Den grekiska världen. ck m f ö r l ag

Transkript

1 d e n g r e k i s ka vä r l d e n

2 H i l d i n g T h y l a n d e r ( )

3 h i l d i n g t h y l a n d e r Den grekiska världen ck m f ö r l ag

4 F ö r fat ta r e n s u tg i v n i n g i urva l : Le prétendu Auditorium Mæcenatis (1938) Les inscriptions du port d Ostie (1952) Etude sur l épigraphie latine (gradualavhandling) (1952) La dénomination chez Cicéron dans les lettres à Atticus (1954) Litteræ Latinæ (1960) Inscriptions latines de San Michele d Axel Munthe (1962) L Étude des langues classiques en Suède (1962) Vilken samhällsklass tillhörde Isis-anhängarna i Pompeji? (1973) Det romerska riket (1973) Senatum militia vetuit et adire exercitum (1973) Om slaveriet i antiken (1978) Inskrifterna i Pompeji (1979) Den grekiska världen (1986) Det romerska riket (2008) Omslagsbild: Kap Sunion Foto JUANVQ. Återges med vederbörligt tillstånd. Grafisk form: Markus Nikula, Instant Book Kartor: Franciska Sieurin-Lönnqvist, Arkeobild 2010 CKM Förlag AB 2010 Thylanders arvvingar och CKM Förlag AB Tryck: Instant Book, Stockholm 2010 CKM Förlag, Box 49109, Stockholm info@ckm.se I S BN

5 Till Ingegerd

6

7 Humanism i Sverige Svenska Humanistiska Förbundet är en bildningsrörelse som söker sina rötter till det slutande 1800-talet, närmare bestämt Det tog strid för det klassiska kulturarvet och de klassiska språken i det svenska läroverket. Sedan dess har humanismen i dess dubbla betydelse av lärdom och människovärde varit ledstjärna för förbundet. Framstående humanister har genom åren lett arbetet: Harald Hjärne, H. S. Nyberg, Elof Ehnmark, Holger Frykenstedt. Under flera årtionden var Hilding Thylander Humanistiska Förbundets mycket aktive sekreterare. Humanistiska Förbundet är öppet för alla som intresserar sig för humanistisk bildning. Över medlemmar är knutna till ett 35-tal lokala, självständigt verkande förbund. De är kulturella knutpunkter på sina orter, med föreläsningar och exkursioner på sitt program. Riksförbundet håller årsmöte och årshögtid i februari-mars med högtidsanförande, musik och prisutdelning. Förbundets årsböcker är viktiga tillskott till den kvalificerade fackboksutgivningen. Elena Balzamo, Louise Ekelund, Max Engman, Dick Harrison, Olle Josephson, Birgitta Kurtén-Lindberg, Martin Kylhammar, Stig Strömholm har på senare år var och en bidragit till serien av årsskrifter. Där finns också en antologi om Vilhelm Ekelunds språk och en med dittills svårtillgängliga texter av Bertil Malmberg. Tidens tecken (2007) är titeln på en nusvensk modeordbok, utgiven i två upplagor. Kontakt med förbundet kan nås via dess hemsida: där det finns adresser till lokalförbund som mottar medlemmar, eller direkt med någon av nedanstående centrala funktionärer: Anders Björnsson (ordförande) anders.bjornsson@bredband.net Christer Flodin (sekreterare): christer.flodin@hum.gu.se Johan Hjertén (styrelseledamot, bibliotekarie): johan.hjerten@fc.skara.se

8 INNEHÅLL HUMANISM I SVERIGE 7 INNEHÅLL 8 FÖRORD 11 FÖRKLARINGAR 13 INLEDNING 15 I II KARTOR 19 III IV V GREKLANDS FÖRHISTORISKA TID 37 Före grekerna 39 Stenåldern på fastlandet 40 Kreta 42 Bronsåldern på grekiska fastlandet 66 Kykladernas sten- och bronsålder 95 Övergångstiden GREKLANDS VIKTIGASTE LANDSKAP 109 TIDEN FÖR DEN STORA KOLONISATIONEN Det grekiska statsskicket 123 Den grekiska kolonisationen 134 Förändringar i Grekland 144 Tyranner 147 GREKLANDS MEST BETYDANDE STÄDER 151 Korint 153 Sparta 156 Aten 168

9 VI GREKLANDS CIVILISATION FÖRE 400-TALET 183 Privatliv 185 Spel 187 Poesi 192 Filosofi 196 Religion 201 Fester 204 Mytologi 208 Konst 223 VII VIII IX X XI XII PERSERKRIGET 237 GREKERNA I VÄSTER 251 GREKLAND FRÅN PLATAIAI TILL PELOPONNESISKA KRIGET 261 PELOPONNESISKA KRIGET 277 KULTUREN UNDER 400-TALET 297 GREKLAND EFTER PELOPONNESISKA KRIGET 329 Spartas storhetstid 331 Det spartanska väldets fall 335 Thebe blir stormakt 338 Västgrekerna efter peloponnesiska kriget 341 Aten 346 Thebe 349 Makedonien 351 innehåll

10 XIII ALEXANDER DEN STORE XIV XV XVI XVII XVII KULTUREN UNDER 300-TALET 385 DEN HELLENISTISKA TIDEN Diadocherna Egypten 415 Den hellenistiska världen i öster 433 KULTUREN UNDER DEN HELLENISTISKA TIDEN 467 GREKERNA UNDER DE ROMERSKA KEJSARNA 475 APPENDIX 481 Litteraturförteckning 483 Grekiska mått, vikter och mynt 492 Ordförklaringar 494 Kronologiska tabeller 502 Register 525

11 FÖROR D Den grekiska världen omspänner en ganska lång epok av västerlandets historia, då den sträcker sig från stenåldern till kejsar Konstantin den Stores dagar. Den behandlar inte endast själva Greklands öden utan även längre perioder av händelseutvecklingen i Syditalien med Sicilien, Egypten och Asien upp till Svarta havet och ända bort till Indien och Afghanistan. Under större delen av denna tid rådde krig antingen mellan greker och främmande stater eller mellan grekiska stater inbördes. Det är emellertid inte främst de militära eller de ofta förvirrade politiska händelserna som gjort grekernas historia i hög grad intressant. Snarare är det deras insatser inom kulturens alla områden, konst, arkitektur, litteratur, religion och filosofi. Redan under bronsåldern utvecklades både på fastlandet och på öarna, främst Kreta, en hög kultur, som blivit bättre känd genom de senaste decenniernas arkeologiska landvinningar. Även under den oroliga tiden , som medförde omfattande utvandringar och stora militära, ekonomiska och sociala förändringar, gjorde kulturen betydande framsteg. Under den tiden spelade emellertid Aten ingalunda den dominerande roll som under följande århundrade. Alexander den Stores krigståg genom Asien var också en vetenskaplig expedition med undersökningar på flera områden. Anläggandet av nya städer, i vilka grekisk kultur och demokratiska institutioner infördes, var en kulturgärning av stora mått. Efter hans död följde en politiskt förvirrad period med ständiga strider mellan härskarna i de länder som bildades i de av honom erövrade områdena. Under denna svåröverskådliga epok frambragtes 11

12 förord en ny kultur, som sedan slutet av 1800-talet kallas hellenismen, vilken först på senare tid vunnit full förståelse. Det har därför varit naturligt att främst framhålla den kulturella sidan av grekernas historia och lägga mindre vikt vid de krigiska detaljerna och de politiska händelserna, som dock alltid utgör bakgrunden för civilisationens växlingar. Under de senaste decennierna har forskare i de stora kulturländerna publicerat en mångfald undersökningar inom nästan alla områden av Greklands historia. Det har naturligtvis varit omöjligt att i detta arbete med noter i varje enskilt fall hänvisa till de olika verken. I litteraturförteckningen lämnas ett ganska fylligt urval av nyare litteratur, som till större delen finns i Kungl. Biblioteket i Stockholm. Genom noter och ordförklaringar har jag i stället försökt göra boken mera lättförståelig. De utförliga kronologiska tabellerna och registren torde bidraga till dess användning som handbok. Nyhamnsläge i augusti 1985 Hilding Thylander 12

13 FÖRKLARINGAR Transkriberingen av grekiska egennamn är en besvärlig och känslig fråga. Många grekiska namn har övertagits från latinet och behållit den latinska stavningen. För alla svenskar är t.ex. Alexander, Filippi och Pireus den naturliga skrivningen i stället för Alexandros, Philippoi och Peiraieus. En del mindre vanliga namn har för nästan alla svenskar bevarat sin grekiska form. En stor grupp har emellertid behållit den grekiska skrivningen hos en del svenskar, medan de latiniserade och försvenskade formerna blivit naturliga för andra. Bruket vid skolor och universitet har i stort sett varit avgörande. I denna bok har oftast använts den stavning som förekommer i Svensk Uppslagsbok ( års upplaga). Men det är omöjligt att följa en strikt enhetlig linje. I stället för ph har skrivning med f genomförts, t.ex. Aristofanes och Sofokles. Medan th har behållits för egennamn utom för Aten och Korint medan adjektiv och avledningar har försvenskats, alltså utan h, exempelvis Thessalien, men tessaler, liksom teater numera skrivs utan h. I namnregistren används också den grekiska formen i de fall då accent eller form skiljer sig från den latiniserade eller försvenskade skrivningen. Skrivningen av engelska boktitlar har följt de principer, som tillämpas vid svenska bibliotek och i LAnnée philologique. Årtal före vår tideräkning har inte markerats med f.kr. I registren betecknar kursiverad siffra huvuduppslag. 13

14

15 INLEDNING Grekisk konst och arkitektur, mytologi och religion har haft och har fortfarande ett enastående inflytande på västerlandets kultur ända från grekisk-romersk tid till våra dagar. Kunskap i grekiska språket var redan tidigt ganska utbredd i de förnämsta kretsarna i Rom. De första romerska historikerna skrev sina verk på grekiska. Segraren vid Pydna 168, Lucius Aemilius Paullus som talade grekiska flytande tog för egen räkning med sig den besegrade makedonske kung Perseus bibliotek till Rom. Hans filhellenism gick i arv till sonen, Africanus den yngre. Cicero hånade den romerske ståthållaren Verres för att han var okunnig i det grekiska språket. Fastän kejsar Augustus svärmade för äktromersk anda, förutsatte han kunskap i grekiska hos sina följeslagare. Men det var inte bara språket som romarna intresserade sig för. De hade trängt djupt in i grekisk filosofi och i hela den grekiska kulturen. Denna grekiska kultur har sedan dess mer eller mindre under olika tider påverkat eftervärlden, mest i västerlandet, antingen direkt eller genom förmedling av den romerska kulturen. Inte minst i våra dagar har intresset för antikens greker, deras kultur och historia i alla dess former återupplivats. Den grekiska världen omfattade i antiken inte bara det grekiska fastlandet. Greker bodde också i väster på Sicilien och i Syditalien, samt i den vidsträckta egeiska övärlden och slutligen även i de västra delarna av Mindre Asien. De geografiska och klimatiska förutsättningarna är delvis olika inom dessa områden, vilket har satt spår redan i de äldsta kulturkretsarna. Västra delen av Mindre Asien genomflyts av floder som Maeander och Hermos, vilka skär genom bergsmassiven och bil- 15

16 inledning dar ganska stora och mycket bördiga slätter. Detta område, Jonien, var i många avseenden ett rikt välsignat land. Handelsvägar ledde dit från Orienten, Egypten, Kreta och Grekland. Mindre Asien spelade i många fall en förmedlande roll. Gammal och ny kultur, saga och historia möttes där. Där byttes österns och västerns varor, där samlades rikedomar, där fick man tid till tanke och dikt, epos och lyrik. Men detta gynnade land utsattes också för många angrepp från främmande folk, greker, lyder, perser och senare romare. De grekiska öarna i Egeiska havet, Sporaderna ( de utströdda ) i norr och öst, och Kykladerna ( de i ring liggande, nämligen runt Delos) utgör en förmedlande länk mellan Balkanhalvön och Asien. De mer än öarna, varav ca 120 är befolkade, begränsas på tre sidor av bergskedjor och i söder av den största ön Kreta. Öarna är rester av bergskedjor med ganska höga toppar. Flera öar som Paros och Naxos är rika på marmor, andra som Melos och Telos nära Kos har obsidian, vilket är en glasliknande vulkanisk bergart, medan koppar, tenn, guld och silver förekommer på en del andra öar. Avståndet mellan den nordligaste ön och den längst i söder är ca 740 km. Klimatet varierar mycket med betydligt kallare vintrar i norr än i söder. Ännu större klimatskillnad är det mellan bergstrakterna och kustslätterna. Nederbörden är störst i norr. Liksom för människorna på öarna kom två naturförhållanden att spela stor roll för befolkningen på det grekiska fastlandet: berget och havet. Grekland är ett mycket bergigt land, även om topparna inte reser sig särskilt högt, aldrig över meter. Men berg finns nästan överallt och de sträcker sig i alla riktningar. På grund av dessa berg blir landet uppdelat i ett stort antal små geografiska enheter, som oftast saknade landförbindelser med varandra. Konsekvensen blev en decentralisering som gynnade uppkomsten av små stater. Staden anlades på berget som en akropol, dit folket från landsbygden kunde ta sin tillflykt i orostider. Den byggdes inte nere vid stranden av rädsla för sjörövare, men ändå nära havet om man kunde få naturliga landningsplatser eller anlägga hamnar. Bergen skyddade människorna och skilde dem åt, havet 16

17 inledning förenade. Med ytterst få undantag hade alla grekiska stater tillträde till havet. Grekland var inte något rikedomens och överflödets land. Odlad mark upptar bara en liten del av landets yta. Endast i Thessalien, Attika och i viss utsträckning Alfeios- och Eurotasdalarna finns större odlingsbara områden. Huvudparten av landskapet utgörs av ofruktbara berg, som visserligen i antiken var mer skogklädda än i våra dagar. Hur långt skogen nådde upp på bergen är fortfarande en omtvistad fråga. Även om havet förenade, var det samtidigt också skrämmande. Grekerna tvingades att bli sjöfolk. Landet var fattigt, och svälten drev människorna att bygga fartyg och sätta dem i sjön. I motsats till Apenninska halvön, som öppnar sig mot väster, vänder Grekland sitt ansikte mot öster: mot öster rinner de största floderna, och i öster finns de bästa landstigningsförhållandena. I väster är förutsättningarna för sjöfart betydligt mindre fördelaktiga: bara i den långa Korintiska viken får fartygen tillräckligt skydd mot Adriatiska havets stormar. Hamnarna i väster har endast haft lokal betydelse. De kulturella förbindelserna mot väster var inte heller lika givande som österut: ex oriente lux från östern kommer ljuset. Klimatet är mycket torrt. Efter en tidig och alltför snabbt övergående vår med härlig blomsterprakt i träd och på ängar blir det ett stadigt sommarväder, då solen förbränner nästan allt. Ofta faller inte en droppe regn från mitten av maj till slutet av september. Thasos i norr var i antiken den enda ö med större förekomster av skog. 17