FISKE OCH FISKERIFÖRVALTNING I ÅLANDS SKÄRGÅRD

Transkript

1 ÅLÄNDSK UTREDNINGSSERIE 2007:1 FISKE OCH FISKERIFÖRVALTNING I ÅLANDS SKÄRGÅRD Erik Neuman ISSN X

2

3 FISKE OCH FISKERIFÖRVALTNING I ÅLANDS SKÄRGÅRD Erik Neuman Skobbholmsvägen MARIEHAMN Innehållsförteckning FÖRORD 3 SAMMANFATTNING 4 INLEDNING 5 Åland ett skärgårdslandskap 5 Det åländska fiskets historia 5 Förvaltningsdebatten 7 Rapportens uppläggning 8 MATERIAL OCH METODER 8 FÖRVALTNINGEN 9 Äganderätt 9 Fiskerätt 10 Förvaltande myndigheter och organisationer 10 Landskapsregeringen 10 Ålands Fiskare 12 Den lokala förvaltningens organisering 12 De åländska fiskelagen 12 Fiskelagens verksamhet 14 Diskussion 16 Sammanfattning 17 YRKESFISKET 18 Yrkesfiskets utveckling 18 Fiskarena 20 Tillgång till fiskevatten 20 Fiskemetoder 21 Ålands samlade fångster 21 Fångsterna i de olika kommunerna 17 Fångsterna i relation till fiskevattnens storlek och antalet fiskare 24 Problem 27 Diskussion 27 Sammanfattning 28 ÅLÄNNINGARNAS FRITIDSFISKE 29 Enkätsvaren 29 Fiskets betydelse 29 Fiskets bedrivande 30 Fångster 30 Fiskkonsumtion 33 Säl- och skarvskador 33 Diskussion 42 Sammanfattning 43 FISKETURISMEN 44 Fisketurismens utveckling 44 Tillgången till fiskevatten 44 Fisketurismens omfattning 45 Fångster 45 Diskussion 47 Sammanfattning 48 INTRESSENTERNAS ÅSIKTER OM FÖRVALTNINGEN AV FISKET 49 Fiskemöjligheter 49 Ägandets betydelse 50 Konflikter 50 Förbättring av förvaltningen 52 Diskussion 53 Sammanfattning 53 DISKUSSION 54 ERKÄNNANDEN 56 REFERENSER 56 Delrapporter 56 Övriga referenser 56

4 - 2 -

5 Förord År 1999 inleddes en kartläggning av fiske och förvaltning i Ålands skärgård. Arbetet inleddes som en del av ett av Nordiska ministerrådet finansierat forskningsprojekt ( Förvaltningsmodeller för Östersjöns skärgårdsfiske, inkl. vattenbruk ), vilket leddes av Skärgårdsutveckling AB i Sverige och slutrapporterades 2002 (Sandström m fl 2002). I den åländska delstudien (Neuman & Holmström 2001) ingick en allmän beskrivning av det åländska skärgårdsfisket, inklusive fritidsfisket, och en redogörelse för fiskerätt och förvaltning. Dessutom redovisades mer detaljerat ägoförhållanden, fiske och den lokala fiskeriförvaltningens verksamhet i kommunerna Brändö, Eckerö och Saltvik, vilka tillsammans ansågs kunna representera åländska förhållanden. Landskapsregeringen, som medverkade i projektet, och fiskarnas organisation, Ålands Fiskare r.f., ansåg kartläggningen vara viktig för den framtida fiskeriförvaltningen. Man beslöt därför, att Ålands Fiskare skulle fortsätta dokumentera förhållandena i övriga kommuner med hjälp av Skärgårdsutveckling AB. Arbetet har bedrivits som ett projekt benämnt Uthållig förvaltning av fisket i Ålands skärgård och finansieras av landskapsstyrelsen och Europeiska Gemenskapens fond för fiskets utveckling. Förutom den ovannämnda första rapporten om Brändö, Eckerö och Saltvik har ytterligare fyra delrapporter publicerats (Neuman & Holmström 2003, 2004, 2005 och 2006). Tre av dem behandlar vardera fyra kommuner och den sista enbart Mariehamn. Föreliggande uppsats är projektets slutrapport. Den utgör till en del en sammanfattning av tidigare redovisade resultat men innehåller också nytt material samt nya bearbetningar och analyser av gammalt material. Den första rapporten (Neuman & Holmström 2001) innehåller grundläggande information, som i något förkortat skick tagits in i föreliggande arbete för att läsaren skall få en någorlunda fullständig bild utan att behöva läsa nämnda rapport. Detta gäller främst inledningen samt avsnitten om ägande- och fiskerätt, landskapsregeringens arbete och fisketurismens utveckling. Källor till dessa avsnitt redovisas i nämnda rapport

6 Sammanfattning Skärgårdsfisket och dess förvaltning har undersökts i Ålands sexton kommuner, och resultaten redovisats kommunvis i fem rapporter. Föreliggande uppsats sammanfattar dessa men innehåller också nya bearbetningar och nytt material. Undersökningen baseras på statistik, information från myndigheter, intervjuer, enkäter och kartmaterial. Skärgårdsvattnen ägs av samfälligheter, privatpersoner eller landskapet. Ägarna har i stort sett ensamma rätten till fisket, även spöfisket. Landskapsregeringen kan genom självstyrelsen ensam reglera kustfisket efter arter, som inte kvoteras av EU. Lokalt förvaltas en stor del av vattnen av ett åttiotal bysamfälligheter organiserade som fiskelag. Flertalet säljer fiskekort. Största delen av intäkterna används till att sätta ut fiskyngel, men man bedriver även annan fiskevård. I skärgården fiskas främst stationära sötvattenfiskar och den havsvandrande strömmingen. Av yrkes- och fritidsfiskets fångster att döma varierar fisktillgången kraftigt regionalt. Den är bäst i de inre vattnen, speciellt för gös men även gädda och abborre, vilken dock givit goda fångster även i flera skärgårdskommuner. Sik är däremot betydligt vanligare i områden med öppnare vatten och flundra nära havet i söder. Det yrkesmässiga kustfisket ger numera större intäkter än havsfisket och baserar sig främst på abborre och sik med vardera ca 30% av fångsterna samt gädda, gös och strömming med vardera 8 10%. Det fanns ca 170 registrerade yrkes- och binäringsfiskare. Hälften fångade 2005 mindre än ett ton och endast 7% mer än fem ton. Ungefär hälften av ålänningarna fritidsfiskar, flertalet med nät och i medeltal drygt tjugo gånger per år. I fjorton av kommunerna fångade den genomsnittlige fritidsfiskaren mellan ca 50 och 80 kg per år. Abborren stod för nästan en tredjedel av fångsterna, sik och gädda för vardera en femtedel samt flundra, strömming, öring och gös för den resterande delen. Nästan 20% av nätfiskarna hade fått fångst eller redskap skadade av säl. Fisketurismen har stor omfattning; totalantalet övernattningar med fiske som huvudsyfte kan skattas till per år och sker främst i stugbyar. Fisket bedrivs huvudsakligen på fiskelagens vatten. Främst fiskas gädda, men abborre, öring, lax och gös är också viktiga. Turisterna fångar troligen minst lika mycket gädda som yrkesfiskarna, men en stor del släpps tillbaka. De flesta yrkes- och fritidsfiskare var nöjda med sina möjligheter att fiska, och få ansåg fiskekorten vara för dyra. Knappt en fjärdedel ansåg att någon, oftast fisketuristerna, tar för mycket fisk, och få fann konflikter relaterade till fisket vara av betydelse. De flesta var nöjda med förvaltningen. Bland alternativ att förbättra den hade en förstärkning av samarbetet mellan grupper flest förespråkare

7 Inledning Åland ett skärgårdslandskap Landskapet Ålands totala yta är km 2, varav utgörs av land, 25 av insjöar och (89%) av hav (ÅSUB 2006). Skärgården kan definieras som området innanför gränsen mot allmänt vatten, som går strax utanför de yttersta öarna (figur 1). Vattenytan innanför gränsen är nästan km 2, d v s nära tre gånger så stor som landskapets landyta. Denna består av ca öar, bland dem huvudön, Fasta Åland. Åland består av 16 kommuner (figur 1), och befolkningen uppgick 2006 till ca Ungefär bodde i staden Mariehamn. De gamla huvudnäringarna jordbruk och fiske är fortfarande betydelsefulla, men numera är sjöfart och turism avsevärt viktigare. Arealen skärgårdsvatten varierar avsevärt mellan kommunerna (tabell 1, figur 1). Kökar, Föglö och Brändö har störst arealer, 703, 663 respektive 526 km 2, medan de minsta finns i kommuner på eller i anslutning till Fasta Åland: Mariehamn, Finström, Lumparland, Sund, Geta och Jomala. Tabell 1. Arealen enskilt skärgårdsvatten inom de olika kommunerna. Areal, km 2 Brändö 526 Eckerö 187 Finström 42 Föglö 663 Geta 71 Hammarland 218 Jomala 78 Kumlinge 477 Kökar 703 Lemland 185 Lumparland 50 Mariehamn 9 Saltvik 176 Sottunga 295 Sund 63 Vårdö 427 Åland Uppgifterna erhölls 2001 av Christer Nystedt, Egentliga Finlands Lantmäteribyrå/ ÅLAND. Från hans värden, som innefattar insjöarna, har dragits deras arealer enligt ÅSUB (2006). Åland har en långtgående självstyrelse, inte minst vad gäller fiskeriförvaltningen. Självstyrelsen har också medfört, att nästan alla inre fiskevatten ägs av ålänningar eller landskapet, eftersom det krävs s k åländsk hemortsrätt för köp av vatten. Det åländska fiskets historia Den rika tillgången på skyddade och grunda och därmed förhållandevis näringsrika och varma vatten borgar för en riklig förekomst av fisk och ger även goda möjligheter att utöva fiske med små båtar. Fisket har följaktligen sedan urminnes tid varit en viktig näring och en förutsättning för den tidiga bosättningen. Ursprungligen var det fråga om husbehovsfiske, men fiske för försäljning eller byte mot främst spannmål växte snart fram. Fisket har bedrivits från hemman i eller i omedelbar anslutning till skärgården. Med få undantag har jordbruket varit viktigt för dessa hemman. Generellt kan sägas, att det utgjort huvudnäringen på de stora öarna, medan fisket dominerat på de små längre ut i skärgårdarna. Kopplingen till bondekulturen medförde, att skärgårdsvattnen tidigt upphörde att ses som allmänna och delades upp mellan byar och gårdar, vilket försvårade uppkomsten av ett rent yrkesfiske. Strömmingen var länge den för fisket helt dominerande arten. Den fiskades främst i samband med leken. I äldre tid var notdragning av stor betydelse, men under 1800-talet expanderade fisket med nät strömmingsskötar och kring sekelskiftet 1900 hade det tagit överhanden. Inom skötfisket skedde en förskjutning mot drivfiske på allmänt vatten utanför skärgårdarna, vilket alltså kunde bedrivas även av personer utan egna fiskevatten. Detta förhållande bidrog till ett uppsving för ett egentligt yrkesfiske. Huvuddelen av strömmingen saltades. Hela produktionen fann i regel avsättning, och saltströmming har t o m 1940-talet utgjort Ålands främsta utförselvara. Därefter har den dock i stort sett förlorat sin marknad

8 - 6 - Figur 1. Ålands kommuner.

9 Vid sidan av strömmingen var i äldre tid gädda och abborre viktigast. De fiskades främst med not och ryssjor. Ända sedan medeltiden har de sålts till i första hand Stockholm och levererats dit främst med sumpbåtar, tills Sverige på 1950-talet förbjöd import av levande fisk. Också andra sötvattenarter fiskades liksom flundra (skrubbskädda) och inte minst torsk, som periodvis haft stor betydelse framför allt i det södra havsbandet. Under 1950-talet inträffade några viktiga förändringar i det åländska fisket. I skärgårdarna drabbades gädd- och abborrfisket av en tillbakagång delvis beroende på en minskning av antalet sumpbåtar, men å andra sidan växte siken i betydelse, inte minst tack vare införandet av nylonnät. I detta skede började ålänningarna även fiska lax med drivgarn och linor. Fisket bedrivs dels nära Ålands sydvästra kust, dels till havs. När det gäller strömmingen, utvecklades från slutet av 1950-talet ett betydande havsfiske genom introduktion av tråltekniken, vilken snart i stort sett ersatte skötfisket.mycket rika årsklasser gav under 1980-talet upphov till ett åländskt torskfiske, i skärgårdarna såväl som i centrala Östersjön. Idag är torskförekomsten obetydlig i åländska vatten. Under de allra senaste åren har yrkesfisket genomgått en ny radikal omvandling, vilken behandlas i avsnittet Yrkesfiskets utveckling. För en inträngande beskrivning av det åländska fiskets och fiskarkulturens historia hänvisas till Storå (2003). Ett omfattande husbehovsfiske har alltid pågått parallellt med det kommersiella fisket, och gränserna dem emellan har varit flytande. I äldre tid bedrevs det till stor del med ryssjor, katsor och andra fällor, men under de senaste årtiondena har nät blivit helt dominerande. Efter andra världskriget har fiske med kastspö blivit vanligt och även bildat bas för en ny skärgårdsnäring, fisketurismen, vars utveckling kort beskrivs i avsnittet Fisketurismens utveckling. Förvaltningsdebatten På många håll i världen är fisket i kris; bestånden sviktar, fiskare förlorar sin inkomst och olika intressenter befinner sig i konflikt. Norden utgör härvidlag inget undantag. Den i den internationella debatten vanligaste förklaringen är att förvaltningen misslyckats. Ett ofta återkommande förslag till lösning är att komplettera den centrala statliga förvaltningen med en utövad av lokala intressenter. En sådan lokal fiskeriförvaltning har gamla anor i Sveriges och Finlands skärgårdar men har genom det senaste halvseklets samhällsutveckling och statliga beslut avsevärt förlorat i betydelse. Så har dock inte varit fallet på Åland. Den avvikande utvecklingen på Åland med en fortsatt stark lokal fiskeriförvaltning har främst sin grund i självstyrelsen. Tack vare denna har landskapsregeringen flertalet av de befogenheter som i andra länder ligger på nationell nivå. Vidare har man inte här som i Sverige och övriga Finland tillåtit handredskapsfiske på enskilt vatten och därmed försvagat äganderätten till fiskevattnen. Som tidigare nämnts är en annan konsekvens av självstyrelsen, att nästan alla fiskevatten ägs av ålänningar. Av betydelse i sammanhanget är också skärgårdsfrågornas centrala betydelse i den åländska debatten och politiken. Orsaken till att det här rapporterade projektet startades var att Ålands ovan refererade särdrag bedömdes kunna tillföra den internationella debatten om regional och lokal fiskeriförvaltning intressant information. Så har också skett; den analys av den åländska förvaltningen som gjordes i den första projektrapporten (Neuman & Holmström 2001) har utnyttjats i flera jämförelser med andra förvaltningsmodeller (bl a Sandström m fl 2002, Neuman m fl 2004 och Bruckmeyer & Neuman 2005). Att informera om den åländska modellen är fortfarande i högsta grad aktuellt och ett syfte med föreliggande uppsats vid sidan av att bidraga med faktaunderlag för den åländska förvaltningen

10 Rapportens uppläggning Resultaten redovisas och diskuteras i fem kapitel. Det första behandlar den regionala och lokala förvaltningen och dess rättsliga förutsättningar. I de tre följande beskrivs skärgårdsfisket uppdelat på yrkesfiske, ålänningarnas fritidsfiske och fisketurism, varefter olika intressenters åsikter om fiskemöjligheter, fiskerelaterade konflikter och förvaltning ägnas ett kapitel. I varje kapitel finns en diskussion och en sammanfattning. Uppsatsen avslutas med en diskussion av några för det framtida fisket väsentliga frågor. Material och metoder För en utförligare beskrivning av genomförda undersökningar hänvisas till de tidigare publicerade rapporterna (Neuman & Holmström 2001, 2003, 2004, 2005 och 2006) och information i de resultatredovisande kapitlen, där även materialens kvalitet diskuteras. Materialet, som ligger till grund för rapporteringen, består av statistik och annan information från myndigheter, intervjuer, enkätsvar samt kartor, som till stor del baseras på enkätsvaren (tabell 2). Tabell 2. Genomförda undersökningar. Åsikter om Förvaltning Yrkesfiske Fritidsfiske Fisketurism förvaltningen Information från myndigheter: Fiskeribyrån x x ÅSUB x x x Lantmäteribyrån x Intervjuer x x x x Enkäter till: Yrkesfiskare x x x Fiskelag x x x Fastighetsägare x x x x Turistföretagare x x x Kartor x x x Landskapsregeringens fiskeribyrå har bidragit med data från yrkes- och binäringsfiskarnas loggböcker, uppgifter om sin egen och den lokala fiskeriförvaltningen verksamhet samt allmän information om det åländska fisket. Offentlig statistik har hämtats från Ålands statistik- och utredningsbyrå (ÅSUB). Digitaliserade kartor med bl a ägogränser har ställts till förfogande av Egentliga Finlands Lantmäteribyrå/ÅLAND, som även genomfört vissa ytbeäkningar. Längre intervjuer har genomförts med främst turistföretagare men även yrkesfiskare. Under 2006 gjordes fältintervjuer med fiskande turister i det västliga fjärdsystemet i Fasta Åland (Orrfjärden, Bergöfjärden, Svartsmarafjärden, Ivarskärsfjärden, Pantsarnäsfjärden, Snäcköfjärden och Andersöfjärden ut till Gumholm), vilka inte redovisats i tidigare rapporter. Fiskare i 25 båtar med 56 turister, varav 5 i en guidebåt, intervjuades. Alla fisketurister i området noterades liksom lokala fiskare. Undersökningen genomfördes två dagar före semestersäsongen och två under denna, kring månadsskiftena maj juni respektive juli augusti. Fyra olika enkäter sändes till: a) samtliga registrerade yrkes- och binäringsfiskare b) ordförandena i samtliga fiskelag, d v s de lokala förvaltningarna c) ett slumpmässigt urval av 200 fastighetsägare i varje kommun, i Mariehamn 500 hushåll slumpade ur adressregistret d) ett antal turistföretagare genom Ålands Turistförbund

11 Fastighetsägarenkäten syftade till att belysa ålänningarnas fritidsfiske men även deras åsikter om fiskeriförvaltningen. Den skickades därför även till yrkesfiskarna och fiskelagen. I föreliggande rapport används information, som i tidigare rapporter presenterats som digitaliserade kartor över ägoförhållandena, vattenområden som nyttjas av yrkes respektive turistfiske, hotell och stugbyar samt fiskelagens vattenområden. Undersökningen har pågått under åren 1999 t o m 2006 (tabell 3). I huvudsak har hela programmet genomförts för några kommuner åt gången. Under det sista året insamlades en del material avseende förhållandena år 2005 för hela Åland. Tabell 3. Undersökningsår för de olika kommunerna. Undersökningsår Brändö ) Eckerö ) Finström 2002 Föglö 2003 Geta 2001 Hammarland 2001 Jomala 2003 Kumlinge 2003 Kökar 2001 Lemland 2001 Lumparland 2003 Mariehamn 2004 Saltvik ) Sottunga 2002 Sund 2002 Vårdö ) Fastighetsägarenkäten avser Förvaltningen Äganderätt I det svenska riket skilde man vad gällde ägande- och nyttjanderätt sedan gammalt mellan enskilt och allmänt vatten. Denna distinktion utgör fortfarande grunden för fiskerätten i Sverige och Finland. Huvudregeln är att skärgårdsvattnen är enskilda (figur 1). Deras yttre gräns mot havets allmänna vatten går mellan öar som är längre än 100 m. I Finland inklusive Åland är även vatten utanför dessa öar enskilda ut till 500 m utanför djupkurvan för 2 m. I de fall vatten brutits ut ur samfälligheter är det vanligt att man följt samma princip, d v s vatten runt öar längre än 100 m hör till öns ägare. Ett undantag från huvudregeln utgörs av stora havsfjärdar. Förbinds en fjärd med öppna havet genom ett minst 8 km brett gatt utan större holmar, är dess vatten allmänna in till närheten av större öar enligt ovannämnda regel. Sådana vatten finns i Delet mellan Vårdö och Kumlinge samt i Skiftet i östra delarna av Brändö, Sottunga och Kökar (figur 1). Det finns också andra allmänna skärgårdsvatten, som ursprungligen förklarats som kronoallmänningar. De ligger ofta långt från byar och omger i regel små skoglösa holmar utan privat ägare. Allmänningarna inomskärs kallas idag landskapets allmänna vatten och saknar fastighetsbeteckning. De allmänna vattnen saknar egentlig ägare men ligger under landskapsregeringens förvaltning. De enskilda vattnen är av tre olika slag. Samfällda byavatten var ursprungligen dominerande och är fortfarande vanliga. I dessa äger byns fastigheter delar motsvarande deras mantal. Genom skiften av byavatten, köp eller bosättning på holmar utanför byarnas gränser har vatten med en enda ägare uppkommit. På Åland ägs en del av dessa av landskapet; landskapets enskilda vatten har tillhört gamla kungsgårdar, medföljt donationer eller mark, som i vår tid inköpts för att skapa naturskyddsområden. Det tredje slaget av enskilt ägande är gemensamt ägda enskilda vatten, vilka ägs av ett antal enskilda fastigheter, som inte bildar en by. I lantmäteriets register betecknas de liksom byavattnen som samfällda. Sådana samfälligheter kan ha sitt upphov i att ett antal närboende skärgårdsbor vid bosättningen inte delat vattnen, eller att fastigheter inte delats vid arvsskiften. Orsaker kan i båda fallen vara att man funnit det för svårt att göra en rättvis delning, eller att man ansett att delade vatten blivit för små för rationellt fiske. Kostnader för lantmäteriförrättningen har också verkat avskräckande

12 Fiskerätt På allmänt vatten har medborgare i alla de nordiska länderna rätt till husbehovsfiske. Dessutom får i landskapet bosatta yrkes- och binäringsfiskare bedriva yrkesmässigt fiske. För enskilt vatten, som helt dominerar i skärgårdarna, stadgar landskapslagen om fiske: Fiskerätten i vattenområde tillkommer med nedannämnda undantag områdets ägare. Undantagen har två huvudsyften, nämligen att dels ge obesuttna husbehovs såväl som yrkesfiskare fiskemöjligheter, dels skydda fiskbestånden. Så finns vissa fiskemöjligheter knutna till bosättningen. Inom den kommun man är bosatt i, får man meta samt fiska strömming och vassbuk med nät. Liknande gäller på bynivå. Dessutom gäller för bys samfällda vatten, att den som är bosatt i byn är berättigad till husbehovsfiske, dock med de begränsningar samfälligheten bestämt. Den viktigaste inskränkningen av fiskerätten berör vandringsleder för fisk, t ex sund, bäckar och diken, som utgör viktiga inlopp till innanför liggande vattenområden. För sådana finns flera bestämmelser, som syftar till att ge fisken möjlighet att passera leden. Bl a skall den djupaste delen av ett sund, kungsådran, hållas fri från redskap. Lagen reglerar också vilka redskap och fiskesätt, som är tillåtna och förbjudna. För nät, ryssjor och andra fällor finns bestämmelser om minsta maskstorlek syftande till att förhindra fångst av små fiskar. Fiskbestånden skyddas också med hjälp av minimimått, fredningstider och fredningsområden. Minimimått finns idag för sex arter (lax, öring, gädda, gös, braxen och sik). Den för havet viktigaste fredningstiden avser spinnfiske från strand 15 april till 15 juni, vilken främst syftar till att skydda häckande sjöfågel. I övrigt är det i första hand ägarnas ansvar att freda viktiga lekplatser och vandringsvägar. Förvaltande myndigheter och organisationer Enligt självstyrelselagen har landskapet behörighet i fiskefrågor. Landskapets parlamentariska församling, lagtinget, stiftar alltså lag, och förvaltningen inom detta område sköts av landskapsregeringen. Åland har således en egen fiskelag, som tillkom Landskapsregeringen svarar för flertalet av de funktioner som i Finland och Sverige är uppdelade på nationella och regionala myndigheter. Fiskerifrågorna bereds av fiskeribyrån inom näringsavdelningen, men besluten fattas formellt av landskapsregeringen. Förvaltningen sker i vissa frågor i samarbete med intresseorganisationen Ålands Fiskare r.f. Den lokala förvaltningen sköts av vattenägarna, enskilt eller inom sammanslutningar av delägare i samfällda fiskevatten, vilka ofta är organiserade som s k fiskelag. Nästan alla vattenägare är ålänningar, eftersom det krävs åländsk hemortsrätt för köp av mark och vatten, som dessutom endast bröstarvingar får ärva utan hemortsrätt. Landskapsregeringen Landskapsregeringen arbetar med fiskefrågor på flera olika plan. Gentemot lagtinget bereder den förslag till lagar och förordningar. I förhållande till Europeiska Unionen har den att enligt en särskild landskapslag verkställa unionens gemensamma fiskeripolitik. Denna innebär bl a skyldighet att föra register över fångster, fiskare, fiskefartyg, fiskhandel och vattenbruk. Den kanske viktigaste uppgiften i förhållande till unionen är att utarbeta en strukturplan för fiske och vattenbruk och, efter att den godkänts i Bryssel, verkställa den. Detta innebär inte minst att administrera unionens olika former av fiskeristöd. Landskapsregeringens förhållande till finländska myndigheter är reglerat i självstyrelselagen. När det gäller bl a internationella överenskommelser, är behörigheten delad mellan riket och landskapet, varför riksmyndigheterna måste inhämta lagtingets bifall i frågor, som ligger inom landskapets behörighet

13 Åland har ensamt behörigheten att reglera skärgårdsfisket efter arter, som inte omfattas av EU:s system för fiskekvoter. Detta sker som nämnts genom lagstiftning rörande redskap (främst maskstorlekar), fredningstider och minimimått. Vidare övervakar landskapsregeringen fiskelagens verksamhet, vilken behandlas nedan. Förvaltningen av landskapets enskilda fiskevatten handhas av fiskeribyrån. Fiskerätten upplåts mot lösen av fiskekort. I första hand säljs de till yrkes- och binäringsfiskare bosatta i kommunen, men andra ortsbor får köpa kort för sportfiske. Ålands fiskodling är knuten till fiskeribyrån. Odlingen tillkom främst för att Åland som laxfiskeregion skulle bidra till Östersjöns laxbestånd genom att sätta ut yngel. För att stödja det lokala fisket, inte minst sportfisket, producerar man även havsöring, gädda och sik, som till stor del köps av fiskelag. År 2005 kunde man av denna produktion utplantera ca tvåsomriga och tvååriga laxar, tvåsomriga och tvååriga havsöringar, ensomriga och nykläckta sikar samt nykläckta gäddyngel. En betydande del av produktionen av äldre yngel sker i kassar i havet, vilka sköts av fiskelag. Laxen bekostas av landskapsregeringen, medan övrig fisk i princip produceras på beställning av främst fiskelag. De nykläckta sikarna är dock ett överskottsmaterial, som man sätter ut i egen regi. Så har under de senaste åren också varit fallet med en stor del av öringproduktionen, eftersom efterfrågan minskat. När det gäller gös och ål, som köps från Finland respektive Sverige, samt gäddyngel producerade av några åländska privatpersoner, förmedlar Ålands fiskodling beställningarna och koordinerar utsättningarna. Landskapsregeringen upprätthåller genom fiskeribyrån ett nära samarbete med forskningsinstitutioner i Finland och Sverige. Fiskeristatistiken ställs till riksmyndigheternas, Jord- och skogsbruksministeriet samt Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet, förfogande. Institutet har en fältstation bemannad av en person i Mariehamn, vilken delvis finansieras av landskapsregeringen. Stationens främsta uppgift är att insamla och analysera åldersprover från de kvoterade arterna. Fiskeribyrån har sedan lång tid tillbaka ett nära samarbete med Fiskeriverkets kustlaboratorium i Sverige och Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet vad gäller bl a långtidsövervakning av fiskbestånd i kustområden. Denna sker i s k referensområden, d v s områden utan lokala miljöstörningar, och resultaten används i såväl fiske- som miljöförvaltningen. Detta samarbete har utvidgats, så att det nu omfattar flertalet Östersjöstater inom Coordination Organ for Baltic Reference Areas (COBRA). Två referensområden finns i Ålands skärgård: Finbofjärden i nordväst och ett område söder om Kumlinge i öster. Ett samarbete pågår sedan 1960-talet mellan landskapsregeringen och Åbo Akademis fältstation på Åland Husö biologiska station. Genom årliga avtal finansierar landskapsregeringen specifiserade fiske- och miljöundersökningar av intresse för dess myndighetsutövning. Stationens arbete har sin tyngdpunkt inom miljösektorn, där övergödningen av havet, inkl. fiskodlingarnas miljöeffekter, stått i fokus under senare år. Vattenmiljön skyddas av Vattenlag för landskapet Åland från 1996 och en därpå baserad Vattenförordning för landskapet Åland utfärdad samma år. Flertalet miljöfrågor handläggs av miljövårdsbyrån inom social- och miljöavdelningen. I den mån de berör fisket samråds med fiskeribyrån. Den kanske mest kontroversiella vattenmiljöfrågan, tillståndsgivning för fiskodlingar, handhas av den självständiga myndigheten Ålands miljöprövningsnämnd. Den för fisket viktiga säljaktfrågan sköts liksom andra jaktärenden av skogsbruksbyråns enhet för jakt- och viltvård

14 Ålands Fiskare r.f. Ålands Fiskare medverkar i förvaltningen på flera olika plan. Man bedriver lobbyverksamhet gentemot politikerna och landskapsregeringen. Formellt påverkar man genom att fungera som remissinstans. Andra insatser i förvaltningen regleras genom ett årligt samarbetsavtal med landskapsregeringen. I detta rekommenderas bl a att förbundet skall hjälpa medlemmarna att skriva ansökningar om bidrag i enlighet med strukturplanen för fisket och för fiskevårdsåtgärder. Föreningen arbetar även med att utveckla branschen och företagen verksamma inom fisket med ett lönsamt företagande som grund. Den lokala förvaltningens organisering I byar med oskiftade vatten får markägarna fiska på alla icke fredade vatten, men redskapsinsatsen skall i princip stå i relation till ägarandelen. Det torde dock vara sällsynt, att insatsen i verkligheten regleras på detta sätt. En annan traditionell förvaltningsform, som numera bara förekommer i ett fåtal byar, är rullande skiften. I detta system är vattnen oskiftade men indelade i lika många någorlunda likvärdiga delar som det finns hemman i byn. Man turas om att fiska på de olika delarna ett år i taget för att uppnå rättvisa fiskemöjligheter. Ett stort antal byar har bildat fiskelag enligt stadganden i fiskelagen. Det är landskapsregeringens mål att alla samfällda och många privata vatten skall organiseras på detta sätt. Fiskelaget är en juridisk person, vilken det åligger att inom sitt område så ordna fisket och fiskevattnets vård, att fisk- och kräftstammens fortbestånd icke äventyras. I sådant syfte bör fiskelaget antaga stadgar, som böra underställas landskapsstyrelsens granskning. Fiskelagets viktiga beslut fattas vid dess stämma, där varje delägare har rösträtt efter sin del i vattenområdet, såvida man ej enats om annan ordning. Stämman väljer en styrelse, som har att företräda fiskelaget mot enskild delägare och tredje man. Om fiskelagets vatten upplåts åt andra än ägarna, skall som huvudregel inkomsten efter täckande av lagets utgifter fördelas mellan delägarna efter deras andel i området. Så tycks dock sällan eller aldrig ske, utan dessa medel används för gemensamma ändamål. Som tidigare nämnts är man skyldig att låta bybor, som ej tillhör laget, bedriva husbehovsfiske. Dessa skall erlägga en av laget bestämd skälig avgift för fiskevattnens vård. Bestämmelserna om fiskelagen inskränker sig i huvudsak till deras formella, juridiska funktion. Hur fisket och fiskevården skall skötas stadgas ej. Fiskelagen har alltså, med reservation för att stadgarna skall granskas av landskapsregeringen, stor frihet att förvalta sina vatten. Lagen uppmanar fiskelagen att bilda större fiskevårdssammanslutningar för åstadkommande av ekonomiskt enhetliga fiskeriområden eller centralisering av fisket efter värdefulla arter eller effektivare och enhetligare vård av fiskevatten. Även andra ägare än fiskelag kan vara medlemmar. Privata vattenägare och andra samfälligheter än fiskelag utövar sällan någon annan förvaltning än att förbehålla sig själva och på informella grunder eventuellt ett mindre antal andra personer rätten att fiska. I ungefär femton fall säljer man dock fiskekort; ofta är det då frågan om ägare av uthyrningsstugor. Utarrendering av större vattenområden till yrkesfiskare eller fiskeklubbar, vilket är vanligt i Sverige, förekommer endast i ringa omfattning. De åländska fiskelagen Som fiskelag behandlas här även ett mindre antal andra sammanslutningar, som i praktiken fungerar som sådana men ej har formell status av fiskelag. Några är bysamfälligheter, men även andra konstruktioner finns. Hammaruddakortet, som förvaltar sportfisket i större delen

15 av Jomalas södra vattenområden, är en sammanslutning av privata ägare, några byar samt kommunen och församlingen. I Vårdö samarbetar fem samfällda och två privata områden inom Sandökortet och i Sund Tranviks bysamfällighet med privata vattenägare. I Lappo i Brändö vill vissa av byns vattenägare inte upplåta sina vatten för sportfiske, varför de övriga bildat Lappo Sportfiskevatten AB. I Eckerö har de fyra fiskelagen och en annan samfällighet inrättat ett gemensamt fiskekort för sportfiske, Eckerökortet. Organisationen använder intäkterna för utplantering av fisk och driver även andra aktiviteter, men den är inte att jämföra med ett fiskelag, eftersom de ingående fiskelagen har egen verksamhet. Ett liknande arrangemang finns för Kökar, Kökar storkort. I den åländska skärgården finns bara två fiskevårdssammanslutningar. I Södra Marsunds fiskevårdsförening i Hammarland ingår fyra fiskelag, tre lägenheter samt landskapet som ägare av andelar i tre byar. Dessa fiskelag bedriver ingen egen verksamhet. I Lumparland finns Lumpobys fiskevårdssammanslutning, som bildats av sex fastigheter med skiftade vatten. I praktiken är detta att se som ett fiskelag, men man kunde inte bilda ett sådant genom att en av byns vattenägare inte ville delta. Det är normalt gamla bysamfälligheter, som bildat fiskelag. Detta innebär att flertalet fiskelags vatten ligger nära byarna, där man bl a beroende på det ofta stora antalet ägare inte funnit det meningsfullt att skifta vattnen utan behållit och formaliserat den gamla gemensamma förvaltningen. Där bosättning skett längre ut i skärgården har befolkningen, som ju där sällan bott i större byar, skaffat egna vatten, privata eller ägda av mindre samfälligheter, ofta familjebaserade. I alla kommuner, Mariehamn som saknar fiskelag undantagen, förvaltas en stor del av vattnen närmast större byar av fiskelag. Deras andel av kommunens totala areal enskilda vatten varierar dock mycket mellan kommunerna, främst beroende på storleken av skärgårdar med bosättningar; där sådana skärgårdar är små, tenderar andelen fiskelagsvatten att bli hög. I nio kommuner överstiger den hälften. Särskilt hög är den i Kumlinge, Kökar, Lumparland, Jomala, Finström, Eckerö samt Hammarland, om man undantar Signilskären (figur 1), medan Sund och Geta inte ligger så långt över 50%. Flertalet av dessa kommuner har rätt små skärgårdar. Kökar och Kumlinge har dock mycket stora, men dessa har i stort sett alltid varit obebodda, varför det inte heller där funnits något starkt motiv att skifta vattnen. Bland kommunerna med låg andel fiskelagsvatten har Vårdö, Saltvik, Lemland, Sottunga och Brändö stora men till stor del, åtminstone tidigare, bebodda skärgårdar, som sträcker sig långt från de större landen med deras byar. Föglö visar en mer svårtolkad bild. I norr är skärgården bebodd och har bara ett fiskelag, medan den i söder är obebodd men ändå med liten andel fiskelagsvatten. Kring de centrala huvudöarna är andelen vatten förvaltade av fiskelag större men dock mindre än i andra kommuner. Sammanlagt fanns de studerade åren 87 aktiva fiskelag eller liknande sammanslutningar (tabell 4), varav sex bara förvaltar insjöar; några har vatten i både hav och sjöar. Efter undersökningen har ytterligare några fiskelag bildats. De enskilda fiskelagen i kommunerna på Fasta Åland förvaltar små vatten, eftersom vattenarealerna är små, och byarna ligger relativt tätt. Antalet fiskelag per kommun är i regel högt. Fiskelagen i Lemland, Lumparland, Föglö och Vårdö har också i regel små vatten. Fiskelag med stora vatten finns främst i Kökar, Kumlinge och Eckerö. Med hjälp av enkäten till fastighetsägare kan man uppskatta hur stor andel av kommunernas fastighetsägare, som har del i vatten förvaltade av fiskelag. Den första varianten av enkäten, som användes för Geta, Hammarland, Kökar och Lemland, ger dock inte information om detta. Andelen varierar mycket mellan kommunerna. I Kumlinge låg den nära 70% och i Brändö och

16 Tabell 4. Fiskelagens verksamhet. Under- Antal Antal Antal som Antal med sökningsår fiskelag 1) kort Intäkter satt ut fisk fredningar Brändö Eckerö ) Finström Föglö Geta > Hammarland ) Jomala ) >709 6) Kumlinge Kökar Lemland > Lumparland ) > Mariehamn Saltvik ) ) 5 3 Sottunga Sund >245 > Vårdö >348 > Åland 81 >15399 > ) Innefattar ett fåtal andra samfälligheter, som fungerar som fiskelag. Tabellen redovisar endast organisationer som förvaltade områden i havet under respektive undersökningsår. 2) Innefattar inte samarbetsformen Eckerökortet se texten. 3) Fyra av dessa bedriver sin verksamhet inom Marsunds fiskevårdsförening. 4) Innefattar sammanslutningen Hammaruddakortet. 5) Innefattar Lumpobys fiskevårdssammanslutning. 6) Dessutom utarrenderade ett fiskelag 30 lotter. 7) Ett fiskelag, som stod för ca hälften av intäkterna, arrenderade endast ut lotter. Eckerö kring 60%, medan andelen i övriga kommuner inte översteg 40%; Föglö, Sottunga, Jomala och Vårdö nådde inte ens 30% (tabell 5). I huvudsak har kommuner med en hög andel vatten förvaltade av fiskelag också en hög andel delägare i sådana vatten och vice versa. Att siffrorna är låga för Jomala och Finström, trots att större delen av vattnen hör till fiskelag, förklaras åtminstone delvis av att relativt få där äger vatten i någon form. Siffran för Mariehamn, 16%, är inte jämförbar med övriga; de tillfrågade har inte valts ur fastighetsregistret utan ur stadens adressregister. Då siffran dessutom gäller ägande i andra kommuner, får den betraktas som relativt hög. Tabell 5. Andelen (%) fastighetsägare som ingår i fiskelag. Brändö 62 Eckerö 58 Finström 35 Föglö 19 Jomala 28 Kumlinge 68 Lumparland 30 Mariehamn 1) 16 Saltvik 40 Sottunga 23 Sund 34 Vårdö 26 1) Urvalet avser inte fastighetsägare utan i Mariehamn bosatta, som inte fiskar i staden. Fiskelagens verksamhet Flertalet fiskelag säljer fiskekort. Oftast står kort för spöfiske under en dag eller upp till en vecka, vilka främst köps av turister, för de största intäkterna. Fisketurismen behandlas vidare nedan i ett speciellt kapitel. Sommargäster, som inte är vattenägare, löser ofta årskort med rätt till fiske med ett begränsat antal nät. De som fiskar yrkesmässigt köper i många fall också sådana kort. Speciella, dyrare kort finns också ibland för yrkesfisket. Några fiskelag arrenderar ut lotter, d v s särskilt givande fiskeplatser. I många fiskelag måste delägarna själva lösa kort, men ofta får de fiska fritt. I några fall har man även andra inkomster, t ex från båtplatser och upplåtelse av plats för fiskodling

17 Fiskelagens samlade intäkter har beräknats till drygt euro (tabell 4). Siffran baserar sig på ordförandenas uppgifter för det år kommunen ifråga undersöktes, d v s från 1999 t o m Kommunerna med störst intäkter, Brändö och Eckerö, studerades Om man antar att deras intäkter ökat något och beaktar, att några fiskelag inte lämnat uppgifter, kan fiskelagens samlade intäkter uppskattas vara av storleksordningen euro per år. Fiskelagen i Brändö hade överlägset störst intäkter med Eckerö på en klar andraplats; tillsammans stod de för ca euro eller mer än 40% av fiskelagens samlade inkomster. Andra kommuner med intäkter över euro var Finström, Hammarland, Jomala, Kumlinge, Geta och Lemland. De allra flesta fiskelag 64 av 81 använde största delen av sina intäkter till att köpa fiskyngel för utplantering (tabell 4). Sund och Finström utgör undantag, där endast ett av fem respektive tre av åtta fiskelag satte ut fisk. Flertalet yngel köps från Ålands fiskodling (se avsnittet Landskapsregeringen ovan). År 2005 beställde fiskelagen gädda, öring, sik, gös och ål. Ser man till antalet yngel (tabell 6), dominerade gäddan stort med 2,2 miljoner. Dessa är dock nykläckta och är därmed billiga och har låg överlevnad i naturen jämfört med de andra arterna; siken och gösen har hållits en sommar i odling och öringen 1 + (två somrar) eller två år, medan ålen är några år gammal. Nästan hälften av gäddynglen producerades av två privatpersoner. Flera fiskelag medverkar i produktionen av öring, sik och lax genom att sköta präglingskassar i sina vatten. Fisken hålls i dessa en längre tid före utsättningen för att präglas till området och därigenom kunna fångas i närheten som vuxen. Fiskelagen köper fisken, medan Ålands fiskodling håller med utrustning och foder. Gädda sattes ut i alla kommuner utom Sottunga och sik i alla utom Föglö, Kökar, Sottunga och Vårdö. Relativt få fiskelag köpte öring, vilket förklaras av att återfångsterna varit låga under senare år; tidigare översteg beställningarna odlingens kapacitet. Det bör noteras, att också privatpersoner och andra organisationer än fiskelag sätter ut fisk (tabell 6). Tabell 6. Fiskelagens beställningar av fiskyngel Öring Gädda Tvåsomrig Tvåårig Sik Gös Ål Brändö Eckerö Finström Föglö Geta Hammarland Jomala Kumlinge Kökar Lemland Lumparland Saltvik Sottunga Sund Vårdö Summa Övriga

18 Fyra av tio fiskelag tillämpade olika typer av fredningar. Den vanligaste är att förbjuda fiske i några av gäddans och abborrens lekvikar under lektiden på våren. I Kumlinge, Sottunga (endast ett fiskelag), Hammarland, Brändö och Kökar har flertalet fiskelag någon fredning (tabell 4), medan sådana helt saknades i Lemland, Sund och Vårdö. Vård av lekplatser och vandringsvägar genom muddringar för att motverka landhöjning och igenväxning förekommer också. Vid sidan av fiskevården bekostar man även arbeten, som kan underlätta fisket. Att möjliggöra båttrafik är t ex ofta ett syfte med muddringarna, och man bygger och underhåller även bryggor och vägar. Medlemmarnas engagement i fiskelagen kan belysas med hjälp av enkäten till fastighetsägare, där man tillfrågas om man deltar i möten årligen, någon gång eller aldrig. En summering av alla svar indikerar ett lågt engagement; två tredjedelar (66%) deltar aldrig, 18% någon gång och 16% årligen. Brändö och Saltvik avvek tydligt genom ett högre engagement. I Brändö deltog 29% någon gång och 39% årligen; motsvarande siffror för Saltvik var 25 respektive 20. Andelen, som aldrig deltar, var högst i Sottunga och Kumlinge med 79 respektive 75%. Diskussion Informationen om fiskelagen baseras till största delen på enkäter till deras ordföranden. De allra flesta har besvarat dessa, men informationen om antalet sålda kort och intäkterna har i många fall varit ofullständig. Den åländska fiskeriförvaltningen har speciella förutsättningar genom landskapsregeringens befogenhet att självständigt reglera kust- och skärgårdsfisket, den starka dominansen för lokalt ägande av fiskevattnen och avsaknaden av fritt handredskapsfiske. Detta har medfört, att fisket i skärgårdarna i flera avseenden förvaltas bättre än vad fallet är i Sverige och Finland (Neuman & Holmström 2001, Sandström m fl 2002). Så är t ex yrkes- och binäringsfiskarnas möjligheter att få tillgång till fiskevatten jämförelsevis goda och fisketurismen väl utvecklad. Konflikter med anknytning till förvaltningen är inte särskilt vanliga eller intensiva. Framför allt gäller det avsaknaden av den i svenska och finländska skärgårdar djupgående konflikt mellan vattenägare och spöfiskare som orsakats av det fria handredskapsfisket och som starkt minskat engagemanget i den lokala fiskeriförvaltningen. Konflikter och olika intressenters åsikter om förvaltningen behandlas närmare i kapitlet Intressenternas åsikter om förvaltningen. En allvarlig svaghet i de åländska lokalförvaltningarnas verksamhet är att den utövas med bristfällig information om de förvaltade fiskbestånden. Därmed saknas i stort sett saklig grund för såväl utplanteringar av yngel som fredningar. Någon uppföljning av åtgärdernas effektivitet och konsekvenser sker inte heller. Om man bortser från öring, där naturlig fortplantning saknas på Åland, kan det inte uteslutas att utbytet av utplanteringarna är litet. Om de skulle fungera som avsett, finns å andra sidan risk att de stör den naturliga genetiska variationen, även om man använder lokal föräldrafisk (Laikre m fl 2002 och 2005). I Sverige är forskarnas och myndigheternas inställning till utplantering av fisk idag ytterst restriktiv, om arten i fråga kan fortplanta sig naturligt i området. Som ovan nämnts saknas oftast information för att motivera fredningar, vilka i regel avser lekområden. Dessutom visade det sig i en förstudie genomförd inom projektet (Neuman & Holmström 2003), att det inte är ovanligt att man fredat områden av lågt värde. Fredningar kostar inget att genomföra men kan hämma fisket, inte minst det yrkesmässiga

19 Skärgårdsvattnen är i huvudsak enskilda och ägs av samfälligheter, privatpersoner eller landskapet. På enskilt vatten har ägarna ensamma rätten till fisket, även med kastspö, med vissa undantag för bl a bofastas husbehovsfiske. Åland har genom sin självstyrelse ensamt rätten att reglera skärgårdsfisket efter arter, som inte omfattas av EU:s kvotsystem, vilket sker med hjälp av landskapsregeringens fiskeribyrå. Fiskeribyrån odlar yngel av lax, öring, gädda och sik för utplantering. Det stora flertalet yrkes- och binäringsfiskare är organiserade inom Ålands Fiskare r.f. I havet är ett åttiotal formaliserade lokala förvaltningar verksamma, varav det stora flertalet utgörs av bysamfälligheter organiserade som fiskelag. I nio av Ålands sexton kommuner förvaltar fiskelag och liknande sammanslutningar mer än hälften av vattnen. Särskilt hög är andelen i Kumlinge, Kökar, Lumparland, Jomala, Finström och Eckerö. Den är låg i Vårdö, Föglö, Saltvik, Lemland och Sottunga samt i Mariehamn, som saknar fiskelag. Flertalet fiskelag säljer fiskekort för sammanlagt ca euro per år. Åtta av tio fiskelag sätter ut fiskyngel och fyra av tio tillämpar olika fredningar

20 Yrkesfisket Yrkesfiskets utveckling Det åländska yrkes- och binäringsfisket har förändrats starkt under senare år. Under 1900-talets senare del stod havsfisket efter strömming, lax, torsk och vassbuk för de klart största fångsterna och intäkterna. Under de senaste åren har dock dessa fisken starkt gått tillbaka, medan övriga arter, fjällfisk, som helt fångas i kustfisket, givit tämligen stabila intäkter (figur 2). Med kustfiske avses fiske i skärgården och ut till en linje fyra sjömil utanför baslinjen, som förbinder de yttersta öarna och uddarna. Detta fiske har alltså vuxit avsevärt i relativ betydelse; år 2000 gav övriga arter hälften så stora intäkter som havsfisket och år 2005 drygt 20% större (ÅSUB 2004 och 2006). Utvecklingen blir ännu tydligare, när man beaktar fiskarnas egen förädling och direktförsäljning, som ej syns i statistiken. Under de allra senaste åren har den omsatt allt mer betydande belopp vad avser fileterad fjällfisk (Fredrik Lundberg, Ålands Fiskare r.f.). Går man längre tillbaka i tiden, har havsfiskets nedgång varit än mer dramatisk. Under tioårsperioden före 1989, då förstahandsvärdet för strömming plus vassbuk började minska påtagligt, låg det årligen mellan 4 och 6 miljoner euro i 2003 års penningvärde (ÅSUB 2004), medan det år 2005 stannade vid (ÅSUB 2006). Utvecklingen har medfört, att antalet havsfiskare avsevärt minskat liksom att förhållandet mellan yrkes-och binäringsfiskare förändrats till de förras nackdel; havsfiskarna är yrkesfiskare, medan en stor del av kustfiskarna är binäringsfiskare. Figur 2. Yrkesfiskets avkastning år