Internationell straffverkställighet

Transkript

1 YTTRANDE - 1 (17) Justitiedepartementet Stockholm Internationell straffverkställighet Sammanfattning Hovrätten tillstyrker förslagen med de kommentarer som lämnas i detta yttrande. I bilaga 1 till yttrandet lämnas synpunkter på lagtexten av i huvudsak lagteknisk karaktär. 1. Förslaget till lag om internationell straffverkställighet Allmänna synpunkter Utredarens uppdrag i denna del har varit att göra en översyn av lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL) och att föreslå en tydligare och mer ändamålsenligt reglering. Det är uppenbart att överförande av IVL:s komplexa materia till en ny reglering som uppfyller de krav som uppdraget ställer är allt annat än enkelt. En ny reglering, som bl.a. innebär att ärenden prövas av förvaltningsmyndigheter och domstolar i stället för som idag regeringen, ställer särskilda krav på regleringens utformning. Enligt hovrätten innebär förslagen förbättringar i förhållande till IVL och utredaren har på ett förtjänstfullt sätt tagit sig an den svåra uppgiften. Hovrätten ställer sig i huvudsak bakom förslagen. I det följande lämnas synpunkter på olika delar av lagstiftningen. Tillämpningsområdet Den nya lagen föreslås ha en konventionsneutral utformning (se bl.a. s. 307). I praktiken sker flertalet överförandeärenden med stöd av Europarådets överförandekonvention och protokollet till den konventionen. Som också konstateras i betänkandet utgör ärenden som bygger på Brottmålsdomskonventionen endast en mycket liten del av de överförandeärenden som förekommer (s. 162). Antalet ärenden enligt Brottmålsdomskonventionen lär knappast öka efter det att Sverige genomfört EU:s överföranderambeslut. Mot den bakgrunden vill hovrätten väcka frågan om det verkligen är nödvändigt att belasta lagstiftningen med en omfattande och bitvis komplicerad reglering av frågor som enbart har bäring på Brottmålsdomskonventionen. R2B Box 2290, Stockholm Besöksadress: Birger Jarls torg 16, Riddarholmen Telefon: Fax: svea.hovratt@dom.se Expeditionstid: Måndag-fredag

2 YTTRANDE - 2 (17) Den valda lösningen, där ett kapitel (7 kap.) innehåller särskilda bestämmelser om förfarandet vid tillämpningen av Brottmålsdomskonventionen, bidrar visserligen till att avlasta övriga delar av lagen från särreglering som endast rör den konventionen. Det finns emellertid även i lagens övriga kapitel ett stort antal bestämmelser som utgör särregler som i princip bara rör Brottmålsdomskonventionen (se bl.a. 2 kap. 2 och 3 kap. 1 ). Till det kommer det förhållandet att överförande av bötesstraff till eller från Sverige, som regleras i 4 och 5 kap., endast kan ske enligt Brottmålsdomskonventionen; något som i praktiken aldrig förekommer (s. 206 och 267). Även dessa regler utgör således särreglering hänförlig uteslutande till Brottmålsdomskonventionen. Det kan mot den bakgrunden finnas skäl att överväga om Sverige bör frånträda Brottmålsdomskonventionen i de delar som rör överförande av påföljder eller på något annat sätt sluta tillämpa konventionen i dessa delar. De traktatmässiga bedömningar som krävs för att kunna ta ställning i den frågan låter sig dock inte göras inom ramen för detta yttrande. En annan lösning skulle kunna vara att lämna Brottmålsdomskonventionen utanför den nya lagstiftningens tillämpningsområde och i stället fortsätta tillämpa IVL i ärenden som rör den konventionen. En sådan lösning ligger visserligen inte i linje med ambitionen att skapa en sammanhållen reglering för alla ärenden om överförande, men den bristen bör ändå vägas mot de fördelar för lagstiftningen i övrigt en sådan lösning skulle föra med sig. Det kan noteras att förslaget att lämna frågor om överförande av övervakningspåföljder utanför den nya lagen bygger på ett liknande resonemang (s. 318). Hovrätten delar utredningens bedömning i den delen. Ett ytterligare alternativ skulle kunna vara att fullt ut samla all reglering som har bäring på Brottmålsdomskonventionen i ett kapitel i lagen. Lagen i övrigt skulle med en sådan lösning kunna befrias helt från undantag hänförliga till Brottmålsdomskonventionen och i stället skulle det i det särskilda kapitlet anges i vad mån bestämmelser i lagens allmänna del är tillämpliga eller inte. Några lagtekniska frågor Den nya lagens kapitelindelning framstår, med de kommentarer som angetts i fråga om tillämpningsområdet, som ändamålsenlig och tydlig. Även användningen av hänvisningar i lagtexten till internationella överenskommelser som är bindande för Sverige (se t.ex. 2 kap. 7 ) framstår i flertalet fall som ändamålsenligt. I vissa fall hänvisar emellertid lagtexten till internationella överenskommelser som fyller ut det materiella innehållet i sådan grad att lagregeln får en innebörd som inte kan utläsas av ordalydelsen (se bl.a. 2 kap. 1 andra stycket och 3 kap. 5 ). Det kan ifrågasättas om en sådan lagstiftningsteknik i alla lägen är lämplig och förenlig med de krav på förutsebarhet och rättssäkerhet som måste ställas på lagstiftning av detta slag. Det bör övervägas om det i vissa av dessa bestämmelser finns skäl att i lagtexten uttryckligen ange vilka för-

3 YTTRANDE - 3 (17) hållanden som kan vara av betydelse för den aktuella bedömningen i stället för att uteslutande hänvisa till en internationell överenskommelse. En närliggande fråga gäller regleringen av bedömningar som i nuvarande ordning görs av regeringen, vid en prövning som ytterst är av diskretionär karaktär. Enligt den föreslagna ordningen ska förvaltningsmyndigheter och domstolar göra motsvarande bedömningar inom ramen för en rättslig prövning. En sådan prövning förutsätter en tydlig reglering som möjliggör rättslig kontroll vid överprövning och dessutom praxisbildning. Den föreslagna lagstiftningen uppfyller i stora delar sådana krav. Det finns dock exempel i lagtexten där det bör övervägas att tydligare ange vilka omständigheter som är av betydelse för bedömningen av en viss fråga. Ett exempel är 1 kap. 2, som ger den behöriga myndigheten möjlighet att, om det finns särskilda skäl, för ett visst fall besluta att tillämpa lagen utan att det föreligger en överenskommelse om samarbete mellan Sverige och den andra staten. I motiven till bestämmelsen lämnas exempel på omständigheter som kan utgöra särskilda skäl i lagtextens mening (s. 310 ff.). Bedömningen av frågan om lagen över huvud taget ska tillämpas i ett visst fall är av stor betydelse såväl för allmänna som enskilda intressen. Det finns i lagtexten även andra bestämmelser där det av motsvarande skäl finns anledning att överväga om bedömningskriterierna bör tas in i lagtexten på ett tydligare sätt (se bl.a. 2 kap. 6 och 6 kap. 3 ). I anslutning till 1 kap. 2 anser hovrätten att det bör vara möjligt att överklaga den behöriga myndighetens beslut att tillämpa eller att inte tillämpa lagen utan att det föreligger en överenskommelse (jfr 6 kap. 4 ). Hovrätten vill i detta sammanhang väcka frågan om det finns skäl att ta upp de förslag som lämnades av Personsäkerhetsutredningen i fråga om möjligheten att överföra straffverkställighet för hotade personer (Ett nationellt program om personsäkerhet, SOU 2004:1). Förfarandet Utredarens val av behöriga myndigheter och överinstans framstår som väl motiverat. I frågan om vilken tingsrätt som ska vara behörig anger tingsrätten Stockholms tingsrätt, med hänvisning till att den domstolen redan idag handlägger vissa frågor enligt IVL. Även om det argumentet har goda skäl för sig, kan det finnas anledning att i bedömningen även beakta frågor om regional fördelning inom domstolsväsendet liksom frågan om behovet av geografisk närhet mellan domstolen och landets större anstalter (se t.ex. prop. 2005/06:35 s. 27 f.). Hovrätten vill här väcka frågan om överinstans i överförandeärenden som handläggs enligt nordiska verkställighetslagen (NVL). Med den föreslagna ordningen kommer förvaltningsdomstol även fortsättningsvis att pröva ärenden om överförande till annat nordiskt land, medan allmän domstol överprövar ärenden om överförande till utomnordiska länder. Hovrätten noterar att det inte ingått i utredarens uppdrag att genomföra en översyn av NVL, men kan samtidigt konstatera att regeringen i utredningsuppdraget lyft fram behovet av likartade hand-

4 YTTRANDE - 4 (17) läggningsformer och ansvarsfördelningar i de regelverk som ska gälla för överförande av straffverkställighet. Enligt regeringen måste det råda harmoni mellan dessa regelverk och finnas förutsättningar för att tillämpa dem parallellt (s. 850). Mot den bakgrunden finns det enligt hovrätten skäl att i det fortsatta arbetet överväga en samordning mellan den nya lagstiftningen och NVL i fråga om överinstans, liksom möjligen också andra delar av förfarandet. Oavsett vilket domstolsslag som anses bäst lämpat att handlägga överförandefrågor bör regleringen bygga på ett konsekvent och genomtänkt förhållningssätt. Vid de fortsatta övervägandena i frågan bör Påföljdsutredningens förslag särskilt beaktas, särskilt i fråga om vad den föreslår om beslutsordning (Nya påföljder, SOU 2012:34). Valet av ärendelagen som handläggningsform för domstolarna ligger i linje med annan lagstiftning av motsvarande slag och framstår mot den bakgrunden som välgrundat. Hovrätten vill dock peka på de svårigheter som kan uppkomma när olika handläggningsformer gäller för olika åtgärder som ska företas enligt lagens regler. En sådan situation uppkommer när det i ett ärende om överförande väcks en fråga om tvångsmedel enligt 3 kap Överförandefrågan kommer i sådant fall att handläggas enligt förvaltningslagen hos den behöriga myndigheten och som ett ärende enligt rättegångsbalken hos domstolen. Om överförandefrågan överklagas till tingsrätt kommer tingsrätten att handlägga ärendet enligt ärendelagen och häktningsfrågan samtidigt som ett ärende enligt rättegångsbalken. Motsvarande situation torde kunna uppkomma vid tillämpning av 5 kap. 8. Enligt hovrätten kan det finnas skäl att i det fortsatta lagstiftningsarbetet närmare analysera nu angivna frågor. Förfarandet vid verkställighet utomlands av en svensk brottmålsdom om frihetsberövande påföljd skiljer sig i vissa delar från vad som gäller enligt förslaget om lag om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen. Det gäller bl.a. tidpunkten för den behöriga myndighetens prövning och möjligheten att överklaga det beslutet. Det framstår som självklart att den behöriga myndigheten i Sverige får göra en framställning endast om de förutsättningar som gäller enligt lagen är uppfyllda. Ett beslut i frågan om överförande bör kunna fattas först när den andra statens inställning till ett överförande är klarlagt och när det står klart t.ex. vilka villkor som gäller för verkställigheten i den staten, tidpunkt för villkorlig frigivning osv. Självfallet ska de förutsättningar som gäller enligt lagen vara uppfyllda även vid denna tidpunkt. I vart fall det senare beslutet bör kunna överklagas. Även om de förutsättningar som gäller för överförande enligt de båda lagarna i vissa avseenden skiljer sig åt, framstår det för hovrätten som mest ändamålsenligt att förfarandena och möjligheterna att begära överprövning i princip är desamma. Den nya lagstiftningen innehåller inte någon reglering av en dömd persons möjlighet att begära att en framställning görs om överförande av straffverkställighet. Att en dömd person inte har eller ska ha en sådan rätt framstår som självklart. En dömd person kan dock enligt vissa internationella avtal vända sig till den dömande staten eller den verkställande staten med önskemål om ett överförande

5 YTTRANDE - 5 (17) (se s. 360 och 364). Det kan mot den bakgrunden finnas anledning att överväga om det i lag eller på någon lägre författningsnivå bör införas föreskrifter om dömda personers möjligheter att begära överförande hos en svensk eller utländsk myndighet. Under förfarandet har den dömde rätt till insyn i utredningen i enlighet med förvaltningslagens bestämmelser. Den dömde har även rätt att överklaga beslut som är överklagbara enligt lagen. Såväl förvaltningslagen som ärendelagen tillskriver den som ett beslut angår klagorätt. En fråga som därmed uppkommer är om den behöriga myndigheten i den andra staten kan anses ha klagorätt och, om en sådan ordning inte är avsedd, om klagorätten enligt i 6 kap. 4 bör begränsas i något avseende. Möjligheten enligt 3 kap. 6 att verkställa endast en del av en utländsk dom ger upphov till vissa frågor om hur en sådan ordning är tänkt att fungera. Hovrätten vill här framhålla vikten av att det blir tydligt vilken del av den utländska domen som ska verkställas i Sverige, att denna del av domen får en sådan utformning att den t.ex. kan föras in i belastningsregistret och beaktas vid senare lagföring och det är möjligt att vid verkställigheten avräkna frihetsberövanden som föregått domen i den del domen verkställs i Sverige. Det bör övervägas att låta frågan om anpassning av domen ske genom ett sådan förfarande som anges i 3 kap. 14 första stycket 2 eller möjligen enligt ett förfarande motsvarande det som anges i 34 kap. 18 brottsbalken. Tvångsmedel och frihetsberövanden Enligt 2 kap. 8 får den behöriga myndigheten under vissa förutsättningar begära att den andra staten anhåller den dömde eller vidtar någon annan åtgärd för att säkerställa att han eller hon stannar kvar på dess territorium i avvaktan på den andra statens beslut i frågan om överförande. Att Kriminalvården eller Socialstyrelsen begär någon anhållen enligt den aktuella bestämmelsen framstår enligt hovrätten som osedvanligt och systemfrämmande. Det bör vara tillfyllest att den behöriga myndigheten begär att den andra staten ska vidta en åtgärd för att säkerställa att den dömde stannar kvar på dess territorium. Ordet tvångsmedel i rubriken ovan paragrafen bör kunna ersättas t.ex. med ordet säkerhetsåtgärd. Det kan f.ö. anmärkas att den verkan som eftersträvas med en begäran enligt den föreslagna bestämmelsen har stora likheter med en begäran om utlämning för straffverkställighet enligt förordningen (1982:306) med vissa bestämmelser om utlämning för brott till Sverige. I båda fallen syftar begäran till att den som eftersöks ska frihetsberövas i syfte att säkerställa verkställigheten av ett svenskt frihetsstraff. Det kan mot den bakgrunden finnas skäl att i det fortsatta lagstiftningsarbetet överväga om en begäran som avses i den föreslagna bestämmelsen bör föregås av en proportionalitetsprövning, liksom möjligen också om bestämmelsen bör meddelas genom lag (se 9 i nämnda förordning). Det framstår som naturligt att regleringen av de båda situationerna är likartad såväl i fråga om innehåll som i lokutioner.

6 YTTRANDE - 6 (17) Enligt 2 kap. 10 får den behöriga myndigheten under vissa förutsättningar återkalla en framställning. Om en framställning återkallas kan den situationen uppstå att den dömde varit frihetsberövad till följd av en sådan begäran som anges i 2 kap. 8. Det framstår som oklart om den dömde, om han eller hon därefter verkställer påföljden i Sverige, har möjlighet att tillgodoräkna sig frihetsberövandet. En närliggande fråga gäller om den som till följd av ett frihetsberövande på grund av en begäran enligt 2 kap. 8 eller efter upphörande av verkställigheten enligt 3 kap. 18 kan tillerkännas ersättning enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. Även dessa frågor bör övervägas i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Förutsättningar för överförande av frihetsstraff från Sverige Hovrätten delar i huvudsak utredningens förslag i fråga om vilka förutsättningar som ska gälla för att en svensk brottmålsdom ska få verkställas i en annan stat. Utformningen av bestämmelserna i 2 kap. 1-6 som förutsättningar för att verkställighet ska få ske i en annan stat väcker dock frågor om vid vilken tidpunkt förutsättningarna ska föreligga. Ordalydelsen ger närmast intrycket av att förutsättningarna ska föreligga när verkställigheten i den andra staten påbörjas. Detta är dock knappast avsikten med förslagen. Det får i stället antas att förutsättningarna i 2 kap. 1-6 i princip ska föreligga såväl vid tidpunkten för framställningen som för beslutet (se 2 kap. 9 ). Ett undantag är kravet i 2 kap. 5 3 på att det ska återstå minst sex månader av påföljden att avtjäna. Det kravet bygger på överförandekonventionens förutsättningar och anknyter till den tidpunkt då den andra staten tar emot en framställning. Enligt hovrätten finns det skäl att klargöra vilka förutsättningar som ska gälla för att en framställning ska få göras och vilka förutsättningar som ska krävas för att ett beslut om överförande ska få fattas. Det kan i det sammanhanget även övervägas om 2 kap. 1-6 bör utformas som förutsättningar för att överförande av verkställighet till en annan stat ska få ske (jfr 2 kap. 2 lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen). Förutsättningar för överförande av frihetsstraff till Sverige I lagförslaget görs en uppdelning på dels förutsättningar för att ett frihetsstraff ska överföras till Sverige (3 kap. 1-3 ), dels omständigheter som utgör hinder mot överförande (3 kap. 4-5 ). Det framstår inte som självklart att en uppdelning görs, liksom varför en viss omständighet hänförs till förutsättningar för överförande och en annan till hinderskatalogen. Under alla förhållanden bör det i lagen klargöras vilka konsekvenserna blir om en förutsättning enligt 3 kap. 1-3 brister. Vad gäller frågan om vilka omständigheter som ska utgöra förutsättningar eller hinder mot överförande/avslagsgrunder, delar hovrätten utredningens bedömning att i princip samma avslagsgrunder bör gälla för överförandeärenden som

7 YTTRANDE - 7 (17) handläggs enligt den nya lagen som för ärenden som handläggs enligt lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (s. 383). Det saknas skäl att utgå från att rättslikheten mellan Sverige och andra EU-länder är så mycket större än med andra länder med vilka vi samarbetar i överförandefrågor att det motiverar någon mer betydande skillnad i förutsättningar för och hinder emot överförande. Med de kommentarer som lämnas ovan beträffande förutsättningar för överförande av frihetsstraff från Sverige, anser hovrätten att såväl de omständigheter som föreskrivs som förutsättningar för överförande som de som anges vara hinder framstår som välmotiverade. Det kan dock ifrågasättas om det verkligen krävs en fakultativ avslagsgrund (3 kap. 5 ) och i så fall om det då inte närmast är fråga om en regel som anknyter till förutsättningarna för den andra staten att göra en framställning (se s. 395 f.). I 3 kap. 4 tredje stycket öppnas för möjligheten att inte åberopa hinder som anges i paragrafen, om det med hänsyn till den dömdes inställning och omständigheterna i övrigt finns särskilda skäl för att verkställighet sker i Sverige. Den föreslagna möjligheten är i grunden bra, men den låter sig inte tillämpas på alla avslagsgrunder som räknas upp i paragrafen. Så torde det t.ex. knappast kunna läggas i händerna på den dömde att samtycka till verkställighet som är oförenlig med grundläggande principer för rättsordningen i Sverige. Enligt hovrätten finns det skäl att i det fortsatta lagstiftningsarbetet närmare överväga i vilka fall och under vilka förutsättningar det ska vara möjligt att frångå de obligatoriska avslagsgrunderna. Som en utgångspunkt framstår det t.ex. som rimligt att låta den dömdes samtycke ha stort inflytande på frågan om kravet på dubbel straffbarhet ska upprätthållas eller inte i ett visst fall. Detta gäller givetvis inte om verkställigheten skulle vara oförenlig med grundläggande principer för rättsordningen i Sverige, t.ex. om den utländska domen gäller straff på grund av den dömdes politiska eller konfessionella uppfattning eller sexuella läggning. Verkställighetsfrågor Enligt 2 kap. 12 får, när en framställning om verkställighet av en svensk brottmålsdom har översänts till en annan stat, verkställigheten av den påföljd som avses med framställningen inte påbörjas i Sverige i annat fall än då den dömde är häktad. Det får förutsättas att det därmed avses att den dömde är häktad i ett annat mål än det i vilket den överförda påföljden har meddelats (jfr 9 lagen om beräkning av strafftid samt 2 kap. 5 1 i den här aktuella lagen). Det kan ifrågasättas om det i ett sådant fall är lämpligt att domen överförs till en annan stat innan den nya lagföringen är avslutad. Det vanligaste fallet torde dock vara att överförandefrågan initieras efter det att verkställigheten påbörjats i Sverige. Enligt motiven till bestämmelsen är avsikten att även verkställighet som har påbörjats här ska fortsätta efter det att en framställning om verkställighet i en annan stat har gjorts (s. 367 och s. 727 f.). Detta framgår dock inte av lagtexten.

8 YTTRANDE - 8 (17) En fråga som, såvitt kan bedömas, inte närmare berörs i betänkandet är vilken verkan överförandet har för möjligheten att verkställa domen i Sverige. Bestämmelser om verkan av ett överförande av verkställighet finns t.ex. i överförandekonventionen (artikel 8) och i rambeslutet om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder (artikel 22). Utan en lagregel som klargör att överförandet avskär alla verkställighetsåtgärder i Sverige skulle t.ex. det kunna inträffa att någon som här dömts till livstids fängelse, och därefter fått verkställigheten överförd till en annan stat, begär prövning enligt lagen om omvandling av fängelse på livstid. Det får förutsättas att en sådan ordning inte är avsedd med den nya lagstiftningen. Enligt 3 kap. 14 får den behöriga myndigheten, om det krävs för att en utländsk brottmålsdom ska kunna verkställas i Sverige, själv meddela de föreskrifter som behövs. Bestämmelsen, som i huvudsak motsvarar 25 g IVL, är avsedd att kunna tillämpas bl.a. i fall där skillnaderna mellan domslandets och Sveriges regler om villkorlig frigivning är sådana att verkställigheten här skulle stå i strid med Europakonventionen eller annars framstå som stötande (s. 408). Hovrätten ställer sig bakom utredningens förslag att i undantagsfall kunna anpassa verkställigheten, om det föreligger betydande skillnader i tidpunkten för villkorlig frigivning (se även Högsta förvaltningsdomstolens dom den 20 juni 2013 i mål nr ). Den avsedda möjligheten, och hur bedömningen ska ske, framgår dock inte med tillräcklig tydlighet av lagtexten. I 3 kap. 16 och 17 finns bestämmelser om verkställighet i Sverige av en utländsk brottmålsdom. Hovrätten noterar i sammanhanget att det av författningskommentaren till 17 framgår att bestämmelsen avser det fallet att en utländsk dom efter påföljdsomvandling ersatts med en svensk dom (s. 743). Lagtexten bör ändras så att detta framgår. Av 3 kap. 16 och 17 följer bl.a. att utländska domar eller svenska domar som ersatt utländska domar ska föras in i belastningsregistret. Detta aktualiserar frågan om hur sådana domar ska bedömas vid ny lagföring i Sverige, särskilt vid tillämpningen av 34 kap. BrB (se t.ex. 29 nordiska verkställighetslagen). Frågan har stor praktiskt betydelse och kommenteras inte i betänkandet. Enligt hovrätten bör frågan uppmärksammas i det fortsatta lagstiftningsarbetet. En närliggande fråga gäller hur överförda domar redovisas i belastningsregistret. Frågan gäller vid alla typer av överföranden. Det kan finnas anledning att i anslutning till detta lagstiftningsärende kontrollera att lagstiftningen på området särskilt förordningen till lagen om belastningsregister innehåller föreskrifter som säkerställer att rätt uppgifter tas in i belastningsregistret. Hovrätten vill här väcka frågan om bestämmelsen i 2 kap. 8 BrB bör utsträckas till att även omfatta specialitetsprincipen för personer som har överförts till Sverige för straffverkställighet. Det kan hävdas att det saknas skäl att se annorlunda på villkor vid överförande än på villkor vid utlämning eller överlämnande som hinder eller begränsning av ny lagföring i Sverige. Om en sådan ändring införs

9 YTTRANDE - 9 (17) kan 3 kap. 19 i den nu aktuella lagen utgå. Även 5 lagen om omvandling av fängelse på livstid torde kunna upphävas om denna lösning väljs. Särskilt om överförande av beslut om böter och förverkande I 4 kap. 1 anges allmänna förutsättningar för att en svensk brottmålsdom avseende böter och förverkande ska få verkställas i en annan stat. Hovrätten vill här hänvisa till de synpunkter som lämnats ovan i frågan om förutsättningar för överförande av frihetsstraff från Sverige (2 kap. 1-6 ). Vidare kan det finnas skäl att i lagtexten ange specifikt vilka fördelar vid verkställighet som ska uppnås genom ett överförande (1 3) och för vem överförandet ska innebära fördelar. I 4 kap. 3 sägs att Kronofogdemyndigheten inte får tillåta bl.a. att ett bötesstraff omvandlas till fängelse eller annan påföljd i den andra staten. Enligt hovrätten, som noterar att motsvarande lokution redan finns i annan lagstiftning (2 kap. 3 lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen), är det som sägs i 4 kap. 3 närmast att betrakta som villkor som ska ställas upp vid överförandet. Det föreslås att lagtexten ändras för att tydligare återspegla den åsyftade innebörden. Bestämmelsen i 4 kap. 5 andra stycket tar sikte på den möjlighet som finns i förverkandekonventionen, att verkställa ett förverkande även i den utfärdande staten, om verkställigheten i den verkställande staten inte räcker till för att täcka de belopp som är förverkat. Möjligheten bör kopplas till en kontrollregel motsvarande den som finns i 7 och som där avser verkställighet i flera olika länder. Det får antas att närmare föreskrifter till 5 kap. 18 om fördelning av influtna medel tas in i förordning. Förslaget till förordning innehåller inte sådana föreskrifter (jfr 3 kap förordningen om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av bötesstraff). 2. Förslaget till lag om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen Allmänna synpunkter Hovrätten ställer sig i allt väsentligt bakom förslagen. I de fall samma eller motsvarande lösningar valts i denna lag som i förslaget till lag om internationell straffverkställighet, gör sig de kommentarer som lämnats i den delen gällande även här utan att det anges särskilt. Tillämpningsområdet I 1 kap. 2 anges att nordiska verkställighetslagen (NVL) innehåller bestämmelser om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge och en erinran om att det i lagen om internationell straffverkställighet finns bestämmelser om överförande i förhållande till en stat utanför EU. I sistnämnda lag anges att den lagen

10 YTTRANDE - 10 (17) inte tillämpas i fråga om verkställighet som regleras genom NVL eller genom lag om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (1 kap. 3 ). NVL innehåller endast en erinran om att bestämmelser om erkännande och verkställighet av frihetsberövade påföljder i vissa fall finns i lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (5 ). Enligt hovrätten framstår regleringen av tillämpningsområdet som otydlig. En tydligare reglering krävs för att klargöra förhållandet mellan lagarna; vilken som ska tillämpas och vilken som gäller framför en annan. Det bör då beaktas att rättspsykiatriska påföljder inte kan verkställas enligt NVL (s. 309), vilket torde innebära att den nu aktuella lagen tillämpas i förhållande till Danmark och Finland och lagen om internationell straffverkställighet i förhållande till Norge och Island. Bestämmelsen i 2 kap 14 påverkas av en sådan ändring. Polen har i rambeslutet för viss tid beviljats undantag i fråga om krav på samtycke till överförande av det landets medborgare (artikel 6.5). Undantaget torde inte sakna praktisk betydelse för möjligheten att överföra verkställighet av frihetsstraff som har ådömts polska medborgare i Sverige (se 2 kap. 3 andra stycket 1). Det bör övervägas hur denna begränsning i möjligheten till överförande kan återspeglas i lagstiftningen. En lösning som skulle kunna övervägas är att ta in begränsningen i en övergångsbestämmelse till den nya lagen. Tvångsmedel och frihetsberövanden I 3 kap. 10 hänvisas till bestämmelserna om tvångsmedel i 3 kap lagen om internationell straffverkställighet. Enligt 3 kap. 12 andra stycket den lagen föreskrivs att ett tvångsmedelsbeslut ska hävas om inte en framställning om överförande görs inom 40 dagar från det att beslutet meddelades. Hovrätten vill väcka frågan om det finns skäl att tillämpa en kortare tidsfrist än 40 dagar i ärenden om överförande inom EU. Om en kortare tidsfrist införs i förhållande till andra EU-länder, bör även övervägas att förkorta tidsfristen för nordiska ärenden (se 5 c NVL). Förutsättningar för överförande av frihetsstraff till Sverige Enligt hovrätten framstår det som oklart hur bestämmelserna i 3 kap. 1-3 förhåller sig till varandra. Det bör klargöras om bestämmelserna är alternativa eller kumulativa och om det utanför det tvingande samarbetsområdet (2 ) även finns ett frivilligt samarbetsområde som Sverige tillämpar (se artikel 4.1 (c) i rambeslutet). Hovrätten ställer sig bakom utredningens förslag att det tvingande samarbetsområdet bör utsträckas i enlighet med artikel 4.7 (a). I betänkandet anges att åtagandet inte omfattar fall där den dömde inte kommer att behålla sin uppehållsrätt eller uppehållstillstånd i Sverige, vilket framstår som en rimlig ståndpunkt (s. 526). Den avsedda innebörden framgår dock inte av lagtexten (jfr 3 kap. 2 3).

11 YTTRANDE - 11 (17) En anslutande fråga gäller hur det förhållandet att den dömde har utvisats genom den utländska domen ska beaktas vid prövningen av om Sverige ska överta straffverkställighet. I de fall det gäller överförande från en annan Schengenstat får frågan betydelse för Sveriges hantering av den dömdes rätt att vistas i Sverige efter avtjänat straff (se artikel 25 i Schengenkonventionen). Om överförande ska ske från en stat utanför Schengen inställer sig frågan om Sverige har anledning att agera för att utvisningen ska verkställas efter att det överförda straffet har verkställts här. Dessa frågor torde inte sakna praktisk betydelse och bör uppmärksammas i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Verkställighetsfrågor Betänkandet innehåller inte någon analys av hur förslagen påverkas av EU:s beaktanderambeslut (2008/675/RIF), rambeslutet om utbyte av uppgifter ur kriminalregister (2009/35/RIF) och rådets beslut om inrättande av ett europeisk informationssystem för utbyte av uppgifter ur kriminalregister (Ecris, 2009/316/RIF). Dessa rättsakter innebär bl.a. att utländska domar ska beaktas i ett svenskt brottmålsförfarande och innefattar en ordning för utbyte av uppgifter ur belastningsregister. Frågor som kan uppkomma vid den praktiska tillämpningen är t.ex. hur en dom som har överförts till Sverige ska beaktas vid senare lagföring här och i vilka fall registeruppgifter om en dom som meddelas i Sverige ska föras över till en annan medlemsstat (se prop. 2011/12:163). Hovrätten vill framhålla det praktiska behovet av att dessa frågor, i lämpligt sammanhang, ges en närmare belysning. 3. Förslaget till lag om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen Allmänna synpunkter Hovrätten ställer sig i allt väsentligt bakom förslagen. I de fall samma eller motsvarande lösningar valts i denna lag som i förslagen till lag om internationell straffverkställighet eller lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen, gör sig de kommentarer som lämnats i dessa delar gällande även här utan att det anges särskilt. Även om utredningens förslag i denna del framstår som välgrundat och ändamålsenligt, vill hovrätten framhålla de svårigheter som kan förväntas uppkomma vid tillämpningen av förslagen som en följd av att den svenska påföljdslagstiftningen i betydande avseenden skiljer sig från lagstiftningen i de länder med vilka samarbete nu ska ske, särskilt i fråga om frivårdspåföljder (jfr Påföljdsutredningens betänkande Nya påföljder, SOU 2012:34, del 4, bilaga 3). Det är svårt att i nuläget se någon bättre lösning på dessa problem än vad utredningen har föreslagit. Samtidigt kan konstateras att Påföljdsutredningens förslag innebär att Sverige skulle få en frivårdslagstiftning som bättre ligger i linje med vad som gäller i

12 YTTRANDE - 12 (17) andra länder och att detta kan förväntas underlätta det internationella samarbetet (SOU 2012:34 del 4 s. 41). Tillämpningsområdet Enligt betänkandet ska den nya lagen tillämpas i förhållande till Danmark och Finland parallellt med nordiska verkställighetslagen (NVL, se s. 594 f.). Avsikten är att den nya lagen ska tillämpas i de fall där överförande inte är möjligt enligt NVL, t.ex. vid överförande av villkorlig dom eller skyddstillsyn som är förenad med en föreskrift om samhällstjänst. Lagtexten i 1 kap. 2 bör utformas så att den avsedda ordningen framgår tydligare. Förutsättningar för överförande av en frivårdspåföljd till Sverige Enligt 3 kap. 1 andra stycket får en utländsk dom erkännas och verkställas i Sverige även om den dömde inte är bosatt här. Det är svårt att se vilken situation detta skulle kunna handla om (jfr NJA 2008 s 503). Den närmare innebörden av punkten 2 i första stycket framstår vidare som oklar. Verkställighet m.m. Det förefaller som att bestämmelsen i 2 kap. 4 - om att följdbeslut som meddelas i den andra staten ska gälla i Sverige kan avse den situationen att den verkställande staten förverkar villkorligt medgiven frihet för en dömd person, som står under övervakning efter avtjänat fängelsestraff som har överförts från Sverige. På motsvarande sätt kan den verkställande staten upphäva en föreskrift, t.ex. om samhällstjänst, och ersätta den med ett fängelsestraff. Hovrätten vill väcka frågan om den föreslagna regleringen verkligen medger att sådana följdbeslut kan verkställas i Sverige. Sverige är enligt rambeslutet i princip skyldigt att erkänna och verkställa sådana åtgärder som anges i artikel 4.1. Hovrätten ställer sig bakom utredningens bedömning att möjligheten enligt artikel 9 till anpassning endast bör användas i undantagsfall (s. 670). Samtidigt måste det konstateras att frågan om anpassning krävs och, i förekommande fall hur anpassning ska ske, kan innefatta svåra bedömningar. Det bör övervägas att i denna del utveckla lagtexten med närmare kriterier för anpassning. Det bör vidare övervägas att, i likhet med vad som gäller i den föreslagna lagstiftningen om överförande av frihetsberövande påföljder till Sverige, låta allmän domstol pröva frågor om anpassning. 4. Övriga förslag och bedömningar Hovrätten tillstyrker, med nedanstående kommentarer, övriga förslag i betänkandet. Hovrätten delar också utredningens bedömning att förslagen som helhet kan innebära vissa kostnadsbesparingar för Sverige, men att det bör ske överföringar mellan olika utgiftsområden, bl.a. till berörda domstolar som genom förslagen åläggs nya eller mer omfattande arbetsuppgifter (s. 705 och 710).

13 YTTRANDE - 13 (17) 4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen om (2003:1156) om överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder Förslagen till ändring i lagen om (2003:1156) om överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder (arresteringsorderlagen) hänvisar till den nya lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen utom såvitt gäller den lagens bestämmelser om förutsättningar för överförande till Sverige och avslagsgrunder. Det framstår som riktigt att frågor om överförande av straffverkställighet som uppkommer i anslutning till ett ärende enligt arresteringsorderlagen prövas utifrån den nya lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen. Detta ligger i linje med artikel 25 i rambeslutet om överförande av frihetsberövande påföljder, som anger att det rambeslutet ska tillämpas vid verkställighet av påföljder i de fall som avses i artikel 4.6 och 5.3 i arresteringsorderrambeslutet. Innebörden av detta kan dock knappast vara att domslandet i dess fall ska behöva göra en framställning om överförande. Genom att avslå en arresteringsorder (artikel 4.6 se 2 kap. 6 arresteringsorderlagen) eller genom att uppställa ett villkor om återförande för verkställighet (artikel 5.3 se 3 kap. 2 arresteringsorderlagen) måste det anses vara slutligt avgjort att straffverkställigheten ska överföras (jfr dock 7 kap. 1 första stycket arresteringsorderlagen). Den lagreglering som krävs i detta fall är närmast föreskrifter som finns i 3 kap lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (jfr förslaget till lag om ändring i lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder). Det anförda torde också innebära att det behövs föreskrifter i 2 kap. lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen som särskilt reglerar de fall där straffverkställighet ska överföras till en annan EU-stat, i en situation där Sverige begärt någon överlämnad enligt en europeisk arresteringsorder (se förordning om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder). I 7 kap. 1-2 arresteringsorderlagen finns bestämmelser om förvar av den som ska överföras till anstalt i Sverige för verkställighet. Förvar ska ske i avvaktan på den ansvariga myndighetens beslut i frågan om övertagande av verkställighet. Enligt utredningen bör den nuvarande ordningen med förvar ersättas av bestämmelserna om tvångsmedel i 3 kap lagen om internationell straffverkställighet. Skälet till det är, enligt utredningen, att det är verksamhetsfrämmande för Kriminalvården och Socialstyrelsen att besluta i frågor om förvar av den dömde (s. 569). Hovrätten har svårt att se att den föreslagna ändringen skulle innebära någon förbättring eller förenkling i förhållande till nuvarande ordning, som varit i kraft i snart tio år. Utredningens förslag skulle, när en domstol avslår en begäran om överlämnande med stöd av 2 kap. 6 arresteringsorderlagen, innebära att fortsatt frihetsberövande skulle kräva att det förfarande

14 YTTRANDE - 14 (17) som föreskrivs i 3 kap lagen om internationell straffverkställighet tilllämpas. En sådan lösning framstår som otymplig och onödigt tidskrävande. De föreslagna ändringarna i frågan om tvångsmedel bör därför inte införas. I handläggningen av detta ärende har hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättslagmannen Magnus Göransson och hovrättsrådet Joakim Zetterstedt, föredragande, deltagit. På hovrättens vägnar Fredrik Wersäll Joakim Zetterstedt

15 YTTRANDE - 15 (17) BILAGA 1. Förslaget till lag om internationell straffverkställighet 1 kap. 4 första stycket till förtydligande av tillämpningsområdet skulle det i ingressen kunna klargöras att det ska vara fråga om dom eller beslut i en straffrättslig fråga. Vidare skulle det kunna anges i femte punkten att det som avses är förverkande av egendom. 1 kap. 7 - De behöriga myndigheterna prövar inte enbart om överförande ska ske till eller från Sverige utan även, i enlighet med lagstiftningen, ett stort antal andra frågor som föregår eller följer på beslutet i överförandefrågan. I klargörande syfte bör definitionen därför ange att den behöriga myndigheten prövar frågor om verkställighet i Sverige eller i utlandet av en brottmålsdom. Kan det valda uttrycket kan komma att verkställas som medföra problem vid handläggningen och fråga uppkomma om vilken myndighet som bör vara behörig om det visar sig att en påföljd som ska eller har överförts inte ska verkställas i den form som ursprungligen förutsattes? 2 kap. Kapitelrubriken skulle vinna i tydlighet om den ges följande lydelse: Verkställighet utomlands av en svensk brottmålsdom som avser en frihetsberövande påföljd I lagtexten hänvisas på olika ställen till förutsättningar m.m. som framgår av internationella avtal. I förevarande bestämmelse hänvisas till som framgår enligt en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. I t.ex. 2 kap. 1 och 3 används i stället uttrycket om det följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. I 2 kap. 8 används uttrycket om det framgår av en internationell överenskommelse. Om en betydelseskillnad inte är åsyftad, bör samma uttryck användas genomgående i lagstiftningen Rubriken ovan 2 kap. 9 skulle bli tydligare om den lyder: Den behöriga myndighetens prövning av frågan om överförande 2 kap Bestämmelsen skulle vinna i tydlighet om den i sammanfördes med 6 kap. 9 i tillämpliga delar. 3 kap. Kapitelrubriken skulle vinna i tydlighet på att ges följande lydelse: Verkställighet i Sverige av en svensk brottmålsdom som avser en frihetsberövande påföljd 3 kap. 8 och 9 - I förtydligande syfte bör det anges att paragraferna endast gäller framställningar från en annan stat (och inte framställningar som görs av en svensk behörig myndighet). 3 kap Bestämmelserna om tvångsmedel, som motsvarar nuvarande bestämmelser i IVL, är komplicerade, detaljerade och avviker i språk och stil från lagen i övrigt. Det framgår inte vilken domstol som är behörig att pröva tvångsmedel (jfr 35 IVL).

16 YTTRANDE - 16 (17) 3 kap. 13 och 15 - Hänvisningar bör göras till första stycket i kap. 19 första stycket - Orden annat sätt bör utgå (jfr 23 IVL). 5 kap. 1 - I bestämmelsen anges att en brottmålsdom ska verkställas i Sverige (se även 9 ). I 3 kap. lagen, som reglerar verkställighet här av frihetsberövande påföljder, anges att en sådan dom får verkställas här (under vissa förutsättningar). Åsyftas en betydelseskillnad? 5 kap. 7 - Bestämmelsen bör vara obligatorisk hur skulle det vara möjligt att verkställa om framställningen är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för prövningen? och placeras i anslutning till övriga förutsättningar (2-3 ). 5 kap Bör övervägas att vända på presumtionen i bestämmelsen och föreskriva att uppskov får ske om inte annat följer av en internationell överenskommelse. 2. Förslaget till lag om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen 2 kap. 1 - Innebörden av social anpassning och vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen bör framgå av lagtexten. Rubrikerna ovan 2 kap. 2 och 3 bör återspegla att medgivande/samtycke alltid krävs. De skulle då kunna lyda ung. Krav på samtycke/medgivande från 3 kap. 2 - I bestämmelsen anges att En utländsk dom ska erkännas och verkställas i Sverige. I omgivande paragrafer anges att en utländsk dom får verkställas i Sverige. Ordvalet i 3 kap. 2 synes bero på att det där är fråga om tvingande bestämmelser. För att bestämmelsen ska förstås rätt krävs att ytterligare förutsättningar anges i lagtexten. I annat fall blir innebörden av bestämmelsen att alla utländska domar ska erkännas och verkställas i Sverige. Vidare bör ordalydelsen i bestämmelsen ses över, då undantagen i punkterna 1-3 annars kan läsas som undantag till huvudregeln och inte som ytterligare förutsättningar. Bestämmelsen skulle bli tydligare om den löd ungefär enligt följande. Om inte annat följer av 3-5 ska en utländsk dom som har översänts till Sverige erkännas och verkställas här, förutsatt att (punkterna 1-3). 3 kap. 5 första stycket 8 För att säkerställa att bestämmelsen tillämpas rätt skulle det vara värdefullt om det angavs i författningskommentaren att det är de villkor som finns intagna i utevarorambeslutet som är de som ska vara uppfyllda. 3 kap. 5 första stycket 9 Bestämmelsen är mycket svårläst och det kan ifrågasättas om den rätt återger den bakomliggande artikeln. 3 kap Hänvisning bör inte göras i lag till lägre författning, se Gröna boken (Ds 1998:66) avsnitt )

17 YTTRANDE - 17 (17) 3. Förslaget till lag om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen 1 kap. 4 - Både första och andra stycket innehåller definitioner av en utländsk dom om frivårdpåföljd. Detta bör förtydligas i andra stycket.