Den arabiska våren. Mohammad Fazlhashemi. Folkets uppror i Mellanöstern och Nordafrika. historiska media

Transkript

1 den arabiska våren

2

3 Den arabiska våren Folkets uppror i Mellanöstern och Nordafrika Mohammad Fazlhashemi a historiska media

4 Historiska Media Box 1206, Lund Historiska Media och Mohammad Fazlhashemi 2013 omslag Niklas Lindblad, Mystical Garden Design omslagsbild Fredlig protest på Tahrirtorget i Kairo omslagsfoto Monique Jaques/Corbis/Scanpix faktagranskning Jan Hjärpe karta Lönegård & Co tryck ScandBook AB, Falun 2013 tryckning isbn

5 a Innehåll förord 7 Upproren i Mellanöstern och Nordafrika 13 Kronologisk utveckling 15 Den gröna oppositionens uppror i Iran 25 Splittrad opposition 30 Misslyckande med moralisk udd 37 Den moderna världens tankar 44 Icke-våld och väpnade uppror 44 Våld? Nej tack! 52 Islam och demokrati 56 Drivkrafterna bakom upproren 74 Tidigare revolutioner 74 Den nya generationen 77 Dagens politiska spelregler 95 När folkets vilja får styra 95 Politisk islam 111 Idéhistorisk bakgrund 115 Islam är lösningen 124 Politisk islam som maktfaktor 132 Kan man önska bort politisk islam? 145

6 Utländsk konspiration 151 Västkritisk idétradition 155 Vinnare och förlorare 165 Pragmatism, inte idealism 173 Framtid 184 Nidbilder 184 Den nya tiden 197 Epilog: Polarisering som ett hot 208 källor och litteratur 219 register 223

7 a Förord De senaste årens folkliga uppror mot diktaturer runt om i Nordafrika och Mellanöstern har väckt många frågor. En av dessa frågor har varit hur människor på bara ett par månader kan gå från att vara fogliga och förtryckta till att göra enat motstånd mot diktaturens underhuggare. Under min gymnasietid ställde min biologilärare en liknande fråga. Fast hans fråga gällde djurens värld. Han frågade om vi visste hur ormar som jagar fåglar bär sig åt för att fånga sitt byte. De smyger sig på bytet, svarade vi samstämmigt. Ja, det stämmer, svarade biologiläraren, men det är inte den enda taktiken ormen använder. Ibland händer det att ormen står öga mot öga med fågeln, och även om fågeln ser ormen framför sig förmår den inte flyga sin väg. Ormen stirrar djupt in i fågelns ögon och injagar en så stor skräck i fågeln att den glömmer sin flygförmåga. Sakta men säkert närmar sig ormen sitt byte. Den förskräckta och helt paralyserade fågeln står kvar och blir uppäten av ormen. Det händer ibland att fågeln väcks ur sin förlamning genom att en annan fågel skriker till eller att den av någon anledning övervinner sin rädsla och flyger iväg. Jag vet inte om min gamle biologilärare talade sanning, men jag drar paralleller till händelserna i Nordafrika och Mellan östern under perioden före och efter den arabiska våren. 7

8 den arabiska våren Hösten 2008 var jag och ett antal andra svenska forskare i Alexandria och träffade en grupp egyptiska professorer och forskare från det konservativa al-azhar-universitetet. Vi berättade om vårt arbete i Sverige och när några av oss sa att vi forskade om muslimska nytänkares diskussioner, om att förena en nytolkning av islam och demokrati och mänskliga rättigheter, brast det för en av de egyptiska mötesdeltagarna. Det var en kvinnlig professor som reste sig i vredesmod, spände blicken i oss och sa: Sluta snacka med oss om demokrati. Vi vet nog vad den västerländska demokratin innebär. Å ena sidan understödjer västerländska demokratier Mubaraks diktatur, å andra sidan talar de varmt om demokrati och respekten för mänskliga rättigheter. Det är höjden av hyckleri! Vad gör västerländska demokratier när egyptisk säkerhetstjänst utsätter människor, oavsett politisk färg, för grym och brutal tortyr? Varför gäller inte mänskliga rättigheter för oss egyptier? Det gick inte att ta miste på professorns budskap. Hon uttryckte inte bara sin djupa misstro mot de västliga demokratiernas dubbelmoral. Hon var också frustrerad och uppgiven inför diktaturens förlamande inverkan på befolkningen, över bristen på grundläggande mänskliga rättigheter och en hel del andra oförrätter. Vi försökte värja oss mot hennes anklagelser genom att berätta att vi var väl medvetna om den dubbelmoral som hon pratade om. Men även om hon insåg att vi som var där inte kunde lastas för de västerländska staternas cyniska realpoli tik ville hon göra en tydlig markering. Hon menade att det var ohållbart att å ena sidan tala varmt om demokrati och respekt för grundläggande mänskliga rättigheter och å andra sidan hålla grymma diktaturer om ryggen. Det instämde alla närvarande vid mötet i utan något som helst förbehåll. Hösten 2009 var jag i Alexandria igen. Då träffade jag representanter för Mubarakregimen och medlemmar i icke-statliga organisationer, så kallade NGO-rörelser som jobbar med att bygga upp det civila samhället och försvara medborgerliga rättigheter. 8

9 förord Ett återkommande samtalsämne var oroligheterna i Iran. Sommaren 2009 dominerades Iran av gatuprotester mot manipuleringen av röstsiffrorna i presidentvalet. Protesterna var fredliga och demonstranterna var många. Det unika med den här protesten var att deltagarna förespråkade icke-våld och använde sig av nya kanaler för att föra fram sitt budskap: sociala medier, e post, det mobila telefonnätet och internet. När alla oberoende utländska journalister hade körts ut ur landet och när kravallpolisen och de paramilitära styrkorna slog till mot demonstranterna var det med hjälp av den nya tekniken, mobiltelefonkameror och internet, som bilderna spreds till världen utanför. Att vi diskuterade händelserna berodde dels på att jag ursprungligen kommer från Iran, dels på att jag var i Teheran just de där sommardagarna. Reaktionerna hos de egyptier jag träffade gick i två rakt motsatta riktningar. De som tillhörde NGOorganisationer såg tillvägagångssätten som en inspirationskälla och funderade över hur dessa metoder skulle tas emot i Egypten. De såg paralleller mellan Iran och Egypten. Båda länderna var då diktaturer, det ena en religiös och det andra en sekulär. Båda länderna hade en stor ung befolkning med relativt hög utbildningsnivå som var trött på korruption, politiskt förtryck och bristen på grundläggande mänskliga rättigheter. Mubarakregimens representanter var å sin sida mycket nervösa och fruktade att liknande händelser skulle kunna utspela sig i Egypten. Men i nästan samma andetag avfärdade de det med följande ord: Du känner inte egyptierna, de är alldeles för fega för att våga göra någonting sådant. Drygt två år senare kom vändningen. Efter folkresningen i Tunisien, som ledde till diktatorn Ben Alis flykt, samlades egyptier i stora skaror vid bland annat Tahrirtorget i Kairo och krävde frihet, demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter. Det började med att man kallade till demonstrationer via sociala me- 9

10 den arabiska våren dier. Folkmassan bestod till exempel av vanliga medborgare, sekulära ungdomsrörelser, fackföreningar och diverse religiöst färgade politiska rörelser. Människor deltog i folksamlingarna och protesterna och lät sig inte skrämmas trots otaliga provokationer från regimens sida. Säkerhetspolisen och dess civila mobb gjorde allt för att provocera fram oroligheter, men liksom demonstranterna i Iran förespråkade egyptierna icke-våld. Gemensamt för dem som samlades på Tahrirtorget och på andra ställen i Egypten var att de inte längre var rädda för Mubarak - regimen. De hade fattat mod och lät sig inte längre förlamas av diktaturens brutalitet. Nu var det deras tur att skrämma slag på regimen genom sin blotta närvaro på gator och torg och genom att dansa, sjunga, ropa slagord, bära på skämtteckningar av diktatorn och häckla makthavarna. Någonting hade hänt som gjorde att folk runt om i Nordafrika och Mellanöstern inte längre lät sig förskräckas och paralyseras av de despotiska makthavarna. Det var som någon uttryckte det som att människorna i Nordafrika och Mellanöstern insåg att envåldshärskarna fick det mesta av sin makt från medborgarnas foglighet. När en stor del av befolkningen slutar att vara undergiven kan de lyckas störta makthavarna eller tvinga fram reformer. I den här boken vill jag förklara och diskutera bakgrunden till folkresningarna i Mellanöstern och Nordafrika, den så kallade MENA-regionen. Vilka var drivkrafterna bakom folkresningarna? Var det politiskt förtryck och demokratiskt underskott som fick oppositionen att vakna till liv? Eller var det regionens ekonomiska snedfördelning, rättsosäkerheten och avsaknaden av ett socialt skyddsnät? Eller kan man se folkresningarna som ett uttryck för frustration och vanmakt? Kanske som en känga mot den utbredda korruptionen, som grep in i invånarnas vardagliga liv och kränkte deras mänskliga värdighet? 10

11 förord Regionen har varit utsatt för både politiskt förtryck och utbredd korruption under en lång tid. Vad var det som fick bägaren att rinna över just år 2010? Kan det ha varit den stora andelen unga i regionen? Länderna har på senare år fått ett kraftigt vapen mot censuren i och med den moderna tekniken och parallellt har andelen högutbildade ökat markant. Vilken roll spelar dessa faktorer? Och vem var det egentligen som låg bakom folkresningarna? Var det Facebookgenerationen som var den drivande motorn? Eller olika islamistiska grupperingar? Eller kanske den växande medelklassens krav? Och vad var det egentligen upproren ville förändra? Protesterna var till en början antiauktoritära aktioner som riktades mot korrupta och förtryckande regimer. Demonstranterna krävde demokratiska och mänskliga rättigheter. Företrädarna för politisk islam var inte helt ute ur bilden, däremot dröjde det lite innan de trädde fram. Nu vet vi att både den demokratiskt sinnade riktningen av politisk islam och den ultrakonservativa gjorde stora framsteg. Hur ska vi förstå denna utveckling? Är det ett bakslag för den arabiska våren? Kan man särskilja politiken från religionen i regionen? Och är politisk islam en enhetlig idétradition? Jag diskuterar också om folkresningarna verkligen var så oväntade som de verkade. Varför kunde man inte förutse händelseförloppen? Var västerländska makthavare och analytiker förblindade av sina egna förhållanden med länderna i regionen? Eller ligger förklaringen i traditionella och konservativa idétraditioner som under lång tid styrt synen på den muslimska Orienten och förhållandet mellan den västerländska civilisationen och den islamiska? Och vilka var vinnarna och förlorarna? Efter de inledande folkresningarna i Tunisien och Egypten har regionala och inter- 11

12 den arabiska våren nationella aktörer anpassat sig till den nya situationen. Det pågår en maktkamp mellan olika politiska sekulära och religiösa krafter i dessa länder och mellan regionala stormakter som Saudi arabien, Iran, Turkiet och Qatar. Parallellt med detta pågår en maktkamp mellan å ena sidan västländer och deras allierade och å andra sidan Ryssland och Kina och deras bundsförvanter. De vill alla styra utvecklingen åt ett håll som gynnar dem. Det nya politiska läget har föranlett nya allianser och nya strategier. Men gynnar denna maktkamp verkligen regionens demokratiseringsprocess, eller har den motsatt effekt? Det leder mig osökt in på framtiden. Vad kan man förvänta sig av folkresningarna i Nordafrika och Mellanöstern på lång sikt? Hur kommer regionen att se ut? Och vilken riktning kommer utvecklingen att ta? Jag är väl medveten om att alla frågor som kan ställas i samband med folkresningarna i Mellanöstern och Nordafrika inte finns med i denna bok. De slutgiltiga svaren på många frågor som rör den framtida utvecklingen kanske inte går att leverera på länge än. Som idéhistoriker är det min uppgift att resonera kring och problematisera idéers, föreställningars och begrepps betydelser i olika historiska och kulturella miljöer. I denna ambition ingår också att så långt som möjligt försöka fastställa hur de historiska skeenden som jag berör här har påverkat, hur de använts och definierats i utformningen av exempelvis skilda riktningar i politisk islam. De olika tolkningarna av islam och mångfalden i politisk islam, som presenteras i boken, visar att dessa bör förstås utifrån sitt sociala, politiska och kulturella sammanhang. De ska uppfattas som en mångfald av olika traditioner, och tolkningarna av dem utvecklas kontinuerligt. Tid och plats är således viktiga faktorer för förståelsen av de skilda tolkningarna av islam och politisk islam. 12 Mohammad Fazlhashemi

13 a Upproren i Mellanöstern och Nordafrika Den arabiska våren blev beteckningen för en serie folkresningar som svepte över Nordafrika och Mellanöstern. De folkliga uppror som kom att bli startpunkten för en av vår tids stora världshändelser började med en tragisk incident. Den 17 december 2010 nåddes omvärlden av nyheten om den unge tunisiske mannen Mohammed Bouazizi, som i ren desperation brände sig offentligt i protest mot den rådande situationen. Självbränningen var en reaktion mot den förnedring som en kommunal tjänsteman hade utsatt honom för när hans fruktstånd beslagtogs. Bouazizi gav uttryck för den frustration och misströstan som han kände när maktens företrädare hade hindrat honom från att försörja sig och sina släktingar. Hans förtvivlade aktion tände i sin tur en eld över hela Tunisien och utvecklades till en landsomfattande folkresning mot det styrande skiktet i landet. Efter bara några veckor hade folkresningen tvingat den tunisiske diktatorn Zayn al-abidin Ben Ali att fly landet. Därmed kastades Ben Alis, hans fru Leïla Trabelsi, hennes klan och det styrande partiets maffiavälde över ända. Folkresningen i Tunisien, även kallad Jasminrevolutionen, inspirerade folk i andra länder i regionen. Nu spred sig den arabiska våren som en löpeld över hela regionen. Hittills har den lett till flera diktaturers fall. I Tunisien och Egypten tvingade de stora folkmassorna de enväldiga makthavarna Ben Ali och Hosni Mubarak att lämna ifrån sig makten. I Libyen övergick den folk- 13

14 den arabiska våren liga resningen till ett blodigt inbördeskrig med utländsk inblandning och den libyske översten Muammar al-khaddafi lynchades av en uppretad mobb. I Jemen fanns inslag av både folkresning och väpnade strider, vilka tvingade den sittande diktatorn Ali Abdullah Saleh att kliva ner från tronen. I Bahrain krossades de fredliga folkliga protesterna mot det styrande kungahuset medan omvärlden vände bort blicken. I Syrien har de inledande folkliga protesterna övergått till ett blodigt inbördeskrig. I skrivande stund strider vanliga medborgare, avhoppade militärer och ditresta extremistiska jihadister mot diktatorn Bashar al-asads styrkor. I en del länder, som Jordanien och Marocko, har den arabiska våren lett till begränsade reformer. Men i en rad andra länder, särskilt i de oljerika diktaturerna runt Persiska viken, har makthavarna försökt förhindra den arabiska vårens politiska reformer med hjälp av ekonomiska insatser som högre lön och stora bidrag till befolkningen. De folkliga upproren har alltså på bara några år ritat om den politiska kartan i den så kallade MENA-regionen (Mellanöstern och Nordafrika). De har lett till en utveckling som har satt djupa spår i relationerna mellan länder i väst och i MENA-regionen. Innan den arabiska våren bröt ut hade västerländska stater mycket goda militära, ekonomiska och politiska relationer med diktaturerna i regionen. De auktoritära regimerna fick sitta orörda vid makten i realpolitikens namn, för stabilitetens skull och för att hålla vissa politiska krafter borta från den politiska makten. De fick också fria händer att bekämpa varje form av opposition på de mest brutala sätt med de västerländska demokratiernas goda minne. I omvälvningarna i den arabiska vårens kölvatten har dessa västländer tvingats ompröva sin politik mot de nya makthavarna i regionen. I flera länder har nya politiska partier och makthavare med rötter i politisk islam tagit över rodret, samma politis- 14

15 upproren i mellanöstern och nordafrika ka krafter som diktaturerna i MENA-regionen skrämde västländerna med före den arabiska vårens utbrott. Ett av de mest talande exemplen på de omprövade politiska relationerna är den franska regeringens kovändning. Knappt en vecka innan den tunisiske diktatorn Ben Ali flydde landet tillfrågades Frankrikes utrikesminister Michèle Alliot-Marie om den franska regeringens inställning till oroligheterna i Tunisien. Hon svarade att Frankrike borde dela med sig av sitt polisiära kunnande för att stoppa de störande elementen på Tunisiens gator. Den franska utrikesministern var inte något undantag. Frankrikes dåvarande premiärminister tillbringade sin julsemester 2010 i Egypten och var den egyptiske diktatorn Mubaraks privata gäst under sin vistelse. Men sedan förändrades Frankrikes vänliga inställning. Några månader efter att den arabiska våren hade inletts utmärkte sig den dåvarande franske presidenten Nicolas Sarkozy som den mest drivande ledaren i väst för ett utländskt militärt ingripande. Aktionen skulle tvinga bort den libyske diktatorn Khaddafi från makten. Men det är inte bara relationerna mellan staterna som har förändrats. Den arabiska våren har också påverkat relationerna mellan folken. Bilden av att människorna i regionen är fogliga, känslostyrda, bångstyriga, handlingsförlamade och låter sig hunsas och förnedras av inhemska diktaturer eller utländska härskare har ersatts med bilden av den stolta kvinnan och mannen, den uppkopplade och högutbildade ungdomsgenerationen som inte låter sig förödmjukas. Det är en generation som har påbörjat en omfattande förändring. Vi har bara sett början av den och utvecklingen kommer att påverka såväl MENA-regionen som resten av världen. Kronologisk utveckling 13 juni 2009: En dag efter presidentvalet i Iran utropas den sittande populistiske presidenten Ahmadinejad till valets segrare. Om- 15

16 den arabiska våren fattande protester mot valfusk följer. Den gröna proteströrelsen och dess unga anhängare manar till civila och fredliga protester via sociala medier, e-postutskick och sms. Demonstrationerna slås ner brutalt. Flera tiotal människor dödas och tusentals arresteras. 17 december 2010: Den unge tunisiske mannen Mohammed Bouazizi bränner sig offentligt i protest. Hans aktion tänder en brasa över hela Tunisien och utvecklas till en landsomfattande folkresning mot det styrande skiktet i landet. Sociala medier används flitigt i protesterna. 14 januari 2011: Efter bara några veckors folkliga protester flyr den tunisiske diktatorn Ben Ali landet. Jasminrevolutionen är ett faktum. 25 januari 2011: Inspirerade av Jasminrevolutionen uppmanar unga nätaktivister i Egypten via sociala medier till demonstrationer mot den egyptiske diktatorn Mubarak. De fredliga protesterna bemöts med polisbrutalitet och många såras och dödas. Uppslutningen överträffar alla förväntningar och den egyptiska revolutionen har inletts. 27 januari 2011: Inspirerad av utvecklingen i Tunisien och Egypten deltar tiotusentals människor i Jemen i fredliga manifestationer och kräver diktatorn Ali Abdullah Salehs avgång. Han har suttit vid makten i 33 år. Demonstranterna kräver politiska förändringar och ekonomiska reformer. 11 februari 2011: Efter 18 dagar av omfattande demonstrationer, massprotester och sammanstötningar mellan demonstranter och polis och säkerhetsstyrkor meddelar den egyptiske diktatorn Hosni Mubarak att han avgår. 16

17 upproren i mellanöstern och nordafrika 12 februari 2011: Fredliga demonstrationer i Algeriet slås brutalt ner av polis och säkerhetsstyrkor. För att möta protestvågen upphäver den algeriska regimen de 19 år gamla undantagslagarna, lovar politiska reformer och sänker priserna på basvaror. Under våren 2011 utlovar regimen kosmetiska politiska reformer men fortsätter att slå hårt mot människorättsorganisationer, oppositionella politiska partier och fackföreningar. 14 februari 2011: Demonstrationer till stöd för revolutionerna i Tunisien och i Egypten som arrangeras av den gröna oppositionsrörelsen i Iran stoppas brutalt av regimens säkerhetsstyrkor. Flera människor dödas och oppositionsledarna sätts i husarrest. De har ännu inte ställts inför rätta. 14 februari 2011: Inspirerade av händelserna i Tunisien och Egypten deltar tiotusentals människor, de flesta tillhörande den shiitiska majoriteten i Bahrain, i fredliga manifestationer. Sociala medier används för att mana till ett fredligt medborgaruppror. Demonstrationer pågår i flera veckor, huvudsakligen i huvudstaden Manama. Demonstranterna kräver ett slut på enväldet i landet, demokratiska politiska reformer och ekonomisk fördelningspolitik. Kung Hamad bin Issa al-khalifa som tillhör den sunnitiska minoriteten i landet, beordrar sina väpnade styrkor att slå ner protesterna. 17 februari 2011: Den arabiska våren når diktaturen i Libyen. Folkliga protester bryter ut i staden Benghazi. Demonstranter kräver diktatorn Khaddafis avgång. Diktatorn sätter in sina väpnade styrkor och legosoldater för att slå ner protesterna. Det folkliga upproret sprids till hela landet och övergår så småningom till rent inbördeskrig. 17

18 den arabiska våren 20 februari 2011: Tusentals människor runt om i Marocko demonstrerar för demokratiska politiska reformer och för att få ett slut på korruptionen och maktmissbruket. Kung Mohammed VI lovar att genomföra konstitutionella reformer i landet. Demonstrationer mot det politiska systemet äger rum med jämna mellanrum. Vid ett antal tillfällen angrips demonstranterna av säkerhetspolis. Reformerna som genomförs i landet uppfattas av oppositionen som halvmesyrer. Kungen har exempelvis enväldig makt över landets säkerhets- och utrikespolitik, universiteten samt religionen. 27 februari 2011: Demonstranter i Oman kräver politiska reformer och aktiva åtgärder mot arbetslöshet och den utbredda korruptionen i landets myndigheter. Protesterna slås ner och en grupp demonstranter arresteras. Landets härskare, sultan Qaboos, lovar nya jobb och ekonomiskt stöd till arbetslösa samtidigt som han benådar de arresterade demonstranterna. Sultanen utlovar en rad politiska reformer, vilka senare visar sig vara av ytterst kosmetisk karaktär. Fortsatta protester under våren 2011 slås ner och landets presslagar skärps ytterligare för att stärka regimens kontroll. Ett dussintal människor som deltagit i protesterna döms till fängelse. 5 mars 2011: Inrikesministeriet i Saudiarabien meddelar att landets säkerhetsstyrkor kommer att vidta alla nödvändiga åtgärder för att stoppa gatuprotester inspirerade av den arabiska våren. Tidigare under året aviserade regimen ett ekonomiskt paket på 127 miljarder dollar för att förebygga protester rörande ekonomin. Bland de politiska reformer som utlovades fanns en om kvinnors rösträtt. Enligt reformen ska kvinnor få rösta i kommunala val från Under en rad demonstrationer i landets östra oljerika delar, som bebos huvudsakligen av shiamuslimer, arresterades ett hundratal människor och tiotals människor dödades 18

19 upproren i mellanöstern och nordafrika av säkerhetsstyrkor. I november 2011 dömdes nio kända reformister till långa fängelsestraff på 5 till 30 år. Enligt människorättsaktivister i Saudiarabien och internationella människorättsorganisationer fortsätter den saudiska regimen systematiskt att bryta mot grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. 14 mars 2011: Bahrains armé krossar med stöd från saudiska trupper det folkliga upproret. Hundratals människor dödas. Tusentals demonstranter och vårdpersonal fängslas, utsätts för grym tortyr och döms till döden eller långa fängelsestraff. Sociala medier används i jakten på demonstranter. Omvärlden vänder bort blicken. 16 mars 2011: I södra Syrien utbryter demonstrationer mot den syriske diktatorn Bashar al-asad. Protesterna sprids till andra städer i landet och når så småningom huvudstaden Damaskus. De slås ner. Fredliga protester övergår till väpnat uppror och så småningom inbördeskrig. I striderna deltar förutom regeringsarmé och rebeller tillhörande den sunnitiska majoritetsbefolkningen även andra grupper, däribland ditresta jihadister. Tiotusentals människor dödas, de flesta är civila. Hundratusentals människor flyr landet. Inbördeskriget förvandlar Syrien till en tummelplats för regionala stormakter som Turkiet, Saudiarabien och Iran som stödjer olika sidor. Omvärlden är handlingsförlamad. FN:s säkerhetsråd kan inte ingripa på grund av Rysslands och Kinas veto. USA och EU inför sanktioner mot Asadregimen och ger ekonomiskt stöd, militär underrättelse och krigsmateriel till rebellerna. 17 mars 2011: FN:s säkerhetsråd antar resolution 1973 som bland annat innebär inrättande av en flygförbudszon över Libyen. Syftet med flygförbudszonen är att skydda den libyska civilbefolkningen från flygattacker. Med stöd av denna resolution inleder NATO sina flygbombningar av mål inne i Libyen för att 19

20 den arabiska våren förhindra Khaddafi att använda sina flygstridskrafter mot rebeller. NATO-ländernas omfattande flyganfall och det ekonomiska och militära stöd som rebellsidan får av den internationella koalitionen, däribland länder som Qatar och Saudiarabien, ger rebellerna allt större framgångar i sammandrabbningarna med Khaddafis styrkor. 22 augusti 2011: Den libyska huvudstaden Tripoli intas av rebeller. 20 oktober 2011: Khaddafi tillfångatas utanför sin hemstad Sirte av rebeller. Hans avrättning förevigas i en skakig film som tas med en mobiltelefonkamera. 23 oktober 2011: Det första fria och demokratiska valet i Tunisien efter diktatorn Ben Alis fall genomförs i landet och det islamiska al-nahdapartiet vinner stort. Partiet vinner 90 av de 217 mandaten, men är noga med att inkludera andra aktörer på den politiska scenen. al-nahdapartiet bildar regering tillsammans med två sekulära partier och vänsternationalisten och människorättsaktivisten Moncef Marzouki utses till president. 23 november 2011: Jemens diktator Ali Abdullah Saleh undertecknar slutligen ett avtal där han lovar att träda från makten. I gengäld får han rättslig åtalsimmunitet. Avtalet arbetades fram genom Saudiarabiens och USA:s medling. 25 november 2011: Parlamentsval hålls i Marocko. Det islamiska Rättvise- och utvecklingspartiet (PJD) är valets vinnare med 107 av de 395 mandaten. Partiets ledare Abdelilah Benkirane utses till premiärminister av kung Mohammed VI den 29 november Enligt landets nya författning från sommaren 2011 ska premiärministern väljas från det största partiet i parlamentet. 20

21 upproren i mellanöstern och nordafrika 28 november 2011: Det första fria och demokratiska parlamentsvalet efter Mubaraks fall genomförs i Egypten. Islamiska partier tillhörande den äldsta islamiska folkrörelsen Muslimska brödraskapet och diverse salafistiska partier vinner 70 procent av mandaten. 22 januari 2012: Efter 33 år vid makten lämnar Jemens diktator Ali Abdullah Saleh sitt ämbete. I ett tv-sänt tal ber han Jemens folk om ursäkt för tillkortakommandena under sin tid som landets president. Salehs vicepresident Adb Rabuh Mansur Hadi installeras som president den 25 februari maj 2012: Den första omgången av presidentvalet genomförs i Egypten. Muslimska brödraskapets kandidat Muhammad Mursi, som tillhör Frihets- och rättvisepartiet och den gamla regimens man Ahmad Shafiq går vidare till andra valomgången. 14 juni 2012: Egyptens författningsdomstol upplöser landets parlament som efter valet i november 2011 dominerades av olika islamiska partier juni 2012: Den andra omgången av presidentvalet genomförs i Egypten. Muhammad Mursi utropas till vinnare efter att ha fått knappt 52 procent av rösterna. Han tillträder ämbetet den 30 juni juni 2012: Mer än hälften av Kuwaits parlamentsledamöter avgår i protest mot ogiltigförklarandet av ett val som gav den islamistledda oppositionen majoritet i parlamentet. 7 juli 2012: Det första fria och demokratiska valet genomförs i Libyen. Sekulära och liberala grupper är valets vinnare. 21

22 den arabiska våren 27 augusti 2012: Tusentals kuwaitier demonstrerar i protest mot ändringen av en vallag som försämrar möjligheterna för oppositionella parlamentariker i det kommande parlamentsvalet. Nya demonstrationer äger rum den 21 oktober då tiotusentals människor demonstrerar i Kuwait City i protest mot landets nya vallagar. Över 100 personer skadas. Den sunnidominerade oppositionen manar till bojkott av valet den 1 december. 8 november 2012: Två unga medlemmar ur Kuwaits kungafamilj, Abdullah Salem Al-Sabah och Nawaf Malek Al-Sabah, grips efter att ha twittrat sitt stöd för oppositionen. 17 november 2012: Jordanien skakas av våldsamma protester sedan subventioner på hushållsgas, bensin, fotogen och diesel avskaffats. Demonstranterna riktar sin ilska mot kungahuset och regeringen och den utbredda korruptionen i landet. Hundratals människor grips och ställs inför militärdomstolar, anklagade för att ha deltagit i olagliga demonstrationer. Den arabiska våren och de ekonomiska svårigheterna har tvingat det jordanska kungahuset till en del motvilliga politiska eftergifter. Bland annat har landets författning ändrats så att parlamentet får utse premiärminister. Kungen behåller dock makten över militären, försvaret och polisen samt rätten att utlysa undantagstillstånd. 22 november 2012: Genom ett maktdekret utökar Egyptens president Muhammad Mursi sina maktbefogenheter. Hans beslut blir därigenom oåtkomliga för rättsväsendet. Beslutet utlöser omfattande protester. 30 november 2012: Efter ett maratonmöte godkänner den egyptiska författningskommissionen ett förslag till ny konstitution. Landets president Muhammad Mursi meddelar att folkomröst- 22

23 upproren i mellanöstern och nordafrika ning ska genomföras den 15 december Beslutet möts av omfattande protester från sekulära och icke-islamiska grupper. 1 december 2012: Lågt valdeltagande i parlamentsvalet i Kuwait. Mellan 27 (oppositionens siffror) och 39 (regeringens siffror) procent av väljarna deltar i valet. Landets shiitiska minoritet hörsammar inte den sunnidominerade oppositionens maning till valbojkott och stärker sin ställning i parlamentet genom att få 15 av platserna i parlamentet. Oppositionen kräver att valet ska ogiltigförklaras. 8 december 2012: Egyptens president drar tillbaka maktdekretet. Beslutet följer efter omfattande protester och efter uppmaningar från sunniislams främsta lärocentra al-azhar. 14 december 2012: I den första omgången av folkomröstningen om den nya egyptiska författningen vinner ja-sidan (islamiska partier) med cirka 57 procent av rösterna. 22 december 2012: I den andra omgången av folkomröstningen om den nya egyptiska författningen vinner ja-sidan. Sammanlagt röstade 64 procent ja till författningsförslaget. Av landets cirka 50 miljoner röstberättigade var det närmare 33 procent som deltog i valet. Det låga valdeltagandet tolkas som ytterligare bevis på polariseringen i landet. Andra bedömare ser detta som ett bevis på tilltagande politisk apati i landet. 26 december 2012: Egyptens president Mursi undertecknar den nya författningen och lovar att försöka lösa landets ekonomiska problem. 14 januari 2013: Tunisien firar tvåårsdagen av Jasminrevolutionen. 23

24 den arabiska våren 17 januari 2013: Jordaniens kung Abdullah II lovar politiska reformer. På sin hemsida skriver kungen, bara en vecka innan parlamentsvalet den 23 januari, att det politiska parti eller block som vinner en majoritet i valet ska utse premiärminister och regeringens ministrar. Kungen lovar att inte lägga sig i dessa politiska beslut. Därmed anser han att han har tillmötesgått ett av oppositionens viktigaste krav när det gäller politiska reformer. Muslimska brödraskapet i Jordanien bojkottar parlaments valet eftersom det anser att kungen trots allt behåller alltför många befogenheter för sig själv. 25 januari 2013: Tvåårsdagen av inledningen till den egyptiska revolutionen firas i den politiska splittringens förtecken. I Kairo, Alexandria och andra storstäder förekommer sammanstötningar och dödskjutningar. 26 januari 2013: En egyptisk domstol dömer fotbollssupportrar i staden Port Said till döden. Oroligheter utbryter och flera dödsoffer krävs. Domstolen fann de åtalade supportrarna skyldiga till att ha deltagit i ett upplopp vid en fotbollsmatch i februari 2012 när ett sjuttiotal människor trampades ihjäl. En våg av sociala och politiska oroligheter sveper över Port Said, Suez, Alexandria, Ismailia och Kairo. Ett femtiotal människor dödas och regeringen och Muslimska brödraskapet får hård kritik. President Mursi utlyser undantagstillstånd i de värst drabbade städerna och bjuder in oppositionen till dialog. Oppositionen rasar mot undantagstillståndet och anklagar presidenten för att använda samma metoder som den tidigare regimen. De avvisar hans inbjudan till dialog. Den politiska klyftan fördjupas alltmer i Egypten. En del exper t er befarar att krisen i värsta fall kan leda till statskollaps eller inbördeskrig. 24

25 a Den gröna oppositionens uppror i Iran Många anser att den arabiska våren påverkades av folkresningen i Iran sommaren 2009, den gröna oppositionsrörelsen. Företrädarna för oppositionen använde den gröna färgen som en symbol i sina protestaktioner. Många ungdomar som deltog i demonstrationer eller valkampanjer till förmån för de reformvänliga kandidaterna klädde sig i gröna tröjor och halsdukar eller bar gröna armbindlar. Medborgarupproret i Iran sommaren 2009 formerade sig i anslutning till presidentvalet i juni samma år. Valet stod mellan den sittande populistiske presidenten Ahmadinejad och två motkandidater som tillhörde en reformrörelse som motsatte sig Ahmadinejads politik, det politiska förtrycket i landet, regimens konfrontationspolitik med omvärlden, sociala och ekonomiska orättvisor samt rättsosäkerhet. En stor grupp människor som hoppades på förändringar gav sitt stöd till de reformvänliga kandidaterna. Det rådde stor optimism och segervisshet bland de unga om en valseger för någon av de reformvänliga kandidaterna. Det stora antalet valdeltagare som drömde om genomgripande förändringar talade också för en storseger för reformisterna. Men tvärtemot alla opinionsundersökningar och rapporter från oberoende valobservatörer som utpekade reformisterna som valets segrare utropades den sittande presidenten som vinnare redan dagen efter valet. Det snabba tillkännagivandet av valresultatet, något mycket ovanligt för det iranska valsystemet, och alla rapporter om utbrett valfusk som läckte ut, 25