EUROPAPARLAMENTET. Utskottet för ekonomi och valutafrågor FÖRSLAG TILL BETÄNKANDE. Utskottet för ekonomi och valutafrågor

Transkript

1 EUROPAPARLAMENTET Utskottet för ekonomi och valutafrågor 11 april 2001 DEFINITIVT FÖRSLAG 0000/0000(COS) FÖRSLAG TILL BETÄNKANDE om kommissions rekommendation om allmänna riktlinjer för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik år 2001 (artikel 99.2 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen) (KOM(0000)000 C5-0000/ /0000(COS)) Utskottet för ekonomi och valutafrågor Föredragande: Karl von Wogau Del B: Motivering PR\ doc PE

2 PE /9 PR\ doc

3 INNEHÅLL Sida MOTIVERING PR\ doc 3/9 PE

4 MOTIVERING I Europeiska unionens ekonomiska politik Den 1 januari 2001 börjar en ny historisk etapp för Europeiska unionen. Tolv suveräna stater kommer att byta ut sina nationella valutor mot en gemensam valuta. I tolv medlemsstater kommer medborgarna att använda samma sedlar och mynt. I den nationalekonomiska teorin brukar man skilja mellan tre olika stadier av integration: frihandelsområde, tullunion och inre marknad. Europeiska unionen befinner sig nu i det tredje stadiet. Införandet av den gemensamma valutan innebär ett nytt och ännu mera långtgående steg i integrationen. Det borde därför vara på sin plats att hitta en ny särskild beteckning på detta fjärde stadium av integration, som nog är unikt i den ekonomiska historien såtillvida att det är den mest extrema formen av ekonomisk integration mellan suveräna stater. En gemensam marknad med en enhetlig valuta borde alltså betecknas som en "hemmamarknad". I dagsläget består den europeiska inre marknaden fortfarande av femton nationella hemmamarknader. Men i och med införandet av euro-sedlar och -mynt sluter sig tolv av dem ännu närmare till varandra och bildar en europeisk hemmamarknad, till vilken förhoppningsvis EU:s samtliga medlemsstater inom inte alltför lång tid kommer att höra. Denna hemmamarknad ställer dock medlemsstaterna, alla fördelar till trots, även inför nya utmaningar. En gemensam och enhetlig penningpolitik finns redan i och med anslutningen till Europeiska ekonomiska och monetära unionen (EMU) den 1 januari Europeiska centralbanken är ansvarig för penningspolitiken inom Europa, och denna nya institution har hittills i en svår situation fullgjort sin främsta uppgift, nämligen att garantera prisstabiliteten, på ett utomordentligt sätt. Men samtidigt kräver den fortsatta integrationen en bättre samordning av de olika ländernas nationella ekonomiska politik. De beslut som fattats i anslutning till de i EGfördraget förankrade principerna för den ekonomiska politiken är härvidlag det viktigaste instrumentet på europeisk nivå. Hittills har dock effekten av dem varit relativt ringa. Man kan konstatera att besluten resp. rekommendationerna till skillnad från t.ex. stabilitets- och tillväxtpakten inte är juridiskt bindande men ändå har en politiskt bindande effekt. I förfarandet enligt den ekonomiska politikens principer ingår bland annat att de medlemsstater som för en ekonomisk politik som inte är förenlig med de riktlinjer för den ekonomiska politik som man enats om eller som hotar att äventyra den ekonomiska och monetära unionens rätta funktion skall av rådet, på rekommendation av kommissionen, tillhållas att rätta in sig i ledet. Visserligen skall därvid hänsyn tas till om utvecklingen i den berörda medlemsstaten bara är av nationell betydelse eller om den har återverkningar på euro-området som helhet. Ett stort problem med de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken som utarbetas av kommissionen under våren och som i regel fastställs av rådet i juni efter Europaparlamentets resolution - ligger i att de innehåller rekommendationer för framtiden som vid ett ändrat konjunkturläge väsentligt urholkas. Föregående år till exempel framlades riktlinjerna för den ekonomiska politiken mitt i en konjunkturuppgång, medan det nu då de skall tillämpas finns tydliga tecken på en konjunkturavmattning. PE /9 PR\ doc

5 Efter den ekonomiska tillväxten på 3,4% inom Europeiska unionen föregående år skrivs sålunda nu prognoserna för 2001 ner allt mer. Så sent som i sin höstprognos utgick kommissionen från en tillväxttakt på 3%. Med tanke på konjunkturavmattningen i USA och Japan förefaller i dag en tillväxt på endast 2,4 % vara realistisk. USA-ekonomins direkta inflytande på utvecklingen i Europa är dock blygsamt: exporten till USA utgör bara cirka 3% av Europeiska unionens bruttonationalprodukt. Inte heller ger EU-ekonomins bassiffror någon anledning att befara att utvecklingen på andra sidan Atlanten skall smitta av sig. Den förväntade konjunkturavmattningen är alltså inte hemmagjord. Särskilt glädjande är det att Europeiska unionen förra året kunde notera en ökning av sysselsättningen med 1,7% och därmed för första gången på länge överträffa USA. Samtidigt sjönk arbetslösheten från 9,2 till 8,4%. Med allra största sannolikhet kommer tillväxten i sysselsättningen att fortsätta även i år, även om det går långsamt, och ligga över de amerikanska siffrorna. Även de fortfarande mycket höga arbetslöshetstalen kommer att fortsätta att sjunka. Skälen för att man likväl väntar sig ett avstannande i den ekonomiska tillväxten är, vid sidan av tillbakagången i potentialen för utrikeshandeln, i första hand av psykologisk natur. Sålunda har framför allt finansmarknadernas kollaps i USA, särkilt inom IT-sektorn, kraftigt bidragit till den negativa stämningen på de europeiska marknaderna. Det är dock faktiskt helt realistiskt att se Europa fristående från USA-ekonomins utveckling. EU-ekonomin, som endast till en del är sammanvävd med den övriga världen, har utan tvivel en egen inre växtkraft, och uppsvinget måste bygga på den interna utvecklingen och interna faktorer. Mot den bakgrunden är det särskilt viktigt att medlemsstaterna i sin budgetpolitik håller fast vid den konsolideringslinje som man har slagit in på och samtidigt går vidare med strukturella reformer. I just detta avseende har det emellertid på senaste tiden funnits anledning till oro. Visserligen kunde man inom euro-området som helhet (men med nationella variationer) komma fram till balanserade budgetar under förra året, men detta berodde i hög grad på låga räntor, intäkter från försäljning av UMTS-licenser och stora skatteintäkter till följd av den gynnsamma ekonomiska utvecklingen. Flertalet medlemsstater har inte utnyttjat den möjlighet som de gynnsamma förutsättningarna erbjöd att påskynda konsolideringen, något som kommissionen även kritiserade i sin rapport om genomförandet av 2000 års allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken, utan har i stället bedrivit en pro-cyklisk politik. En konjunkturnedgång sådan som den man nu tycker sig kunna skönja försvårar den fortsatta saneringen av de offentliga finanserna. En rad medlemsstater uppvisar fortfarande ansenliga underskott, och avvecklingen av dem går långsamt. Inte minst med tanke på den demografiska utvecklingen inom Europeiska unionen och problemen i samband med pensionerna för den allt äldre befolkningen är det utomordentligt viktigt att fortlöpande avveckla statsskulderna för att på så sätt skapa handlingsutrymme för dessa utmaningar. Alltså varnar kommissionen för att de flesta medlemsstaterna ännu inte har vidtagit de åtgärder som krävs för att kunna möta de budgetpolitiska kraven från en åldrande befolkning. Kommissionen ställer sig kritisk till den oroande tendensen att gång på gång skjuta upp reformeringen av pensionssystemen. Dessutom saknas i många länder rigorösa mekanismer på medellång sikt för kontroll av de offentliga utgifterna. Att fullfölja och påskynda strukturella reformer på kapital- och produktmarknaderna och att skapa en mer flexibel arbetsmarknad måste prioriters även i fortsättningen. På denna punkt gav Europeiska rådet signaler i Stockholm den 23 och 24 mars, tyvärr dock i motsatt riktning! Det är mycket beklagligt att man i Stockholm inte lyckades enas om konkreta datum för liberaliseringen PR\ doc 5/9 PE

6 av de europeiska energimarknaderna. Om det ambitiösa mål som de europeiska stats- och regeringscheferna förra året satte upp i Lissabon, nämligen att göra Europeiska unionen till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska ekonomi före år 2010, verkligen skall kunna uppnås krävs fortfarande avsevärda ansträngningar. Europeiska centralbankens roll är här att svara för en stabil monetär miljö inom euro-området där medlemsstaterna kan skapa lämpliga förutsättningar för en varaktig tillväxt och sysselsättning genom en utvidgad samordning av den nationella ekonomiska politiken. Denna tydliga rollfördelning, som är av särskild betydelse just på den europeiska hemmamarknaden, har under de gångna åren visat sig vara lyckosam. II Utgångspunkter för en marknadsekonomi under socialt ansvar Europeiska unionens ekonomiska politik utformas på olika nivåer. Sedan euron den 1 januari 1999 infördes som gemensam valuta för elva (sedan dess har det blivit tolv) medlemsstater är Europeiska centralbanken ansvarig för penningpolitiken inom området. När det gäller konkurrensen har EU:s institutioner därutöver kraftfulla instrument till sitt förfogande i enlighet med EU-fördraget för att undanröja hinder som inskränker den fria rörligheten för personer, varor, tjänster och kapital. Dessutom har en mängd EU-direktiv om miljö- och konsumentskydd införlivats i de rättsliga bestämmelserna för företagen. Å andra sidan är det nästan undantagslöst medlemsstaterna som har ansvaret för skattepolitiken. Det är de nationella, regionala och lokala myndigheterna som beslutar om de offentliga utgifterna. I alla skattefrågor måste besluten vara enhälliga, och de är i och med detta under den enskilda statens kontroll. EU:s medlemsstater har själva hela ansvaret för socialförsäkringssystemen. Med tanke på denna mångfald av beslutsnivåer och mot bakgrund av en alltmer globaliserad ekonomi är det desto viktigare att unionens och medlemsstaternas ekonomiska politik följer gemensamma riktlinjer. Eftersom den ekonomiska och sociala politiken är så nära förknippade med varandra bör den ekonomiska politiken på EU-nivå styras av riktlinjerna för en marknadsekonomi under socialt ansvar. Reglerna för en marknadsekonomi under socialt ansvar utvecklades under och efter kriget som en reaktion mot den nazistiska diktaturen. Under efterkrigstiden tillämpades de med framgång i Tyskland och andra delar av världen, men måste nu anpassas till de nya europeiska och globala realiteterna. Man talar därför med rätta om en ny social marknadsekonomi. I mitt betänkande om den europeiska ekonomiska situationen och förberedandet av kommissionens rekommendation om allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken, som antogs av Europaparlamentet den 15 mars, har den sociala marknadsekonomins principer tagits upp ännu en gång: frihet och demokrati, konkurrens, stabilt penningvärde, subsidiaritet, privat äganderätt och solidaritet. Konkurrens på fria och öppna marknader är grunden för den sociala marknadsekonomin. Genom konkurrens kan resurserna anpassas bättre, innovationer få stöd och positiva sociala resultat uppnås. Dessutom utgör konkurrensen ett viktigt skydd mot maktmissbruk, politisk påverkan och överdrivet regleringsnit. De karakteristiska kännetecknen för en sådan ekonomisk miljö är varken kapitalet eller arbetet. Vid företagens konkurrens på marknaden handlar det om vem som kan förse medborgarna med varor och tjänster på de bästa villkoren. Konkurrensen är bäst PE /9 PR\ doc

7 säkerställd om många små och medelstora företag uppträder aktivt på marknaden. De är mer flexibla än större företag och skapar fler arbetstillfällen. När det gäller den rättsliga ramen måste därför särskild uppmärksamhet ägnas åt den miljö i vilken dessa skall bedriva sin verksamhet. Konkurrensreglerna i Romfördraget är ett kraftfullt instrument som kan upplösa monopol, förbjuda avtal mellan företag till konsumenternas nackdel och begränsa statligt stöd som snedvrider konkurrensen. Dessa regler har på senare år tillämpats framgångsrikt av Europeiska kommissionen. Ett bra exempel är avskaffandet av monopolen inom sektorn för telekommunikationer, som har lett till lägre priser, bättre service och ökad konkurrens för det europeiska näringslivet. Efter det att abonnemangen och sedan även ledningsnäten avreglerades har telefonkostnaderna sjunkit med cirka 10% varje år. Därigenom har företagens konkurrenskraft ökat. Låga kostnader för telekommunikation har också en avgörande betydelse för att alla skall ha tillgång till kunskapssamhället. Denna politik måste fullföljas även när det gäller energi, post, flygplatser och järnvägar. Förfarandet vid tillämpningen av dessa regler måste anpassas till de nya europeiska och globala realiteterna med utnyttjande av gjorda erfarenheter. Detta gäller framför allt beträffande statligt stöd, monopol, statliga företag, regleringar som snedvrider konkurrensen samt företagsförvärv och -sammanslagningar som skapar oligopol. Kommissionens offentliggörande i mars i år av det första registret över stöd är ett viktigt steg mot ökad insyn på området. Det är uppenbart att de sektors- och punktvisa stödinsatserna blir färre, men att de likväl fortfarande påtagligt snedvrider konkurrensen på de europeiska marknaderna. Den fria rörligheten för varor, tjänster, kapital och personer är ännu inte helt genomförd. Handeln på den inre marknaden skiljer sig fortfarande markant från handeln på de femton medlemsstaternas inhemska marknader. Därför måste vi gå vidare i riktning mot en europeisk hemmamarknad. Även förutsättningarna för världshandeln måste utvecklas vidare. Ett ökat utbyte av varor, tjänster och kapital kommer att främjas av att man inför sedlar och mynt i EU-valutan, att euro-området utvidgas och att de finansiella tjänsterna avregleras. Olika nationella regler för handel på Internet kan orsaka nya handelshinder. Därför måste absolut entydiga och enkla bestämmelser utfärdas, t.ex. beträffande vilka rättsliga regler och skatteregler som skall gälla. Det krävs ytterligare åtgärder när det gäller skatterna på konsumtion. Beträffande dem bör vi, framför allt när det gäller mervärdesskatten, införa ursprungsprincipen. En europeisk företagsstadga skulle innebära ett viktigt framsteg för de företag som är verksamma på den inre marknaden. Det globala skyddet för immateriell äganderätt kommer att främja förnyelsen på EU:s hemmamarknad. Nästa steg bör vara att man inför ett gemenskapspatent på förnuftiga villkor. Bestämmelserna om och kontrollen av livsmedelssäkerheten måste göras bättre. De alldeles för komplicerade och onyanserade bestämmelserna om offentlig upphandling måste ses över. Kommissionen lade i maj 2000 fram ett omfattande paket med bestämmelser som medför mer öppenhet, insyn och konkurrens på området. Parlamentet behandlar för närvarande dessa förslag. En förutsättning för en marknadsekonomi under socialt ansvar är att penningvärdet kan hållas stabilt. Inflationen missleder den enskilde då han skall fatta beslut och gör att investeringarna går PR\ doc 7/9 PE

8 fel. Den är dessutom till nackdel för låginkomsttagarna, som inte kan kringgå inflationseffekterna. Ett stabilt penningvärde är därför en förutsättning för all framgångsrik socialpolitik. I motsats till tidigare är man nu för tiden inom nationalekonomin av den uppfattningen att det inte finns några långsiktiga åtgärder som påverkar sambandet mellan inflation och arbetslöshet. Europeiska centralbankens självständiga ställning är det stabila penningvärdets viktigaste stöttepelare i Europa. Den gemensamma penningpolitiken måste ha stöd av arbetsmarknadens parter och de finansiella myndigheterna. Stabilitets- och tillväxtpakten är en viktig vägledning för medlemsstaternas finansmyndigheter och den bör tillämpas kompromisslöst. Det innebär att medlemsstaterna skall vinnlägga sig om att uppnå en balanserad budget eller i tider av ekonomisk tillväxt skapa överskott för att ge handlingsutrymme vid en nedgång i konjunkturen. Efter avskaffandet av de inre gränserna har medlemsstaterna med ny kraft börjat tävla om vilken stat som kan erbjuda sina medborgare de bästa offentliga tjänsterna. Därför bör det utmärkande kännetecknet för Europeiska unionens skattepolitik vara konkurrens mellan olika system. För att den inre marknaden skall fungera och för att undvika skadlig skattekonkurrens krävs dock vissa gemensamma regler. När det gäller mervärdesskatten bör slutmålet vara att man tillämpar ursprungsprincipen. Det krävs vissa gemensamma bestämmelser när det gäller skatt på sparande, undvikande av dubbelbeskattning och beskattning av pensioner. På dessa områden bör principen om majoritetsbeslut tillämpas endast när det är nödvändigt för att den inre marknaden skall fungera. Marknadsekonomin och socialpolitiken utgör en sammanhängande helhet. Många sociala mål kan nås med hjälp av institutionerna och konkurrensen på marknaden. Socialförsäkringssystemen måste vara stabila. Pensionsfonder kan spela en viktig roll som komplement till de befintliga systemen. Ansvaret för socialförsäkringssystemen kommer fortfarande att ligga på nationell nivå. Dessa system måste dock anpassas till det faktum att personer har fri rörlighet inom gemenskapen. Samtidigt måste missbruk av den rättsligt föreskrivna miniminivån förhindras. Jämförelser mellan produkter, utbildning och företagsamhet är nycklarna till ökad sysselsättning inom EU. Arbetsmarknaderna måste bli mer flexibla. Sålunda slår kommissionen i sin rapport om genomförandet av 2000 års allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken fast att den fortfarande höga strukturella arbetslösheten i många medlemsstater beror på arbetsmarknadernas brist på flexibilitet. Även om några medlemsstater har kunnat skörda frukterna av tidigare omfattande arbetsmarknadsreformer framgår det dock tydligt att medlemsstaterna som helhet inte heller när det gäller genomförandet av strukturella reformer på arbetsmarknaden har utnyttjat de gynnsamma ekonomiska förutsättningarna i tillräcklig utsträckning. Den europeiska marknaden behöver en infrastruktur på europeisk nivå. Därför måste det europeiska trafiknätet i form av vägar, järnvägar, vattenleder och flyglinjer förbättras. Kommunikationssatelliter är en nödvändig del i ett sådant nät. För kontroll av flygtrafiken måste ett gemensamt system inrättas. System för vägavgifter och offentlig-privata partnerskap bör få ökad betydelse. Miljöskyddet utgör en nödvändig del av en marknadsekonomi under socialt ansvar. Många av målen för miljöskyddet kan bara förverkligas genom gemensamma insatser inom unionen. PE /9 PR\ doc

9 Instrumenten för miljöskyddet måste vara förenliga med de allmänna riktlinjerna för marknadsekonomin. Några medlemsstater har redan vidtagit åtgärder för att utveckla mera marknadsorienterade koncept för att lösa miljöproblemen. Europa kommer inte att förvandlas till en fästning. Europa kommer att spela en konstruktiv roll vid WTO:s nästa förhandlingsrunda. Det internationella valutasystemet måste ses över och ges skydd mot fluktuationer. Europeiska kommissionen bör företräda unionen vid de internationella förhandlingarna. PR\ doc 9/9 PE