På djupet med Fredrik Modéus

Transkript

1 På djupet med Fredrik Modéus Till dig som fått förtroendet att välja Växjö stifts näste biskop Det känns spännande att få skriva till dig. Kanske har vi träffats tidigare, kanske är vi helt obekanta med varandra. Hur som helst är det en förmån att på detta sätt få möjlighet att förmedla tankar som dels ger konturer åt min tro och teologi, dels klargör hur jag skulle gripa mig an uppdraget som biskop i Växjö stift. I. En trosbekännelse i kortform Gud är vårt ursprung och mål. Det är min övertygelse att en människas liv är meningsfullt. Under vår stund på jorden är vi älskade utan förbehåll, oberoende av tro och bekännelse, med all vår oförmåga och brist. I hjärtat bär vi en hemlängtan, ibland som oro utan ord eller som en törst efter källan. Under vissa tider söker vi särskilt intensivt efter svar på livets frågor: Vilket är mitt ursprung? Är jag ensam i universum eller infogad i ett meningsfullt sammanhang? Hur ska jag använda tiden under min korta livsvandring? Är jag sedd, önskad och älskad? I kristen tradition beskrivs Gud som uppenbarad och fördold. Att Gud är fördold betyder för mig att livets hemlighet är omöjlig att avslöja. Varje människas liv är ett mysterium. För mig som biskop skulle det betyda en grundläggande respekt för varje människas livstolkning. Jag vill närma mig din tro med respekt, hur den än ser ut. Kristen tro är inte ett sätt att säga att livets gåta har en enkel lösning. Kristen tro är ett sätt att tolka livet med bevarad ödmjukhet för mysteriet. Det måste gå att vara helhjärtad utan att vara tvärsäker. Jag tror på en Gud som hör av sig. I den kristna tron står människoblivandet, uppenbarelsen i Jesus Kristus i centrum. Ibland tänker jag mig Kristus som ett nyckelhål. Om jag står långt ifrån blir han inte mer än en intressant person, en vis man från gångna tider, någon att betrakta på distans. Men för att ana den uppenbarade, gudomliga verkligheten behöver jag odla min nyfikenhet, söka mig närmare och kika genom nyckelhålet. Kristus avslöjar inte allt som finns att veta om Gud, men tillräckligt mycket. Han låter mig se Guds kärleksfulla anletsdrag, ana värmen i den gudomliga omfamningen. Som biskop skulle jag vilja bidra till att den kristna berättelsen överlämnas till nästa generation på detta sätt: med respekt för Gud som fördold, med tillit till Gud som valt att uppenbara sig i Jesus Kristus. Kristus är min förebild och försonare. Att han är förebild gör att jag nästan dagligen ställer mig frågan vad skulle Jesus ha gjort? Att han är försonare uttrycker trons centrum: du är älskad, förlåten och upprättad. Utifrån tanken på Kristus som förebild och försonare handlar kristen tro för mig om att försöka leva på ett rättfärdigt sätt, samtidigt som jag accepterar att det inte alltid går som jag tänkt

2 mig, och därför är beredd både att själv ta emot förlåtelse och att försonas med andra. Genom min biskopsgärning skulle jag försöka predika evangeliet som svar på frågor som rör sig på djupet av vår existens: Ja, du är älskad. Ja, du är förlåten, helad och upprättad. Ditt liv är meningsfullt. Du är på alla sidor omsluten av Guds närvaro. Den heliga Anden är gudsnärvaro här och nu. Jag tänker att den gudomliga närvaron går i dagen på både ett osynligt och ett synligt sätt. Osynligt som upplevelsen av en vän som håller min hand, tröstar när jag gråter och skyndar till hjälp när livet är svårt. Eller som en medvandrare i livets glädjestunder. Synligt i skapelsen, i kampen för rättvisa, i den enkla livsglädjen, i modet att gå in i till synes omöjliga uppgifter, i förtroendefulla möten med andra människor. Synligt också i kyrkans liv, i gudstjänstens bön och lovsång, i förkunnelse och tystnad, i dop och nattvard. Ytterst tänker jag att Gud själv är relation. Fader, Son och Ande i ett levande, rörligt samspel. Genom uppenbarelsen, när Gud hör av sig, dras jag in i gemenskapen. II. Att bygga framtidens kyrka Det är spännande och ansvarsfullt att få vara med och bygga framtidens kyrka. För mig är det naturligt att arbetet har sitt centrum i våra gemensamt firade gudstjänster. Det finns stöd för den tanken på flera håll. I Apostlagärningarna i Nya testamentet står det att kristna deltog i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna (Apg. 2:42). I Svenska kyrkans bekännelseskrifter, som uttrycker vår lutherska identitet, står det att kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas (Art. VII). I den för vår kyrka nu gällande kyrkoordningen står det att gudstjänsten är kyrkolivets centrum, där församlingen möter Gud i Ordet och sakramenten (17 kap, Inledning). Som biskop skulle jag arbeta med ett tydligt fokus på livet i stiftets gudstjänstgemenskaper, som behöver utvecklas olika beroende på lokala omständigheter. Jag skulle påminna om att vi inte får fastna i organisation och byråkrati, i strukturer och utredningar, i system och handlingsplaner. Allt sådant är viktigt så länge det stöder kyrkans uppdrag. Vi behöver vara uppmärksamma så att vi ägnar tiden åt det som ytterst är vår uppgift: att bära evangeliet om Jesus Kristus vidare. Som biskop skulle jag samtidigt värna församlingarnas relationsskapande kontakter i det lokala samhällslivet, vikten av att bygga broar till exempelvis skola och föreningsliv, kultur och idrottsrörelse. En folkkyrka där många är tillhöriga har särskilda möjligheter. Genom de kyrkliga handlingarna har Svenska kyrkan kontakt med en majoritet av dem som bor på en plats. Vi har ett förtroendekapital som klokt förvaltat både kan ge oss fortsatta möjligheter att bli lyssnade till när vi berättar om kristen tro, och motivera människor att också i framtiden tillhöra kyrkan. Jag tror på framtidens kyrka. Även om den ser annorlunda ut än idag, kommer kyrkan att leva. Gud vill använda oss för att bygga den. Kristus har inga andra händer än våra. Därför är det viktigt för mig att försöka se möjligheter snarare än problem. Vi behöver värna ett möjlighetsklimat i vår kyrka, lita på att förändring är möjlig och tro att vi leds mot framtiden av Guds Ande. Kanske behöver vi först av

3 allt erkänna sorgen över det som har gått förlorat, för att sedan varsamt släppa taget och låta det som inte längre finns sjunka undan i tacksamhet och glömska. Då kan vi vända blicken framåt och upptäcka den kraft, fantasi och tillit som vi redan bär på och som behövs för ett idérikt framtidsbygge. Ingen kan ensam göra jobbet, inte heller en biskop. På lokalplanet har alla ansvar för att bidra ideella medarbetare, förtroendevalda och anställda. En biskop ska tillsammans med stiftets övriga ledning och stiftskansliets anställda inspirera och underlätta, främja och utöva tillsyn. Jag tror att ett stiftskansli behöver ha en rörlig organisation. Vissa medarbetare ska arbeta länge där, andra behöver lyftas in snabbt och under en kortare tid. Förändring växer ofta fram underifrån. När nya idéer tar form som visar sig fungera, behöver stiftsledning och stiftskansli lyhört ta dem tillvara, så att de kan inspirera andra. Målet är att det goda arbetet ska komma många i stiftet till del. Jag önskar att vi fick se församlingsliv som blomstrar på många platser. Vad innebär det? För mig handlar det om miljöer där gudstjänsterna berör våra hjärtan. Växtplatser där livets viktiga frågor ryms, inte bara de färdiga svaren. I en levande församling rör undervisning och lärande vid vår skuld, skam, smärta, synd och sorg. Där finns utrymme för glädje, förundran och tacksamhet. När församlingslivet fungerar är gemenskap i brokig mångfald inte vackra ord, utan upplevd verklighet. Människor känner sig välkomnade. Gästfrihet är ett nyckelord. Jag får komma som jag är. I ett blomstrande församlingsliv stänger vi inte in oss i kyrka och församlingshem, nöjda med vårt eget. Istället utmanas vi till tjänst av en diakoni som är trofast och konkret, rörlig och modig. Under ledning av församlingens diakoner får vi hjälp att se både den synliga nöden och den osynliga. När detta är verklighet utövar församlingen mission bara genom att finnas. Under de senaste femton åren har jag haft förmånen att besöka många församlingar i Svenska kyrkan och övriga Norden för dialog om kyrkans nutid och framtid. Samtalen har präglats av både sorg och glädje, missmod och framtidstro. Framförallt har jag fått se att förändring är möjlig. Det har också blivit tydligt för mig hur olika förutsättningarna är från plats till plats. En av de omständigheter som påverkar hur församlingslivet utvecklas är hur dess omgivning ser ut. Det är skillnad på att vara församling i staden, i det mindre samhället, på landsbygden eller i glesbygden. I en eventuell biskopsgärning skulle jag lyssna noga till de lokala erfarenheterna. Om en biskop inte tar det lokala perspektivet på allvar kan han inte heller inspirera. Som biskop skulle jag påminna om att också anställda och förtroendevalda behöver förstå sig själva som gudstjänstfirare. Om inte vi kommer, vem tror vi då ska komma? Vi har ansvar. Samtidigt är det begripligt att inte ens anställda och förtroendevalda firar gudstjänst på sina håll. Skälet är att gudstjänsten inte berör så djupt som den skulle kunna göra. Ett lokalt utvecklingsarbete behöver ta detta på allvar och ställa frågan: Hur gör vi för att gudstjänsten ska bli så bra att vi inte kan låta bli att komma? Hur formar vi gudstjänst så att den svarar mot vår längtan efter liv? Mitt mål är att församlingslivet ska blomstra överallt i stiftet. Ett högt ställt mål? Ja, och viktigt. Om vi misslyckas med att bygga det vi längtar efter är vi på alla sidor omslutna av Guds nåd och förlåtelse. Gud är närvarande i vår ofullkomlighet.

4 III. En mänskligare värld Gudstjänst och medmänsklighet hör ihop. En församling ska leva lika nära Jesus som medmänniskan. Kyrkan finns inte i världen för att världen ska bli kyrkligare, utan mänskligare. Det är därför inte möjligt att ställa gudstjänst och diakoni mot varandra. Som biskop skulle jag arbeta för att rörelsen inåt och rörelsen utåt bättre skulle höra samman i församlingslivet. Diakoni är att värna den som är svagast. Vi måste räkna med att det kan vara obekvämt för den etablerade kyrkan. Idag är vi många som ser att diakonin är i förändring. Jag skulle som biskop regelbundet samla diakonerna till rådslag om vad som behöver göras i den nya situationen. Hur gör vi för att bygga en kyrka som tar nya steg för att möta den nya nöden? Hur samverkar vi med goda krafter i samhälle och värld? Hur tar vi uppgiften som barmhärtighetens tecken på allvar i en ny tid? Det krävs mod att vara kyrka. En svår avvägning i det diakonala arbetet är den mellan det profetiska och det samhällsgemensamma. Å ena sidan behöver en församling arbeta tillsammans med alla goda krafter på orten. Målet är ju att bygga ett friskt samhälle, skapa ytor för gemenskap i ett hårdnande klimat, värna en långsiktigt hållbar skapelse och kämpa för rättvisa och fred överallt. Å andra sidan behöver församlingen våga vara obekväm, ett barmhärtighetens tecken, och tala för den svage när ingen annan gör det. Här har diakonerna en särskild roll. För att orka med sin uppgift behöver de församlingsledningens liksom biskopens och stiftsledningens ovillkorliga stöd. Som biskop skulle jag värna perspektivet att svaghet inte är något som finns hos andra, utan hos oss alla. Svaghet är i själva verket en gåva i församlingsarbetet. Det betyder för mig att församlingen inte alltför snabbt ska förstå sig själv som den starka parten, som ska hjälpa den svaga. Istället är svaghet en naturlig del av vårt liv tillsammans i världen. Att få syn på sin egen svaghet och utsatthet är en del av den mänskliga mognaden. En sådan upptäckt hjälper oss att vända oss mot Gud. Sedan lång tid har mitt hjärta brunnit för människors delaktighet. Med det ordet menar jag upplevelsen av att få plats och känna sig hemma. Som biskop skulle jag vilja starta ett långsiktigt program för församlingsutveckling, där delaktighet är ett kärnvärde. Inte främst av ekonomiska skäl, utan av teologiska: kyrkan är döpta människor och det är vår uppgift att skapa utrymme för alla att vara med i arbetet. Det kan göras på många sätt. Jag tror att den lokala församlingen behöver ge människor ansvar, uppmuntra dem att använda sina gåvor och lita på deras förmåga. Som människor känner vi när vi verkligen efterfrågas, när uppgifter som anförtros är på riktigt. Många är idag både utrustade för delaktighet och villiga att bidra i församlingsarbetet. Jesus väntade inte på att människor skulle erbjuda sina tjänster, utan bjöd själv in till efterföljelse. Hur formar vi ett församlingsarbete där vi tydligt räknar med att många har något att bidra med? Hur skapar vi ett gott klimat för efterföljelse och delaktighet? I ett program för församlingsutveckling behöver fler frågor rymmas. Inte minst viktiga är de som har med dop och konfirmation att göra. Vi har mycket att göra när det gäller dopstrategi och

5 dopundervisning. Dopfrekvens är en fråga som har med både teologi och ekonomi att göra. Antalet dop påverkar på båda sätten möjligheten att vara kyrka i framtiden. På samma sätt har vi mycket att göra när det gäller konfirmationens plats. Vi vet att den som får en positiv upplevelse av tro och kyrka under konfirmationstiden ofta förhåller sig positiv till kyrkan livet ut. Som biskop skulle jag vilja lyfta frågorna om dop och konfirmation, men också den som handlar om unga människors plats i kyrkan. Tiden som ung ledare, och att jag togs i anspråk också efter tjugoårsåldern, var avgörande för min egen framtid i kyrkan. Jag ser att samma sak nu gäller för mina egna ungdomar. Jag tror att vi är hjälpta av att tänka att kyrkan riskerar att dö utan unga människor. Med de unga kan vi i framtiden bli många som kämpar för en kyrka som lever lika nära Jesus som medmänniskan. Vi kan förenas i kampen för det som ytterst är viktigast: en mänskligare värld. IV. Tillsammans Jag skulle önska att delaktighet fick prägla också mitt sätt att arbeta som biskop. Om jag blev vald skulle jag börja min tjänst med att träffa så många människor som möjligt. Tänk att äntligen få möta dig och andra som läser detta, öga mot öga i samtal om kyrkans traditioner och framtid: ideella medarbetare, förtroendevalda i pastorat, församlingar och i stiftets ledning, diakoner och präster i vigningstjänsten, andra anställda, kontraktsprostar, medarbetare på stiftskansliet och alla andra som i Växjö stift är indragna i samtalet om kyrkans uppdrag. Vid den första samlingen på varje plats skulle jag ställa nyfikna frågor: Hur ser den verklighet ut som du och andra lever i? Vilka utmaningar möter ni? Hur tacklar ni vikande medlemsutveckling, förändringar i strukturen och svåra fastighetsfrågor? Vad gör ni för att utveckla gudstjänst- och församlingsliv? Vilka möjligheter är synliga utifrån er horisont? På vilka sätt behöver ni mitt stöd? Kanske skulle frågorna kunna sammanfattas i en enda: Vad behöver er nye biskop veta? För det är en nyvald biskops uppgift att vara lyhörd, lyssna noga, ta människor på allvar, vädja om konstruktiva tankar, påminna om vikten av förändringsvilja, väcka lust inför framtiden och inte minst tillit till att Gud leder oss. Mot bakgrund av det du och andra berättar skulle jag försöka urskilja en gemensam riktning. Det gäller att människor hittar varandra för att vi tillsammans ska kunna vårda och utveckla kyrkans liv. Det är inte min vision som ska bli verklighet, om man menar att alla ska tänka som jag. Så tråkigt det vore! Istället är det vår gemensamma vision som ska bli verklighet. Stora ord en gång till? Ja, och lika viktiga. Delaktighet är på riktigt. Under min första tid skulle jag också arbeta med frågan om vilka medarbetare jag behöver för att på bästa sätt kunna utföra min uppgift. Jag tänker inte låtsas att jag kan allt. Bland er finns många som kan saker och ting bättre än jag. Om du vill ha en biskop som i en enda person rymmer alla talanger i världen ska du inte rösta på mig. Jag behöver kloka människor i min närhet, sådana som på traditionens grund vill kyrkans växt, utveckling och liv. Delaktighet handlar om att släppa fram andra, ge verkligt ansvar och lita på det som sedan händer. För mig är delaktighet ett tillsammansord.

6 V. En människa bland människor I dessa dagar tänker jag mycket på vad det skulle innebära att anförtros uppdraget som biskop. Att det är just Växjö stift känns speciellt, här ryms ett hemvändarperspektiv. Jag är uppvuxen i Jönköping och min fru är från Lenhovda. Jag är konfirmerad på Tallnäs, har under tidiga tonår deltagit i musikläger på Kastlösa och senare vid nyårsläger på Kronoberg. Jag är prästvigd för Växjö stift och har under de senaste åren haft förmånen att bedriva studier som finansierats av stiftet. Det har gett mig utrymme att fördjupa mig i ett område som intresserar mig mycket: gudstjänstgemenskapernas identitet och funktion i Svenska kyrkan. Till våren är studierna färdiga och disputationsdatum är bestämt. För en tid sedan kom jag på mig med att tänka kring vad jag skulle önska att människor i efterhand sa om min biskopsgärning. Kanske detta: han bidrog till församlingslivets utveckling. Det blev lite roligare att bygga kyrka, en ny möjlighetskultur växte fram. Ibland tog han kanske fel beslut, men totalt sett infann sig en känsla av gemensam riktning. I grund och botten handlade den goda utvecklingen om att han lyssnade till dem han mötte och tog deras längtan på allvar. Han visade omsorg om stiftets medarbetare och förtroendevalda. Om det verkligen skulle bli så vet jag naturligtvis inte. Kanske skulle jag misslyckas. Jag är nämligen en människa med brister och svagheter, en människa bland människor. Samtidigt tror jag av hela mitt hjärta att Guds kärlek, nåd och förlåtelse verkligen gäller. Inför hearingen berättade jag om mitt favoritbibelord: Min nåd är allt du behöver. I svagheten blir kraften störst (2 Kor. 12:9). För att över tid kunna fungera som biskop tror jag att det är viktigt, oavsett vem som väljs, att biskopen vilar tungt i Guds nåd, tar sin egen längtan, sina egna behov på allvar och tillbringar tid med sina närmaste. Att sälja ut sitt eget är inte ett framgångsrecept för den som leder. Genom att respektera sina egna gränser, kan man på djupet vara till för andra. Låt mig till nu återvända till utgångspunkten, min tro och teologi. Inför hearingen valde jag att presentera min trosbekännelse med hjälp av orden i en psalm som varit viktig under min prästgärning. Den får nu knyta samman det hela: Jag tror på en Gud som är helig och varm, som ger kampglöd och identitet. En helande Gud som gör trasigt till helt, som stärker till medvetenhet. Jag tror på en Gud som gråter med mig, när jag gråter så allting är gråt. En tröstande Gud som kan trösta likt den, som väntar tills gråten gått åt. Jag tror på en Gud som bor inom mig, och som bor i allt utanför. En skrattande Gud som vill skratta med mig, som lever med mig när jag dör. (Sv. Ps. 766) Tack för möjligheten att förmedla dessa kortfattade tankar som förhoppningsvis gett konturer åt min tro och teologi, och i alla fall något klargjort hur jag skulle gripa mig an uppdraget som biskop i Växjö stift. Allra sist vill jag välkomna dig att ta kontakt med mig om du undrar över något. Det är berikande att vara i dialog med varandra. Låt oss också tillsammans be för Växjö stift, för dess församlingar och människor, för tiden fram till valet den 3 december, för utfallet och sedan i framtiden för den biskop som väljs.

7 Med varma hälsningar Fredrik Modéus Telefon: Mail: