Rapport 2011:11. Elfenbenslaven i Sverige. Naturvårdsenheten

Transkript

1 Rapport 2011:11 Elfenbenslaven i Sverige Naturvårdsenheten

2 Omslagsbild: Elfenbenslav. Foto: Bo Norell. Tryck: Länsstyrelsen Dalarnas tryckeri, juni ISSN: Rapporten kan beställas från Länsstyrelsen Dalarna. E-post: Rapporten kan också laddas ned från Länsstyrelsen Dalarnas webbplats: Ingår i serien Rapporter från Länsstyrelsen i Dalarnas län

3 Elfenbenslaven i Sverige Uppdatering av kunskapsläget rörande elfenbenslaven Heterodermia speciosa och dess växtplatser i Sverige inom ramen för det nationella åtgärdsprogrammet för elfenbenslav Fredrik Jonsson & Ulrika Nordin Länsstyrelsen i Dalarnas län 2011

4 2

5 Förord I Sverige pågår sedan 2004 en stor satsning på bevarande av ett antal växter och djur, som har pekats ut som särskilt hotade och utsatta. För bortåt 350 arter skall nationella åtgärdsprogram utarbetas och utifrån dessa ska arbetet med konkreta åtgärder för att säkra arternas fortlevnad genomföras. Ansvaret för arbetet med såväl kunskapsuppbyggande som riktade åtgärder åligger landets länsstyrelser. Våra klipp- och brantmiljöer hör till de ekosystem som fortfarande delvis är dåligt kända vad avser växt- och djurliv. Inte minst gäller detta vår kunskap om lavar och andra kryptogamer i bergsbranter. Hur 1900-talets kraftigt förändrade markanvändning har påverkat brantbergens liv är också till stora delar okänt. Inom ramen för åtgärdsprogramssatsningen har därför flera åtgärdsprogram riktats just mot lavar i brant- och klippmiljöer. Dit hör den vackra och gåtfullt uppträdande elfenbenslaven, Heterodermia speciosa. Våren 2010 fastställdes ett åtgärdsprogram för elfenbenslav i Sverige (Hermansson & Jonsson 2010), vilket avses gälla Samtidigt som arbetet med framtagandet av åtgärdsprogrammet har pågått så har Länsstyrelsen i Dalarna initierat en omfattande kartläggning av alla kända växtplatser för elfenbenslaven och därjämte av ett stort antal för arten lämpliga bergstrakter i anslutning till de kända förekomsterna. Tack vare att eftersöket av elfenbenslaven har kunnat synkroniseras med inventeringar inom andra klipplavsprogram framförallt jättesköldlav och grangytterlav har ett stort antal potentiella områden kunnat karteras under åren Det har lett till mycket ny kunskap om elfenbenslavens ekologi och växtplatser i Sverige. Denna rapport beskriver i detalj alla kända svenska lokaler för elfenbenslaven. På samtliga lokaler har även följearter noterats, för att ge en bild av artfördelningen i olika bergsområden. Undersökningen har utförts av kryptogambotanisterna Fredrik Jonsson och Ulrika Nordin, Trångsviken. Genom dessa inventeringar har vi inte bara fått en aktuell bild av förekomsterna för en av våra ovanligaste lavar. Vi har även fått åtskillig ny kunskap om artens biologi, status och hotbild i landet, jämfört med vad som redovisas i åtgärdsprogrammet. Denna rapport är därför att betrakta som ett viktigt komplement till åtgärdsprogrammet. Rapporten utgör en värdefull kunskapsgrund inför såväl kommande undersökningar som hanterandet av de aktuella bergsbranterna vid kommande miljöärenden och inom ramen för arbetet med skogsskydd. Förhoppningsvis kan också denna rapport bidra till att förödelse av värdefulla lokaler förhindras i framtiden. Falun, mars 2011 Jemt Anna Eriksson Funktionssamordnare Naturskydd Tomas Ljung Koordinator Hotade arter 3

6 Innehållsförteckning Inledning...5 Inventeringar inom ramen för åtgärdsprogrammet...6 Fotoövervakning av elfenbenslav...6 Elfenbenslavens ekologi...8 Elfenbenslavens utseende...8 Biotoper...9 Elfenbenslavens substrat...11 Klimatet vid elfenbenslavens växtplatser...13 Diskussion...17 Åtgärdsprogrammets mål...17 Föreslagna områdesskydd...17 Reliktförekomster och lokaler med fungerande spridning...18 Var finns bäst chans att hitta nya lokaler?...19 Lokalbeskrivningar...19 Testeboån...20 Tranuberget, Idre...22 Eländesgraven, Idre...25 Byarforsen, Sveg (Byforsen)...27 Fröstsjöberget, Tännäs...29 Ulvberget-Husberget...32 Ljusnedals skog...37 Funäsdalen 1 & Hoverberget...40 Farsinberget...43 Nybodberget södra, Stugun...47 Välaberget...50 Storåliden...53 Sör-Råberget...57 Borstaberget...60 Alpasberget...63 Muddusälven...67 Referenser...71 Hemsidor

7 Inledning Elfenbenslav Heterodermia speciosa är en av våra sällsyntaste lavar. I den senaste rödlistan (Gärdenfors 2010) är den placerad i hotkategorin VU, sårbar. Elfenbenslaven påträffades för första gången i Sverige 1878 i Funäsdalen (Hellbom 1884). Totalt har den fram till 2010 blivit anträffad på 17 svenska lokaler (se karta och tabell nedan). På 14 av de 17 lokalerna finns den kvar och dessa lokaler är besökta under åren Den förekommer i ett stort geografiskt område från Gästrikland i söder till Lule Lappmark i norr. Elfenbenslaven växer på klippor på alla svenska lokaler utom på den sydligaste där den växer på träd. I de flesta fall växer den på sydvända klippor skuggade av skog. Ofta är lokalklimatet fuktigt, medan regionalklimatet har en kontinental prägel. Elfenbenslaven är framförallt hotad av skogsbruk. Kalhyggesbruk med dåligt lämnade kantzoner mot klippväggar kan allvarligt skada laven. Detta hot blev tydligt exemplifierat när elfenbenslaven sent i höstas (2010) återupptäcktes vid Farsinberget i Jämtland. Populationen var kraftigt decimerad genom att området runt klippbranten hade kalavverkats utan att någon kantzon hade lämnats. Denna skada hade kunnat undvikas om information om betydelsen av generell hänsyn till bergbranter hade nått markägare och exploatörer. Fig. 1. Denna bild är i skala 1:1 och visar elfenbenslavens verkliga storlek. Laven återfinns i nedre delen av bildens mitt. Till höger om bålen växer kruskalkmossa, längst ner finns en blåslavsbål och till vänster om denna en färglavsbål som jämförelse. Dalarna, Eländesgraven. 5

8 Inventeringar inom ramen för åtgärdsprogrammet Under åren 2005 och har ett 110-tal lokaler inventerats av Fredrik Jonsson, Janolof Hermansson, Ulrika Nordin, Bo Norell och Lars-Olof Grund i syfte att hitta nya lokaler för elfenbenslav. Också gamla lokaler där den inte setts på många år har inventerats. Även i samband med andra inventeringar har elfenbenslaven eftersökts. Dessa inventeringar har skett från och fokuserat på arter som växer i liknande miljöer, jättesköldlav Cetrelia olivetorum (CR) och grangytterlav Fuscopannaria ahlneri (EN), som också ingår i åtgärdsprogram. En karta över samtliga besökta lokaler visas nedan. Inventeringarna har lett till att tre nya lokaler av elfenbenslav har hittats, och att den har återfunnits på fem lokaler där den inte setts på lång tid. Även tre nya lokaler med grangytterlav har upptäckts, två av dessa var kända elfenbenslavslokaler. Fig. 2. Inventeringsinsatsen. Gula cirklar markerar de förekomster för elfenbenslav som var kända vid inventeringens början De svarta punkterna utvisar alla kända och potentiella lokaler för elfenbenslav som har besökts åren Fig. 3. Kunskapsläget 2010, efter sex års inventeringar. Gula prickar visar återfynd, överkorsade är obekräftade äldre fynd och röda är nyfynd. Fotoövervakning av elfenbenslav Under 2008 startades en fotoövervakning på samtliga då kända svenska lokaler. Fotoövervakningen utökades med ytterligare ett par lokaler (Borstaberget och Sör-Råberget) under 2009 samt vid Farsinberget Genom fotoövervakningen har vi fått en mycket god bild av elfenbenslavens aktuella status på nästan samtliga kända lokaler (se tabell nedan). Fotoöver- 6

9 vakningen har skett enligt en metodik för övervakning av klipplevande lavar (Hultengren & Hermansson 2008). I korthet innebär den att man borrar hål i bergväggen där elfenbenslaven växer och fäster träpluggar som får sitta kvar. Vid fototillfället placerar man en vit träram över träpluggarna, som då får ett fixerat läge, och fotograferar. Totalt känner vi nu till över 2000 bålar av elfenbenslav med en sammanlagd yttäckning på över ca 1,4 m 2. De tre största lokalerna, Husberget/Ulvberget, Testeboån och Alpasberget hyser 90 % av den svenska populationen, och Husberget/Ulvberget står ensam för mer än hälften (65 %). Lokalen vid Testeboån har inte särskilt många bålar, bara 48 stycken, men där är bålarna mycket större än vid de andra lokalerna, så den sammanlagda yttäckningen blir stor där. Ursprungligt fyndår Senast sedd Antal bålar (över 0,25 cm 2 ) Yttäckning (dm 2 ) Kommentar Norrbottens län Muddusälven Ej fotograferad med ram Alpasberget ,7 Västerbottens län Sör-Råberget ,2 Ej fotograferad med ram Borstaberget ,5 Storåliden ,6 Jämtlands län Välaberget ,6 Nybodberget ,4 Farsinberget ,05 Hoverberget ,7 Fröstsjöberget ,7 Endast en dellokal inventerad Funäsdalen Funäsdalen Ytterst sparsamt (1948) Ljusnedals skog Byarforsen, Sveg Växtplatsen överdämd Husberget/Ulvberget ,4 Dalarnas län Eländesgraven ,5 Tranuberget ,9 Några exemplar Gävleborgs län Testeboån 1970-talet ,2 Ej fotoövervakad Summa 17 lokaler 14 aktuella ,4 Tabell 1. Kända lokaler för elfenbenslav, fyndår samt populationens storlek i yttäckning och antal bålar. Uppgifterna om antalet bålar bygger främst på data från fotoövervakningen

10 Elfenbenslavens ekologi Elfenbenslavens utseende Elfenbenslaven är en bladlav som växer platt mot underlaget. Bålen förgrenar sig likt ett renhorn när den sakta växer sig ut över en klippvägg eller en trädstam. Oftast blir den bara några centimeter stor, men i gynnsamma lägen kan bålarna bli decimeterstora. Det är särskilt i sådana fall som laven gör skäl för sitt latinska artnamn; speciosa, som betyder skön eller vacker. I fuktigt tillstånd är den läckert mintgrön eller blågrön, medan den som torr får en elegant elfenbensvit färgton. Bålytan är vid närmare granskning helt slät, glänsande och ser vaxartad ut. Det är en viktig karaktär som skiljer den från rosettlavar Physcia spp som har en ojämn och fläckig yta. Loberna är fästa mot underlaget med ljusa till mörka rhiziner. På spetsen av små korta sidolober sitter uppböjda läppsoral som består av mjöllika gryn, soredier, vilket är vegetativa förökningskroppar innehållande både lavens alg- och svampdel. Apothecier, fruktkroppar för könlig förökning, är mycket sällsynta och är rödbruna till färgen med bålfärgad, ljus kant (se bild under Lokalbeskrivningar Alpasberget ). Fig 4. Elfenbenslav Heterodermia speciosa vid Välaberget, Jämtland. Fotot är taget i september 2009 och laven är något fuktig. Notera soralen som bildas på undersidan av de uppvikta korta sidoloberna. Infälld bild längst ner till höger visar närbild på soralen som sitter i spetsen på små korta sidolober. Notera de enskilda soralkornen (soredier) som lossnat från soralen och fastnat på bålen som små gryn, i verkligheten är de mindre än en tiondels millimeter stora. 8

11 Biotoper Elfenbenslaven förekommer i Sverige främst på klippväggar i sydvända bergbranter (11 lokaler). De övriga växtplatserna är fördelade på kursudal/strömmande vatten (3), svämädellövskog (1) och friliggande kalkblock (2). Nedan beskrivs de olika växtplatstyperna. Bergbranter Den stora majoriteten (11 av totalt 17 lokaler) av de kända växtplatserna för elfenbenslav i Sverige kan föras till denna kategori. Alla bergbranter som elfenbenslaven hittills har påträffats på är sydvända (inklusive sydost- och sydväst) branter med skuggande träd intill. Denna typ av biotop är sedan tidigare känd för att hysa fuktighetskrävande lavar (Löfgren & Moberg 1984). Elfenbenslaven kan antingen växa på klippor i själva branten eller på små, spridda klippväggar omgivna av skog. Laven har hittills aldrig påträffats vid basen av riktigt stora och höga klippväggar utan alltid vid mindre ca 2-10 m höga klippväggar, ibland i avsatser. Den kan även växa på block nedanför branterna. Det finns nästan alltid träd som ger viss skugga vid växtplatsen men den förekommer aldrig i tät skog. Skogstypen har troligen inte någon större betydelse, det kan vara både granskog, tallskog eller blandskog, men oftast finns ett visst inslag av gran som ger skugga. Skogen är i de flesta fall gammal, så kallad kontinuitetsskog, men på ett par lokaler verkar elfenbenslaven ha överlevt hyggesfasen och växer intill ungskog. Brandspår förekommer på flera lokaler. Fig. 5. Växtplats för elfenbenslav vid Borstaberget i Västerbotten. Här är växtplatsen belägen i nedre delen av en mindre brant. Branten är exponerad mot söder, nedanför växer en ljusöppen tallskog med inslag av björk och gran. 9

12 Kursudal, ravin och vid strömmande vatten På tre lokaler i landet växer elfenbenslav på klippväggar i anslutning till strömmande vatten. I Muddus nationalpark förekommer elfenbenslaven på klippväggar i en djupt nedskuren kursudal med Muddusälven forsande längst ned i dalbottnen. Klippväggen är belägen nära vattnet och är inte beskuggad av något träd. Den djupa kursudalen eller kanjonen skapar mycket speciella klimatförhållanden och området hyser Sveriges nordligaste växtplatser för elfenbenslav, hål-lav Menegazzia terebrata (VU) och grangytterlav Fuscopannaria ahlneri (EN). Även i Eländesgraven (Dalarna) växer elfenbenslaven på klippväggar i en nedskuren bäckdal. På en svensk lokal, Byarforsen i Sveg, förekom elfenbenslaven på klippor intill en fors omgiven av ett platt landskap. Området är idag överdämt och man kan endast se enstaka stenblock som sticker upp ur vattnet. De klippor som elfenbenslaven växte på ligger numera helt under vatten. Sväm-ädellövskog, kvillområde Testeboåns naturreservat i Gävleborgs län är den enda svenska lokal där elfenbenslav växer enbart på träd. I området grenar sig Testeboån och bildar ett så kallat kvillområde, vilket är ett område där ett vattendrag delar upp sig i minst tre fåror. På våren översvämmas stränderna och holmarna och tillförs näring vilket har medfört en frodig vegetation med en för regionen unik rikedom av ädla lövträd. Elfenbenslaven växer två till tre meter upp på lutande askar som har grenat sig vid basen, längs med kanterna av en holme i ån. Fig. 6. Utsikt ner mot elfenbenslavens växtplats i Muddusälvens kanjon. Här växer den helt nära vattnet längst nere i den djupt nedskurna kursudalen. 10

13 Elfenbenslavens substrat Elfenbenslaven växer i Sverige nästan enbart på sten (epilitiskt). Endast på två lokaler har den påträffats växa på träd (epifytiskt). Elfenbenslaven kan växa direkt på substratet (sten eller bark) eller vanligare på mossa eller andra lavar på substratet. Bergarten Det har visat sig att elfenbenslaven, även om den föredrar basiska, kalkrika bergarter, kan växa på en stor mångfald av både sura och rika bergarter (se tabell). Yttre förhållanden som fuktighet, jordart och sippervatten gör att elfenbenslaven även kan växa på sådana platser där bergarten är tillsynes olämplig. Den vanligaste bergarten är faktiskt granit (fyra lokaler), en bergart som vi tidigare trott varit alltför sur och näringsfattig. Men det vi uppfattar som den mest optimala bergart som elfenbenslaven kan växa på är den hårda, svårvittrade kalkstenen (dolomit) som förekommer i trakten av Hede, Ljusnedal och Funäsdalen i Härjedalen. Inget fynd har gjorts på lättvittrad kalksten som exempelvis kambrosilurkalken runt Storsjöbygden i Jämtland. Endast när elfenbenslaven förekommer på en perfekt bergart, kan den i Sverige växa på friliggande block utanför branter och utan förekomst av sippervatten på blocken. Sådana förekomster finns i närheten av Husberget/Ulvberget i Härjedalen. I Norge förekommer elfenbenslav även på kalkfyllit, en bergart som är ganska vanlig i anslutning till den svenska fjällkedjan. Det bör vara möjligt att hitta elfenbenslav på kalkfyllitblock även i Sverige t ex i Härjedalen. Betydelsen av sippervatten och jordart En viktig faktor som påverkar miljön på klippväggarna är förekomst av sippervatten. På många av elfenbenslavens växtplatser syns sprickor i klippväggen och en lav- och mossflora som tyder på att det i perioder rinner vatten där. Sippervatten kan komma antingen från nederbörd eller från grundvatten. Regnvatten kan kanaliseras och rinna extra mycket och länge på vissa platser på exempelvis en bergvägg. På vissa ställen syns elfenbenslaven växa i kanten mellan det mossigaste, blötaste partiet och den torrare bergväggen. Troligen är den typ av sippervatten som kommer från källflöden/grundvatten i branterna viktigast för elfenbenslaven. Det kallas för bergssega (Sjörs 1967). Denna typ av sippervatten ger fukt även när det är torrt i övrigt, vilket kan vara extra viktigt i en sydbrant. Dessutom har grundvattnet generellt högre ph och mer lösta närsalter än regnvattnet, vilket ger ytterligare förbättrade växtförhållanden. Tack vara sydbrantens varma och torra förhållanden koncentreras näringsämnena och kalk- och närsaltutfällningar uppstår genom den avdunstning som sker. Detta förhållande motverkas av alltför hög nederbörd och därför förekommer detta troligen främst i områden med relativt låg nederbörd. Rikt sippervatten är den mest troliga förklaringen till att elfenbenslaven växer på sur granit vid Alpasberget i Norrbotten. Sippervatten verkar även vara viktigt vid lokalerna Storåliden och Borstaberget i Västerbotten. Rikligt med bergssega i en sydbrant kan troligtvis även påverka lokalklimatet genom att kyla ner området kring brantfoten. Vi har kunnat konstatera att det en varm, solig sommardag var betydligt kyligare och fuktigare intill den endast svagt beskuggade brantfoten vid Alpasberget, jämfört med omgivningen. I de fall där regnvatten eller källflöden rinner genom ett lager av jord innan det når en klippvägg påverkas det av kalkhalt och näringsinnehåll i jorden. I områden med kalkhaltig jordmån kan elfenbenslaven ibland påträffas växande på sura bergarter, t ex på granit vid Farsinberget. Den mest troliga förklaringen till detta är nog just att den kalkrika jorden är avgörande för att elfenbenslaven ska kunna växa på bergväggen. Denna typ av områden, med kalkrika jordarter och sur berggrund är lite undersökt inom ramen för åtgärdsprogrammet och bör uppmärksammas mer. 11

14 Träd På två lokaler växer elfenbenslaven epifytiskt. Vid Testeboån där den förekommer enbart på träd, växer den på stammar av ask. Tidigare är den också påträffad på en lönn i detta område. Vid Alpasberget växer den huvudsakligen på klippor men är även påträffad på några aspar intill klippbranten. Alla dessa trädslag, asp, lönn och ask är så kallade rikbarksträd med högt ph och högt näringsinnehåll i barken. I Centraleuropa och Ryssland är det vanligare att arten är epifytisk. Substratets lutning Elfenbenslaven verkar föredra en lutning på grader när den växer på klippväggar, men den förekommer sällsynt på planare underlag (30-60 grader). På en lokal (Välaberget) växer den även på överlutor (upp till 140 grader). Även när den växer epifytiskt föredrar den lutande träd, och vid Testeboån lutar de flesta askar grader. Lokal Norrbottens län Muddusälven Alpasberget Bergart Granit Granit Västerbottens län Storåliden Borstaberget Sör-Råberget Ultrabasiska vulkaniter Grönsten (porfyrit/metabasalt) Granit Jämtlands län Välaberget Nybodberget Farsinberget Fröstsjöberget Funäsdalen Byarforsen Ulvberget Hoverberget Ultrabasisk serpentinit Metagråvacka Granit Gabbro (bl.a.) Kalksten/Dolomit Troligen diabas eller granit Dolomit Vemdalskvartsit? Dalarnas län Eländesgraven Tranuberget Arkossandsten? Kalkförande sandsten Gävleborgs län Testeboån Epifytisk, på rikbark med högt ph (lönn, ask) Tabell 2. Berggrunden på elfenbenslavens växtplatser. 12

15 Fig. 7. Elfenbenslav på en askstam vid Testeboån. /Bo Norell 13

16 Klimatet vid elfenbenslavens växtplatser Klimatzon Elfenbenslavens utbredning i Sverige spänner från sydligt boreal zon (Testeboån i Gästrikland nära gränsen till hemiboreal zon), via mellanboreal zon (lokalerna i Västerbotten och vid Storsjön i Jämtland) till nordligt boreal zon (lokalerna i Norrbotten, Lule Lappmark, Dalarna och Härjedalen och övriga Jämtlandslokaler) (Ahti et al 1968). Lokalklimatet på flera av de lokaler som ligger i den nordligt boreala zonen är dock mycket varmare och/eller mer gynnsamt än omgivningen. På dessa lokaler är klimatet snarare är att jämföra med mellanboreal eller t o m sydligt boreal zon. Men det finns också förekomster på enstaka block som inte ligger i sydvända lägen på relativt hög höjd över havet (Funäsdalen, Härjedalen). Det tyder på att arten trots allt klarar av att växa i relativt kärva klimatlägen och inte enbart kan betraktas som en sydbergsrelikt från varmare tider. Kanske är det till och med möjligt att elfenbenslaven kan växa i syd- eller västvända branter i subalpin eller alpin miljö. Lokal Klimatzon Höjd över havet Lokalens Exp-riktning Biotop Norrbottens län Muddusälven Nordligt boreal 298 Väst Kursudal Alpasberget Nordligt boreal Sydväst Brant Västerbottens län Storåliden Mellanboreal 235 Sydväst Brant Borstaberget Mellanboreal 258 Syd Brant Sör-Råberget Mellanboreal 213 Sydost Brant Jämtlands län Välaberget Nordligt boreal 459 Sydväst Block nedanför brant Nybodberget Mellan-boreal Sydost Brant Farsinberget Mellan-boreal 350 Sydväst Brant Fröstsjöberget Nordligt boreal Sydväst Block nedanför brant Funäsdalen Nordligt boreal 600 Okänt Friliggande block Byarforsen Nordligt boreal 345 Okänt Klippor vid fors Ljusnedal Nordligt boreal 580 Okänt Block i skog Ulvberget Nordligt boreal Sydväst Brant Hoverberget Mellanboreal 461 Sydväst Brant Dalarnas län Eländesgraven Nordligt boreal 592 Syd Ravin med klippväggar Tranuberget Nordligt boreal 715 Sydväst Bergbrant Gävleborgs län Testeboån Sydligt boreal 70 Ask i svämlövskog Tabell 3. Klimatzon, höjd över havet, växtplatsens exponeringsriktning och biotoptyp. 14

17 Höjd över havet och högsta kustlinjen De svenska lokalerna med elfenbenslav ligger mellan 70 och 800 meter över havet. Den lägst belägna lokalen är Testeboån i Gästrikland som ligger bara 70 m.ö.h. Lokalerna i Västerbotten och Norrbottens län samt Nybodberget i Jämtland ligger alla mellan 200 och 300 m.ö.h. Övriga lokaler är ganska jämnt fördelade mellan 350 och 800 meters höjd över havet. De högst belägna lokalerna är Tranuberget i norra Dalarna och Fröstsjöberget i södra Härjedalen. I södra Norge förekommer den på mycket varierande höjd, från under 100 m upp till meter. I Sydtyrolen växer den upp till hela m.ö.h. Lokalen vid Testeboån är den enda som vi säkert vet ligger under högsta kustlinjen (HK). Av de övriga är de tre lokalerna i Västerbotten belägna nära HK, troligen ligger lokalen vid Sör-Råberget strax därunder. Oceanitet och nederbörd Hela Norden präglas av närheten till Atlanten och Östersjön, vilket ger ett mer eller mindre oceaniskt påverkat klimat. Kontinentalt klimat förekommer endast i några få begränsade områden. De flesta av de svenska förekomsterna av elfenbenslav ligger i regioner som för svenska förhållanden räknas som endast svagt oceaniska. Snarare ligger de flesta lokalerna i mer kontinentala delar, t ex Härjedalen, norra Dalarna, Västerbotten, i Jämtland kring Storsjön och Indalsälvens dalgång samt lokalerna i Norrbottens län. Endast lokalen vid Välaberget ligger i ett område med mer suboceaniskt klimat. Här förekommer även kavernularia Cavernularia hultenii (NT), en lavart som enbart förekommer i suboceaniska delar av norra Sverige. Nederbörden (verklig årsnederbörd, karta i Raab & Vedin 1995) varierar mellan 500 och 700 mm/år i de regioner som de flesta lokaler ligger i. Flera av lokalerna är belägna inom för norra Sverige nederbördsfattiga regioner (under 600 mm/år) exempelvis Skellefteälven, Muddusälven, Storsjön och Indalsälven i Jämtland. Men även många av de andra förekomsterna ligger inom lokaler som är regnfattiga jämfört med omgivningen t.ex. Välaberget i Jämtland, Härjedalslokalerna längs med Ljusnans dalgång och lokalerna i norra Dalarna. Faktum är att i princip alla lokaler kan sägas ligga inom nederbördsfattigare delar. Kanske är detta ett av de bättre kriterierna för att ringa in elfenbenslavslokalerna. Lokalklimat De flesta av elfenbenslavens svenska växtplatser är belägna i sydvända branter. Denna miljö kan vid en första anblick tyckas alltför torr för en lav som allmänt anses kräva fuktiga växtförhållanden. Man måste dock ha i åtanke att lavarnas tillväxt huvudsakligen sker under vår och höst, samt att de flesta lavarter är mycket tåliga och kan överleva torka och värme under långa perioder. En närmare analys av elfenbenslavens växtplatser (se tabell nedan) visar att de flesta ställena har lokal- eller mikroklimatiska faktorer som högst troligt ger extra hög luft- eller substratfuktighet, särskilt under vår och höst. Många av lokalerna ligger i närheten av sjöar, rinnande vatten eller stora myrområden. Exempel på detta är lokalerna vid Nybodberget, Ulvberget/Husberget, Storåliden, Sör-Råberget, Testeboån, Muddusälven och Byarforsen, vilka alla ligger i närheten av en å eller älv. Hoverberget och Fröstsjöberget ligger i närheten av sjöar, medan Tranuberget har ett stort myrområde väster om lokalen. Lokalerna vid sjöar, myrar och älvar påverkas säkerligen av den ofta förekommande dimbildningen, särskilt på höstarna. Vid Nybodberget växer elfenbenslaven bara 200 m från Indalsälven, och bara på lågt liggande klippor. Lokalen vid Alpasberget ligger inte vid någon sjö eller myr, men lokalen tillförs mycket fukt genom sippervatten (bergssega). Observera att detta endast är teorier, och att forskning skulle behövas för att visa huruvida elfenbenslavens växtplatser är extra fuktiga, och vilka faktorer som i så fall ligger bakom detta. 15

18 Ett flertal sydbranter och sydväxtberg i Norrland hyser värmekrävande och torktåliga kärlväxter, vilka har sin huvudutbredning längre söderut i landet. Det finns flera orsaker till detta: större instrålande energi jämfört med plan mark, minskad risk för nattfrost, förlängd växtsäsong under både vår och öst. Rasbenägna marker skapar förutsättningar för en stor artrikedom bland kärlväxterna, då luckor skapas och konkurrenskänsliga arter kan etablera sig (Sjörs 1967). Det är svårt att bedöma vilka faktorer som är avgörande för att elfenbenslaven främst påträffats på sydvända branter. Dels kanske fler eftersök har gjorts på sydexponerade branter jämfört med nordexponerade. Men förmodligen är det en kombination av god tillgång på ljus, värme och fukt som gör att sydbranter är bra växtplatser för elfenbenslaven. Kursudalar där i berggrunden djupt nedskurna bäckar, åar eller älvar rinner, är också kända för att kunna hysa sällsynta, sydskandinaviska arter (Cedergren 1922). Lokal Bedömd Fuktighetsförhållanden Fuktighetsfaktor fuktighet Norrbottens län Muddusälven Mycket hög Alldeles intill en å nere i kursudal Forsdimma, ravin Alpasberget Medelhög Sydvästbrant med framsipprande grundvatten Sippervatten Västerbottens län Storåliden Hög Sydvästbrant med sippervatten (källor?) och nära älv (dimbildning) Sippervatten, dimbildning Borstaberget Medelhög Myr nedanför branten, å inte långt därifrån Dimbildning Sör-Råberget Hög Ostbrant, myr och å alldeles intill Dimbildning Jämtlands län Välaberget Medelhög Block i kanten mellan granskog och? blockbrant, suboceaniskt klimat Nybodberget Medelhög Sydbrant, älvdal (Indalsälven) Dimbildning Farsinberget Medelhög Sydvästbrant, flera sjöar i närheten? Fröstsjöberget Hög SV-brant högt över havet, stort område med myrar och sjöar väster om lokalen Transporterad fukt, orografisk dimma? Funäsdalen Medelhög I dalgång nära sjö Sjödimma Byarforsen Hög Klippor intill fors, älvdal (Ljusnan) Forsdimma Ljusnedal Medelhög Block, nära å (Ljusnan) Dimma i dalgång med sjöar och å Ulvberget Medelhög Sydvästbrant, älvdal (Ljusnan) Älvdalsdimma Hoverberget Medelhög Sydvästbrant, halvö i Storsjön Orografisk dimma, sjödimma, bergsdimma Dalarnas län Eländesgraven Hög Ravin med bäck i botten Ravinfukt Tranuberget Medelhög Sydbrant med stort myrområde väster om lokalen Gävleborgs län Transporterad fukt, orografisk dimma Testeboån Hög På ö i å, ån grenar sig rikligt, kvillområde Forsdimma Tabell 4. Fuktighetsförhållandena på de svenska lokalerna med elfenbenslav. 16

19 Diskussion Åtgärdsprogrammets mål Åtgärdsprogrammen syftar till att bevara hotade arter och deras livsmiljöer i Sverige. Ett av målen är att andelen hotade arter ska ha minskat med 30 % till år När det gäller elfenbenslav har redan ett steg tagits på vägen. Till följd av de inventeringar som skett i åtgärdsprogrammets regi (innan programmet var fastställt) har den kända svenska populationen för elfenbenslav ökat så kraftigt att hotbilden i senaste rödlistan kunde nedgraderas från akut hotad (EN) till sårbar (VU). I åtgärdsprogrammet för elfenbenslav för åren (Hermansson & Jonsson 2010) anges ett antal mål. Ett av målen är att antalet kända lokaler ska ha ökat till minst 20 stycken. Innan inventeringarna inom ramen för åtgärdsprogrammet startades (2005) var antalet aktuella lokaler bara 5. När åtgärdsprogrammet skrevs var antalet kända lokaler 10. Senhösten 2010 är 14 lokaler kända. År 2005 hittades två nya lokaler (Storåliden och Husberget/Ulvberget), och arten har under åren återfunnits på sina gamla lokaler vid Nybodberget, Muddusälven, Borstaberget, Eländesgraven och Farsinberget. Vid Testeboån har en ny och större delpopulation hittats och vid Sör-Råberget har en helt ny lokal påträffats. Ett annat mål är att elfenbenslaven ska ha garanterats skydd på samtliga lokaler genom information och/eller områdesskydd senast Detta mål har uppfyllts på några lokaler, men långtifrån alla. Alpasberget (Norrbottens län) är numera naturreservat (2010) och arbetet med att skydda Eländesgraven som naturreservat är långt gånget. Planer finns också på att utöka Hoverbergets naturreservat så att även elfenbenslavens växtplats innefattas av skyddet. Diskussioner om eventuellt framtida skydd har också börjat föras om Välaberget, Fröstsjöberget och Husberget-Ulvberget i Jämtlands län. Mer om detta i följande kapitel. Ett tredje mål är att populationsövervakningen ska visa en positiv trend gällande mängden bålar och yttäckning jämfört med Populationsövervakningen har inletts på de flesta lokaler under och uppföljningen beräknas kunna starta Ett ytterligare mål är att samtliga markägare som har elfenbenslav på sin mark ska känna till arten och målet med åtgärdsprogrammet vid utgången av år Här krävs insatser framförallt i Jämtlands och Västerbottens län, i synnerhet vid de nyupptäckta lokalerna. Sammantaget kan sägas att arbetet med att säkerställa elfenbenslavens överlevnad i Sverige har gått framåt under de senaste åren. Om arbetet med områdesskydd, information, övervakning och inventeringar fortsätter i oförminskad takt finns goda förutsättningar för att arten inom en överskådlig framtid inte längre kommer vara hotad, vilket skulle innebära att målet med åtgärdsprogrammet uppfylls. Föreslagna områdesskydd För att uppnå målet med åtgärdsprogrammet krävs inte bara att man hittar ett tillräckligt antal lokaler av elfenbenslav, utan också att arten inte minskar där den finns. Ett sätt är att långsiktigt skydda de rikaste lokalerna. Sedan tidigare är några av de rikaste lokalerna skyddade som naturreservat (Alpasberget och Testeboån). Om man dessutom skyddar nedan föreslagna lokaler, kommer långt över 90 % av den svenska populationen av elfenbenslav vara skyddad. 17

20 Husberget-Ulvberget i Jämtlands län Det skulle vara mycket värdefullt om Husberget-Ulvberget kunde få ett permanent skydd som naturreservat. Området hyser ca två tredjedelar av Sveriges kända population av elfenbenslav, och har också flera förekomster av en annan art som ingår i ett åtgärdsprogram, nämligen mosippa Pulsatilla vernalis (EN). Totalt är 22 rödlistade arter påträffade i området, varav 6 kärlväxter, 11 lavar och 5 svampar, detta utan att någon riktad inventering efter rödlistade arter är gjord. Dessutom finns många andra unika arter vid berget, t ex Härjedalens enda kända växtplatser för mussellav Normandina pulchella och stinknäva Geranium robertianum. Området har också en skyddsvärd fågelfauna. Tyvärr har mycket omfattande skogsavverkningar skett i området under de senaste årtiondena. De områden som innehåller branter eller block är dock i de flesta fall sparade. Vid ett eventuellt bildande av reservat bör man ta med ganska stora skyddszoner utanför branterna, även om där idag är hyggen/ungskogar. Det är inte minst viktigt för att man då kan sköta denna skog på ett sätt som gynnar de arter som finns i området, t ex genom att gynna lövträd eller att gallra bort alltför täta granuppslag i ungskogsfasen. Fröstsjöberget Vid Fröstsjöberget finns landets högst belägna växtplatser för både elfenbenslav och jättesköldav. Idag har vi ingen enkel förklaring på vad som gör berget så unikt och varför lavarna växer just där. Kombinationen av topografi, klimat, berggrund och historik är unik för varje plats, och vid Fröstsjöberget har dessa faktorer haft en extra gynnsam påverkan för dessa sällsynta lavar. Vid berget är hittills 12 rödlistade lavar påträffade, varav en i hotkategori CR, fem i VU och sex i NT. De flesta av de rödlistade arterna är knutna till blocken och den rika berggrunden, men även träden i och intill branten har en del intressanta arter knutna till sig. Välaberget Vid Välaberget finns inte bara en rik population av elfenbenslav, där finns också en av Jämtlands tre växtplatser för grangytterlav Fuscopannaria ahlneri (EN). Grangytterlaven ingår också i ett åtgärdsprogram. Eftersom omfattande klippklättring pågår på lokalen skulle bildandet av ett naturreservat innebära att man bättre kan styra klättringen, så att den sker på ett sätt som inte skadar de hotade lavarna på berget. Två andra områden som skulle kunna vara aktuella är Borstaberget och Storåliden i Västerbotten. Reliktförekomster och lokaler med fungerande spridning En viktig och intressant fråga är huruvida elfenbenslavens förekomster i Sverige idag endast är reliktförekomster från en tid med mer gynnsamt klimat för arten. Många av de idag kända lokalerna ligger på långt avstånd från varandra och populationerna är förhållandevis små. Kanske har de funnits på samma lokal i många hundra, ja kanske tusentals år. Om arten har varit vanligare i landskapet tidigare har den kanske bara levt kvar på de mest gynnsamma och stabila växtplatserna. Om det inte finns fler ännu oupptäckta lokaler i närheten av Alpasberget i Norrbotten och Välaberget i Jämtland så är det nog mest troligt att man måste betrakta dessa som reliktlokaler. På andra ställen, t ex kring Funäsdalen-Hede i Härjedalen, är det kanske mer troligt att det rör sig om ännu idag fungerande rörliga populationer av elfenbenslav. De tre fynden från Funäsdalen och Ljusnedal är gjorda på enstaka block i skog. Det förefaller osannolikt att elfenbenslaven ska ha kunnat överleva på ett enskilt block i tusentals år. Mer troligt är att det rör sig om ett större område med spridda populationer av elfenbenslav som har ett visst utbyte med 18

21 varandra. Det skulle i så fall innebära att utdöende från en lokal skulle kunna följas av återkolonisation från en annan. Vid Ulvberget-Husberget utanför Hede i Härjedalen finns Sveriges överlägset största förekomst av elfenbenslav, och där är det troligt att laven har en fungerande spridning mellan branter och block inom det område där berggrunden består av kalksten. Samma sak gäller kanske i trakten kring Petiknäs vid Skellefteåälven. Där finns nu tre kända lokaler i ett ganska begränsat geografiskt område, och många branter är ännu outforskade. Var finns bäst chans att hitta nya lokaler? Under rubriken åtgärder inom varje områdesbeskrivning i andra halvan av rapporten finns förslag på områden där man kan göra nysök efter elfenbenslav. Som framgår av kartan på sidan 3 har många fruktlösa försök att hitta laven gjorts i de västra delarna av Norrland. Längre österut, i t ex Ångermanland, Hälsingland och Västerbotten har få eller inga områden inventerats. Eftersom elfenbenslaven har visat sig föredra ett kontinentalt klimat är det kanske snarare i dessa delar som mer ansträngningar ska göras. En annan typ av område som är lite undersökt är lokaler med sur berggrund men med en rik jordart. Eftersom elfenbenslaven ofta växer på små branter har ibland jordarten större eller lika stor betydelse för laven som bergarten. Även nord-, nordväst- och nordostvända branter är lite undersökta, vilka i Norge är den vanligaste habitattypen. Det finns också vissa områden som kan kallas kärnområden för elfenbenslav. Ett sådant är trakten kring Ulvberget-Husberget, Funäsdalen och Ljusnedal i Härjedalen. I dessa trakter torde möjligheterna att hitta fler lokaler vara särskilt goda. Samma sak gäller Skellefteälvens dalgång i Västerbotten. Lokalbeskrivningar På följande sidor presenteras elfenbenlavens kända växtplatser i landet länsvis från söder till norr. Varje presentation inleds med en lägesbeskrivning, en karta samt en allmän beskrivning av området. Där tar vi upp topografi och berggrund, följt av en presentation av områdets botaniska värden och upptäcktshistoria. Sökningar har gjorts bland annat på databaserna från samlingarna vid Evolutionsmuseet i Uppsala (UPS) och Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm (S) samt på Artportalen. I övrigt bygger beskrivningarna på de riktade inventeringar som gjorts under åren Dessa inventeringar är redovisade som enklare rapporter vid respektive länsstyrelse. Följande opublicerade rapporter används som underlag: Inventering av elfenbenslav Heterodermia speciosa i Norrland Fredrik Jonsson, Janolof Hermansson, Lars-Olof Grund och Ulrika Nordin. Länsstyrelsen i Dalarna. Inventeringar av branter i syfte att finna nya lokaler för elfenbenslav och jättesköldlav Fredrik Jonsson och Ulrika Nordin. Länsstyrelsen i Dalarna. Inventering av elfenbenslav i Västerbotten, Jämtland och Härjedalen Fredrik Jonsson. Länsstyrelsen i Västerbottens och Jämtlands län. Därefter kommer en beskrivning av elfenbenslavens växtplatser, eventuella hot och åtgärdsbehov samt en följeartlista. I artlistan och i texten anges rödlistekategorier enligt Gärdenfors 2010: DD = Kunskapsbrist, NT = Nära hotad, VU = Sårbar, EN = Starkt hotad och CR = Akut hotad. Fynden från inventeringarna har inrapporterats till Artportalen. 19

22 Testeboån Läge: Gävleborgs län, Gästrikland, Gävle k:n, Hille fg, Testeboåns naturreservat, ca 1 mil nordväst om Gävle, på holme i ån nordväst om Brännsågen. Koordinater i rikets nät, N , O m.ö.h. Lokalbeskrivning Testeboån är ett av de större vattendragen i Gästrikland och mynnar i Gävlebukten strax norr om Gävle. Sina källor har ån i gränstrakterna mellan sydvästra Hälsingland, nordvästra Gästrikland och Dalarna. Testeboån är känd för att hysa landets nordligaste vilda bestånd av ek Quercus robur. Särskilt riklig är eken i Testeboåns naturreservat, och det är också i reservatet som elfenbenslaven är funnen. Testeboåns naturreservat ligger ca 1 mil nordväst om Gävle och avgränsas i öster av E4:an och i väster av samhället Oslättsfors. I reservatet grenar sig ån rikligt och bildar så kallade kvillområden. Ett kvillområde ett område där ett vattendrag delar upp sig i minst tre fåror. På våren översvämmas både stränderna och de många öarna/holmarna som finns i området. Vid översvämningarna tillförs stränderna näring vilket medför en frodig vegetation längs med stränderna och på holmarna. Den stora rikedomen av ädla lövträd är unik för regionen. Ask Fraxinus excelsior (VU) och lönn Acer platanoides är vanligast, men även ek, hassel Corylus avellana och lind Tilia cordata förekommer. Även bland örterna finns många sällsynta och framförallt sydliga arter, exempelvis safsa Osmunda regalis, hampflockel Eupatorium cannabinum, myska Galium odoratum, tandrot Cardamine bulbifera, glesgröe Glyceria lithuanica (VU) och lundskafting Brachypodium sylvaticum. En lång rad för regionen ovanliga eller mycket ovanliga lavarter förekommer i området, t ex stor vaxlav Coenogonium luteum (Dimerella lutea) (EN), jättelav Lobaria amplissima (EN), ekpricklav Arthonia byssacea (VU), grynig gelélav Collema subflaccidum (VU), gråblå skinnlav Leptogium cyanescens (VU), ädellav Megalaria grossa (VU), grynlav Pannaria conoplea (VU), skuggorangelav Caloplaca lucifuga 20

23 (NT), gul dropplav Cliostomum corrugatum (NT), stiftgelélav Collema furfuraceum (NT), läderlappslav Collema nigrescens (NT), aspgelélav Collema subnigrescens (NT), almlav Gyalecta ulmi (NT), västlig njurlav Nephroma laevigatum (NT), rödbrun blekspik Sclerophora coniophaea (NT), rikfruktig blemlav Phlyctis agelaea, snöbollslav Pertusaria hemisphaerica, Bacidia arceutina, grågrön hagelporlav Pertusaria coronata och hagelporlav Pertusaria coccodes. Även mossfloran är speciell, nämnas kan de rikliga fynden av barkkvastmossa Dicranum viride (EN, starkt hotad) och hårklomossa Dichelyma capillaceum (NT, nära hotad) (Weibull 2007). Flera av lavarterna befinner sig här, liksom de ädla lövträden och flera av örterna, på eller nära sin nordgräns. Bland lavarna finns dessutom många arter som kräver hög luftfuktighet och som är gynnade av ett suboceaniskt klimat. Denna typ av miljö, kvillområde, där ett vattendrag grenar sig är känt för att hysa både värmekrävande och fuktgynnade arter. Orsakerna till att värmekrävande arter förekommer i denna miljö torde vara att det rinnande vattnet (både i ån och i marken) ger långa frostfria höstar och att is och svallis ger långvarigt skydd under våren (Cedergren 1922). Två andra exempel på denna miljötyp finns i Hälsingland, Kallbergsån, Voxna och Lindstabäcken, Färila, som hyser både fuktighetskrävande lavar såsom ringlav och grenlav och nordliga utposter för ädla lövträd, lönn och lind. Elfenbenslaven vid Testeboån Elfenbenslaven i Testeboåns naturreservat upptäcktes för första gången på 1970-talet av Lars Ericson, och har sedan i slutet av 1980-talet bara varit känd från ett enda träd, en lönn som stod i strandkanten på en holme vid Brännsågen. I slutet av 1990-talet rasade lönnen, och endast några få bålar fanns kvar på stubben flyttades det sista lilla exemplaret från den döda lönnen till en levande lönn i närheten. Om detta exemplar har överlevt har inte kontrollerats. Under juni 2009 utförde Bo Norell en inventering på uppdrag av länsstyrelsen i Gävleborgs i syfte att försöka hitta nya växtplatser för elfenbenslav i Testeboåns naturreservat. Sökningen gjordes inom en radie på flera hundra meter från den gamla fyndplatsen vid Brännsågen. Vid inventeringen hade han tillgång till en gummiflotte för att förutom åns stränder även kunna nå ut till alla holmar i ån. Inventeringen koncentrerades till de ädla lövträden. Efter flera dagars letande hittade han den 3 juni 2009 en ny fyndplats för elfenbenslav på en holme i ån. Den växte i samtliga fall på ask och hittades sammanlagt på sju askstammar. Askarna var av den sorten att de grenade sig nära basen och stammarna lutade åt lite olika håll. Elfenbenslaven växte på ovansidorna på de lutande stammarna. Stammarna lutade vanligtvis mellan grader, men två av träden lutade ännu kraftigare, Åldern på askarna uppskattades till ca år. En orsak till att elfenbenslaven inte har upptäckts tidigare i området kan vara att den växer så högt upp i träden. På de träd som Bo Norell har funnit den på växte den nästan alltid på mellan 2 och 3 meters höjd. Följearter som noterades växa intill elfenbenslaven var bägarlavar Cladonia spp., blåslav Hypogymnia physodes, pukstockslav Hypogymnia tubulosa, skinnlav Leptogium saturninum, skrynkellav Parmelia sulcata, vedlav Parmeliopsis hyperopta och allémossa Leucodon sciuroides. Flera av lavarna är vanliga arter utan särskilda krav på växtplatsen, men skinnlaven och allémossan tyder båda på rikare (basiska) förhållanden. Framförallt allémossan är en typisk följeart till elfenbenslaven även på andra lokaler där den växer på klippor. Asken är precis som lönn ett trädslag med högt ph och högt näringsinnehåll i barken, och ger alltså liknande förutsättningar som basiska klippor. Växtplatsen vid Testeboån är den mest isolerade av de svenska elfenbenslavslokalerna. De närmaste idag kända växtplatserna är belägna i norra Dalarna (Eländesgraven och Tranuberget), och de ligger ca 250 km åt nordväst. Allra närmast ligger dock lokalen i Byarforsen i Sveg, som ligger ca 200 km nordväst om Testeboån, men där finns elfenbenslaven inte längre kvar. 21

24 Fig. 8. Askar vid Testeboån./B. Norell Åtgärder Elfenbenslavsförekomsten ligger i ett naturreservat, men den får ändå anses som hotad. Eftersom den växer på ask kan askskottsjukan utgöra ett hot. Enligt Bo Norell har askskottsjukan troligtvis ännu inte nått lokalen, men om den skulle drabbas är elfenbenslaven starkt hotad. Lokalen bör därför övervakas eller kontrolleras med tätare intervall jämfört med de övriga svenska lokalerna under de närmaste åren. Igenväxning av gran på grund av minskad/ändrad hävd är ett annat möjligt hot, och 2009 genomförde länsstyrelsen i Gävleborg ringbarkning av en del granar intill elfenbenslavens växtplatser. Enligt Bo Norell är föryngringen av ask god i området medan föryngringen av lönn är något sämre. Området i Testeboån är svårinventerat, och det finns förutsättningar att hitta elfenbenslaven på fler platser. Bo Norell föreslår att hela forsområdet och öar uppströms Brännsågen och öområdet vid Oslättsfors med ädellövskogar undersöks noggrannare och då helst när vårfloden ebbat ut. I dessa två områden gjordes endast en översiktlig inventering under högvatten. Även utanför reservatet kan det finnas möjlighet att finna elfenbenslav i Testeboåns strandskogar. Vid Nedre Dalälven finns ett liknande forsområde, Båtfors, som även om det är välundersökt av lichenologer ändå bör undersökas närmare. 22

25 Tranuberget Läge: Dalarnas län och landskap, Älvdalens k:n, Idre fg. I östra delen av sydvästbranten på den södra av topparna på Tranuberget, ca 13 km väster om Idre k:a. Koordinater i rikets nät, N , O m.ö.h. Lokalbeskrivning Tranuberget, beläget 13 km väster om Idre i norra Dalarna, är ett ca 3x3 km stort nästan triangulärt berg. På berget finns två tydliga toppar i västra delen, en nordlig och en sydlig. Det är på den södra toppen som elfenbenslaven förekommer. På berget växer främst gammal tallskog, med undantag för den norra toppen och dess nordsluttning där gammal granskog dominerar. Runt bergets västra kant rinner Sörälven, som i Idre rinner ihop med Storån och bildar Österdalälven. Väster om Sörälven ligger ett stort myrområde. Tranuberget är inte skyddat, men är utpekat som Natura 2000-område, och kommer sannolikt att skyddas av markägaren Sveaskog som Tranubergets ekopark. Sydbranten innehåller inga stora brantområden, utan endast småbranter utspridda i sydsluttningen. Några av branterna består av en sur bergart och några av en kalkrik bergart. Beskrivningen till Berggrundskartan över Kopparbergs län, där berget kallas Trunuberget, (Hjelmqvist 1966) ger intressant information. Berget vilar på sandsten (Dalasandsten) och sedan finns flera lager med olika bergarter, t ex blymalmsförande kvartsit, kalkförande sandsten och sandig lersten, och ovanpå allt detta kvartsit. Det torde vara på den kalkförande sandstenen som elfenbenslaven växer. På de surare branterna (troligen kvartsit) förekommer skrovellav Lobaria scrobiculata och olivbrun gytterlav Fuscopannaria mediterranea (båda NT). Vi den norra toppen finns en nordvänd bergbrant av en sur bergart (kvartsit) med broktagel Bryoria bicolor (VU). 23

26 Elfenbenlavens växtplats Elfenbenslaven på Tranuberget upptäcktes 2003 av Janolof Hermansson i samband med en inventering av bergbranter i norra Dalarna på uppdrag av Länsstyrelsen i Dalarna. Elfenbenslaven växer på klippor av kalkförande sandsten i sydbranten nedanför bergets södra topp. På eller kring de kalkrika klipporna växer förutom elfenbenslav även grynlav Pannaria conoplea (VU), fjällhällebräken Woodsia alpina och grönpyrola Pyrola chlorantha. Skogen i sydbranten är en ganska torr och ljusöppen gammal tallskog. Många av träden uppskattas vara minst 200 år, och det finns gott om brandspår även på levande träd. År 2008 startades fotoövervakning av lokalen, och totalt 33 bålar täckande 88 cm 2 kunde räknas in, vilket innebär att lokalen hyser en av de minsta populationerna för elfenbenslav i landet. Närmaste lokal är Eländesgraven som ligger ca 24 km åt nordnordost. Åtgärder Populationen på berget är så liten att den kan drabbas hårt av slumpfaktorer, det är därför viktigt med fortsatt fotoövervakning. Eftersom kalkklipporna är ganska små kan det finnas ännu oupptäckta populationer i närområdet. Det kan också finnas oupptäckta områden med kalkklippor i regionen som kan vara värda att besöka. Fig. 9. Kalkrika klippor vid Tranubergets södra topp med elfenbenslav. I branten växer gammal tallskog. Enbuskarna indikerar rikare mark. Artlista Woodsia alpina, fjällhällebräken Lobaria scrobiculata, skrovellav, NT Fuscopannaria mediterranea, olivbrun gytterlav, NT Pyrola chlorantha, grönpyrola, S Pannaria conoplea, grynlav, VU 24

27 Eländesgraven Läge: Dalarnas län och landskap, Älvdalens k:n, Idre fg. Eländesgraven, mellan Hällsjön och Grundagssätern, ca 22 km norr om Idre. Koordinater i rikets nät, N , O m.ö.h. Lokalbeskrivning Eländesgraven ligger norr om Idre i nordligaste Dalarna och består av två djupt nedskurna bäckar. Bäckravinerna löper i nästan östvästlig riktning, och bäckarna rinner västerut för att mynna i Storån strax söder om Hällsjön. I den norra bäckens nedre, västra del växer elfenbenslaven. Där är ravinen extra djup, med branta och höga (uppemot 25 meter) klippväggar på båda sidor om bäckdalen. Nere i bäckdalen växer gles gammal granskog, och marken är oftast fuktig. Enligt berggrundskartan består berggrunden i Eländesgraven av arkossandsten. Men någon egentlig undersökning av bergarten precis vid elfenbenslavens växtplatser har inte genomförts. Kanske finns det även inslag av mer basiska bergarter i ravinen, följearten kruskalkmossa Tortella tortuosa tyder på det. Eländesgravens lichenologiska värde uppmärksammades av Nils Hakelier den 27 juli Då hittade han såväl elfenbenslav som jättesköldlav Cetrelia olivetorum (CR) och grynlav Pannaria conoplea (VU) på lokalen (kollekter i UPS). Lokalen är sedan dess besökt av många lichenologer vid ett flertal tillfällen, bland annat Torsten Hasselrot (1967), Ola Löfgren (1980), Lars-Erik Muhr (1995) och Janolof Hermansson och har även återbesökts av Hakelier (1994). Ingen av dessa lyckades dock återfinna elfenbenslaven. I samband med fotoövervakningen av jättesköldlav 2008 gjordes ett ytterligare ett försök. Sebastian Kirpuu, Fredrik Jonsson och Janolof Hermansson lyckades då återfinna laven. Alla övriga besök på lokalen har dock inte varit fruktlösa, utan listan på sällsynta och hotade lavarter på lokalen har ökat kontinuerligt och blivit omfattande. Förutom de ovan nämnda arter förekommer även trådbrosklav Ramalina thrausta (EN), almlav Gyalecta ulmi (NT), norsk näverlav Platismatia norvegica (VU) och broktagel Bryoria bicolor (VU) på klipporna i 25

28 området. Den gamla skogen i ravinen med granar och lövträd hyser också många arter, t ex parknållav Chaenotheca hispidula (NT), liten sotlav Cyphelium karelicum (VU), vitpudrad svartspik Chaenothecopsis viridialba (VU), rödbrun blekspik Sclerophora coniophaea (NT, lunglav Lobaria pulmonaria (NT), skrovellav Lobaria scrobiculata (NT), nordlig nållav Chaenotheca laevigata (NT) och fjällig knopplav Biatora fallax (VU). Arter knutna till tall finns främst ovanför ravinen, där tallskog dominerar, med t ex varglav Letharia vulpina (VU), knottrig blåslav Hypogymnia bitteri (NT) och dvärgbägarlav Cladonia parasitica (NT). Elfenbenslavens växtplatser Vid 2008 års inventering hittades elfenbenslav på tre ställen och jättesköldlav på fyra platser. Elfenbenslaven växer här på syd- och västvända klippor i den djupt nedskurna bäckklyftan. Alla populationer är belägna norr om bäcken, längs med den åt söder vettande klippbranten, men de två största populationerna växer på klippor vända åt väster. Endast den minsta populationen växer på en sydvänd klippa. Den största växtplatsen ligger mycket otillgängligt till. Klippväggen där den växer är så belägen att man endast kan studera laven på håll, antingen nerifrån bäckdalens botten med kikare, eller också från en klipphylla högre upp, varifrån man, mer eller mindre hängandes, kan spana ner på klippväggen uppifrån. Vi kunde därför inte lägga ut någon normal fotoyta där, men kunde fotagrafera populationen tillsammans med en linjal, så att ytmätningar ändå är möjliga att göra efteråt. På denna växtplats fanns många ganska stora bålar, fyra stycken var mellan cm 2. Totalt påträffades på de tre dellokalerna 23 bålar med en storlek över 0,25 cm 2, samt ytterligare 53 små bålar. Den totala yttäckningen var 2,5 dm 2. På en av delpopulationerna växer elfenbenslav tillsammans med grynlav Pannaria conoplea (VU) och kruskalkmossa Tortella tortuosa. På de övriga delpopulationerna har inga noggranna studier av följearter gjorts. Närmaste lokaler med elfenbenslav är Tranuberget, som ligger ca 24 km åt sydsydväst medan Fröstsjöberget ligger ca 36 km åt nordnordost. Åtgärder Eländesgraven är nyckelbiotop och marken ägs av Sveaskog. Området ingår i Sveaskogsuppgörelsen och naturreservatsbildning pågår under Några åtgärder på växtplatsen (förutom fortsatt fotoövervakning) är inte aktuella. Vid nästa övervakningstillfälle kan man göra kompletterande inventeringar av följearter i närheten av elfenbenslavens populationer. I närområdet finns en hel del bergbranter som skulle vara intressanta att undersöka i syfte att finna nya växtplatser, t ex Ulvåsen, Hällsjöberget, Hågååns kanjon med Hängberget, Näskilsvålen, Grunddagsvålen och Fjätsjöriet. Artlista Bryoria bicolor, broktagel, VU Cetrelia olivetorum, jättesköldlav, CR Chaenotheca hispidula, parknållav, NT Chaenotheca laevigata, nordlig nållav, NT Chaenothecopsis viridialba, vitpudrad svartspik, NT Gyalecta ulmi, almlav, NT Heterodermia speciosa, elfenbenslav, VU Hypogymnia bitteri, knottrig blåslav, NT Letharia vulpina, varglav, VU Lichinodium sirisiphoideum, kuddlav Lobaria pulmonaria, lunglav, NT Lobaria scrobiculata, skrovellav, NT Pannaria conoplea, grynlav, VU Ramalina thrausta, trådbrosklav, EN Sclerophora coniophaea, rödbrun blekspik, NT 26

29 Byarforsen (Byforsen) Läge: Jämtlands län, Härjedalens landskap och kn, Svegs fg, Byarforsen, 6,2 km öster om Svegs kyrka. Koordinater i rikets nät N , O m.ö.h. Lokalbeskrivning Byarforsen ligger i Ljusnan, strax öster om Svegs tätort. Fyndplatsen är benämnd Byforsen, och det är troligen samma fors som på dagens kartor kallas för Byarforsen. Elfenbenslaven hittades av Magnus Östman den 23 april Det finns tre kollekter på Naturhistoriska riksmuseet (S) med en text som lyder ungefär på block i Ljusnan i Byforsen. Östman samlade också kalkhedslav Cladonia symphycarpia vid forsen samma dag som han samlade elfenbenslaven. Det kan tyda på att förhållandena på växtplatsen var extra rika, eftersom kalkhedslav vanligtvis växer på platser med basisk berggrund eller jordart. Någon närmare undersökning av bergarten på blocken närmast forsen är inte gjord. Enligt berggrundskartan ska berggrunden i området bestå av främst Rätangranit, men precis vid Byarforsen ska ett stråk av diabas finnas. Lokalen är på senare tid besökt vid två tillfällen utan att laven kunnat återfinnas. Karin Larsson och Gabriella Gustafsson besökte lokalen 1989 och Fredrik Jonsson och Ulrika Nordin besökte lokalen den 19 oktober Byarforsen är idag delvis överdämd, och är inte längre någon egentlig fors. Några enstaka stenblock sticker i närheten av forsen upp ur vattnet, men allra närmast forsen är alla block överdämda. Elfenbenslavens tidigare växtplats ligger med största sannolikt under vatten idag. Området runt forsen är ganska flackt och bevuxet med främst ung tallskog av lavrik typ. 27

30 Detta är en av få svenska lokaler för elfenbenslav där vi med stor bestämdhet kan hävda att laven har försvunnit från en tidigare känd lokal. Dessutom är orsaken till försvinnandet självklar, nämligen vattenkraftsutbyggnad. Lokalen ligger relativt isolerat, den närmaste kända lokalen är Ulvberget/Husberget som ligger nästan 6 mil åt nordväst. Det är dock fullt möjligt att det har funnits fler lokaler innan utbyggnaden av Ljusnan. Åtgärder Det är högst sannolikt att elfenbenslaven är försvunnen från lokalen. Ett besök vid lågvatten skulle ändå vara intressant för att bättre förstå hur laven kan ha växt vid forsen, man kan då få reda på t ex vilken bergart som dominerar i området. Mer eftersök i närområdet, längs med Ljusnan, t ex vid nedströms liggande Vålsforsen vore intressant. Det finns en brant nordvästsluttning alldeles intill älven, nedströms dammen, nordväst om Haberget, som bör inventeras. Även brantberg i regionen, vissa med inslag av diabas, kan vara värda att undersöka. Ett exempel är Duvberg, ett känt sydväxtberg, där Hasselrot samlat skrovellav Lobaria scrobiculata (NT) på sten. 28

31 Fröstsjöberget Läge: Jämtlands län, Härjedalens landskap och kn, Tännäs fg, Fröstsjöbergets sydsluttning, 10 km sydost om Tännäs, Koordinater i rikets nät, N , O m.ö.h. Lokalbeskrivning Fröstsjöberget ligger i sydvästra Härjedalen och är ett ca 3x2 km stort berg. Den intressanta delen, sydvästbranten, är drygt 500 m lång meter sydväst om branten ligger Fröstsjön, och väster om denna sjö finns ett stort flackt område med myrar och sjöar. Närheten till detta sjö- och våtmarksområde som vid västliga vindar kan driva fukt mot klippväggen misstänker vi är av stor betydelse. Själva klippstupet, hammaren hyser mestadels sparsam bladlavsvegetation. Nedanför klippbranten finns ett stort blockhav, och i nedre delen av blockhavet finns rikligt med stora block. Enligt berggrundskartan består berggrunden på Fröstsjöberget av gabbro, men någon undersökning av bergarten på de block som elfenbenslaven växer på är inte gjord. Lokalen uppmärksammades den 15 augusti 1964 i samband med att Nils Hakelier upptäckte jättesköldlav Cetrelia olivetorum där (kollekt i UPS). Den första uppgiften om elfenbenslav på lokalen är från den 17 juli 1981 då Rolf Santesson samlade den (UPS). Lokalen har sedan besökts vid flera tillfällen, bland annat åren 1990, 2005 och År 2008 startades fotoövervakning av elfenbenslav och jättesköldlav på lokalen. Förutom dessa båda arter förekommer även de rödlistade lavarna lunglav Lobaria pulmonaria, skrovellav Lobaria scrobiculata, olivbrun gytterlav Fuscopannaria mediterranea (alla NT) och grynlav Pannaria conoplea (VU) på lokalen. En annan sällsynthet som är funnen i branten är raggkranslav Phaeophyscia kairamoi (VU). 29

32 Elfenbenslavens växtplatser Elfenbenslaven växer på block i nedre delen av ett blockhav nedanför den sydvästvända bergbranten. Några av blocken som den växer på är skuggade av lövrik granskog nedanför blockhavet, men flera av växtplatserna finns i öppnare lägen lite längre upp i blockhavet. På en av fyndplatserna växer elfenbenslav tillsammans med jättesköldlav Cetrelia olivetorum, grynig filtlav Peltigera collina, lunglav Lobaria pulmonaria, styverlav Peltigera didactyla/extenuata, färglav Parmelia saxatilis och grynlav Pannaria conoplea. Vid fotoövervakningen 2008 kunde 130 bålar täckande en sammanlagd yta på 3,7 dm 2 räknas in. Branten ligger på runt 800 meters höjd över havet, vilket gör den till den högst belägna lokalen i landet för både elfenbenslav och jättesköldlav. Närmaste växtplatser är de tre ej återfunna fyndplatserna för elfenbenslav vid Funäsdalen och Ljusnedal som ligger km nordväst om Fröstsjöberget. Eländesgraven ligger 36 km åt sydsydväst, medan lokalen vid Ulvberget-Husberget i Hede ligger 40 km åt ostnordost. Fig. 10. På klippblocket i mitten av bild växer både elfenbenslav, grynlav och jättesköldlav. Åtgärder Branten är nyckelbiotop, men vi är inte hundraprocentigt säkra på att elfenbenslavens alla växtplatser innefattas av nyckelbiotopen. Om skogen nedanför blockmarken avverkas kan elfenbenslaven påverkas negativt, särskilt på de lägre liggande växtplatserna. Högre upp i blockhavet är elfenbenslaven troligtvis mer skyddad. Branten är ganska stor, så det är möjligt att det finns fler oupptäckta delpopulationer av elfenbenslav vid branten. Det finns uppgifter (Janolof Hermansson, muntl.) om att laven ska förekomma även på lodytor i själva stupet, ovanför blockmarken. Så länge skogen nedanför branten är orörd är elfenbenslaven vid berget inte hotad, och övervakningen kan ske med ganska långa tidsintervall. 30

33 Artlista Lavar Cetrelia olivetorum, jättesköldlav, CR Chaenotheca gracilenta, smalskaftslav, VU Cladonia parasitica, dvärgbägarlav, NT (Skoggstyrelsen, Artportalen) Fuscopannaria confusa, forsgytterlav, VU Fuscopannaria mediterranea, olivbrun gytterlav, NT Fuscopannaria praetermissa, kalkgytterlav Heterodermia speciosa, elfenbenslav, VU Hypogymnia vittata, skuggblåslav, S Lichinodium sirosiphoideum, kuddlav Lobaria pulmonaria, lunglav, NT Lobaria scrobiculata, skrovellav, NT Ochrolechia alboflavescens, halmgul örnlav, NT (JOH, UPS) Pannaria conoplea, grynlav, VU Peltigera collina, grynig filtlav, S Pertusaria coccodes, hagelporlav Sclerophora coniophaea, rödbrun blekspik NT, Janolof Hermansson Strangospora microhaema, röd pyttelav Tetramelas thriphragmioides Kärlväxter Asplenium trichomanes, svartbräken Asplenium viride, grönbräken Cerastium alpinum, fjällarv Cotoneaster integerrimus, rött oxbär Saxifraga nivalis, fjällbräcka 31

34 Ulvberget-Husberget Läge: Jämtlands län, Härjedalens landskap och kn, Hede fg, Ulvbergets sydbrant samt brant väster om Ulvberget söder om Husberget, 2,2 km öster om Hede kyrka. Koordinater i rikets nät N , O m.ö.h. Lokalbeskrivning Strax nordost om Hede by i centrala Härjedalen ligger Husberget och Ulvberget. De båda bergen kan också ses som två toppar inom ett sammanhängande bergsområde. Bergsområdet är ca 5 km långt och hälften så brett. Husbergets topp i nordväst når 663 m.ö.h. och Ulvberget i sydost når 575 m.ö.h. Söder om bergen ringlar sig Ljusnan fram på en höjd av 405 m.ö.h., och ett platt landskap tar vid. Norr om Ulvberget-Husberget är landskapet kuperat med många berg. De högsta topparna på Husberget och Ulvberget består av en sur bergart, Långåsandsten, medan berggrunden i de lägre liggande partierna utgörs av kalksten (Lundegårdh m. fl. 1984). Kalkområdet fortsätter åt sydväst, och det flacka området kring Hede tätort vilar på denna berggrund. Ulvberget är sedan länge känt för sina botaniska kvalitéer. Berget besöktes av Sjöstrand redan 1832 (Sjöstrand 1834). Han såg då stickelfrö Lappula deflexa (VU), rockentrav Arabis glabra, getväppling Anthyllis vulneraria, grönpyrola Pyrola chlorantha, getrams Polygonatum odoratum, bergglim Silene rupestris, slåtterfibbla Hypochoeris maculata och mosippa Pulsatilla vernalis (EN). De två förstnämnda är ej påträffade vid berget av undertecknade, men finns troligtvis kvar då de är observerade i relativt sen tid (Danielsson 1994.) De är också intressanta genom att de är följearter till elfenbenslaven vid Alpasberget i Norrbotten. Vid Ulvberget finns också den enda aktuella lokalen för murruta Asplenium ruta-muraria i Härjedalen, och den upptäcktes redan 1836 av Knut Fredrik Thedenius (Danielsson 1994). Thedenius observerade även liljekonvalj Convallaria majalis och femfingerört Potentilla argentea samt några mossor, gulskaftad klockmossa Encalypta ciliata, ruggmossa Rhytidium rugosum, grov fjädermossa Neckera crispa, trädhättemossa Orthotrichum 32

35 speciosum och lapptrappmossa Amphidium lapponicum (Thedenius 1839). Vid två besök 1853 såg Fristedt (1854) guckusko Cypripedium calceolus, ängsvide Salix starkeana, fjällhällebräken Woodsia alpina och berghättemossa Orthotrichum rupestre. Fristedt och Laestadius samlade även åsstarr Carex pallidula (EN) vid berget 1856, vilket är denna arts lektotyp (kollekten finns i S). Landskapets enda fynd av stinknäva Geranium robertianum är också gjort vid Ulvberget. Arten verkar dock inte vara sedd vid berget under de senaste hundra åren. För skuggviol Viola selkirkii (NT) är situationen liknande, det hittills enda fyndet för landskapet gjordes också vid Ulvberget på 1800-talets andra hälft, men den är inte sedd där sedan 1898 (Danielsson 1994). En mer nutida redogörelse för floran i området kring Uvbo, väster om Ulvberget finns tillgänglig på nätet (Delin 2001). Bland fynden kan nämnas skogsfru Epipogium aphyllum (NT), smaldunört Epilobium davuricum och finbräken Cystopteris montana. År 2007 upptäckte Håkan Pleijel kalkbräken Gymnocarpium robertianum (VU) alldeles vid elfenbenslavens växtplats söder om Husberget (Pleijel 2008). Det var det första fyndet av denna sällsynta art i Härjedalen. Fig. 11. Kalkbräken Gymnocarpium robertianum vid branten söder om Husberget. I motljuset syns de rikligt förekommande glandelhåren tydligt. Elfensbenslavens växtplatser Elfenbenslaven vid Ulvberget-Husberget upptäcktes i samband med åtgärdsprogramsinventeringar den 13 september 2005 av Fredrik Jonsson och Lars-Olof Grund. Därefter har området besökts nästan årligen inom ramen för åtgärdsprogrammet. År 2007 gjordes pilotstudien för att ta fram metodiken för övervakning av klipplevande lavar vid berget (Hultengren & Hermansson 2008), 2008 påbörjades fotoövervakningen i området, och 2009 gjordes ytterligare inventeringar 33

36 för att fastställa populationens yttergränser. Elfenbenslaven växer på Ulvberget-Husberget på dolomitkalksten. Vid Ulvberget-Husberget har elfenbenslaven en mycket stor population, och i samband med inventeringar de senaste tre åren har 1288 bålar täckande totalt 90,4 dm 2 påträffats. Det innebär att lokalen hyser två tredjedelar av den kända svenska förekomsten av elfenbenslav. Elfenbenslavens förekommer i tre separata områden. De största populationerna återfinns på en mindre brant som ligger väster om Ulvberget och söder om Husberget (dellokal 1). Dellokal 1: Den största populationen av elfenbenslav växer i ett område som består av en långsträckt, ganska låg sydvästvänd bergbrant av kalksten. I kanterna finns främst låga block, nästan i marknivå. De är troligen en blandning av lösa block och små hällar i fast klyft (delar av den fasta berggrunden). I mer centrala delar övergår branten till att innehålla både låga (2-7 m höga) bergväggar (se bild nedan) och nedanförliggande blockmark. Elfenbenslaven förekommer både på blocken och i själva branten. Totalt har vi i detta område påträffat hela 73 förekomster av elfenbenslav. I sydöstra delen av branten saknas elfenbenslav, trots att till synes lämpliga substrat finns. I dellokal 1 har även en fruktkropp (apothecie) påträffats år Apothecier har i Sverige tidigare bara setts vid Alpasberget. Fig. 12. Dellokal 1. En av elfenbenslavens många växtplatser vid Husberget södra. Elfenbenslav växer här både på kalkklipporna i den lilla branten och på mindre klippor nedanför och ovanför branten. Dellokal 2: Öster om delområde 1 försvinner till slut branten, för att sedan återkomma i form av en liten bergknalle väster om stigen till Uvbo. På södra sidan av denna lilla höjd med små branter växer elfenbenslav. Norr om bergknallen finns också några populationer av elfenbenslav på isolerade block. Det är möjligt att blocken egentligen är fast klyft. På denna dellokal finns totalt 22 fyndplatser för elfenbenslav. 34

37 Dellokal 3: På Ulvbergets sydbrant växer också en liten population av elfenbenslav. Endast fem små växtplatser är kända. Den växer i den nedersta, södra kanten av berget, just där skogen tar vid. Det mesta av skogen är nyligen avverkad, och endast en smal trädbård är lämnad vid brantfoten. Närmaste elfenbenlavslokaler är Fröstsjöberget som ligger 40 km åt västsydväst samt Ljusnedal som ligger ca 50 km åt västnordväst. Åtgärder Det stora antalet populationer i området gjorde att fotoövervakning endast kunde genomföras på en liten del av alla delpopulationer. Inga fotoövervakningar startade till exempel i de nyligen avverkade delarna vid Ulvberget och väster om Ulvberget vid Uvbo. Det är synd, eftersom det är extra viktigt och intressant att följa utvecklingen på dessa. Här är det lämpligt att starta upp några nya fotoövervakningsytor. Eftersom lokalen vid Ulvberget är så stor är det av intresse att göra mer eftersök i närområdet. Ett exempel är Kalkberget som ligger 12 km sydost om Ulvberget vid den lilla byn Sandviken. Där ska tidigare ha legat ett kalkbrott (Dusén 1880) och kanske finns där klippor i Kalkbergets västbrant som ligger öster om byn. Ett annat intressant område finns väster om Rånddalen. Vid Lill-Råndens nedre del finns kalkblock med rik lavflora och 2010 gjordes där Härjedalens andra fynd av kalkbräken (Pär Hedberg muntl.). Öster om Ulvberget finns också Vikarberget och Olberget som, om de innehåller kalk, kan vara värda att undersöka närmare. Norr och nordost om Hede, där stora delar av det kalkrika området sträcker sig, är mestadels flackt, medan branterna på Synderberget och Säterberget troligen ligger utanför kalkområdet. Fig. 13. Karta över elfenbenslavens förekomster vid Husberget-Ulvberget. Totalt finns 100 kända växtplatser i området. De flesta förekomsterna finns i västra området (73 stycken) och i centrala området (22 stycken). I den östra delpopulationen vid Ulvberget finns endast 5 förekomster. 35

38 Artlista Anthyllis vulneraria ssp. lapponica, lapsk getväppling Asplenium ruta-muraria, murruta Astragalus alpinus ssp. alpinus, ljus fjällvedel Bankera violascens, grantaggsvamp NT Bryoria nadvornikiana, violettgrå tagellav NT Buellia triphragimioides, gul rönnlav Carex buxbaumii, klubbstarr Carex capitata, huvudstarr Carex dioica, nålstarr Cladonia parasitica, dvärgbägarlav NT Dactylorhiza incarnata var. incarnata, ängsnycklar Daphne mezereum, tibast s Elymus caninus, lundelm s Equisetum scirpoides, trådfräken s Equisetum variegatum, smalfräken Evernia mesomorpha, grenlav VU Fomitopsis rosea, rosenticka NT Fuscopannaria confusa, forsgytterlav VU Fuscopannaria leucophaea, fjällig gytterlav S Fuscopannaria mediterranea, olivbrun gytterlav NT Fuscopannaria praetermissa, kalkgytterlav Gyalecta geoica, jordkraterlav Gyalecta ulmi, almlav NT Gymnadenia conopsea var. conopsea, brudsporre S Gymnocarpium robertianum, kalkbräken VU Haploporus odorus, doftticka VU Heterodermia speciosa, elfenbenslav VU Hypocenomyce castaneocinerea, mörk kolflarnlav, NT Hypogymnia bitteri, knottrig blåslav NT Hypogymnia vittata, skuggblåslav s Lecidea botryosa, vedskivlav s Leptogium lichenoides, traslav S Lobaria pulmonaria, lunglav NT Lobaria scrobiculata, skrovellav NT Massalongia carnosa, fliklav Megaspora verrucosa, falsk porlav Nephroma parile, bårdlav S Normandina pulchella, mussellav S Pannaria conoplea, grynlav VU, ny för Hrj Pannaria praetermissa, kalkgytterlav Parmelia fraudans, gulaktig färglav Parnassia palustris, slåtterfibbla Peltigera lepidophora, kornig filtlav Peltigera venosa, åderlav Pertusaria coriacea? Phellinus ferrugineofuscus, ullticka NT Phlyctis argena, blemlav Physconia muscigena, mossdagglav Pilophorus cereolus, grynig kolvlav Polychidium muscicola, korallkuddlav Polygonatum odoratum, getrams Psoroma hypnorum, skållav Pulsatilla vernalis, mosippa EN Pyrola chlorantha, grönpyrola S Ramalina dilacerata, späd brosklav S Saussurea alpina, fjällskära Saxifraga cespitosa, tuvbräcka Selaginella selaginoides, dvärglummer Solorina saccata, säcklav Trichaptum abietinum, violmussling NT Woodsia ilvensis, hällebräken Fig. 14. Vid Ulvberget-Husberget finns mosippa. 36

39 Ljusnedals skog Läge: Jämtlands län, Härjedalen k:n och landskap, Tännäs fg, Ljusnedals skog. Koordinater i rikets nät, N , O , osäkerhet ca 5 km. Ca 580 m.ö.h. Lokalbeskrivning Ljusnedal är en gammal bruksort som ligger i en dalgång där Ljusnan rinner ner i Ljusnedalssjön. Gränsen mellan Ljusnedal och Funäsdalen går längs med Ljusnan, all mark öster om Ljusnan tillhör Ljusnedal. Från början bröt man kopparmalm i Ljusnedal, men när det snabbt blev olönsamt fortsatte man med järnmalm. För järnmalmsframställningen behövdes kalksten. Johann Wilhelm Schmidt reste genom Härjedalen 1799 och skriver (översatt av Anders Løøv, 1992) Vid Ljusnedals bruk finns det också en marmor som man använder sig av som flussmedel för att underlätta smältningen i masugnen. I byn Ljusnedal finns ganska mycket åkermark och i omgivningarna växer främst tallskog. Ljusnedals församling är stor och innefattar bland annat fjällen Anåfjället och Stor-Mittåkläppen. Fyndhistorik Fyndet av elfenbenslav gjordes den 11 maj 1912 av Magnus Östman. Kollekten ligger på Naturhistoriska riksmuseet (S) i Stockholm. På kollekten står endast Ljusnedals skog och att den är insamlad på mossig sten. Samma dag (11/5 1912) gjorde han även följande insamlingar: dagglav Physconia distorta på glimmerskiffer, liten snömärkeslav Melanelia septentrionalis på Salix pentandra och S. nigricans, fliklav Massalongia carnosa på skiffersten, korallblylav Parmeliella triptophylla på skiffer, svartnande äggsvamp Bovista nigrescens Ljusnedals åkrar, Abrothallus parmeliarum på letlav Parmelia omphalodes på block, granlav Vulpicida pinastri på jolster Salix pentandra samt gytterlav Pannaria pezizoides på jord. Utifrån de fynd han gjort samma dag så framträder ett visst mönster. 37

40 Han har t ex samlat två kalkkrävande lavarter på skiffer eller glimmerskiffer (dagglav och korallblylav). Mest troligt ligger elfenbenslavslokalen i närheten av byn Ljusnedal eftersom han samma dag samlat en äggsvamp Bovista sp. på Ljusnedals åkrar besöktes Ljusnedal av Maria Karlsson och Carina Carlsson som då konstaterade att namnet Ljusnedals skog inte var känt av lokalbefolkningen och att skogen runt Ljusnedal var kalhuggen. Även undertecknade har besökt Ljusnedal och hittade då bland annat dolomitklippor vid Tevåfallet, men någon närmare undersökning i skogarna runt samhället är inte gjord. Ingen uppgift om bergart finns på konvolutet, men andra insamlingar av Magnus Östman från samma dag är gjorda på skiffer och glimmerskiffer. Vid Ljusnedal och nordost om Ljusnedal domineras berggrunden av fältspatkvartsit med inslag av Ottfjällsdiabas. Sydväst om Ljusnedal är det istället Tännäs ögongnejs som dominerar. Strax norr om Ljusnedals by finns ett område som förutom Tännäs ögongnejs också innehåller dolomit. Det är samma bergart (dolomit) som finns vid Funäsdalssjöns nordvästra sida (se Funäsdalssjön 1 & 2). Enligt Hellbom (1884) förekommer tillsammans med dolomiten även kalkhaltig, förvittrande glimmerskiffer. Lokalen ligger troligen bara ca 5 km från de två lokalerna i Funäsdalen. Det kan röra sig om ett större område med elfenbenslav förekommande på spridda block. Åtgärder Om förekomsten av elfenbenslav har försvunnit från trakten är de mest troliga orsakerna avverkning eller markexploatering. På grund av de vaga lokalangivelserna har inga riktiga försök gjorts för att återfinna laven. Det bör dock vara fullt möjligt att återfinna elfenbenslaven i trakten, antingen på samma block eller på ett eller flera liknande block i trakten. Lämpliga berg/områden att besöka i närheten av Ljusnedal är Sjöberget (norr därom ligger en kalkugn), Hemberget och Vedbodåsen. Även Häckelberget, som har lite mer rejäla branter bör undersökas närmare. Detta berg används för klättring. Här är den kalkkrävande ormbunken fjällhällebräken Woodsia alpina funnen. Funäsdalen 1 & 2 Se karta under Ljusnedals skog. Läge: Jämtlands län, Härjedalens landskap och kommun, Tännäs fg, väster om Funäsdalssjöns nordvästra del. Koordinater i rikets nät, N , O Osäkerhet 2 km. Ca 600 m.ö.h. Lokalbeskrivning Funäsdalens by ligger inklämd mellan Funäsdalssjön och det mäktiga Funäsdalsberget. Byn ligger i västra delarna av Härjedalen, drygt ett par mil från den norska gränsen. Funäsdalssjön avvattnas via den korta ån Funnan ner till Ljusnedalssjön. Funäsdalen har tidigare främst varit jordbruksbygd, men jordbruket får numera samsas med både turismen och en del små industrier. Fyndhistorik Elfenbenslaven är funnen på två ställen vid Funäsdalen, av Hellbom 1878 och Degelius Hellbom skriver i Norrlands lafvar (1884) följande: På mossa sällsynt. Endast några få exemplar funna i Herjedalen vester om Funnäsdalens by på mossa öfver dolomit Ny för Sverige. I boken finns även utförlig beskrivning av alla arter som påträffades på dessa dolomitblock, samt även en ungefärlig beskrivning av var denna typ av block förekommer: I trakten närmast vester och söder om sjön uppträder på spridda ställen dolomit i form af flyttblock eller uppskjutande knölar, här och der omvexlande med kalkhaltig förvittrande glimmerskiffer. Kollekten ligger i UPS. Den 19 juli

41 fann Gunnar Degelius elfenbenslav vid Funäsdalen, vid Funnäsdalssjöns NV-sida. Mittemot Funnäsdalens kapell (kollekt i UPS). Den växte på Exponerade kalkhaltiga större block i barrblandskog. Ytterst sparsamt. Det kan vara på samma ställe där Hellbom tidigare funnit den, men mer troligt är det ca 1 km söder om Hellboms lokal. Hellboms lokalbeskrivning tyder på att det skulle vara någonstans där västra delen av Funäsdalens samhälle finns idag, det är tveksamt om dessa block finns kvar. Lokalbeskrivningen av Degelius fynd är svårtolkad, och vid nordvästsidan är det mest myr/sumpmarker. Längre söderut längs med vägen på södra sidan Funäsdalssjön finns ett större blockhav, dessa block är dock av sur bergart. Små kalkhaltiga block finns väster om Funäsdalssjöns västligaste del. På några av dessa växer fjällig gytterlav Fuscopannaria leucophaea som ofta växer tillsammans med elfenbenslav. Mer eftersökningar i hela detta område bör göras. I Hellbom (1884) finns en lång lista på de lavarter som växte på de kalkhaltiga blocken i trakten av Funäsdalen. I samma område som Degelius samlade elfenbenslav samlade han även nordlig dagglav Physconia detersa, tovlav Thermutis velutina, letlav Parmelia omphalodes och grynlav Pannaria conoplea (VU) på blocken. Hellboms fynd är gjort på mossa över dolomit medan Degelius skriver kalkhaltiga block. Det bör röra sig om antingen samma typ av dolomit, eller den kalkhaltiga förvittrande glimmerskiffern som Hellbom nämner finns blandad med dolomiten i området. Lokalerna ligger bara ca fem km från lokalen vid Ljusnedal. 24 km åt sydost ligger lokalen vid Fröstsjöberget. Åtgärder Genom att lokalerna ligger i eller i närheten av bebyggelse så hotas de av markexploatering. Även skogsbruk kan ha förstört någon av lokalerna. Vid inventeringen 2005 hittades några mindre kalkstensblock på ett hygge nordväst om Funäsdalssjön. Lavfloran på blocken såg ut att ha påverkats kraftigt av hyggesfasen. Även om vissa försök gjorts till att återfinna elfenbenslaven, så är det dock fortfarande fullt möjligt att den finns kvar i området. En noggrannare inventering i området bör genomföras. 39

42 Hoverberget Läge: Jämtlands län och landskap, Bergs kn och fg, Hoverbergets sydvästbrant. Koordinater i rikets nät N , O m.ö.h. Lokalbeskrivning Hoverberget är ett högt uppstickande berg belägen på en halvö i södra delen av Storsjön i Jämtland. Berget reser sig brant 250 meter från Storsjöns vattennivå upp till en höjd av 548 m.ö.h. Omgivningens ganska flacka karaktär berget till ett landmärke, synligt vida omkring, och från toppen är utsikten också fantastisk. Området har sina brantaste och största stup exponerade åt sydväst eller västsydväst. I nordvästra delen finns en lång sprickdal, Rämnan, som tros ha uppkommit genom att en del av berget glidit iväg. Berggrunden på berget är komplex, med flera lager av olika bergarter liggande ovanpå varandra. En lång rad sällsynta arter påträffade på berget. Berget är besökt av lichenologer vid ett flertal tillfällen. På 1800-talet besöktes det både av Hellbom år 1875 och av Ernst B. Almqvist år 1873 som då upptäckte mussellav Normandina pulchella och getlav Flavoparmelia caperata (VU) på berget. Getlaven växer här på sin kanske nordligaste lokal i världen (Jonsson & Nordin 2009). Nils Hakelier upptäckte peltula Peltula euploca (VU) 1964, vilket är det hittills enda fyndet av denna art i norra Sverige. I Rämnan växer både trådbrosklav Ramalina thrausta (EN), pudrad rosettlav Physcia magnussonii (VU), almlav Gyalecta ulmi (NT) och hål-lav Menegazzia terebrata (VU) (UPS, Anders Nordin och Ola Löfgren). Även jättelavskorall Dendriscocaulon umhausense är påträffad i Rämnan på en död rönn (UPS, Ola Löfgren 1980). Jättelav Lobaria amplissima (EN) och jättelavskorall är även påträffade i närheten av Hoverbergsgrottan i sydvästbranten. Grottan är en 81 m lång klyftgrotta. Även kärlväxtfloran innehåller många speciella arter, t ex växer vid den höga brantens (hammarens) fot bland annat gaffelbräken Asplenium septentrionale, murruta Asplenium ruta-muraria, getrams Polygonatum odoratum och stinknäva Geranium robertianum. Dessa växter är vanligare i södra 40

43 delen av landet men kan påträffas på så kallade sydväxtberg, i Norrland. Andersson & Birger (1912) nämner också bland annat (synonymer översatta): rött oxbär Cotoneaster scandinavicus, strutbräken Matteuccia struthiopteris, fjällgentiana Gentiana nivalis och kungsljus Verbascum thapsus. Mossfloran innehåller också många intressanta arter, om vilka Hallingbäck (1996) har skrivit. Han nämner att det på berget finns en blandning av sydliga och nordliga arter, närmare bestämt 14 sydliga och 23 nordliga. Den närmast kända förekomsten av elfenbenslav ligger vid Farsinberget, ca 34 km nordost om Hoverberget. Elfenbenslavens växtplats Elfenbenslaven påträffades för första gången 1981 av Ola Löfgren (kollekt i UPS), och kunde senare återupptäckas av Pontus Wallén Lokalen är på senare tid besökt bland annat 2005 och då fotoövervakningen startades På Hoverberget finns endast en fyndplats med elfenbenslav. Elfenbenslaven växer vid basen av en ganska högt belägen klippvägg längs med en stig som går från Hembygdsgården mot toppen av berget. Arten växer där på en sydsydväst-vänd något sluttande (70 ) klippvägg, både på mossa och direkt på sten. Lokalen är ljusöppen med tallskog nedanför och lodräta exponerade klippstup ovanför, men just framför klippan där elfenbenslaven växer står en tät gran (ca 30 cm i brösthöjdsdiameter, se bild nedan). Följearter till elfenbenslaven är grynlav Pannaria conoplea (VU, med apothecier!) och korallblylav Parmeliella triptophylla. I närheten, men mer ljusöppet finns även lunglav Lobaria pulmonaria (NT), musselav Normandina pulchella och olivbrun gytterlav Fucsopannaria mediterranea (NT). Granen som växer intill klippväggen framför elfenbenslaven är viktigt kännetecken för att sammankoppla Ola Löfgrens fynd med den nu kända växtplatsen. Han beskriver nämligen fyndets ekologi på följande sätt: On a SW-exposed cliff shaded by a big Picea abies, in Picea-dominated mixed forest. Samma beskrivning ger han också till kollekterna av grynlav Pannaria conoplea (med apothecier) och mussellav Normandina pulchella. Även den fyndplats som vi idag känner till växer just bakom en gran, och på samma ställe växer även mussellav och fertil grynlav. Det som inte stämmer är att han skriver att skogen är en grandominerad blandskog och vi idag uppfattar det som en tallskog. Bergarten på elfenbenslavens växtplats är troligen Vemdalskvartsit, men detta bör undersökas närmare. Fig 15: Granen som skyddar elfenbenslaven på Hoverberget. 41

44 På berget känner vi bara till en enda delpopulation. Vid fotoövervakningen år 2008 fanns där 32 bålar (över 0,25 cm 2 ) och den totala yttäckningen var 67 cm 2. Endast 16 av bålarna hade en storlek på över 1 cm 2 och de största bålarna var 15, 8, 5 respektive 4 cm 2 stora. Åtgärder Lokalen är inte skyddad, men den ligger nära gränsen till Hoverbergets naturreservat och planer finns att utöka reservatet så att det även omfattar växtplatsen för elfenbenslaven. Slumpfaktorer är troligen det största hotet. Om den stora granen som växer alldeles intill klippväggen dör och faller är det troligt att elfenbenslaven blir alltför ljusexponerad och kanske riskerar att försvinna från lokalen. Eftersom den kända populationen är så liten är den extra sårbar, och därför extra viktig att följa med ganska täta intervall. Även om området är ganska noggrant inventerat, så finns det så stora områden med intressanta klippväggar på berget att det borde vara möjligt att hitta fler populationer av elfenbenslav. Det finns även gott om svårtillgängliga klippväggar, som kräver klättringsutrustning för att nås. Artlista Asplenium ruta-muraria murruta Asplenium septentrionale gaffelbräken Asplenium trichomanes svartbräken Caloplaca chrysodeta guldorangelav Collema furfuraceum stiftgelélav NT Elymus caninus lundelm s Flavoparmelia caperata getlav Fuscopannaria leucophaea fjällig gytterlav s Fuscopannaria mediterranea olivbrun gytterlav NT Geranium robertianum stinknäva Hepatica nobilis blåsippa s Heterodermia speciosa elfenbenslav EN Homalothecium sericeum guldlockmossa Lasallia pustulata tuschlav Leprocaulon microscopicum buskmjöllav Leptogium lichenoides traslav s Lobaria amplissima jättelavskorall EN Lobaria amplissima jättelav EN Lobaria scrobiculata skrovellav NT Lonicera xylosteum skogstry Nephroma parile bårdlav s Normandina pulchella mussellav s Pannaria conoplea grynlav VU Peltigera collina grynig filtlav s Peltula euploca, peltula, VU Physcia magnussonii pudrad rosettlav VU Polygonatum odoratum getrams Pyrola chlorantha grönpyrola s Rhytidium rugosum ruggmossa Trifolium medium skogsklöver 42

45 Farsinberget Läge: Jämtlands län & landskap, Östersunds kn, Lockne fg, Farsinberget, sydväst om Hornsjön, 6,5 km sydost om Brunflo. Koordinater i rikets nät, N , O Ca 375 m.ö.h. Lokalbeskrivning Farsinberget ligger sydost om Storsjön, ca 2 mil sydost om Östersund i centrala Jämtland. Farsinberget, eller Fårskinnbergen som det ibland har kallats, är ett nästan triangulärt bergsområde med ungefär tre kilometer långa sidor. Bergets östra gräns utgörs av sjöarna Hornsjön och Bölessjön, medan berget i nordväst och väster övergår i ett nästan plant område i riktning mot Brunflo (Storsjön) och Locknesjön. På berget finns flera små brantområden vars branter vätter främst åt västsydväst eller mot öster. Bergets största brant finns öster om Farsindrolstjärnen och på toppen ovanför den sydvästvända branten finns också bergets högsta punkt (429,8 m.ö.h.). Bergrunden utgörs främst av vitaktig revsundsgranit, men det finns också inslag av diabas. Marken nedanför branterna är, liksom större delen av berget, mycket örtrik. Vanliga arter är vårärt Lathyrnus vernus, trolldruva Actaea spicata, nordisk stormhatt Aconitum lycoctonum och piprör Calamagrostis arundinacea. Andra arter som förekommer är skogstry Lonicera xylosteum och underviol Viola mirabilis. På klippväggarna växer en lavflora som är relativt artfattig, men som ändå är tydligt påverkat av högre ph. Troligen är ph-värdet främst beroende av kalkrik jordart och ej så mycket av kalkrik bergart. Typiska arter på klippväggarna är skrovellav Lobaria scrobiculata (NT), lunglav Lobaria pulmonaria (NT), grynig filtlav Peltigera collina, letlav Parmelia omphalodes, färglav Parmelia saxatilis och matt filtlav Peltigera malacea. Mindre vanligt förekommer fliklav Massalongia carnosa och på en klippa påträffades korallkuddlav Polychidium muscicola. På den sydligaste delen förekommer slanklav mycket rikligt både på klippvägg och på aspar. Hela berget är mycket rikt på aspar och sälgar, och på en asp påträffades den sällsynta arten liten aspgelélav Collema curtisporum (VU). 43

46 Elfenbenslaven vid Farsinberget Elfenbenslaven vid Farsinberget upptäcktes 1937 av F. O. Österlind (tre kollekter i UPS och en i S). Han samlade även laven senhösten 1941 (kollekt i Lund, LD och S). En ganska utförlig beskrivning av omständigheterna kring fyndet finns i Österlind (1942). Under senare tid har flera försök gjorts för att återfinna laven. Lokalen besöktes av Karin Larsson & Gabriella Gustavsson m. fl. den 1 augusti 1989 utan att de kunde återfinna arten. Under 2005 och 2009 gjordes också försök att återfinna laven (Fredrik Jonsson & Lars-Olof Grund. Vid inget av dessa tillfällen hade inventerarna tillgång till Österlinds utförliga lokalbeskrivning koncentrerades sökningen kring de många branter som finns vid Farsinbergets topp, nordost om Farsindrolstjärnen. Vid inventeringen 2009 gjordes dels en fördjupad inventering vid Farsinbergets topp, men också nya eftersök på flera små brantområden nordväst om Farsindrolstjärnen, även denna gång dock utan återfinna elfenbenslaven. Först sent på hösten 2010, då vi hade tillgång till Österlinds beskrivning av växtplatsen och dess läge, kunde undertecknade återfinna elfenbenslaven nedanför Farsinbergets södra topp. Tyvärr var populationen kraftigt decimerad genom att området runt klippbranten hade kalavverkats utan att någon kantzon lämnats. Fig. 16. Elfenbenslavens växtplats vid Farsinberget som den såg ut i oktober Skogen runt den lilla branten är avverkad. På stora partier av klippväggarna har stora moss- och lavsjok lossnat och blottat det kala berget. Naturhänsynen är mycket bristfällig, man har till och med avverkat träd som står uppe på klippblock. Biotop Österlind (1942) skriver bland annat följande om växtplatsen: Lokalen utgöres av en i det närmaste lodrät bergvägg av revsundsgranit, vetter år sydsydväst och är omgåven av en relativt gles gran-tallskog med strödda björkar och aspar. Bergväggen är 44

47 10-15 meter lång och 4-5 m hög. Laven växer relativt rikligt på en yta av i stort sett rektangulär form av c:a 1,5 m:s längd och 0,5 m:s höjd med underkanten c:a 1 m över marken. Substratet utgöres dels av sten, dels av mossor och lavar. Han räknar också upp en rad följearter på bergväggen, och dessa består i huvudsak av surbergsarter och förvånansvärt många navellavar Umbilicaria sp. som i normala fall växer på torrare och mer exponerade bergväggar än vad som elfenbenslaven vanligtvis växer på. Men han skriver också att de är Prov från hela bergväggen. Han nämner dock även några arter som tyder på rikare förhållanden, t ex kalkgytterlav Fuscopannaria leucophaea och skrovellav Lobaria scrobiculata. Troligtvis är det samma brant som elfenbenslaven har återfunnits på, men vi är inte helt säkra på det. Om det är samma bergbrant så har en hel del saker förändrats. Troligen har skogen nedanför branten förtätats under de 73 år som gått sedan laven upptäcktes. Ljusgynnade arter som vindlav Haematomma ventosum och navellavar Umbilicaria spp. har därför försvunnit och hittades inte vid branten En annan märklig sak är att han inte nämner lunglav, en art som idag är ganska vanlig i branten. Så här skrev vi om eventuella hot mot laven innan vi hade återfunnit den vid berget: Genom att lokalen ännu inte är återfunnen är det svårare att uttala sig om eventuella hot. Fyndbeskrivningen (Österlind 1942) ger dock en del intressanta data, där står nämligen att bergväggen är omgiven av en relativt gles gran-tallskog med strödda björkar och aspar. Själva substratet utgörs av sten, mossor och lavar. Vid en avverkning av omgivande skog är det troligt att många av de mossor och lavar som växer på bergväggen kan dö. Det är därför högst troligt att en skogsavverkning på växtplatsen kan få mycket negativa konsekvenser för elfenbenslaven. Vid den större, norra branten ovanför Farsindrolstjärnen pågår militär verksamhet med en hel del påverkan på naturen, bland annat har man gjort en ingång till ett bergrum som förstört en bit av bergväggen på södra sidan. Den omedelbara åtgärden är att inventera den bergvägg där elfenbenslaven växte för att se om den finns kvar där. Om så är fallet bör markägaren informeras så att ingen avverkning sker på växtplatsen och dess närmaste omgivning. Fig. 17. Elfenbenslavens har även vid Farsinberget överlevt på en klippvägg som skyddas av en gammal gran. Granens bas är flera meter ovanför klippväggen men dess grenar hänger ändå ned över klippan. 45

48 Sorgligt nog besannades våra farhågor om vad som skulle ske vid en avverkning vid branten. Runt hela branten finns numera ett nyplanterat hygge, och lavvegetationen på många av klipporna i branten är kraftigt påverkad av hygget. Mossor och lavar har fallit av i stora sjok, och blottat själva berget. Naturvårdshänsynen vid branten är minimal, men uppe ovanför klippan med elfenbenslav finns en gammal gran vars grenar hänger ned och skyddar elfenbenslaven. Laven är mycket fåtalig och växer enbart på klippan bakom grangrenarna.totalt kunde 57 bålar räknas in, täckande totalt 4,5 cm 2. De flesta bålar är dock extremt små, i genomsnitt 0,04 cm 2. En fotoövervakning är startad på lokalen. De närmast kända förekomsterna av elfenbenslav ligger vid Hoverberget, ca 34 km sydväst om Farsinberget och Nybodberget som ligger 45 km åt nordost. Hot och Åtgärder Populationen av elfenbenslav vid Farsinberget är den minsta kända i landet. Om granen som nu ger skydd åt elfenbenslaven faller är risken mycket stor att elfenbenslaven dör. Man bör kontrollera branten årligen för att se hur elfenbenslaven utvecklar sig i detta kritiska läge. Eftersom lokalen bara ligger ett par hundra meter från E14 så bör en sådan årlig kontroll inte ta särskilt lång tid. Runt hela Farsinberget har omfattande avverkningar skett de senaste åren. Öster och sydost om Farsinberget är landskapet småkuperat med rikligt med små höjder. En del av dessa branter är inventerade. Denna skada hade kunnat undvikas genom information till markägare och brukare om vikten av generell hänsyn till bergbranter. En sådan hänsyn skulle inte bara gynna elfenbenslaven, utan också en lång rad sällsynta och hotade lavar, mossor, kärlväxter och fåglar som också förekommer i denna miljö. Artlista Aconitum lycoctonum, nordisk stormhatt, S Actaea spicata, trolldruva, S Alectoria sarmentosa, garnlav, NT Biatora vernalis, vårknopplav, S Bryoria nadvornikiana, violettgrå tagellav, NT Calamagrostis arundinacea, piprör Carex digitata, vispstarr Carex elongata, rankstarr, S Chaenotheca gracilenta, smalskaftslav, VU Chaenotheca gracillima, brunpudrad nållav, S Chaenotheca laevigata, nordlig nållav, NT Chaenothecopsis subparoica, klippsvartspik Collema curtisporum, liten aspgelélav, VU Collema flaccidum, slanklav, S Collema furfuraceum, stiftgelélav, NT Daphne mezereum, tibast, S Equisetum scirpoides, trådfräken, S Fuscopannaria leucophaea, fjällig gytterlav, S Fuscopannaria mediterranea, olivbrun gytterlav, NT Goodyera repens, knärot, NT Haploporus odorus, doftticka, VU Hepatica nobilis, blåsippa, S Heterodermia speciosa, elfenbenslav, VU Homalothecium sericeum, guldlockmossa, S Hypogymnia vittata, skuggblåslav, S Lathyrnus vernus, vårärt, S Lecanora impudens, allékantlav, VU Leucodon sciuroides, allémossa Leptogium teretiusculum, dvärgtufs, S Lobaria pulmonaria, lunglav, NT Lobaria scrobiculata, skrovellav, NT Massalongia carnosa, fliklav Nephroma parile, bårdlav, S Nephroma resupinatum, luddlav, S Protopannaria pezizoides, gytterlav, S Peltigera collina, grynig filtlav, S Peltigera praetextata, fjällig filtlav Phellinus chrysoloma, granticka, NT Polychidium muscicola, korallkuddlav Pteridium aquilinum, örnbräken Ramalina dilacerata, späd brosklav, S Ramalina sinensis, småflikig brosklav, NT Schismatomma pericleum, rosa skärelav, NT Viola mirabilis, underviol, S Vicia sylvatica, skogsvicker 46

49 Nybodberget södra Läge: Jämtlands län och landskap, Ragunda k:n, Stugun fg. Branten som ligger mellan byarna Nybodarna och Strånäset, 8 km öster om Stugun. Koordinater i rikets nät, N O m.ö.h. Lokalbeskrivning Nybodberget ligger på norra sidan av Indalsälven, 7 km öster om Stugun och drygt fem mil rakt öster om Östersund. Berget har två brantområden, ett småkuperat sydvänt brantområde som ligger norr om Nybodarna och en sydostvänd brant som ligger mellan Nybodarna och Strånäset. Denna brant saknar namn på kartan, men kallas i Lange (1935) för Strånäsberget. Det är på den branten som elfenbenslaven förekommer. Branten ligger som närmast bara 200 meter från Indalsälven, och däremellan finns åkrar och riksväg 87. Indalsälven breddar sig här och bildar sjön Gesunden. Nybodbergets södra brant utgörs av en 600 m lång SSO-exponerad bergsbrant med omväxlande branta bergsstup och partier med branta sluttningar avbrutna av smärre klippavsatser. Bergarten på lokalen är metagråvacka, en i normala fall ganska sur bergart. Lav- och mossfloran på lokalen antyder rikare inslag, oklart dock om det kommer från berg- eller jordarter. Nedanför branten växer en blandskog som är grandominerad, men har inslag av tall, asp, björk, sälg, gråal och rönn. Ovanför och i själva branten dominerar tallskog. Markvegetationen nedanför branten är mestadels påverkad av kalk. Flera ovanliga kärlväxtarter förekommer, vårärt Lathyrus vernus (i öster), trådfräken Equisetum scirpoides (i mitten nedre delen), gullpudra Chrysosplenium alternifolium (i västligaste delen vid själva klippbranten och i sydöstra delen i ett gråalsstråk), skogsvicker Vicia sylvatica och trolldruva Actaea spicata (båda sparsamt). På block, klippväggar och hällar är det omväxlande surt och mer basiskt. I brantens nedre del finns framförallt mindre klippväggar och dessa är mestadels kraftigt beskuggade. I övre delarna är branterna svagt till måttligt beskuggade. Här förekommer även mer solöppna sluttande hällar. Längst i väster blir branten mer exponerad, och är delvis belägen på tomtmark. 47

50 Ur botaniskt hänseende uppmärksammades Strånäset och Nybodarna redan på 1850-talet genom sin förekomst av stor låsbräken Botrychium virginianum (EN), som samlades in på platsen under en lång följd av år av bland annat Erik Holmberg (kollekter i S). Även höstlåsbräken Botrychium multifidum (NT), låsbräken Botrychium lunaria (NT), kransrams Polygonatum verticillatum och guckusko Cypripedium calceolus samlades vid Strånäset eller Nybodarna, den senare dock vid sjön Gesunden. En utförlig lista över kärlväxter noterade från Strånäsberget i Stugun den 8 augusti 1931 finns nedtecknad i Lange (1935). Ur den listan kan bland annat nämnas knärot Goodyera repens (NT), sandviol Viola rupestris (NT), skogsnarv Moehringia trinervia, getrams Polygonatum odoratum, klockpyrola Pyrola media och rockentrav Arabis glabra. Vid närliggande Nybodberget har luddticka Onnia tomentosa (NT) och doftticka Haploporus odorus, (VU) hittats. Luddtickan har en sydostlig utbredning i landet och har få eller inga fynd i Jämtland. Elfenbenslaven Elfenbenslaven upptäcktes av Sten Ahlner den 21 augusti 1946 (UPS, S). På en av kollekterna står det låg sydexponerad klippbrant. Lokalen är även besökt av Carina Carlsson och Maria Karlsson den 31 juli Inom ramen för åtgärdsprogrammet inventerades branten 2005 och fotoövervakningen startades på lokalen Endast ett fåtal bålar av elfenbenslav kunde återfinnas Två av bålarna växte i den allra nedersta delen av branten i ganska skuggiga lägen. Det ena exemplaret växte på ett för elfenbenslaven ovanligt surt substrat. De övriga exemplaren växte betydligt mer öppet, och på tydligt basiska klippor belägna alldeles vid en tomtmark. Vid fotoövervakningen 2008 kunde 8 bålar över 0,25cm 2 räknas in med en sammanlagd yttäckning på 0,4 dm 2. Elfenbenslaven måste anses som mycket hotad på denna lokal pga den extremt lilla populationen. Närmaste elfenbenslavslokal är Farsinberget som ligger 45 km åt sydväst. Fig. 18. Elfenbenslaven växer här helt öppet alldeles intill en stugtomt. 48

51 Åtgärder De östra delpopulationerna ligger i skog som troligen har förtätats de sista decennierna, medan de västra populationerna växer mycket öppet på tomtmark. Hur elfenbenslaven påverkas av dessa extrema exponeringsförhållanden kan troligtvis fotoövervakningen ge svar på. Eventuellt kan det bli aktuellt med röjning alternativt stödplantering av träd. Det kommer att bli intressant att se om exempelvis tillväxten skiljer sig mellan de två dellokalerna. Eftersom populationerna är så små är det viktigt att markägarna informeras så att inga drastiska åtgärder genomförs på lokalerna utan länsstyrelsens kännedom. Ytterligare inventering på berget kan också vara värdefull, eftersom populationerna är mycket små kan de också lätt förbises, en sådan inventering genomförs lämpligen i samband med fotoövervakning. Fotoövervakningen bör göras med tätare intervall, förslagsvis med tre års mellanrum, för att bättre kunna följa och tolka utvecklingen på dellokalerna och sätta in erforderliga åtgärder i tid Artlista Actaea spicata, trolldruva, S Asplenium trichomanes, svartbräken Bryoria nadvornikiana, violettgrå tagellav, NT Chaenothecopsis hospitans, kortskaftad svartspik Chrysosplenium alternifolium, gullpudra, S Equisetum scirpoides, trådfräken, S Fomitopsis rosea, rosenticka, NT Fuscopannaria mediterranea, olivbrun gytterlav, NT Fuscopannaria leucophaea, fjällig gytterlav, S Fuscopannaria praetermissa, kalkgytterlav Heterodermia speciosa, elfenbenslav, VU Hypogymnia vittata, skuggblåslav, S Lasallia pustulata, tuschlav Lathyrnus vernus, vårärt, S Lepraria membranacea, mjöllav Leucodon sciuroides, allémossa Lobaria pulmonaria, lunglav, NT Lobaria scrobiculata, skrovellav, NT Massalongia carnosa, fliklav Peltigera collina, grynig filtlav, S Polychidium muscicola, korallkuddlav Ramalina dilacerata, späd brosklav, S Woodsia ilvensis, fjällhällebräken Vicia sylvatica, skogsvicker, S 49

52 Välaberget Läge: Jämtlands län och landskap, Åre kn, Undersåkers fg, på Välabergets ostbrant, 3 km sydväst om Undersåker, på jätteblock i nederkanten av blockbranten. Koordinater i rikets nät, N , O m.ö.h. Beskrivning av området Välaberget ligger söder om Indalsälven, ungefär lika långt från Storsjön i öster som Norge i väster. Välaberget är ett litet berg och på håll syns det endast som en kulle i det för övrigt ganska plana och svagt sluttande skogslandskapet mellan fjället Välliste och Indalsälven. Men när man kommer närmare märker man ändå att det är speciellt. Berget har trots sin lilla storlek rejäla branter med stup. Troligen är det berggrunden som gjort att det inte slipats ner under istiderna. Bergarten vid Välaberget utgörs av ovanliga grönstenar - peridotit och serpentinit. En rejäl hammare (bergsstup) vetter mot sydost. Bergsstupet är exponerat mot sol och vind genom att nedanförliggande blockhav är trädlöst, men längre ner mot skogskanten finns m långa och närmare 10 m höga jätteblock vars lodytor är mer skuggigt belägna. Nedanför blocken växer nämligen gammal granskog. Fyndhistorik Lokalen upptäcktes av Greta Sernander 1919 (Sernander 1919). Fyndet vid Välaberget beskrevs som det andra i Sverige, men ytterligare två fynd var då redan gjorda i Härjedalen (av Magnus Östman 1905 och 1912). Hon skriver följande om fyndet: Vid ett besök på Valberget i Undersåker s:n den 12 juni 1919 fann jag ovanstående märkliga och vackra lav nere vid foten av bergets sydostsida. Den uppträdde associationsbildande tillsammans med Pannaria coeruleobadia (Schleich.) på en överluta av ett stenblock i urens nedre del. Troligtvis är det samma block som syns på bilden nedan, där den ännu idag växer tillsammans med grynlav Pannaria conoplea (VU), tidigare kallad P. coeruleobadia. 50

53 Greta gjorde även ett besök vid lokalen 1957 (då med efternamnet Du Rietz) och fann då pudrad rosettlav Physcia magnussonii (VU). Därefter är berget besökt bland annat av Nils Hakelier vid tre tillfällen (kollekter av bland annat elfenbenslav i UPS och S) och Roland Moberg (1970, 1980, UPS). En studie av klippklättringens påverkan på lav- och mossfloran på lokalen gjordes av Milly Lundstedt Hon beskriver totalt fyra växtplatser för laven, alla belägna på block i nedre delen av branten (Lundstedt 2002). Hakelier har även samlat elfenbenslav på hammaren, sydöstra sidan (1965, UPS). Det är såvitt vi känner till den enda uppgiften som tyder på att elfenbenslaven har förekommit i själva branten. En ganska noggrann inventering, som inkluderade fotografering av bålarna skedde även 2002 (Jonsson 2003). Fotoövervakningen startades på lokalen 2008 och i samband med denna upptäcktes även grangytterlav Fuscopannaria ahlneri (EN) och forsgytterlav Fuscopannaria confusa (VU) på lokalen. Fyndplatser och populationens storlek Den nu kända populationen växer på två jätteblock. Det ena ligger i nedre kanten av blockhavet alldeles i kanten mot granskogen. Även i granskogen nedanför blocket finns dock stora block, men elfenbenslaven är inte påträffad på något av dessa. Det andra blocket ligger lite högre upp i sluttningen (se bild till höger), men även detta block är skuggat av granskog. Växtplatsen vid Välaberget ligger ganska isolerad, närmaste svenska växtplatser är Hoverberget och Farsinberget som ligger lite drygt 8 respektive 9 mil därifrån. I Norge finns en växtplats ca 9 mil från Välaberget: Henfallet i Sör-Tröndelag. Där växer laven på granar i forsdimma/stänkzonen i närheten av vattenfallet. Inte särskilt långt från Välaberget (i Sverige) finns flera stora vattenfall som är ganska välinventerade, och det är inte särskilt troligt att elfenbenslav växer vid något av dessa. Fig 19: Ett av de båda mäktiga block som utgör växtplats för Heterodermia vid Välaberget. Hot och åtgärder Det finns framförallt två hot mot förekomsten av elfenbenslav vid Välaberget, nämligen skogsavverkning och bergsklättring. Alldeles nedanför blocken växer som ovan nämnts en gammal granskog. Eftersom elfenbenslav endast förekommer på de block som ligger lite längre ner i sluttningen, precis där granskogen tar vid, är det troligt att granskogen är viktig för elfenbenslaven. Granskogen ger både skydd mot alltför starkt solljus och uttorkning. Ett säkert och permanent skydd för skogen nedanför branten är därför viktigt. Skogen på berget och dess närmaste omgivning är nyckelbiotop. Bergsklättring förekommer vid Välaberget, dels på hammaren men även på ett av de block där elfenbenslaven växer. Där har man rensat bort mossor och lavar (flera borstar ligger nedanför blocket) och det är troligt att elfenbenslav tidigare har växt på den ytan, eftersom det finns bålar alldeles i närheten. Klätterklubbar bör kontaktas 51

54 och informeras om förekomsten av elfenbenslav och få besked om hur klättrarna kan ta hänsyn till laven. Blocken nedanför branten är noggrant inventerade i samband med övervakning 2008, och själva stupet, hammaren är besökt av flera lichenologer under den senaste 10-årsperioden utan att elfenbenslav har hittats där. Men man bör ändå kontrollera hammaren igen samt titta närmare på Milly Lundstedts uppgifter om fyra växtplatser, kanske i samband med nästa fotoövervakning. Det finns inte så många klara kandidatberg i närmaste omgivningarna kring Välaberget att utforska i syfte att hitta fler förekomster, men öster och söder om Kallsjön finns flera berg med kalkhaltig bergart, t ex Skaltjärnsbergen, Staberget och Stavattsberget (alla tre besökta). Knappt 4 km sydost om Välaberget finns Skalberget med en ostbrant som vore intressant att besöka. Arter Alectoria sarmentosa, garnlav, NT (i granskogen, Göran Thor, UPS) Cavernularia hultenii, kavernularia, NT (i granskogen nedanför branten) Clavaria purpurea, luddfingersvamp, NT Fuscopannaria ahlneri, grangytterlav, EN Fuscopannaria confusa, forsgytterlav, VU Heterodermia speciosa, elfenbenslav, VU Hypogymnia vittata, skuggblåslav, S Lichinodium sirosiphoideum, kuddlav Lobaria scrobiculata, skrovellav, NT Lobaria pulmonaria, lunglav, NT Melanelia subargentifera, ljuskantad sköldlav Nephroma resupinatum, luddlav, S Peltigera collina, grynig filtlav, S Physcia magnussonii, pudrad rosettlav, VU Platismatia norvegica, norsk näverlav, VU (i granskogen Göran Thor, UPS) Sclerophora coniophaea, rödbrun blekspik, NT (i granskogen Göran Thor, UPS och i NO-branten FJ) Fig. 20. Grangytterlav Fuscopannaria ahlneri vid Välaberget. Grangytterlaven växer på ett stort stenblock knappt 10 meter från elfenbenslavens växtplats. 52

55 Storåliden Läge:Västerbottens län och landskap, Norsjö kn och fg, Storålidens sydbrant, norr om Skellefteälven, 1,8 km sydost om Petiknäs kyrka, 16,5 km nordväst om Boliden. Koordinater i rikets nät N , O Höjd över havet 205 respektive 235 m.ö.h. Lokalbeskrivning Från Skellefteälvens norra strand reser sig Storålidens branter. Berget ligger vid byn Petiknäs, någonstans mittemellan Boliden i öster, Jörn i norr, Bastuträsk i söder och Norsjö i väster. Berggrunden är uppbygd av Skelleftefältets bergarter, och består främst av sura vulkaniter, men det finns även inslag av starkt basiska bergarter. Branterna är främst exponerade mot syd och väst, och de varierar i storlek från knappt meterhöga klippor till nästan 20 meter höga stup. Uppe på berget växer främst tallskog, medan skogen nedanför branterna är mer varierande, med inslag av gran och lövträd, samt ganska stora områden med ungskog. Området är sedan länge känt för sin speciella kärlväxt- och lavflora (Schiöler 1935, Carl Malmström, 1940 kollekter i S). Bland annat finns flera nordliga arter, t ex fjällarv Cerastium alpinum, fjällvedel Astragalus alpinus och tuvbräcka Saxifraga cespitosa. Andra ovanliga arter är blågröe Poa glauca, fjällhällebräken Woodsia alpina, slåtterfibbla Hypochoeris maculata, femfingerört Potentilla argentea, hårstarr Carex capillaris, fjällnejlika Viscaria alpina, låsbräken Botrychium lunaria (NT), klapperögontröst Euphrasia frigida var. baltica och gul fetknopp Sedum acre, samt norna Calypso bulbosa (NT), vilken växer nedanför branterna. Fjällarven är intressant, man har nämligen gjort en genetisk studie av fjällarv i Norden, och där ingår lokalen vid Storåliden (Nyberg-Berglund 2005). Det visade sig att fjällarv har invandrat från två håll i Norden, en östlig invandringsväg och en västlig/sydlig. Fjällarvarna vid Storåliden ligger i hybridzonen mellan dessa invandringsvägar och skiljer sig därför från fjällarvarna i de svenska fjällen som har västlig/sydlig invandringsväg, men även från de finska förekomsterna som enbart har östliga gener. 53

56 Fig 21. Fjällarv Cerastium alpinum vid Storåliden. Elfenbenslaven vid Storåliden Elfenbenslaven upptäcktes av Fredrik Jonsson och Janolof Hermansson i samband med ett riktat eftersök efter elfenbenslav hösten Därefter är lokalen besökt i samband med starten av fotoövervakningen hösten gjordes även kompletterande inventeringar väster om landsvägen, närmare Skellefteälven. Elfenbenslav är påträffad på två ställen på berget. På de två delpopulationerna finns totalt 100 bålar (över 0,25 cm 2 ) med en sammanlagd yttäckning på 1,6 dm 2. Närmaste elfenbenslavslokaler ligger 5 km respektive 12,5 km ifrån Storåliden. Dellokal 1. Östra fyndplatsen. 205 m.ö.h. Här växer elfenbenslaven på en 2,5 m hög och 13 m lång västsydvästvänd klippvägg. Klippväggen ligger ca 100 m från älven och nedanför klippväggen finns en skotarväg och en ungskog. Träd har avverkats ca 5 m sydväst om växtplatsen. På hygget/ungskogen har fröträd av tall Pinus sylvestris sparats, vilka ger en viss beskuggning. Sly av gråal Alnus incana växer nu upp på körvägen nedanför klippan, och kommer snart att ge mer beskuggning på klippväggen. I omgivningen väster om fyndplatsen finns rikligt med höga dimensionsavverkningsstubbar med brandspår. På marken växer främst lingon Vaccinium vitisidaea. Själva växtplatsen är belägen i ett vertikalt stråk i mittersta delen av klippväggen. Klippan består av en kalkhaltig bergart. I stråket växer mossor och troligtvis förekommer sippervatten där vissa tider på året. Vid första inventeringstillfället (2005) så var dock klippväggen mycket torr. Flera av bålarna var också halvdöda, missfärgade och satt löst på klipporna. Vid starten av fotoövervakningen 2008 upptäcktes att en ganska riklig föryngring börjat ske av elfenbenslaven, med många små nyetablerade bålar (se bild nedan). Totalt 60 bålar mellan 0,01 och 0,25 cm 2 kunde räknas in. Den totala yttäckningen var 70 cm 2. 54

57 Fig Dellokal 1. Till vänster översiktsbild av klippan och till höger rikligt med små nyetablerade elfenbenslavsbålar som växer på mörkt gråbrun bål av fjällig gytterlav. Jämför storleken med knappnålen. Följearter på denna växtplats var bland annat följande: Aspicilia cinerea gråstenslav Ramalina pollinaria spatelbrosklav Parmelia saxatilis agg. färglav Diploschistes cf. muscorum mossgroplav Acarospora glaucocarpa kalkspricklav Phaeophyscia sciastra mörk kranslav Fuscopannaria leucophaea fjällig gytterlav tämligen vanlig tämligen vanlig nedanför förekomsten Dellokal 2. Västra fyndplatsen, 235 m.ö.h. Här växer elfenbenslaven på en sydvänd klippvägg skuggad av en klippa och tallskog med björkinslag. Totalt kunde vi 2008 räkna in 80 bålar och den totala yttäckningen var en knapp kvadratdecimeter. Åtgärder Området saknar skydd men är av riksintresse för naturvård (Länsstyrelsen i Västerbotten). Ett långsiktigt skydd vore värdefullt för att bevara de många sällsynta växter och lavar som finns vid berget. Det finns rikligt med små branter på berget och trots att berget besökts vid tre tillfällen gör vi bedömningen att det fortfarande kan finnas oupptäckta populationer på berget. Fler eftersök efter eventuella nya populationer bör göras. Växtplatsen intill ungskogen är extra intressant och viktig att följa under de närmaste åren. Vid inventeringen 2005 såg vi att många av bålarna på denna växtplats verkade ha påverkats negativt av hygget, men vid fotoövervakningen 2008 kunde vi konstatera att många små bålar 55

58 hade etablerat sig. Nu växer ungskogen ganska fort nedanför växtplatsen och kommer snart att ge betydligt mer skugga. Hur kommer elfenbenslaven att påverkas av successionen från solexponerat hygge, via den låga ungskogen till skuggande tät skog? Artlista Carex capillaris hårstarr Cerastium alpinum fjällarv Collema flaccidum slanklav S Collema polycarpon rikfruktig gelélav Convallaria majalis liljekonvalj Daphne mezereum tibast S Diplotomma alboatrum vitskivlav S Fuscopannaria leucophaea fjällig gytterlav S Haematomma ochroleucum blodplättslav Heterodermia speciosa elfenbenslav EN Hypochoeris maculata slåtterfibbla Leptogium gelatinosum Lobaria pulmonaria lunglav NT Lobaria scrobiculata skrovellav NT Melanelia infumata nordlig sköldlav Nephroma parile bårdlav S Pannaria praetermissa kalkgytterlav Paris quadrifolia ormbär s Parmelia fraudans gulaktig färglav Peltigera didactyla styverlav Peltigera lepidophora kornig filtlav Physconia detersa nordlig dagglav Polychidium muscicola korallkuddlav Protopannaria pezizoides gytterlav S Pyrola chlorantha grönpyrola S Rhytidium rugosum ruggmossa Saxifraga cespitosa tuvbräcka Sedum acre gul fetknopp Tortella tortuosa kruskalkmossa S Woodsia alpina fjällhällebräken Woodsia ilvensis hällebräken Xanthoria sorediata grynig praktlav 56

59 Sör-Råberget Läge: Västerbottens län & landskap, Norsjö k:n & fg, Sör-Råbergets ostbrant, väster om Petikån, 3,5 km nordväst om Petiknäs k:a. Koordinater i rikets nät N , O m.ö.h. Lokalbeskrivning Sör-Råberget är ett litet berg med ganska rund form, endast drygt 500 meter långt. De västra och södra delarna sluttar ganska flackt, medan det mot norr och öster finns brantare partier. Störst är sydostbranten, som sluttar brant ner mot det myr- eller våtmarkområde som omger Petikån. Petikån rinner söderut strax öster om berget. Elfenbenslaven vid Sör-Råberget Lokalen upptäcktes den 28 september 2009 av Fredrik Jonsson i samband med eftersök efter laven i trakten kring de tidigare kända lokalerna vid Borstaberget och Storåliden som båda ligger inom 8 km från Sör-Råberget. Elfenbenslaven växer på en sydostvänd klippvägg i sydostbranten. Endast 6 bålar med en total yttäckning på 22 cm 2 påträffades. Det gör lokalen till den en av de minsta av de kända lokalerna för elfenbenslav i Sverige. I denna del av branten är bergarten granitisk, men det finns ganska gott om sipperstråk och sprickor. Troligtvis rör det sig om kalcitgångar i graniten. I och intill sprickorna växer nämligen kalkgynnade lav- och mossarter som fjällig gytterlav Fuscopannaria leucophaea och kruskalkmossa Tortella tortuosa. Andra följearter intill elfenbenslaven är mörk kranslav Phaeophyscia sciastra, fjällig dagglav Physconia perisidiosa och sipperlav Dermatocarpon sp. Nedanför branten finns en ca 130 år gammal blandskog av lingontyp med gran, tall, björk och asp. I skogen finns spår efter brand på en dimensionssavverkningsstubbe av tall. Ej långt öster om branten finns en myr och en å, Petikån. Myren och ån tillför troligtvis en del fukt till branten, särskilt i samband med nattdimmor. 57

60 Fig. 24. Växtplatsen för elfenbenslav vid Sör-Råberget. Fig. 25. Två viktiga följearter till elfenbenslav syns på denna bild från Sör-Råberget. Den stora mosskudden till vänster är kruskalkmossa Tortella tortuosa och till höger om mosskudden syns en brungrå bål med blågrå förbål tillhörande fjällig gytterlav Fuscopannaria leucophaea. Båda arterna vill ha kalkhaltigt sippervatten. 58

61 Längst ner på klipporna, alldeles vid marken, finns ett ovanligt stort område med forsgytterlav Fuscopannaria confusa (VU). Den totala förekomsten uppskattades till hela 0,5 m 2. Forsgytterlav är en fuktkrävande art och utgör ytterligare en indikation på att lokalklimatet är fuktigt i branten. Längre norrut på Sör-Råberget finns en nordvänd brant, som dock är surare. Här växer exempelvis norrlandslav Nephroma arcticum och skuggblåslav Hypogymnia vittata. Åtgärder Området saknar formellt skydd, men elfenbenslaven växer ändå ganska skyddat en bit upp i branten. Populationen är dock mycket liten, och skogen mellan branten och myren bör skyddas för att inte riskera att en avverkning förändrar lokalklimatet, vilket skulle kunna påverka laven negativt. Markägaren bör informeras om förekomsten av elfenbenslav. En noggrannare inventering av populationen bör också genomföras och i samband med detta kan också fotoövervakning startas på lokalen. Artlista Biatora vernalis, vårknopplav, s Dermatocarpon sp., sipperlav Fuscopannaria confusa, forsgytterlav, VU Fuscopannaria leucophaea, fjällig gytterlav, s Fuscopannaria mediterranea, olivbrun gytterlav, NT Fuscopannaria praetermissa, kalkgytterlav Heterodermia speciosa, elfenbenslav, VU Inonotus rheades, rävticka, s Lobaria pulmonaria, lunglav, NT Nephroma parile, bårdlav, s Peltigera extenuata Phaeophyscia sciastra, mörk kranslav Physconia perisidiosa, fjällig dagglav Tortella tortuosa, kruskalkmossa, s 59

62 Borstaberget Läge:Västerbottens län & landskap, Skellefteå k:n, Jörn fg, Borstabergets sydbrant, östligaste delen, 8,5 km sydväst om Jörns k:a. Koordinater i rikets nät N , O m.ö.h. Lokalbeskrivning Borstaberget har en över 1 km lång sydvästvänd brant som ligger precis norr om kommungränsen mellan Norsjö och Skellefteå kommun. Bergets branter är av varierande typ, längst i öster finns något mer skuggade stup och branter (skuggade av granskog), medan branterna i väster främst omges av öppnare tallskog. Branterna har ett visst basiskt inslag, bergarten är grönsten (porfyrit, metabasalt). Berget har höga naturvärden, och har inventerats av Henrik Sporrong, Skellefteå kommun (Sporrong 1997) och Andreas Garpebring, länsstyrelsen (2007, Artportalen). Vid dessa inventeringar har bland annat laxticka Hapalopilus auranticus (VU) och trådbrosklav Ramalina thrausta (EN) påträffats. Fyndhistorik Sten Ahlner fann elfenbenslaven vid Borstaberget den 24 juni 1945 (kollekt i Naturhistoriska riksmuseet, S). Han uppgav växtplatsen som på klippor i sydbranten. Samma dag samlade han även Nephroma helveticum, en lavart som inte tidigare är funnen i Sverige, men som förekommer i Finland och Ryssland. På kollekten med Nephroma helveticum finns även en liten bit elfenbenslav med, så uppenbarligen växte de på samma ställe. 60 år senare, 2005, gjorde Fredrik Jonsson och Janolof Hermansson ett försök att återfinna elfenbenslaven utan att lyckas. Man konstaterade dock att den mest lämpliga miljön fanns i brantens östra, något fuktigare del. Ett nytt försök att hitta elfenbenslaven gjordes 2009 av Fredrik Jonsson och Christina Nysten, och då koncentrerades sökningen till den östra delen. Elfenbenslaven kunde då återfinnas med två delpopulationer i denna del. 60

63 Lokalen ligger nära två nyupptäckta elfenbenslavsväxtplatser, nämligen Sör-Råberget (7,5 km åt sydost) och Storåliden (12,5 km åt sydost). Växtplatserna Elfenbenslaven förekommer på två skilda växtplatser på Borstaberget, miljön på växtplatserna beskrivs nedan. Totalt påträffades 54 bålar (över 0,25 cm 2 ) med en total yttäckning på 2,5 dm 2. Dellokal 1. Östra fyndplatsen. 258 m.ö.h. Precis där elfenbenslaven växer är berget djupt urvittrat, troligtvis av kalcitgångar. Följearter till elfenbenslaven är fjällig gytterlav Fuscopannaria leucophaea, fliklav Massalongia carnosa och kalkgytterlav Fuscopannaria praetermissa. Nedanför växtplatsen växer en ca 150-årig tallskog med spridda björkar och granar. Fotoövervakning startades på växtplatsen 2009, men eftersom många bålar växte otillgängligt ganska högt upp på klippväggen övervakades inte alla bålar. En översiktlig räkning av dessa bålar kunde dock göras och totalt uppskattas populationen till 50 bålar med en total yttäckning på lite drygt 2 dm 2. I den västra delen påträffades även mussellav Normandina pulchella. Mussellav är tidigare inte påträffad i landskapet Västerbotten. Dellokal 2. Västra fyndplatsen. 259 m.ö.h. Här växer elfenbenslav på en sydvänd, 70 grader lutande sippervattensyta som trots torr väderlek vid inventeringstillfället är rejält fuktig. Tillsammans med elfenbenslav växer mussellav Normandina pulchella. Mussellaven växer även högre upp i den fuktiga klippsprickan. Branten där elfenbenslaven växer skuggas något från söder av granar, björkar och tallar. Växtplatsen är liten, men rymmer ändå både en stor (41 cm 2 ) och flera små nyetablerade elfenbenslavsbålar. En fotoövervakningsyta etablerades. Mussellav är aldrig tidigare påträffad i Västerbottens län. Den är ofta en följeart till elfenbenslav, och växer tillsammans med denna (i alla fall i samma område) vid Alpasberget (Norrbotten), Hoverberget (Jämtland) och Ulvberget (Härjedalen). Fig. 26. Växtplats Borstaberget nr 2. Notera de mörka partierna som är blöta på grund av sippervatten. Det är i en sådan yta som elfenbenslaven växer. 61

64 Fig. 27. Mussellav Normandina pulchella i fuktigt tillstånd vid Borstaberget. Bilden är starkt uppforstorad. Laven växer i en sippervattensyta alldeles intill elfenbenslaven. De enskilda små loberna är i verkligheten bara ca 1-2 mm stora. Åtgärder Miljön vid elfenbenslavens växtplats är troligtvis ganska stabil så länge skogen vid branten förblir orörd, men området saknar skydd. Omgivningarna är utpekade som viktiga för malmbrytning, men Borstaberget är troligen undantaget (Skellefteå kommun 2008). Lokalen har högsta naturvärde (klass 1) i Skellefteå kommuns inventering av skogar med höga naturvärden (Sporrong 1997). Skogen i och nedanför branten bör få ett permanent skydd. Artlista Fuscopannaria leucophaea, fjällig gytterlav, s Fuscopannaria mediterranea, olivbrun gytterlav, NT Fuscopannaria praetermissa, kalkgytterlav Heterodermia speciosa, elfenbenslav, EN Lobaria pulmonaria, lunglav, NT Massalongia carnosa, fliklav Nephroma helveticum (kollekt insamlad av Sten Ahlner, S) Normandina pulchella, mussellav, NT Physconia detersa, nordlig dagglav (kollekter av Sten Ahlner på Naturhistoriska riksmuseet) Ramalina thrausta, trådbrosklav, EN, (på klippor, fynd av Henrik Sporrong) Solorina crocea, saffranslav 62

65 Alpasberget Läge: Norrbottens län och landskap, Boden kn, Edefors fg, Alpasbergets sydvästbrant, mellan Kroktjärn och Spikberg, 17,2 km nordväst om Edefors kyrka, Harads. Koordinater i rikets nät N , O m.ö.h. Beskrivning av området Alpasberget ligger i skogslandskapet mellan Luleälven i öster och riksväg 45 i väster, ungefär mittemellan Jokkmokk och Luleå. Berget ligger i landskapet Norrbotten, inte långt från gränsen mot Lule Lappmark. Berget har en kraftig brant eller stup som vetter åt sydväst. På bara 200 meters horisontell sträcka stiger berget från 230 till 380 m.ö.h, en stigning på 150 höjdmeter. På berget dominerar tallskog, men i brantfoten finns områden med asp, gran och björk. Sten Selander besökte branten 1947 (kollekter i S), han kallade då berget Sokkosberget. Såckosberget står det på dagens kartor, och det är Alpasbergets nordligaste del som heter så. Han samlade då bland annat rockentrav Arabis glabra, blågröe Poa glauca, lundelm Elymus caninus, fjällnejlika Viscaria alpina, smultron Fragaria vesca, bergdunört Epilobium collinum, klockpyrola Pyrola media, röd trolldruva Actaea erythrocarpa (NT) och trolldruva Actaea spicata. Andra ovanliga kärlväxtarter som förekommer vid berget är skuggviol Viola selkirkii (NT), skogsvinbär Ribes spicatum, träjon Dryopteris filix-mas, grönpyrola Pyrola chlorantha samt stickelfrö Lappula deflexa (VU). Flera av kärlväxtarterna befinner sig här nära gränsen för sina utbredningsområden. Fyndet av stickelfrö är t ex beläget långt öster om närmaste fyndplatser som ligger i kanten av fjällkedjan. Den rika lavfloran vid berget uppmärksammades först 1999, då undertecknad upptäckte elfenbenslavens rika förekomst vid berget. Året efter besökte expertkommittén för lavar berget och upptäckte fler sällsyntheter, däribland mussellav Normandina pulchella och jättelav Lobaria amplissima (EN). 63

66 Fig Två sällsynta växer som finns vid bergfoten på Alpasberget. Till vänster skuggviol Viola selkirkii och till höger stickelfrö Lappula deflexa. Övre bilden visar Alpasbergets sydvästbrant. Skogen nedanför branten är nyligen avverkad, och kantzonen till branten är liten. I samband med inventeringen 2008 togs ett bergartsprov från lokalen, och det visade sig innehålla granit. Även berggrundskartan (1: , 1958) visar att det uteslutande finns Edeforsgranit runt berget. Lite längre ifrån finns även områden med gabbro. Både i brantfoten och på klipporna finns lavar och mossor som indikerar rikare förhållanden. En mer detaljerad undersökning på lokalen kan visa om det finns inslag av basiska bergarter som kan ge upphov till den rika floran. Det kan annars kanske röra sig om rikare grundvatten som sipprar fram. Elfenbenslaven vid Alpasberget Alpasberget har en mycket stor population av elfenbenslav, och vid fotoövervakningen 2008 kunde 344 bålar täckandes en total yta av 11,7 dm 2 mätas in. Sett till antalet bålar är det den näst största lokalen i Sverige. Förutom på klippväggar förekommer elfenbenslaven också på några 64

67 aspar nedanför klipporna. Lokalen är också unik genom att det finns så rikligt med fertila bålar (med apothecier). I Sverige i övrigt har bara en enda apothecie påträffats, vid Husberget. Omkring år 2004 gjordes en omfattande avverkning av skogen nedanför branten. Hur detta har påverkat elfenbenslaven är oklart. Efter avverkningen har ett flertal grova aspar fallit (se bild intill), troligen som en följd av ökad vindexponering. Flera av asparna alldeles intill elfenbenslavens rikligaste växtplats har fallit. Elfenbenslav växer även på några av dessa aspar som nu är döda. Avverkningen bör också ha givit upphov till ökat ljusexponering, med torrare förhållanden som trolig följd. År 2010 bildades Alpasbergets naturreservat. Reservatet omfattar Alpasberget och dess branter samt berget Jan-Jönsahuvudet, som ligger öster om Alpasberget, och har en total yta på 77 ha (Länsstyrelsen i Norrbotten). Alpasberget ligger ganska isolerat, med tämligen långa avstånd till andra elfenbenslavslokaler. Muddusälven, som är den närmaste kända lokalen, ligger ca 7,5 mil åt nordväst. I söder finns lokalerna vid Jörn i Västerbotten (Borstaberget, Sör-Råberget och Storåliden), som ligger ungefär 12,5 mil från Alpasberget. Fig. 31. Alldeles intill den rikaste förekomsten av elfenbenslav på Alpasberget har flera aspar fallit efter uppkomsten av hygget. 65

68 Fig. 32. Det är på klippväggen i föregående bild som elfenbenslaven är fertil, med stora bruna apothecier. Åtgärder På grund av de nyligen ändrade förhållandena som en avverkning nedanför branten har medfört, kan det vara aktuellt med kortare intervall mellan övervakningarna på Alpasberget för att upptäcka eventuella negativa förändringar av elfenbenslavens numerär. I framtiden kan det bli aktuellt med en viss skötsel av uppkommande skog på hygget för att gynna lövträd som asp, rönn och sälg, eftersom de kan vara potentiella substrat för elfenbenslaven. Artlista Lobaria amplissima, jättelav, EN Heterodermia speciosa, elfenbenslav, VU Fuscopannaria confusa, forsgytterlav, VU Lappula deflexa, stickelfrö, VU Lecanora impudens, allékantlav, VU Pannaria conoplea, grynlav, VU Actaea erythrocarpa, röd trolldruva, NT Collema furfuraceum, stiftgelélav, NT Fuscopannaria mediterranea, olivbrun gytterlav, NT Lobaria pulmonaria, lunglav, NT Lobaria scrobiculata, skrovellav, NT Viola selkirkii, skuggviol, NT Actaea spicata, trolldruva, S Collema flaccidum, slanklav, S Elymus caninus, lundelm, S Fuscopannaria leucophaea, fjällig gytterlav, S Normandina pulchella, mussellav, S Peltigera collina, grynig filtlav, S Pyrola chlorantha, grönpyrola, S Arabis glabra, rockentrav Belonia russula, klippbelonia Dryopteris filix-mas, träjon Epilobium montanum, bergdunört Fuscidea gothoburgensis, fläckklipplav Parmelia fraudans, gulaktig färglav Peltigera didactyla coll., styverlav Physconia detersa, nordlig dagglav Rhytidium rugosum, ruggmossa Sarcogyne clavus, stor skifferlav 66

69 Muddusälven Läge: Norrbottens län, Lule Lappmark, Jokkmokks k:n & fg, Muddusälvens kanjon, km nordost om Jokkmokk. Koordinater i rikets nät, N , O m.ö.h. Lokalbeskrivning Muddusälven utgör en central livsåder i Muddus nationalpark, och avvattnar de flesta stora myrar i området. Från Muddusfallet och nästan ända ner till utloppet i Lule älv, en sträcka av fem kilometer, är Muddusälven djupt nedskuren i en ravin eller kursudal. Från älven upp till ravinkanten är det nästan 70 m. Längs med denna sträcka finns många intressanta branter, varav vissa är mycket svårtillgängliga, t ex där klipporna stupar rakt ner i vattnet. Området är sedan länge väl utforskat, främst vad gäller kärlväxtfloran, men även moss- och svampfloran är ganska väl undersökta. För mer information om detta se Hugo Sjörs artikel om kärlväxtfloran i Muddus nationalpark (Sjörs 1997). Mest kända är förekomsterna av mångfingerört Potentilla multifida (VU) och polarblära Silene involucrata ssp. tenella (NT), som här har sydliga utpostlokaler. Lavarna är något mer bristfälligt kända, nämnas kan att Bo H. Svenonius 1944 samlade både grynlav Pannaria conoplea (VU) och stor kolvlav Pilophorus robustus (DD) i närheten av Muddusfallet. Leif Tibell besökte området under en veckas tid 1977, mest på jakt efter knappnålslavar Caliciales, men han samlade även mycket annat, och det var han som då upptäckte elfenbenslaven. Även bland lavarna finns några nordliga arter som här växer ovanligt sydligt, exempelvis mörk blåslav Hypogymnia austerodes (VU) och grön njurlav Nephroma expallidum som i övriga landet är mycket sällsynta på så låg höjd som vid Muddus (under 300 m.ö.h.). Annars är nog lavflorans mest karakteristiska drag de sällsynta sydliga arter som här har sin nordligaste utpost, åtminstone vad gäller de hittills kända förekomsterna i Sverige. De lavar som har sin svenska nordgräns vid Muddusälvens kanjon är elfenbenslav, grangytterlav Fuscopannaria ahlneri (EN) och hållav Menegazzia terebrata (VU). En annan sydlig art med få förekomster så här långt norrut är jättelav 67

70 Lobaria amplissima (EN). Alla dessa fyra rariteter växer inom ett begränsat område (ca 100 m långt). Andra arter som växer i detta område är grynlav, trådbrosklav Ramalina thrausta (EN), mörk blåslav, knottrig blåslav Hypogymnia bitteri (NT), lunglav, skrovellav, olivbrun gytterlav Fuscopannaria mediterranea (NT), rödbrun blekspik Sclerophora coniophaea (NT), nordlig nållav Chaenotheca laevigata (NT), röd trolldruva Actaea erythrocarpa (NT), dvärghällebräken Woodsia glabella, knoppbräcka Saxifraga cernua, skuggviol Viola selkirkii (NT) och grön njurlav Nephroma expallidum. Elfenbenslaven vid Muddusälven Elfenbenslaven hittades i området av Leif Tibell 1977 (UPS), och är sedan dess eftersökt vid några tillfällen, bland annat av undertecknade 2001 utan att laven då kunde återfinnas. Först 2008 kunde vi återfinna en liten population av laven, troligen på samma plats som Leif Tibell tidigare funnit arten på. Elfenbenslaven växer på nordvästvända klippor av granit alldeles intill älven, djupt nere i kursudalen (se Fig 6). Endast fem bålar hittades. Lokalen är Sveriges nordligaste och ligger ganska isolerad, 7,5 mil från Alpasberget. Nordligare lokaler finns i Norge, men de ligger ganska långt från Muddus, och på lägre höjd över havet (144 respektive 260 m.ö.h.). Åtgärder Växtplatsen ligger i Muddus nationalpark och är belägen på en plats som är svår att nå. Det är tveksamt om andra besökare än botaniker någonsin befinner sig på växtplatsen. Lokalen måste därför anses som mycket väl skyddad. I närområdet finns bland annat fler outforskade delar i själva Muddusälvens kursudal, men också närliggande Måskoskårså (som dock är torrare och saknar vattendrag i dalbotten). Det är högst troligt att det finns fler dellokaler i närområdet, men området är bitvis mycket svårinventerat. Fig. 33. Hållav Menegazzia terebrata i Muddusälvens kanjondal. Hållav smälter väl in bland färglavarna på granitklippan där den växer och blir därför mycket svår att upptäcka, trots att man känner lokalen. Den upptäcktes vid ett tidigare försök att återfinna elfenbenslaven år Närmaste kända svenska lokaler ligger i Jämtland och Medelpad. 68

71 Fig 34. Dvärghällebräken Woodsia glabella på klippor vid Muddusälven. Kärlväxter Actaea erythrocarpa, röd trolldruva, VU Carex norvegica ssp. inferalpina, taigastarr Cystopteris fragilis, stenbräken Equisetum scirpoides, trådfräken, S Erigeron acer, gråbinka (brunbinka?) Listera cordata, spindelblomster, S Saxifraga cernua, knoppbräcka Saxifraga nivalis, fjällbräcka Viola epipsila, mossviol Viola selkirkii, skuggviol, NT Woodsia alpina, fjällhällebräken Woodsia glabella, dvärghällebräken Lavar Caloplaca chrysodeta, guldorangelav Chaenotheca laevigata, nordlig nållav, NT Cladonia parasitica, dvärgbägarlav, NT Collema flaccidum, slanklav, s Dimerella pineti, liten vaxlav Fuscopannaria ahlneri, grangytterlav, EN Fuscopannaria confusa, forsgytterlav, VU Fuscopannaria mediterranea, olivbrun gytterlav, NT Fuscopannaria praetermissa, kalkgytterlav Heterodermia speciosa, elfenbenslav, VU Hypogymnia austerodes, mörk blåslav, DD Hypogymnia bitteri, knottrig blåslav, NT Lichinodium sirisiphoideum, kuddlav Lobaria amplissima, jättelav, EN Lobaria pulmonaria, lunglav, NT Lobaria scrobiculata, skrovellav, NT Lopadium disciforme, barkkornlav, S Massalongia carnosa, fliklav Menegazzia terebrata, hållav, VU Nephroma expallidum, grön njurlav Nephroma parile, bårdlav, S Pannaria conoplea, grynlav, VU Parmelia fraudans, gulaktig färglav Parmeliella triptophylla, korallblylav, S Peltigera venosa, åderlav Phylliscum demangeonii, navelskorplav Pilophorus cereolus, grynig kolvlav Polychidium muscicola, korallkuddlav Psoroma hypnorum, skållav Ramalina dilacerata, späd brosklav, S Ramalina thrausta, trådbrosklav, EN Sclerophora coniophaea, rödbrun blekspik, NT Xanthoria sorediata, grynig praktlav Mossor Tortella tortuosa, kruskalkmossa, S Rhytidium rugosum, ruggmossa Svampar Clavaria purpurea, luddfingersvamp, NT Fomitopsis rosea, rosenticka, NT Inonotus leporinus, harticka, NT 69

72 Fig. 35. Jättelav Lobaria amplissima har två former, beroende på vilken algkomponent den har. Grönalgsformen är den som har gett upphov till lavens namn och kan i södra Sverige bilda flera decimeter stora bålar, medan blågrönalgsformen bildar ganska små bruna kuddar uppbyggda av fina koralloida grenar. I norra Sverige blir grönalgsformen sällan så storslagen, och i torrt tillstånd, som på bilden, ser den mest ut som cm-stora grå lavbålar. Notera att de båda formerna på denna växtplats växer tätt tillsammans. 70