G, : P.A. & = N.F.,

Transkript

1

2 INLEDNING TILL Bidrag till Sveriges officiella statistik. G, Fångvården. Fångvårdsstyrelsens underdåniga berättelse för år... Stockholm : P.A. Norstedt & söner, Täckningsår: = N.F., Föregångare: Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningari riket underdåniga berättelse om fångvården för år... Stockholm, Joh. Beckman, 1842, Täckningsår: 1838/1839, Efterföljare: Fångvården / av Kungl. Fångvårdsstyrelsen. Stockholm : P.A. Norstedt & söner, (Sveriges officiella statistik). Täckningsår: /47. Översiktspublikation: Historisk statistik för Sverige. Statistiska översiktstabeller : utöver i del I och del II publicerade t.o.m. år Stockholm : Statistiska centralbyrån, S. 186: S. Tab Fångvården BISOS G digitaliserad av Statistiska centralbyrån (SCB) med stöd från Riksbankens Jubileumsfond, urn:nbn:se:scb-bi-g0-9701_

3 BIDRAG TILL SVERIGES OFFICIELA STATISTIK. G) FÅNGVÅRDEN. Ny följd. XXXIX. FÅNGVÅRDS-STYRELSENS UNDERDÅNIGA BERÄTTELSE FÖR ÅR KUNGL. BOKTRYCKERIET. STOCKHOLM, P. A. NORSTEDT & SÖNER.

4

5 Innehållsförteckning. Sid. Underdånig berättelse I. I. Fångantalet I. II. Ordningen och disciplinen samt fångpersonalens sysselsättning III. Religions- och skolundervisningen IV. Verksamheten för frigifne fångars understödjande XI. XV. XXI. V. Helsovården XXIII. VI. Fångvårdens inkomster och utgifter Tabellbilagor. XXVIII. Tab. 1. 1:o. Antalet häktade och dömde i rikets samtliga fångvårdsanstalter 2. Tab. 2. 2:o. Personer, häktade för brott och förseelser 4. Tab :o. Straffarbetsfångar 6 8. Tab :o. Fängelsefångar Tab. 9. 5:o. För lösdrifveri eller betlande häktade Tab :o. Fångar, som på grund af lösdrifverilagen eller fattigvårdsförordningen hållits till tvångsarbete Tab :o. Barn, som åtföljt föräldrar i fängelset Tab. 14. Tab. 15. Nykomne straffarbetsfångars och till tvångsarbete dömde personers födelseorter 24. Proportionsförhållandet emellan, å ena sidan, antalet af i Stockholms stad och i de särskilda länen födde, under året nykomne straffarbetsfångar och till tvångsarbete dömde personer samt, å den andra, folkmängden i nämnda orter. 25. Tab. 16. Uppgift på de yrken och sysselsättningar, hvilka de till straffarbete eller fängelse dömde personer utöfvat före ankomsten till fängelserna m. m. 26. Tab. 17. Uppgift på de brott, för hvilka straffarbetsfångarne blifvit dömde 27. Table des matières. Page. Rapport au Roi I. I. Nombre total des détenus I. II. Ordre et discipline et occupations des prisonniers XI. III. Religion et instruction XV. IV. Patronage des libérés XXI. V. Etat sanitaire XXIII. VI. Recettes et frais de l'administration des prisons XXVIII. Tableaux. Tab. 1. 1:o. Nombre total des individus arrêtés et condamnés, détenus dans les établissements pénitentiaires 2. Tab. 2. 2:o. Individus arrêtés pour infractions *) Tab :o. Condamnés aux travaux forcés 6 8 Tab :o. Condamnés à l'emprisonnement Tab. 9. 5:o. Individus arrêtés pour vagabondage ou mendicité 16. Tab :o. Individus maintenus pour vagabondage ou mendicité aux travaux publics Tab :o. Enfants qui ont suivi leurs parents en prison 23. Tab. 14. Indication du lieu de naissance des nouveaux condamnés aux travaux forcés et des individus maintenus aux travaux publics 24. Tab. 15. Indication du rapport proportionnel entre les nouveaux détenus, condamnés aux travaux forcés et aux travaux publics, nés dans la ville de Stockholm et dans les diverses provinces, d'une part, et d'autre part le chiffre de la population dans les diverses localités 25. Tab. 16. Indication des métiers et des professions qu'ont exercés les condamnés aux travaux forcés et à l'emprisonnement simple au moment de leur entrée dans les prisons 26. Tab. 17. Indication des infractions pour lesquelles les détenus ont été condamnés aux travaux forcés 27. *) La législation suédoise n'admettant pas la distinetion qu'établit la législation française entre les diverses expressions crime, délit et contravention, il nous a fallu employer en français un seul terme général, celui d'infraction.

6 Sid. Tab. 18. Uppgift på de brott och förseelser, för hvilka de för undergående af urbota fängelsestraff i fängelserna intagne personer blifvit dömde 28. Tab. 19. Uppgift på de brott och förseelser, för hvilka tvångsarbetsfångarne förut undergått straff 29. Tab. 20. Uppgift på straffarbetsfångarnes samt de till tvångsarbete dömde personers ålder 30. Tab. 21. Sammandrag af arbetsrapporterna från läns- och kronocellfängelserna 32. Tab. 22. Tabell öfver sjukdomsförhållandet vid rikets samtliga fångvårdsanstalter 34. Tab. 23. Sammandrag öfver fångvårdens inkomster, enligt Fångvårdsstyrelsens hufvudböcker för år Tab. 24. Sammandrag öfver fångvårdens utgifter, enligt Fångvårdsstyrelsens hufvudböcker för år Tab. 25. Uppgift å kostnaden för dagportionen vid samtliga fångvårdsanstalterna i riket under år Page. Tab. 18. Indication des infractions pour lesquelles les détenus ont été condamnés à l'emprisonnement qui ne peut être converti en amendes 28. Tab. 19. Indication des infractions pour lesquelles les individus condamnés aux travaux publics avaient auparavant subi une peine 29. Tab. 20. Indication de l'âge des individus, condamnés aux travaux forces et aux travaux publics 30. Tab. 21. Résumé des rapports sur les travaux dans les prisons cellulaires 32. Tab. 22. Tableau des maladies dans les prisons centrales et cellulaires et dans les établissements de travaux publics. 34. Tab. 23. Résumé des recettes de l'adminstration des prisons pendant l'année Tab. 24. Résumé des frais de la même administration 38. Tab. 25. Dépense pour la nourriture par jour dans tous les établissements pénitentiaires pendant l'année

7 Förteckning öfver statens fängelser 1 ) och arbetsinrättningar. (Liste des établissements pénitentiaires et des maisons de travaux publics.)

8

9 TILL KONUNGEN. Enligt föreskriften i den för Fångvårdsstyrelsen i nåder fastställda instruktion får Styrelsen härmed afgifva berättelse om fångvården för år 1897, dervid med bibehållande af den uppställning, som blifvit följd i närmast föregående årsberättelser, kommer att i särskilda afdelningar redogöras för: l:o) Fångantalet; 2:o) Ordningen och disciplinen samt fångpersonalens sysselsättning; 3:o) Religions- och skolundervisningen; 4:o) Verksamheten för frigifne fångars understödjande; 5:o) Helsovården; samt 6:o) Fångvårdens inkomster och utgifter. Stockholms stads ransakningsfängelse under år 1897 har, enligt tabellen N:o 1, varit: I. Fångantalet. Antalet personer, som för undergående af ransakning för brott, för aftjenande af dem utaf domstolar och myndigheter ådömd bestraffning samt för sysslolöst kringstrykande och betlande varit intagne i rikets samtliga fångvårdsanstalter och

10 II Personer, häktade för brott och förseelser. Straffarbetsfångar. Förestående fångantal redovisas här nedan under följande hufvudklasser: A) Personer, häktade för brott och förseelser; B) Strå far bets fån gar; C) Fängelsefångar; D) Personer, häktade för sysslolöst kringstrykande och hettande; E) Fångar, hållne till tvångsarbete. I förestående redovisning är icke inberäknadt det mindre antal personer, som under året förvarats i regementenas arrester eller i härads- och stadshäkten, utan att under ransakningstiden hafva blifvit till fångvårdsanstalt försända. Antalet för brott häktade under år 1897 företer en ökning af 358 män och 34 qvinnor, i följd hvaraf hela antalet häktade öfverstiger det för år 1896 med 392. B. Straffarbetsfångar. (Tab. N:is 3 5.) A. Personer, häktade för brott och förseelser. (Tab. N:o 2.) Antalet straffarbetsfangar har under berättelseåret nedgått med 135, utvisande en minskning for lifstidsfångar med 14, för straffarbetsfångar Öfver 2 år mod 58 samt för straffarbetsfångar i 2 år och derunder med 63. Vid slutet af nedannämnda år var straffarbetsfångarnes antal följande:

11 Straffarbetsfångar. III A antalet qvarvarande straffarbetsfangar vid slutet af de tio sist förflutna åren meddelas följande uppgift: Under senaste tioårsperioden har alltså antalet straffarbetsfangar minskats med 678, deraf med 99 på lifstiden och 579 på viss tid dömde. Antalet nykomne straffarbetsfångar liar varit: under de två sista åren I förhållande till år 1896 visar sålunda berättelseåret en minskning af 6 lifstidsfångar och 18 straffarbetsfångar på bestämd tid öfver 2 år, men en ökning af 24 straffarbetsfångar på 2 år och derunder, hvadan alltså hela antalet nykomne straffarbetsfångar är detsamma under det ena och det andra året. Efterföljande tabell visar, huru många af de under de sista fem åren nykomne str affarbets fångarne förut undergått straffarbete. För tioårsperioden lemnas efterföljande redogörelse för antalet nykomne straffarbetsfångar tillika med uppgift, huru inånga af dem förut undergått straffarbete.

12 IV Återfall i brott. Tidslängden af ådömda straff. Procenten af återfall i förhållande till antalet nykomne straffarbetsfångar har sålunda utgjort för berättelseåret 35-7 samt för den senaste tioårsperioden 3W procent. Procenten af återfall i tjufnadsbrott under samma tid inhemtas af efterföljande uppgift å antalet i rikets straffanstalter under åren intagne, till straffarbete för rån och stöld dömde: Af de under år 1897 nykomne, för stöld eller rån dömde straffarbotsfångar har nedanstående antal förut undergått bestraffning för tjufnadsbrott, men på grund Af de stadganden i fråga om iterationsstraffets tillämpning, som införts genom lagen den 20 Juni 1890 angående ändring i vissa delar af strafflagen, nu icke dömts till särskildt straff för återfall: Tidslängden af de straff, som blifvit ådöinda de år 1897 nykomne straffarbetsfångarne på viss tid har varit: från 2 till och med 3 månader för 375 män och 66 qvinnor» 3. >»» 4 >» 253». 3 4» 4»» > 5 >. 109 > > 17» 5»» > 6 > 195.» > > > 7 >» 63 > > 5» 7»» > 8»» 67 >. 9» 8,»» 9.» 51. > 1» 9 > > > 10 > > 27» > 4 >» 10 >.» 11» 6 > >» 11 > > > 12 > 119. > 19 > > 1 år till och med 1 Er 6 månader.. > 106 > > 14 > > 1 år 6 månader till och med 2 år.. > 78 > > 8 > > 2 år till och med 2 år 6 månader.. > 41 > > 10 > > 2 år 6 månader till och med 3 år.. > 40 > > 6 >» 3 år till och med 4 år > 25 > > 6 > > 4»»»» 5 > > 18 > > >» 5»»»» 6»» 18.» 3 > > 6 >» >» 7 > > 7 > > >» 7 >'»» 8 > > 4»»» 8»»»» 9» > 3 > > > > 9 >» > > 10» > 3.. öfver 10 år» 8 > > > Summa 1,610 män och 220 qvinnor.

13 Benådade lifstidsfångar. Fängelsefångar. v Af de vid 1897 års slut qvarvarande lifstidsfångarne, 129 män och 36 qvinnor, hade 11 män förut varit hållne till straffarbete -på Ufstiden, mer/blifvit benådade, samt 38 män hållits till straffarbete på viss tid. Antalet benådade lifstidsfångar under de tio sista åren ininhemtas af nedanstående tabell. Under tioårsperioden liafva sålunda 128 män och 26 qvinnor blifvit från lifstidsarbete benådade. Bland männen voro 105 vilkorligt benådade. Af desse liafva 26 i straffängelse ånyo intagits till fortsättande af det förut ådömda straffarbete för lifstiden. Återfallen bland de vilkorligt benådade männen har sålunda utgjort 24'7 procent. Bland qvinnorna har icke någon efter vunnen nåd intagits för fortsättande af det förut ådömda Iifstidsstraffet. Af lifstidsfångarne förvarades vid 1897 års slut 8 män och 8 qvinnor i enrum, jämlikt lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum den 29 Juli Af de vid 1897 års slut qvarvarande till straffarbete på viss tid utöfver 2 år dömde, 531 män och 74 qvinnor, hade 235 män och 14 qvinnor förut varit hållne till straffarbete. Af de vid samma tid qvarvarande till straffarbete i 2 år och derunder dömde, 652 män och 83 qvinnor, hade 292 män och 42 qvinnor sådant straff förut undergått. Af de till straffarbete utöfver 2 år dömde höllos vid årets slut i enrum, jämlikt lagen den 29 Juli 1892, 403 män och 61 qvinnor, nämligen: vid ccntralfangelset ä Långholmen G män > d:o i Malmö 97 > > d:o å Nyn Varfvet > > länsfängelserna 5 > och 61 qvinnor. Tillsammans 403 män och 61 qvinnor. I anledning af Styrelsens i föregående underdåniga berättelser omförmälda förständigande till vederbörande fängelsedirektörer att jämte fängelseläkarne egna en synnerlig uppmärksamhet åt enrumsstraffets inverkan på fångarnes helsa och sinnestillstånd samt att, der cellstraffet syntes utöfva sådant menligt inflytande på fångarnes helsa, att dess upphörande af omständigheterna påkallades, derom till Styrelsen göra anmälan, har under berättelseåret i två fall sådan anmälan egt rum. En å länsfängelset i Upsala den 18 September 1896 för undergående af 1 år 6 månaders straffarbete för fjerde resan stöld intagen qvinna hade på grund af svårartadt kroniskt nervlidande redan den 2 December samma år öfverflyttats till sjukhuset i Upsala, från hvilket hon den 12 Augusti 1897 såsom förbättrad till fängelset återfördes. Hon insjuknade emellertid på nytt omedelbart derefter och måste åter förflyttas till nämnda sjukhus. Såväl enligt fängelseläkarens åsigt som enligt hvad t. f. öfverläkaren vid sjukhuset framhöll, var icke lämpligt, att ifrågavarande fånge för den återstående strafftiden komme att förvaras i enrum; och förordnade Fångvårdsstyrelsen i anledning häraf på gjord framställning, att fången, så snart hennes helsotillstånd medgåfvc förflyttning från sjukhus, skulle försändas till centralfängelset i Göteborg för att der tillsvidare i geniensamhet med andra fångar fortsätta den ådömda bestraffningen. Det andra fallet inträffade vid länsfangelset- i Stockholm, der en för mordbrand till 4 års straffarbete dömd qvinna, som den 25 September 1897 börjat undergå sitt straff i enrum, syntes af detsamma röna ett högst menligt inflytande till såväl helsosom sinnestillstånd. Hon hade, enligt yttrande, som under handläggningen af mordbrandsmålet från Medicinalstyrelsen inhemtats, vid brottets begående antagligen saknat förståndets fulla bruk. På skedd framställning förordnade Fångvårdsstyrelsen den 30 November samma är om förflyttning till gemensamhetsfängelset i Göteborg af jämväl denna qvinna. C. Fängelsefångar. (Tab. N:is 6 8.) För dessa fångar, som utgöras dels af dem, som undergått urbota bestraffning, och dels af sådana, som i saknad af tillgång till gäldande af ådömda böter undergått motsvarande fängelsestraff, redovisas sålunda: Tidslängden af de straff, som blifvit ådömda de år 1897 nykomne urbota fängelsefångarne, har varit: från 1 till och med 6 mänader...för 1,032 män och 65 qvinnor > 6 > >» 12 >... > 2 6 > > 3 > utöfver 1 år > 6 > > - > Summa 1,064 män och 68 qvinnor. Antalet nykomne urbota fängelsefångar samt fångar, som med förvandlingsstraff aftjenat ådömda böter, har under de tio sista åren varit:

14 VI För sysslolöst kringstrykande och betlande häktade. För stöld eller inbrott i afsigt att stjäla, derför straffet enligt äldre Iagstadganden var straffarbete, voro af de är 1897 nykomne fängelsefångar 75 män och 12 qvinnor dömde till urbota fängelsestraff, af dem 5 män och 1 qvinna för andra resan. På grund af de genom lagen den 20 Juni 1890 införda nya stadganden i fråga om iterationsstraff har dylikt straff icke tillämpats å nedanstående under berättelseåret för tjufnadsbrott insatte fängelsefångar, som förut undergått fängelsestraff för stöld, nämligen: Antalet häktningar för sysslolöst kringstrykande och betlande lar varit: Af tabellen N:o 8, som meddelar uppgift på antalet under år 1897 till verkställighet befordrade förvandlingsstraffför aftjenande af böter, äfvensom på bötesbeloppen och förvandlingsstraffens längd, framgår, att de böter, hvilka vid bristande tillgång under år 1897 börjat aftjenas, motsvarat ett sammanlagdt antal bestraffningsdagar af 104,879, så att medeltalet bötessittare för dag i rikets samtliga läns- och kronohäkten samt Stockholms stads ransakningsfängelse utgjort 287 emot ett medeltal af 275 för år 189G. I händelse böterna förvandlats enligt de stadganden, som voro gällande före vatten- och brödstraffets upphäfvande år 1884, skulle bestraftningsdagarnes antal efter ungefärlig beräkning utgjort 90,347 och antalet bötessittare för dag 247. D. För sysslolöst kringstrykande och betlande häktade. (Tab. N:o 9.) Ä antalet häktningar för sysslolöst kringstrykande och betlande under sista tioårsperioden meddelas följande uppgift: Antalet för lösdrifveri häktade personer, som under år 1897 med fångtransport blifvit forslade från ett till annat län, utgjorde, såsom af tab. N:o 9 synes, 171. Ar 1896 utgjorde motsvarande antal 196.

15 E. På grund af lagen angående lösdrifvares behandling eller på grund af fattigvårdsförordningen till tvångsarbete hållne personer. (Tab. N:is ) Desse redovisas under följande fyra klasser: a) dömde enligt lösdrifverilagen och förut till straffarbetehållne; Tvångsarbetsfångar. VII b) dömde enligt lösdrifverilagen och icke förut till straffarbete hållne; c) dömde enligt fattigvårdsförordningen; och d) frivillige. Antalet af hvarje särskildt slag af desse eller till samma kategorier enligt äldre författningar dömde personer vid slutet af åren 1835, 1845, 1855, 1865, 1875, 1885, 1895 oeh 1897 inhemtas af följande tabell:

16 VIII Tvångsarbetsfångar. Vid slutet af de tio sista åren har antalet af ifrågavarande personer varit: Till jeraförelse meddelas här uppgift på de åren 1896 och 1897 nykomne personer, som enligt lösdrifverilagen eller fattigvårdsförordningen hållits till tvångsarbete: Nedanstående tabell visar, huru många af de under de sista fem åren nykomne, enligt lösdrifverilagen eller fattigvårdsförordningen till tvångsarbete dömde förut undergått straffarhete eller allmänt arbete.

17 Tidslängden af ådömdt tvångsarbete. Fångantalet i förhållande till folkmängden. IX Tidslängden af det tvångsarbete, som enligt lagen angående lösdrifvares behandling blifvit adömdt de år 1897 nykomne tvångsarbetsfångarne, har varit: Antalet barn, som under året i fängelse åtföljt föräldrarne, har, enligt tab. N:o 13, varit 58; och meddelas för de tio sista åren efterföljande jemförelsetabell: Tabellerna N:is 14 och 15 redogöra för straffarbetsfångarnes och de till tvångsarbete hållne personernas födelseorter samt för proportionsförhållandet, särskildt för Stockholms stad och hvarje län, mellan de under året nykomne straftarbetsfångarnes och till tvångsarbete dömde personernas antal och folkmängden vid årets slut. För tidsperioden meddelas i sistnämnda afseende för hela riket efterföljande jemförelsetablå:

18 X Förlust af medborgerligt förtroende. Brott. I tabellen N:o 16 lemnas uppgift å de yrken och sysselsättningar, som de till straffarbete eller fängelse dömde utöfvat vid tiden före bestraffningens början, äfvensom å deras civilstånd in. m. Uti tabellerna N:is meddelas uppgift på de brott, för hvilka de nykomne och de vid årets slut qvarvarande straffarbets- och fäugelsefångarne hlifvit dömde, äfvensom på do brott och förseelser, för hvilka de till tvångsarbete dömde personerna förut undergått bestraffning. Af tabellen N:o 17 inhemtas derjämte, att af de under året nykomne straff arbetsfångarne De för undergående af urbota fängelsestraff under de tio sista åren i straffanstalt insatte personer hafva varit dömde för: Å de brott, för hvilka de under de tio sista åren till undergående af straffarbete för lifstiden eller på viss tid i straffängelse intagne personer blifvit dömde, ineddelas efter de till Styrelsen inkomna uppgifter efterföljande jemförelsetabell. I tabellen N:o 20 meddelas en öfversigt öfver de nykomne, och vid årets slut (/varvarande straff arbetsfångarnes samt de till tvångsarbete dömde personernas ålder; och införes här, till jemförelse i fråga om antalet nykomne fångar af yngre ålder än 20 år, följande tabell: Af de år 1897 nykomne af yngre ålder än 20 år voro: dömde till straffarbete: på viss tid öfver 2 år män och qvinnor i 2 år och derunder »» 33 «dömde till tvångsarbete: förut till straffarbete hållne 15 män och 3 qvinnor» > d:o icke hållne.,.. 32» > 32 > Summa 330 män och 68 qvinnor.

19 Ordningen och disciplinen. Extra judiciela bestraffningar. Rymningar och sjelfmord. XI Af ynyre ålder än 20 år voro vid årets slut qvarcarande: dömde till straffarbete: på viss tid öfver 2 år män, 1 qvinna i 2 år och dcrunder 105 > 6 qvinnor dömde till tvångsarbete: förut till straffarbete hållnc.. 8 > 3 > > d:o icke hållne 13 > 11 > Summa 13V män, 21 (jvinnor, II. Ordningen och disciplinen samt fångpersonalens sysselsättning. A. Läns- och kronocellfängelserna. Antalet extra judiciela bestraffningar, som under år 1897 blifvit ålagda fångpersonalen vid dessa fängelser, hafva varit 165, bestående i: Inncslutning i mörk cell 16 Förknappning af kost 2 Mistning af sängkläder eller annan beqvämlighet Förlust af sysselsättning 1 Varning 4 Tillsammans 105. Bestraffningarna voro ålagda för följande förseelser, nämligen: Brott mot fängelseordningen 11 Trots och ohöflighet mot bevakning 13 Våld mot bevakning 1 Vildsinthet och oljud 3 Störande af tystnaden 1 Olydnad och oskickligt uppförande 17 Okynne och missvård af fängelsets tillhörigheter 34 Oloiligt meddelande med medfånge eller försök dertill 59 Oloflig brefskrifning eller meddelande med person utom fängelset. 3 Lättja och vägran att arbeta 9 Innehafvandc af otillåtet gods 2 Uymningsförsök 1 Mindre förseelser 11 Tillsammans 105. De straffades antal har varit 141 män och 10 qvinnor, utgörande i förhållande till det i dessa fängelser förvarade medeltal fångar IO3 procent. Förseelse af den svåra art, att åtal vid domstol dcraf påkallats, har förekommit vid länsfängelset i Örebro, der en till straffarbete dömd mansperson föröfvat misshandel å fängelsets tjenstgörande vaktmästare, hvarför våldsverkaren blifvit dömd till 4 månaders straffarbete. Rymning har under året egt rum från länsfängelset i Göteborg af en ransakningsfånge, hvilkeu sedermera ertappats. Derjemte har rymnings försök gjorts af en vid länsfängelset i Kristianstad intagen straffånge. Sjelfmord, begge medelst hängning, hafva föröfvats af två fångar, nämligen i Eskilstuna kronohäkte af en manlig ransakningsfånge, häktad för förfalskningsbrott, samt i länsfängelsct i Luleå af en för lösdrifveri häktad man. En å länsfängelsot i Vesterås intagen qvinlig ransakningsfånge har derstädes aflidit till följd af förgiftning genom fosfor, som hon före häktandet i hemmet intagit. Försök till sjelfmord hafva gjorts vid länsfängelset i Kalmar af en för våldtägt till 2 års straffarbete dömd man och af en qvinna, dömd för första resan stöld till 4 månaders straffarbete, vid länsfängelserna i Karlskrona och Venersborg, å det förra fängelset af en för tredje resan stöld till IV2 års straffarbete dömd qvinna samt å det senare fängelset af en för tredje resan stöld till straffarbete i 2 år dömd man och en för barnamord likaledes till 2 års straffarbete dömd qvinna, vid länsfäugelset i Vesterås af en för lösdrifveri häktad man, vid kronohäktet i Norrköping af en qvinna, som för tredje resan stöld dömts till straffarbete i \ l j<i är, samt vid kronohäktena i Hudiksvall och Sundsvall af en manlig ransakningsfånge vid hvartdera fängelset. B. De centrala straff- och tvångsarbetsanstalterna. l:o) Straffängelserna för män. För förseelser och derför ålagda bestraffningar lemnas följande redogörelse:

20 XII Ordningen och disciplinen. Extra judiciela bestraffningar. Rymningar och sjelfmord. De extra judiciela bestraffningarna voro ålagda för följande förseelser: 2:o) Straffängelset för qvinnor i Göteborg. För de extra judiciela bestraffningarna och antalet förseelser Ieninas följande redogörelse: Bestraffningarna voro ålagda för: Den af domstol ådömda bestraffning, som finnes oinnäind i den första af ofvanstående tabeller, ålades i början af 1897 för en förbrytelse, som näst föregående året begåtts af en å centralfängelset i Malmö intagen straffånge och deroin uppgift meddelats i 1896 års berättelse. Under 1897 liar icke vid ifrågavarande fängelser föröfvats något brott af den svåra art, att detsamma föranledt åtal vid domstol. Ej heller liar derstädes under året förekommit någon rymning eller försök dertill. Sjelfmord hafva egt rum vid centralfängelset å Långholmen af en för mordförsök och dråp till 12 års straffarbete dömd fängo, livilken tagit sig afdaga genom knifsnitt i halsen, samt vid centralfängelset i Malmö af en för giftmord till lifstids straffarbete dömd fånge, som hängt sig i cellen. Försök till sjelfmord har ej förekommit. Skadegörelse och falsk angifvelse mot kamrat.. 1 Olydnad 1 Trots och oskickligt uppförande 1 Summa 3. Under året hafva icke förekommit svårare oordning, rymning eller rymningsförsök, sjelfmord eller försök dertill. 3:o) Arbetsanstalterna för män. För de extra judiciela bestraffningarna under året redovisas sålunda:

21 Extra judiciela bestraffningar. Rymningar. XIII Do extra judiciela bestraffningarna voro ålagda för: Bestraffningarna voro ålagda för: trots, olydnad och våldsamt uppförande 14 svordom, oljud och oanständigt uppförande 0 oordentligt uppförande och ohöllighet mot bevakning oskickligt uppförande under gudstjenst 4 olydnad och hot mot bevakning 5 arbetsvägran, fusk i arbetet m. m 8 gräl och våld å medfånge 8 olydnad och gräl med medfånge 7 skadegörelse & anstaltens tillhörighcler 5 oloflig brefskrifning till medfångar 6 otillåtet införande af tobak i anstalten 2 Summa 75. En förbrytelse af den svåra beskaffenhet, att åtal vid domstol deraf föranledts, har förekommit vid tvangsarbetsanstalten å Svartsjö. Inne a sjukhusafdelningen derstädes slungade nämligen en af fångarne en med vatten fylld mugg af porslin mot ansigtet a tjenstgörande sergeanten, så att svårare blodvite uppstod. Fången dömdes härför af Färentuna Häradsrätt den 29 Oktober 1897 att hållas till straffarbete i ett år och fyra månader. Någon rymning eller försök dertill liar icke egt rum. En till ett år och 6 månaders tvångsarbete dömd, vid tvangsarbetsanstalten å Svartsjö intagen fånge har genom strypning tagit sig afdaga. Försök till sjelfmord har icke förekommit. 4:o) Arbetsanstalten för qrinnor i Norrköping:. Följande redovisning lemnas för de extra judiciela bestraffningarna och antalet förseelser: Oordning eller svårare förseelse, rymning eller rymningsförsök, sjelfmord eller försök dertill hafva icke under året förekommit. Emot tjenste- och bevakningspersonalens förhållande i tjensten har ej anmärkning förekommit utom dels beträffande direktören vid ett länsfängelse, hvilken efter att hafva pennit terat fängelsets vaktmästare sjelf aflägsnat sig derifrån samt bortrest från orten och hvilken för denna öfverträdelse af åliggande tjenstepligt af Fångvårdsstyrelsen blifvit fälld till 25 kronors böter, dels ock beträffande tre vaktkonstaplar, två vid centralfängelset å Långholmen och en vid centralfängelset å Nya Varfvot, hvilka gjort sig skyldige till förseelser i tjensten och på sådan grund skilts från sina befattningar. Öfver arbetena och de särskilda arbetsslagen vid läns- och kronocellfängelserna meddelas en fullständig öfversigt i det vid denna berättelse fogade sammandrag (tab. N:o 21) af do till Styrelsen månatligen ingående arbetsrapporterna; utvisande detta sammandrag att utaf hela personalen I/7 procent, emot 2.1 procent år 189G, i brist på arbete varit utan sysselsättning. För de centrala straff- och tvångsarbetsanstallerna meddelas här sammandrag af dagsverksrapporterna för år 1897:

22 XIV Fångarnes arbeten. De med inkomst utgjorda dagsverkena fördelas på de särskilda anstalterna på följande arbetsslag:

23 Religions- och skolundervisningen. Utdrag ur fangpredikanternas berättelser. xv III. Religions- och skolundervisningen. Under år 1897 hafva till Styrelsen ingått meddelanden derom, att fyra till fångvårdsanstalt ankomne fångar saknat all kunskap i kristendom och innanläsning. Beträffande en af desse liar Styrelsen jämlikt nåd. cirkuläret den 30 December 1835 anmält förhållandet bos vederbörande domkapitel; men då i öfriga fall af handlingarna framgått, att de nykomne under längre tid varit i saknad af stadigt hemvist, bar i fråga om dem sådan anmälan icke ansetts böra ske. Kristendomskimskapen hos den vid årets slut qvarvarande, af predikanterna redovisade personalen har varit god hos 18-9 procent, försvarlig hos 63'i procent, ringa hos 17"i procent och alldeles saknats hos 0'9 procent. Följande antal fångar hafva under året blifvit af don heliga Nattvarden för första gången delaktige, nämligen: vid tvångsarbetsanslaltcn fl Svartsjö 6» > u Nya Varfvet 4» liinsfiingelaet i Upsala 1 >» i Nyköping 1»» i Vexiö 1 v» i Kristianstad 1»» i Malmö.. 1» > i Vcnersborg 1 >» i Karlstad 2 > > i Falun (i samt. vid krouohåktet å Långholmen 1 > > i Vcstervik 1 > i Landskrona 1 Tillsammans 27. Ilärförutom har förberedande konfirmationsundervisning meddelats åt 3i) fångar, hvilka före årets utgång eller strafftidens slut dock icke vunnit tillräckliga insigter för att kunna admitteras till den heliga Nattvarden. Den i föregående årsberättelser omnämnda frivilliga religiösa verksamheten har under året allt fortfarande utöfvats bland de manlige fångarne vid centralfängelserna å Långholmen och i Malmö samt i länsfängelset i Falun, äfvensom bland de qvinliga fångarne i centralfängelset i Göteborg, tvångsarbetsanstalten i Norrköping samt länsfängelserna i Upsala, Kalmar, Mariestad, Kristianstad och Malmö. Fängelsernas boksamlingar hafva ined samma ifver och intresse som tillförene af fångarne anlitats och bestodo vid årets slut af: Religiösa arbeten vol. 31,217 Historiska och geografiska arbeten... > 2,707. Arbeten i naturvetenskap» 1,290 Arbeten nf blandadt innehåll» 14,523 Tillsammans antal volymer 49,737. Rörande verkningarna af enruinsstraffets utsträckning meddelas i fängelsepredikanternas berättelser för sistförflutna året iakttagelser och omdömen af samma beskaffenhet som under de närmast föregående åren.»då nian besinnar», yttrar pastorn vid centralfängelset å Långholmen,»att väl flertalet af här förvarade fångar före sin fångenskap fört ett mer eller mindre tygellöst och lättsinnigt lif och dessutom icke få af dem fostrats i hem, som varit riktiga lastens nästen, är det rent af förvånansvärdt att tillståndet i sedligt hänseende kunnat vara så pass tillfredsställande som det i sjelfva verket varit. Den förnämsta orsaken till detta glädjande förhållande måste otvifvelaktigt sökas i den stränga isolering som fångarne äro underkastade. Lemnad ensam i cellen med Gud, samvetet och goda böcker och under inflytandet af de under gudstjensterna, de dagliga morgon- och aftonbönerna, skollektionerna och cellbesöken så ofta återkommande varnings- ocli förmaningsorden går det icke lika lätt der som 'ute på friheten' eller bland kamraterna i geinensanihetsfängelsot, att helt och hållet frigöra sig från allvarligare tankar.»»beträffande fångarnes helsotillstånd», fortsätter han,»har don långa vistelsen i enrum icke heller under detta år visat sig medföra några för detsamma menliga följder. Visserligen hafva både fysiska och psykiska sjukdomsfall inträffat, men orsakerna såväl till de förra som till de senare, rörande hvilka den anmärkningen får göras, att de högst sällan förekommit i slutet af celltiden utan antingen strax i början eller omkring midten af densamma, torde nästan utan undantag böra sökas antingen i följderna af ett utsväfvande lefnadssätt eller i andra af cellen oberoende omständigheter.»»fortfarande måste jag», yttrar predikanten vid centralfängelset å Nya Varfvet,»hålla på lämpligheten af den treåriga celltiden. De bättre af fångarne framställa icke heller några invändningar deremot, tvärtom skulle åtskilliga icke hafva något emot att aftjena hela sin strafftid i enrum. Jag antager, att från hygienisk synpunkt en och annan invändning kan göras mot det nyss antydda sättet för straffets verkställande, men skall hygienen uteslutande bestämma angående penitentiära förhållanden, så torde snart alla fängelser försvinna. För öfrigt synas de fleste fångar äfven i kroppsligt hänseende befinna sig väl af den jemförelsevis långa celltiden, och att den för alla dem, som icke af Guds Ande blifvit lcninade i ett vrängt sinne, varit till stort gagn för deras inre menniska, är alldeles visst.» Predikanten vid länsfängelset i Upsala, hvilket till största delen under året upptagits af för längre tid dömda qvinliga straffångar, förklarar att bos dessa lika litet som under föregående år i allmänhet förmärkts något försvagande eller försämrande af själsförmögenheterna, eller något farligt inskränkande af deras idékrets. Tvärtom, säger han,»tyckas själsförmögenheterna hos många genom predikan och genom den religiösa undervisningen hafva blifvit utvecklade samt deras idékrets vidgad och renad.»»af de qvinliga fångar från södra delen af landet», yttrar predikanten vid länsfängelset i Kalmar,»hvilka i detta fängelse undergå det förlängda enrumsstraffet, hafva under året trenno slutat sitt treåriga cellstraff. livad inverkan har nu detta långa enrumsstraff haft? Erfarenheten har lärt, att de farhågor man hyst för detta straffs följder i fysiskt och psykiskt hänseende icke varit grundade. De med detta straff belagda hafva väl bestått profvet såväl i sanitärt som moraliskt afseende. Visserligen har en och annan tidtals varit kroppsligen klen, men dock sedermera repat sig igen; andra åter hafva till och med vunnit i helsa och kraft. Att döma af hittills gjorda erfarenheter, synes det alltså ej i helsovårdshänscende vara "någon fara att

24 XVI Utdrag ur fångpredikanternas berättelser. hålla qvinnor till treårigt straffarbete i enrum, helst om de, såsom här varit fallet, kunnat jemt sysselsättas med lämpligt arbete. Vidkommande åter det moraliska tillståndet, kan det icke råda något tvifvel om, att ifrågavarande straffart främjar detsamma. Till och med sådana, som vid ankomsten hit gjorde ett mindre godt för att ej säga frånstötande intryck, hafva under vistelsen härstädes så förändrats till sin fördel, att det är en stor olikhet mellan deras förra och nuvarande tillstånd. Detta gäller isynnerhet sådana fleråriga straffångar, som förut ej varit straffade för brott. Beträffande dem deremot, som förut hållits till straffarbete i gemensamhetsfängelse (särskildt för tjufnadsbrott) är det tyvärr föga hopp om sådan varaktig förbättring, att återfall i brott ej vidare behöfver att befaras. Erfarenheten under det gångna året har visat detta.» Hvad som i synnerligen framträdande grad.alltjemt utgör föremål för fängelsepredikanternas uttalanden är deras erfarenheter af de unga brottslingarne.»från inånga håll», yttrar pastorn vid centralfängelset i Malmö,»klagas öfver en förvildad ungdom, som inte mycket aktar medmenniskors lif och lem, och så klagas med rätta. Se här ett exempel! På en landsbygd begåfvo sig tre unge män till ett ställe, der auktion skulle hållas. Vid sådana tillfällen saknas sällan rusdrycker. Afsigten med besöket framgår af utrustningen. En är försedd med en försvarlig knif, den andre med en hammare, som han först tillspetsar, och den tredje är utrustad med blydagg. Den som innehar knifven, är mycket klen till växt och styrka, men han passar bra till utmanare. Vid auktionsstället finna de snart ett offer. Det är en, som åtminstone fordom varit ansedd som en väldig slagskämpe. Honom vill den lille åt, försäkrar sig om de andres understöd och börjar anfalla hans i alla afseenden svagt utrustade bror i den tro, att den starkare snart skall komma till hans hjelp. Utmaningen lyckas efter beräkning, men striden blir ej lång. Först skyndar den fram som har blydaggen och slår till, genast tilldelar den andre med hammaren ett dråpslag i hufvudet, så att den anfallne stupar omkull. Nu är den lille utmanaren grym nog att springa fram och ränna sin knif i den fallnes hals. Ett lif är släckt för alltid, och den lille knifskäraren, som ser allt annat än samhällsvådlig ut, sitter nu här, och de andre på andra fängelser.» Beträffande erfarenheterna från länsfängelset i samma stad, anmärkes att de äro af samma art som föregående året.»af dem», heter det,»som blifvit dömde till fängelse eller straffarbete, hafva omkring två tredjedelar ej varit öfver tjugufem år, en stor del ej öfver tjugu. I förra årsberättelsen omtalades en pojkliga, hvars anförare lofvade 'börja på ny kula.' Hur har det gått? Två af kamraterna kunde ej invänta anförarens frigifning, utan gjordo en resa innan dess. Han sjelf kom lös, samlade genast en liga, bland dem två af den gamla, gjorde i deras sällskap en inbrottsstöld, och så var han med ligan i fängelse igen.. En annan ligaanförare, som haft en längre tur till centralfängelse, har under året med sällskap - hunnit dömas två gånger. Sista gången var han borta från fängelset åtta dagar. Tre sådana ligor hafva under året hamnat i fängelset. De svika icke sina löften att 'börja på ny kula.' Andra operera mera på egen hand. En sådan har vid 19 års ålder hunnit dömas sju gånger för stöld och en gång till tvångsarbete. Hvartill använda de det stulna? Till festligheter, cirkusoch teaterföreställningar, besök å billardlokaler, och en 18-åring specielt för att bevista dansnöjen. Men icke blott för stöld utmärka sig de unga, utan föröfva våldtägtsförsök, hemfridsbrott och misshandel med lifsfarligt vapen.»»antalet fångar», yttrar predikanten vid kronohäktet ä Långholmen,»som under år 1897 varit å detta fängelse intagne, var G07 större än något år tillförene. Af dessa voro icke mindre än 206 eller öfver 34 procent militärer eller för detta militärer hufvudsakligast från i Stockholm förlagda värfvade regementen. Större delen af här intagne fångar har emellertid utgjorts af vanartiga Stockholmsynglingar. Man förvånas öfver deras försigkommenhet i det onda redan vid mycket unga år. Såsom karakteristiska drag för dem torde kunna betecknas: likgiltighet och förakt för all auktoritet, Guds, föräldrars, samhällets; otygladt njutningsbegär samt obenägenhet för ordentligt fast arbete. Den första nattvardsgången blir för dem i regel också den sista och der Guds ord förkunnas finner man dem icke. Föräldrahemmet lemnas snart; ett ganska stort antal ynglingar om år äro bland dem, som bo för natt på hotell i staden inom broarna. Gifvetvis måste sådana naturer med sådana vanor hafva svårt att finna sig i fängelsets ordning och tukt, hvarför ock öfverträdelser af gällande ordningsföreskrifter allt ibland förekommit och bestraffats. Och dock synes fängelsestraffet verka föga afskräckande på dem, de taga detta såväl som allt annat förunderligt lättvindigt.»»att ungdomen», yttrar predikanten vid länsfängelset i Linköping,»lemnar en ej oväsentlig kontingent till fängelsets befolkning är visserligen, ej heller det, en nyhet från igår det har flere gånger i årsberättelserna härifrån omnämnts men att denna kontingent ökas och att den sedliga känslan hos densamma redan så tidigt visat sig, åtminstone hos en del, vara så betänkligt slapp, är att lägga märke till och torde påkalla särskilda åtgärder. Frapperande har varit att ge akt på hurusom många bland de under året här förvarade fångarne, åtminstone under någon tid af sitt lif, tillhört härens eller flottans värfvade stam och att ett stort antal af dessa visst ej stått så särdeles högt i sedligt eller religiöst hänseende. Mången bland dem har ock åtminstone sjelf räknat begynnelsen till sitt förfall från tiden för denna sin tjenstgöring. Under den tiden, så har det hetat, började missbruket af spritdrycker, då rotfästades det okufliga begäret efter sådana varor, då leddes den unge och ännu jeinförelsevis oerfarne genom sina äldre kamrater eller mera förderfvade jemnåriga in på andra syndens vägar och fick se, att det kunde gå an att vandra på dem, der insmögs genom samtal den reflekterade otrons förhärjande gift och der bortplockades bit för bit de från barndomen inplantade religiösa sanningarne o. s. v. Man kan ju visserligen ha sina egna tankar om de möjliga öfverdrifterna i dessa och dylika skildringar af kasenilifvets skuggsidor och hos åtskilliga af berättarne kunna spåra ett af menniskohjertats många försök att skjuta skulden till sitt elände från sig sjelf ett faktum är dock, att bland de fångar af ifrågavarande slag, med hvilka jag sammanträffat, ej få begynte sin bekantskap med fängelserna kort efter afgången från regementet, och detta saknar nog ej, synes det mig, sin betydelse.»»under året», heter det i berättelsen från predikanten vid kronohäktet i Norrköping,»har i likhet med hvad förut varit fallet de unga brottslingarnes antal hållit sig fruktansvärdt stort. Synnerligen stort har antalet varit af dem, som gjort sig skyldiga till misshandel, oftast naturligen i berusadt tillstånd. När predikanten möter detta slags brottslingar i

25 Utdrag ur fångpredikanternas berättelser. XVII fängelset, måste han allt emellanåt göra sig sjelf en del ganska allvarliga frågor, och oroande, bekymmersamma tankar fylla hjertat. Har väl samhället hittills tillböiiigen aktat på sin pligt att skydda sina medlemmars lif och lemmar? Och är väl det straff lagen bestämmer i händelse af dylik åverkan af beskaffenhet att afskräcka vildsinta sällar från ett upprepande? Jag fruktar storligen att så icke är fallet. Man tvingas att så tänka, när exempelvis i år tvänne ynglingar upprepade gånger för gröfre eller lindrigare misshandel drabbats af lagens arm. De ha gått ut ur fängelset, men hvad särskildt den ene angår, har han knappt kommit ut, förrän han åter gjort sig skyldig till samma förseelse. Han har redan blifvit och synes allt mer blifva en skräck för samhället. Är icke af detta klart ådagalagdt, att en förändrad lagstiftning i förevarande fall är af behofvet påkallad, en lagstiftning, der den principen kommer till heders, att en menniskas lif och lemmar äro minst lika mycket värda som hennes materiella egendom. En opinion måste komma till stånd, som tvingar lagstiftaren in på en väg, der den falska humaniteten icke längre får föra ordet och der sålunda en straffmetod användes, som bättre än den hittills brukade lämpar sig att stäfja utbrotten af den elakhet och råhet, som herrska hos vissa samhällets urartade individer.» Predikanten vid länsfängelset i Vexiö anmärker, att 25 % af de under året i fängelsets kyrkobok inskrifna fångar icke uppnått myndig ålder. Såsom en kraftigt verkande orsak till dessa unges fall angifver han dryckenskapen men i förening med den omständigheten att fabriksväsendet och bruksdriften på landsbygden med hvarje år tilltagit.»större delen,» säger han,»af den ungdom, som icke emigrerar till främmande land eller sysselsattes med arbete vid jernvägsbyggnader, lockas genom utsigten till bättre arbetsförtjenst bort från jordbruket och samlar sig vid bruken och fabrikerna. Der manas den hvarken af fader eller moder till Guds ords bruk och deltagande i församlingens gudstjenst. I de flesta fall bekymrar sig arbetsgifvaren säkerligen ganska litet om dess religiösa och sedliga behof. Anblicken vid veckans slut af den jemförelsevis stora arbetsförtjensten frestar med underlig tjusning till nöjen och tidsfördrif, som icke kunna tänkas annat än i förening med kortspel och starka drycker. Derunder uppjagas snart nog det unga sinnets sämsta lidelser, som icke stillas, förrän blod flyter. Att bruksrörelsen i hög grad ökar freqvensen å fängelset bland ungdomen, framgår tydligen af innevarande års statistik. I Uppvidinge, till folkmängden det näst minsta häradet i Kronobergs län, finnas glasbruk i betydligt större antal än i något annat härad inom länet. Bland de 42 till straffarbete eller urbota fängelse dömde fångarne från Kronobergs län hafva 19, således nära 50 procent, hört till Elghults, Lenhofda och Asheda pastorat i Uppvidinge härad. Bland årets 128 till stor del helt unga bötesfångar, af hvilka flertalet gjort sig skyldige till misshandel, fylleri och oljud, hemfridsbrott och förargelseväckande beteende, komma icke mindre än 54 på Uppvidinge härad och bland dessa de allra fleste på hufvudorterna för bruksrörelsen, nämligen 25 på Elghults, 13 på Lenhofda, 8 på Allgutsboda och 5 på Asheda pastorat.»»af årets fångar,» yttrar predikanten vid länsfängelset i Kalmar,»torde särskildt böra uppmärksammas det stora antalet af dem, hvilkas brott kunna hänföras under rubriken 'mord, dråp och annan misshandel.' Af de sextiotre till straffarbete eller urbota fängelse dömde hafva icke mindre än trettiofem lagförts för nu nämnda förbrytelser. De hafva samtliga varit ynglingar och unge män. Flere hafva begått sina förbrytelser under omständigheter, som vittnat om stor djurisk råhet och djup sedlig förvildning. Man kan rent af häpna, när man ser, huru långt bortkomna i sedligt hänseende många manlige fångar redan vid mycket unga år kunna vara. Tidigt hafva de lärt sig öfvermod och sjelfsvåld. Föräldrars, lärares och husbönders auktoritet hafva de mycket snart lösgjort sig från. Den egna viljan välden enda- myndighet de lydde. När så dryckenskapslasten smider dylik ungdom i sina bojor kan man lätt inse, att det blir god tillgång på våldsverkare och fridstörare. Det vore i sanning väl behöfligt att för dylika individer, när de införpassas i fängelse, straffet skärptes, så att det ingåfve mera fruktan än nu är fallet. Ty såsom det nu är, synes en kort fängelsetid, isynnerhet om den upprepas, icke betraktas vare sig som skam eller straff. Ej heller kan en kortare strafftid åstadkomma någon brytning i en gudlös lifsåskådning. Med ett ord: straffet är icke nog verksamt för att tygla en otuktad och tygellös natur och bidraga till att verka den ånger, som ensamt kan åstadkomma en verklig sinnets och lefvernets förändring.» I berättelsen från länsfängelset i Karlskrona omtalar predikanten en fånge, som af religiösa skäl vägrat att göra krigstjenst eller att»taga till svärdet.» Härå, säger han, har jag endast ett exempel att framvisa.»men nar det blir fråga om dem, som gå till en motsatt ytterlighet, om dem, som i trots mot all öfverhet, mot lag och rätt taga till svärdet, så är det tyvärr icke enstaka exempel jag har att omnämna. Jag menar här de många som äro dömde för slagsmål, våld, misshandel, hemfridsbrott m. m. af dylik art. Råheten och förvildningen bland ungdomen synas å många håll snarare vara i till- än aftagande. Det förefaller mig som om straffbestämmelserna rörande brott af nu nämnda beskaffenhet vore mången gång alltför lindriga.»»det är icke», yttrar predikanten vid länsfängelset i Kristianstad,»genom aktgifvande på eller skildring af en eller annan enskild fånge, man får ett totalintryck af det allmänna moraliska och religiösa tillståndet hos dem, som för det tillfället straffas å fängelset; men enskilda fångar kunna dock genom sina yttranden och handlingar liksom sätta råmärken uppåt och nedåt, inom hvilka det allmänna moraliska och religiösa tillståndet är att finna. Så erinrar jag mig särskildt tvenne yttranden, hvilka å ena sidan visa, huru föga hänsyn råa menniskor taga till medmenniskors lif och lemmar, och å andra, huru förvändt begrepp om eganderätton man kan göra sig. En 20 års yngling, hvilken hör till en af ligorna i en af våra storstäder, svarade mig på frågan: 'För hvilket brott blef du sist dömd'? med ett vårdslöst: Mag bara högg ut ett öga på en'. En annan, som i supbröders sällskap gjort inbrott och stulit kassaskåpet på ett spritbolag, menade sig icke hafva begått någon stöld utan endast återtagit sin egendom, enär han och kamraterna supit upp för mycket mera än de togo, och han tillade: 'Det måtte väl icke vara någon synd att ge brännvinshandeln en knäck'. Beträffande den ringaktning för medmenniskors lif ocli lemmar, som röjdes i ofvan anförda yttrande, synes denna ringaktning här på orten skarpast framträda inom ett visst yrke. Under de senare åren har såväl här på orten som i Blekinge uppstått en ny, vinstgifvande handtering, nämligen stenbrytning och stenhuggning. Enligt hvad arbetarne sjelfve meddelat mig kan en

26 XVIII Utdrag ur fångpredikanternas berättelser. arbetare förtjena ända till 10 kronor om dagen, vanligen för tjenar han 4 ä 6 kr. dagligen. Men illa användes i allmänhet den stora förtjensten. När aflöningen uppburits, flödar brännvinet, och härunder uppstå vilda slagsmål, i hvilka knif och blydagg spela en luifvudroll. Rullande bierkrogar sörja för att det vilda lynnet hålles vid makt äfven under arbetstiden. Slagsmål hör derför till ordningen för dagen. Trakter, der stenbrott bearbetas, anses derför mycket osäkra, och fredliga menniskor undvika, så vidt görligt är, att färdas fram derstädes.»»hvad de unga brottslingarne beträffar», säger predikanten vid länsfängelset i Göteborg,»så liar jag funnit att de kunna vara i hög grad fräcka och hårda. Fräckheten visar sig deruti att de uppenbarligen ljuga och framhärda i lögnen med de allra bestämdaste ordalag och den till utseendet trovärdigaste min och uppsyn. Hårdheten visar sig deruti att man ej kan spåra de minsta tecken till ånger och blygsel hos dem. De tyckas må väl i fängelset. Respekten för straffet är alldeles borta. Do s. k. ligapojkarne komma snart igen till fängelset sedan de blifvit frigifna, det har jag redan erfarit. De flesta af de unga brottslingarne hafva blifvit dömda för fylleri och våldsgerningar.» Af samtlige under år 1897 i fängelset intagne fångar, således äfven de som intagits för undergående af bötesförvandlingsstraff, hafva, upplyser han, 396 varit från 15 till 20 år; 12 hafva varit i sitt 15:de år, 30 i sitt lg:de år, 57 i sitt 17:de år, 81 i sitt 18:de år, 112 i sitt 19:de år och 104 i sitt 20:de år.»huru har», frågar han,»ungdomen kunnat bli så förvildad? Orsakerna äro mångahanda. Storindustrien har fört med sig att föräldrarne måste så mycket vistas borta, att de ej kunna egna tillräcklig vård åt sina barn. Den tilltagande dryckenskapslasten har gjort många föräldrar odugliga att fostra sina barn. Många barn växa upp på gatan utan vård och tillsyn och lära der allehanda ondt. Stadsförsamlingarnes storlek och det i jemförelse dermed ringa antalet presterliga krafter göra ätt de fattiges hem sällan blifva föremål för enskild själavårdande verksamhet. Härtill kommer att en slapphetens ande, en falsk humanitet, har gjort sig gällande i samhället. Man reagerar ej tillräckligt kraftigt emot det onda. Hand i hand med den tilltagande förvildningen hos ungdomen går ej en tilltagande nitälskan för det ondas hämmande.»»det dystraste draget i fängelsets fysionomi», säger predikanten vid länsfängelset i Karlstad,»bör ej heller detta år förbigås, utan att särskildt påpekas. Förutom 7 ynglingar om 20 år eller derunder, som under året hitförflyttats från Göteborgs länsfängelse, hafva ej färre än 15 ynglingar mellan 15 och 20 år inom länet dömts för urbota brott och undergått bestraffning, af hvilka de allra fleste varit hemmahörande inom länet. Vissa af dessa ynglingar hafva gjort sig skyldige till de styggaste ting. Så har en omkring 16-årig ej mindre än 2 gånger dömts för tidelag, den första gången i förening med inbrottsstöld, en 17-åring dömts för våld mot närmaste anhöriga under resande af lifsfarligt vapen och en 15-åring för mordbrandsanläggning jemte inbrott. Ja en gosse af ej fyllda 11 år har en tid varit förvarad å fängelset.» Hvad nu beträffar orsaken till den alltför allmänna förvildning bland det uppväxande slägtet, som årligen tager sig uttryck i, att ej få ynglingar, som nyss lemnat barndomen bakom sig, träffas af lagens straffande arm, så fördelar den sig helt visst på flere händer. Hemmen bära nog en dryg del af skulden genom slapphet och efterlåtenhet i barnens och ungdomens fostran. Och månne ej äfven skolan bär sin skuld genom att mångenstädes alltför mycket lägga vigten på bibringande af kunskap med förbiseende af sin uppfostrande och karaktärsbildande uppgift. Slutligen är äfven tidsandan med dess undergräfvande af all auktoritet tvifvelsutan en mäktigt verkande orsak dertill, att vår kära ungdom löper så vildt fram på det ondas väg. Hvad åter angår botemedlen mot det onda, torde de ej vara så lätta att finna som orsakerna. Men min lifliga öfvertygelse iir den, att ett botemedel från strafflagstiftningens sida vore anordnandet af ett tillräckligt antal uppfostringsanstalter för vanvårdad och vanartig ungdom, dit de kunde sändas i stället för till fängelset och genom hvilka straffet förvandlades till en skola, der de till nytta för hela sitt lif finge lära ordning, lydnad, arbetsamhet och arbetsskicklighet, i stället för att de nu måste utgå från fängelset med, för en och annan af det onda mindre anstucken, förlorad sjelfaktning, ett för lång tid fläckadt namn och dermed följande både mindre förmåga och mindre lust att upptaga lifvets hårda strid.»»bland de 95 straff- och fängelsefångar», yttrar predikanten vid länsfängelset i Örebro,»som under året varit här intagna, hafva 50 % varit 25 år och derunder och 27 % mellan 16 och 20 år. Det skulle tvifvelsutan visa sig vara lika sorgligt stäldt i fråga om bötcsfångarne, om tiden hade medgifvit att uträkna deras ålder. Det är numera icke endast i städerna som s. k. ligapojkar fostras utan äfven på landsbygden. Från en af länets socknar intransporterades bit i slutet af året 6 stycken sådana på en gång, alla dömde för samma förseelse till det ringa straffet af en månads fängelse. Från flcre socknar förspörjes tidt och ofta klagomål öfver ungdomens förvildning och man vågar flerestädes icke anordna bröllop eller andra familjefester af fruktan för att unga vilda sällar skola samla sig och ställa till slagsmål och oordningar. Klagomålen öfver det sorgliga tillståndet bland ungdomen äro nu så vanliga från alla landsändar och fängelser, att man knappast vill upprepa dem, men saken i fråga är af så omätlig vikt för hela vårt land, att missförhållandet måste påpekas, ända till dess kraftiga mått och steg tagas för dess afskaffande. Och hvad som bör göras måste göras snart, ty dessa ligapojkar och alla ämnen till sådana, som finnas i våra samhällen, skola hastigt utveckla sig till samvetslösa skurkar -, inför hvilka lagstiftare, domstolar och fängelsernas tjenstemän stå råd- och redlösa. Hvad bör då göras? Sakens stora vikt hoppas jag kan anses för ett giltigt skäl för mig att yttra min mening derom, grundad på en snart tioårig erfarenhet i fångvårdsarbetet. Allt fastare blir den öfvertygelsen, att de straff, som ådömas, äro allt för lindriga och stundom knappast hafva karaktären af straff. En å tre månaders fängelse eller straffarbete respekteras föga af personer, som af illvilja och råhet begått sina brott. Om möjligt ännu mindre respekteras det förvandlingsstraff, som bötesfångarne undergå. Strafflagen måste skärpas, om icke brottslingarne skola växa oss öfver hufvudet; och då det finnes en stor skara af unga obändiga sällar, som tyckas sakna känsla annorstädes än i skinnet och uppenbarligen icke respektera annat än kroppslig aga, är det nödvändigt att prygelstraff införes för sådana. En sådan åtgärd skulle hafva en välgörande verkan icke blott på dem utan ock på många föräldrar och uppfostrare, som derigenom så småningom skulle befrias från den falska meningen att det är grymt att tilldela ett vanartigt barn kroppslig aga.

27 Utdrag ur fångpredikanternas berättelser. XIX Då bötesfångarnes uppförande inom fängelset lemnar mycket öfrigt att önska och då de begå sina förseelser t. ex. sönderrifva och skada böcker och andra fängelsets tillhörigheter, visa olydnad och uppstudsighet företrädesvis samnia dag de frigifvas eller dagen förut, väl vetande, att de derför gå strafflösa, är det ett behjertansvärdt önskemål, att prygel såsom disciplinstraff återinföres i alla fängelser. Tvifvelsutan skola fångarne blott behöfva veta, att detta straff är tillåtet, för att deras uppförande skall blifva annorlunda.»»det beklagansvärdaste är», anmärker predikanten vid länsfängelset i Mariestad,»att det utan jemförelse största antalet fångar bestått af unga personer mellan 17 och 25 år. Flertalet af de unga manlige fångarne hafva begått sitt brott i rusigt tillstånd. Detta låter en lifligt känna, hvilken förbannelse rusdryckerna äro för vårt folk. Ett sorgligt tecken till ungdomens bortkommenhet från Gud är äfven, att det så ytterst ofta förekommer, att de unga efter sin konfirmation och första nattvardsgång ej mer infunnit sig vid Herrens bord.» Samma iakttagelse anmärkes jemväl af predikanterna vid länsfängelserna i Karlstad och Nyköping samt vid kronohäktet i Hudiksvall. Predikanten vid länsfängelset i Hernösand meddelar, att af de under året i sagda fängelse intagne fångar ungefär 30 % varit under 20 år, deribland 8 femtonåringar, 3 sextonåringar och 2 sjuttonåringar, alla dömde för tjufnads-, misshandels- eller andra brott. För länsfängelset i Östersund uppgifves af predikanten derstädes att af de under året till straffarbete dömde fångarne icke mindre än 31 % varit under 21 års ålder; och lärer denna siffra, säger han,»mäktigt tala om samhällets pligt att söka tillgripa verksammare' medel för att om möjligt stäfja den laglöshetens ande, som mer och mer synes bemäktiga sig vår ungdom.» Jemväl i fråga om det nuvarande bötesförvandlingsstraffets olämplighet upprepas i predikanternas berättelser för sistförflutna året likartade omdömen som förut. Icke utan sin särskilda betydelse torde det vara att predikanterna vid våra nordligast belägna fängelser skarpt betona nödvändigheten af ändrade straffbestämmelser i fråga om lönkrögeri.»böter till ringa belopp», yttrar predikanten vid länsfängelset i Luleå,»fruktar lönkrögaron icke, emedan rörelsen är lönande nog att hålla honom skadeslös, och blifva böterna höjda till större belopp och han, såsom vanligen är fallet, saknar utmätningsbara tillgångar, så aftjenar han dem utan tvekan. Hvilken ringaktning mången sådan har för fängelsestraffet belyses bäst genom ett exempel. En lönkrögare, som för böter hållits i häkte, yttrade efter fängelsetidens slut: 'Man kan inte förtjena pengar lättare än att sitta inne för dem'. Någon blygsel öfver utståndet straff förmärkes icke. Detta är ock förhållandet med do flesta, bötcsfångar, för hvilken orsak de än må hafva blifvit dömda. Då jag framställt för dem det vanhedrande uti att ställa sig så, att man måste tagas i fängsligt förvar, är det icke ovanligt att sådana svar gifvits som: 'Det är väl bättre personer än jag, som suttit inne för böter', 'jag är väl inte den ende' o. d. Föga bättre har förhållandet varit med vissa fångar, som för brott varit ådömda en längre eller kortare tids enkelt fängelse. Sjelfva straffet innebär icke för dem och får ju icke innebära någonting afskräckande.»»bland de bötesafsittande fångarne», säger predikanten vid kronohäktet i Sundsvall,»hvilka fångar i år endast i detta häkte varit emellan sexoch sjuhundra, utgöra väl de temligen regelbundet till häktet återkommande yrkeslönkrögarne den sorgligaste företeelsen. Mer än de andra böra ju dessa, från sin ståndpunkt sedt, värdera den milda lagstiftning, som tillåter sådana vårt folks förderfvare och mest ihärdiga lagbrytare att så lätt komma ifrån de s. k. straffen. De kunna helt enkelt betrakta sin fängelsetid såsom en tid af rekreation från ett väl i regel temligen stormigt hemlif och dertill, i motsats till andra, som med dryga kostnader måste skaffa sig hvila från ett helsovådligt arbete, hafva det angenäma medvetandet, att de dels genom att intet uträtta minska sina skulder med kanske femtio kronor för dag, dels i bästa fall icke ens nödgats upphöra med sin förderfbringande men inbringande rörelse, som fortsattes för deras räkning af annan person.» Med synnerlig skärpa uttalar sig i samma ämne predikanten vid länsfängelset i Östersund, likasom ock predikanten vid kronohäktet i Haparanda åter med bekymmer påpekar lönkrögeriets förderfbringande verkningar för i all synnerhet de lösa arbetarne vid sågverken och flottningsarbetet i nordligaste trakterna af vårt land. Flere af predikanterna beröra jemväl de alltjemt fortfarande ölägenheter, som af straffpåföljden: förlust af medborgerligt förtroende låta sig förspörja.»det är ju obestridligt», yttrar predikanten vid länsfängelset i Karlstad,»en stor förbättring i vår strafflagstiftning, att, i fråga om förbrytare under 18 år, straffarbete ej behöfver medföra förlust af medborgerligt förtroende. Men under årens lopp och beröringen med hundratals fångar af olika åldrar har hos mig den öfvertygelsen allt, mera stadgat sig, att, åtminstone för såvidt saken ses från den enskildes synpunkt, hvarifran det ligger fangpredikanten närmast att se den, man borde taga steget fullt ut och alldeles borttaga detta slag af bestraffning. Meningen med denna straffarts förening med straffarbetet skulle väl vara den, att den som frestades till en brottslig handling bordo blifva så mycket mera derifrån afskräckt, som han kunde motse ej blott frihetsstraffet utan också en längre tids vanfrejd. Men månne denna afsigt annat än undantagsvis vinnes. Och motväges ej detta goda i vida öfvervägande grad af de menliga följderna. Det borde ju vara så, att när en förbrytare utstått sitt längre eller kortare straffarbete och fängelseporten öppnas för honom, lian denned ock vore fri från vidare straff. Men nu mötes han strax utanför denna port af ett nytt slags straff, som såsom ett oblidkeligt öde skall följa honom kanske i åratal, och ständigt hindrande träda emot honom vid hans mer eller mindre svaga bemödanden att åter blifva en nyttig samhällsmedlem. I stället för att då räcka den fallne en hjclpande hand stöter samhället honom genom detta straff tillbaka. Många fångar känna bittert under fängelsetiden dessa sina framtidsutsigter, och jag har mången gäng haft tillfälle att iakttaga, huru tanken på dessa betager fången allt mod och lust att försöka hålla sig uppe och sålunda rent af drifver honom vidare pä brottets väg. Flere hafva rent ut förklarat att, då man vid sökandet af arbete och i saknad af prestbetyg (ty då ett olläckadt sådant ej kan bekommas, bryr man sig ej om något betyg) blir ansatt med frågor, livad man är för en och hvarifran man kommer, gifves det ingen annan utväg än att hjelpa sig fram med lögn. Men huru ödeläggande sådant är för karaktären och huru egnadt att motverka en varaktig upprättelse derom torde ej vara tu tal.»»jag har funnit», yttrar predikanten vid länsfängelset i Götebonj,»att vanfrejdsstraffet redan under fängelsetiden vållar dertill dömda fångar stora bekymmer. 'Kommer det att stå i mina betyg?' är en

28 XX Utdrag ur fångpredikanternas berättelser. fråga, som ofta upprepas. Somliga begära att få undergå enskild skrift blott för att få rena betyg. Donna omsorg om rent betyg, som så ofta förspörjes, bevisar att fången tänker skaffa sig arbete och sköta sig, när han kommer ut. Hvarför skall då samhället hindra honom härutinnan genom fiäckadt betyg? Det vore från mer än en synpunkt en god sak, om förlust af medborgerligt förtroende ej blefve någon ådömd. Den frigifne fången förlorar ändå alltför lätt sitt förtroende ibland allmänheten. Mången fånge klagar öfver att han blir 'generad' i sitt arbete, som han säger, derigenom att hans uppförande efterfrågas och arbetsgivaren så får veta att han varit straffad. Sorgligt nog äro mången gång obarmhertigheten och sjelfviskheten så stora, att man genast afskedar en arbetare, när man fått veta att han varit straffad.» Liknande uttalanden förekomma ock i berättelserna från fängelsepresterna å Långholmen och Nya Var/vet, i Venersborg, Vestervik och Hudiksvall. Från tvångsarbetsanstalterna anmärkes fortfarande omöjligheten af att under korta arbetstider kunna något uträtta med oftast ganska vilsekomna och förslappade tvångsarbetare. Men ännu ett missförhållande öfverklagas.»det befinner sig», yttrar predikanten vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö,»bland manskapet ett icke ringa antal personer, hvilkas plats lämpligare vore på en försörjningsanstalt än här, hvilka ålder eller bräcklighet göra hardt när odugliga till tvångsarbete. Såvida detta senare skall kunna uppfylla sitt ändamål och anstalten icke för somliga blifva blott en försörjningsinrättniag, måste man väl utgå från den förutsättningen att endast de böra ådömas dylikt arbete, som med god vilja äro i stånd att förskaffa sig sitt uppehälle. Men detta vilkor torde åtskilliga näppeligen kunna anses uppfylla. Äfveh om de hitdömas under kategorien 'mindre arbetsföre', synes deras arbetsförhet och dermed deras förmåga att på egen hand försörja sig vara så reducerad, att det snarare borde tillkomma vederbörande kommuner att taga vård om dem än offentliga korrektionsinrättningar. Sannt är, att det i de flesta fall är dessa personers egen skuld då de hitdömas. Antingen vilja de icke söka inträde på fattigvården af motvilja för dess husbondevälde, eller ock stanna de icke qvar der, utan begifva sig till främmande orter, der de för bettlen anhållas och bortdömas. Det tyckes dock, som skulle det vara lika gagneligt, liksom det för staten blefve mindre kostsamt, om de vid anhållandet blefve hemskickade i stället för hitsända. Det senare är onekligen för deras kommuner billigare och beqvämare, men om det är till fromma för anstalten blir en annan fråga. Visserligen står den utvägen öppen att, om så befinnes af nöden, återsända dem till deras respektive hemorter. Men om också detta medel i nödfall användes, äro dermed förenade så stora både besvär och omkostnader, att det icke gerna kan tillämpas på långt när i alla de fall, det kunde behöfvas. Därtill kommer, att det är ganska lönlöst. Om någon tid äro de nämligen vanligen här igen.»»härvarande anstalt», yttrar predikanten vid tvångsarbetsanstalten i Landskrona,»är afsedd för sådana lösdrifvare, som af en eller annan anledning äro mindre arbetsföre. Men i lösdrifvarelagens 7 heter det: den som i följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärfva, livad till lifvets uppehälle oudgängligen erfordras, må ej dömas till tvångsarbete, eller, om han börjat sådant arbete, dermed fortfara. Och väl är detta stadgande berättigadt, ty att döma till tvångsarbete personer, hvilka icke ega förmåga och arbetsduglighet nog att försörja sig sjelfva, kan aldrig lagstiftare hafva afsett. Det ligger något upprörande i blotta tanken, att staten kan oafsigtligt råka att pålägga en arbetslös åldring eller en lemlästad och arbetsoduglig stackare ett straff för dess lijelplöshet och vanförhet, men ännu mer upprörande blir tanken, om lagens friande bud i sådant fall icke efterlefves. Förhållandena hafva nu blifvit härstädes sådana, att det ser ut som ofvannämde 7 vore suspenderad eller uppbäfd. Jag skall ej fästa afseende vid att otillräkneliga halfidioter, oförmögne att arbeta utan ständig handledning, och elända, lytta och utlefvade orkeslösa gubbar, hvilka tillhöra fattigvårdens asyler långt hellre än en korrektionsanstalt, hitdömas, men när en delvis lam epileptiker, som i veckor och månader tidt och ofta har förskräckliga anfall och knappast varit ur sin säng på sjuksalen, sedan han hitkoin, trots fängelseläkarens intyg om oförmåga att försörja sig, qvarhålles i fängelse; när en lemlästad stackare med endast tre användbara fingrar på båda sina händer icke kan slippa från sitt ädömda straff, så nödgas jag som själasörjare att framhålla vådorna af detta sorgliga förhållande, att rättelse härutinnan måtte kunna skaffas. Huru skall det annars bli mig möjligt att hos fångarne inskärpa, att de lida för rättvisans skull, att do endast hafva sig sjelfve att skylla för sin iråkade olycka, att lagens bud gäller lika för den ene som för den andre? Huru skall jag tigande kunna åse, huru desse vanföre sjuklingar måhända måste bestraffas, derför att de icke kunna utföra de arbeten här inom anstalten förekomma och kunna förekomma? Låt vara att befälet är humant och välvilligt i allra högsta möjliga grad, huru vill man tänka sig möjligheten att upprätthålla ordning och tukt bland en skara, hvari finnas personer, som med bästa vilja icke förmå fullgöra gifna order? Det kan väl icke å en tvångsarbetsanstalt gå för sig att tillåta den ene låtsa arbeta under det man tillhåller den andre att taga i arbetet med allvar och kraft. Må det aldrig komma derhän, att tvångsarbetarne få rätt uti, att de orättvist hitdömas och orättvist här behandlas.»»de som dömas hit», skrifver predikanten vid tvångsarbetsan stal ten i Karlskrona,»dömas ju till tvångsarbete. Detta kan väl icke innebära något annat än att ifrågavarande personer kunna redligen försörja sig genom eget arbete, men vilja det icke, utan föredraga att på ett eller annat sätt ligga samhället till last. Samhället straffar dem derför med att under en viss tid tvinga dem att arbeta. Ändamålet med detta tvång är väl att vänja dem af med lättjan och uppfostra dem till arbetsamhet. Men denna kurs i tvångsuppfostran är ofta alltför kort både när den afser att vara ett straff och när den afser att uppfostra till ärligt arbete. De allra fleste, som frigifvas härifrån, hinna mycket sällan att härstädes förtjena så mycket att deras arbetsfört)enst räcker till kläder, tärpenningar och hemresa. De få derför af staten bidrag till såväl det ena som det andra. För visso är det alldeles riktigt, att en frigifven bör lemna fängelset snyggt och anständigt klädd, så att han utan förlägenhet kan söka arbete, och försedd med så mycket existensmedel för öfrigt, att han med ärlig vilja kan hinna med att anskaffa sig arbete; och jag skulle vilja vara den siste att föreslå något af motsatt art. Men, då den egentliga förseelsen, för hvilken en redan förut straffad person bör hitdömas, är 'alla lasters moder' lättjan, så är det väl icke mer än rimligt, att den dömde måste stanna qvar å arbetsanstalten så länge, att han icke blott förtjenar det dagliga brödet under den tid han

29 Rusdryckernas inverkan på brottsligheten. Verksamheten för frigifne fångars understödjande. XXI här vistas, utan ock en ordentlig beklädnad samt en viss summa penningar, hvarigenoin lian sättes i stånd att i friheten börja en gagnande verksamhet. Att den frigifne dereinot får fri resa hem är ju mycket billigt, enär det väl icke kan vara rimligt, att den som bor 100 mil från anstalten skall qvarhållas många månader längre än den som bor strax bredvid densamma. Mig synes alltså, att det vore för lättingarne en sporre till arbete, om dessa hitdömdes på obestämd tid och om de finge afgå desto förr, ju flitigare de vore eller ju förr deras arbetsförtjenst uppgått till en viss storlek. Nu går det ofta för att ej säga oftast så till, att fångarne komma hit om hösten eller vintern och afgå om våren eller sommaren med en inbesparad arbetsförtjenst, som sällan räcker till beklädnaden. Den 'härliga vårens och den ljufva sommarens tid' söka de göra sig så 'lifvad' som möjligt. Att arbeta för kommande dagar ha de ingen lust till. När höst och vinter åter äro i annalkande, hafva de, om andra resurser saknas, åtminstone den utvägen att komma hit tillbaka i vinterqvarter, der ju deras existens är betryggad. Till våren eller sommaren hoppas de åter komma ut för att ånyo börja sitt glada dagdrifvarelif; och detta fram och åter fortsattes immerfort. Men en skärpning af lösdrifvarelagen och dess tillämpning synes mig betinga vissa andra förändringar, såsom till exempel att endast verkliga lättingar dömdes hit ocli att de, som väsentligen vore drinkare, hade rätt och skyldighet att intagas på drinkaroasyler, att 'mindre vetande' finge intagas på andra vårdanstalter. Den vanligaste orsaken till tvångsarbete, heter det i berättelsen från Svartsjö, är dryckenskap. Detta förut påpekade förhållande har ytterligare bekräftats af de undersökningar, som sedan afgifvandet af förra årsberättelsen vidtagits med 280 personer.»bland dessa befunno sig 27, som hitdömts för lösdrifveri, 10 för bcttleri, 7 på grund af fattigvårdsinål. Återstoden eller 84 % hade begäret efter rusdrycker fört hit.» Denna tablå grundar sig på fångarnes egna uppgifter. Det bör anmärkas, att åtskilliga af dem gjort sig skyldiga till mer än en af nämnda förseelser, hvarför det icke alltid låter sig göra att få full klarhet om hvilkendera borde anses såsom den egentliga anledningen till bortdömandet. Nyss anförda beräkning gör derför endast anspråk på approximativ giltighet, om den än torde komma verkliga förhållandet ganska nära. Beträffande rusdryckernas förhållande till brottsligheten torde det bäst styrkas genom hänvisande till den för året af fängelsepredikanterna meddelade, här nedan följande statistik. Af de under år 1897 i fängelserna förvarade straffarbets- och fängelsefångar har följande antal. Häraf synes, att antalet af dera, som begått sitt brott i rusigt tillstånd eller varit före brottets begående begifne på dryckenskap, utgjort: IV. Verksamheten för frigifne fångars understödjande. De i nästföregående årsberättelse omförmälda skydds- eller fångvårdsföreningar hafva under år 1897 fortsatt sin verksamhet; och meddelas följande öfversigt öfver antalet fångar, som vid frigifningen från de särskilda fångvårdsanstalterna kommit i åtnjutande af hjelp och understöd i en eller annan form. Af omstående öfversigt inhemtas, att under året 1,145 från fångvårdsanstalterna frigifne personer erhållit understöd af fångvårdsföreningar, fängelseförvaltningcn eller enskilde och kommuner. Af dessa 1,145 hade 47 erhållit hjelp af centraiför-

30 XXII Verksamheten för frigifne fångars understödjande. Ofcersigt öfver antalet fångar, som vid frigifningen från de särskilda fångvårdsanstalterna kommit i åtnjutande af hjelp och understöd i en eller annan form.

31 Verksamheten för frigifne fångars understödjande. Helsovården. XXIII eningen i Stockholm och hade 129 blifvit af de i länen bildade föreningarne understödde, nämligen 32 af Stockholms skyddsförening, 8 af Upsala, 12 af Södermanlands, 2 af Östergötlands, 10 af Jönköpings, 1 af Kronobergs, 7 af Kalmar, 3 af Gotlands, 0 af Blekinge, 11 af Kristianstads, 6 af Malmöhus, o af Hallands, 3 af Göteborgs, 2 af Örebro, 2 af Vestmanlands, 1 af Kopparbergs, 6 af Gefleborgs, 3 af Vesternorrlands, 1 af Jemtlands, 2 af Vesterbottcns och 1 af Norrbottens läns fångvårdsförening samt 7 af Norrköpings stads skyddsförening. Besparingskassornas behållningar vid rikets samtliga fångvårdsanstalter utgjorde vid 1897 års utgång 325,975 kronor, placerade hufvudsakligen i svenska statens 3'G % obligationer af 1887 års lån. Genom nådigt bref den 29 December 1890 har Eders Kongl. Maj:t medgifvit, att af dessa besparingskassor till åkerbrukskolonien Hall finge jemväl för år 1897 utgå ett bidrag af 50 öro för dag för livar och en gosse till ett antal af högst ett hundra sjuttiofem, som på grund af domstols beslut eller uppå pnlis- eller kommunalmyndighets anmälan derstädes vore till vård och underhåll intagen. Sammanlagda antalet underhållsdagar för dessa barn har under år 1897 uppgått till 02,282, utvisande ett medeltal för dag af närmast 171, och har beloppet af de från besparingskassorna utgående bidrag sålunda utgjort 31,141 kronor. För att belysa verkningarna af de uti Eders Kongl. Maj:ts nådiga reglemente angående arbetspremier vid de centrala strnffoch tvångsarbetsanstalterna i riket den 24 Oktober 1890 meddelade bestämmelser, särskildt deras betydelse såsom ett för den frigifne tillbakahållande moment ifråga om återfall i brott, tilllåter sig Styrelsen meddela följande redogörelse för år Sammanlagda beloppet af de under året frigifnes vid frigifningen i postsparbanken innestående proitiiemodel utgjorde 23,953 kronor 88 öre, sålunda fördelade: å 93 motböi-ker innestmlo under 20 kronor,» 326 >» fr. o. m. 20 kr. infil] 100 kr.» 40 >. KM)» 3IX) J» 12»»» 300 >» fioo» ' Ii» 500 >» 900»» 1 motbok» öfver 900 kronur. Af dessa medel hafva genom återfall förverkats 391 kronor 50 öre, hvarförutom de här ofvan nämnda 3 under tiden den 1 Maj 1891 den 31 December 1890 frigifne genom sitt återfall gått förlustige 303 kronor 08 öre, hvadan sammanlagda beloppet af under år 1897 genom återfall förverkade prcmieniedel utgör 755 kronor 24 öre, som tillfallit anslaget till fångars vård och underhåll. V. Helsovården. Häraf har den till Styrelsens biträde anstälde läkare afgifvit följande berättelse:»under år 1897 har helsotillståndct i rikets fängelser, likasom föregående år, varit ganska tillfredsställande. För samtliga fängelser utgjorde sjukprocenten under 10-årsperioden i medeltal 3-g3; för år 1897 uppgick den till 3-57, således till ett något lägre värde än det, hvartill den under ifrågavarande 10-års-period i medeltal stigit. En mindre sjukprocent än medeltalet för samma fängelse förete tvångsarbetsanstalten å Nya Varfvet samt läns- och kronofängelserna. I jämförelse med år 1896 var sjukprocenten 1897 lägre vid centralfängelset å Nya Varfvet, tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö, i Karlskrona och Norrköping, vid läns-. och kronofängelserna äfvensom i medeltal för samtliga fängelser. En närmare öfversigt af hithörande förhållanden lemnar följande tabell: Tabell öfver sjukprocenten af fångarnes medeltal. Förutom ofvannämde 11 straffarbetsfångar och 35 tvångsarbetsfångar hafva under år 1897 af de under tiden den 1 Maj 1891 den 31 December 1896 frigifne återfallit under gruppen a) 3 straffarbetsfångar samt under gruppen b) 38 straffarbetsfångar och 47 tvångsarbetsfångar.

32 XXIV Helsovården. Vid en jämförelse mellan de olika fängelserna finner man den lägsta sjukprocenten vid tvangsarbetsanstalterna å Nya Varfvet och å Svartsjö (0.77, resp. 2-4i) samt vid tvångsarbetsanstalten i Karlskrona (2.8s) och centralfängelset i Göteborg (2-95). Sjukprocenten vexlar mellan 3 och 4 vid centralfängelset å Nya Varfvet samt tvangsarbetsanstalterna i Norrköping och Landskrona, äfvensom vid läns- och kronofängelserna i medeltal. Den största sjukligheten förete centralfängelserna i Malmö och å Langholmen (5'is resp. 5-35). I afseende å detaljerade uppgifter öfver olika sjukdomars förekomst, i fängelserna hänvisar jag till tab. N:o 22 öfver sjukdomsförhållandet och skall här beröra endast de vigtigaste sjukdomarne. Bland akuta infektionssjukdomar hafva under året, med undantag af influenza, endast sporadiska fall förekommit, nämligen messling 7 fall (kronohäktet i Sundsvall 3 fall, länsfängelset i Falun o fall, kronohäktet i Pajala 1 fall), ros 3 fall (tvångsarbetsanstalten i Norrköping 2 fall, Örebro länsfängelse 1 fall), septikämi 1 fall (kronohäktet i Vestervik), cerebrospinal memngit 1 fall (centralfängelset å Nya Varfvet) äfvensom enkelt veneriskt sår och dröppel med följdsjukdomar i 10 resp. 41 fall. Angående influenzans förekomst innehåller följande tabell närmare uppgifter. Influenzans förekomst i rikets fängelser. Af dessa fall inträffade under det första qvartalet 110, under det andra 24, under det tredje 10 och under det fjerde 21. Vid årets slut qvarlåg ingen influenzasjuk till år Bland kroniska infektionssjukdomar hafva förekommit tuberkulos, syfilis och frossa. Tillsammans äro 30 fall af tuberkulos anmälda; i de flesta af dem har tuberkulosen varit lokaliserad i lungorna. För syfilis hafva i centralfängelserna 3 fall, vid de centrala arbetsanstalterna 41 fall samt vid läns- och kronofängelserna 25 fall vårdats; summa 69 fall (189G: 63 fall). Frossa har visat sig i 4 fall (1896: 5 fall), deraf 1 vid centralfängelset å Långholmen samt 2 vid länsfängelset i Karlstad och 1 vid länsfängelset i Östersund. Skörbjugg har uppträdt endast i 1 fall (kronohäktet i Sundsvall). Ar 1896 förekom denna sjukdom i 5 fall, 1895 i 6 fall, 1894 i 4 fall och 1893 i 12 fall. Sjukdomen iir således i det allra närmaste utrotad ur rikets fängelser. Af bleksot äro 63 fall upptagna (1896: 69 fall), hvaraf 34 från centralfängelserna, 4 från de centrala arbetsanstalterna och 25 från läns- och kronofängelserna. Af kronisk alkoholism och fyllerigalenskap äro rapporterade 53 fall (1896: 39 fall) ocli af dem 3 från de centrala arbetsanstalterna samt resten, 50 fall, från läns- och kronofängelserna. Sjukdomar i nervsystemet hafva vårdats i sammanlagdt 108 fall (1896: 104 fall), nämligen 4 fall af hjemsjukdomar, 2 fall af sjukdom i ryggmärgen, 47 fall af sjukdomar i de perifera nerverna (mest neuralgier), 18 fall af fallandesot, 2 fall af hysteri, 10 fall af hypokondri samt 25 fall af nervsvaghet. Ögonsjukdomar hafva förekommit i 83 fall (1896: 80 fall) och öronsjukdomar i 19 fall (1896: 20 fall). Sjukdomar i cirkulationsorganen hafva uppträdt i sammanlagdt 37 fall (1896: 51 fall). Sjukdomar i andningsorganen, med undantag af tuberkulos i lungorna, hvars förekomst redan är omtalad, hafva utgjort 13T> % af samtliga sjukdomsfall. Alla sjukdomsfall i dessa organ (lungsäcksinflanimation, akut och kronisk bronkit, lungblödning,

33 akut och kronisk lunginflammation, lungemfysem o. s. v.) äro sammanstälda i följande tabell, som derjämte upptager en beräkning öfver dessa sjukdomsfall a) i procent af samtliga sjukdomsfall och b) i procenff af fångarnes medeltal. Summan af sjukdomsfall i andningsorganen, likasom äfven summan af samtliga sjukdomsfall omfattar såväl dem, som gått till helsa, som ock dem, hvilka utskrifvits obotade eller qvarlegat vid årets slut eller dött. Till jämförelse äro motsvarande uppgifter för år 1896 anförda. Ofversigt af sjukdomarne i andningsorganen. Helsovålden. xxv andningsorganen. En jämförelse med förhållandena 1896 gifver vid handen, att antalet af dessa sjukdomar vid centralfängelserna något stigit, nämligen från 57 (1896) till 62 (1897). Likaledes förete de centrala arbetsanstalterna i Landskrona och Norrköping en stegring mot 1896, hvaremot antalet hithörande fall i arbetsanstalterna å Svartsjö, i Karlskrona och å Nya Varfvet äfvensom i läns- och kronofängelserna under år 1897 är något mindre än år Sammanlagda antalet sjukdomsfall i andningsorganen utgöra 327 för 1897 mot ett antal af 311 år Akut lunginflammation har förekommit i sammanlagdt 10 fall mot 13 fall 1896 och 16 fall Af dessa komma Spå tvångsarbetsanstalten å Svartsjö, 1 på centralfängelserna å Långholmen ooh i Malmö, tvångsarbetsanstalterna i Karlskrona och Norrköping äfvensom på läns- och kronofängelserna å Långholmen, i Kalmar och Haparanda. De talrikaste sjukdomsfallen hafva efter vanligheten utgjorts af akuta och kroniska mag- och tarmkatarrer och diarréer. Summan af sjukdomsfall uppgår till 624 mot 637 år Af samtliga sjukdomsfall utgöra dessa sjukdomar 25-8 %, d. v. s. öfver en fjerdedel af samtliga sjukdomar hafva varit mag- och tarmkatarrer. Närmare uppgifter och en jämförelse med 1896 innehållas i följande tabell. Ofversigt af mag- och tarmkatarrer samt diarréer. Om samtliga sjukdomar i andningsorganen fördelas jämt öfver hela medelantalet fångar, blir sjukprocenten ll - 4, d. v. s. under år 1896 har ungefär hvar 9:de fånge lidit af en sådan sjukdom. Detta medelvärde uppnås icke vid centralfängelserna å Långholmen, Nya Varfvet och i Göteborg, vid tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö, Nya Varfvet och i Norrköping, ej heller vid läns- och kronofängelsenia. I en mycket betydande grad öfverskrides detta medeltal vid tvångsarbetsanstalten i Landskrona (96-6 %) Af de derifrån rapporterade 85 fallen af sjukdomar i andningsorganen utgöra 10 kronisk rhinit, 21 akut laryngotrakeit, 28 akut bronkit, 22 kronisk bronkit, 3 kronisk pneumoni och 1 asthma. Beräknade i procent af samtliga sjukdomsfall utgöra sjukdomarne i andningsorganen i medeltal 13'5. Detta medeltal är högre än motsvarande tal för samtliga centralfängelser, utom det i Malmö, vidare högre än talet för tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö och i Norrköping samt för läns- och kronofängelserna i medeltal. Vid central fängelset i Malmö utgjorde inemot en fjerdedel, och vid tvångsarbetsfängelserna i Karlskrona och Landskrona omkring en femtedel af samtliga sjukdomsfall lidanden i Medeltalet af mag- och tarmkatarrer samt diarréer utgör i samtliga fängelser 25-8 % af alla sjukdomsfall och 21.7 % af fångarnes medeltal. Vid tvångsarbetsanstalterna i Karlskrona, å Nya Varfvet och i Norrköping är antalet af dem i procent af samtliga sjukdomsfall mindre än medeltalet. Vid centralfängelset i Malmö, tvångsarbetsanstalten i Landskrona samt vid läns- och

34 XXVI Helsovården. kronofängelserna är procenttalet i det rännaste lika stort som medeltalet. Vid centralfängelserna å Långholmen, i Malmö och å Nya Varfvet, tvångsarbetsanstalterna i Karlskrona och Norrköping äfvensom vid läns- och kronofängelserna är antalet fall af dessa sjukdomar i procent af fångarnes medeltal mindre än det allmänna medeltalet. De högsta värdena i förhållande till fångarnes medeltal finna vi vid tvångsarbetsanstalten i Landskrona (125 %; 1896: 88 : 5 %; 1895: 8O7 %; 1894: %) samt vid centralfängelset i Göteborg (59"i %; 1896: 33-3 %; 1895: 31-8 %). I medeltal är magsjukdomarnes antal under år uttryckt i procent af fångarnes medeltal (21-7 %) något högre än under år 1896 (20' 6 %). Af sjukdomar i urinvägarne och de manliga könsorganen hafva 19 fångar lidit. Qvinnosjukdomar äro anmälda i 16 fall, deraf 2 från centralfängelset i Göteborg, 7 från tvångsarbetsanstalten i Norrköping och 7 från läns- och kronofängelserna. Af barnsbörd äro 8 fall rapporterade, deraf 4 från Stockholms länsfängelse, 2 från Malmö länsfängelse samt 1 från länsfängelserna i Upsala och Karlskrona. Muskelrheumatism har förekommit i 114 fall, deraf 10 inom centralfängelserna, 70 inom de centrala arbetsanstalterna och 34 inom läns- och kronofängelserna. Ledgångsrheumatism är angifven i 26 fall, nämligen i 11 fall från centralfängelserna, i 4 fall från de centrala arbetsanstalterna och i 11 fall från läns- och kronofängelserna. Öfriga sjukdomar i rörelseorganen och bensystemet hafva uppträdt i 32 fall. Af hudsjukdomar hafva 133 fall vårdats, 5 vid centralfängelserna, 61 vid de centrala arbetsanstalterna och 67 vid länsoch kronofängelserna. Antalet bulnader och bölder uppgår till sammanlagdt 76 fall. Antalet svulster utgör 16 fall. Genom våld eller olyckshändelse uppkomna yttre skador äro rapporterade i 83 fall. För tydligt uttalad sinnessjukdom hafva vårdats 28 individer (1896: 49; 1895: 46; 1894: 39). Af dem hafva 11 afförts till hospital, 7 utskrifvits såsom friska eller förbättrade ocli 10 antingen utskrifvits obotade eller qvarlegat vid årets slut. Angående sinnessjuke, som före sitt intagande i fängelset icke veterligen varit med sinnessjukdom behäftade, meddela vederbörande fängelseläkare allenast följande uppgifter. Lifstidsfången N. O. N. född den 8 juli 1873 och f. d. sågverksarbetare. Hans nuvarande sjukdom (paranoia) synes hafva uppträdt småningom ur ett tillstånd af andlig slöhet och likgiltighet. Redan vid inkomsten till centralfängelset föreföll han att vara högst enfaldig. Pat. har varit föga meddelsam och visat sig egensinnig och sluten. Han har under dessa fyra år icke kunnat lära sig något af svenska språket, talar endast finska. Emellertid har han någorlunda fullgjort enklare arbeten, utom sista halfåret, då han tidtals intet uträttat, hvarjemte han stundom varit rctlig, någon gång sökt skada andra och vid ett par tillfällen sig sjelf, så att han en kortare tid måst isoleras. Dcrefter har han åter kunnat användas till lättare handräckningsarbeten och dylikt, men är fortfarande lika slö som förut, pratar och skrattar för sig sjelf omotiveradt samt synes otillgänglig för andlig kultur. {Centralfängelset a Långholmen, Sällberg.) I., som förut alltid visat sig lugn och stillsam, blef helt hastigt mycket orolig och ängslig, samt sömnlös. Han ansåg sig förföljd samt våldförde sig på sig sjelf. Efter ett par dagars vistelse å sjukhuset under behandling med narcotica återfick han sömnen och blef lugn. (Tvång sarbetsanstalten å Svartsjö, Berglund.) T. L. F., 34 år gammal, hvilken hitkom den 20 november 1896, har sedan början af februari månad visat sig hypokondrisk och grubblande, hvarför han intogs på hospitalet. Blicken ängslig och stirrande. Sinnesstämningen dyster och svårmodig. Håg- och viljelös. Ligger i sängen så godt som orörlig, stirrande timtals i taket och intresserande sig för ingenting. Besväras af hörsel- och synvillor, då han sett»två skräddare i muren», hvilka tala till honom. Oduglig till allmänt arbete, afsändes han härifrån den 21 april. (Tvångsarbetsanstalten i Karlskrona, O. A. Gustafsson.) Straffången Hulda K. S. född den 20 maj 1861, som intogs å fängelset den 6 nov. 1896, började visa tecken till sinnessjukdom den 11 nov. Då plats å hospital ej kunde inom strafftiden, som utgick den 27 nov., beredas, förblef hon i fängelset till denna dag, då hon under bevakning fördes till Stockholm och öfverlemnades till polisen derstädes. (Upsala lånsfängelse, Dintler.) Straffången N. B., 30 år, som intogs på fängelset i maj 1896, visade tecken till sinnessjukdom i början af augusti 1890 och affördes till Vexiö hospital den följande 17 december. Derifrån utskrefs hon som-frisk den 6 maj 1897 och hitkom s. d. Men redan dagen derpå började hon visa tecken till ändrad sinnesstämning, hon blef tyst och ville knappt äta, åtminstone ej bröd, likgiltig för sitt yttre, och satt snart stirrande dagen lång i en bok. Sedermera hade hon ett ständigt småleende på läpparna, men var för öfrigt lika intresselös och affördes den 5 augusti till Vexiö hospital. (Kalmar länsfängelse, Engdahl.) En f. d. artillerist (dömd för våld mot förman), som knappast torde varit normal vid brottets begående, sjuknade efter någon tids vistelse i fängelset: sömnlöshet, blef ledsen och ängslig troligen äfven hallucinationer. Efter några nätters sömn efter kloral blef han bättre, sof och arbetade, men ett par dagar före utskrifningen fick han återfall. (Kristianstads länsfängelse; A. B. Holmgren.) En 25-årig straffånge, manlig, sjukskrifven sedan den 15 december för melancholia, har lidit af oro, nedstämdhet och sömnlöshet, förbättrats under kloralbehandling. (Kristianstads läns fängelse, A. B. Holmgren.) E. S., 19 år, häktad den 8 aug. för stöld; dömdes till enkelt fängelse den 27 aug.; visade sig lugn till den 10 sept, då han började'visa sig grubblande och orolig; fick sällskap i cellen, blef då åter lugn, hade temligen god sömn. Den 29 sept. började han åter blifva orolig, utfor i osammanhängande religiösa utgjutelser med ljudelig stämma, störande för omgifningen; ansåg sig tvungen att»predika», lät dock stundom tala vid sig, men började genast sitt ordsvammel igen; är ej våldsam. Den 3 okt. slet han sönder gångoch sängkläder, blef ytterst våldsam, farlig för betjeningen; isolerades. Den 4 okt. befanns han omöjlig att vårdas inom fängelset, afsändes till länslasarettets dårstuga. Har under vistelsen der haft upprepade anfall af mania. (irefle lansfangelse, Backhn.) Summan af under året å rikets fängelser vårdade sjukdomsfall uppgår till 2,416 (1896: 2,468); af dem utskrefvos såsom friska eller förbättrade 2,182 (1896: 2,201); till hospital eller

35 Helsovården. XXVII lasarett affördes 24 (1896: 32); 88 utskrefvos obotade (1896: 91); 89 blefvo qvarliggande till 1898 (1896: 108); 32 personer afledo (1896: 36). För år 1897 utgör dödlighetsprocenten l -11 % af fångarnes medeltal. Under de närmast föregående åren har den utgjort l-n (1896), l-i4 (1895), 0-7i (1894), 1-13 (1893), l'i 9 (1892), 0-84 (1891), 0-92 (1890), 0-98 (1889), l- 0 s (1888). Den största dödligheten företer centralfängelset å Långholmen, med 9 döde. De öfriga dödsfallen fördela sig med 7 fall på centralfängelset i Malmö, 4 fall på centralfängelset ä Nya Varfvet, 2 på tvångsarbetsanstalten å Svartsjö och kronohäktet i Sundsvall, 1 på tvångsarbetsanstalten i Landskrona, läns- och kronofängelserna Stockholm, Norrköping, Kalmar, Malmö, Mariestad, Karlstad och Venersborg. Närmare upplysningar innehåller följande sammanställning. Tabell öfver dödlighetsprocenten af fångarnes medeltal. Influenza + cerebrahneningit + perikardit. Tvångsarbetsanstalten å Svartsjö 1 fall. Cerebrospinalmeningit. Centralfängelset å Nya Varfvet 1 fall (pat. 26 år gammal). Hjeminflammation. Kronohäktet i Norrköping 1 fall. Ulcerös endokardit + hjernemboli. Stockholms länsfängelse 1 fall. Arterioskleros. Centralfängelserna å Långholmen 1 fall (pat. 63 år gammal) och i Malmö 1 fall (pat, 67 år gammal, hade derjemte kronisk magkatarr, magblödning). Summa 2 fall. Akut enterit. Länsfängelset i Mariestad 1 fall. Kronisk enterit. Tvångsarbetsanstalten å Svartsjö 1 fall. Appendicit. Kronohäktet i Sundsvall 1 fall. Peritonit. Centralfängelset å Långholmen 1 fall. Kronisk nefrit. Centralfängelset å Nya Varfvet 1 fall (pat. 69 år gammal, led derjemte af akut gastro-enterit) och länsfängelset i Karlstad 1 fall. Summa 2 fall. Cancer. Centralfängelserna å Långholmen 4 fall (cancer abdominis, pat. 68 år gammal; c. faciei, pat. 69 år gammal; c. ventriculi, pat. 61 år gammal; c. intestinalis, pat. 67 år gammal) och Nya Varfvet (c. ventriculi, pat. 57 år gammal) äfvensom kronohäktet i Sundsvall (c. pancreatis + hepatis). Summa 6 fall. Medikamentskostnaderna hafva under året för rikets samtliga fängelser uppgått till 6,082 kronor 54 öre, hvilket för hvarje fånge i medeltal utgör 2 kronor 12 öre. Detaljerade uppgifter innehållas i följande tabell. Medikamentskostnaden i rikets fängelser. Angående dödsorsakerna märkes, att efter vanligheten det största antalet dödsfall inträffat i bröstsjukdomar. De i dessa sjukdomar döde uppgå till 13 (1896: 14). Fallens fördelning på olika fängelser ses af följande öfversigt. Lungtuberkulos. Centralfängelserna å Långholmen 3 fall (pat. 33, 40 och 5(3 år gamla) och i Malmö 3 fall samt å Nya Varfvet (pat. 18 år gammal), tvångsarbetsfängelset i Landskrona, länsfängelserna i Malmö och Venersborg, hvartdera 1 fall. Summa 10 fall. Akut pneumoni. Länsfängelset i Kalmar 1 fall. Kronisk bronkit + marasm. Centralfängelset i Malmö 1 fall (pat. 74 år gammal). Lungemfysem + arterioskleros. Centralfängelset i Malmö 1 fall (pat. 69 år gammal"). Öfriga dödsorsaker äro: Influensa + akut lunginflammation. Centralfängelset i Malmö 1 fall (pat. 68 år gammal). Under år 1896 utgjorde hela medikamentskostnaden 6,488 kronor 31 öre, eller i medeltal för hvarje fånge 2 kronor 21 öre.» Robert Tigerstedt.

36 XXVIII Fångvårdens inkomster och utgifter. VI. Fångvårdens inkomster och utgifter. Jemlikt Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref den 22 Maj och den 4 December 1896 hafva till fångvårdskostnadernas bestridande under år 1897 varit anvisade följande ordinarie anslag, nämligen: För Fångvårdsstyrelsen kr. f)9,500: För fångars vård och underhåll: Bestämdt anslag kr. 500,900: Förslagsanslag... J 1,049,800:, j Förslagsanslag till ålderstillagg för en del vid Fångvårdsstyrelsen och fångvården anstälde embets- och tjenstemän > G5,000: Reservationsanslag till vård och underhåll af läns- och kronohäkten > 30,000: _ Tillsammans kr. 1,705,200: Utgifterna för fångvården hnfva, enligt hvad öfver desamma-uppriittadt sammandrag, tabell N:o 24, utvisar, uppgått till kr. 1,827,282: 30 och om derifrån afräknas följande inkomster, enligt tabell N:o 23, nämligen: Arbetsinkomster kr. 80,345:HO Diverse andra inkomster och ersättningar..» 25,322: 35 Städers och landskommuners bidrog till vissa fängelsebyggnaders underhåll > 2,531: 17, : 32 uppgår statens direkta utgift: å anslaget för Fångvårdsstyrelsen till. ; kr. 59,500: > bestämda anslaget till fångars vård och. underhåll till... kr. 500,900: > förslagsanslaget till d:o d:o till....» 1,046,813: 71, 1,547,713: 71 t förslagsanslaget till ålderstillägg till.. > 73,400: 38» reservationsanslaget till vård och under- ] håll af läns- och kronohäkten till.. > 38,468: 95 kr : 01 Transport kr. 1,719,083: 04 j Transport kr. 1,719,083: 04 hvaraf framgår, att utgifterna å nedanstående anslag öfverskridit anvisningen för året, nämligen: å förslagsanslaget till ålderstillägg med kr. 8,400: 38» reservationsanslaget till vård och underhåll af läns- och kronohäkten med > 8,468: 95 kr, 16,869: 33 samt att, om från sistnämnda belopp afdrages den å förslagsanslaget till fångars vård och underhåll uppkomna besparing > 2,986: 29 samtliga de för året å ordinarie stat anvisade fångvårdanslagens slutsumman öfverskridits med» 13,883: 04 Kr.ljÖS^ÖÖ:^- Härvid må dock anmärkas, att från föregående år till fångvårdens disposition återstått besparingar å reservationsanslaget till vård och underhåll af läns- och kronohäkten till belopp af 11,899 kronor 29 öre, hvilken siffra med 3,430 kronor 34 öre öfverstiger det belopp hvarmed, enligt hvad ofvan nämnts, anvisningen för år 1897 å samma anslag öfverskridits. Samtliga fångvårdsutgifterna, som under år 1896 uppgingo till 1,703,684 kronor 20 öre, utgjorde, på sätt ofvan är nämndt, 1,719,083 kronor 4 öre. I sistnämnda summa, som öfverstiger den för föregående år med 15,398 kronor 84 öre, ingår äfven ett belopp af 20,000 kronor, som jemlikt nådiga brefvet den 29 April 1898 vid senaste bokslut blifvit af besparingarne å förslagsanslaget till fångars vård och underhåll afsatt i och för anordnande af bostäder åt vaktbetjente. Till närmare jemförelse af skiljaktigheterna mellan inkomster och utgifter under åren 1896 och 1897 meddelas följande tablå:

37 Fångvårdens inkomster och utgifter. XXIX Häraf framgår, att den väsentligaste ökningen i utgifter uppkommit dels å reservationsanslaget till vård och underhåll af läns- och kronohäkten och dels å förslagsanslaget till fångars vård och underhåll unde/ titel»förplägning». Hvad utgifterna å förstnämnda anslag beträffar, är förhöjningen till hufvudsaklig del förorsakad af ombyggnad af promenadgårdarne vid länsfängelserna i Kristianstad och Göteborg. De högre förplägningskostnaderna hafva sin orsak i de i synnerhet under sista delen af året förhöjda proviantprisen. En afsevärd minskning i utgifter utvisa titlarne»fångtransport» och»allmänna omkostnader», beroende densamma, hvad sistnämnda titel vidkommer, hufvudsakligen på indragningen af centralfängelset å Norrmalm. Samtliga utgifterna under titeln»förplägning», kostnaderna för mattillredning, ved och lyshållning i kök ni. m. inberäknade, uppgå till 327,403 kronor 95 öre. Fördelas denna summa på utspisade 1,094,133 dagportioner, motsvarande ett medeltal fångar dagligen af 2,998, så uppkommer en dagportionskostnad af 29'92 öre mot öre under år 189G. Nämnda kostnad, beräknad särskildt för centralfängelserna och tvångsarbetsanstalterna, uppgår till öre, hvaremot densamma för läns- och kronohäktena samt Stockholms stads ransakningshäkte belöper sig till 33'32 öre. Bifogade tabell N:o 25 innehåller uppgift å kostnaden för den i dagportionen ingående proviant vid hvarje särskild fångvårdsanstalt. Uti nedanstående tablå meddelas specifik uppgift å arbetsinkomsten vid de centrala fångvårdsanstalterna för år och dag. De med inkomst utgjorda dagsverkena uppgingo under år 1896 till 327,114 och under år 1897 till 307,747. Dagsverksinkomsten, som under förstnämnda år utgjorde 84,123 kronor 45 öre, uppgick under det senare till 80,345 kronor 80 öre. Till inredande af bostäder åt. vaktbetjente vid fångvårdsanstalterna funnos vid ingången af sistförfiutna år till framtida disposition reserverade kr. 48,133: 91 På sätt här ofvan angifvits har vid senaste bokslut ytterligare afsatts -_LJ_- J_J_- > 20,000: Af dessa medel, tillsammans utgörande kr. 68,133: 94 hafva under år 1897 utbetalts > 17,237: 25 så att den återstående behållningen dernf vid nämnda års slut utgjorde kr. 50,896: 69 För utförande af de genom nåd. brefvet den 31 Maj 1895 medgifna fingelselyggnadsarbeten funnos vid 1897 års ingång disponibla.. kr. 254,769: 77 De under nästl. år för dessa byggnadsarbeten bestridda utgifter uppgå till ett 8ammanlagdt belopp af > 142,100: 21 hvaraf framgår, att vid årets slut af dessa medel till framtida disposition återstodo > 112,669: 56 Af den summa, som direktionen öfver Allmänna barnhusinrättningen i Stockholm förbundit sig att till Fångvårdsstyrelsen erlägga mot öfverlåtelse till direktionen af oinskränkt egandeoch dispositionsrätt till tomten N:o 17 i qvarteret Barnhuset här i staden, återstod vid ifrågavarande års slut att under innevarande år levereras ett belopp af 162,500 kronor. Fångvårdens tillgångar vid 1897 års slut utgjorde: Kontanta behållningar kr. 118,039: 35 Behållning af proviant, materialier och persedlar > 120,48G: 26 Fordringar > 413,278: C2 Förskott > 3,123: 29 Summa kr. 654,927: 52 och motsvaras dessa tillgångar af fångvårdens skulder till enahanda belopp. Uti såväl tillgångarne som skulderna ingår ett belopp af 335,586 kronor 80 öre, utgörande besparingskassornas behållning samt fångarnes innestående medel, och voro af dessa medel vid årets slut 323,500 kronor placerade i Svenska statens 3 - e % obligationer af år Genom 34 af Fångvårdsstyrelsen utfärdade beslut och resolutioner i aninärkningsmål har till betalning faststälts ett belopp af 1,865 kronor 40 öre. Stockholm den 7 November Underdånigst SIGFRID WIESELGREN. JOH. ROBBERT. VIKTOR ALMQUIST. N. Sandell.

38

39 TABELLBILAGOR.

40 2 Tab. 1. Antalet häktade och dömde, som i rikets

41 samtliga fångvårdsanstalter varit förvarade, år a) 3

42 4 Tab. 2. Personer, häktade för

43 brott och förseelser, år a) 5

44 6 Tab. 3. Straffarbetsfångar på lifstid, år a)

45 Tab. 4. Straffarbetsfångar på bestämd tid öfver 2 år, a) 7

46 8 Tab. 5. Straffarbetsfångar i 2 år och derunder, år a)

47 Tab. 6. Fångar, som undergått urbota fängelsestraff, år a) 9

48 10 Tab. 7. Fångar, som, i saknad af tillgång till gäldande af

49 ådömda böter, undergått motsvarande fängelsestraff, år a) 11

50 12 Tab. 8. Uppgift å antalet under år 1897 till verkställighet

51 befordrade förvandlingsstraff för aftjenande af böter. a) 13

52 14 Tab. 8 (forts.). Uppgift å antalet under år 1897 till verkställighet

53 befordrade förvandlingsstraff för aftjenande af böter. a) 15

54 16 Tab. 9. Personer, häktade för lösdrifveri

55 eller be tlande, år a) 17

56 18 Tab. 10. Fångar, som enligt lagen den 12 Juni 1885 hållits till tvångsarbete för lösdrifveri och förut undergått straffarbete, år a)

57

58 20 Tab. 11. Fångar, som enligt lagen den 12 Juni 1885 hållits till tvångsarbete

59 för lösdrifveri och icke förut undergått straffarbete, år a) 21

60 22 Tab. 12. Fångar, som undergått tvångsarbete på grund af fattigvårdsförordningen, år a)

61 Tab. 13. Antalet barn, som under är 1897 åtföljt föräldrar i fängelse. a) 23

62 24 Tab. 14. Uppgift för år 1897 å nykomne straffarbetsfångars och till tvångsarbete dömde personers födelseorter. a)

63 Tab. 15. Uppgift för år 1897 pa proportionsförhållandct emellan, å ena sidan, antalet af i Stockholms stad och i de särskilda länen födde, under aret nykomne straffarbetsfångar och till tvångsarbete dömde personer samt, å andra sidan, folkmängden i nämnda orter. a) 25

64 26 Tab. 16. Uppgift för år 1897 på de yrken och sysselsättningar, hvilka de till straffarbete eller fängelse dömde personer utöfvat före ankomsten till fängelserna m. m. a)

65 Tab. 17. Uppgift för år 1897 på de brott och förseelser, för hvilka straffarbetsfångarne blifvit dömde. a) 27

66 28 Tab. 18. Uppgift för år 1897 på de brott och förseelser, för hvilka de till undergående af urbota fängelsestraff i fängelserna intagne personer blifvit dömde. a)

67 Tab. 19. Uppgift för år 1897 på de brott och förseelser, för hvilka tvångsarbetsfångarne förut undergått straff. a) 29

68 30 Tab. 20. Uppgift för år 1897 på straffarbetsfångarnes och de till tvångsarbete dömde personers ålder. a)

69

70 32 Tab. 21. Sammandrag af arbetsrapporterna från

71 läns- och kronohäktena i riket för år a) 33

72 34 Tab. 22. Tabell öfver sjukdomsförhållandet vid rikets centrala straff-

73 och tvångsarbetsanstalter samt läns- och kronocellfängelser, ar