Fastigheter med kulturskydd. Kulturhistoriska byggnader i offentligt fastighetsföretagande Konsekvenser och möjligheter

Transkript

1 Utveckling av Fastighetsföretagande i Offentlig Sektor Fastigheter med kulturskydd Kulturhistoriska byggnader i offentligt fastighetsföretagande Konsekvenser och möjligheter

2 Svenska Kommunförbundet 1997 Adress: STOCKHOLM, tfn E-post: Webbplats: ISBN: Text: Leif Sundsvik Illustrationer: Pe-Ge Gillinge Form & produktion: Björn C Hårdstedt och Per Mellberg/P&DeSIGN Omslagsfoto: Cedergrenska tornet, Danderyd (B. Hårdstedt) Tryck: Katarina Tryck AB, Stockholm Distributör: Endast elektroniskt dokument

3 Förord Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Försvaret, Svenska Kyrkans Församlings- och Pastoratsförbund och Statens Fastighetsverk bedriver tillsammans med Byggforskningsrådet sedan några år ett gemensamt utvecklingssamarbete med syftet att kraftsamla och samfinansiera utvecklingsprojekt av gemensamt intresse. Utvecklingssamarbetet kallas Utveckling av Fastighetsföretagande inom Offentlig Sektor (U.F.O.S.). Deltagarna i U.F.O.S.- samarbetet representerar tillsammans ca 90 miljoner kvadratmeter förvaltad lokalarea. Den här rapporten syftar till att öka kunskaperna om de ekonomiska och organisatoriska konsekvenser som kulturhistorisk bebyggelse får för det offentliga fastighetsföretagandet. För byggnader och anläggningar som blir föremål för byggnadsminnesklassning gäller vissa speciella lagar och förordningar som påverkar ägandet och förvaltningen. Skriften ger råd och anvisningar om hur man som förvaltare kan påverka kostnaderna för förvaltningen av kulturobjekt. Detta kan bl a ske genom en aktiv medverkan vid utformningen av de skyddsföreskrifter och vårdprogram som upprättas för de lagskyddade kulturobjekten, och genom en klok uppläggning av objektens förvaltning, drift och underhåll. Skriften förmedlar praktiska kunskaper om hur man som förvaltare av ett lagskyddat objekt kan göra systematiska analyser av den påverkan som lagskyddet ger och utifrån denna analys besluta om förvaltningens uppläggning och genomförande. Dessutom visas genom praktikfall och en praktisk vägledning hur man kan utnyttja samhällets ekonomiska stöd för att täcka delar av de kulturhistoriska överkostnader som kan uppstå då förvaltningen gäller kulturskyddad bebyggelse som inte är statlig egendom. Utredningsarbetet har utförts på uppdrag av U.F.O.S., med Björn Gustavsson, Svenska Kyrkans Församlings- och Pastoratsförbund som projektledare. Samordningen med övriga U.F.O.S.-projekt har utförts av Ulf Sandgren. Utredare och textförfattare är Leif Sundsvik, Sundsvik Konsult AB, Eksjö. Stockholm i augusti 1997

4 Innehåll Förord...3 Sammanfattning Vårda vårt kulturarv en angelägenhet för hela svenska folket Fler byggnader kommer att skyddas Ett kostnadseffektivt kulturbevarande Checklista för beräkning av kulturhistoriska särkostnader Slutsatser om kulturhistoriskt bevarande och dess ekonomiska konsekvenser Litteraturförteckning Bilaga 1. Lagtexter...91 Lag (1988:950) om kulturminnen m m...91 Förordning (1988:1188) om kulturminnen m m Förordning (1988:1229) om statliga byggnadsminnen m m Bilaga 2. Exempel på hur ett bidragsärende kan genomföras

5 Sammanfattning Bland Sveriges offentligt ägda fastigheter finns ett stort antal objekt som är så kulturhistoriskt intressanta att de är lagskyddade. Lagskyddets idé är att säkerställa att objekten, så långt det är möjligt, bibehålls i oförändrat skick. Genom bevarandet blir de en del av vårt gemensamma kulturarv, till glädje för nuvarande och kommande generationer. Att vårda och bevara de historiska byggnaderna och miljöerna runt dem är föremål för ett ökande intresse, som tyvärr sammanfaller med en period av svag offentlig ekonomi. Att förvaltningsinsatserna måste prioriteras också från ekonomiska utgångspunkter blir i det läget också fortsättningsvis en nödvändighet. Reglerna för bevarandet finns redovisade i de skyddsföreskrifter som utfärdas för varje enskilt objekt. Vid förvaltningen av dessa objekt måste speciella krav ställas på förvaltningspersonalen. Ett första krav är att personalen känner till de lagar och statliga förordningar som reglerar kulturbevarandet, samt det hänsynstagande till objektets speciella kulturhistoriska kvaliteter som blir följden av att förvaltningen måste anpassas till de upprättade skyddsföreskrifterna. I kapitel 1 redovisas de politiska mål och ambitioner som ligger bakom det lagskydd som gäller för den bevarandevärda svenska kulturbebyggelsen. I kapitlet redovisas också hur kulturmiljöarbetet inom bebyggelsevården är organiserat och vilka lagar som gäller. I kapitel 2 redovisas hur många offentliga byggnader av olika kategorier som idag är skyddade av Kulturminneslagen och Plan- och Bygglagen. Avsnittet avslutas med en uppskattning av i vilken omfattning antalet förväntas öka. Ett andra krav är att förvaltningspersonalen måste ha förmåga att analysera de speciella krav på den tekniska förvaltningen som blir följden av kulturbeva- Förvaltaren bör göra en systematisk analys av den påverkan som lagskyddet ger.

6 randet, samt dess effekter på objektets ekonomi. Förvaltningen av ett kulturobjekt kan innebära att förvaltningskostnaderna ökar, men objektets bevarande kan också medföra att intäkterna ökar. Dessa ekonomiska effekter är inte generella utan måste kalkyleras särskilt för varje objekt. I kapitel 3 redovisas i teori och praktik hur förändringar i en fastighets ekonomi som är förbundna med förvaltning av kulturbyggnader kan beräknas. En systematisk analys av objektets ekonomi bör alltid genomföras. Analysen kan få till följd att en översyn av objektets skyddsföreskrifter och vårdprogram måste genomföras. Målet är att tillsammans med de kulturvårdande myndigheterna, komma fram till en bevarandenivå som skapar en långsiktig balans mellan bevarandeintressena och objektets ekonomiska förutsättningar. I kapitel 4 redovisas en checklista över de förhållanden som råder i samband med ägandet och förvaltningen av kulturbebyggelse som kan ge upphov till särkostnader och förändrade intäkter. Checklistan kan användas för att göra en systematisk kostnads- och intäktsanalys av ägandet och förvaltningen av fastigheter med kulturskydd. I kapitel 5 ges rekommendationer beträffande organisation och förvaltning av fastigheter med kulturskydd. De kan sammanfattas som följer: 1. Medverka aktivt vid utformningen av objektens skyddsföreskrifter och bevaka att föreskrifterna anger bevarandet på en nivå, som gör det ekonomiskt rimligt att äga och förvalta objektet. 2. Upprätta vårdprogram och vårdplaner som är baserade på de föreslagna skyddsföreskrifterna. 3. Analysera vårdplanernas ekonomiska konsekvenser. (Checklistan som redovisas i kapitel 4 av denna skrift kan användas som hjälpmedel i analysen). 4. Jämka vid behov skyddsföreskrifterna och/eller vårdprogrammet och vårdplanen så att projektets ekonomi kommer i balans. 5. Inordna vårdplanerna i objektets förvaltningsplan. 6. Underhåll objektet kontinuerligt. Ändra så lite som möjligt. 7. Genomför nödvändiga förändringar på ett varsamt och sparsamt sätt. 8. Utnyttja möjligheten att få statliga bidrag till delar av kulturhistoriska överkostnader. (Gäller ej statliga fastigheter).

7 9. Säkerställ att förvaltarna har erforderlig utbildning, praktik, kompetens och behörighet för att förvalta kulturobjekt eller tillse att personal med denna kompetens anlitas i erforderlig omfattning. På detta sätt skapas förutsättningar både för ett önskvärt kulturbevarande och en sund långsiktig fastighetsekonomi. Målet är att skapa balans mellan bevarandeintressen och objektets ekonomiska förutsättningar.

8 Kapitel 1 Vårda vårt kulturarv en angelägenhet för hela svenska folket I detta kapitel redovisas de politiska mål och ambitioner som ligger bakom det lagskydd som gäller bevarandet av den svenska kulturbebyggelsen. I avsnittet redovisas också hur kulturmiljöarbetet och bebyggelsevården organiserats och vilka lagar som gäller. De politiska målen för kulturarbetet Alla vi som arbetar med byggande och förvaltning av fastigheter och byggda miljöer vet att vi genom olika ingrepp och underhållsinsatser påverkar upplevelsen av vår omgivning. Vart vi än reser i världen ser vi spår av tidigare generationers byggande i form av fastigheter, vägar och byggda utomhusmiljöer. Vi ser hus, parker eller odlingslandskap. Vissa vittnar om stor omsorg när det gäller vården och bevarandet av den byggda miljön. Men vi ser också exempel på motsatsen. Den byggda miljön bidrar starkt till upplevelsen av kulturarvet. Det finns många exempel på att byggnader och anlagda miljöer värdesätts högt av oss svenskar. Vi behöver bara tänka tillbaka på den uppslitande striden om bevarandet av almarna i Kungsträdgården i Stockholm, eller den opinion som mobiliserades för att återuppföra den eldhärjade kyrkan i Lundby i Göteborg. Den byggda miljön utgör omistliga värden som vi inte vill vara utan. I vår Nationalencyklopedi står det att: många människors upplevelser av lokal kulturell identitet och historiska sammanhang måste sägas vara den bästa förutsättningen för att bevara kulturarvet och skapa kontinuitet i kulturmiljön.

9 Den svenska regeringen har tagit fasta på detta och har formulerat följande mål för den svenska kulturpolitiken: att bevara och levandegöra kulturarvet, att syfta till kontinuitet i utvecklingen av den yttre miljön, att främja den lokala kulturella identiteten, att möta hoten mot kulturmiljön och att bidra till att öka medvetenheten om de estetiska värdena och de historiska sammanhangen. Vi som arbetar med byggande och förvaltning är viktiga aktörer då vi formger och bevarar den miljö som vi alla är konsumenter av. I synnerhet är en omsorgsfull vård av det som redan byggts en viktig del av vårt arbete. På kulturmiljöenheten vid länsstyrelsen i Växjö uttrycker man arbetsinnehållet i kulturmiljöarbetet så här: Kulturmiljövård är en benämning på vården av den miljö som skapats av våra förfäder. Kulturmiljövård syftar till vård av en enskild byggnad, fornlämning, kyrka och även andra kulturminnen. Statsmakternas intentioner med ansvarstagandet för kulturmiljövården kommer till tydligt uttryck i den inledande paragrafen i kulturminneslagen. Där står det: Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför arbete skall se till att skador på kulturmiljön såvitt möjligt undviks eller begränsas. (1 kap 1 Kulturminneslagen. SFS 1988:950) Lagtexten lägger ett särskilt ansvar på dem som planerar och utför arbeten på de objekt som ingår i den bevarandevärda delen av vår miljö. Med detta följer att vi som förvaltar byggnader och miljöer som klassats som byggnadsminnen, har ett särskilt ansvar att både känna till kulturminneslagstiftningen och ha kunskap och förmåga att efterleva lagens intentioner. Byggare såväl som fastighetsförvaltare har viktiga roller i kulturmiljöarbetet. Syftet med denna skrift är att bidra till ökade kunskaper om de lagar som gäller för kulturmiljövården, samt lämna vägledning om hur ägandet och förvaltningen av fastigheter med kulturskydd skall bedrivas på ett ansvarsfullt, klokt och kostnadseffektivt sätt.

10 Riksantikvarieämbetet är högsta instans Ett särskilt ämbete finns med uppgift att värna om kulturmiljövården i Sverige; Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, RAÄ. I förordningen 1988:1131, gällande instruktion för Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, står det bl a följande om RAÄs uppgift: Myndigheten RAÄ består av Riksantikvarieämbetet och följande museer: 1. Statens historiska museum. 2. Kungl. myntkabinettet, statens museum för mynt-, medalj- och penninghistoria (Kungliga myntkabinettet). 3. Medelhavsmuseet. Myndigheten RAÄ är central förvaltningsmyndighet för frågor gällande kulturmiljövård. RAÄ skall bevara och levandegöra minnet av äldre tiders kultur i Sverige. RAÄ skall också belysa penningväsendets historia, medaljkonsten och kulturerna i länderna kring Medelhavet och i Främre Orienten. Myndighetens museer skall: 1. Vårda, förteckna, vetenskapligt bearbeta och genom nyförvärv berika de samlingar som anförtrotts dem. 2. Hålla ett urval av samlingarna tillgängligt för allmänheten samt driva och stödja utställningsverksamhet och annan pedagogisk verksamhet. 3. Lämna information, råd och annan hjälp till regionala och lokala museer. Riksantikvarieämbetets kontor i Stockholm är under verksledning, kansli och stab organiserat i följande avdelningar: RAÄ Kulturmiljöavdelningen RAÄ Informationsavdelningen RAÄ Kunskapsavdelningen RAÄ Antikvarisk tekniska avdelningen RAÄ Avdelningen för arkeologiska undersökningar RAÄ Avdelningen för förvaltning av kulturminnen 10

11 Länsstyrelserna har det regionala ansvaret Kulturmiljöenheterna på länsstyrelserna är RAÄ:s regionala myndigheter. Arbetet på kulturmiljöenheterna leds av en länsantikvarie. Länsstyrelserna ansvarar för att Kulturminneslagen efterlevs och har huvudansvar för att bevaka kulturminnesvården i det egna länet. I kulturmiljöenheternas uppgift ingår också att delta i länsstyrelsernas tvärsektoriella arbete för att bevaka att kulturmiljövårdens intressen tas tillvara. Det kan här t ex gälla att behandla kulturmiljöfrågor som berörs av annan lagstiftning, t ex plan- och bygglagen, naturvårdslagen, naturresurslagen, miljöskyddslagen och väglagen. Länsstyrelsen beslutar i frågor som omfattas av Kulturminneslagen. Detta innebär att länsstyrelsen beslutar om bevarande av fornminnen, byggnadsminnen, kyrkobyggnader, begravningsplatser och kyrkliga inventarier. Kulturarvsutredningen (SOU 1996:128) föreslår vissa förändringar avseende bl a kulturminneslagen och bestämmelser för kyrkstäder och prästgårdar. Länsstyrelsernas kulturmiljöenheter har ansvar för att utreda och bevilja ekonomiska bidrag till kommuner och enskilda fastighetsägare i syfte att stödja olika typer av kulturmiljövårdande insatser. Bidragen kan gälla fornvård, byggnadsvård eller kulturlandskapsvård. Den enda myndighet som kan överklaga länsstyrelsernas beslut enligt kulturminneslagen är Riksantikvarieämbetet, RAÄ. Kommunerna har det lokala ansvaret Utöver Kulturminneslagen föreskriver plan- och bygglagen, PBL, på ett flertal sätt att det åligger byggprocessens parter att ta speciell hänsyn till bebyggelsens kulturvärde i samband med förändringar i eller förvaltning av befintlig bebyggelse. Det är landets kommuner som har det primära ansvaret för att, i enlighet med reglerna i PBL, föreskriva och bevaka att de kulturbevarande intentionerna i PBL efterlevs. För att kommunerna skall kunna bevaka och värna om de kulturhistoriska värdena i bebyggelsen krävs att kommunerna har tillgång till fackkunnig personal. Det kan konstateras att det endast 11

12 är ca 40 av Sveriges 288 kommuner som har särskilda anställda experter med fackkunskaper inom byggnadskulturområdet. Övriga kommuner hyr in konsulter eller anlitar länsmuseernas antikvariska experter. Ansvaret för kulturmiljövården utövas på tre nivåer. Länsmuseerna är en resurs i kulturmiljöarbetet Vid sidan om landstingen och kommunerna arbetar länsmuseerna. Museerna är ofta organiserade som stiftelser, och arbetar vid sidan av museiverksamheten också som fristående rådgivare. Museerna har bl a till uppgift att vara opinionsbildare och en drivande kraft i debatten om vården av länets kulturminnen. Syftet är att länsmuseerna skall vara ett stöd för länsstyrelserna och biträda dem med expertkunskap vid tillämpningen av Kulturminneslagen. Länsmuseernas personal kan biträda med arkeologiska undersökningar, inventeringar, kulturmiljöutredningar samt antikvarisk kontroll och dokumentation i samband med restaureringar eller ombyggnader av lagskyddad bebyggelse. En del av länsmuseets kostnader finansieras genom arvoden från uppdrag. Länsmuseerna får också bidrag från staten för att täcka delar av kostnaderna för sin verksamhet. En viktig uppgift för länsmuseerna är också att vara ansvariga för länens samlade arkiv som bl a används på utställningar och i undervisning. 12

13 Kulturminneslagen och plan- och bygglagen är styrmedlen Lag (1988:950) om kulturminnen m m Lagen kallas allmänt för kulturminneslagen, förkortat KML. En komplett avskrift av KML återfinns som bilaga 1. KML är indelad i sex kapitel med följande huvudsakliga innehåll: 1 kap Inledande bestämmelser 2 kap Fornminnen 1 5 Fasta fornlämningar och fornfynd 6 9 Skydd, vård och undersökningar av fornlämning och plats där fornfynd påträffats Ingrepp i fornlämning 17 Fyndfördelning 18 Metallsökare Överklagande m m 3 kap Byggnadsminnen 1 Allmänt 2 3 Skyddets innebörd och omfattning 4 9 Byggnadsminnesförklaring Bestämmelser om ersättning och inlösen Ändring och hävande Ansvarsbestämmelser m m Överklagande m m 4 kap Kyrkliga kulturminnen 1 Allmänt 2 5 Kyrkobyggnader och kyrkotomter 6 10 Kyrkliga inventarier Begravningsplatser 16 Överklagande 5 kap Skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål 1 2 Allmänt 3 7 Tillstånd till utförsel 8 9 Prövning av ansökningar om tillstånd till utförsel Handläggning av tillståndsärenden 15 Överklagande 16 Medgivande av regeringen 17 Ansvar 6 kap Återlämnande av olagligt bortförda kulturföremål 1 Allmänt 2 3 Definitioner 4 6 Väckande av talan 7 Ersättning 8 14 Undersökning Kostnader 17 Lagval Som framgår av ovan är det framför allt lagens tredje och fjärde kapitel (Byggnadsminnen och Kyrkliga kulturminnen) som berör byggnadsverk som ingår i offentliga fastighetsägares fastighetsbestånd. 13

14 Statliga byggnadsminnen SFS 1988: 1229 SFS 1995: 982 Byggnadsminnen KML 3 kapitlet Kyrkliga kulturminnen KML 4 kapitlet KML:s portalparagraf (1 kap 1 ), som återgivits i kapitel 1 i denna skrift, fastslår att det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö och att alla har ansvar för att så sker. Detta innebär att även offentliga fastighetsägare omfattas av detta ansvar. KML skiljer på statliga byggnadsminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen I KML 3 kap 1 lagfästs att en byggnad som är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde eller som ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde får förklaras för byggnadsminne. Bestämmelsen får också tillämpas på park, trädgård eller annan anläggning av kulturhistoriskt värde. I lagen skiljer man dock på tre typer av byggnadsminnen: Byggnader och parker m m som ägs av staten förklaras som statliga byggnadsminnen. För dessa byggnadsminnen utfärdar staten särskilda bestämmelser. I Förordningen (1988:1229) om statliga byggnadsminnen m m samt i Svensk Författningssamling (SFS) 1995:982 stipuleras bl a att det är Riksantikvarieämbetet som kan föreslå att ett statligt byggnadsverk skall förklaras som statligt byggnadsminne, men att det är regeringen som beslutar om så skall ske. Förordningen 1988:1229 om statliga byggnadsminnen som nu inkluderar SFS 1995:982 återges i sin helhet i bilaga 2. 14

15 Övriga byggnader och parker m m (som inte är statliga byggnader eller kyrkor) som förklaras som byggnadsminnen omfattas helt och hållet av KML och benämns byggnadsminnen. Lagen omfattar här alla privatägda byggnadsminnen men också byggnadsminnen i kommunal ägo eller byggnadsminnen som ägs av näringslivet. Det är länsstyrelsen som genomför byggnadsminnesförklaringen. De flesta av våra kyrkor betraktas som mycket värdefulla, men kyrkobyggnaderna är inte helt jämförbara med annan bebyggelse. I Kulturminneslagen har kyrkorna därför fått ett särskilt kapitel (4 kap). I KML benämns kyrkobyggnaderna och kyrkogårdarna m m för kyrkliga kulturminnen. Kulturminneslagen är på väg att ändras och utökas Hösten 1996 avlämnade den statliga Kulturarvsutredningen sitt slutbetänkande (SOU 1996:128). I utredningen föreslås bl a att Kulturminneslagen skall utökas så att även större landområden och ytor med sammanhållen bebyggelse kan byggnadsminnesförklaras som ett byggnadsminnesmärkt reservat. Ett s k kulturreservat. Kulturarvsutredningen föreslår vidare att prästgårdar och flera av de kyrkstäder som bl a finns i norra Sverige, skall ges ett utökat skydd i KML. Om Kulturarvsutredningens förslag går igenom kommer alltså det lagfästa skyddet för viss bebyggelse att kunna utökas. I utredningen lämnas också förslag på hur länsstyrelserna skall få utökade befogenheter att beivra brott mot KML samt hur formerna för bestraffning av dem som bryter mot lagen skall utökas. Kulturarvsutredningen lämnar också en mängd detaljförslag på ändringar i lagtexterna för att nå en bättre överensstämmelse mellan KML och övriga lagar som berör kulturmiljöområdet. T ex Naturvårdslagen, Vattenlagen, Plan- och Bygglagen samt de statliga förordningarna om kulturminnen (1988:1188) och statliga byggnadsminnen (1988:1229). Proposition i frågan kan tidigast finnas klar i slutet av Det troliga är därför att ändringarna av KML tidigast kan komma att gälla från och med år 1998 eller

16 Plan- och Bygglagen värnar också om kulturmiljön Plan- och Bygglagen, PBL 1987:10 trädde i kraft den 1 juli Efter ikraftträdandet har den kompletterats med en lång rad tillägg och komplement. Plan- och Byggförordningen, PBF 1987:383 Lag om tekniska egenskaper på byggnadsverk, m m BVL 1994:847 Förordningen om tekn egenskapskrav på byggnadsverk m m BVF 1994:1215 Boverkets byggregler, (BFS 1993:57), BBR 94 Boverkets konstruktionsregler, (BFS 1993:58), BKR 94 Boverkets allmänna råd om ändring av byggnad, BÄR PBL innehåller bestämmelser som på många olika sätt har betydelse för kulturmiljön. PBL är knuten till Naturresurslagen, NRL, och tillämpningen av PBL skall i detta avseende ses som en del av de hushållningsaspekter som finns i NRL. Den kulturbevarande inriktningen i PBL kommer i första hand till användning då kommuner i sina planer vill värna om kulturmiljön. Kommunerna kan i sina översiktsplaner, detaljplaner och områdesbestämmelser uttrycka bindande bestämmelser för bevarandet av historiskt, kulturhistoriskt, miljömässigt eller konstnärligt värdefull bebyggelse. Med stöd av PBL kan kommunerna utfärda särskilda regler för placering, utformning och utförande av byggnader, anläggningar och tomter. I PBL finns också särskilda regler som avser bevarandet av de kulturhistoriska kvaliteterna i befintlig bebyggelse. Bestämmelserna är dels varsamhetsbestämmelser, dels skyddsbestämmelser. För att en fastighetsägare skall veta vilken bebyggelse som kommunen anser vara bevarandevärd, har kommunen i enlighet med de ändringar av PBL som trädde i kraft den 1 januari 1996, i samverkan med länsstyrelserna, skyldighet att i sina översiktsplaner redovisa vilka områden som är av riksintresse från miljösynpunkt. Inom dessa områden har kommunerna ett ansvar för att kulturvärdena inte förstörs. 16

17 Synnerligen märklig bebyggelse kan få lagskydd Vem som helst kan ta initiativ till en byggnadsminnesförklaring men det är ägaren och myndigheterna som avgör. Initiativ till en byggnadsminnesförklaring kan tas av en enskild person, fastighetsägare, kommun, länsstyrelse, staten eller RAÄ. När en begäran om byggnadsminnesförklaring har inkommit, skall länsstyrelsens kulturmiljöenhet utreda huruvida det finns förutsättningar för en byggnadsminnesförklaring. Dels måste länsstyrelsens experter, eventuellt med hjälp av länsmuseets personal eller experter från RAÄ, göra en bedömning av om objektet är synnerligen märkligt och kulturhistoriskt värdefullt, dels måste fastighetsägarens synpunkter inhämtas. Kulturminneslagen ger visserligen myndigheterna möjlighet att besluta om byggnadsminnesförklaring utan att fastighetsägaren samtyckt till detta. Men eftersom byggnadsminnesförklaringen innebär långsiktiga förpliktelser för fastighetsägaren gällande vården av objektet, blir det i praktiken omöjligt för myndigheterna att byggnadsminnesförklara en byggnad utan att fastighetsägaren går med på det. Om fastighetsägaren samtycker till en byggnadsminnesförklaring upprättas skyddsföreskrifter i vilka det anges vilka delar av objektet som åtnjuter lagskydd, hur objektet skall vårdas och i vilka avseenden som objektet inte får ändras. Syftet med skyddsföreskriften är att säkerställa att de lagskyddade delarna av objekten inte förvanskas. I vissa fall kan kommunala och privata fastighetsägare få ekonomiska bidrag för delar av de merkostnader som vården av det kulturhistoriska objektet kan innebära. Mer om detta i kapitel 3. Vad är synnerligen märkligt? En förutsättning för en byggnadsminnesförklaring är således att objektet är synnerligen märkligt och kulturhistoriskt värdefullt. I praktiken är det omöjligt för myndigheterna att byggnadsminneförklara utan att fastighetsägaren går med på det. 17

18 Modell för kulturhistoriskt urval och värdering. Källa: Axel Unnerbäck m fl RAÄ Mycket energi har ägnats åt frågan om hur ett objekts kulturhistoriska värde skall uttryckas och värderas. Det är inte bara svenska kulturmiljövårdare och antikvarier som försökt utveckla hållbara modeller för värdering. Även i utlandet har frågan om vad som är bevarandevärt debatterats under lång tid. Om vi ser bakåt i tiden kan vi konstatera att huvudintresset för bevarande oftast varit knutet till enskilda praktbyggnader som slott, kyrkor och herresäten. I modern tid har intresset breddats till att omfatta t ex jordbrukets byggnader, bostäder och industribyggnader. I den nuvarande lagstiftningen inkluderas även kulturellt värdefulla markområden och bevarandevärda miljöer. I de förslag till förändringar av Kulturminneslagen som presenterats vidgas begreppet ytterligare. Breddningen av synsättet om vad som är bevarandevärt skapar också debatt. Detta är lätt att avläsa bl a i debatten om den föreslagna byggnadsminnesförklaringen av Sveaplans f d flickskola eller Hötorgets tunnelbanestation i Stockholm. Kan så unga bygg- Kulturhistoriskt urval och värdering Identifikation Bearbetning Värdering Grundmotiv Förstärkande, Dokumentärvärde (historiska egenskaper) byggnadshistoriskt värde övergripande motiv + = Autenticitet, äkthet Kvalitet byggnadsteknikhistoriskt värde Pedagogiskt värde, Sammanvägd arkitekturhistoriskt värde tydlighet bedömning samhällshistoriskt värde socialhistoriskt värde personhistoriskt värde Sällsynthet representativitet (nationellt, regionalt, lokalt) 18

19 nader vara föremål för byggnadsminnesförklaring, frågar sig en undrande opposition. Situationen är nu sådan att det inte finns någon allmänt accepterad norm för hur en värdering av ett objekts märklighet och kulturvärde skall gå till. Bedömningen från myndigheternas sida är idag beroende på den enskilde tjänstemannens personliga omdöme och uppfattning av kulturvärdet. I tidskriften Kulturmiljövård Nr , utgiven av RAÄ, presenteras en värderingsmodell som Axel Unnerbäck m fl har utvecklat. Utdrag från modellen redovisas nederst på föregående sida. Syftet med Axel Unnerbäcks m fl värderingsmodell är troligen för det första att skapa enhetlighet i värderingsarbetet och därmed öka möjligheterna för en likartad bedömning av kulturvärdet hos objekt över hela Sverige. En andra avsikt med modellen kan vara att skapa möjligheter att gradera eller rangordna vilka objekt eller delar av objekt som har högre kulturvärde än andra. Värderingsmodellen tillämpas i Eksjö Nedan visas ett exempel på tillämpning av Axel Unnerbäcks m fl värderingsmodell. Exemplet gäller beskrivning av kulturvärdet hos byggnaderna på det före detta militära kasernområdet I 12 i Eksjö i Småland. Exemplet är utarbetat av Bygg- och Miljöförvaltningen i Eksjö kommun och har ställts till utredningsarbetets förfogande av Eksjö kommuns byggnadsvårdare Lennart Grandelius. I uppställningen på nästa sida görs en sammanfattande redovisning av ITOLV-områdets kulturhistoriska värden. Samhällshistoriskt värde ITOLV-området som välbevarat kasernområde, byggt omkring 1920 och i bruk som infanteriregemente under 75 år. Socialhistoriskt värde 75 årgångar värnpliktiga har utbildats av flera generationer befäl i en militärorganisation som genomgått många förändringar. Det före detta militära kasernområdet I 12 i Eksjö. 19

20 DOKUMENTVÄR- DEN Dvs värden som har betydelse för forskning UPPLEVELSEVÄR- DEN Dvs värden som är knutna till allmänhetens, kommuninnevånarnas eller besökarens Personhistoriskt värde Bebyggelsemiljön ger konkret bakgrund till de många personer som varit betydelsefulla eller intressanta för främst regementets utveckling, men också varit gestalter i stadens historia. Arkitekturhistoriskt värde En mycket välbevarad kasernmiljö som väl representerar kasernbyggandet för 75 år sedan. Med anknytning till avklingande nationalromantik är byggnaderna grupperade symmetriskt, i klassiskt militär monumentalitet. Byggnaderna är sparsmakat utformade med en resning och skärpa i detaljutformningen. Miljöskapande värde ITOLV-området är väl integrerat i staden en välkänd bebyggelsemiljö med klar och tydlig avgränsning mot omgivningen. Stora träd runt området förmedlar på ett vackert sätt övergången till stadens mera småskaliga bebyggelse. Arkitektoniskt värde Bebyggelsen exemplifierar möjligheten att med klassiska material i relativt stora byggnader skapa balans (harmoni) i en måttfull skala. Omsorgsfull detaljutformning ger byggnaderna resning och specifik karaktär. Värden knutna till kontinuitet, tradition och identitet Att känna igen sig, ge möjlighet att återvända och låta byggnader Forts. stimulera minnesbilder är kvaliteter 20

21 som är av värde inte bara för Eksjöbor i skilda generationer, utan även för alla de som under viktiga ungdomsår eller under delar av sitt yrkesliv vistats på I 12. Som allmänt stöd för kommunens uppfattning om området som kulturhistoriskt värdefullt kan tilläggas att kasernområdets bebyggelse idag framstår som mycket väl bevarad med få yttre förändringar sedan tillkomsten. De delar av ITOLV-området som kommunen anser har kulturhistoriskt värde (enligt sammanställningen ovan) har i detaljplanen betecknats med q, dvs område med kulturhistoriskt och ur stadsbildssynpunkt värdefull miljö. Beteckningen markerar att det är helhetsmiljön som ges ett särskilt värde. Bestämmelsen ger en särskild tyngd åt tillämpningen av Plan- och Bygglagen 3:12 resp. 3:13 som stadgar att byggnader inom sådana områden vid ändringar eller underhåll ej får förvanskas. I en särskild bestämmelse för byggnader markerade q1 klargörs att dessa ej får rivas. Inför bygglovprövning och fastighetsägarens underhållsåtgärder har bygg- och miljönämnden upprättat ett program för detaljutformning och färgsättning av ITOLV-området. Programmet klargör kommunens uppfattning om hur de kulturhistoriska och miljömässiga värdena skall kunna tas tillvara inför framtiden. I korthet innebär detta att byggnadernas nuvarande materialanvändning, detaljutformning och färgsättning bibehålls. Vid ändringar skall tilläggen utformas och behandlas i princip lika befintligt. För den yttre miljön tillåter detaljplanerna betydande förändringar i och med att den stora grusade kaserngården får omvandlas till trafikmiljöer med angöringsgator och parkeringsplatser. Dessa åtgärder har ansetts nödvändiga för att skapa förutsättningar för de nya funktioner som skall fylla bebyggelsen. 21

22 byggnader i Sverige kräver kulturbevarande vårdinsatser. Av dessa är det bara som har skydd av lagen Så långt Bygg- och miljöförvaltningen i Eksjö. Vid bedömning av de kulturhistoriska värdena hos ett objekt framstår det som utomordentligt viktigt att de myndighetspersoner som gör värderingen tydligt redovisar grunderna för sina bedömningar. En redovisning av bedömningskriterierna möjliggör en dialog mellan fastighetsägaren och myndigheterna om vilka värden som är omistliga och som därmed oundgängligen bör förses med lagskydd och vilka värden som är av sådant slag att förändringar kan diskuteras. Kan bevarandeambitionerna graderas? I många aktuella utredningar framförs förslag som visar att det är möjligt att använda olika graderingar av bevarandevärdet för olika objekt eller delar av ett objekt. I BFR-rapporten R14:1992 Kulturmiljön och planlagstiftningen rättsliga och ekonomiska effekter presenterar författarna Gerhard Larsson och Leif Eidenstedt en modell med tre bevarandenivåer. I en rapport från KTH presenterar författarna Camilla Fastén m fl som seminarieuppgift höstterminen 1994 ett förslag till analys som leder fram till fyra tänkbara bevarandenivåer. Av definitionerna på nästa sida, som bygger på resonemangen i nämnda rapporter, framgår att följande fyra ambitionsnivåer kan vara aktuella: Musealt bevarande Inget får förändras. Allt skall förbli intakt och enbart skyddas, konserveras och bevaras för eftervärlden eller återställas till ursprungligt skick genom restaureringsinsatser. Denna typ av bevarande förekommer ibland bl a på medeltida kyrkor och andra byggnader med omistliga kulturhistoriska värden. 22

23 Dokumentbevarande Ett bevarande som innebär att man med löpande underhåll och fortsatt användning utan ombyggnad bevarar byggnaden. Ingrepp för att tillgodose ändrade funktionskrav skall ske så lokalt och avgränsat som möjligt. Försiktighetsprincipen skall gälla vid alla ingrepp i byggnaden. Anpassad återanvändning Ett bevarande som innebär att byggnaden får anpassas till de behov som dess användning kräver. Men man skall inte tvinga på byggnaden en användning eller en ny exploatering som den inte klarar av. Detta innebär kompromisser i fråga om bevarandet, dvs en avvägning mellan funktionalitet och bevarande. Fri återanvändning Fri återanvändning innebär att byggnaden i huvudsak bevaras men att sådana om- och tillbyggnader får ske, som är fastighetsekonomiskt lämpliga. Fri återanvändning är lägsta graden av bevarande och innebär i praktiken enbart ett skydd mot att byggnaden rivs. Allt ska förbli intakt och enbart skyddas, konserveras och bevaras. Utan ombyggnad bevara byggnaden. Ingrepp ska ske så lokalt och avgränsat som möjligt. Avvägning mellan funtionalitet och bevarande. Enbart ett skydd mot att byggnaden rivs. Om man tillämpar den av Axel Unnerbäck m fl ovan presenterade värderingsmodellen är det möjligt att klargöra vilka helheter eller delar av ett objekt som har stort kulturhistoriskt värde och utifrån denna värdering fastställa vilken ambitionsnivå som skall gälla för bevarandet. Detta bör då anges i skyddsföreskrifterna för objektet i samband med byggnadsminnesförklaringen. 23

24 Följande lagregler styr möjligheten att skydda kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Källa: Kulturmiljön på spel. KTH 1995 Fastighetsägaren är ekonomiskt ansvarig för vården av kulturhistorisk bebyggelse, men visst ekonomiskt stöd kan erhållas Det är fastighetsägaren som är ekonomiskt ansvarig för sina fastigheter. Detta ansvar gäller även när kostnaderna för vården av särskilt värdefull och synnerligen värdefull bebyggelse ibland kan bli högre än normalt. Det är bara vid två tillfällen som fastighetsägaren har rätt att få ersättning om han drabbas av kostnader eller utebliven exploateringsvinst till följd av att byggnaden eller markområdet försetts med lagskydd. Fall 1. Med stöd av bestämmelserna i PBL utfärdar kommunen rivningsförbud för en särskilt värdefull byggnad. Rivningsförbudet innebär att fastighetsägaren inte kan använda fastigheten som han tänkt sig. Markanvändningen försvåras avsevärt och betydande ekonomisk skada uppstår. Fastighetsägaren har då rätt att få ersättning eller begära att kommunen löser in fastigheten. Typ av Lag- Omfattning av skyddet bebyggelse reglering för bevarande All bebyggelse Lag om Det är en nationell angelägenhet att skydda och kulturminnen vårda vår kulturmiljö. Detta ansvar delas av alla. 1 kap. 1 Ombyggnad och tillbyggnad ska utföras varsamt Plan- och så att byggnadens särdrag beaktas och dess bygglagen historiska, miljömässiga och konstnärliga värden 3 kap. 10 tas till vara. Plan- och Underhåll ska anpassas till byggnadens värde bygglagen och till omgivningens karaktär. 3 kap. 13 Särskilt värdefull Plan- och Byggnader som är särskilt värdefulla eller som bygglagen ingår i ett sådant bebyggelseområde får inte 24

25 Det är dock utomordentligt sällsynt att kommuner beslutar om rivningsförbud i strid med fastighetsägarens vilja. Av 250 tillfrågade kommuner kunde bara fyra vittna om att de betalat ut ersättning enligt bestämmelsen i PBL. Fall 2. En synnerligen märklig byggnad har med stöd av KML förklarats som byggnadsminne. Skyddsföreskrifter har utformats som innebär att markanvändningen avsevärt försvåras. Fastighetsägaren har då, efter speciella regler, rätt att få ersättning eller begära att staten löser in fastigheten. Också här är det mycket sällsynt att byggnadsminnesförklaring sker utan att fastighetsägaren givit sitt samtycke. I Kulturarvsutredningens slutbetänkande omnämns endast ett fall där länsstyrelsen, trots fastighetsägarens överklagande, genomdrivit byggnadsminnesförklaringen. Följande lagregler styr möjligheten att skydda kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Källa: Kulturmiljön på spel. KTH 1995 Typ av Lag- Möjlighet till extern ersättning Ekonomiskt bebyggelse reglering för bevarandekostnader ansvar för All bebyggelse Lag om Det är en nationell angelägenhet bevarandekulturminnen att skydda och vårda vår kulturmiljö. kostnader i 1 kap. 1 Ansvaret delas av alla. Om- och till- normalfallet Plan- och byggnad ska utföras varsamt och unbygglagen derhåll ska anpassas till byggnadens Fastighets- 3 kap. 10 värde. Ingen särskild ersättning ut- ägaren och och 13 går generellt för vårdande och nyttjaren av bevarande. fastigheten Särskilt värdefull Plan- och Rätt till ersättning om skyddsbestäm- Kommunen bygglagen melser innebär att pågående mark- 14 kap. 8 användning avsevärt försvåras samt om rivningsförbud innebär att betydande skada uppstår. Rätt till inlösen om synnerligtmen uppkommer vid användningen av fastigheten. Synnerligen märklig Lag om Rätt till ersättning om skyddsföre- Staten kulturminnen skrifter vid byggnadsminnesförklaring 3 kap. 10 innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller utgör hinder för rivning och skadan därav är betydande. Rätt till inlösen om synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten. 25

26 Det är alltså endast vid ovan nämnda situationer som fastighetsägaren har rätt att få ekonomisk ersättning till följd av myndigheternas skyddande av en kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Kommuner och privata fastighetsägare kan få viss ekonomisk hjälp för att täcka delar av de kulturhistoriska överkostnaderna. Någon generell rätt att få denna hjälp ger dock inte lagstiftningen. Mer om detta i kapitel 3. 26

27 Sammanfattning av kapitel 1 I kapitel 1 har följande behandlats: I 1 kap. 1 Kulturminneslagen, KML står det att det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla. Byggare och förvaltare har viktiga roller i kulturmiljöarbetet. Kulturminneslagen, KML och Plan- och Bygglagen, PBL ger lagligt skydd åt viss bebyggelse. Riksantikvarieämbetet, RAÄ, Länsstyrelsernas kulturmiljöenheter och kommunerna skall tillse att lagarna efterlevs. Länsmuseerna stödjer myndigheterna med fackkunskap. KML skiljer på tre olika typer av lagskyddad bebyggelse: Statliga byggnadsminnen Byggnadsminnen Kyrkliga kulturminnen Lagarna skall skydda synnerligen märklig och särskilt värdefull bebyggelse. Det finns inga enhetligt använda värderingsmodeller för att fastställa vad som är bevarandevärt, men arbete för att skapa sådana modeller pågår. Bevarandeambitionerna bör graderas så att omistliga värden skyddas medan mindre bevarandevärda delar kan anpassas till nya brukarkrav. Ett byggnadsverks lagskydd anges i skyddsföreskrifter. Fastighetsägaren bär ansvaret för vården av kulturhistorisk bebyggelse. Om byggnaden mot fastighetsägarens vilja förklaras som byggnadsminne eller t ex förses med rivningsförbud enligt PBL, har fastighetsägaren rätt till ersättning eller rätt att begära att objektet löses in. Tabellerna på sidorna 24 och 25 sammanfattar de lagregler som styr möjligheten att skydda kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och de ersättningsregler som gäller för dessa fall. 27

28 Kapitel 2 Fler byggnader kommer att skyddas I detta kapitel redovisas hur många byggnader av olika kategorier som i dag är skyddade av Kulturminneslagen och Plan- och Bygglagen. Avsnittet avslutas med en uppskattning av i vilken omfattning antalet förväntas öka. I dag finns nästan tretton tusen skyddade byggnader Riksantikvarieämbetet skyldigt hålla register över byggnadsminnena Enligt bestämmelserna i KML är Riksantikvarieämbetet, RAÄ, skyldigt att hålla register över byggnadsminnena, både de statliga, de vanliga och de kyrkliga kulturminnena. RAÄ har register, men de är inte helt kompletta. Registerhållningen försvåras av att många byggnadsminnen nyligen bytt ägare, bl a i och med omorganisation av den statliga fastighetsförvaltningen. Exempel på detta är förändringen av f d Byggnadsstyrelsen till flera nya bolag och verk. Uppgifter om statliga byggnadsminnen (enl. förordningen 1988:1229) De statliga byggnadsminnena utgör i dag totalt 379 objekt. Varje objekt kan innehålla ett stort antal byggnader. RAÄ har uppskattat det totala antalet byggnader till ca stycken. Den dominerande ägaren av statliga byggnadsminnen är Statens Fastighetsverk. Verket tillskapades för att specialisera sig på förvaltningen av det nationella kulturarvet. De statliga byggnadsminnena fördelar sig på följande statliga ägare: Ägare Antal objekt Ägare Antal objekt Banverket 2 SJ Fastighetsdivisionen 51 Domkapitlet 9 Sjöfartsverket 28 Domänverket 1 Statens Fastighetsverk 169 Fortifikationsverket 15 Stiftsnämnden 6 Kungl. Djurgårdsförvaltn. 10 Uppsala Universitet 5 Riksdagen 7 Övriga 76 Summa objekt:

29 Det motsvarande totala antalet byggnader har uppskattats till ca stycken. Uppgifter om vanliga byggnadsminnen (enl KML 3:e kap.) Till gruppen vanliga byggnadsminnen hör alla privatägda fastigheter som byggnadsminnesförklarats. Hit hör också byggnadsminnen som ägs av kommuner, landsting och statliga bolag. Till gruppen vanliga byggnadsminnen räknas också byggnadsminnesförklarade frikyrkor (33 stycken). Det totala antalet har i tillgänglig statistik angivits till objekt. Enligt uppgift från RAÄ är antalet sannolikt drygt objekt. Det totala antalet byggnader har av RAÄ uppskattats till ca stycken. Någon tillförlitlig uppdelning på olika ägarkategorier har inte gått att få, däremot en fördelning på olika län. Län Antal objekt Län Antal objekt Stockholms stad och län 126 Göteborgs- och Bohus län 77 Uppsala län 36 Älvsborgs län 52 Södermanlands län 38 Skaraborgs län 46 Östergötlands län 105 Värmlands län 64 Jönköpings län 97 Örebro län 9 Kronobergs län 15 Västmanlands län 31 Kalmar län 102 Kopparbergs län 44 Gotlands län 145 Gävleborgs län 52 Blekinge län 64 Västernorrlands län 37 Kristianstads län 34 Jämtlands län 47 Malmöhus län 86 Västerbottens län 65 Hallands län 26 Norrbottens län 10 Summa objekt Det motsvarande totala antalet byggnader har uppskattats till ca stycken. Enligt den statistik som redovisas i Kulturarvsutredningens slutbetänkande fanns det i januari 1996 ytterligare 853 objekt, där frågan om kulturminnesförklaring var väckt, men där ärendet ännu inte var avgjort. Uppgifter om kyrkliga kulturminnen Till kategorin kyrkliga kulturminnen hör kyrkobyggnader, tomtmark runt kyrkorna, begravningsplatser och vissa kyrkliga inventarier. Till denna grupp kan man också räkna kyrkliga fornminnen. 29

30 Alla kyrkor som tillhör Svenska Kyrkan, och som byggts före år 1940, är kyrkliga kulturminnen och skyddas av bestämmelserna i 4 kap. KML. I denna grupp återfinner vi också alla medeltida kyrkor, som utgör våra äldsta bevarade byggnadsverk. De utgör en mycket viktig del av vårt gemensamma kulturarv. I statistiken finns ett stort antal objekt vars status är oklar. De kyrkliga kulturminnena indelas i följande grupper (källa RAÄ): Kod för stift: 01 Uppsala stift 02 Linköpings stift 03 Skara stift 04 Strängnäs stift 05 Västerås stift 06 Växjö stift 07 Lunds stift 08 Göteborgs stift 09 Karlstad stift 10 Härnösands st. 11 Luleå stift 12 Visby stift 13 Stockholms st. Status Antal objekt Outredda objekt (okänd status) 973 Fornminnen (enligt kap.2 KML) 218 Kyrkor i Svenska Kyrkan byggda före år Kyrkor i Svenska Kyrkan byggda efter 1940 (som enligt beslut av RAÄ skall stå under tillståndsprövning enligt kap. 4 KML) 85 Objekt där skyddsform saknas 15 Summa De kyrkliga kulturminnena fördelar sig på olika stift enligt tabell nedan (källa: RAÄ). Skyddsform/stift S:a Ej utrett KML 2 kap (fornminne) KML 3 kap (byggnadsminne) KML 4 kap 3 (kyrkobyggnader) KML 4 kap 4 beslut av RAÅ Skyddsform saknas Summa

31 Särskilt värdefulla byggnadsverk som skyddas av bestämmelserna i PBL Några fullständiga uppgifter om antalet byggnader som skyddas av PBL har ej gått att få. En intressant statistiksammanställning har dock ställts till förfogande av Boverket. Chefen för Boverkets stadsmiljöavdelning har meddelat att det numera inte finns någon plikt för kommunerna att redovisa detaljplanerna för Boverket. Därför saknas en rikstäckande statistik på t ex antalet i detaljplan skyddade byggnader. Emellertid har Boverket tillförlitlig statistik från kommuner i sju län. Statistikunderlaget är hämtat från kommunerna i Västerbottens, Norrbottens, Östergötlands, Malmöhus, Hallands, Örebro och Kopparbergs län. Dessa kommuner representerar 30 % av Sveriges befolkning. Enligt Boverket kan man på goda grunder anta att uppgifterna från dessa kommuner representerar ett riksgenomsnitt. Man kan enligt Boverket med ganska stor precision använda dessa uppgifter som underlag för en beräkning gällande hela riket. Baserade på ovan angivna antaganden har följande uppgifter redovisats gällande hela Sverige. Sedan PBL infördes 1987 har det upprättats ca detaljplaner där planen anger att bebyggelse skall skyddas med lilla q eller stora Q. Detta innebär att ca var åttonde detaljplan har denna typ av markering. För Sverige som helhet kan antas att det nu finns ca kulturbyggnader som är skyddade i detaljplan. Uppskattningsvis anger vi antalet till ca byggnader. Utöver lilla q och stora Q finns också beteckningen K (kulturintresse) på vissa detaljplaner. Denna beteckning kan gälla ytterligare ca byggnader. Eftersom beteckningen K inte ger bebyggelsen något egentligt lagskydd, har dessa byggnader inte tagits med i den statistiksammanställning som visas nedan. Sammanställning Med det ovan redovisade statistikmaterialet som underlag kan då följande tabell sammanställas över Sveriges i lag skyddade kulturbebyggelse. 31

32 Typ av bebyggelse Lagregler Antal objekt Uppskattat antal byggnader Statliga byggnadsminnen SFS 1988: Byggnadsminne KML 3:e kap Kyrkliga kulturminnen KML 2:a och 4:e kap Fastigh. ej byggnadsminnen PBL q och Q Totalt Antalet bevarade kulturobjekt förväntas öka många objekt föreslagna som byggnadsminnen I det nyligen presenterade slutbetänkandet från Kulturarvsutredningen visas en sammanställning över ärenden där frågan är väckt om att genomföra nya byggnadsminnesförklaringar. Länsvis väntar följande antal ärenden på ett avgörande: Län Antal objekt Län Antal objekt Stockholms stad och län 118 Göteborgs- och Bohus län 77 Uppsala län 5 Älvsborgs län 52 Södermanlands län 100 Skaraborgs län 46 Östergötlands län 51 Värmlands län 64 Jönköpings län 20 Örebro län 9 Kronobergs län 10 Västmanlands län 31 Kalmar län 10 Kopparbergs län 44 Gotlands län 79 Gävleborgs län 52 Blekinge län 11 Västernorrlands län 37 Kristianstads län 6 Jämtlands län 47 Malmöhus län 77 Västerbottens län 65 Hallands län 8 Norrbottens län 10 Summa objekt: Sammanställningen visar att det finns stora ambitioner från myndigheternas sida att utöka antalet byggnadsminnen. Kulturarvsutredningen visar också statistik över de senaste tre åren vad avser utvecklingen av antalet byggnadsminnen. Förändringen av antalet byggnadsminnen. Källa Kulturarvsutredningen SOU 1996: Statliga byggnadsminnen 408 st 370 st 379 st Byggnadsminnen st st st Förklaringen till minskningen av antalet statliga byggnadsminnen mellan åren 1994 och 1995 ligger i att många statliga byggnader under den perioden överfördes till av staten ägda bolag typ Vasa- 32

33 kronan. Överföringen innebar att dessa tidigare statliga byggnadsminnen därefter blev registrerade som vanliga byggnadsminnen. Den totala ökningstakten för antalet byggnadsminnen är, under den ovan angivna tidsperioden, objekt per år. Med en likformig utveckling i framtiden kommer det således att ta mellan 6 och 12 år innan alla de 853 objekten som nu står på kö, har hunnit få status som nya byggnadsminnen. Undersökningar som genomförts i Älvsborgs och Jämtlands län visar att 5 6 % av det totala byggnadsbeståndet är kulturhistoriskt intressant. Överfört på Sveriges hela byggnadsbestånd, som har uppskattats uppgå till 4,7 miljoner byggnader, skulle den totala mängden byggnader, som på ett eller annat sätt kräver kulturbevarande vårdinsatser, uppgå till och byggnader. Enligt den statistik som redovisats ovan är det således endast en liten del av den skyddsvärda bebyggelsen som åtnjuter lagskydd. När det gäller frågan om utökning av antalet byggnadsminnen gör RAÄ bedömningen att det endast är ca 500 byggnader som fyller kraven för att bli byggnadsminnesförklarade. Övriga skyddsvärda byggnader får skyddas via PBL. Ökningen av antalet byggnadsminnen beror givetvis i hög grad på vilka ekonomiska villkor som statsmakterna i framtiden ger ägarna av objekten. Som omnämnts tidigare i denna skrift är det praxis vid en byggnadsminnesförklaring, att detta sker i samförstånd med fastighetsägaren. En inte oväsentlig del av förutsättningarna för att nå samförstånd är i vad mån länsstyrelsen kan hjälpa fastighetsägaren ekonomiskt med de extra kostnader som förvaltningen av den skyddsvärda bebyggelsen kan föra med sig. Många ångrar att gamla hus har rivits Många människor saknar den äldre bebyggelse som försvann vid den rivningsvåg som härjade under och 1970-talen. Många inser nu att byggnaderna kunde ha behållits och på så sätt bidragit till att vidmakthålla den kulturella identitet, som den sammanhållna äldre bebyggelsen representerade. Som en reaktion mot onödiga rivningar av gammal bebyggelse finns nu en allt starkare opinion för ett bevarande. Det finns därför anledning att tro att KML:s och PBL:s möjligheter att skydda äldre bebyggelse, kommer att utnyttjas i större utsträckning i framtiden. 33