KOMPLETTERING AV ÖVERKLAGAN

Transkript

1 Till: Länsstyrelsen i Skåne Rättsenheten Malmö KOMPLETTERING AV ÖVERKLAGAN Ärende nr , Miljöförvaltningen Malmö stad Avseende förbud mot boende på fastigheten Brännaren 19 Bakgrund Sedan mer än ett decennium tillbaka har fastigheten Brännaren 19 varit en öppen ödetomt där hemlösa har kunnat bosätta sig. Under de senaste åren har antalet boende växt och för närvarande består lägret av ett 150-tal människor. De flesta av dem är fattiga EU-migranter och romer. Sorgenfrilägret, som tomten numera kallas i folkmun, är konsekvensen av ett antal sammanfallande sociala och strukturella trender. Det har skett en ökad migration av fattiga EU-medborgare till Sverige. Då dessa i väsentlig mening saknar medel har de bosatt sig där de kunnat, många gånger utomhus i tillfälliga läger och har funnit sin försörjning främst genom tiggeri. Deras sociala situation är påfallande utsatt och prekär. Från det offentliga Sverige präglas reaktionen på inflödet av fattiga EU-migranter av en stor oförmåga och i värsta fall ovilja att möta deras utsatta situation. För att göra saken värre drabbas dessa människor av en omfattande strukturell diskriminering. Samtidigt riktas många grova rasistiska övergrepp mot EU-migranterna, och samhället tycks oförmöget att skydda dem. Miljöförvaltningens beslut från är, som ska visa sig, ytterligare ett uttryck för myndigheternas oförmåga att ta hänsyn till en av de mest utsatta grupperna människor i samhället. Handläggningen i ärendet ger förhanden att tillsynsmyndigheten har visat väldigt liten omsorg om de boendes hälsa, säkerhet och sociala situation, trots att sådana avvägningar ska göras när förbud och förelägganden utfärdas med stöd av Miljöbalken. Miljöförvaltningens handläggning Vid en genomgång av handläggningen av ärendet kan ett antal brister konstateras. Förbud och förelägganden enligt 26 kap 9 MB måste riktas till en viss namngiven fysisk Postadress Telefon Webb & epost Org.nr Fredriksbergsgatan BG Malmö kontakt@socialarattigheter.se Swish

2 2/8 eller juridisk person. De får inte ges generellt till ett icke namngivet kollektiv av miljöpåverkare. Miljöförvaltningens förbud från sattes upp på staketet till fastigheten Brännaren 19, och av handlingen framgår tydligt att det inte riktar sig till någon särskild person. Denna omständighet är i sig grund för att upphäva beslutet. En förvaltningsrättslig och demokratisk grundsats är att en part i ett ärende ska ha möjlighet att tillvarata sina intressen. Därför måste denne få insyn genom kommunicering och ges tillfälle att säga sin mening om de uppgifter som ingår i materialet för att därmed kunna argumentera för sin sak. Någon sådan möjlighet har de boende på fastigheten inte fått innan det överklagade beslutet fattades. Miljöförvaltningen har under handläggningen kategoriskt underlåtit att kommunicera med de boende. Den första kommuniceringen med de boende skedde först sedan beslutet fattades. Det förväntas av en tillsynsmyndighet att denne ska verka för att se till att miljöbalkens bestämmelser upprätthålls. Detta framgår bland annat av 26 kap 1 MB. Något sådant arbete har Miljöförvaltningen emellertid inte ägnat sig åt i förhållande till de boende på fastigheten. Miljöförvaltningen har varken engagerat sig i någon slags dialog, eller på något annat sätt försökt förmå de boende att komma tillrätta med de eventuella problem som finns på fastigheten. Det måste betraktas som anmärkningsvärt att Miljöförvaltningen har fattat beslut om en synnerligen ingripande åtgärd med, som ska visas, långtgående konsekvenser, utan att ens ha kontaktat de boende. Därför vore det orimligt att upprätthålla det överklagade beslutet. Avvägningen mellan enskilda och allmänna intressen Avvägningsregeln i 26 kap 9 2 st MB innebär att mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet inte får tillgripas. Åtgärden ska alltså begränsas till vad som är nödvändigt. Vid förelägganden och förbud ska en proportionalitetsprincip tillämpas där enskilda och allmänna intressen vägs mot varandra. MÖD har i beslut i mål M slagit fast att ett yrkande om förbud också innefattar en skyldighet för myndigheten att pröva om mindre ingripande åtgärder än förbud kan vara motiverade för att motverka olägenheter. Detta innebär för det förevarande fallet att Miljöförvaltningen innan beslutet om förbud borde ha undersökt möjligheten för minde ingripande åtgärder. Detta har Miljöförvaltningen inte gjort. Som nämnts ovan har tillsynsmyndigheten inte ens kontaktat de boende. Frågan är då vilka enskilda intressen som ska vägas mot de miljöintressen som Miljöförvaltningen anför som grund för sitt beslut? Inledningsvis ska anmärkas att det måste stå klart att det skulle leda till allvarliga konsekvenser för de boendes hälsa, säkerhet och sociala situation om de tvingades lämna fastigheten. Att förbjuda verksamheten innebär betydligt större olägenheter än att låta den fortsätta.

3 3/8 Vad väntar de boende om de tvingas lämna fastigheten idag? Vid en avvägning är det relevant att belysa vad de boende har för möjliga boendealternativ efter en genomförd avhysning. De flesta skulle vid ett förbud hamna i en situation som innebär att de inte har någon boendeplats överhuvudtaget. På grund av deras knapphändiga ekonomiska resurser saknas möjlighet att exempelvis bosätta sig på vandrarhem. Normalt har kommunen det yttersta ansvaret för att enskilda får sådant stöd som behövs, vilket följer av socialtjänstlagen. Detta ansvar omfattar även EU-migranter. Det ska anmärkas att Malmö stads sociala åtgärder vad gäller EU-migranterna främst har inneburit att erbjuda betalda hemresor. Det finns i vart fall inget hållbart alternativ eller långsiktig plan för de boende för det fall de tvingas lämna fastigheten. Som konsekvens därav innebär Miljöförvaltningens beslut att de boende på fastigheten förvisas till hemlöshet. Tillvaron för de hemlösa EU-migranter i Malmö som inte bor i Sorgenfrilägret är mycket svår. De blir ständigt avhysta och bortjagade från platser där de slår sig ner för natten. När migranterna under dagen lämnar sina saker på platsen för att tigga i centrum händer det ofta att polisen städar bort deras ägodelar, däribland mediciner, kläder, hygienartiklar och saker med affektionsvärde. När de sedan återvänder under kvällen kan polisen be dem lämna platsen, vilket upprepas dagligen. Att förvisa ytterligare 150 personer från Sorgenfrilägret till samma situation skulle innebära att tillståndet för Malmös hemlösa EUmigranter blir fullständigt ohållbar. Fara för liv och hälsa En avhysning skulle få allvarliga konsekvenser för de boendes hälsa. Det är känt att många av de boende på fastigheten lider av svåra sjukdomar såsom hjärtproblem, njurinfektioner, leversjukdom, hepatit, bronkit, sinuit och bröstcancer. Det bor även gravida på fastigheten. Att vara allvarligt sjuk och inte ha tak över huvudet kan vara livshotande. Även de som inte har någon allvarlig sjukdom riskerar hälsomässiga komplikationer genom tvingas bo på gatan (se bilaga 4 för en utförligare beskrivning). Att mot bakgrund av ovanstående varken utreda de boendes hälsosituation eller överväga mindre ingripande åtgärder är synnerligen anmärkningsvärt. Utöver hälsoaspekten måste Länsstyrelsen göras uppmärksam på de många våldsamma angrepp som har riktats mot EU-migranter under det gångna året. Misshandel och andra övergrepp är vanligt förekommande. Även anlagda bränder i de boendes läger har ägt rum flera gånger. De flesta boende på fastigheten är romer och tillhör en på flera sätt väldigt utsatt grupp. Antalet hatbrott mot romer har ökat kraftigt de senaste åren (se BRÅ:s rapport 2014:14, s 66). Därför har de boende ett särskilt intresse av att finna gemensamma boplatser för att öka tryggheten. Miljöförvaltningens förbud skulle innebära att de boende splittras och som nämnts ovan drivs runt. Därför skulle de bli mer sårbara och riskera att utsättas för fler övergrepp. Förbudet skapar således en överhängande risk för att våld och hot kommer att öka. Även detta skulle medföra en större olägenhet för de boendes hälsa och avsevärt försämra deras sociala situation.

4 4/8 Barnperspektivet Som en följd av Miljöförvaltningens underlåtenhet att utreda situationen hos de boende har det helt undgått tillsynsmyndigheten att det även bor minderåriga i lägret. De konsekvenser för liv, hälsa och den sociala situationen som ett förbud kan få drabbar barn i ännu större utsträckning än vuxna och kan antas kraftigt påverka deras utveckling negativt. Det ska noteras att kommunen har ett särskilt ansvar för barns sociala situation, vilket följer av socialtjänstlagen. Vidare har Sverige förbundit sig att följa Barnkonventionen, vars 3:e artikel slår fast att barnets bästa alltid ska komma i första rummet. Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna Europadomstolen över de mänskliga rättigheterna har i rättsfallet Yordanova v. Bulgarien (application no /06 ECtHR, se särskilt p. 126) kommit med ett avgörande i ett liknande fall som det förevarande. I fallet hade de bulgariska myndigheterna beslutat om avhysning av en grupp på romer från ett läger beläget på statligt ägd mark utan att myndigheterna hade tagit hänsyn till att de boende genom avhysningen skulle förvisats till hemlöshet. Myndigheterna hade inte heller producerat en plan för alternativt boende. Baserat på dessa grunder beslutade Europadomstolen att avhysningsbeslutet stod i strid med art. 8 EKMR om rätt till privat- och familjeliv. I det förevarande fallet är lägret beläget på privat mark men då en statlig aktör, genom Miljöförvaltningen, är initiativtagande till avhysningen är domen likväl relevant för Länsstyrelsens bedömning. Det ska även tilläggas igen att de boende i Sorgenfrilägret inte har någon ekonomiskt möjlighet att bosätta sig på en plats som skulle uppfylla de krav på levnadsstandard som Miljöförvaltningen hänvisar till. Det ska även belysas att de dagligen upprepade avhysningarna utgör både en grov fysisk och psykisk påfrestning för de EU-migranter som inte bor i Sorgenfrilägret. Avhysningarna och besök från polis nattetid inskränker EU-migranternas möjligheter att få nattlig sömn vilket utgör ett ingrepp från myndigheternas sida på de berörda EUmigranternas fysiska hälsa. Den konstanta och upprepade förföljelsen från boplats till boplats av polis och andra myndigheter, sammantaget med avsaknaden av ett långsiktigt boendealternativ leder till psykiska påfrestningar. Flera EU-migranter vittnar om svårighet att sova över oron och obehaget av att bli avhysta. På grund av att dessa ingrepp upprepas på en daglig basis under längre tidsperioder bör det anses utgöra en sådan inhuman och nedsättande behandling som strider mot art. 3 EKMR. Tortyrförbudet som stadgas i art. 3 innehåller även ett skydd för den enskildes värdighet genom att inte utsättas för inhuman och nedbrytande behandling. Bemötande av romer i Sverige Som tidigare har nämnts är det av vikt att beakta att de flesta boende på fastigheten är romer. Romerna har sedan länge varit underkastade diskriminering och förföljelse. Svenska staten har under 1900-talet utsatt dem för tvångssterilisering, tvångsomhändertaganden och rasbiologisk forskning. Fram till 1965 var kringresande romer förbjudna att vara bosatta och gå i skola i Sverige. Romer erkändes inte som en nationell svensk minoritet förrän i början av 2000-talet och de är än idag en utsatt grupp. Deras livssituation kännetecknas enligt Folkhälsoinstitutets rapport Hur mår svenska

5 5/8 minoriteter idag (2010) av hög arbetslöshet, känsla av utanförskap, maktlöshet och diskriminering. I september 2013 uppdagades att Skånepolisen fört register över 4000 romer, även barn och ostraffade personer. Miljöförvaltningen hänvisar till ett femtiotal klagomål som har inkommit från allmänheten. Vid en närmare granskning blir det tydligt att en stor del av klagomålen har en stark rasistisk underton och lägger vikt vid att de boende är EU-migranter och att den klagande själv är svensk. De boende kallas för pack, zigenare och sanitära olägenheter som borde avhysas. Det finns även konspiratoriska utläggningar om att EU-migranterna kommer att leda till Malmös undergång. Dessa klagomål är inte inskickade på grund av miljöhänsyn utan på grund av anti-ziganism. Detta borde Miljöförvaltningen kunna se och avstå från att grunda sina beslut på. Rasismen mot EU-migranterna kommer inte att upphöra genom förbudet. Oavsett var de bor i staden kan Malmö stad räkna med fler klagomål från allmänheten. Myndigheternas historiska och nuvarande agerande bidrar till ett samhällsklimat där det finns större tolerans för diskriminering och övergrepp mot romer, vilket gör de boende mer sårbara vid en avhysning. Den samlade bedömningen Vid en samlad bedömning av de sociala, rättsliga och hälsomässiga konsekvenser som det överklagade beslutet skulle få, samt mot bakgrund av de många tänkbara, mindre ingripande åtgärder som Miljöförvaltningen skulle kunnat ha utrett men inte ens tycks ha övervägt, måste ett förbud anses alltför långtgående. Vidare får en tillsynsmyndighets agerande enligt miljöbalken inte ske på ett sådant sätt att det allmännas sociala skyldigheter kringgås. Inte heller får de boendes grundläggande mänskliga fri- och rättigheter kränkas. Även den omständighet att det bor minderåriga i lägret måste väga tungt i varje proportionalitetsbedömning och ställa höga krav på Miljöförvaltningens handläggning. Slutligen ska romernas utsatthet som grupp vägas in i bedömningen. Besittningsfrågan Det ska noteras att de boende på fastigheten Brännaren 19 genom att ha faktisk rådighet över fastigheten har besittning till denna. Det är för frågan om besittning ovidkommande att frågan om den rättsliga rådigheten över fastigheten inte är avgjord. Handlingarna i ärendet, då i synnerhet inlagorna från fastighetsägaren och Miljöförvaltningens svar, ger förhanden att besittningsfrågan är central (se bilaga 1, 2 och 3). Det finns vad gäller besittningsrubbning en stark skyddsaspekt som återfinns bland annat i utsökningsbalken, lag om betalningsföreläggande och handräckning samt brottsbalkens bestämmelser om olovligt rubbad besittning. Utsökningsrättens tvångsregler omgärdas av en strikt, formell process, där rättssäkerheten för den enskilde är framträdande. Miljöförvaltningens förbud måste betraktas som ett sätt att avhysa de boende från fastigheten och därmed kringgå de relevanta skyddsbestämmelserna. Det har inte varit lagstiftarens avsikt att bestämmelsen i 26 kap 9 MB ska användas för besittningsrubbning. Frågan om besittning och den rättsliga rådigheten måste därför först avgöras. I vart fall kan det inte tolereras att miljöbalken används för att kringgå

6 6/8 skyddsbestämmelserna beträffande besittning och därmed grovt underminera rättssäkerheten hos de boende. Vem är verksamhetsutövare? En fråga som Länsstyrelsen måste ta ställning till är vem som egentligen är verksamhetsutövare. Miljöförvaltningen hänvisar i det överklagade beslutet till 2 kap MB och tycks därmed anse att de boende är verksamhetsutövare. Begreppet verksamhetsutövare definieras inte uttryckligen i miljöbalken men en analog tolkning av Sevesolagens (1999:381) 2 kan göras. Där sägs att om flera verksamheter med en gemensam ägare är samlokaliserade, skall dessa anses som en enda verksamhet och den gemensamma ägaren som verksamhetsutövare. Koncessionsnämnden har även uttalat att den som faktiskt och rättsligt har möjlighet att ingripa ska anses som verksamhetsutövare (KN B 1/92 och KN B 15/95). Det är alltså den som har makt och möjlighet att kontrollera verksamheten som ska ansvara för den. MÖD har i senare avgöranden upprätthållit Koncessionsnämndens definition (se bland annat MÖD 2005:64). Miljöförvaltningens beslut borde därför istället riktas till fastighetsägaren (Industrigatan i Malmö AB) som är den som ansvarar för fastigheten. Miljööverdomstolen har i rättsfallet MÖD 2006:63 slagit fast att fastighetsägare kan bli ansvariga enligt 9 kap MB. I fallet uttalar MÖD: Miljööverdomstolen anser att enbart det förhållandet att det förvaras avfall på en fastighet inte utan vidare kan medföra ett ansvar för fastighetsägaren. Det måste tillkomma någon omständighet för att fastighetsägaren skall kunna göras ansvarig, till exempel att fastighetsägaren accepterat verksamheten. En annan omständighet som skulle kunna medföra ett ansvar kan vara att fastighetsägaren vid förvärvet av fastigheten upptäckt att det förvarades avfall på den eller borde upptäckt det (se RÅ 1997 ref. 12). Det förhållandet att en fastighetsägare inte vidtar några åtgärder för att motverka miljöriskerna med en förvaring, även om den orsakats av annan, skulle möjligen också kunna utgöra en sådan omständighet som medför ett principiellt ansvar för ägaren. Fastighetsägarens ansvar förutsätter således att det inte går att utreda vem som är primärt ansvarig för nedskräpningen och att fastighetsägaren, antingen uttryckligen eller konkludent, har accepterat verksamheten. Det går inte att utreda vilka enskilda som har orsakat vilken nedskräpning, vilket även slås fast i Åklagarmyndighetens beslut om att inte inleda förundersökning (se bilaga 5) om miljöbrott. Därtill ska anmärkas att fastigheten har använts för olovlig avstjälpning sedan långt innan nuvarande bosättning. Angående fastighetsägarens accepterande har många boende vistats på tomten sedan våren 2014, och vissa sedan ännu längre tillbaka. Först sattes ett staket upp, alltså mer än ett år efter att nuvarande boende flyttade dit. Det ska även noteras att hemlösa har bebott platsen sedan 90-talet. Fastighetsägaren har därför genom att tolerera verksamheten konkludent accepterat den. I övrigt har fastighetsägaren inte

7 7/8 vidtagit några åtgärder för att städa upp på platsen, trots att de har fått flera påtryckningar från Miljöförvaltningen (se bilaga 6 och 7). Alla försök som har gjorts till att städa fastigheten, inklusive bekostnad av container, har gjorts av ideella organisationer och av de boende. Om det skulle vara så som Miljöförvaltningen hävdar, att det pågår miljöfarlig verksamhet på fastigheten, måste alltså fastighetsägaren och inte de boende betraktas som verksamhetsutövare. Det slås även fast i 8 kap 15 PBL att fastighetsägaren ska ansvara för att tomten hålls i vårdat skick. Fastighetsägaren har både dispositionsrätt och tillsynsansvar över tomten. I jordabalken finns även en genomgående grundprincip om att fastighetsägaren både åtnjuter avkastningen av sitt ägande och svarar för de pålagor som följer av detta. De nackdelar i form av otillåten nedskräpning som kan drabba en fastighetsägare kompenseras av de förmåner som ett fastighetsägande innebär. Miljöfarlig verksamhet I det överklagade beslutet hävdar Miljöförvaltningen med hänvisning till 9 kap 9 MB och 33 förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (FMH) att nedskräpningen på platsen kommer leda till att marken drar till sig ohyra och andra skadedjur. För att 9 kap 9 MB ska vara tillämplig förutsätts emellertid att det rör sig om en bostad alternativt en lokal för allmänna ändamål. För att 33 FMH ska vara tillämplig förutsätts också att det rör sig om en bostad. Eftersom 33 FMH syftar till att konkretisera 9 kap 9 MB ska bostadsbegreppet i de båda bestämmelserna tolkas enhetligt. De av Miljöförvaltningen nämnda bostäderna är snarare att betrakta som tält och enklare kojor som inte omfattas av bostadsbegreppet. Dessutom kan lagstiftarens avsikt med 33 FMH rimligtvis inte ha varit att bestraffa människor för att de inte har råd med uppvärmning av sina hem eller rinnande vatten. I 33 FMH ställs krav på att bostaden ska erbjuda skydd mot buller, luftföroreningar och värme vilket tyder på att bestämmelsen tar sikte på permanenta byggnader snarare än tält eller skjul. Det är svårt att tro att Miljöförvaltningen skulle ställa upp samma krav på ett tält på en campingplats. De nämnda bestämmelserna tar för övrigt sikte på ägaren av egendomen. Fastigheten där nedskräpningen sker ägs av Industrigatan i Malmö AB. Därför ska inte de boende hållas ansvariga. Miljöförvaltningens beslut innehåller även hänvisningar till lokala miljöföreskrifter. Kommunens kompetens att meddela sådana föreskrifter härleds från 9 kap 12 MB. Av detta följer att den särskilda avvägningsregeln i 9 kap 13 MB måste beaktas. Att införa ett campingförbud torde i sig inte föranleda någon svårare rättslig problematik, men det måste beaktas att de människor som i det förevarande fallet träffas av förbudet har som nämnts ovan inte någon reell ekonomisk möjlighet att ordna annan bostad än tält och liknande. Därför blir campingförbudet i praktiken ett förbud mot hemlöshet. De hemlösa EU-migranternas själva existens förbjuds och kriminaliseras på så sätt. Detta kan rimligtvis varken ha varit lagstiftarens avsikt med 9 kap 12 MB eller för den delen

8 8/8 Malmö stads avsikt med campingförbudet. Miljöföreskriften måste därför anses medföra onödigt tvång för allmänheten och en sådan obefogad inskränkning i den enskildes frihet som avses i den ovan nämnda avvägningsregeln i 9 kap 13 MB. I vart fall ska campingförbudet lämnas utan avseende i det förevarande fallet. Vad gäller de olägenheter som de boende själva utsätts för genom att vistas på tomten ska understrykas att dessa problem inte får någon lösning genom det meddelade förbudet. Snarare förvärras situationen för de boende om de tvingas lämna fastigheten då det begränsade skydd som tälten och kojorna ger i vart fall är att föredra framför att helt sakna tak över huvudet, vilket har redogjorts för utförligt ovan. Slutligen ska Miljöförvaltningens hänvisning till gödsling lämnas helt utan avseende då någon sådan verksamhet inte har skett på fastigheten. Hänvisningen får stå som symbol för Miljöförvaltningens minst sagt haltande människosyn. Länsstyrelsen måste knappast göras uppmärksam på det faktum att de boende inte är djur och att de trots att de är fattiga och hemlösa förtjänar att bemötas med värdighet och respekt. Hänsyn till miljö och hälsa Miljöförvaltningen hänvisar i det överklagade beslutet till 1 kap 1 MB om lagens syfte att skydda människors hälsa och miljö, oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan. Det ska därför anmärkas att det för de boendes hälsa är mer fördelaktigt att de bor på fastigheten. Som tidigare har anförts utgör den gemensamma boplatsen ett avsevärt bättre alternativ än att tvingas leva på gatan. Att tvinga de boende att flytta löser inte något miljöproblem då eventuella miljöproblem bara kommer att flytta till en annan plats så länge det allmänna inte tar ansvar för de boendes sociala situation. Mot bakgrund av det anförda är det även viktigt för Länsstyrelsen att beakta de boendes faktiska ekonomiska och sociala förmåga att vidta nödvändiga försiktighetsåtgärder. Trots att de boende i väsentlig mening saknar medel har de själva bidragit med pengar för att betala kostnaden för en container som numera står uppställd på fastigheten där de kan slänga sina sopor. Det finns numera även toaletter på fastigheten. De boende måste därför anses ha gjort vad som krävs av dem för att vidta de försiktighetsåtgärder som krävs. Att kräva mer skulle strida mot kravet på proportionalitet i 2 kap 7 MB. Det ska upprepas att Miljöförvaltningen inte vid något tillfälle har kontaktat de boende eller preciserat vilka försiktighetsåtgärder som krävs. För frågan om valet av plats enligt 2 kap 6 MB betyder det ovan anförda att fastigheten i förhållande till människors hälsa i realiteten är det bästa alternativet. Ur miljösynpunkt är det snarare att föredra att många bor på samma plats då det exempelvis blir lättare att organisera sanitära åtgärder så som vatten, toaletter och sophantering.