Kung Valdemars segelled

Transkript

1 Kung Valdemars segelled Kung Valdemars Jordebok Det danska itinerariet, på-träffades av forskningsresanden och boksamlaren Johan Gabriel Sparfvenfeldt på 1680-talet inbunden med diverse andra dokument i den danske kung Valdemars II Sejrs jordebok från omkring Boken delades, kanske av Sparfvenfeldt; och efter många turer och ett par hundra år fördes delarna tillsammans och hamnade på Kungl.Biblioteket i Stockholm överlämnades den i samlat skick till danska riksarkivet. En fotokopia finns kvar på KB. Forskningen kring själva jordeboken har varit mest intensiv i Danmark medan forskare i Sverige och Finland mest intresserat sig för itinerariet. I Sverige kom en god översättning från latinet till svenska för sträckan Utlängan Arholma 1936 av Axel Härlin följdes den upp med hela sträckan Utlängan Arholma Porkala Reval. Det visar sig att många av de namngiv-na platserna har samma namn idag. Osäkerhet gäller vissa platser på det småländska och upp-ländska fastlandet. Långa sträckor stämmer väl med nuvarande lotsleder på moderna sjökort. Itinarariet och forskningen Itinerarium kommer av latinets itineris = resa och kan översättas med färdbok eller just seg-lingsbeskrivning. Seglingsbeskrivningen ingår med två och en halv sida i en medeltidsurkund på 153 blad, en avskrift på latin. Den fick i samband med flera disputationer i Lund vid mitten av 1700-talet beteckningen Kung Valdemars jordebok. Beskrivningen har av vissa forskare daterats till omkr och av andra efter jordeboken till 1230-talet. Kung Valdemar regerade över ett stort danskt välde på talet. Från maktcentrum i Danmark, som då inkluderade Blekinge var det långt till de avlägsna kolonierna i nuvarande Estland gjorde Kung Valdemar ett korståg till Estland med 1200 fartyg och man ombord. I det blodiga Vol-merslaget där esternas besegrades fick kungen som ett järtecken från skyn den danska nations-flaggan Dannebrogen. Utom det danska itinerariet finns i Kung Valdemars jordebok också en beskrivning som går från Ribe på Danmarks västkust till Akka vid medelhavets ostligaste kust. Den texten utgår från Adam av Bremen och bör alltså vara från 1000-talets slut. Den danske kung Valdemars tid var 1200-talet högmedeltiden med Europas katedraler, Marco Polos fantastiska resa landvägen till Kina och i Norden seglades nya båttyper längs Östersjöns kuster efter en beskrivning sjövägen från Danmark till Estland. Perioden kan också ifrån ett mellaneuropeiskt perspektiv betecknas som "missionstiden". Beskrivningen ger korthugget uppgifter om 101 platser från Utlängan vid Blekinges SÖ hörn utefter den svenska östersjökusten huvudsakligen inomskärs upp till Arholma, sedan genom Ålands och Finlands södra skärgård till Porkala och över Finska viken till Reval/Tallin; 79 platser i Sverige, 18 i Finland och 4 i Estland. Tre av platserna är städer/tätorter:

2 Kalmar, Stockholm och Reval, 58 är öar och resten är sund, halvöar, vikar och bukter och en fjärd. De flesta platser anges som avgångs- resp. ankomstplats och avståndet däremellan anges med det medeltida distansmåttet till sjöss, veckosjö (ukaesio). Ordet kan härledas från "vika sig" dvs när ett roddarlag behöver vila inför nästa etapp. Veckosjö är därför inte ett längdmått utan ett mått på arbetet. Uttrycket omvandlat till sjömil varierar därför i de nordiska länderna. Innebörden av en veckosjö blir beroende av roddarlagets kondition, fartygstyp, nedlastning, vind-och strömförhållanden. En veckosjö blir därför ungefär fyra sjömil. Ett ex.: Från Utlängan till Kalmar 10 veckosjöar. Det är det längsta angivna avståndet. Kortast avstånd eller inga alls ges i Stockolms mellersta skärgård. Det kan tolkas så att en veckosjö är en lämplig roddsträcka utan avlösning och att det är lätt att hitta finna plats för avlösning och vila, dvs här är det lämpligt att ro. Det finns också andra längre beskrivningar med nautisk innebörd: Och märkas bör, att från Arholma till Lemböte kursen leder mitt emellan öster och norr, och att man, om vinden står gynnsam från väster, kan segla i rät linje från Arholma till Hangö. Med rätt båt gäller detta fortfarande! De angivna platserna i itinerariet kan vara platser med "kända män" som kunde ledsaga skeppen genom skärgårdens farvatten. Det är troligt att det fanns ett slags lotsar i skärgården redan under medeltiden I beskrivningen ges inte bara anvisningar om kursen utan också förslag på färdväg efter olika vindförhållanden. Hela sträckan Utlängan-Reval är ung. 525 sjömil (1 sjömil = 1,85 km) och kan ta två till tre veckor med en fart på 3 knop och natthamn ca 12 tim./dygn, vilket var vanligt under medeltiden. Maten lagades iland och det tog tid. Dessutom kunde dåligt väder förlänga restiden avsevärt. Förflyttningen genom skärgård tog längre tid jämfört med färden över öppet hav, men den gav bättre skydd mot dåligt väder, man kunde söka natthamn och vila och risken för överfall var liten. Man har anledning att utifrån den kortfattades beskrivningen ställa sig vissa frågor: - Hur daterar man seglingsbeskrivningen? - Vilka fartygstyper användes? - Hur drevs de, rodd eller segling? - Vad har transporterats, soldater, ämbetsmän, varor? - Finns särskilda omlastningsplatser? - Borde vissa platser, fientliga, undvikas? - Varför startar man vid Utlängan? - Och varför är inte återresan beskriven? Forskningen Den forskning som bedrivits under 1900-talet besvarar en del av frågorna på följande sätt:

3 - Skälet till att itinerariet startar vid Utlängan kan bero på att Åhus, väster om Utlängan var en naturlig utfartshamn för en transitoväg från Danmark gm Skåne. Beskrevs inte återresan därför att man tog samma väg tillbaka? - Vissa fientliga platser och farliga färdvägar undveks. Så t.ex. öppet hav och därför också Gotland och östra Östersjökusten, som var känt för sjöröveri. - De angivna platserna är någorlunda trygga ankringshamnar. Färdvägen går längs svenska kusten nära kända platser, som använts som kungshamnar. Sveriges holme (en liten ö öster om och nära Stockholm) och Kungshamn nära Runnö i Kalmarsund är sådana kungshamnar. Vissa platser kan också ha fungerat för lastning, lossning och proviantering. Andra kan ha haft förbindelser med viktiga platser längre in i landet. - Topografiska förhållanden längs leden och skeppsbyggnadstekniken då tyder på att leden är bäst lämpad för rodd och segling och transport av personal. Den var då inte i första hand avsedd för organiserad handelssjöfart. - Det är mycket troligt att leden har ett äldre ursprung och använts redan under vikingatid. Fornlämningar, lämningar efter permanenta och tillfälliga boplat-ser, sentida lotshemman och lotsplatser vittnar om detta. Det fanns under tidig medeltid tillgång till lotsar i den svårnavigerade svenska skärgården. - Dateringen av seglingsbeskrivningen är inte självklar. De två itinerarierna kan förklaras så, att kung Valdemars erövring av Estland uppfattats som en lika god gärning som de tidigare europeiska korstågen. Enligt finländsk forskning speglar itinerariet franciskanermunkarnas missionsverksamhet och att franciskanerna skulle ha skrivit ned hela kung Valdemars Jordebok. I Östersjöområdet var de tvungna att förflytta sig till sjöss och blev väl förtrogna med skärgård och hav. På flera platser uppfördes kapell, av vilka lämningar finns kvar framför allt i Finland, t.ex. vid Kökar. - Andra årtal att räkna med är Kalmar som skriftligt omtalas redan på 1000-talet och med stadsprivilegier från ca Reval, i itinerariet kallad Revelsburg (raeuvelburg) 1237 och Stockholm Itinerariet och övriga dokument i Kung Valdemars Jordebok behöver inte ha tillkommit samtidigt. Trots mycken forskning är bilden inte klar. Bertil Hedenstierna har i en artikel 1990 Vilse i 1200-talets lotsleder beskrivit forskningsläget "Det återstår likväl mycken forskning med lyckosamma resultat och fynd av skiftande slag som jordanalyser, fornlämningar, fastebrev, tillfällig skriftväxling i in- och utlandet samt omtolkningar av den äldre historien innan dunklet kring Valdemar Sejrs seglingsbeskrivning kan klarna". Båtar och navigation Under 1200-talet var lodet sannolikt det enda kända nautiska instrumentet ombord. Kompas-sen var visserligen uppfunnen och i bruk i Medelhavet men inte allmän i Östersjön. Sjökort kom först i slutet av

4 1600-talet. Det enda dokument som beskrev den här kusten är Itinerariet och hur allmänt känt detta var vet vi inte. Inte heller denna beskrivning är tillräcklig för att man skulle kunna förflytta sig i skärgården eller angöra en obekant hamn. Även om kasar, kummel, båkar och topografiska sjömärken som åmynningar, öar, berg fanns så var s.k."kän-da män" dvs en kunnig vägvisare ombord nödvändigt. Liksom idag kunde man ta reda på riktningen mot land genom att observera fågelsträck, havets färg och skiftningar, dofter från land av eldar, djur, backtimjan, lövsprickning. Dofter är som starkast när sikten är som sämst dvs i dimma, regn och nattetid. Ljud av strandsvall, bränningar, människor och djur förs också långt ut till havs. Molnformationer och dyningar är kända tecken för alla seglare. Medeltiden var en ovanligt kall period och vädret till havs var dimmigt och rått. Förhärskande vindar var sydväst till väst. Man seglade vid förliga vindar och rodde i motvind. Klart man undvek öppet hav! Man kunde enligt beskrivningen på vissa kuststräckor också välja mellan inomskärseller utomskärsled. För att förstå färderna och navigationen måste man veta något om medeltida båtar. Det fanns som idag båtar för olika ändamål, inte bara handelsfartyget Koggen, som vi väl gärna förknip-par med medeltiden. Den spetsgattade vikingatida båttypen med höga stävar och ett enkelt råsegel levde kvar. Styråran ersattes under medeltiden med ett roder (ex. båt nr 3 av Helgeands-fynden, Helga Holm). Av fartygstyperna förekom i tidig medeltid bussen, ett klinkbyggt litet fartyg ( ex. Galtabäcksbåten och Falsterboskeppet ). Efter denna kom byrdingen, en bred ganska kort klinkbyggd båt med stävroder och bogspröt. ( ex. Kalmar 1 i Kalmarfynden). Den förde råsegel med brassar, boliner och revsejsingar i seglet och tog mans besättning. Koggen utvecklades i slutet av medeltiden på frisiskt område. Den fick stor betydelse i medeltidens hansahandel. Koggen var flatbottnad med klinkbyggd botten och kravellbyggda bordsidor, från början enmastad, senare två-eller tremastad. Den var ett kraftigt fartyg med högt skrov och rak, fallande akter. Under senmedeltid utvecklades ännu fler båttyper, men vi nöjer oss med dessa. Projektet Valdemars segelled Kung Valdemars segelled blev den röda tråden och namnet på det kulturhistoriska turistpro-jekt som drevs mellan Blekinge, Kalmar, Östergötlands och Sörmlands län, Åland, Finland och Estland under talet. Leden har ju aldrig slutat att fungera, dess historia har bara fallit i glömska. Vi försökte väcka den till liv igen och passa in den i 1990-talet - en resa i tid och rum. Vi ville göra leden till ett begrepp för skärgårdsturister på samma sätt som Kungsleden i Norrland är det för fjällvandrare. Tanken var att alla kommuner och län där leden går fram tar ansvaret för de mest intressanta kulturminnena längs leden, både vård och information. Urva-let av sevärdheter gjordes brett, inte bara

5 medeltida minnen. Här ryms allt från stenåldersbo-platser, labyrinter, tomtningar, fiskelägen o.a. lämningar, men också byar, slott och industrier. Projektet var egentligen flera. Här på Åland fanns ett parallellprojekt med vikingatida leder, franciskanernas klosterbyggen mm. I Kalmar firade vi år årsjubileet av unionen mellan de tre nordiska länderna med en sjöfestival och museifartyg vid kaj eller på Kalmarsund under ett veckoslut i juni. Inför det evenemanget tryckte vid en broschyr, som finns för den som vill ha. Liknande trycksaker fanns iför andra områden längs leden anordnades årets kultureskaderseglats av Svenska Kryssarklubben i samarbete med Ålands och Stockholms läns museer i Kung Valdemars kölvatten. Flera delprojekt genomfördes också i samarbete mellan länen och Svenska Turistföreningens gästhamnar resp. Smålands-kustens sjöfartsmuseer. För att stötta skärgårdsföretag utgick EU-medel till service, boende och kommunikationer längs den svenska skärgården. Till invigningen kom den bok, som jag redan angett som referens, Kung Valdemars segelled, med bidrag från Sverige, Finland, Åland och Estland. Invigningen skedde med olika aktiviteter i alla länderna samtidigt under tiden juni Avslutning Leden lever! Den har funnits där länge och varit med om mycket: krig och fred, den nordiska unionens uppgång och fall, den svenska stormaktstidens örlogsmän seglade den. Även skutor-na vid 1800-talets slut liksom oljetankers och fritidsbåtar idag seglar här. För några dagar sedan besökte jag Idö, ett fiskeläge och f.d. lotsplats utanför Västervik. Lotsplatsen är nedlagd men hamnen är full av båtar och lunchen intar man med vid utsikt över leden och övernattar i stuga i fiskehamnen. Referenser: Kung Valdemars segelled från 1995, ffa artiklar av Henrik Breide; Itinerariet, Carl-Olof Cederlund; Möte mellan forskning och turism; Sibylla Haasum, Medeltida seglatser; Kenneth Gustavsson, Kökar. Peter Norman; Medeltida utskärsfiske 1993 samt publikationer i Det historiska Östersjö-projektet Clash or Compromise, ffa Nils Blomkvists artikel 1998, The Europeanisation of the Baltic Sea Area Årsboken Kalmar län 2005, tema skärgård Länsstyrelsen i Kalmar län: Meddelande 2004:1 Skärgårdsmönster.