Falttaget i Bohuslan 1788.

Transkript

1 Falttaget i Bohuslan Kriget emot Ryssland hade borjats av Gustav III. De daliga forberedelserna, andan inom officerskaren och den daliga disciplinen inom armen, som ledde till Anjalaforbundet, hade gjort stallningen i Finland ohallbar. Storre delen av armen var overford dit och i det egentliga Sverige var endast smarre delar av olika regementen kvarlamnade. I Sverige var man val medveten om det dansk-ryska traktatet av ar 1773 men man var aven underrattad om att den danska krigsmakten var lika forfallen som den svenska och man raknade dessutom med att sival det danska som det norska folket var obenaget att borja ett krig. De ryska patryckningarna gjorde det emellertid nodvandigt for danskarna att uppfylla sina forpliktelser vilka inneburo att de skulle understodja Ryssland med en armekar om man samt en flotta av 6 linjeskepp och 3 fregatter. Pa svenska sidan raknade man med att danskarna skulle angripa Skane eller Bohuslan eller eventuellt bada landskapen. Nar Gustaf III aterkommit till Stockholm den 1 september fanns vid denna tid ungefar man disponibla for landets forsvar, varav drygt half ten var kavalleri. Man synes i borjan ha van tat en landstigning i Skane och darfor sammandrogs kavalleriet dit samtidigt som man overfordes fran Pommern till Ystad. For forsvaret av Bohuslan, Dalsland och Varmland samlades en styrka under generallojtnant Hiertas befal omfattande ungefar man, vilka delades upp sa att en fordelning uppsattes i Vanersborg for forsvaret av Bohuslan och Dalsland. Aterstoden en brigad stall des i Karlstad under overste Armfelts befal for forsvaret av Varmland. Det var fran borjan uppenbart att de tillgangliga styrkorna voro otillrackliga och Gustaf III reste den 10 september till Dalarna, dar han pa sitt medryckande satt uppmanade dalkarlarna att sasom forr stalla upp tilliandets raddning, vilket resulterade i att en styrka om man bildades, vilken skulle marschera till Varmland till forstarkning av brigaden darstades. Landshovdningen i Goteborgs och Bohus Ian generallojtnant du Rietz hade ratt Hierta att koncentrera sina trupper sa att han kunde forsvara Goteborg och forstarka garnisonen dar men istallet for att folja detta rad beholl Hierta half ten av sina styrkor i Vanersborg och sande ut ett detachement om vardera ett infanterikompani och en skvadron kavalleri till Eda skans, Amal och Kungalv. Vidare sande han tre kompanier till Uddevalla, varav tva kompanier skulle stallas under befal av overste Tranefelt fran Bohus Dragonregemente. Overste Tranefelts styrka bestod av 346 man, som efterhand forstarktes med ett faltartillerikompani och 27 kronojagare. Da prinsen av Hessen den 24 september anfoll i Bohuslan med tvenne kolonner hade overste Tranefelt med sin styrka annu icke hunnit langre upp i Bohuslan an till Blomsholm 1/2 mil nordost om Stromstad och sande darifran upp en styrka om en officer och 40 man samt 2 kanoner for att soka hindra fienden att ga over vid Svinesund. Kanonerna kommo emellertid pa grund av det daliga vadret och vaglaget icke langre an till Hogdal. Dessutom hade en post framskickats till Krokstrand vid Idefjorden. Den 24 september fick Tranefelt rapport om den fientliga framryckningen vid Krokstrand och efter att ha van tat pa uppgifter fran Svinesund och erhallit besked om att intet fientligt markts dar beslot han sig for att draga sig tillbaka och hade da den otroliga turen att hinna fore norrmannen till Wettlanda bro. Hade Tranefelt intraffat dar nagot senare hade han befunnit sig mellan den kolonn, som framryckte over Krokstrand och den kolonn, som nu borjat ga over vid Svinesund. Hans lilla trupp hade varit omringade redan innan nagon strid overhuvudtaget forekommit. De svenska trupperna voro genomblota, uttrottade efter marscherna fran Vanersborg och hungriga. Hela natten lag truppen bakom Wettlanda bro under bar himmel, forst pa morgonen lyckades man fa nagot brad, sill och brannvin fran Stromstad. Prinsen av Hessen gjorde sig ingen bradska. Forst pa eftermiddagen den 25 september kom han med det norska avantgardet till Skee kyrka. Bron over an hade blivit forstord och norrmannen borjade arbetet med att iordningstalla bron. Medan detta pagick sande Tranefelt fram sergeant Helvig tillsammans med en trumslagare for att Fraga efter anledningen till anfallet i Sverige. Nagon krigsforklaring hade icke avgivits. Man kan finna det anmarkningsvart att en underofficer valdes for att fungera som parlamentar med en prins. Forklaringen kan vara att Helvig var fodd i Pommern och

2 1 darigenom hade mojlighet att tala med prinsen pa hans eget sprak men det kan ocksa vara foranlett av en onskan Fran Tranefelts sida att sa mycket som mojligt fordroja prinsens framryckning for att sjalv vinna tid. Sergeant Helvig var chef for en av kanonerna vid artilleriforbandet vid detta tillfalle och han skulle senare stiga till den hogsta befattningen inom svenska artilleriet som chef och generalfaltmastare. Prinsen overlamnade till Helvig det manifest, som Finns beskrivet i Rasch-Enghs artikel och gjorde sig sedan beredd att fortsatta sin marsch over bron, som nu blivit reparerad. Ej belaten med det svar som Helvig aterkommit med sande Tranefelt nu en artillerikapten Cedercrona for att begara narmare upplysningar och ett langre sam tal utspann sig dar prinsen framholl med beklagande att han upptradde som den ryska kejsarinnans hjalptrupp och om blott de svenska trupperna drogo sig tillbaka sa skulle nagon blodutgjutelse icke behova forekomma. Nar Cedercrona atervande till de svenska trupperna atfoljdes han av generaladjutanten Haxthausen, som sokte paverka Tranefelt att avtaga. Under tiden hade ett valdsamt ovader brutit ut i form av aska och regn sa skotten i gevaren blevo obrukbara pa bada sidor. Under det uppehall som harigenom nodvandiggjordes begav sig prinsen fram till Wettlanda gard for att soka kontakt med Tranefelt. Sammantraffandet mellan de bada befalhavarna skedde under synnerligen hoviska former och Tranefelt sokte pa olika satt att vinna tid och begarde ett stillestand pa 5 dagar, da han trodde sig kunna hinna att fa fram forstarkningar under tiden. Prinsen genomskadade givetvis denna begaran som han omedelbart avslog men framholl att man for dagen kunde vara vanner. Tranefelt holl nu ett krigsrad med sina officerare och alia voro ense om att man icke kunde ta upp nagon strid med den norska styrkan pa grund av deras stora overlagsenhet saval betraffande man som artilleri. Det gemensamma beslutet blev att man skulle dra sig tillbaka sa att man kunde komma i en battre forsvarsstallning och under tiden hinna fa fram forstarkningar. Tranefelt drog sig nu tillbaka over Tanum mot Kvistrum. Trots den numara overlagsenheten i den norska arm en var offensiven dalig. Vadret var kallt och regnigt, de norska soldaterna illa kladda och deras skodon gick sonder pa de uppblotta vagarna. For att fa nattkvarter drog styrkan ut sig till flera mils langd langs vagen. I ett brev den 27 september skriver Gustaf III till generallojtnant Hierta bl.a. "Jag finner, att man bor forsvara sig och att frammande trupper, som inrycka i landet utan lov, aro fiender." England och Preuss en hade erbjudit sin medling, varom den danska regeringen var underrattad. Mahanda skulle prinsen av Hessen darigenom kunna formas att suspendera sin marsch, "men i vidrigt fall maste Generalen mota vald med vald". Hierta var uppenbarligen icke kapabel att overblicka situationen. Han beslot att kvarstanna i Vanersborg och sande endast tva infanterikompanier till Tranefelts hjalp, namligen kapten Kochs, som stod i Uddevalla och kapten Klockenfels som befann sig i Kungalv. Harifran var det 7 mils marsch enbart till Uddevalla. Kapten Fock hade under tiden natt fram till Kvistrum och medforde order Fran Hierta att en forsvarsstallning skulle valjas i anslutning till den gamla skans som har fanns. I narheten av K vistrum bodde en overstelojtnant Funck pa Braland. Funck horde till Bohus Dragonregemente men var for tillfallet ej i tjanst. Foch tog vid ankomsten till Kvistrum kontakt med Funck, som uppgav att han tidigare hade diskuterat en forsvarsstallning vid Kvistrum med Tranefelt men nagon bestamd plats hade icke overenskommits. Man enades da om en forsvarsstallning nagon kilometer soder om den gamla skansen och ansag att det hoga berget i ostra sidan skulle bilda ett utmarkt flankskydd. Funck uppbadade allmogen for att hjalpa till med att bygga forskansningar. Medan detta arbete pagick anlande general Hiertas adjutant von Schoultz pa vag till Tranefelt med order. Det verkar som om Foch icke forstatt eller last sin order ordentligt och da Funch paborjade arbetet med forsvarsstallningen vid Kallhagen har Foch med sin lagre tjanstestallning och mindre krigserfarenhet icke vagat andra pa forberedelserna. von Schoultz, som ju icke hade nagot ansvar i saken, synes icke heller ha gjort nagra invandningar och den oiampliga placeringen blev salunda faststalld. En overstelojtnant de Laval, som senare kom till platsen, utdomde omedelbart laget, eftersom stallningen kunde flankeras av fientligt artilleri Fran andra sidan alven vid S. Atorp, men eftersom han icke hade befogenheter att ingripa blev hans asikt lamnad utan hansyn. Tranefelt kom till Kvistrum den 27 september och gjorde uppenbarligen ingen anmarkning mot den valda stallningen. Vid den

3 efter~olja~de krigsratten varfor han icke forlagt sin stallning i anslutnmg till den gamla skansen, rivit bron over alven och forstort byggnaderna som voro i vagen for att kunna anvanda artillerield mot fienden svarade Tranefelt, att han inte garna kunde vara fiende i sitt eget land genom att riva bron och om han brant ner husen skulle ju svenska innevanare blivit utan tak over huvudet... Den 28 :-eptember arbetade man pa den svenska sidan pa att gora forskansnmgar mellan landsvagen och alven battre men tiden var alltfor knapp for att man skulle kunna hinna med ett godtagbart resultat. Den starmgrav, som graveds, var alldeles for grund for att kunna utgora ett hinder. Pa den norska sidan hade vardshuset vid b:,on tagits i ansprak och overstelojtnant Funch, som personligen kande generalerna Mansbach och Haxthausen sokte upp dessa, for att soka utverka att hans egendom Braland skulle bli lamnad i Fred. Funck blev da presenterad och vanligt mottagen av prinsen av Hessen och kronprinsen. Pa forslag av general ern a tog prinsen sitt hogkvarter pa Funcks gard Braland. Funck blev aven inbjuden till supe av prinsen i sitt eget hus, Funck antog inbjudan for att soka astadkomma en fordrojning av norrmannens frammarsch. Inbjudan blev aven sand till Tranefelt, som emellertid avbojde pa grund av opasslighet. Pa morgonen den 29 september kunde man fran den svenska sidan se hur norrmannen hade anlagt batterier vid S. Atorp for saval 12 st. amusetter som for 4 st. 3 pundiga kanoner. Nu anlande en?an.sk kap~en till det svenska lagret som medforde ytterligare en mbjudan till Tranefelt att komma till middagstaffeln pa Braland. Tranefelt radgjorde med Funck, som ansag det opassande att herigen avboja inviten och att nagot anfall icke var att vanta denna dag. Tranefelt och Funck hfoljda av kapten Klockenfelt och major von Kohler begavo sig till Braland, dar de danska prinsarna redan sutto till bords. De svenska gasterna bemottes med star artighet och de anade ej att order om anfallets igangsattande redan hade givits. A?fallet skulle borja kl. 3. Nar klockan var 2.30 brat man upp fran middagen och svenskarna redo tillbaka mot bron vid Kvistrum. De f~ck da se tva norska bataljoner halla pa att passera och sia in pa en sidovag norrut. Tranfelt red da fram till general Mansbach och undrade vart de voro pa vag. Mansbach svarade att de bara skulle ut pa en rekognocering. Under tiden hade lojtnant Hierta sokt upp prinsen och meddelat honom att hans far general Hierta var pa vag och skulle strax anlanda med ett personligt brev fran Gustaf III till Danmarks kronprins och bad prinsen att avvakta general ens ankomst. Pa den svenska sidan hade man upptackt att de norska bataljonerna gingo runt berget soderut och med anledning darav omorganiserades tva kompanier jamte 2 st. 3 pundiga kanoner till ravinen vid Kasan med front soderut. Det var nu uppenbart att ett angrep var omedelbart forestaende och Tranefelt var besluten att forsvara sig. Enligt de order han erhallit skulle han mota vald med vald men han fick icke skjuta forsta skottet. Situationen blev alltmer ohallbar. Da aniande den 70-arige generalen Hierta i vagn jamte nagra andra officerare. Han blev overraskad av att finna att forsvaret icke var belaget vid den gamla skansen som han skrivit i sin order men i enlighet med sin avsikt att overlamna ett brev till kronprinsen sokte han med en trumslagare att pakalla uppmarksamheten hos norrmannen. Det drojde emellertid innan nagot svar kunde observeras. Till slut ankom en dansk officer vid alvstranden och meddelade lojtnant Hierta som vantade pa den svenska sidan att om den svenska styrkan icke kapitulerade in om 5 minuter sa skulle norrmannen angnpa. Tranefelt hall nu ett krigsrad och samtliga officerare vid Skaraborgs regemente meddela att de ville strida till det yttersta. Krigsradet avbrots tvart av den forsta salvan fran de norska kanonerna. Norrmannen hunno att skjuta 12 skott innan svenskarna fick ivag sin forsta salva. Till en borjan utvecklade striden sig till en artilleriduell men genom oforsiktighet kom elden los i en hog karduser vid den kanon som stod under sergeant Helvigs befal varvid en explosion intraffade som satte hela kanonservicen ur stridbart skick. Under tiden hade Mansbachs bataljoner fullbordat sin kringranning och anfollo det svenska lagret fran soder. Nu var striden i gang pa alia hall. Prinsen av Hessen hade observerat att de svenska kanonerna vid Kallhagen voro engagerade mot S. Atorp och han gay da befallning till general During att rycka fram. De framsta dragonavdelningarna drogo sig nu narmare svenskarnas stallning och ryckte in bland svenskarna. Da ljod en signal pa trumma fran det svenska lagret. Strax darpa smattrade en trumpetsignal pa den

4 norska sidan. Det var general Hierta som Iatit sia "chamade" till tecken pa dagtingan. Ansvaret skulle fa baras av overste Tranefelt. Striderna upphorde. De norska dragonerna hade hunnit rida upp i den svenska stallningen nar striden upphorde. Det hade redan borjat skymma och det radde en allman villervalla. General Hierta hade i sin vagn kart till Kvistrum, dar han samman traffade med prinsen av Hessen och efter ett enskilt samtal med denne overenskoms att Hierta och hans adjutanter ej skulle betraktas som krigsfangar eftersom han befann sig pa plats en som kunglig forhandlare. Han fick darpa omedelbart lamna plats en och atervanda mot Vanersborg. Sa smaningom samlades alia svenska officerare i Kvistrum och sedan samtliga forbundit sig att ej mer deltaga i kriget mot Ryssland och dess allierade fick de frihet att arervanda till sina hemorter. De svenska trupperna uppstalldes nasta morgon pa 3 led. De skyldrade gevar varpa dessa lades nero Prinsen av Hessen meddela kapitulationsvillkoren, som voro desamma som for officerarna med undantag for artilleripersonalen och kronojagarna. Dessa voro varvade och blevo darfor krigsfangar. De fordes till Stromstad, dar de fingo kvarstanna intill dess kriget var slut. Det ovriga manskapet kunde atervanda till sina hemorter omedelbart. Pa den svenska sidan fanns 5 dada, sarade voro 23 man vid artilleriet och 2 officerare, 1 underofficer och 35 soldater vid infanteriet, varav 16 voro lindriga blessyrer. Enligt uppgift uppgick den norska forlusten till 5 doda och 16 sarade. Vid den krigsratt, som foljde pa kapitulationen, domde generalkrigsratten i Goteborg overste Tranefelt till 2 ars forlust av tjansten, overstelojtnant Funck till samma straff i 1 ar och overstelojtnant Friesendorff till 9 manaders suspension. Gustaf III skarpte senare straffen for alia tre till avsattning och rattegangskostnadernas galdande. Om krigets fortsattning kan man saga att sedan Gustaf III kommit till Goteborg den 3 oktober forsattes staden i ett mycket gott forsvarstillstind och vid tidpunkten nar prinsen av Hessen uppmanade staden att ge sig, var han ovetande om att kungen befann sig dar och vid denna tidpunkt fanns dar omkring man. Kungen kunde svara ett klart nej. Norrmannens fredsbrott hade emellertid misshagat flera makter, saval England, Preuss en och Holland onskade icke att kriget skulle breda ut sig. Genom paverkan av respektive lands ministrar ingicks ett stillestind den 9 oktober, som skulle galla i forsta hand till den 17 oktober. Det forlangdes senare till den 30 november. Under tiden forsvarades norrmannens stallning for varje dag. Den danska flottan kunde icke betacka norrmannens flank och den transportflotta om 25 bitar, som skulle fora livsmedel och ammunition fran Fredriksstad till Uddevalla blev uppbringad av en svensk styrka om 5 kanonslupar. Samtidigt hotades norrmannen i rygg av dalkarlarnas Hr, vilka brutit upp fran Falun den 16 oktober och intraffade i Karlstad den 22 oktober och tillsammans med Varmlandsbrigaden besatte de Byalven och Glavsfjorden. Prinsen av Hessen sag sig nodsakad att retirera och flyttade sitt hogkvarter den 19 oktober fran Kungalv till Uddevalla. Den 4 november fortsatte han atertiget norrut och den 12 november hade han utrymt det svenska omradet. Ur svensk synpunkt kan man saga att nederlaget eller kapitulationen vid Kvistrum ar mycket litet hnt. Det torde vara ganska naturligt, att nar man laser den svenska historien sa talar man hellre om de strider och slag, dar svenskarna varit framgangsrika och dar den svenska stormakten en gang grundades. Vid de tillfallen da den svenska krigsmakten lidit nederlag sa framhalls i regel med vilket dodsforakt och hjaltemod man kampade och stred. Striden vid Kvistrum tycks ha forbigatts i stor tystnad och omnamns overhuvudtaget inte ails i flertalet historiebocker och de flesta nu levande svenskarna har knappast nagon som helst kunskap harom. Den bar emellertid garna ihagkommas da det var den sista strid pa svensk mark som forekommit och den bildar darfor slutet pa alia de olika infall ifran Norge som svenskarna under arhundraden haft att utsti. Att norrmannen skulle lagga hela Bohuslan under sig i detta falttig ar ju heller knappast forvanande eller nagonting att yvas over. Den norska styrkan bestod av narmare man, vilka hade endast 348 man emot sig, nar de gick over den svenska gransen. Den svenska styrkan vaxte efter hand till omkring 700 man men den norska overlagsenheten var forkrossande och nagon annan utgang av striden var icke att vanta. Allt samverkade till norrmannens

5 fordel. Plats en for striden var felaktigt vald av svenskarna, ett utnyttjande av den gamla skamen oeh ett bestamdare upptradande av Tranefelt kunde kanske ha lett till en annan utgang, inte minst pa grund av att striden borjade sa sent pa dagen. Nar striden avbrots hade morkret redan fallit. I en battre forskansning kunde svenskarna ha skyddat sig battre oeh kunnat bjuda ett starkare motstand. Tranefelt var aven hammad av sin order att visserligen bjuda motstand men han fiek ieke skjuta forsta skottet. Under sadana forhallanden var hans uppgift ingen Iatt sak att losa oeh det borde istallet ha varit generallojtnant Hierta som stallts infor ratta. Den gamle sjuklige general en Iar efter att ha lamnat Kvistrum ha begett sig direkt hem till sin egendom Lagmansholm oeh han deltog ieke vidare i nagra militara goromal. U ppgiften att prinsen av Hessen latt skulle kunnat ta Goteborg far tas med en nypa salt. Goteborgs befastningar ansags i borjan av 1700-talet vara de starkaste i Europa oeh Goteborg ansags vid den tiden sasom en ointaglig stad. Tordenskiold hade ju oeksa gjort ett par forsok utan att lyekas. Visserligen hade befastningsvallarna sakerligen forsummats under de gangna aren men det torde ieke varit samre an att de med gott arbete av manga man kunnat goras i stridbart skiek. Det ar oeksa kant att nar Gustaf III kom till Goteborg sa arbetade inte bara garnisonen utan aven allmoge oeh borgerskap villigt pa att forstarka eventuella brister pa befastningarna. Den styrka, som Gustaf III oeksa hunnit att fora dit uppgiek till omkring man, sa myeket talar for att om prinsen av Hessen kommit till Goteborg hade han formodligen statt infor en omojlig uppgift att inta Goteborg. Det markliga med detta krig ar aven att trots att Gustaf III sokte gora allmogen hatsk emot norrmannen sa radde det mest vanskapliga forhallanden mellan norrman oeh svenskar, speeiellt i Uddevalla sedan norska hogkvarteret forlagts dit. Nar norrmannen avtagade Fran Uddevalla sa skedde detta under hurrarop oeh salutsalvor. I Goteborg hyllades Gustaf III sasom stadens oeh faderneslandets befriare. Under en langre tid levde staden i ett enda rus av festligheter oeh teaterforestallningar. De offieerare, som enligt kapitulationsvillkoren forbundit sig att ej deltaga i kriget mot Ryssland, vilket ju fortfarande pagiek, blevo ieke kommenderade att deltaga i kriget oeh fingo stanna vid sina hemregementen. Betraffande soldaterna daremot fann man att kapitulationen ieke hindrade dem Fran att anvandas till arbete i Sverige oeh en stor del av dessa kommenderades bl.a. till Goteborg for att sysselsattas med befastningsarbeten. Sammanfattningsvis vill jag framhalla att norrmannens infall i Bohuslan knappast kan sagas vara en star bedrift, an mindre kan segern vid Kvistrum betraktas som nagonting arofyllt eller hjaltemodigt. Med tanke pa att norrmannen i samband med detta falttag i Sverige forlorade mellan man genom sjukdomar oeh dalig utrustning sa torde man med faeit i hand kunna saga att norrmannen forlorade mest oeh att svenskarna voro de som kommo lindrigast undan.