Forskningsöversikter, yngre framgångsrika forskare

Transkript

1 Forskningsöversikter, yngre framgångsrika forskare Version Vetenskapsrådets ämnesråd för humaniora och samhällsvetenskap bestämde i samband med seminariet 2 juni 2014 att be ett tjugotal yngre forskare från hela det humanistisksamhällsvetenskapliga området att skriva kortare texter om cirka 2-3 sidor som svarar på frågorna: 1) vilka förväntningar bör allmänheten, vetenskapssamhället och de politiska beslutsfattarna ha på humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning? 2) vilka visioner har du för forskningen inom ditt vetenskapsfält framöver? Skribenterna som tillfrågades var/har varit verksamma vid RJ:s Pro Futura-program, ERC:s starting grants, Sveriges unga akademi och VR:s framstående yngre forskare.

2 1 Ämnesföreträdande professor Patrik Aspers Uppsala Universitet Översikten ger en historisk bakgrund till ämnet, internationellt och nationellt. En karakterisering av ämnet sker därnäst. Utvecklingslinjer skisseras, fokus ligger på vad att forska om, därtill ges några förslag på hur VR kan utnyttja sina resurser för att öka kvaliteten inom svensk forskning. Ämnet sociologi internationellt och nationellt Internationellt uppstod ämnet sociologi i samband med urbanisering, industrialisering, tydligt nationalitetsskapande och framväxten av ett klassamhälle kopplat till kapitalism, för drygt hundra år sedan. Även om ämnet har en tydlig Europisk rot, etablerades disciplinen på båda sidor av Atlanten. Efter andra världskriget har USA kommit att bli mer tydligt framträdande som ett exportland, inte minst av metoder och ansatser, medan Europisk sociologi kommit att dominera tidsdiagnostik. I Norden, och otvetydigt i Sverige, har sociologin en pragmatiskt orienterat samhällsnytta som grund. Förhoppningarna var stora på sociologin som en integrerande del av den sociala ingenjörskonsten under efterkrigstiden. Sociologi grundades formellt i Sverige genom att Torgny Segerstedt erhöll professuren i sociologi vid Uppsala Universitet Ämnet har varit framgångsrikt inom akademin, och ämnen som kriminologi, media, genusvetenskap är i betydande utsträckning utlöpare från sociologin. Sociologiska grundtankar återfinns även inom en rad andra ämnen. Vid Uppsala universitet, finns exempelvis förutom vid sociologiska institutionen lärostolar i litteratur-, utbildnings- och religionssociologi. Därutöver finns det kurser i exempelvis politisk-, kost-, och rättsociologi. Sociologi är ett ämne som exporterar tankar och inte minst teori till en rad andra vetenskaper inom samhällsvetenskapen, men också till humaniora. Ämnets kärna, om det sociala dvs relationer och strukturers betydelse för handling och utfall har kommit at bli så allmänt acceptera även utom akademin att man kan tala om att sociologin har en performativ kraft. Sociologin har ingen domän. Vad sociologer intresserar sig för varierar över tid och mellan nationer. Sociologins egenart bland samtida vetenskaper är dess roll för teoretisk och metodologisk utveckling. Luhmanns systemteori, Bourdieus fältteori, och inte minst amerikansk nätverksteori (som både har en teoretiska och en mer metodologisk gren), samt Grounded Theory (och kvalitativ metod mer generellt) har huvudsakligen utarbetats inom sociologin. Ämnet är tillåtande för variation och innovation, teoretiskt pluralt, samt metodologiskt innovativt, ehuru i sin kärna strängt i vad som anses vetenskapligt. Det gör att man kan tala om samhällsvetenskapligt grundforskning som bedrivs inom ämnet. Det sker dels rent i form av teoretiska bidrag, men merparten av teoriutvecklingen sker i relation till empiri. Empirisk har i Sverige och andra skandinaviska länder, givet den ovan tecknade bilden, välfärdsstaten stått i förgrunden för den sociologiska forskningen. I takt med att denna modell har kommit att bli

3 2 mindre unik i världen har forskningen kommit att få en tydlig breddning. Huvudfokus är dock fortfarande nationellt. Ämnet har gradvis blivit mer heterogent, vad gäller teori, metod och forskningsområde. Den relativt höga vetenskapliga nivån inom ämnet i Sverige, inte minst märkbar i den vikt som läggs vid teori, metod och deras integration i underisningen, samt den ämnesmässiga pluralismen i, förklarar dels att sociologer ofta är tidiga med att ta upp olika fenomen i samhället, oavsett om det gäller sport, politisk extremism eller miljöfrågor, dels att sociologer normalt förekommer i tvärdisciplinära miljöer. Den bredd och djup som sociologi ger skapar goda förutsättningar för samhällsvetenskaplig forskning. Ämnet sociologi står sig relativt starkt i Sverige, vilket måste ställas i relation till många andra länder där ämnet har förlorat mark, kanske framförallt utanför akademin. Undervisning har nu även börjat ske på gymnasienivå i Sverige. Som en konsekvens av utvecklingen inom samhälle, utbildningen och att spetsforskningen inom samhällsvetenskapen suddar i viss mån ut disciplinära gränser, är det inte förvånande att sociologin blivit mindre unik. Den enorma performativa kraft som finns inom forskningen och inte minst sociologiska grundtankar är starkt. Särskilt lätt är att missa hur mycket av det som idag är allmängods är sprunget ur forskningen. Medvetenheten om ojämlikhet, betydelsen av nätverk, rationella handlingar, socialt kapital och mycket mer som har förändrat vårt sätt att tänka, men som inte erkänns som landvinningar, genom att de samtidigt är reflektioner av vad människor faktiskt redan gör. Denna form av kunskapsproduktions är så grundläggande att vi förbiser den. Förslag på forskningsämnen Min bedömning är att den kollektiva visdomen vid forskningsrådsbedömningar i huvudsak är ett rimligt sätt att identifiera forskningsområden. Ett problem är att vissa områden som fått mycket stöd och kanske särskilt långvarigt sådant tenderar att konserveras och i sig fortsätta att erhålla resurser trots att framstegen är måttliga i förhållande till den mängd resurser som åtgår. Frågan som VR reser är vilka nya områden vi bör forska om. Samtidigt skulle jag föreslå att närmare identifiera områden där kunskapsproduktionen faktiskt är måttlig i förhållande till vad som tillskjutits i form av forskningsmedel. Men andra ord efterfrågas en mer kritiskt reflekterande analys som mynnar ut i att medel till vissa områden minskar när relativ kunskapsmättnad uppstår. Det finns dock, enligt vad ett antal områden som bör beforskas relativt sett mer än vad som sker idag. Nedan lyfter jag fram två områden på ett övergripande plan. 1. Det relativa avsaknandet av studier som sätter svenska förhållanden, om i stort sätt alla slags fenomen, i ett mer internationellt komparativt, men framförallt globalt perspektiv och kontext, bör särskilt lyftas fram. Det finns ofta stora poänger att sätta svenska förhållanden i direkt historisk komparativ belysning och att sätta det som sker i en empirisk global belysning. Inte minst borde mer komparativ etnografi ske. Detta skulle kunna fördjupa kunskapen om viktiga social fenomen väsentligt, och samtidigt innebära en tydlig internationalisering av forskningen.

4 3 2. Svensk sociologi har överlag studerat utfall av, inte minst statlig, verksamhet snarare än att undersöka dess förutsättningar. Särskilt vill jag lyfta fram arbetsmarknader och produktionsmarknader för olika varor och tjänster (t.ex. industrimarknader) som rimliga områden att ge större uppmärksamhet åt. Produktionsmarknader, och i anslutning till det, den ekonomiska koordinationen är tämligen outforskat av sociologer; istället har man många gånger tagit över ekonomiska antagande och sett dem som en korrekt beskrivning av ekonomiskt handlande. Studier av arbetsmarknader har tenderat att belysa ekonomiska utfall och industriella relationer, men i ringa omfattning belyst själva marknadernas funktion. Ofta har man talar om arbetsmarknaden som en enhet, trots att funktion och villkor i själva verket är helt olika för, företagsledare, akademiker vid universitet, bärplockare, och undersköterskor. Olika marknaders funktion och deras relationer till organisationer framförallt företag i komparativ analys, både nationellt och internationellt, vore önskvärt. Det skulle också vara ett sätt att också tydligt få upp globaliseringen på agendan, utan att se det som ett fenomen som påverkar svenska förhållanden. 3. Ruralsociologi. Ett av de mest tydliga skeenden i Sverige är att bönderna försvunnit. Både det fysiska och sociala landskapet har ändrats. Lantbruksnäringen och gruvnäringen är därtill ekonomiskt viktiga de är avgörande nettoexportgrenar. Sammantaget finns det stora och genomgripande processer vilka riskerar att glömmas bort om inte rurala näringar, levnadsvillkor och processer studeras. 3. VR bör kunna gå i bräschen för att skärpa upp begreppet grundforskning inom samhällsvetenskapen. Nästan alla säger sig vilja värna den, och många anser sig nog bedriva grundforskning, men få forskare berör fundament eller grund för forskningen. Frågor om teorikonstruktion, metod, ontologi och epistemologi, och grundläggande interaktions, koordinerings, och diffusionsformer, som är knutet till forskningen är viktiga, men bör ske under strängare former och mer systematiskt. En reflektion angående utbildningssystemet kontra forskningen är att det i Sverige finns forskningsinstitut och forskare vid svenska universitet som har ringa eller ingen undervisning, samtidigt som studenterna i hög grad möter personer som inte förmår erhålla forskningsmedel. Skall man satsa långsiktigt på forskning och kunna utbilda forskare kan vi nog lära av många av de främsta universiteten där undervisningen är en naturlig del i forskningen. Ett tydligt särdrag i svensk akademi, vilket inte återfinns i andra länder med mer framgångsrik forskning, är att svenska forskare kan köpa sig fri från undervisningen. Om man undantar ett anat år efter disputationen som skulle kunna få vigas åt forskning, kan man tänka sig att alla som har externa forskningsmedel som motprestation skall undervisa minst 25% av sin tid. VR och andra råd skulle i detta fall kräva att forskare skulle undervisa som motprestation av lärosätena (och medel skulle inte ges till fristående institut som ej bedriver undervisning). Mer analys skulle nog krävas för att utmejsla detaljer, men det skulle leda till fler anställningar för forskare, samt en normalisering av undervisning för alla akademiker. Därtill skulle det leda till en kvalitetshöjning inom undervisningen. Något fler skulle därtill kunna få dela på forskningsmedel. En ytterligare konsekvens är att forskare som inte erhåller medel i mindre grad skulle undervisa. En annan reflektion är att vid givande av forskningsmedel till forskare som även har doktorander bör större vikt läggas vid att det vid lärosätet finns en omfattande forskarutbildning. Då kostnaden för

5 doktorander stigit, tycker jag mig se en minskning av antalet platser, vilket gör att flera utbildningar i realiteten är för små för att fungera som forskningsmiljöer för doktorander. 4