KK-STIFTELSENS SKRIFTSERIE DEN FJÄRDE BASFÄRDIGHETEN SJU RÖSTER OM VÄRDERINGAR, LÄRANDE OCH INTERNET

Transkript

1 KK-STIFTELSENS SKRIFTSERIE DEN FJÄRDE BASFÄRDIGHETEN SJU RÖSTER OM VÄRDERINGAR, LÄRANDE OCH INTERNET 9

2 Stiftelsen för Kunskaps- och Kompetensutveckling arbetar för att stärka Sveriges internationella konkurrenskraft och öka sysselsättningen i landet genom att: stödja kunskaps- och kompetensutbyte mellan universitet, högskolor, forskningsinstitut och det svenska näringslivet finansiera forskning vid mindre och medelstora högskolor samt nya universitet främja användandet av IT KK-stiftelsen bildades 1994 av medel från löntagarfonderna. Det ursprungliga stiftarkapitalet, 3,6 miljarder kronor, har placerats i första hand i aktier i svenska företag. Vid ingången till år 2000 hade kapitalet vuxit till 7,3 miljarder varav cirka hälften reserverats i avtal som sträcker sig flera år framåt i tiden.

3 INNEHÅLL 4 FÖRORD 6 INLEDNING CHRISTER ISAKSSON 8 DEN SÖKANDE MÄNNISKANS REVANSCH BODIL JÖNSSON 16 SLUTLIGEN MÅSTE DET HANDLA OM INTERNETVETT STIG ROLAND RASK 24 ETT BARN SOM INTE MÖTS AV NEJ HAR INGEN ATT MÄTA SIG MED LENA KATARINA SWANBERG 30 SKOLAN KAN ÅTERUPPRÄTTA BEGREPPEN NU, JAG OCH VI HELLE KLEIN 36 RENSA UT FRASMAKERIET UR LÄROPLANEN TÄNK SJÄLV, TÄNK SJÄLV, TÄNK SJÄLV! TORBJÖRN TÄNNSJÖ 42 DEN GAMLE GRINDVAKTENS FÖRLORADE MAKT ERIK FICHTELIUS 48 JÄMSTÄLLDHET ÖVER ALLA GRÄNSER LENNART KOSKINEN

4

5 VI DRUNKNAR 5 I INFORMATIONSFLODEN I den andan skriver en krönikör i The Atlantic Journal bland annat följande: "Hur mycket du än försöker, kommer du efter i utvecklingen. Det är en ständigt ökande press för att orka med tempot... man förlorar fotfästet. Vetenskapen gör nya upptäckter i en takt som gör att man hopplöst famlar efter i häpnad. Allt går för högtryck. Mänskligheten klarar inte mycket mer." Året är år senare känner säkert många av oss sympati för skribenten, samtidigt som vi ler åt de dagsaktuella formuleringarna. Under de senaste åren antas den information som finns tillgänglig på webben ha tiofaldigats. Årligen! Vi översköljs av data och information i en takt som gör att vi lite till mans kan önska oss tillbaka till 1833, till ett lugnare och mera reflekterat förhållningssätt. Oberoende av skillnaderna i informationsflödet mellan artonhundra- och tjugohundratal vet vi att det finns ett utbrett intresse bland många lärare att fördjupa diskussionen om hur man lär eleverna att hantera informationsfloden. Hur eleverna söker, sorterar och värderar den information de finner. Därför har vi bett sju skribenter tänka till över rubrikerna lärande, värderingar och Internet. Det har blivit sju mycket olika reflektioner. Vi tycker emellertid att de alla väl fyller sin plats i diskussionen om hur skolan kan utveckla en fjärde basfärdighet. Vi hoppas att du ska tycka det samma, och önskar dig och dina kollegor en spännande läsning! HANS GENNERUD Informationschef

6 FRÅN ETT FÖRVETET TILL ETT NYFIKET BARN 6 I denna skrift ska vi färdas från den verklighet som ett förvetet barn hade att bemästra i mitten av 1900-talet till en dröm om en skola med eleven i centrum. Ja, i centrum i ordets rätta bemärkelse. Vår start är Bodil Jönssons halländska barndom, då ett nyfiket barn var förvetet. Det går inte att missförstå detta nedsättande omdöme. Ännu värre var det att vara vuxen sökare. Jag känner igen det Bodil Jönsson skriver: Kring sökare fanns en air av mystik och onyttighet, de var liksom inga riktiga människor. Vi ska sluta i motsatsen: i en skola anpassad till ett IT-samhälle i en internationell och gränslös värld. I en sådan skola, skriver Lennart Koskinen, måste eleven vara utbildningens subjekt. Ja, vilken chock för elever som kommer från den gamla skolan, där de hela sitt medvetna liv har omyndigförklarats. Plötsligt förväntas de ta stort eget ansvar och egna initiativ. Finns den skolan? Nej, det säger inte Lennart Koskinen. Men han argumenterar för den och för att elevens främsta drivkraft ska tillåtas vara nyfikenhet och vilja att lära. Jag vill nog ändå påstå att vi kan se tecken på en sådan skola i alla fall i denna skrifts texter och förhoppningar. Bodil Jönsson skriver: I dag har själva kunskapen hamnat i ett nästan supraledande återkopplat tillstånd mellan dels kunskapen själv, dels redskapen för att hantera kunskap. Hon vill kalla detta en revolution, denna vridning över till den sökande människan, ett förvetet barn. Stig Roland Rask tror sig kunna leva ett gans-ka lyckligt och harmoniskt liv, även om han skulle tro att USA har 52 delstater eller att Hollands huvudstad heter Haag. En dylik villfarelse kan möjligen vara pinsam om den avslöjas i samband med Trivial Pursuit eller Jeopardy, men den utgör inget hot mot demokratin. I dessa formuleringar blir resan åter igenkännande. Det gick rätt sakta under många år och skolan var sig lik mycket länge; på mer än ett sätt var klassrummen fyrkantiga, bänkarna var desamma under decennier och gav samma intryck oavsett hur de möblerades. Tekniken att mata eleverna var densamma: läraren i centrum, läraren bäst i klassen, läraren som alltid ställde frågor som han visste svaren på. Det är först nu, sedan bara några år, som vi sitter i snabbtåget. Det är nu vi känner osäkerhet, det är nu skolan utmanar, det är nu vi inte vet om vi ska hinna med. Det är också nu frågorna kommer. Vad är rätt och fel? Var går gränsen? Konsekvensen blir slutsatsen att Internet utmanar skolan. Vi påstår att Internets möjligheter rent av hotar skolan som rikets enda gemensamma uppsamlingsplats. En sådan utveckling går att föreställa sig, och säkert också att leva med. Men vi inser att Internet dessutom hotar våra barn och ungdomar, och därmed hotas våra unika värderingar och föreställningar. Vi söker skydd. Vi säger nej, vi söker motargument och nya strategier. Inte nödvändigtvis för att sätta stopp, utan för att finna rätt väg, rätt balans. Den källkritik som skolan ägnar sig åt bör ligga nära etiken, den handlar om att granska och vär-

7 dera. Det är där faran för manipulation ligger och det är där skolan har ett stort ansvar att utveckla medvetenhet, menar Stig Roland Rask. När vi talar om gränser i det nya landskapet berör vi det svåra. En del lär bli pessimistiska. Men Lena Katarina Swanberg betraktar ordet nej som en förälders viktigaste verktyg. Under sina egna barns skoltid förstod hon att skolan inte orkade med just det ordet. För henne var skolan upptagen av att bejaka tidsandans undanröjande av gränser. Hon ser att skolan vill vara snäll och helst förknippas med lust istället för krav. Men då gör skolan det enfaldiga misstaget att tro att krav alltid betyder överkrav och att förutsättningen för lust att lära innebär att barnet alltid får göra som barnet vill. Det finns en annan påtaglig risk: Vi ser på tv och datorskärmar hur bomberna faller över Irak eller Kosovo. Vi är där samtidigt och ändå inte. Men om vi ständigt är on-line orkar vi då i längden bry oss? Risken är att denna hypermediala kultur skapar likgiltighet, skriver Helle Klein. I ett ljummet on-linesamhälle kan vi bli ljumma inför det som sker runt omkring oss. Informationsöverflödet gör att vi stänger av våra sociala känselspröt och blir likgiltiga för våra medmänniskor. Nufixeringen kan leda till världsflykt och egocentrism. Än så länge finns en gemensam värdegrund för skolan. Men vilket värde har den? För Torbjörn Tännsjö är dess begrepp till intet förpliktande fraser. Ändå kan naturligtvis fraser också vara farliga, särskilt om någon börjar ta dem på allvar. Vi lär inte behöva frukta något sådant i vårt land, men han tycker ändå att det är tröttsamt att behöva lyssna till fraser. Det vore bättre om allt frasmakeri rensades ut ur läroplanen, en gång för alla, skriver han. Bundenhet, reglering, styrning. Motsatsen är frihet. Kan vår nya teknik, rätt använd, skapa en god, utvecklande och kreativ frihet i vår gemensamma skola? Det är förmodligen den fråga vi ställer i den här skriften. Erik Fichtelius spårar tecken utanför skolan. Förr åt regeringen lunch klockan 13, enbart för att hinna lyssna på Lunchekot. Numera kan regeringen äta lunch när den är hungrig, utan att behöva böja sig för Ekots sändningstider. De statsråd som vill passa Ekot hör med lätthet den senaste sändningen på nätet när de vill. De kan till och med välja bort inslag de inte har intresse för, eller reportrar de inte har förtroende för. CHRISTER ISAKSSON Redaktör 7

8 DEN SÖKANDE MÄNNISKANS REVANSCH

9 I Bodil Jönssons halländska barndom sades att ett nyfiket barn var förvetet och det var inte riktigt fint att vara det. Ännu värre var det för vuxna som var sökare kring dem fanns det en air av mystik och onyttighet, de var liksom inga riktiga människor. I dag har själva kunskapen hamnat i ett nästan supraledande återkopplat tillstånd mellan dels kunskapen själv, dels redskap att hantera kunskap. Ja, skriver Bodil Jönsson, en revolution är denna U-sväng, denna 180-graders vridning över till den sökande människan. Hon önskar att många fler ska kunna se 180-gradersomsvängningen i vitögat, acceptera dess revolutionära karaktär och samtidigt våga säga att det är dessa värden som vi skall ta med oss från det gamla till det nya. Min fröken i småskolan hette Edit. Hon hade håret i en knut; det skulle nog småskollärarinnor ha på den tiden. Att Fröken Edit kunde allt som jag skulle lära mig i vår skolsal var hon övertygad om. Och inte bara hon. Det visste också mina föräldrar och det visste jag och det visste mina klasskamrater. Tanken på Fröken Edit och min småskolesal dök upp när jag läste Manuel Castells Nätverkssamhällets framväxt ([1]). Han hävdar (som sociologer ofta gör) att det är kulturen som driver fram tekniken. Inte tvärtom, teknologin som omvandlar kulturen, vilket jag (och många av mina kollegor inom naturvetenskap/teknik) ofta anser. Vi ser ju hur det som nyss bara fanns i laboratoriet plötsligt omvandlar vardagen för gemene man. Hur bredband, distansarbete och mobilitet blir till ändrade förutsättningar i de många människornas liv. Med Fröken Edit-exemplet blev det emellertid väldigt tydligt för mig hur kultur åtminstone kan omöjliggöra en teknologi. Inte skulle vi kunnat ha en dator och än mindre en Internetanslutning i min skola. Det viktigaste skälet för detta är inte att de ännu inte existerade. Nej, det är att de var mentalt omöjliga. Det fanns ju per definition inget att söka utanför Fröken Edits huvud. Ja, det var faktiskt inte meningen att vi skulle söka ens i det, för det hörde till situationen att det var Fröken Edit som skulle välja vad hon ville delge oss och när. En enda gång minns jag att jag ställde en sökande fråga till fröken och det tog en ände med förskräckelse. För mig. Men det är en annan historia, och den skulle föra för långt från huvudspåret. Det skall börja i Stig Roland Rasks Med eller utan filter ([2]). På Fröken Edits tid, ser jag, hade det varit en omöjlig formulering: hon var ju både källan och filtret, allt i ett, och det enda hon hade sitt filter till var 9

10 10 att avgöra vad som var lämpligt att barnen fick höra och veta och lära sig och i vilken ordning. KRATTA SCENEN Det var Fröken Edit som stod för innehåll och hon som stod för struktur. Innehållet kunde en lärare klara på den tiden då hembygdskunskap stod högt i kurs. Men nu när det handlar om Global hembygdskunskap ([3]) är det självklart att informationen är i det närmaste oändlig och kan sökas, av var och en. Det som däremot inte ändrats i lärarrollen är att läraren skall hjälpa till med struktur. Med sammanhangsföreställningar. Lite som en cirkusdirektör skall han varit på den virtuella scenen i förväg, ha tänt lampor och krattat manegen. Slagit an en stämning och gett en rytm via orkestern. Hela tiden hjälpa så att den studerande får något att hänga upp tankarna på. Huvudfrågorna som vi människor och speciellt barn ställer sig hela tiden är ju egentligen tämligen enkla: det är Vem är jag? och Hur hänger världen samman? I stort? Och med mig? Aldrig förr har människor haft så stora möjligheter som nu att få svar på detta. Tänk först på detta med förbättrade möjligheter att utveckla sin självbild. Självbilden är ju väl så viktig för elevens skolprestationer som separata intellektuella förmågor ([4]). Men självbilden skaffar man sig inte i vakuum; den skaffar man sig via andra människor. Den vanliga spegeln kan tala om för dig hur du ser ut, men det är människors återkoppling på dina handlingar och tankar som ger basmaterialet i din självbild. Fröken Edit gav få bidrag till min självbild (utöver den där fatala gången då jag ställde en egen fråga). Vad hon bidrog med var att forma in mig i den rådande auktoritära landsbygdskulturen. Och jag var inte olycklig där, långt ifrån. Men att jag var någon, det visste jag inte mycket om. Inte heller hade jag några befästa sammanhangsföreställningar. Jag hade ju bara lärt mig det jag hade lärt mig, och det utan någon variation. Det är variation snarare än repetition som är all inlärnings moder. Jag har skrivit mycket på rubrikens tema i Den obändiga söklusten ([5]). Här ger jag bara några exempel och går sedan vidare: Jag har fått mycket återkoppling på Den obändiga söklusten. Människor som säger t.ex.: Ja, men tänk på konsertpianisten?! Som han repeterar! Visst. Han är ett bra exempel, också för mig, men inte för att han repeterar, inte. Vad han gör under sina repetitioner är att han varierar, hela, hela, hela tiden. Vi kanske inte hör det; han själv hör det mycket bättre, fast inte säkert allt. Men det är hans variationer kring det centrala som befäster och utvecklar hans förmåga. DÅLIG BALANS Ett annat exempel: I vintras en isig dag gick jag till jobbet. Äntligen har jag börjat acceptera att jag nog alltid haft en halvtaskig balans, och att det är den som yttrar sig i att jag cyklar mer med styret än med ändan, och att jag alltid är rejält rädd i isgateväglag. När jag gick där och njöt av lyxen att slippa cykla, blev jag omcyklad av en balansfantast. Min första tanke var: Hans bakhjul svänger ju ut åt sidorna precis som mitt fast värre. Och min nästa: Tänk vad han lär sig. Genom att han redan har så bra balans, genom att han vågar ta ut svängarna, lär han sig hela tiden mer och mer. Varje ny variation, varje ny parerad sladd förbättrar hans förmåga. Medan jag i min krampaktiga frökencykling praktiskt taget aldrig lärde mig något för jag vågade ju aldrig variera. Den lärare som tar till sig variationens betydelse för inlärningen, har lättare att hitta sin roll som lärare i IT-eran. Kanske har hon också lättare att se hur merparten av det vi kallar för pedagogik

11 har handlat om fostran och undervisning, inte om den sökande människan. Givetvis fanns det på Fröken Edits tid ingen anledning för skolan att problematisera relationen mellan kunskap och information: Det som var fröken Edits kunskap skulle bara på effektivast möjliga sätt stämplas in i mig och andra. Metoderna för detta var helt annorlunda än dem som behövs när lärare nu skall möta sökande människor och själva vara sökare. Den vetenskap som kunde stöttat är den ännu inte formade sökologin ([5], [6], [7]), den som börjar med det sökande, inte med det mottagande. Det är vår kultur som måste utveckla denna, för inte förrän nu har det varit möjligt att fullt ut tänka tanken. Jag återvänder än en gång till min halländska barndom: Där sades ett nyfiket barn vara förvetet, och tro mig, det var inte riktigt fint att vara det. Ännu värre var det för vuxna som var sökare kring dem fanns det en air av mystik och onyttighet, och de var liksom inga riktiga människor. FÖRLOSSNING Gör nu ett tankeexperiment. Frammana bilden av ett nyfött barn (helst förstås en egen upplevelse av en sådan situation) ([5]). Alla vuxna runt omkring är tagna av stundens högtid. Det som känns är en primitiv, jättestark känsla: Man unnar det lilla livet allt gott, man vill ta hand om henne aldrig så mycket, man vill ge henne allt man har, lära henne allt man kan. På denna synnerligen positiva tahand-om-vilja baserar vi sedan vår föräldragärning, dagis, skolor, universitet. Ja, även KKskrifter som denna. Paradigmet baseras på att det är den-som-kan som unnar den-som-ännu-intekan att få möta kunskapen. Det är liksom sändaren som söker sin mottagare för hon vill honom allt gott. Och det är naturligtvis inget fel i det. Frågan är bara: Är detta det enda? Gå tillbaka till förlossningssalen igen. Finns där verkligen inte någon som inte är intensivt upptagen av att unna någon annan allt gott? Jo, en. Det nyfödda barnet. Det har börjat sitt sökande på egen hand. Så gott det kan vrider det sitt stora huvud, krafsar med en hand, rör på en fot. Sökandet har börjat. Och sökandet fortsätter under barnaåren. Sedan har kulturen ända fram till våra dagar försökt forma vuxenskapet till att sökandet i stort sett skall vara över vid inträdet i det vuxna. Men samtidigt: Under hela efterkrigstiden har den västerländska kulturen blivit mindre och mindre auktoritär. Ja, man har t.o.m. formulerat att nyfikenhet är bra för inlärning (dock är det väldigt sällan som man tänkt på fri nyfikenhet i mycket stor utsträckning har det handlat om att försöka inspirera den studerande till att bli nyfiken på just det man vill att hon precis då skall lära sig). Och spelrummet, det mentala rummet, har uppenbarligen vidgats så mycket att en allmän datorisering och internetisering inte längre stoppas av något kulturellt tabu. Vad vi upplever är konsekvenserna av att det inte längre finns någon betrodd Fröken Edit. Det är detta som är ena grundbulten. Och vad händer? Jo, något med ett fabulöst genomslag äger rum. Vi sitter redan med facit på hand: Vi kan se hur mycket pengar och hur mycket tid som människor ägnar denna egentligen urdåliga prematura datorteknik bara för att genom den få utlopp för sin söklust. När sökaren i människan fick sin chans, så tog hon den. Den var oemotståndlig och lika primitiv som någonsin ta-hand-om-lusten. Vi är alltså beredda att stå ut med all datorteknikens användarovänlighet eftersom vi ändå vinner så mycket på den. Det viktigaste var att var och en 11

12 12 fick chansen att lite mer bli någon. Fick frågeföreträde. Kunde kräva återkoppling. Gå vidare. Speciellt viktigt, åtminstone för mig, är det att detta inte alls gäller bara för den intellektuella eliten. Se t.ex. Vad vi lärt oss av Isaac ([8]). Det sker också starka omsvängningar i andra kulturer. I Lasse Bergs och Stig T. Karlssons I Asiens tid ([9]), kan man läsa om vad självbildsförändringen betyder för demokratin: Demokrati innebär att man äger sig själv Det var friheten som kom till oss. Man fick tänka själv. REVOLUTION Ovan skrev jag att det är avsaknaden av en i sitt sammanhang förbehållslöst betrodd Fröken Edit som är den ena grundbulten i det som nu händer. Den andra grundbulten handlar om själva kunskapen: om hur den hamnat i ett nästan supraledande återkopplat tillstånd mellan dels kunskapen själv, dels redskap att hantera kunskap. Glad blir jag om du läser följande stycke långsamt och kanske flera gånger: Alla tidigare tekniska genombrott har föregåtts av kunskapsgenombrott som inneburit att människan fått redskap att bättre hantera det materiella (att så fröer, att tillverka brons, att trycka böcker, att bemästra energi och därmed materia, att hantera elektromagnetism för t.ex. telefon och TV). Gången har alltså ofta varit kunskap redskap teknologi materiabemästring kulturförändringar. Men nu, nu har kunskapen lett därhän att människan kan göra redskap som kan appliceras direkt på kunskapen själv. Ingen omväg, alltså, via det immateriella. Återkopplingen kunskap redskap kunskap är nästan som en supraledning. Det var detta som fick mig att sätta titeln Den urgamla drömmen - att knäcka lärandets gåtor på ett radioprogram 1999 ([6]). Det svindlar med andra ord i mig inför detta stora som händer just nu. Ja, en revolution är den, denna U-sväng, denna 180-graders omsvängning över till den sökande människan. Men TTT, Tankar Tar Tid ([10]). Det är så sällan man naglar fast grundbultarna auktoriteternas (Fröken Edits) försvinnande och den supraledande kunskapsutvecklingen. Oftare, mycket oftare, framställs det pågående som förändringar av en gammal verklighet, inslag som skall tuktas utifrån den gamla föreställningsvärlden. Det är nästan som närden första bilen försågs med tömmar. Jag skulle så gärna vilja att det var många, många fler som såg 180-gradersomsvängningen i vitögat. Accepterade dess revolutionära karaktär. Och samtidigt lyfte upp: Det är dessa värden som vi skall ta med oss från det gamla till det nya. Jag har skrivit om detta tidigare i läroplanskommentaren till Skolans värdegrund ([11]). Där skrev jag inte om de allomfattande, oftast djupt upplevda mänskliga rättigheterna i skolsammanhang. Inte för att de inte är viktiga utan för att jag inte ansåg mig ha något att tillföra i de sammanhangen. I stället koncentrerade jag mig på fyra egenformulerade värdegrunder: 1. Varje elev har rätt till en skola inriktad på en långsiktigt hållbar utveckling både vad gäller dess resultatinriktning och dess process. 2. Varje elev har rätt att utveckla sin respekt för de egna frågorna, sin förmåga att ställa dem och sin insikt att när man väl formulerat frågan, brukar det gå att hitta svaren. 3. Alla elever i skolan har rätt till ett språk som är deras. Även elever utan tal- och skriftspråk skall få ett språk att beskriva sin konkreta vardag: en mångfald av konkreta, personnära, digitala bilder.

13 4. Man har som räven säger i Lille prinsen ansvar för dem man tämjt. Kunskap är tämjd information. En kunskap är alltid någons. En av skolans värdegrunder skall vara erbjudande av möjligheter till utövandet av mästerskapet att lära. I skolan skall det finnas mästare på detta, förebilder som är bra på att lära och bra på att visa elever hur det går till när man lär sig. Dessa mästare, lärarna, har i dag ett annat huvudforum för sitt yrkesutövande. PERSONLIGT ANSVAR Jag hänvisar till ([11]) för kommentarer till punkterna. Och jag noterar med viss förvåning och stor tillfredsställelse att det är samma fyra punkter som jag fortfarande skriver om. För det är ju så det skall vara med värden: de skall vara längre än den flyktiga vardagens futiliteter. Alla dessa fyra värden är lättare att arbeta mot i en ITistisk era. Men vi tycker nog ändå alla att det känns riskfyllt med auktoriteternas abdikation, och det är två små ord som förtjänar att särskilt problematiseras: ansvar och tillit. Jag hade för ett antal år sedan förmånen att få träffa Dalai Lama. Vi var några stycken, och vi skulle formulera varsin fråga till honom. Min löd ungefär så här: De senaste åren har det ena politiska systemet efter det andra fallit. Före fallen heter det alltid att det är saken, inte personen, som är det viktiga. Men efter fallet finns det inte någon kvar som försvarar saken. Detta har fått mig att inse och att formulera att ett ansvar är alltid personligt. Hur tänker du om det? Att frågan etsat sig fast i mig beror nog mer på situationen än på Dalai Lamas svar (det innebar i stort sett att han också hävdade det personliga ansvarets unika ställning). Jag ser sedan dess behovet av det personliga ansvaret överallt och hur situationen förändras när den övergår från personlig till anonym och vice versa. Vad är det t.ex. som gör att lagen om förgångsrätt vid övergångsställen slog igenom så starkt och ändrade stadstrafikbeteendet? Jo, att man kan se varandra i ögonen och att båda parter vet vem som har ansvaret: bilföraren. Vad skulle det göra för skillnad om ditt namn kom upp på bilens nummerskylt när du satte dig bakom ratten? Stor, tror jag. Då blev det ju uppenbart för alla (och därmed starkare också för dig) att det var du som körde. Då var du inte en anonym bilförare i flocken utan hade att på ett helt annat sätt leva upp till det personliga ansvaret. Jag har ibland i offentliga samtal noterat hur många menat sig hålla med mig när jag tagit upp det personliga ansvaret, Men de gör det bara genom att peka på det individuella ansvaret. Så menar jag inte. Ett personligt ansvar kan ofta vara gruppens: det är vi, det är de, det är ni. Det kan vara lika viktigt som att det är mitt, ditt, hans, hennes. Det viktiga är att inte tappa taget om att ett ansvar alltid är någons. Och i detta finns en avgrund på Internet i dag; den avgrund som gör att människans sämre tendenser till våld och sex florerar ohämmat. Det talas mycket om att tillhandahållaren är anonym. Själv tror jag att den viktigaste haken är att användaren är anonym. Att vi något så när stävjar dessa företeelser i det levande livet beror på att det här finns mer av upplevt personligt ansvar. Det är t.ex. inte så självklart enkelt för en betrodd familjefar att söka sig till hårdporr och prostitution; han är ju han, han syns som sig själv, och hans egen övriga självbild utövar en stark egenkontroll. Men på nätet är han en icke-person, och där finns ofta ingenting och ingen som kontrollerar honom. 13

14 14 Samhället i levande livet har vi bl.a. för att kunna skydda oss mot dessa våra mindre önskvärda kulturfördärvande böjelser. Vilket samhälle som efterhand kan utvecklas genom nätet har jag ingen aning om. Men jag tror att dess bevekelsegrunder måste vara desamma som de i det levande livet, och jag tror att den kanske viktigaste metoden blir att också på nätet göra personen synlig. Skolan har en viktig roll i detta. A TRUST IS A MUST Jag har tidigare markerat att två av de viktiga redskap som skolelever behöver är 1) goda sökmöjligheter, dvs. goda möjligheter att ställa sina frågor utifrån sina upplevelser, och 2) god återkoppling, dvs. adekvata svar. Bådadera kommer efterhand att tvingas fram av den sökande människan, men de kan bli av olika kvalitet. Den människa som inte bara får information utan också möts med en tilltro, kan på ett mycket bättre sätt ta till sig information och omvandla den till kunskaper och känslor. Vilket i sin tur kan förändra hennes upplevelser av t.ex. mänskliga sammanhang, demokrati, kultur. Eller fördjupa hennes självinsikter och förmåga att bättre ta fatt på bakomliggande faktorer till varför hon kanske inte kan det ena eller det andra. Sett i traditionella medicinska termer kan mitt pläderande för tillit (från läraren till eleven) möjligen ses som en hypotes om en omvänd placeboeffekt. I den traditionella placebosituationen är det ju tilltron till läkaren eller medicinen som utövar sin verkan. Här är det lärarens tillit till eleven som påstås ge effekt, både genom det direkta bemötandet och genom hur tilliten manifesterar sig i de erbjudna redskapen. För det blir ju lärarna som skall arbeta med mycket av elevernas redskap, och visst avspeglar det sig i utformningen av dessa vilken bild man har av sina elever. Tillit finns inte bara mellan människor. Det finns också inom en människa, t.ex. hos en elev eller hos en medlärare. En oöverträffad formulering av optimismens roll, som jag ofta återvänder till, gjordes av Dietrich Bonhoeffer när han satt i koncentrationsläger och hans förestående avrättning inte kunde vara särskilt avlägsen. Trots detta kunde han skriva att optimism inte är något som man härleder ur en situation. Optimism är ett förhållningssätt. Optimism innebär att man inte lämnar ifrån sig framtiden till pessimismen utan tar den i anspråk för hoppet. DELAKTIG För länge sedan skrevs avhandlingar på temat de mundi, dvs. om världen. Ungefär så stort känns det att försöka skriva i detta sammanhang: Att med skolan som målgrupp försöka skriva något om information, kunskap, värden, värderingar. Med andra ord: Jag har glatts och jag har bävat medan jag skrivit det ovanstående. Jag tror ju alls inte att jag kan tänka några tankar åt dig, och jag är livrädd för att skriva någon något på näsan. Vad jag kan göra är bara att visa dig några av mina mönster, några av mina sammanhangsföreställningar. Alltså visa: Så här ser det ut för mig. Är det användvärt för dig, dvs. kan du haka upp några egna exempel på det? Nu kommer strax referenslistan, och den kan i förstone synas väldigt egotrippad för jag refererar nästan enbart till mig själv. Till mitt försvar kan först hävdas att du via referenserna kan hitta referenser till andra. Men viktigare är att jag inte bara vill ge dig chansen att se dessa lösryckta nedslag jag kan göra här. Jag vill visa dig åtminstone en kaskad av nedslag. Jag vill i det lilla visa dig att också jag redan varit utsatt för situationen Välkommen, Bodil, Du har 272 olästa meddelanden och det efter bara en kvarts frånvaro

15 från datorn. Jag vill berätta för dig hur sådana situationer kan hanteras ([5]). Jag vill i det stora göra dig delaktig i några av mina funderingar om skillnaden mellan information och kunskap, jag vill presentera kunskapsreaktorn och lärandet för dig ([5]). Ja, du kan kanske också hitta annat som du tycker är läsvärt utöver referenslistan på Det är ju så här det skall vara i hypertextmiljöer. Inte kan jag veta vad du är intresserad av. Men förhoppningen är ungefär som på en konstutställning att olika läsare skall kunna få olika utbyten. < Referenser [1] Manuel Castells, Nätverkssamhällets framväxt, Daidalos, 1998 [2] Stig Roland Rask, Med eller utan filter, KK-stiftelsens skriftserie nr 5, 1999 [3] Bodil Jönsson, Lars Philipson, Global Hembygdskunskap, Teknisk Tidskrift, 1993 [4] Ruth Bauth, Bodil Jönsson, Arne Svensk, Ge oss bara redskapen, Natur och Kultur, 1995, [5] Bodil Jönsson, Karin Rehman, Den obändiga söklusten, Brombergs [6] Den urgamla drömmen att knäcka lärandets gåtor, radioprogram mars 99, denurgamladrommen/index.html [7] Learning by searching, installationsföreläsning 1999, forelasningar/installation.html [8] Bodil Jönsson, Lars Philipson, Arne Svensk, Vad vi lärt oss av Isaac, Certec 1998, [9] Lasse Berg, Stig T. Karlsson, I Asiens tid, Ordfront 2000 [10] Bodil Jönsson, Tio Tankar om Tid, Brombergs, 1999 [11] Mitt kapitel i Ständigt. Alltid!, Kommentar till Läroplanen, beställningsnummer 99:459, med titeln Värdegrunder i skolan. Finns direkt tillgängligt på 15 Författare: Bodil Jönsson Vem är det? Professor vid Certec, Centrum för rehabiliteringsteknisk forskning, Lunds Tekniska Högskola. En av de lärda i TV-programmet Fråga Lund. Skrifter, bl. a. Gas, vätska, fast fas (1986), Framtidens skola (1994), Ge oss bara redskapen (1995) Livsstil och miljö (1996), Tio tankar om Tid (1999).

16 SLUTLIGEN MÅSTE DET Jag kan leva ett ganska lyckligt och harmoniskt liv även om jag tror att USA har 52 delstater eller att Hollands huvudstad heter Haag, skriver Stig Roland Rask. En dylik villfarelse kan möjligen vara pinsam om den avslöjas i samband med Trivial Pursuit eller Jeopardy, men den utgör inget hot mot demokratin. Den form av källkritik som skolan bör ägna sig åt, speciellt i anslutning till Internets informationsutbud, ligger närmare etiken, den handlar om att kunna granska och värdera värderingar. Det är där faran för manipulation ligger och det är där skolan har ett stort ansvar att utveckla medvetenhet. Internet utmanar oss på många olika sätt. Inte minst har dess intåg i den svenska skolan tydliggjort och illustrerat detta. Det som först sker är att våra etiska värderingar sätts i gungning. Vi tvingas till reflektion och eftertanke. Man kan nästan säga att vi lite yrvaket tvingas att åter formulera våra demokratiska värden. Vem är jag? Vad vill jag? Vilket samhälle vill jag leva i? Vilka värden är så basala och grundläggande att de skall värnas och försvaras? Naturligtvis kan man invända att Internet inte innehåller något i grunden nytt som inte tidigare publicerats och distribuerats av andra media. Därmed kan man också påstå att nätet inte har skapat några nya etiska problem. Det som hänt är att olika former av innehåll kan kommuniceras via ännu en kanal.

17 HANDLA OM INTERNETVETT Ett nytt medium har med sin nya teknik gjort att närhet och tillgänglighet har ökat. Material som vi t.ex. bedömer som tveksamt eller direkt olämpligt har därmed kommit närmare. Samtidigt kan man i positiv mening konstatera att Internet initierar och stimulerar till ett samtal som berör mycket grundläggande och basala värderingsfrågor. Kanske är det t. o. m. så att nätet satt i gång ett funderande kring centrala etiska perspektiv som vi borde påbörjat för länge sedan, men som vi inte haft tillräckligt starka och provocerande motiv för. Internet har utan tvivel försett oss med detta bränsle. Nätet har också förnyat vår medvetenhet om behovet av källkritik. Det informationsutbud som idag sköljer över våra barn och ungdomar är enormt i sin omfattning och har stora skillnader i kvalité och tillförlitlighet. Dessutom är det tydligt laddat med attityd, värdering och livsstil. Detta upplevs som stressande och frustrerande av många inom skolan. Rollen som ensam och ansvarsfull förmedlare av den enda, goda och sanna kunskapen är utmanad och ifrågasatt. Internet har på ett påtagligt sätt förändrat strukturerna för informationsutbyte. Gränserna mellan sändare och mottagare har suddats ut. Nyhetsmonopol och informationshierarkier har fått ge vika. Monologer har blivit dialoger. Skolan har av tradition varit van att ha kontroll. Läraren över det undervisningsmaterial man har använt sig av och skolbibliotekarien över de böcker som har köpts hem och tillhandahållits. På personalkonferenserna har man kunnat diskutera huruvida man skall tillmötesgå elevrådets önskan att prenumerera på Frida och Veckorevyn till elevcaféet. Helt plötsligt är situationen en annan. All information finns numera tillgänglig. Det blev inte så verkningsfullt att ha åsikter om vilka tidningar som skall finnas i elevrummet om allt (och lite till) finns åtkomligt på varje uppkopplad dator. Till sist utgör Internet i sin förlängning också ett hot mot hela vårt traditionella skolbegrepp. Många djupt rotade dogmer kring hur lärande går till utmanas och ifrågasätts. Skolan har inte längre monopol på kunskap och information. Allt finns numera tillgängligt. Överallt och alltid. SAMARBETE Det vi först möter är etiken. Den engagerar och utmanar. Samtidigt är begreppet ingalunda enkelt. Definitionerna är många, skiftande och individuella. Ordet berör och stör, oroar och provocerar. Somliga uppfattar det t. o. m. som hotfullt. Som om etiska överväganden utgör ett hinder för en optimering av den personliga lyckan. Som om etiken reducerar mina möjligheter till livsupplevelse. Antag att vi har två grupper av människor med t.ex. tio personer i varje. Dessa grupper ställs sedan inför ett antal uppgifter, problem, prövningar och svårigheter. Den ena gruppen ställer sig hela tiden frågan Hur löser jag det här? Medan den andra gruppen får uppgiften att hela tiden fråga Hur löser vi det här tillsammans? När samtliga stationer är avklarade skulle man med största sannolikhet finna att gruppen som samarbetade hade klarat sig bäst, och även om man utvärderar på individnivå skulle man få samma resultat. De har kunnat utnyttja och använda sig av alla de skiftande kompetenser och förmågor som finns inom gruppen, när det gällde att bemästra situationer gruppen hamnade i. Något förenklat kan vi faktiskt påstå att etiken utgör svaret på frågan Hur löser vi det här tillsammans? Ur sökandet efter det gemensamma bästa utvecklades mycket tidigt koder och riktlinjer kring vad som var goda och mindre goda lös- 17

18 18 ningar och vad som gynnade och missgynnade den samhällsgemenskap som såg sina första konturer. Dessa erfarenheter utvecklades till seder och vanor och utgör bakgrunden till både det grekiska ordet etik och det latinska moral. Med den tolkningen borde inte begreppet etik vara speciellt provocerande. Möjligheten till konstruktiv debatt borde ligga öppen. DET VACKRASTE När skolan formulerar sin etik handlar det naturligtvis om en kompromiss. I det offentliga skolväsendet ska alla känna sig hemma, oavsett religion, politisk hemvist eller ideologisk tillhörighet. Ordet kompromiss är dock ganska tråkigt och i det här fallet också en aning missvisande. När läroplanernas skrivningar formulerades ägnade författarna sig inte i första hand åt kompromisser, utan snarare åt att försöka hitta minsta gemensamma nämnare mellan olika ideologier och synsätt. Läroplanens text att människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla uttrycker en gemensam nämnare som definitivt inte är liten. Tvärtom, den är riktigt stor. Som jag ser det är den t. o. m. störst. Den beskriver fem av grundpelarna i den humanistiska människosynen, vilken jag menar är det största och vackraste som mänskligheten hittills har skapat. Våra medicinska innovatörer och tekniska uppfinnare får finna sig i att ställa sig i andra ledet. Att vi utifrån olika värdegrunder har kunnat enas om att dessa grundvärden skall gestaltas och förmedlas i den svenska skolan tycker jag är både rörande och stort. Denna teoretiska samsyn ska vi vara rädda om. När vi sedan kommer till praktisk applicering och tillämpning lär våra tolkningar naturligtvis gå isär. Därom är jag mycket medveten. PARADOXER De etiska perspektiven på Internet i skolan är komplexa och mångfacetterade. På ett tydligt och påtagligt sätt tvingar nätet oss till eftertanke och reflektion. Genom sitt öppna informationsutbud utmanar nätets innehåll våra etiska värderingar. Samtidigt används Internet i våra skolor just som stimulans för det etiska samtalet. Internet är ett lysande verktyg i den etiska debatten för att hitta material till skolans arbete med just värderingsfrågor. Samma dubbelhet har många andra etiska problem och infallsvinklar. Nätet erbjuder t.ex. nya möjligheter att studera och avslöja nynazismens tankar och idéer. Tidigare var de mycket svåra att komma i kontakt med. Samtidigt utgör Internet en möjlighet för olika antidemokratiska krafter att sprida sin propaganda och bygga ut sina nätverk. Samma sak gäller andra kriminella verksamheter, t.ex. pedofilernas aktiviteter. I och med Internet har polisen fått en enastående möjlighet att komma åt dessa nätverk och infiltrera i deras verksamheter. Antalet avslöjanden och gripanden har mångdubblats de senaste åren som en följd av detta. Samtidigt innebär nätet en fara i det här avseendet. I den anonymitet som nätet erbjuder finns möjligheter för människor med tveksamma avsikter att gå in i debatter och mejlutbyten under falska premisser och förespeglingar. Här finns anledning till ökad medvetenhet och vaksamhet. CENSUR, POLICY, ETIK Skolans sätt att hantera dagens situation visar på tre fokus på tre olika nivåer. Inte minst blir detta tydligt vid en internationell utblick. Några väljer att koncentrera sin blick på olika typer av censuroch filtreringsprogram, andra väljer att ha sitt

19 fokus på utvecklandet av regelsystem och policyn för Internetanvändningen, medan den tredje falangen i första hand talar om att försöka utveckla den enskilde individens inre etiska kompass. Det finns anledning att fundera kring fördelar och nackdelar med dessa olika förhållningssätt och perspektiv. FILTRERINGSPROGRAM Inte minst i USA är det mycket vanligt att söka tekniska lösningar på etiska problem. Den amerikanska marknaden är fylld av olika former av digitala barnvakter som kan installeras i den enskilda datorn eller i skolans server och på så sätt göra det svårare att nå vissa former av s. k. oetiskt material. Därmed reduceras risken att överraskas av oönskade och ovälkomna träffar. Dessutom hävdar somliga att det kan vara ett sätt för vuxenvärlden att sätta gränser. Skolan har ett guidande och vägledande uppdrag. Tekniska filter är måhända ett trubbigt sätt att peka ut en riktning, men kan ändå möjligen ge en signal om var vuxenvärlden står. Samtidigt är dessa censur- och filtreringsprogram både grovmaskiga och trubbiga. De bromsar och släpper igenom på ett tillsynes ganska godtyckligt sätt. De kan därför ifrågasättas utifrån ett stort antal utgångspunkter. Bara det faktum att de erbjuder tekniska lösningar på etiska problem kan ge tvivelaktiga signaler kring individens ansvar. Det skydd de ger är dessutom betydligt sämre än reklamens löften. Den trygghet de erbjuder är därmed falsk. Vad får det för konsekvenser om vuxenvärlden invaggas i falska illusioner som leder till reducerat ansvarstagande? Nästan alla censurprogram är också präglade av en amerikansk syn på vad som är oetiskt, dvs. de handlar nästan uteslutande om att stoppa sexsidor. Vem skall vara åsiktspolis och avgöra vad som är oetiskt eller inte? Erfarenheten visar också att de snarast lockar och stimulerar till överträdelser; det är en större merit att knycka äpplen i en trädgård som har ett högt staket. Av olika skäl stoppar de även sidor som definitivt inte innehåller bristande etik. Detta reser allvarliga frågor rörande yttrandefriheten. Vem har rätt att inkräkta på grundlagsskyddade rättigheter? Och framför allt de tekniska lösningarna tar definitivt inget ansvar för det långsiktiga utvecklandet av den enskildes inre etiska kompass. En något tillspetsad slutsats av detta resonemang kan formuleras så här: Det är naturligtvis helt OK att installera censur- och filtreringsprogram i skolans datorer, bara man är helt på det klara med att det inte är en lösning! OTILLÅTET Den svenska skolan har i ganska liten utsträckning använt sig av tekniska censursystem. Den svenska modellen är snarare utvecklandet av regelsystem och användarpolicyn. Regler och policyn ska i detta sammanhang inte uppfattas som synonymer utan snarare som varandras motsatser. Reglerna talar om vad som är otillåtet, medan en policy är fokuserad kring frågan vad som är tillåtet. En kuriositet är att den svenska skolan förmodligen använt mångdubbelt mer tid till att fundera över frågan hur man inte skall använda Internet, än att fundera kring vad man skall ha nätet till. Det låter som en tveksam, och komisk, prioritering. Kritikerna kan hävda att god etik inte skapas med hjälp av regler. Det är möjligen sant. Dock kan god etik uttryckas med hjälp av regler och lagtexter. Detta får vi inte glömma. Skolans uppdrag att gestalta och förmedla grundläggande etiska värderingar kan och bör ta sig många uttryck. Genomtänkta regler kan vara en ingrediens i detta 19

20 20 vägvisande. Bekymret med regelsystemen är att de ofta blir så fixerade vid ordet inte. Nämn en sak som är otillåten, och du lär få räkna upp alla. Det resulterar i ändlösa och tråkiga förbudslistor. Vi tröttnade på denna trista uppräkning av negationer, berättade en lärare. Till slut skrev vi bara: Internet får användas dock inte till vad som helst. Det låter trevligare att börja med ett positivt påstående, nickade jag instämmande. Om ni skriver att Internet får användas till nästan vad som helst, säger det samma sak och ni blir av med ett sista inte, tipsade jag generöst. Vi har faktiskt diskuterat i ännu radikalare termer, avslöjade läraren. Vi funderar på att reducera meningen till enbart de tre första orden: Internet får användas! Om några år är vi säkert där, konstaterade jag eftertänksamt. Vi behöver bara lite tid att vänja oss. Vi skiljs åt och jag går för att ringa ett samtal. I skolans telefonhytt registrerar jag att där står det ingenting om vad telefonen inte får användas till. Ingenting om att eleverna inte får ringa falsklarm, ingenting om att telefonen inte får användas för olaga hot, ingenting om förtal och hets mot folkgrupper. Det står heller ingenting om att den som använder telefonen bör hålla sig till sanningen, vårda sitt språk och försöka hålla fritt från alltför grova uttryck. Denna informationsbrist är inget uttryck för slapp moral, det handlar snarare om att vi inkluderar telefonerandet i de koder och oskrivna lagar som finns för mänsklig kommunikation. Vi har inte bedömt det som motiverat att påminna om ett helt regelverk i telefonhytten. När jag avslutat mitt samtal konstaterar jag att på dörren står det bara Telefon. Det nämns inte ens att den får användas. Skylttillverkaren har helt enkelt förutsatt att folk begriper det. I framtiden kan skolan förmodligen ta bort alla speciellt utformade regler för Internetanvändningen. Nätet kommer att inlemmas i våra generella koder för mänskligt umgänge. Det räcker att skriva Internet. Till dess vill jag slå ett slag för begreppet användarpolicy, som har en bättre klang än regelsystem. Det är viktigt att beskriva vägen och inte bara prata om dess diken. Oavsett terminologi är det viktigt att det vi skriver är väl förankrat och väl motiverat. Finns ett regel- eller policydokument gäller det att få så hög acceptans som möjligt för dess innehåll. Detta uppnås i första hand genom att involvera eleverna i utvecklandet av domumentets formuleringar. Men det kräver å andra sidan att kraven verkligen är motiverade. Det finns ibland en tendens till överdriven dramatisering. Oetiskt material är förmodligen inte farligare på skärmen än i pressbyråkiosken. SKYDDA ELLER FÖRBEREDA Inför detta nya informationsflödes risker kan vi inta olika förhållningssätt. Perspektiven på dessa kan dessutom varieras på en mängd sätt. Till det viktigaste hör att vi inser värdet av att hitta en balans mellan att beskydda och förbereda. Skolan kan ibland uppfattas som en värld för sig, hänvisad till sina egna inre regler och strukturer. Detta synsätt finns också inom skolans väggar. Fram träder bilden av en skola som är till för sin egen skull och som relaterar sina problem till sig själv. En skola som skapar sin egen skyddade verkstad och bygger upp sin egen låtsasverklighet. Lisa och Kalle ska sitta framför datorn i 70 minuter, konstaterar vi oroligt och undrar vad kommer de att träffa på där.

21 Hur kan vi skydda dem? Denna fråga utgör ofta utgångspunkten för skolans funderande kring de etiska aspekterna på Internetanvändandet. Men är frågan rätt ställd? Har den rätt fokus? Eller bör den kanske formuleras annorlunda? Lisa och Kalle ska möta livet i 70 år. Vad kommer de att träffa på där? Hur kan vi förbereda dem? Är den utgångspunkten mer korrekt? Slår den an en mer konstruktiv ton? Skapar den en mer framkomlig väg för samtal och debatt? Inför det lilla barnet dominerar skyddsaspekten fullständigt. Vår enda tanke är att så långt som det är möjligt förhindra att barnet utsätts för de faror som lurar. Så småningom kommer dock ett annat förhållningssätt in. Barnet ämnar inte vara barn hela livet utan avser att bli vuxet. Därmed har vuxna även ett förberedelseansvar som innebär att barnet skall medvetandegöras om livets farligheter och lära sig att hantera dem. Det är mycket viktigt att vi har båda dessa perspektiv för ögonen när vi diskuterar Internet i skolan. Med en ensidig fokusering på skyddsaspekten riskerar vi att fostra en omedveten och därmed sårbar ung människa till en taggig vuxenvärld. Skolan får aldrig tappa sitt fokus. Den är inte till för sig själv. Skolan syftar alltid fram till avvinkningen. Det är då det verkligen visar sig om eleven är utrustad med tillräckligt mycket kunskap, medvetenhet och sådana inre förmågor att hon kan navigera sig fram i tillvaron. Att behålla detta fokus är svårt men nödvändigt. Att förbereda för denna skilsmässa är skolans egentliga uppgift och uppdrag. När eleverna lämnar skolan är de definitivt utom räckhåll för de censurerande programmen och skolans regelverk har upphört att vara bindande. Då måste de förlita sig på den kunskap och medvetenhet som de har med sig. Oavsett åsiktsskillnader om hur vägen fram till avvinkningen av eleven ska se ut, är vi nog överens om att utvecklandet av inre kompasser måste vara det långsiktiga målet. Frågan handlar därmed inte om vilka filter vi kan installera i datorerna, utan vilka etiska filter vi kan installera i eleverna. INTERNETVETT I den svenska skolans hanterande av Internet hittar vi alla nivåer; från upprörda rop på censur till aningslöst lättsinne. Jag tror att det finns anledning att söka balansen mellan olika former av uttryck, t.ex. balansen mellan skyddsaspekten och förberedelseuppdraget, förhållandet mellan Internet och informationssamhället i stort, balansen mellan varningsropen och avdramatiserandet. För var hamnar vi om vi alltför ofta ropar vargen kommer? Vart leder samhället oss om vi skapar klyftor mellan ungdoms- och vuxenvärlden? Vad händer om den sköra tilliten mellan barn och vuxna går förlorad? Slutligen handlar det om att utveckla Internetvett. På samma sätt som vi försöker utveckla trafikvett, båtvett och badvett. Livet innehåller ett antal faror och farligheter. Till detta faktum måste vi utveckla ett förhållningssätt. Svårare än så är det inte. Eller rättare sagt: Så oerhört svårt är det. VÄRDERA VÄRDERINGAR Vid första påseendet kan begreppen etik och källkritik tyckas ligga långt från varandra. Etik handlar om värderingar, källkritik handlar om att granska fakta. Ligger de båda begreppen kanske närmare varandra än vi först tänker? Den traditionella källkritiken söker svaret på frågan om sant eller falskt. Genom att utveckla olika metoder för att granska ett dokument, strävar vi efter att kunna bedöma dess tillförlitlighet. Etik handlar också om rätt och fel, men på ett annat 21

22 22 plan. En etisk utsaga kan inte anses vara sann eller falsk i någon absolut eller objektiv mening. Där får man använda andra begrepp, t.ex. giltig eller inte giltig utifrån vissa givna premisser, human eller inhuman utifrån en speciell människosyn, försvarbar eller inte försvarbar utifrån givna grundförutsättningar. När eleverna på Internet söker svaren på om USA har 50 eller 52 stater, eller om Hollands huvudstad heter Amsterdam eller Haag, hittar de förmodligen båda svaren. Här kan man verkligen prata om vikten att analysera källans trovärdighet och kanske framför allt att vända sig till tryckta och mer tillförlitliga medier. Samtidigt tycker jag att denna akademiska syn på källkritik, d. v. s. relaterad till ett faktapåståendes sanningshalt, inte alltid är den allra viktigaste. På forskarnivå naturligtvis, men knappast i den svenska ungdomsskolan. Jag kan leva ett ganska lyckligt och harmoniskt liv även om jag tror att USA har 52 delstater eller att Hollands huvudstad heter Haag. En dylik villfarelse kan möjligen vara pinsam om den avslöjas i samband med Trivial Pursuit eller Jeopardy, men den utgör inget hot mot demokratin. Den form av källkritik som skolan bör ägna sig åt, speciellt i anslutning till Internets informationsutbud, ligger närmare etiken, den handlar om att kunna granska och värdera värderingar. Det är där faran för manipulation ligger och det är där skolan har ett stort ansvar att utveckla medvetenhet. Det kan låta bestickande, ja, nästan som en sanning, när Sverigedemokraterna på sin hemsida säger att "ett etniskt homogent samhälle har bättre förutsättningar att nå en fredlig och demokratisk utveckling, än en etniskt heterogen statsbildning". Det är en svår men nödvändig konst att tolka och se avsikterna bakom ett dylikt påstående. När samma parti föreslår "ett repatrieringsprogram av icke assimilerade invandrare" handlar det inte bara om att förstå de svåra ordens innebörd, utan också om att ha fantasi och inlevelseförmåga nog att se hur det samhälle skulle se ut som omsätter detta i praktisk politisk handling. Skolans arbete med dessa begrepp i relation till Internet innebär enligt min mening att begreppen etik och källkritik ligger nära varandra. Den känsla för källkritik som skolan bör försöka förmedla bör ha tydliga etiska dimensioner. Det handlar helt enkelt om att utveckla elevernas förmåga att värdera värderingar. ANYTIME ANYPLACE Till sist berör Internets intåg också de mest fundamentala beståndsdelarna i begreppet skola. Skolan som institution och organisation bygger på att den är en unik plats där människor med kunskap finns, och där information därmed finns att hämta. Information kan som bekant erbjudas och tillhandahållas och skiljer sig på så sätt från kunskap, som är mer sublim och subjektiv. Kunskap kan bara erövras. Den kan aldrig överföras till ett objekt, utan måste alltid erövras av ett subjekt. Information finns utanför. Kunskap sitter inuti. I dag finns all information tillgänglig överallt och när som helst. Den som lär sig att hitta den och omvandla den till kunskap har i någon mening gjort sig oberoende av den låsning till tid och rum som den traditionella skolan med sina scheman, timplaner, klassindelningar och salsfördelningar innebär. Världen ligger öppen. All kunskap är möjlig. Anytime. Anyplace. En amerikansk undersökning visar att mer än hälften av alla som deltog i distansundervisning

23 på högskolenivå samtidigt var inskrivna vid traditionella universitet. När skoldagen var över gick de till sina rum, kopplade upp sig och fortsatte sina studier med exempelvis en kurs som den aktuella skolan inte hade i sitt utbud. Möjligheterna är många och till synes obegränsade. Förmodligen har vi bara sett början. Fokus förskjuts från ut till in. Från utbildning till inlärning. Från skolans utbud till elevens intag eller som de ordrika engelsmännen skulle ha sagt from teaching to learning. I Alaska har man av lätt insedda skäl satsat hårt på att utbilda på distans. De geografiska förutsättningarna med långa avstånd, små isolerade byar och dåliga kommunikationer, skapar goda förutsättningar för ett flexiblare tänkande, som stöds av ett system med en personlig skolpeng som möjliggör för eleven att fritt välja skola. Men också elever som bor granne med traditionella skolor i större samhällen har skrivit in sig på distansskolor. De tycker sig få bättre assistans och studiero hemma än när de går över gatan till skolan. Detta blir naturligtvis en svår och provocerande situation för den traditionella skolan. Att ifrågasätta dogmen att skolan är det optimala sättet att få kunskap är omtumlande. Tanken att det finns elever som är så sugna på att lära att de inte hinner gå till skolan är svår att uthärda. För sin inre syn kan man se hur marken gungar under de gamla skolbyggnaderna. Asfalten krackelerar på skolgårdarna. Sprickor uppstår i de stolta tegelfasaderna. TILL SIST Synen på hur lärande går till håller på att förändras. I framtiden kommer roller, regler och relationer att se helt annorlunda ut. Vi kommer bl. a. att se en uppluckring när det gäller lärandets koppling till tid och rum. Vad innebär det för vår kunskapsöverföring? Hur kommer det att påverka den speciella form av kunskap som vi kallar värderingar? Blir det möjligt för framtidens skola att värna en humanistisk människosyn, demokratiska ideal och etiska värderingar i en situation då det mediala flödet blir allt mer intensivt och allt tydligare laddat med värdering, attityd och livsstil? Enligt läroplanen skall skolan arbeta i överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism. En mening värd att analysera länge och noga. Lägg märke till att av alla möjliga tempusformer för verbet förvalta har här valts perfektformen. Varför valdes inte presensformen förvaltas? För mig väcker valet av tempus frågan vem som förvaltar i dag. Möjligen är det ansvaret ditt och mitt. I så fall är det ett uppdrag som heter duga. Uppfordrande och mycket, mycket inspirerande. < Författare: Stig Roland Rask Vem är det? Lärare, projektledare för skolutvecklingsprojektet Etik & Internet på Fredriksdalskolan i Lidköping, numera temaansvarig på KK-stiftelsen för Etik och källkritik på Internet, med uppdrag att samla och sprida erfarenheter från stiftelsens skolsatsning. Författare till Med eller utan filter, nr 5 i KK-stiftelsens skriftserie. 23

24

25 ETT BARN SOM INTE MÖTS AV NEJ HAR INGEN ATT MÄTA SIG MED 25 Som mamma till fyra barn födda mellan 1972 och 1979, kom Lena Katarina Swanberg att betrakta ordet nej som en förälders viktigaste verktyg. Inte minst sedan hon förstått att skolan inte orkar med just det ordet. För henne är skolan upptagen av att bejaka tidsandans undanröjande av gränser. Hon säger att skolan vill vara snäll och helst förknippas med lust i stället för krav. Men, säger Lena Katarina Swanberg, då gör skolan det enfaldiga misstaget att tro att krav alltid betyder överkrav och att förutsättningen för lust att lära innebär att barnet alltid får göra som barnet vill. Och det värsta är att jag fortfarande minns läraren i religionskunskap. Hennes magra kropp, hennes platta skor, hennes absoluta välvilja när de begåvade gossarna längst fram än en gång bad henne berätta om Moralisk Upprustning, MRA. Inte vet jag om hon förstod att gossarna drev med henne. Men gossar, sa hon, alltid lika förtjust, nu igen?! Förstod hon, gjorde det henne i vilket fall som helst detsamma. Det jag minns är den här lärarens brinnande övertygelse, hennes obändiga lust att delge oss den. Varje gång sveptes klassen i fullständig tystnad, och på rasten efteråt var det alltid någon som tyckte att hon hade rätt. Aldrig de begåvade gossarna längst fram, självsäker övre medelklass, från födseln inplacerad på tydligt utmärkta spår. Alltid någon mer vilsen typ längre bak, någon som ständigt testade gränserna för att se om de fanns, någon som sökte ett regelsystem att hålla sig till eller någon som möjligen, egentligen, ville säga emot. Ofta hon som såg det självpåtaget obligatoriskt att cykla två kilometer för att kompensera ett kaloriintag motsvarande en bit

26 26 ost. En klass med tonåringar rymmer obegränsad samt osorterad mängd vishet, stöddighet och förvirring. MRA, Oxfordrörelsen som den också hette, befann sig någonstans på den extremhögra kristen-flanken och det spelade väl egentligen inte så stor roll vad religionstanten sa, medan hon till de begåvade gossarnas ohöljda glädje återigen ställde ena plattfoten på lärarstolen och började predika sitt ångande Rätt och osande Fel. ÖVERTYGELSEN Detta är det förfärliga. Det spelade faktiskt inte någon roll alls vad hon sa. Det som däremot betydde något, och som varje gång gjorde att någon i klassrummet tog hennes predikan till sig, var hennes absoluta övertygelse om att det hon sa var Sant. Hon ville ge oss sin Sanning, för hon hade äntligen funnit den. Lidelsen var det som fick oss alla att lyssna, ingenting annat. Hon kunde precis lika gärna ha varit övertygad nazist. Övertygad kommunist. Övertygad vegan. Vem som helst med ett tydligt Rätt och ett lika tydligt Fel hade fått oss att lyssna, vem som helst med en regelbok att hålla sig till medan hormonerna och den osäkra vuxenidentiteten fick tillvaron i övrigt att svaja fritt. Under tolv skolår och fem år på universitet och högskola kan jag inte minnas någon annan lärare som haft hennes glöd. Varför minns jag ingen med ett lika passionerat förhållande till det fria ordet, till individens fria val, till religiös och politisk tolerans och kulturell mångfald? Och varför minns jag ingen i klassen som sa nej, när de begåvade gossarna längst fram än en gång fick lust att göra precis som de ville? Varför sa jag inte nej själv, jag som ändå impregnerats hemifrån och varje gång mådde fysiskt illa av det besatt leende budskapet från MRA? Som mamma till fyra barn födda mellan 1972 och 1979, kom jag att betrakta ordet nej som en förälders viktigaste verktyg. Inte minst sedan jag förstått att skolan inte orkar med just det ordet. Skolan har så länge varit upptagen med att bejaka tidsandans undanröjande av gränser, att dess lärarkår tappat bort den auktoritet som växer ur mognad och kunskap. Skolan vill vara snäll. Skolan vill inte förknippas med krav utan med lust. Skolan gör det enfaldiga misstaget att tro att krav alltid betyder överkrav. Att förutsättningen för lust att lära innebär att barnet alltid får göra som barnet vill. UTAN NEJ INGET JA Men utan ett tydligt nej, klargörs aldrig innebörden av ett från djupet kommet, ärligt menat, ja. Om inte läraren förmår säga nej, kommer någon annan eller några andra i klassrummet att ta sig rätten att bestämma. Utan ett tydligt nej finns till slut varken den vuxnes självrespekt eller respekt för det lilla barnets sårbarhet och det större barnets växande förmågor. Ett barn som inte möts av ett nej har ingen att mäta sig med, ingen att övertyga, ingen att skämmas inför, ingen att argumentera med, heller ingen att skylla på och hänvisa till den stund när det jämnåriga grupptrycket kräver det livsfarligt omöjliga. Den stunden kommer. En förälders plikt är att emellanåt tjänstgöra som storskurk. Att tillhandahålla ett definitivt och oåterkalleligt nej, som barnet eller tonåringen kan knuffa framför sig som sköld. Du vet, min dumma skitmamma är ju hopplös, hon skulle bli galen... Äh, jävla farsan kommer bara och hämtar mej. Det är ingen idé. Garantier finns inte. Ingen har sagt att det ska vara lätt. Men brist på nej väcker i längden bara

27 förakt. En sorg och en övergivenhet. Utan den vuxnes motstånd finns ju ingenting. Om det inte spelar någon roll hur ett barn får ihop orden, bara det skriver, hur ska då barnet kunna stava den dag det inte är gulligt längre att stava fel? Om det inte spelar någon roll vad barnet har på sig, varför ska då tonåringen avstå från bomberjackor, kamouflagefärgade kläder och nazistsymboler tatuerade på armen? Om det inte spelar någon roll hur barnen äter, talar, hälsar, ser på en eller ens vad de tycker, tänker, skriker, hävdar, vart de går eller gör med sina liv vad ska barnet då ha den vuxne till? Till att köpa ännu mera pizza? Vuxenvärldens hjälplösa vanmakt är ett svek. Vrålet efter motstånd finns från början. Ingen är så förtjust i regler och rutiner som ett litet barn, de skänker en känsla av kontroll. Gränsen blir tryggt synlig. Min mamma säger. Fröken säger att alla måste gå ut. GRÄNSER SPRÄNGS Så småningom måste gränserna sprängas. Det hör också till. Att om och om igen testa var gränsen går är del av barnets socialiseringsprocess. Gränsen måste gå någonstans, hur ska en ung människa annars veta när hon överskrider den? Oavsett kulturell bakgrund detta enkla, gemensamma: Vi ska både ta hand om varandra och låta varandra vara i fred. Värdegrunden, som det numera så stiligt heter, måste tydliggöras. Men alla dessa ord. Detta vår tids märkvärdigiserande kring varje barns inlemmande i den mänskliga flocken. Är flocken tillräckligt lös i konturerna, motsägelsefullt förvirrande, kommer det att avspeglas i barnen. Några, de mest begåvade och de mest sårbara, kommer att hitta sina gränser någonstans i samhällets utmarker, ty även de mest hårdföra mänskliga gemenskaper fyller sin omfamnande, gränssättande funktion. Ett barn är inget oskrivet blad, men ordet nej står inte självklart inskrivet av sig självt. Utan ett inplanterat nej kommer barnet att ha svårt att säga ordet själv, både till sig själv och till andra. När den dagen kommer, och det gör den. Att ha en stark, egen, inre auktoritet är något helt annat än att underordna sig ett auktoritärt styre. Det gäller att veta skillnaden. Så djupt ska skillnaden sitta att reaktionen sker instinktivt. En nittonåring som står i en Göteborgsförort och ser kamrater sätta eld på några stolar bakom ett diskotek, måste inifrån sig själv veta att det är möjligt och rätt att säga nej. Att gå tvärs emot viljan hos den som just då ter sig betydligt starkare. En femtonåring som ser sina kamrater med våld slita kläderna av en berusad trettonårig flicka måste veta att ibland är det nödvändigt att säga nej. En tonåring som ser sina kamrater dränka John Hron i en sjö, måste ha ett behov att vråla nej. Känna ett inre tvång att förhindra det som sker, tillgripa ett inlärt nej, om inte det instinktiva motståndet är nog. En mobbad elvaåring måste få upprättelse och en elvaårig mobbare måste hållas tillbaka. Alltmer sexuellt förödmjukande initiationsriter i gymnasieskolor måste avbrytas långt innan föräldrar beslutar att hålla sina tonåringar hemma för att skydda dem från övergrepp. Någonstans måste varje barn ha tillgång till en vuxen som orkar säga nej. Särskilt barn som är sårade i sin själ. GRÄNSEN FINNS Livet är inte lätt jämt. Man ska ha hört sina vuxna säga ett klart och tydligt nej för att klara det själv när det verkligen behövs, och tillvarons konflikter ter sig oöverstigligt svåra. För ordet nej är en del av respekten människor emellan. Man ska ha lärt sig att säga ordet, man ska finna det naturligt och nödvändigt, särskilt när det verkligen gäller. Annars? Annars går det åt helvete. 27

28 28 Men om en kvinnlig lärare accepterar att bli kallad hora i skolkorridoren, hur ska då en trettonårig flicka veta när det är dags att säga ifrån? Om en mamma tillåter sin son att skrika feta subba till henne, varför ska sonen avstå från att skrika samma sak på skolgården? Eller långt senare till sin fru? Om en mörkhyad rektor accepterar att bli kallad nigger i matsalen, hur ska då den somaliske flyktingpojken orka hålla emot? Om en skola tillåter eller uppgivet accepterar att ett barn mobbas från första till nionde klass, hur ska då mobbarna lära sig var gränsen går? Eller den mobbade nånsin i sitt liv sluta känna sig övergiven? Om de begåvade gossarna längst fram tillåts härja, fritt, vem sätter gränsen? Var går den i en tid när gränsupplösningen blivit norm? Gränsen går där vuxenvärlden sätter den. Exakt där. Om tidsandan skyggar för gränser, är det desto viktigare att varje enskild individ vet var gränsen går. Det måste alltid finnas ett nej. Och just där har vuxenvärlden svikit. Vuxna har i hög grad velat fortsätta att vara barn själva. I ett halvt sekel har vuxenvärlden i accelererande hastighet varit otroligt förtjust i att säga ja. Till sig själv, till barnen, till upphävande av samhälleliga normer och tabun, till utövande av våld, till droger, till mobbning, till enstaka snattande, till att fler ger sig på en ensam, till trimmande av mopeder, till att en stark slår en svag, till oförskämdheter mot äldre, till svordomar mot lärare, till utslungade könsord över matbordet, till karatesparkar på skolgården, till sexuella provokationer i klassrummet, till framkallande av fysiskt äckel... HOT ENKLARE Regler är förvisso till för att brytas. Men först måste man veta att regeln finns. Vuxenvärlden har på grund av egen osäkerhet och bekvämlighet, i det falska kamratskapets och den stora trötthetens tecken sagt ja till det mesta som den vrålande samtiden råkat kicka i barnens väg. Lämnat ifrån sig ett tungt ansvar, man är väl inte mer än människa? Lassat över ansvaret på barnen, men du sa ju att du helst ville bo hos mamma! Rätt ofta har vuxenvärlden sagt ja med tvekan. Ett utmattat ja, möjligen efter en kort stunds hysteriskt, vanmäktigt uppror. Men inte en minut efter tre! Men absolut inte hårdporr! Men inte starköl! Men ingen får ha kniv! Men bara hasch! Men bara för den här gången! Men inte fortare än i femtio! Men bara om du läser läxorna sen! Men inte i soffan! Det är tröttande att argumentera sig genom en tonårstid. Det är frestande att rycka på axlarna. Hoppas på det bästa. Och det går både fortare och lättare att säga ja än nej. Särskilt om man är osäker om vad som är rätt. Det är även lättare att hota än att vara konsekvent. Kanske är det faktiskt även på sitt vis lättare att vara förälder till flera barn än till få, det blir helt enkelt inte utrymme till för mycket tjafs om alla ska hinnas med. På Irland, där barnaskarorna är betydligt större än i Sverige, slog det mig en gång hur självklart större barn tar hand om mindre syskon. Uppfostrar dem in i flocken. Bär på dem, drar dem i vagn, släpper in dem i gänget, leker med dem, munhuggs med dem, sätter dem på plats, låter dem hållas och är vana vid att de finns. Utgår från det. VEM SÄGER NEJ? Sverige är ett ålderssegregerat land redan från vaggan, normalt har ett barn högst ett syskon. Kom inte och tala med mig om dagisgruppen eller sammanhållna klasser i grundskolan. Ett syskonskap är något helt annat. Det innebär ett livslångt förhållande, gills vare sig det är levande eller dött och vartefter livet framskrider ändras perspekti-

29 ven. I en tid när generationer räknas i decennier, när femtioåringar vägrar att bli äldre ens på steget in i pensionen, plastpappor och styvmammor bildar allt snårigare släkter, förskolepersonal och lärare byter jobb lika ofta som andra och vi fortfarande väntar på att få se den första tonåringen som växt upp med sex timmars video som barnvakt, är syskonskap en ovanligt stabil, mänsklig relation. En bror är en bror. En syster är en syster. De kommer inte plötsligt att förvandlas till biologiska enheter i en komplicerad värld, sådär som en mamma kan börja kallas biologisk, eller en pappa. Och jag tror ju att det afrikanska talesättet, att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn, behöver en mindre romantisk tolkning än det vanligtvis får. För byn som omger barnet i dag befinner sig i en brytningstid. Dess gamla tillhör en värld som inte mera är, dess vuxna vet förtvivlat ofta inte på vilket ostadigt ben de ska stå och barnen lever i en kakafoni av intryck och motsägelsefulla attityder, förmedlade inte minst via allt fler, alltmer okontrollerade massmedier. På den tiden skolan var till för de snälla, tysta och lydiga eleverna, pågick en daglig nedvärdering av dem som var tvärtom. Nu, när tidsandan och därmed även skolan gynnar framfusighet, gåpåaranda, hög röst och smarta lösningar, vem lyfter fram dem som är snälla, tysta och lydiga? Vem säger äntligen nej, när de begåvade gossarna längst fram högljutt kräver vad de för tillfället råkar anse vara sin rätt? < Författare: Lena Katarina Swanberg 29 Vem är det? Journalist och författare. Lena Katarina Swanbergs senast publicerade böcker är Till bords under 100 år, Sorgfågel Annika Östberg berättar sitt liv samt Zent.

30 Vi ser på tv och datorskärmar hur bomberna faller över Irak eller Kosovo. Vi är där samtidigt och ändå inte. Men om vi ständigt är on-line, orkar vi då i längden bry oss? Risken är att denna hypermediala kultur skapar likgiltighet, skriver Helle Klein och refererar till artisten Stakka Bo, som i en intervju talat om informationsentropi. Entropi är ett fysikaliskt begrepp: När man blandar varmt och kallt går det inte att skilja dem åt. Det blir ljummet. I ett on-linesamhälle kan vi bli ljumma inför det som sker runt omkring oss. Informationsöverflödet gör att vi stänger av våra sociala känselspröt och blir likgiltiga för våra medmänniskor. Nufixeringen kan leda till världsflykt och egocentrism.

31 SKOLAN KAN ÅTERUPPRÄTTA BEGREPPEN NU, JAG OCH VI Vi gick utmed Bornholms stränder. Novembermörkret sänkte sig trots att det ännu var tidig eftermiddag. Höststormen rörde upp havet och vågorna piskade mot klipphällarna. Vi talade om livet och kärleken. Plötsligt insåg min vän och jag att de stenar vi gick på var gravstenar. Någon hade stjälpt ett stort lass med gamla gravstenar på stranden. Det kändes märkligt men scenografin stämde. Det var allhelgonahelg i slutet av 1980-talet. Gravstenarna såg övergivna ut. Flera hade spruckit eller var kluvna mitt itu. Sprickorna liknade munnar. Det var som om de ville tala, som om de ville säga: Glöm oss inte! MODEORDET Bilden av de bortkastade gravstenarna på Bornholm kommer för mig när jag funderar på dagens samhälle. Nutidsmänniskan har svårt med minnet. Nuet tycks ha tagit över både dåtid och framtid. I takt med globaliseringen ökar osäkerheten. Verkligheten blir alltmer svårgripbar. Samhället tycks vara statt i ständig förändring. Allt kan hända och allt kan göras, men allt kan också försvinna utan förvarning. "Om trygghetssökarnas dagar var trista och enahanda, så är sömnlösa nätter de fria människornas förbannelse", skriver Zygmunt Bauman i boken Vi vantrivs i det postmoderna (Daidalos). Bauman beskriver vår tid som avregleringens tid, där inget kan vetas med säkerhet och "allt som vets kan vetas på ett annat sätt". Flexibilitet är vår tids modeord. Konsten att glömma anses mer betydelsefull än konsten att minnas. Den omställningsbara och flexibla människan har inte plats för minnen. Bauman liknar den postmoderna människans minne vid ett videoband "alltid redo att suddas ut för att kunna ta emot nya bilder och med anspråk på livslång garanti bara tack vare denna förunderliga förmåga till ändlös självutplåning". När allting koncentreras till nuet och allt blir snabba flashar och snapshots utan bestående värden får vi ett samhälle utan minne. Glömskans medborgare tappar lätt sin identitet. "Hur kan man avgöra vad som är av bestående värde hos en själv i ett samhälle utan tålamod", undrar sociologen Richard Sennett i boken När karaktären krackelerar (Atlas). Skolan är den unga generationens centrum för identitetsbildning. Genom att lära mig med och av andra blir jag någon. Bara den som känner sig själv kan känna med andra. Den här texten kommer att handla om tre ord: Nu, Jag, Vi. Med informationsrevolutionen följer förändringar i uppfattningen av tiden och jaget, vilket i sin tur leder till svårigheter att upprätta ett vi. En central fråga för det moderna samhället är hur vi värnar förmågan till empati i den mediala höghastighetskulturen. Empati och bildning hör ihop. Kunskap skapas i ett socialt sammanhang. Vi lär oss tillsammans. Vetandet skapar förståelse. Förståelse skapar nyfikenhet på att lära mer. NUETS DIKTATUR Med informationstekniken kom tidsupplösningen. Nuet blev plötsligt relativt. Mitt nu är NU, men ditt nu är kanske inte förrän sen och hennes nu var då. På IT-iska heter nu realtid. Det är en kollektiv erfarenhet av nuet. Detta nu är oberoende av rummet, gränsöverskridande. Det gamla nuet har förpassats till den subjektiva, högst personliga och rumsligt bundna sfären. Verkar det krångligt? Tänk efter. När du hämtar upp Rapports nyhetssändning över nätet bestämmer du själv när det som hänt ska hända för dig. Du skapar själv ditt nu. Men när du kopplar upp dig till Aftonbladets chatt sker diskussionen i realtid. Då delar du nu-känslan med många andra. 31

32 32 I den digitaliserade världen blandas tempus. Då, nu och sen kastas om i en väldig röra. Du bestämmer själv din tid. Tiden blir så att säga tidlös. I cyberrymden skapas ett "alltiduniversum", som Manuel Castells skriver i sin trilogi Informationsåldern (Daidalos). Castells pekar på två tendenser: å ena sidan tidlösheten och å andra sidan samtidigheten. Tidlöshet innebär en sammanblandning mellan då och nu. En historiebok är skriven kronologiskt. Men på nätet bestämmer vi själva i vilken ordning vi vill uppleva skeenden. Samtidighet, den andra tendensen, hör samman med hastigheten. Finansmarknaderna knyts ihop till ett världsomspännande nät där transaktioner sker sekundsnabbt utan hänsyn till dygnsrytm eller öppettider på banken. Den minimala tidsåtgången är central för profitskapandet. Men också krigen ingår i samtidighetens schema. Vi ser på tv och datorskärmar hur bomberna faller över Irak eller Kosovo. Vi är där samtidigt och ändå inte. Men om vi ständigt är on-line, orkar vi då i längden bry oss? Risken är att denna hypermediala kultur skapar likgiltighet. Artisten Stakka Bo har i en intervju talat om informationsentropi. Entropi är ett fysikaliskt begrepp: när man blandar varmt och kallt går det inte att skilja dem åt. Det blir ljummet. Stakka Bo varnar för ett on-linesamhälle där vi blir ljumma inför det som sker runt omkring oss. Informationsöverflödet gör att vi stänger av vår a sociala känselspröt och blir likgiltiga för våra medmänniskor. Nufixeringen kan leda till världsflykt och egocentrism. Nufixeringen uppmuntrar också valfriheten. I cybervärlden är jag fri att välja mina gemenskaper. Passar en diskussionsgrupp inte längre min smak drar jag snabbt vidare till någon annan. Jag kan finna gelikar från världens alla hörn. Mina specialintressen bejakas i den virtuella gemenskapen. Men i en värld där jag ständigt är fri att välja, där jag kan gå in och ut ur sammanhangen med blixtens hastighet, skapas svårligen några bestående värden eller långvariga relationer. I stället regerar en sorts "klickandets moral". Jag klickar snabbt och smidigt bort sådant som stör mig, sådant som är obehagligt eller jobbigt. I den fysiska möteskulturen, i föreningsliv eller i skolan tvingas jag umgås med personer jag tycker är dumma eller har konstiga åsikter. Obehagligheter kan inte klickas bort. Jag måste tvärtom lära mig att hantera konflikter och öva mig i förståelse för andra människors sätt att tänka och tycka. Nätkulturen både möjliggör och försvårar empatin. Risken är att nätmedborgarna formas till människor utan ansvar. Vi kan haspla ur oss vad som helst på nätets mötesplatser utan tanke på konsekvenserna. Blir det för obehagligt kan vi ju bara klicka oss till en annan plats. IT-utopisterna talar entusiastiskt om de virtuella gemenskaperna där människor med samma intressen kan komma samman. Men de talar sällan om hur vi ska leva med dem som inte delar våra värderingar. Demokratin behöver levande samtal och möten mellan olika intressen och värderingar. Dess livsnerv heter pluralism, inte endräkt. Skolan har en central uppgift i att återupprätta tiden och bilda motvärn till nufixeringen. Kunskap famnar över dået, nuet och framtiden. Bildning är att se sammanhang och samband både bakåt och framåt i tiden. Historien blir på så sätt levande och människan en medskapare. Bara den som minns kan ta ansvar.

33 VEM ÄR JAG? I takt med globaliseringen och gränsöverskridandets utbredning blir frågan om vår identitet och tillhörighet alltmer akut. När Humanistisk- Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet utlyste en essäpristävling för unga forskare på temat hembygd blev gensvaret översvallande positivt. Intressant var att i nästan alla essäer förekom ordet jag påtagligt ofta. Hembygden blev lika mycket en sorts inre föreställningsvärld som ett yttre geografiskt avgränsat område. Sökandet efter identitet kan ta sig otäcka uttryck som en nymornad etnocentrism, där vi ställs mot de, i Hells Angelsklubbars outlaw-syndrom och i nazigängens våldsförhärligande hatverksamhet. Hembygden blir så en bastion som måste försvaras mot främlingar. Identitetsskapandet blir ett murbyggande. "Att vara utan väggar är inte frihet, det är hemlöshet", skriver den finlandssvenske poeten Claes Andersson. Den existentiella hemlösheten tar sig sådana uttryck som växande intresse för New Age och nyandlighet. Men också, som sagt, mer extrema och otäcka uttryck som politisk och religiös fundamentalism. Längtan efter sammanhang är stark hos den postindustriella medborgaren. Det finns ett sug efter existentiella frågor i dag. Existens förutsätter någon form av tillhörighet. Existens kommer av det latinska verbet existo som betyder träda ut, komma fram, dyka upp, visa sig, vara sedd. Tänk på ungarnas tittut-lek: Ha, ha jag ser dig, jag ser dig! Jag finns för jag är sedd. Det är ett grundläggande behov att vara sedd i en annan människas ögon. Att äga människovärde är att vara fri och ansvarig. Förutsättningen är att jag blir sedd och respekterad för den jag är. I mötet med andra blir jag till. Utanförskapet kränker i djupaste mening människovärdet. Ansiktslösheten gör människan till offer eller undersåte. Men människan är en skapande varelse. Tillsammans med andra skapar hon mening. Vi måste bilda mening för att kunna avge vår mening. Inte minst i ett ständigt brusande informationsflöde, där världsbilder och värderingar sköljs över oss, är behovet av att bringa mening i allt kaos stort. Informationssamhällets fragmentisering av tillvaron försvårar meningsskapandet. Skolan bör vara en infrastruktur för meningsbildning. Kanske är det just i dagens informationsteknologiska revolution, detta modernitetens crescendo, som de gamla folkbildningsidéerna åter kan komma till pass? Folkbildningen bär på ett underifrånperspektiv: Folket bildar sig självt. Bildning och demokrati hör ihop. Folkbildningens fader Richard Sandler har sagt att bildningen hjälper människan "att bli större än hon är". I folkbildningstraditionen som bars upp av nykterhets-, frikyrko- och arbetarrörelsen vid 1900-talets början sågs bildning som en livshållning. Rektorn vid Brunnsviks folkhögskola, Torsten Fogelqvist, talade om tre olika människotyper: De sökande, de sovande och de färdiga. Att skapa färdiga människor är ett dogmatiskt bildningsideal. Folkbildning får inte handla om att skapa färdiga människor utan växande och vardande människor". Den sökande människan står som ideal. I folkbildningstraditionen återkommer ofta orden självtillit och självaktning. Genom kunskap skulle människor få självförtroende och bli myndiga medborgare. Bildningsprojektet hade på så sätt lika mycket en existentiell dimension som en strikt materiell nyttoaspekt. Frågan är om dagens utbildningsorganisation ser till hela människan eller om det är det snuttifierande, fragmentariska innantillärandet som tagit överhand? 33

34 34 DET NÖDVÄNDIGA VIET Informationssamhället är förrädiskt. Å ena sidan har informationstekniken kortat avstånden mellan beslutsfattare och medborgare. Å andra sidan finns ett inbyggt lydnadsförhållande: Makten talar nedåt. Någon där uppe informerar den andre där nere. Människor görs till objekt för elitens information. Här i ligger vår tids viktigaste maktfråga: Vem informerar, vem blir den informerade? I denna över- och underordningens relation härskar ordergivningen. I ett jämlikt meningsutbyte sker däremot en dialog. I en dialog deltar minst två subjekt. Den judiska filosofen Martin Buber talade om Jag-Du-relationen i motsats till en Jag- Det-relation, där den tilltalade görs till objekt. I dagens samhälle sker inget jämlikt meningsutbyte. Kommunikation handlar alltför ofta om att en starkare informerar, det vill säga behärskar och kontrollerar, en svagare. Målet blir då inte gemensam förståelse utan underordning. I en dialog däremot ligger ömsesidigheten, två eller flera subjekt möts. "Den som inte existentiellt lär känna ett Du kommer heller aldrig att lära känna ett Vi", menade Buber och lade till att "Vi är ett samtal". Bildningen liksom demokratin behöver gemenskap, ett vi, där dialog kan ske. Vid världsutställningen i Paris år 1900 summerades 1800-talets vetenskapliga och teknologiska framgångar. Ångmaskinen, elektriciteten och järnvägen var symboler för utvecklingsoptimismen. Men förvånande nog rörde högtidstalen också ett begrepp som solidaritet. Det är nödvändigt att visa de unga hur människan ingalunda är sluten i sig själv utan tvärtom del av en helhet från vilken hon inte kan skiljas annat än i tanken: Hur samhället lever och verkar i henne och hur det utgör den bästa delen av hennes natur, föreläste sociologen Emile Durkheim. I år är det världsutställning i Hannover. Nu är det datachipsen och megabiten som står i centrum. Om solidariteten sägs inte mycket. Vi befinner oss i globaliseringens gränsöverskridande värld. Traditionella gemenskaper som familjer, folkrörelser, nationer och företag upplöses. Det internationella kapitalet agerar kortsiktigt och aggressivt. IT-revolutionens höghastighetskultur utmanar långsammare processer som demokratin. "Kan solidaritet finnas i en värld där människor mer och mer framträder som individer och där de avgörande gemenskaperna tycks finnas utom synhåll, i slutna styrelserum, i politiska organ bortom demokratins räckvidd eller i själva marknadens stora, gåtfulla opersonlighet", frågar idéhistorikern Sven-Eric Liedman i essäboken Att se sig själv i andra om solidaritet. Idén om solidaritet är en idé om gemenskap. Det är i det civila samhället, i föreningar, frivilligorganisationer och nätverk men också i skolan som ömsesidigheten föds. Där övar vi oss i empati, att se med den andras ögon. Skolans roll som gemenskapsbyggare och i den meningen gränsöverskridare är oerhört viktig i en tid av segregation och upplösning av det gemensamma. Datorpedagogiken får inte leda till individualisering och fragmentisering. Skolans rum må ha flytande gränser i framtiden. Men det är fortfarande i en gemenskap vi lär oss bäst och finner sammanhangen. Individen blir till i relation med andra. Etik handlar om hur vi förhåller oss till varandra. Etiken har så ett socialt ursprung. Den är inte en gång för alla given utan något levande som förändras och ser olika ut i olika kontexter. Det är i gemenskapen som värden uppstår.

35 I ömsesidigheten ligger att vi också har makt över varandra. Detta skapar ett krav från min nästa att hantera min makt rätt. Etik bör således uppfattas som något relationellt. GUNGNING Jag skulle önska att också pedagogiken betraktades som relationell. När skolans kunskapsmonopol ifrågasätts genom Internets väldiga och snabba utbredning och lärarrollen är i gungning är det lätt att hemfalla åt enkla pluggskoleidéer. Katederundervisning och en dogmatisk kunskapssyn tycks åter vara på modet. Det måste helt enkelt bli mer ordning så att eleverna verkligen lär sig något, resonerar de skrämda som ser sin gamla maktposition rämna. Likadant resonerar organisationer som upplever kris och medlemsras: Vi måste bli tydligare och ha en starkare ledare, lyder ett vanligt recept. Men det är en farlig väg att gå. Det är inte mer av auktoritär ordergivning eller entydighet och dogmatism som det nya samhällets medborgare behöver. I stället är det förmågan att ifrågasätta och tänka kritiskt. Undervisningen måste framhålla komplexiteten framför förenklingen. Det är tvivlet som livshållning framför trosvisshetens enögdhet som skolan ska bäras upp av. Läraren blir då handledare, inte sanningsägare. Hon vägleder genom att stärka individens egen nyfikenhet och förmåga att välja mellan rätt och fel. Hon bygger gemenskap och skapar så en dynamisk lärandemiljö där kunskap är något man får av andra och delar med sig av. Hon blir länken mellan då och nu, mellan erfarenhet och nyvunna insikter. Precis som etik inte är en fråga om att bli god i sig själv utan att göra gott mot sin nästa, bör pedagogik handla om att stärka eleven inte läraren. Skolan bör i teori och praktik visa att bildning och solidaritet hör ihop. Skolan måste bli den institution där tiden, jaget och vi:et kan återupprättas. En utmaning för dagens skola handlar om att odla de ungas förmåga till empati! Åter till allhelgona. Novemberkvällen är kylslagen. Kyrkogårdarna strålar av ljuslyktors sken. De tända gravljusen är ett budskap till den stressade cybermänniskan: Tag dig tid att minnas! Bortom informationsålderns flyktighet finns en tillvaro av minnen, samband och samhörighet. Relationer bygger broar mellan då och nu. Så besegrar kärleken döden. För det är som Jacques Werup skriver: " Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig." < Författare: Helle Klein Vem är det? Journalist, biträdande chef för Aftonbladets ledarredaktion. Författare till boken Längtan efter mening. Medverkat i en rad debattböcker, t.ex. Internet som den förlängda tidningen (1998) och Vetvärt (1998). 35

36

37 RENSA UT TÄNK SJÄLV!37 FRASMAKERIET UR TÄNK SJÄLV! LÄROPLANEN TÄNK SJÄLV! Torbjörn Tännsjö misstänker att lagstiftarna inte vill säga något bestämt med talet om att skolan ska vila på en bestämd värdegrund. Sådana begrepp ser han som till intet förpliktande fraser. Men också fraser kan vara farliga, särskilt om någon börjar ta dem på allvar. Även om vi inte behöver frukta att något sådant ska hända i vårt land, tycker han att det ändå är tröttsamt att behöva lyssna till fraser. Det vore bättre om allt frasmakeri rensades ut ur läroplanen, en gång för alla. Det är för övrigt en slutsats, som Torbjörn Tännsjö tror att alla kritiskt tänkande lärare och elever för länge sedan har kommit till, helt på egen hand.

38 38 Myndigheterna ålägger den svenska skolan två olika mål: Skolan ska utveckla elevernas förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden, men skolan ska också lära ut en gemensam värdegrund. Är dessa mål förenliga? Nej, inte om de tas på allvar. Man behöver bara bedriva en smula kritiskt tänkande, för att inse detta. Vad ska förstås med en förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden? Rimligen handlar det om att söka sanningen utan skygglappar. Varje invand föreställning ska kunna ifrågasättas. Det ska också finnas utrymme för slutsatsen att på vissa områden är det en öppen fråga vad som är sant och falskt. Vad är då en värdegrund? Rimligen en principiell moralisk hållning, en morallära, som kan motivera konkreta moraliska och praktiska ställningstaganden. Ett principiellt och slutgiltigt svar på frågan varför man bör handla si eller så i den eller den situationen. REGLER Visst finns det normer, regler och förhållningssätt, som skolan måste lära ut och se till att få respekterade. Inget samhälle, och inte heller något utbildningsväsende, vore möjligt, om inte olika regler för den sociala samvaron upprätthölls. Vi får inte tillgripa varandras privata egendom, vi får inte mörda, ljuga och bedra. I skolan är det oacceptabelt med fenomen som mobbning, oavsett om den som mobbar är lärare eller elev och oavsett om den som mobbas är lärare eller elev. Det går inte an att fuska vid prov. Det gäller att lyssna och vänta på sin tur vid muntlig konversation. I skolan får varken förkomma könsmässig eller etnisk diskriminering. Det krävs i skolan ömsesidig respekt, för varandra och för varandras särskilda kunskaper. Man kan diskutera hur mera bestämt sådana regler (i ett visst sammanhang) bör vara beskaffade. Man kan diskutera i vilken utsträckning sådana regler måste vara fästa på papper, ha formen av lagar och förordningar, eller i vilken utsträckning de kan ses som underförstådda. Man kan också diskutera i vilken utsträckning de måste backas upp med hot om straff och andra sanktioner, då de inte efterlevs. Men att vissa regler behövs och att vissa avvikelser från dem måste leda till någon form av påföljd, är en självklarhet. STATENS SVAR Intet av allt detta har emellertid något direkt att göra med någon värdegrund. En värdegrund kan emellertid tjäna som motivering för en viss form av reglering av den sociala samvaron. Varför får vi inte tillgripa varandras egendom, varför får vi inte ljuga och bedra eller mobba varandra? Vill vi få ett genomtänkt svar på den frågan tvingas vi till sist söka oss till en värdegrund, en morallära. Värdegrunden/moralläran är det yttersta argument vi tillgriper, då vi vill motivera våra svar. Men till vilken värdegrund/morallära bör vi söka oss? Här har statsmakterna i vårt land ett svar. Så här står det i läroplanen för den obligatoriska skolan: Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.

39 Är detta en rimlig värdegrund? Är det över huvud taget en bestämd värdegrund? Är det kanske flera? Eller är det kanske bara några till intet förpliktande fraser? TÄNK SJÄLV! Det är inte lätt att säga. Olika personer lägger nog in olika betydelse i det citerade avsnittet. Men låt oss anta att vi ska ta det på allvar och försöka förstå vad det betyder. Är det i så fall en rimlig värdegrund som framträder? Är den sann? Är den självklart sann? Låt oss titta bara på några inslag i den. Vad innebär det t.ex. att människolivet är okränkbart? Betyder det att självmord alltid är moraliskt förkastligt? Betyder det att en kvinna som väljer att avbryta en graviditet genom abort handlar moraliskt fel? Betyder det att det är moraliskt oförsvarligt om en läkare går med på att ge en dödande injektion till en döende och svårt plågad patient? Rimligen betyder det allt detta och mer därtill. Men är detta försvarbara moraliska ställningstaganden? Tänk själv innan du besvarar den frågan! Vad innebär det att visa solidaritet med svaga och utsatta? Innebär det att vi i den rika världen är förpliktade att avstå allt vårt överflöd, för att plågorna för svältande och drabbade människor i tredje världen ska lindras? Kanske? Jag är benägen att tycka att det är en rimlig tolkning av formuleringen. Är det i så fall uttryck för en rimlig moralisk grundhållning? Vad tycker du själv? Vad innebär det till sist att alla människor har lika värde? Vad innebär det över huvud taget att en människa har värde? Hur fastställs detta värde? Hur vet vi att det är detsamma för alla människor? Tänk själv innan du besvarar dessa frågor! Läs inte vidare förrän du bildat dig en egen mening om saken! FRI TOLKNING Här följer nu mitt svar på de frågor jag ställt. Tanken att människolivet är okränkbart är en orimlig moralisk tanke, som bara hävdas av vissa religiösa fanatiker, med påven i spetsen. De tror att vi fått våra liv som gåva av Gud och att vi inte har rätt att göra vad vi vill med den gåvan. Vi får t.ex. inte ta våra liv, ens om de blivit till en börda för oss själva och andra. Men detta är grymt. Visst är det försvarligt om t.ex. en svårt plågad och döende patient väljer att ta sitt liv, eller begär och får hjälp av en läkare att avsluta sitt liv! Det är i vart fall vad jag tänker om saken. Tanken att vi ska visa solidaritet med dem som är svaga och utsatta gillar jag. Men det är en kontroversiell uppfattning. Den kan inte rimligen delas av maktägarna i vårt samhälle (de som skrev läroplanen). De gör ju inget alls eller mycket litet för att lindra världssvälten. Tanken att alla människor har lika värde är slutligen i grunden oklar. Den kan tolkas lite som man vill. I vissa tolkningar är den rimlig (det bör råda en formell likhet inför lagen, t.ex.), i andra orimlig (Hitler och Ghandi har samma rätt till social erkänsla och tacksamhet). Vad innebär då hänvisningen till den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism? Står detta uttryck för något bestämt, eller är det bara en högstämd fras? Det är inte lätt att säga. Med den etik som förvaltats av kristen tradition är det näraliggande att associera just till den ovan nämnda tanken att det 39

40 40 mänskliga livet är okränkbart. Detta i motsättning till exempelvis andra djurs liv (som människan får göra vad hon vill med). Så har rader av kristna tänkare uttryckt saken. Är det så vi ska uppfatta saken står vi alltså inför en bestämd, men i mitt tycke oacceptabel, värdegrund, som statsmakterna vill att skolan ska hävda. HUMANISM Men kan inte detta intryck mildras av tillägget om västerländsk humanism? Jag vet inte. Jag vet inte vad som åsyftas med det uttrycket. Ordet humanism, som det har används i västerlandet, har ju främst syftat på en särskild bildningssträvan, med ett särskilt intresse för den grekiska och romerska antiken. Men det kan förstås också tolkas som uttryck för en tanke att människan har en särställning, t.ex. framför andra kännande djur. I så fall rimmar humanismen väl också med hur många kristna tänkare sett på saken. De har tyckt att det är värre att plåga människor än djur, ja, t.o.m. att det inte är något problem alls, då människor plågar och utnyttjar djur. Men detta är inte en rimlig moralisk grundhållning, vill alltså jag påstå. Vad tycker du själv? Några tänker hur som helst på andra sätt. Och det innebär problem för tanken att skolan ska ha en bestämd värdegrund. Jag har nyligen skrivit en liten introduktion till den normativa etiken (T. Tännsjö, Grundbok i normativ etik, Thales, 2000). I den boken går jag igenom sju olika grundläggande moraliska synsätt, som de har presenterats av filosofer i olika tider. Jag granskar argument för och emot dem. Till skillnad från vad som presenteras i grundplanen för den obligatoriska skolan är dessa moralläror klart utmejslade och tydligt formulerade, även om det förstås går att precisera dem ytterligare i olika riktningar. De är alla oförenliga. Det innebär att högst en av dem kan vara riktig. Men de har samtliga kompetenta företrädare inom modern moralfilosofi. Vad kan vi dra för slutsats av den saken? GALET Såvitt jag förstår måste vi, när vi tänker kritiskt på saken, dra slutsatsen att det är något galet med tanken att en bestämd värdegrund ska läras ut av skolan. Det är för det första knappast möjligt att lära ut en bestämd värdegrund (det går inte att tvinga på en kritiskt tänkade elev någon uppfattning på den här punkten). Det är inte heller önskvärt. Det går ju utmärkt bra för människor med olika grundläggande moraliska uppfattningar att leva fredligt tillsammans i ett samhälle. De är t.ex. överens om att man inte får mörda varandra, men de ger mycket olika slags motiveringar för den slutsatsen. Och det är till sist något förmätet i att den svenska grundskolan skulle slå fast att någon bestämd morallära är den riktiga, då sakkunskapen på området (moralfilosoferna) är i grunden oense. Det den ena håller för sant bestrider den andre i lika bestämda ordalag. Någon hävdar att människolivet är okränkbart, en annan bestrider detta, någon hävdar att det är moraliskt förklastligt att leva i välmåga medan andra svälter, andra ser detta som moraliskt oproblematiskt, o.s.v., o.s.v. Skulle statsmakterna för övrigt göra allvar av sin strävan att lära ut en bestämd värdegrund/morallära som den riktiga och gällande (t.ex. läran om människolivets okränkbarhet) skulle man vara tvungen att lägga ned filosofi- och livsåskådningsundervisningen i dess nuvarande form och avskeda alla lärare inom denna specialitet. Dessa lärare är nämligen utbildade just på att stimulera sina elver till kritiskt ifrågasättande, särskilt beträffande

41 grundläggande moraliska frågor. De är vana att uppmana eleverna att själva komma fram till en genomtänkt uppfattning om självmordet, dödshjälpens och abortens moraliska status. De ser inte på sig själva som propagandister. TRÖTTSAMT Visst skulle man kunna ersätta dessa lärare med propagandister och predikanter, som försökte indoktrinera eleverna i den kristna och humanistiska etiken (hur man nu skulle välja att utforma den), men jag tror som sagt att dessa predikanter skulle ha föga framgång. De skulle möta motsträviga elever, vana att söka information på egen hand, vana att ställa kritiska frågor och fullt beredda att säga emot. Den tid är förbi, då ett samhälle kan sluta sig kring en kyrka, en filosofi, eller en värdegrund. Min misstanke är att lagstiftarna redan insett detta. Med talet om att skolan ska vila på en bestämd värdegrund vill de inte säga något bestämt. Det handlar om till intet förpliktande fraser. Få är beredda att ta någon av dessa fraser på allvar och ingen är förmodligen beredd att ta dem alla på allvar. Men också till intet förpliktande fraser är farliga. De kan åtminstone bli farliga, om någon skulle ge dem en mera bestämd innebörd och verkligen börja ta dem på allvar. Och även om vi inte behöver frukta att något sådant ska komma att ske i vårt land, är det ändå tröttsamt att behöva lyssna till fraser. Det vore bättre om allt sådant frasmakeri rensades ut ur läroplanen, en gång för alla. Det är för övrigt en slutsats jag tror alla kritiskt tänkande lärare och elever för länge sedan har kommit fram till, helt på egen hand. < Författare: Torbjörn Tännsjö Vem är det? Professor i praktisk filosofi, författare, samhällsdebattör. Bland skrifterna Moral realism (1990), Conservatism for our time (1990), Populist democracy (1992), Tvång i vården (1995), Hedonistic Utilitarianism (1998) 41

42 DEN GAMLE GRINDV FÖRL Lunchekot har länge varit en viktig källa till information för den svenska regeringen. Förr åt inte regeringen lunch förrän klockan 13, för att man skulle hinna lyssna på Lunchekot. Numera kan regeringen faktiskt äta lunch när den är hungrig, utan att behöva böja sig för Ekots sändningstider. Regeringslunchen är nu återigen klockan 12, och hungriga statsråd med Göran Persson i spetsen behöver inte vänta på maten. De statsråd som vill höra på Ekot hör ändå med lätthet den senaste sändningen på nätet när de vill. De kan till och med välja bort inslag de inte har intresse för, eller reportrar de inte har förtroende för.

43 AKTENS RADE MAKT 43 Hej! Jag gick in på Aktuellts hemsida för att skicka ett mail till en av era reportrar, Erik Fichtelius, men det fanns inga adresser någonstans. Är denna allmänna adress den enda man kan skriva till om man vill framföra beröm eller kritik? Hursomhelst så tycker jag att Aktuellts politiske utsände Erik Fichtelius verkar ha en fördomsfull syn på Miljöpartiet. Jag tycker han återger delar av Miljöpartiets kongress på ett nästan hånfullt sätt, och vinklar till det så att det ska låta så knäppt som möjligt. T.ex. sade han att en prioritering låg på att vilda djur skall förbjudas på cirkus. Det stämmer ju inte. Det låg inte bland dom prioriteringarna som Mp hade valt ut. Det var ett av besluten tillsammans med många andra. Det sa han bara för att förlöjliga partiet på nåt sätt verkar det som. Erik utstrålar verkligen inte neutralitet som jag tycker en journalist bör göra. I mina ögon är han oseriös. Likartat har det varit på tvåan, fast lite bättre. Fyran däremot har gjort fina, neutrala, nyfikna reportage från kongressen. En ung kvinna intervjuade intresserat de båda språkrören. Kände inga fördomsfulla vibbar där inte. Fyran gjorde dessutom ett personligt reportage hemma hos Birger eftersom han avgår. Det tycker jag var passande. Miljöpartiet är ju ett relativt ungt parti och jag tycker ofta att Mp inte tas på allvar, speciellt inte bland medelålders manliga politiska journalister. När jag ser Erik Fichtelius och den andre herren med glasögon på TV2 (kommer ej ihåg hans namn) ser jag två förstelnade politiska nyhetsrapportörer som bygger upp sina reportage på klyschor. Jag skulle önska att det fanns mer intresse och nyfikenhet och nytänkande politiska journalister. Inte dessa gamla desillusionerade reliker. Fram med lite friska fläktar tack! Eller så får dom skärpa till sig! Jag hoppas att ni läser detta mail, kanske ger mig en liten kommentar. Det skulle jag uppskatta. Skicka gärna detta mail vidare till Erik F eftersom jag inte har hans mailadress. Tack så mycket! Anna Det här e-postmeddelandet letade sig fram till mig i början av juni. Inte särskilt smickrande kritik från en kritisk tittare. Hon hade uppenbarligen följt rapporteringen från Miljöpartiets kongress i flera kanaler och dessutom kunnat jämföra med grundmaterialet från kongressen, eftersom hon tyckte vi gav en orättvis bild av skeendet. Jag tycker att Anna var orättvis mot mig, och jag svarade henne också och motiverade varför jag valt som jag gjort i det stora materialet på kongressen. Kraven på förbud mot vilda cirkusdjur var ett av Grön ungdoms centrala krav, och de vann en seger mot partistyrelsens mer försiktiga linje. Detta gav i sin tur en bild av djurrättsaktivisternas starkare ställning i partiet.

44 44 MAKTFÖRSKJUTNING E-postväxlingen oss emellan belyser den fundamentala maktförskjutning i medievärlden som skett på senare år. Min gamla makt som massmedial grindvakt är bruten. IT-tekniken innebär en revolution som för makten ut till folket från de en gång så inrökta och inkrökta nyhetsredaktionerna. Redaktionernas grindvakter är väl identifierade i tidig journalistikforskning. Det är den gamla sortens redaktör med makt att välja och välja bort vilken information medborgarna ska få ta del av. Grindvakten som sitter i redaktionens mitt och väljer och vrakar bland inkommande depescher och telegram, som delar ut uppdrag till reportrar och bestämmer vad som ska komma på löp och förstasida, eller sändas i nyhetsprogrammen. Gamla reliker skulle tittaren Anna kalla dem. De hör till en svunnen tid. Jag åkte nyligen taxi med en äldre chaufför som plötsligt började berätta om hur han i sin ungdom arbetat i Klarakvarteren som telegrambud. Han var anställd på TT, Tidningarnas telegrambyrå, och en gång i timmen hade han cyklat ner till tidningarna i Klara och delat ut telegram med de senaste nyheterna från världens alla hörn. En gång i timmen anlände alltså ett ungt bud personligen med nyheterna på papper direkt till några utvalda redaktörer. Det låter som stenåldern, men det är inte längre sen än att de som gjorde jobbet fortfarande lever. Men yrket telegrambud har sedan länge upphört att existera och Klarakvarteren har rivits. Telegrambuden ersattes på 50- och 60-talen av nymodigheter som telex och teleprinter. Det var en seglivad teknik. Ännu i mitten av 80- talet fick nyhetsredaktionerna i Sverige och andra länder sina nyheter just på teleprintrar. Det var en slags fjärrstyrda skrivmaskiner, vanligen placerade i skrubbar på nyhetsredaktionerna, som automatiskt tog emot och skrev ut telegrambyråernas material. Jag minns dem själv från min tid på radions nyhetsredaktion Ekot, som hade teleprintrar fram till skiftet mellan 80- och 90-tal. En vanlig teleprinter klarade ett original och tre genomslagskopior. Telegrambuden hade ersatts av särskilt anställda teleprintervaktmästare som sorterade upp telegrammen i högar och delade ut dem till ansvariga redaktörer ungefär en gång i halvtimmen. Bara Ekot hade närmare 15 printervaktmästare som arbetade i skift. Redaktionssekreteraren fick det vita originalet, utrikesredaktören fick den blå kopian, telegramredaktören en ljusröd kopia medan den finska redaktionen fick den sämsta och sista mörkröda genomslagskopian. Att få läsa inkommande telegram var ett privilegium som gav makt, status och lön. Reportrarna ute i korridorerna hade själva ingen koll på nyhetsfloden. MAKTREVOLUTION Ännu i slutet av 80-talet var nyhetsflödet således förbehållet en liten krets grindvakter. Men makten började glida ur deras händer när en del reportrar ute i korridorerna fick egna dataterminaler. Ekot och andra nyhetsredaktioner inom radio och TV började skaffa nyhetsdatorsystem. Därmed fick vanliga reportrar ett vapen som gjorde att de kunde gripa makten från de mäktiga redaktionssekreterarna. Reportrar med egna terminaler i nyhetsdatorsystemet fick plötsligt läsa inkommande telegram, hela tiden. Informationen var inte längre så exklusiv. De enskilda reportrarna kunde dessutom kontrollera körordningen, och omedelbart märka om det egna inslaget var på väg att halka ut ur nästa sändning. Reportern kunde då springa ut på jouren och argumentera för sin nyhet. Från en dag till en annan kunde alla medarbetare läsa redaktionssekreterarnas överlämningar till varann, med bedömningar av inslag och prioriteringar av vem som skulle göra vad.

45 Delaktigheten och idéflödet ökade på hela redaktionen. Detta var en veritabel revolution. Reportrarna tog makten. Men det tog tid innan alla fick terminaler. Nyhetsredaktionerna inom radio och TV var inte fullt datoriserade förrän under andra halvan av 1990-talet. Det är märkligt hur fort det sedan har gått. Modern nyhetsproduktion i radio och TV skulle i dag vara helt omöjlig utan datorer. Men nu efter millennieskiftet pågår den riktigt stora maktrevolutionen. Datorerna har inte bara flyttats ut i reporterkorridorerna, utan även ut i hem och kontor hos alldeles vanliga människor. Det som ännu i mitten av 80-talet var en exklusivitet för några få redaktörer på landets nyhetsredaktioner har nu blivit tillgängligt för alla medborgare med persondator. Miljontals svenskar har tillgång till Internetuppkoppling och numera kan alla människor läsa inkommande telegram från världens alla byråer. Gratis för det allra mesta, tillgängligt via tusentals sajter. Tidningar, radiooch TV-bolag, företag, organisationer, partier snart sagt alla erbjuder information i olika former på nätet. Den som vill och kan betala får snabb, kvalificerad och exklusiv specialinformation, men det mesta kostar inget för mottagaren. Folket får makten över informationen på ett helt nytt sätt. Det riktigt avgörande är att mycket mer än de traditionella nyhetstelegrammen ingår i denna folkliga maktarsenal. På nätet finns redan tusentals tidningar och tidskrifter från hela världen. Medborgarna har därmed tillgång till ett pressarkiv som överglänser det medieföretagens anställda hittills i praktiken haft ensamrätt till i bibliotek, klipparkiv och på mikrofilm. GÅ TILL NÄTET Denna uppsjö av journalistiskt bearbetat material är dock bara en bråkdel av vad som nu görs tillgängligt av originaldokumentation. Den medborgare som inte längre vill nöja sig med det journalistiska referatet av vad som sagts eller skrivits kan själv gå till källan. Företag, myndigheter, organisationer och politiska partier lägger ut sina originalhandlingar för alla att ta hem och läsa på nätet. Den utredning som står omnämnd i tidningen finns i sin helhet i cyberrymden. Kommunfullmäktiges protokoll och kommunalrådets tal finns på kommunens hemsida. Produktionsplaner och bokslut för ortens stora företag finns på nätet. Statsministerns tal, regeringens propositioner och oppositionens motförslag finns där fritt tillgängligt och möjligt att kopiera. Det här är den verkliga revolutionen, handlingstillgängligheten på nätet. Den kritiska tittaren Anna är inte längre beroende av mitt och mina kollegors referat från miljöpartiets kongress. Hon kunde följa hela kongressen på nätet och hon kan i efterhand lätt ta del av motioner och protokoll. Det här hittar hon t.ex. lätt på miljöpartiets hemsida när hon klickar på kongressmaterial: Motion 2:13 Alla djur ska ha rätt till sina naturliga beteenden. Kongressen beslutar 1. att djurhållning på cirkusar, av alla djur utom sådana som finns i tamt tillstånd i Sverige, förbjuds, 2. att djurparker, där vilda djur inte lever i sina naturliga miljöer och i tillräckligt stora utrymmen för att utföra sina naturliga beteenden, förbjuds, 3. att även cirkusar skall omfattas av djurskyddslagen, 4. att djurskyddslagen skärps enligt intentionerna i att-sats 1 och 2 ovan. Här står svart på vitt vad kongressen beslutade. 45

46 46 Vad som inte framgår är att det var Grön ungdom som drev kravet och att de vann över partistyrelsen. Den stora poängen är ändå att Anna och alla andra tittare lätt kan granska mitt referat. Dels om jag valt rätt och relevant bland allt som fanns att välja bland, dels om jag refererat korrekt. Medborgaren får därmed alternativ till det journalistiska referatet, och dessutom möjlighet att kontrollera det han läst eller sett på TV. Skulle jag systematiskt missbruka min yrkesroll blir jag lätt avslöjad av tittarna, som dessutom får bättre och bättre möjligheter att välja bort mig som referent. NYA KRAV Därmed inte sagt att jag inte behövs, men kravet på mig att vara korrekt ökar. Handlingstillgängligheten på nätet kompletterar den journalistiska produkten, men konkurrerar inte ut den. En god journalist gör ett sakligt och relevant urval av intressanta nyheter, och sätter in dem i ett sammanhang. Det är inte möjligt för varje svensk att följa varje detalj på en politisk kongress. Det kan vara bekvämt att låta en journalist man litar på göra en del av jobbet åt sig. Behovet av nyhetsjournalistik kommer inte att minska bara för att informationsmängden ökar. Snarare tvärtom! Efterfrågan på sådana som sorterar, väljer, paketerar och presenterar nyheter ur denna växande nyhetsflod kommer rimligtvis att öka dramatiskt. Denna pågående maktrevolution och teknologiska förändring kommer att ställa helt nya krav på journalistiken. Publiken kommer att kunna avslöja och välja bort rapportörer som ger falska eller icke konsekvensneutrala nyhetsreferat. Allmänheten kommer att kunna välja kommentatorer som ger insikt, bakgrund och kunskap. Den kritiska och krävande delen av publiken kommer att få större och snabbare genomslag för sina krav med hjälp av den nya teknologin. Detta innebär en maktförskjutning från nyhetsförmedlare till mottagare. De etablerade varumärkena kommer att vara oerhört värdefulla på framtidens mediemarknad. Dagens Nyheters eller Svenska Dagbladets värde ligger i de etablerade namnen, med en lång historia som trovärdiga och profilerade nyhetsförmedlare. Detsamma gäller för Ekot, Rapport, Aktuellt och många andra i en varierande skala. Till detta kommer att den enskilde reporterns namn och rykte kommer att väga allt tyngre, när läsare/lyssnare/tittare får möjlighet att själva välja vems referat de vill ta del av. De betydelsefulla varumärkena kommer att tillhöra både de etablerade paketerarna (redaktionerna) och de individuella, profilerade reportrarna. Det gör det än viktigare att hålla på de gamla journalistiska dygderna. Avsändarens trovärdighet och avsikter blir oerhört viktiga i den nya mediemiljön. Vem är egentligen avsändaren? Vem ska man lita på i informationsbruset? Jo, den som står oberoende och ägnar sig åt journalistik i stället för PR eller propaganda. Nyhetsförmedling är något annat än att sprida information för att sälja en vara eller övertyga om en åsikt. Det finns faktiskt en poäng i att någon annan än partiledningen berättar om vad som hänt på en kongress, någon som står fri och oberoende till det den rapporterar om. Gränsdragningen mellan nyhetsjournalistik och andra former av informationsspridning blir avgörande för trovärdigheten. Reklam och PR har sin legitimitet, men ska inte tillåtas snylta renommé från journalistiken. DN INTE DN Nyhetsmedierna kommer att finnas kvar samtidigt som de förändras. DN är DN även om tidningen i framtiden i växande utsträckning distribueras elek-

47 troniskt. Men DN kommer ändå inte att vara DN, därför att på nätet kan DN också vara ett radioprogram, ett TV-program och ett världsomspännande arkiv med dagsaktuella länkar till skriftlig originaldokumentation. Det är numera en självklarhet i journalistiken att ge elektroniska länkar till mer information i större artiklar. På nätet smälter tidningar, radio, TV, film och dokumentation samman till ett helt nytt medium. Ett medium som kan kontrolleras av den som tar del av det, inte nödvändigtvis av den som producerar det. Makten hamnar hos den läsare, lyssnare och tittare som numera på nätet själv kan bestämma vad och hur hon vill ta del av något, och när. Till och med regeringen kan få större makt över sina medievanor. Lunchekot har länge varit en viktig källa till information för den svenska regeringen. Under Tage Erlanders dagar åt inte regeringen lunch förrän klockan 13, för att man skulle hinna lyssna på Lunchekot. Gemensamma dagliga luncher för statsråden är en av den svenska regeringens viktigaste tillfällen att talas vid mer informellt. Här fattas många av de reella besluten. Thorbjörn Fälldin, med sina rötter i bondekulturen, ville dock inte vänta länge på maten, så han tvingade sina kollegor att äta lunch redan klockan 12, något som Olof Palme och Ingvar Carlsson åter ändrade på när socialdemokraterna kom tillbaka till makten. Regeringen återtog lunchandet efter Lunchekot. Men numera kan regeringen faktiskt äta lunch när den är hungrig, utan att behöva böja sig för Ekots sändningstider. Regeringslunchen är nu återigen klockan 12, och hungriga statsråd med Göran Persson i spetsen behöver inte vänta på maten. De statsråd som vill höra på Ekot hör ändå med lätthet den senaste sändningen på nätet när de vill. De kan till och med välja bort inslag de inte har intresse för, eller reportrar de inte har förtroende för. Om de nu över huvud taget väljer Ekot av alla nya möjliga informationskällor. Text-TV är ingen ovanlig nyhetskälla i regeringskansli och riksdag, för att inte tala om alla alternativ på nätet. Den kritiska tittaren Anna har fått mer makt över den information hon tar del av. Ministern har också fått det. Den som har förlorat makt är den gamle redaktören, såna som jag. Och det kanske inte är så tokigt..? < Författare: Erik Fichtelius Vem är det? Journalist och politisk reporter på Aktuellt, SVT. Undervisar i journalistik vid universitet och högskola. Skrivit reportageböcker om Ljusnan, Ghana, Västsahara m m, böcker om persondatorer, Nyhetsjournalistik tio gyllene regler (1997). 47

48