och Chile ligga närmast varandra, och tillsammans tar dessa länder avstånd från den alternativa ekonomiska modell som ALBA står för. Initiativet pekar dels på vikten av stilla havet som en ekonomisk region men också på den ryckighet och personkänslighet som karaktäriserar Latinamerikanska integrationssträvanden. Det finns från tid till annan sammanfallande nationella intressen som länderna samarbetar kring, men samtidigt saknas fortsatt ett långsiktig strategiskt beslut från länderna i regionen att göra gemensam sak och integrera såväl länder som sakfrågor i ett gemensamt projekt. Nationell suveränitet och omedelbara egenintressen sätts ofta framför långsiktigt samarbete. Trots detta går integrationen framåt. Det ömsesidiga energiberoendet inom regionen knyter många av regionens länder närmare varandra. Paraguay hyser flera av världens största vattenkraftverk och är en viktig energileverantör till Brasilien och Argentina. Bolivias naturgas är mycket viktig för Argentina och Uruguay. Brasilien investerar i Kubas kapacitet att utvinna gas och olja som kan bli en viktig industri för landet i framtiden. Idag är det Venezuela som tillgodoser en stor del av Kubas energibehov och samtidigt planerar Caracas för gasledningar kors och tvärs över Sydamerika. Vidare byggs väg och järnvägsförbindelser från kust till kust för att bättre länka samman Sydamerika. Energi och kommunikationer är kanske de främsta områdena där det finns potentiella synergieffekter för de Latinamerikanska länderna. Men även på svårare områden som försvarssamarbete finns exempel på närmanden såväl bilateralt som inom ramen för UNASUR. Brasiliens initiativ att skapa ett försvarsråd inom UNASUR är ett uttryck för landets vilja att utveckla integrationen i Sydamerika. Försvarsrådets hantering av frågan kring USA:s tillträde till militära baser i Colombia har dock visat att de ideologiska skillnaderna i regionen gör det svårt för länderna att enas i

5 5(11) kontroversiella frågor. Medlingsinsatser för att dämpa intern oro i Bolivia 2008 och i den diplomatiska krisen mellan Colombia och Venezuela i augusti 2010 var tydliga framgångar för UNASUR. Brasilien Solospelare i regionens ledartröja Brasilien är en alltmer självklar ledare i regionen. Landet har utvecklats snabbt såväl politiskt som ekonomiskt och agerar självständigt på den internationella arenan. Brasiliens framgångar bärs upp av mångåriga satsningar på forskning och innovationer, inte minst inom jordbrukssektorn, vilket har gett landet en stabil ekonomisk grund att stå på. Framväxten av nya grupperingar som BRIC och G20 m.fl. ändrar också relationerna inom Latinamerika och i regionens kontakter med omvärlden. Brasiliens ambitioner på den globala arenan, medlemskap i FN:s säkerhetsråd, reformer av de globala finansiella institutionerna och självständiga ställningstaganden gentemot Iran är tecken på en ny självsäkerhet. Från amerikanskt håll möts dessa ambitioner med en avvaktande attityd. Några bedömare menar också att Brasiliens storhet överdrivits, särskilt utanför Sydamerika. Stabila men under senare år blygsamma tillväxtsiffror imponerar inte, inrikespolitiska reformer och kamp mot korruption efterfrågas och krafttag mot landets fortsatta sociala och ekonomiska klyftor behövs för att landet ska kunna utvecklas till en verklig stormakt. Brasilien har drivit en pragmatisk utrikespolitik och ibland sett mellan fingrarna med övergrepp mot demokrati och mänskliga rättigheter i Centralamerika, Venezuela, Kuba, Colombia och Iran. Man har låtit Argentina bryta mot överenskommelser i Mercosur efter landets svåra ekonomiska kris i början av 2000-talet och Brasilien har hållit sig utanför konflikter mellan Chile och grannarna Peru och Bolivia, Uruguays och Argentinas tvist om uppförandet av en massafabrik på gränsen mellan länderna samt den interna konflikten i Colombia. Denna pragmatism har bidragit till att Brasilien kunnat bibehålla nära och goda relationer med regionen men har också inneburit att Brasilien kritiserats för att inte tydligt nog stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter. Denna balansgång är betydelsefull när det gäller Brasiliens möjlighet att spela en global roll. Efter valet av Dilma Rousseff till ny president i Brasilien förväntas inga snabba förändringar. EU är i fortsatt behov att stärka sin framtoning och relation med Brasilien. Dock menar bedömare i landet att Brasiliens relation till USA på sikt sannolikt kommer att stärkas och att Brasiliens kontakter med ickedemokratiska länder i regionen och på annat håll kommer minska. Fokus på frihandel förutspås också öka. Den hatkärleksfulla relationen till USA Den tid då USA dikterade doktrin över sin egen bakgård är förbi. Landet har gått från att stödja frihetssträvanden i Latinamerika och Karibien, riktade mot forna kolonialmakter, till att själv uppfattas som imperialistiskt och hotfullt.

6 6(11) Idag finns en utbredd anti-amerikanism inom vida kretsar i Latinamerika. På samma gång visar Latinobarómetros opinionsundersökningar nyligen att 74 procent av latinamerikanerna är positivt inställda till USA. Sannolikt gör man skillnad mellan Vita Husets ställningstaganden och den egna amerikanska drömmen. Det ömsesidiga beroendet på handelsområdet gör att ideologiska och politiska skiljelinjer tonas ner. En intressant utveckling pågår i Latinamerika där fokus flyttas från rent säkerhetspolitiska hänsyn, till ökande handel och samarbetsavtal och mer fokus på universella frågor som mänskliga rättigheter och demokrati. En modernare relation såväl inom regionen som med omvärlden håller på att utvecklas. Exempelvis driver Mexiko en aktiv multilateral utrikespolitik där FN och ökad integration är viktiga inslag. Kubas roll som USA-imperialismens och kapitalismens antites har, tillsammans med Hugo Chávez i Venezuela, utgjort den centrala kraften bakom den förmenta vänstervåg som sköljt över kontinenten under det senaste decenniet. Till dessa revolutionärer har sedan ledarna för Bolivia, Ecuador, Nicaragua och innan kuppen mot Manuel Zelaya också Honduras, slutit sig. Venezuelas ledarskap har understötts med subventionerad olja och bistånd. Havanna är beroende av Caracas för sin ekonomiska överlevnad och Bolivia får mer bistånd från Venezuela än från samtliga övriga givare tillsammans. Ledarna i dessa länder använder anti-amerikansk retorik för inrikes konsumtion. Samtidigt fortgår, i varierande omfattning, samarbeten med USA inom narkotikabekämpning, penningtvätt och inte minst handelsutbyte. USA är Kubas femte största handelspartner, trots embargot, och 2008 gick över hälften av Venezuelas export till USA. Även om Caracas söker nya exportmarknader finns det idag få realistiska alternativ, och Washington söker tona ner de ideologiska motsättningarna till förmån för samarbete inom områden där det finns gemensamma intressen. Latinamerikas tilltagande relationer med Kina, Ryssland och Iran, observeras med lugn från Washington och man uppfattar det inte som något direkt hot mot de egna intressena. USA:s politik gentemot Latinamerika påverkas av inrikespolitiska hänsynstaganden och påtryckargrupper. De mer strategiska intressena i utrikespolitiken tycks fokuserade på kampen mot terrorism och narkotikahandel, vilket tillsammans med landets historiska dominans i regionen skapat misstro mot stormaktens verkliga intentioner. Det har dock uppfattats som en viktig signal att USA uttalat att narkotikakonsumtion och penningtvätt liksom illegal vapenexport också är inhemska problem. Vidare har lättnader skett vad gäller resor för kubanamerikaner, penningöverföringar och investeringar i Kuba. Det faktum att en växande del av USA:s befolkning har spanska som första språk och sina rötter i den södra delen av hemisfären kommer med all säkerhet också leda till en mer komplex relation mellan nord och syd.

7 7(11) President Obamas önskan om ett multilateralt samarbete mellan jämlikar, som delar grundläggande värderingar som demokrati och mänskliga rättigheter, går trögt att omsätta i praktiken. Samtidigt förändras Latinamerika snabbt. Det mesta av Latinamerikas handel sker externt, endast 22 procent inom regionen. USA är den viktigaste handelspartnern, EU den näst viktigaste. Analytiker förväntar sig dock att Kina inom en snar framtid kommer att passera åtminstone EU. Det finns dock delar av Latinamerika där förändringen i handelsmönstret inte varit lika stor. I Centralamerika är USA fortfarande den överlägset största handelspartnern. I Mexiko, som utgör extremfallet, går mer än 80 procent av exporten till USA medan mindre än en procent går till Kina. Kina från råvarudammsugare till viktig handelspartner Kina dammsuger världen efter råvaror och energi till sin industri. I Latinamerika investerar Kina stort inom dessa sektorer. Kinas bistånd till andra länder är begränsat. Däremot har landets mjuka lån, subventionerade investeringar ökat markant under de senaste tio åren. I Latinamerika syftar de statliga subventionerna, enligt en rapport framtagen av den amerikanska kongressen, till att säkra landets tillgång på råvaror och energi. Idag görs 13 procent av landets utlandsinvesteringar i Latinamerika. Men Kina och Latinamerika ser också varandra som viktiga handelspartners. Handeln har ökat åtta gånger om under det senaste decenniet. Efter att Mexiko under flera år tappat marknadsandelar i förhållande till Kina på den amerikanska marknaden förefaller man nu vara på väg att vinna tillbaka mark. Löneläget som argument för amerikanska företag att tillverka i Kina har försvagats då skillnaden mot exempelvis Mexiko idag är liten. En följd är att kinesiska tillverkningsföretag etablerar sig i Mexiko och trots ökad konkurrens välkomnar man från mexikanskt håll de kinesiska investeringarna. I enlighet med den kinesiska politiken peaceful rise, som syftar till att öka kinesernas levnadsstandard, tar Peking avstånd från militär aktivism, välkomnar globaliseringen av ekonomin och låter politiska hänsyn stå tillbaka. Kinas handelsutbyte blomstrar exempelvis med Paraguay och ett antal länder i Centralamerika trots att de politiskt erkänner Taiwan framför folkrepubliken. Ekonomiska intressen tränger också undan värdefrågor som respekt för demokrati och mänskliga rättigheter. Kinesiska företags närvaro på kontinenten har vid flera tillfällen lett till motsättningar på grund av kulturkrockar och den kinesiska synen på arbetsrätt. Flera latinamerikanska länder ser Kina, med sin statskapitalism, som ett ekonomiskt och politiskt alternativ till vad man ser som västvärldens nyliberalism. Att Kina inte ställer krav på mänskliga rättigheter och demokrati är säkerligen något som uppskattas av vissa latinamerikanska regeringar. Politiskt har Kina intresse av att liera sig med latinamerikanska länder i en rad sammanhang. Klimatfrågan och Doha-förhandlingarna utgör sådana. Utvecklandet av en gemensam agenda för utvecklingsländerna är ett område där Kina och Latinamerika anses ha sammanfallande intressen. Det politiska

8 8(11) samarbetet begränsas dock av att folkrepubliken inte har diplomatiska förbindelser med ett flertal latinamerikanska länder som valt att erkänna Taiwan. Ryssland vapenhandlare som utmanar USA För Ryssland är Latinamerika avlägset och främst prioriterat som en potentiell marknad för vapenexport. Handeln är begränsad men Ryssland är intresserat av kärnenergi-, rymd- och jordbrukssamarbete. De främsta samarbetsländerna är Brasilien, Argentina, Mexiko och Venezuela, men även Bolivia, Chile, Peru, Ecuador, Kuba och Nicaragua. Förutom ovan nämnda intressen finns också en försiktig strävan att motverka USA:s dominans i regionen. Venezuela och Nicaragua hör till de få länder i världen som erkänt utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien. Moskva odlar en politisk relation med dessa latinamerikanska länder som motvikt till Washingtons stöd till USA-vänliga forna Sovjetstater som Ukraina och Georgien. Gemensamma militärövningar med Venezuela har knappast välkomnats av Washington, men inte heller föranlett någon påtaglig oro. Det område där det finns störst sannolikhet att relationen mellan Ryssland och Venezuela kommer att bli varaktig är energi. Venezuela behöver investeringar i oljesektorn och Ryssland, tillsammans med Kina och Indien, är beredda att gå in när andra investerare tvekar på grund av den politiska instabiliteten. När det gäller naturgas har Ryssland ett intresse av att Venezuelas stora gastillgångar exporteras söderut för att främja egna intressen på den nordamerikanska marknaden. Tillsammans med det militärstrategiska samarbetet visar detta att relationen har ett vidare innehåll än bara antagonism gentemot USA. Under perioden gick Ryssland om USA som den viktigaste exportören av vapensystem till Latinamerika. Cirka hälften av vapenköpen i regionen kom från Ryssland, en fjärdedel från Frankrike och en tjugondel från USA. En anledning var att USA stoppat leveranser till exempelvis Venezuela som istället vänt sig till Ryssland. De ryska leveranserna har oroat Washington och Bogotá. Avtalet om utvidgat kärnkraftsamarbete mellan Venezuela och Ryssland, som undertecknades vid president Chávez besök i Moskva i oktober, är en nygammal överenskommelse som inte tidigare förverkligats. Venezuela har också undertecknat avtal med Ecuador om exempelvis infrastruktursatsningar och energisamarbete som aldrig blivit av och under besöket i Teheran i oktober tillkom en rad överenskommelser på papper men inget uppges ha sagts om tidigare samarbetsplaner på kärnkraftsområdet. Under samma rundresa besökte president Chávez också Vitryssland med överenskommelser om nya oljeleveranser som följd. Venezuela har visserligen ett tydligt behov av att utveckla sin energiförsörjning som till stor del är beroende av vattenkraft från Guridammen. Men det finns också ett tydligt mönster att avtal undertecknas

9 9(11) med andra länder, särskilt när presidenten står inför inrikespolitiska utmaningar, men få av överenskommelserna förverkligas. Iran politiska kontakter till högt pris Iran har etablerat ambassader i ett flertal Latinamerikanska länder sedan Ahmadinejads tillträde Nya ambassader i Colombia, Nicaragua, Chile, Ecuador, Uruguay och Bolivia lades till redan existerande beskickningar i Kuba, Argentina, Brasilien, Mexiko och Venezuela. Handelsutbytet ligger fortsatt på en relativt blygsam nivå för regionen som helhet och relationerna är mer av politisk än ekonomisk natur. Ett flertal latinamerikanska länder, främst inom ALBA-gruppen, har närmat sig Iran under de senaste åren. Iran har undertecknat ekonomiska och tekniska samarbetsavtal med Bolivia och Venezuela, men även Brasilien. Det är med andra ord radikala och anti-amerikanska länder, tillsammans med den mer pragmatiske jätten Brasilien, som har närmare relationer med regimen i Teheran. Kontakterna har dock ett högt politiskt pris, särskilt när det gäller relationerna till Washington, och det gör att Irans inflytande i regionen knappast kommer att öka nämnvärt. Indien en avlägsen jättemarknad Latinamerika och Indien har historiskt befunnit sig långt ifrån varandra. Men med globaliseringen av ekonomin har potentialen för handel mellan de två ökat. Diplomati, handel och energisamarbete är av intresse för Indien och landets investeringar i Latinamerika har tagit fart de senaste åren. Indiens ekonomi är dock skyddad av sociopolitiska hänsyn, med genomsnittliga tullar på 65 procent för latinamerikanska varor. På det diplomatiska planet söker Indien stöd för sin strävan att få en permanent plats i FN:s säkerhetsråd. EU ännu inte summan av alla sina delar EU:s handelsavtal med Centralamerika, Colombia och Peru som undertecknats, men ännu inte ratificerats, är exempel på unionens försök att stärka relationen med Latinamerika. Associeringsavtal med Chile och Mexiko har redan tidigare undertecknats och förhandlingarna med Mercosur är på väg att återupptas. Ett närmande till Sydamerika, exempelvis genom ett frihandelsavtal med Mercosur, skulle potentiellt kunna stärka EU:s internationella manöverutrymme och säkra tillgången till viktiga naturresurser. Skulle alla ansträngningar på frihandelsområdet gå i lås för EU skulle man i det närmaste förverkliga ett frihandelsområde med Latinamerika, något som USA misslyckades med då planerna på ett Free Trade Area for the Americas (FTAA) gick om intet Samtidigt är det få latinamerikaner som ser på EU med samma politiska måttstock som vi själva. EU är inte den självklara partner för Latinamerika som vi ibland tror.

10 10(11) Under slutet av 90-talet blev EU:s institutioner den största multilaterala biståndsgivaren. EU står idag för 47 procent av allt multilateralt bistånd till Latinamerika, en bra grund att bygga framtida relationer på. Men stora biståndsvolymer har inte kombinerats med strategisk politisk dialog och innebär inte automatiskt blomstrande handelsrelationer. För EU representerade Latinamerika endast sex procent av utrikeshandeln EU har många delar som behöver samverka. Medlemsstaternas erfarenheter och historiska relationer, bistånds och handelsavtal kan samverka och understödja en strategisk politisk dialog. Relationen mellan de två regionerna kräver en medveten strategi som tar hänsyn till komparativa fördelar, förhoppningar och ömsesidiga förväntningar. Sverige från bistånd till långsiktiga relationer Sverige har genom årtionden av handel, stöd till demokratiska krafter i diktaturer och som en partner för fred och försoning i Centralamerika, Peru och Colombia byggt upp en förtroendefull relation till Latinamerika. Ett unikt samarbete mellan diplomati, bistånd och engagemang från det svenska samhället har bidragit till Sveriges goda anseende och en erkänd profil för fred, frihet och försoning. På dessa grundläggande värderingar kan en framåtblickande och koherent relation byggas som utvecklar samarbete inom handel, kultur och multilaterala fora. För svensk del är EU en given ram för relationerna med Latinamerika. I många länder där Sverige saknar egen närvaro kommer EU, och möjligen det nordiska samarbetet, vara våra representanter. Det är i dessa fall viktigt att säkerställa att svenska intressen tillgodoses. I andra delar av regionen, där Sverige har en speciell historisk relation, eller behöver hävda nationella intressen, är ett tydligare bilateralt engagemang motiverat. STRÖMBERG CC: UD-MK UD-UrP UD-UrIU UD-UrH UD-EU UD-EC UD-ASO UD-SP UD-FIM UD-FMR UD-INSP

11 UD-EXPCH UD-MU UD-UP UD-USTYR UD-NIS UD-IH UD-KC UD-P UD-PIK UD-PLAN UD-KSS Washington, Ambassaden Ottawa, Ambassaden Mexico, Ambassaden Guatemala, Ambassaden Havanna, Ambassaden Brasilia, Ambassaden Buenos Aires, Ambassaden Santiago de Chile, Ambassaden Madrid, Ambassaden Moskva, Ambassaden Peking, Ambassaden TEHERAN, Ambassaden New Delhi, Ambassaden Bryssel, Representationen New York, Representation GENEVE, Representationen Lärke, Petra Olausson, Jessica Schoulgin-Nyoni, Irina Johansson, Daniel 11(11)