Musseroner i naturvården

Transkript

1 Inst för ekologi, miljö och geovetenskap Svampkunskap I, 7,5 hp Svampkunskap II, 7,5 hp Musseroner i naturvården Projektarbete av Hans Rydberg Svampkunskap I och II Umeå, Ht 2011 Handledare: Elisabeth Wiklund 1

2 Innehållsförteckning 1. Sammanfattning.3 2. Inledning Material och metod...4 A. Beskrivningar av ovanliga musseroner B. Ekologi...8 C. Metodik Resultat och diskussion 9 A. Ekologisk analys 9 B. Enkäten..12 C. Svampövervakning 14 D. Slutsats Referenser 15 Framsidans bild: Lakritsmusseron, Tricholoma apium Foto: Michael Krikorev 2

3 1. Sammanfattning Musseroner av släktet Tricholoma är vitsporiga skivlingar med urnupna lameller. De bildar mykorrhiza med olika skogsträd. Minst ett 20-tal arter är knutna till äldre skogar och behöver lång kontinuitet av gamla träd. Hela 17 arter är rödlistade och av stor betydelse i naturvårdsarbetet. De förekommer oftast tillsammans med andra rödlistade och/eller sällsynta svampar av skilda släkten, till exempel taggsvampar, marklevande tickor, fingersvampar, spindlingar och skogsvaxingar. Sammantaget utgör dessa svampar viktiga argument för skydd av skogar i hela vårt land. Inledningsvis beskrivs kortfattat 20 arter rödlistade eller andra naturvårdsrelevanta musseroner, vilka på olika sätt spelat en roll i naturvårdsarbetet. Beskrivningarna är kortfattade och tar upp det vetenskapliga namnet, viktiga kännetecken, utbredning, ekologi och hotklass enligt Gärdenfors (2010). Ekologiskt kan musseronerna delas in i tre grupper. En grupp växer med tall i gamla, sandiga tallskogar eller hällmarkstallskogar, andra arter är knutna till gamla skogar med gran, ofta örtrika granskogar på kalk och en tredje grupp finns i ädellövskogar eller ädellövhagmarker, oftast med ek eller bok. För att på sikt kunna bevara de rödlistade musseronerna behövs ett utökat skogsskydd, antingen naturreservat, biotopskydd eller naturvårdsavtal. I samband med skyddet är det viktigt att upprätta en skötselplan där markens förutsättningar för de aktuella svamparna förbättras eller åtminstone inte blir sämre. Ofta behövs ett ökat slitage, helst genom bete, men i vissa tallskogar kan en lätt markbrand skapa bra förutsättningar för svamparna. För att få en bild av hur musseronerna behandlats i det svenska naturvårdsarbetet har en enkät skickats till svampkunniga personer och naturvårdande myndigheter. Slutsatsen är att musseronerna ofta använts i argumentationen för att skydda skog, men att det oftast är det totala antalet rödlistade svampar som varit det bärande skälet för att skydda ett område. Arter som oftast använts i diskussioner om skydd är lakritsmusseron, goliatmusseron, jättemusseron, doftmusseron och svartfjällig musseron. Borgsjömusseron, som nybeskriven för landet, spelade en viktig roll för att bilda ett biotopskyddsområde i Medelpad. Trots att musseronerna nu vandrat in på naturvårdens arena, finns en påfallande stor okunskap om denna svampgrupp. Det är därför viktigt att mykologiskt kunniga, engagerade personer betonar deras roll i den skogliga ekologin och dess utsatthet i olika typer av skogliga åtgärder. 2. Inledning Syftet med detta arbete är att se vilken roll våra musseroner inom släktet Tricholoma spelar i den svenska naturvården. Eftersom musseronerna i vårt land räknar ett 60-tal arter har det inom ramen för detta arbete varit omöjligt att behandla alla dessa utan fokus har legat på sällsynta och/eller rödlistade arter knutna till specifika miljöer intressanta i det svenska naturvårdsarbetet. Eftersom Tricholoma-arterna utan undantag är mykorrhizabildare är det så gott som alltid i skogsmiljöer arterna påträffas. Arter som växer med ek som svavelmusseron och ekmusseron kan givetvis också påträffas i ekhagar eller undantagsvis under solitära ekar. Musseronerna har i naturvårdsarbetet kommit litet i skuggan av tickor, taggsvampar, fingersvampar och jordstjärnor och bland åtgärdsprogrammen är det bara en art, nämligen sienamusseron med en handfull förekomster på Gotland, som kommit ifråga. Genom detta arbete är min förhoppning att musseronerna får en större plats i arbetet med att skydda natur men också att mykorrhizasvampar generellt utgör viktiga argument för skydd av skogsmiljöer i vårt land. 3

4 3. Material och metod Jag har i detta arbete begränsat mig till de musseroner i släktet Tricholoma som är intressanta ur naturvårdens synvinkel. Därför ligger fokus på rödlistade arter (Gärdenfors 2010) och signalarter (Nitare 2000). Jag har dessutom valt att ta med kråsmusseron, T. focale, som är en högkvalitativ, ovanlig indikatorart samt kryddmusseron, T. squarrulosum, som bara är känd från en lokal i Sverige. Några andra arter omnämns också i texten utanför beskrivningarna. De vetenskapliga och svenska namnen är hämtade från Dyntaxa (websida Artdatabanken 2011). Det svenska namnet musseron omfattar många släkten. De äkta musseronerna, släktet Tricholoma, är i regel stora, köttiga svampar med urnupna lameller och vita, släta, inamyloida (färgas ej av Melzers reagens) sporer. Lukt och smak är ofta utpräglade. Musseronerna i släktet Tricholoma bildar mykorrhiza och växer aldrig på ved. A) Beskrivning av rödlistade musseroner, släktet Tricholoma Beskrivningarna är grundade på fakta ur Cetto ( ), Breitenbach & Kränzlin (1991), Ryman & Holmåsen (1992), Larsson (1997), Nitare (2000) och Knudsen & Vesterholt (2008) och Nitare (2000). Uppgifter om utbredning och miljökrav är till stor del hämtade från Artdatabankens faktablad (webbsida, Artdatabanken 2010) samt från Larsson (1997). Hotklasser: EN = starkt hotad, VU = sårbar, NT = nära hotad och DD = kunskapsbrist (Gärdenfors 2010). Arter betecknade LC anses idag utom fara, det vill säga livskraftiga. Kantfårad musseron - Tricholoma acerbum Beskrivning: En rätt stor musseron med cm bred, blekt - svagt kanelfärgad, torr hatt som i kanten ofta är inböjd som hos en pluggskivling. Skivorna är vita-blekt gräddfärgade, med åldern ofta brunfläckiga. Foten är kortare än hattens bredd, ljus men mot basen ofta lätt brunfärgad. Lukten är otydlig och svag, smaken efterhand skarp eller bitter. Utbredning och ekologi: Funnen på 2 lokaler i Västergötland, mycket sällsynt, hotklass EN. Växer i lövskog med i huvudsak ek på kalkrik mark. Lakritsmusseron - Tricholoma apium Beskrivning: Svampen är hård och kompakt, hatten först välvd med invikt hattkant, sedan utbredd, först nästan vit men med åldern med alltmer bruna färger. Hattytan är ofta uppsprucken och kan se rutig ut. Foten är kort, tjock och kompakt, om man klämmer på den får den bruna fläckar. Lukten är stark och påminner om lakrits, anis eller buljong. Utbredning och ekologi: Arten är funnen över nästan hela landet, men är sällsynt, hotklass VU. Växer i gamla tallskogar, oftast bergiga men ibland även på sandjord. Svartfjällig musseron - Tricholoma atrosquamosum Beskrivning: Hatten är först grå - svart, småningom uppsprickande i svarta, tilltryckta och spetsiga fjäll på vit botten. Lamellerna är ljusa, på eggen med mörka prickar. Foten är ljus, nedåt mörktrådig, i övre delen svartnoppig. Foten rodnar inte vid basen. Utbredning och ekologi: Arten växer över hela landet, mest i kalktrakterna, hotklass VU. Den bildar mykorrhiza med gran och föredrar kalkrik mark. Brandmusseron - Tricholoma aurantium Beskrivning: Lätt att känna igen på sin vackert orangebruna hatt, vita skivor och en fot med i orange gryniga bälten på ljus botten. Skivorna får med tiden rostbruna fläckar. I fuktigt väder är hatten starkt klibbig. 4

5 Utbredning och ekologi: Arten växer främst i landets mellersta delar samt på Öland och Gotland. Den är ovanlig, tidigare rödlistad, numera LC. Den bildar mykorrhiza med gran och föredrar kalkrik mark. Borgsjömusseron - Tricholoma borgsjoeёnse Beskrivning: Svampen kan som ung likna en spindling, Cortinarius, med sin trubbigt koniska hatt. Hatten är mörkt gråbrun till svartbrun, aldrig fjällig, med åldern blekare ut mot kanten. Skivorna är gråaktiga, i skador ofta svartfläckiga, foten gråaktigt fibrig, ofta smalnande mot basen. Lukten påminner om mjöl. Utbredning och ekologi: Arten, som är nybeskriven (Jacobsson, Muskos & Larsson 2006), är funnen på 6 lokaler i Medelpad samt en i norra Uppland och är mycket sällsynt, hotklass VU. Fig. 1. Borgsjömusseron, Rotholma, Upl. Foto: M.Krikorev Fjällig gallmusseron - Tricholoma bresadolanum Beskrivning: Svampen är ca 4-10 cm bred, grå och mer eller mindre koncentriskt småfjällig. Äldre exemplar kan få en roströd hattkant. Skivorna är likaledes grå, slutligen med svarta prickar på eggen. Foten är ljusgrå, fast och lätt fjällig. Smaken är besk. Utbredning och ekologi: Arten är funnen i hela landet men mycket sällsynt och funnen i ekhassellundar i Östergötland samt på Öland och Gotland. Hotklass VU. Jättemusseron - Tricholoma colossus Beskrivning: Svampen är mycket stor och kompakt, hatten ca cm bred, blekbrunrödbrun och i väta klibbig. Foten är mycket kraftig, vit, mot basen bruntrådig, skivorna likaså vita men med åldern fläckiga. Köttet är ljust men rodnar något vid brytning. Utbredning och ekologi: Arten är mycket sällsynt och funnen i mellersta och norra Sverige. Den växer i gamla tallskogar, gärna djupt nedsänkt i mossan. Hotklass VU. Doftmusseron - Tricholoma dulciolens Beskrivning: Svampen är medelstor, hatten 6-10 cm bred, gräddfärgad som ung, senare grå till chokladbrun med stora glesa fjäll. Skivorna är vita, foten har en ullig ring. Lukt stark som av parfym eller bränd plast. Skillnader mot goliat- och kråsmusseron redovisas i Stridvall & Stridvall (2006). Utbredning och ekologi: Arten är sällsynt och växer i Jämtland, Medelpad, Uppland, Närke och på Gotland. Den växer med gran i moss- och örtrik, kalkrik granblandskog. Hotklass EN. 5

6 Pantermusseron - Tricholoma filamentosum Beskrivning: Svampen är medelstor, hatten 5-10 cm bred, med svag puckel, radiärt trådig, med åldern ofta uppsprucken i koncentriskt ordnade fjäll. Skivorna är vita - blekt gula, foten vit-ljusgrå med grå fibrer. Lukt och smak mjölliknande. Utbredning och ekologi: Arten är sällsynt och växer med ek och bok i sydligaste Sverige i skogar på näringsrik, kalkhaltig mark, hotklass EN. Kråsmusseron - Tricholoma focale Beskrivning: Svampen är ganska stor, hatten 5-15 cm bred, rödbrun med bred puckel, klibbig, radiärt trådig, senare något uppsprucken. Hattkanten är länge inrullad. Skivor är ganska täta, vita, med åldern fläckiga. Fot med ring, som ung fastvuxen mot hattkanten. Svampen luktar mjöl. Utbredning och ekologi: Arten är sällsynt och funnen upp till Norrbotten, men inte längst i söder. Den växer på sandiga marker bland renlav med tall, ibland på sanddyner längs kusten. Normalt växer den i äldre skogar, men är inte rödlistad. Sienamusseron - Tricholoma joachimii Beskrivning: Svampen är medelstor, hatten 5-10 cm bred, med svag puckel, radiärt trådig, med åldern ofta uppsprucken i koncentriskt ordnade fjäll. Skivorna är vita - blekt gula, foten vit-ljusgrå med grå fibrer. Lukt och smak är mjölliknande. Utbredning och ekologi: I Sverige finns svampen endast på Gotland där den växer på sandiga, kalkrika marker med tall. Normalt växer den i äldre, flerskiktade så kallade bondeskogar, som inte utsatts för modernt skogsbruk. Hotklass EN. Arten har ett eget åtgärdsprogram (Johansson & Bohus-Jensen 2011). Goliatmusseron - Tricholoma matsutake Beskrivning: Den välkända goliatmusseronen är stor och köttig. Hattytan är glatt, radiärt trådig och småningom uppsprickande i grova, bruna, tilltryckta fjäll i kontrast mot en ljus bakgrund. Skivorna är vita, som unga täckta av en vit hinna (velum). Denna bildar, då svampen är utväxt, en tydlig ring på foten. Svampen har en stark doft av karameller. Åtskilliga intressanta artiklar rörande goliatmusseron finns på Niclas Bergius hemsida (websida Bergius 2011). Fig. 2. Goliatmusseron, Vårdinge, Södermanland. Foto: Karl Ingvarsson 6

7 Utbredning och ekologi: Goliatmusseron är vanligast i övre Norrland, särskilt i kustbandet, men förekommer även längre söderut. I Götaland och Svealand är arten dock en stor sällsynthet. Hotklass NT. Arten växer med tall i magra skogar med tunt humuslager och indikerar skogstyper där det funnits gamla tallar under lång tid. Fjällfotad musseron - Tricholoma olivaceotinctum Beskrivning: Fjällfotad musseron är mycket lik svartfjällig musseron, vilka båda har samma typ av svarta distinkta fjäll på hatten. Fjällfotad musseron är dock, som namnet anger, fjällig även på foten och hatten ska ha en färgton av gult eller oliv. Utbredning och ekologi: Fjällfotad musseron har sin geografiska tyngdpunkt i Jämtland med omgivande landskap, i övrigt mycket sällsynt, hotklass VU. Svampen växer i örtgranskog på kalkrik mark, särskilt äldre skogar med lång kontinuitet. I Gärdenfors (2010) betraktas den som synonym till T. squarrulosum Bres., men i Knudsen & Vesterholt (2008) anses T. squarrulosum beteckna en lövskogsform associerad till bok, något som även accepterats i Artdatabankens artdatabas Dyntaxa. Den senare är i Sverige enligt Artportalen (websida Artportalen 2011) endast funnen i en bokskogsravin i Skåne. Rodnande musseron - Tricholoma orirubens Beskrivning: Hatten är torr, fibrig och spricker snart upp i små distinkta gråsvarta fjäll, vilket gör att den liknar svartfjällig musseron. Mest typisk för arten är att skivorna och ibland även fotbasen antar en röd ton. Om man tar hem svampen kan man se att den rodnat betydligt över natten. Hos vissa exemplar kan foten ha blågröna fläckar. Utbredning och ekologi: Arten är knuten till lövskogar, där den främst växer med ek och bok. Marken på växtplatserna är kalkrik, flera förekomster finns på Gotland och kalkområdena på Kinnekulle i Västergötland. De nordligaste fynden är från Salatrakten. Hotklass VU. Tallmusseron - Tricholoma roseoacerbum Beskrivning: Tallmusseron är svår att känna igen. Den är relativt kraftig, har en hatt med rödbruna eller rosa toner i det bruna, ljus, tydligt inböjd hattkant, vita - blekgula skivor och nästan vit fot. Smaken är mjöllik till svagt bitter. Utbredning och ekologi: Arten växer med tall i lav- eller risrika tallskogar, ofta på sand. Den förekommer främst i norra Sverige, helst i naturskogar med tall, hotklass VU. Sydlig kantmusseron - Tricholoma sejunctum Beskrivning: Hatten är till en början mörkgrå till grågul, senare gul, gröngul eller olivgul med rikliga mörka trådar från centrum ut mot hattkanten. Skivorna är vita, mot hattkanten hos äldre exemplar gula. Lukten är svagt fruktig, men då köttet bryts, starkt mjöllik. Utbredning och ekologi: Sydlig kantmusseron växer i lövskog under ek, bok eller hassel och därigenom skild från närstående arter kantmusseroner, som samtliga växer i barrskog, helst under tall (Jacobsson 2005). Hotklass NT. Arten är spridd i södra och mellersta Sverige, i Artportalen starkt sammanblandad med kantmusseron, T. arvernense, som förr hette T. sejunctum. Torrmusseron - Tricholoma sudum Beskrivning: En ganska liten musseron, hatt oftast bara 4-5 cm bred, ljust-mörkare gråbrun, utan trådig struktur i hatthuden. Skivor först vita sedan grågula, foten vit men kan rodna vid basen. Smaken påminner om mjöl. Utbredning och ekologi: Arten är sällsynt, de flesta lokalerna från Medelpad och norrut, i Artportalen endast ett 10-tal rapporterade förekomster, hotklass VU. Den växer under barrträd, huvudsakligen tall, på näringsfattiga sandjordar med tunt jordtäcke. 7

8 Blekmusseron - Tricholoma sulphurescens Beskrivning: Hatten är 5-10 cm bred, blek, torr och matt. Om man tummar svampen uppträder svavelgula fläckar och med tiden får hela svampen en gulbrunfläckig yta. Foten är till en början vit, senare mer eller mindre gulaktig. Lukten är ganska stark. Utbredning och ekologi: Svampen är troligen sällsynt, i vårt land funnen på några lokaler i Skåne, Närke, västra Sörmland samt i Medelpad och i Lycksele Lappmark, men kan vara förbisedd. Den växer med olika lövträd, t.ex. ek, bok, asp och björk, men ekologin är inte närmare känd. Hotklass DD. Mjölmusseron - Tricholoma ustaloides Beskrivning: Denna svamp är mörkt rödbrun-orangebrun, i fuktigt väder mycket klibbig. Skivorna är vita men småningom brunprickiga på eggen. Foten är vackert orangebrun men högst upp vit. Svampen luktar mjöl men smaken är, särskilt i hatthuden, mycket besk. Utbredning och ekologi: Arten förekommer sällsynt i södra Sverige upp till Uppland. Den växer främst på lerig, näringsrik mylla i lövskog och hagmarker och bildar troligen mykorrhiza med ek. Arten är värmegynnad och växer främst i kalktrakter. Hotklass NT. B) Ekologi Musseroner av släktet Tricholoma bildar mykorrhiza med olika trädslag, vanligen tall, gran, ek och bok, men vissa arter hittar man till exempel bara vid lärk, björk, asp och sälg. I lövskog finner man ofta rättikmusseron, T. album och svavelmusseron, T. sulphureum - den senare klassad som karaktärsart för boreonemoral ädellövskog (typkod 9020) i habitatdirektivets lista över skyddsvärda naturtyper inom EU (European Commission 1996). Med typkod menas en kod som innebär en numerisk identifikation av naturtypen. Under björk är fläckmusseron, T. fulvum, traktvis mycket vanlig och i barrskog är det främst såpmusseron, T. saponaceum, luktmusseron, T. inamoenum, gallmusseron, T. virgatum, kastanjemusseron, T. albobrunneum och streckmusseron, T. portentosum man kan hitta regelbundet, även i planterade skogar eller i bestånd med yngre träd. Flera arter är emellertid mycket ovanliga och beroende av långvarig kontinuitet inom en ståndort. Kanske tar det tid för dessa arter att bilda livskraftiga mycel, en tid som sträcker sig minst en skogsgeneration bort, vilket gör det svårt för dessa att etablera en population efter en slutavverkning där alla gamla träd tas bort. De är därför betydligt vanligare i naturskogar eller i så kallade kontinuitetsskogar bildade efter århundraden av skogsbete. Inte helt överraskande är många av dessa arter med på rödlistan och riskerar att minska kraftigt eller försvinna inom överskådlig tid. C) Metodik Jag har i detta arbete valt att se i vilken grad musseronerna av släktet Tricholoma använts i det svenska naturvårdsarbetet. Som ett led i denna undersökning har jag skickat ut en enkät till landets länsstyrelser (naturvårdsenheter eller liknande), skogsstyrelser samt till ett antal utvalda personer i Svenska Mykologiska Föreningen (SMF). Frågorna som ställdes var: - Har någon/några arter musseroner varit skäl/argument för att skydda en skog som naturreservat eller biotopskydd? I så fall vilken/vilka. - Känner du till något fall där en markägare avstått från t.ex. en avverkning pga förekomsten av en rödlistad musseron? Ange i så fall vilken/vilka. - Finns, vad du känner till, musseroner med i något annat sammanhang som rör naturvård, t.ex. omslagsbild för inventeringsrapport eller i informationssyfte, till exempel foldrar, skyltar. 8

9 Utfallet av denna enkät presenteras under Resultat och diskussion. 4. Resultat och diskussion A. Ekologisk analys De naturvårdsintressanta arterna i släktet Tricholoma kan utifrån deras ståndortskrav indelas i tre, tämligen distinkta grupper. I högerkolumnen anges hotklass enligt Gärdenfors (2010). 1. Arter på sandiga, ofta magra tallhedar eller i bergig tallskog med gamla träd, bildar mykorrhiza med tall. T. apium lakritsmusseron VU T. colossus jättemusseron NT T. focale kråsmusseron LC T. joachimii sienamusseron EN T. matsutake goliatmusseron VU T. roseoacerbum tallmusseron VU T. sudum torrmusseron VU Hotbild och naturvårdsaspekter: Gammal barrskog på sand är en av landets mest hotade skogsmiljöer (Nitare 2006) och har därför lyfts fram som en prioriterad skogstyp för naturskydd. Karaktäristiskt är att naturtypen ofta innehåller gamla träd och att marken varit skogbevuxen under lång tid utan mellanliggande hyggesfaser. Dock kan brand ha förekommit, men både äldre tallar och mycel kan överleva bränder. Brand kan ha gynnsam effekt genom att fält- och bottenskiktet av t.ex. lingon, Vaccinium vitis-idaea, ljung, Calluna vulgaris, väggmossa Pleurozium schreberi och renlavar, Cladonia sekt. Cladina, försvinner, vilket kan gynna myceltillväxten. Genom att sandbarrskogarna är lättbrukade har de under lång tid varit hårt utsatta av skogsbruket. Detta innebär att arter knutna till denna skogstyp är på tillbakagång och dess miljöer ofta starkt fragmenterade. Fig. 3. Sandtallskog, Fjellskäfte, Sdm. Foto:Hans Rydberg Av nämnda Tricholoma-arter i listan ovan är det bara sienamusseron som växer på kalkrik jordmån (Gotland). Den har varit föremål för ett särskilt åtgärdsprogram. Övriga arter växer oftast i sura miljöer eller är kalkindifferenta. Flertalet arter kan också växa i tallskog på urberg eller urbergsmorän, men närvaron av äldre tallar och lång kontinuitet är även här ett krav. 9

10 Lakritsmusseron, jättemusseron och goliatmusseron är arter som är lätta att känna igen och har uppmärksammats vid naturinventeringar. Dessa har därför ofta förts fram i argumentationen om skydd för intressanta skogsområden. Goliatmusseron har blivit speciellt uppmärksammad genom sina kulinariska egenskaper men också genom att den blivit väl undersökt i ekologiska sammanhang (Bergius 1988, Bergius & Danell 2000, Risberg 2003, Risberg, Danell, Dahlberg 2004). Risbergs undersökning visade att medelåldern av tallar i bestånden av goliatmusseron var 115 år i norra Sverige och 148 år i mellersta delen av landet. Av 72 undersökta bestånd kunde 70 bevisas ha kontinuitet av äldre träd. Det är troligt att samtliga arter i denna ekologiska grupp i olika grad är beroende av äldre tallar och lång kontinuitet av trädbevuxen mark. Detta borde verifieras genom undersökningar liknande den för goliatmusseron, men enligt litteraturen (t.ex. Nitare et al 2004) antyds på olika sätt arternas preferens för äldre skogsbestånd och gamla träd. Fruktkroppar hittas främst på ytor som inte vuxit igen med blåbärs- och lingonris, på störd och sliten mark, men inget bevisar att arterna inte finns i form av mycel även där mosstäcket och fältskiktet är välutvecklat. För att arterna ska kunna etablera sig på nya lokaler är sporspridning viktig, varför det är angeläget i naturskyddade bestånd att markslitaget ökar, t.ex. genom brand, skogsbete eller utökat friluftsliv (jfr Tedebrand 2010) så att fruktkroppar bildas. 2. Arter i örtrik granskog, ofta kalkrik, i skogsbetade typer med i regel rik marksvampfunga, bildar mykorrhiza med gran. T. atrosquamosum svartfjällig musseron VU T. aurantium brandmusseron LC T. borgsjoeёnse borgsjömusseron VU T. dulciolens doftmusseron EN T. olivaceotinctum fjällfotad musseron VU Hotbild och naturvårdsaspekter: Flera svartfjälliga musseroner i örtrika granskogar är knutna till växtplatser där såväl skogs- som vegetationstyp har långvarig kontinuitet (Nitare 2000). Arterna tål inte en slutavverkning. De är särskilt värdefulla som indikatorarter för örtrika kalkgranskogar. De växer i mossan tillsammans med blåsippa, vispstarr och harsyra, gärna i gamla betesskogar. Skogstypen är idag starkt hotad. Då markerna har hög bonitet ger de god avkastning och tidigare har det varit dyrbart för naturvården med begränsade resurser att skydda sådana bestånd. Svamparna har länge haft låg status i naturvårdsarbetet, där skogar med stort inslag av död ved, så kallade naturskogar, prioriterats. Granskogar med rik örtflora är sällan naturskogar, de har legat på bondemarker där blädning, plockhuggning och vedtäkt förhindrat utveckling mot naturskog. Skogstypen har uppmärksammats först under de senaste decennierna, främst genom tillkomsten av flera åtgärdsprogram (Aronsson 2006, Nitare 2006b, 2009). Av ovanstående arter är borgsjömusseron nyligen beskriven. Den växer i gammal granskog, rik på olika arter och är en god karaktärsart för skyddsvärda skogsmiljöer (Jacobsson & Muskos 2006). Även de övriga arterna växer i skyddsvärda kontinuitetsskogar. Svartfjällig musseron är kalkgynnad och jag har själv sett den i en granskogssluttning i Södermanland nedanför ett artrikt kalkberg i klimatiskt gynnat läge. Doftmusseron är likaså kalkgynnad och hittas främst i kalkgranskogar, till exempel på Gotland och i Norduppland. Något vanligare är brandmusseron, tidigare rödlistad, men signalart enligt Nitare (2000). Även denna är kalkgynnad. Inte mindre än 172 av 218 registrerade förekomster i Artportalen ( ) är från extremt kalkrika miljöer på Gotland, i nordöstra Uppland och vid platåbergen i Östergötland och Västergötland. Även de övriga tre arterna förekommer till största delen i äldre granskogar på kalk, särskilt sådana med betespåverkan (Artportalen 2011). 10

11 Fig. 4. Tidigare betad granskog med rik svampfunga. Helgesta, Sdm. Foto: Hans Rydberg Skogstypen innehåller åtskilliga hotade arter av till exempel fjäll- och korktaggsvampar (Sarcodon spp. Och Hydnellum spp), fingersvampar (främst Ramaria spp.), skogsvaxingar (Hygrophorus spp.), musseroner (främst Tricholoma spp.), lökspindlingar (Cortinarius sekt. Phlegmacium) men också många ovanliga kärlväxter. Det är och har varit ett naturvårdsproblem att det varit svårt att få acceptans för skydd av denna unika skogstyp. Även om många lokaler idag är skyddade eller utreds för skydd, avverkas varje år kalkgranskogar av omistligt värde. Det beror många gånger på att de inte klassats som nyckelbiotoper och att värdena inte kommit till Skogsstyrelsens kännedom. Vid nyckelbiotopsinventeringen identifierades inte alla objekt, vilket delvis beror på att inventeringen skedde under perioder med dålig svamptillgång. Det krävs ofta åtskilliga besök under en följd av år för att kartlägga svampfungan så långt att man kan visa på höga mykologiska värden. Genom inventeringar av rödlistade fjälltaggsvampar inom projektetet Åtgärdsprogram för hotade arter, som genomförts av länsstyrelserna på många håll i landet, har kunskapen stärkts om de skogsmiljöer där även rödlistade musseroner kan anträffas. Enbart skydd av sådana skogstyper är dock inte tillräckligt. Marken är i regel övervuxen av en alltför tät vegetation. Om svamparna långsiktigt ska överleva måste blåbärsris och tjocka mosstäcken slitas ner så att fruktkroppar på nytt kan bildas. 3. Arter i ädellövskog, vanligen på kalk i mullrik jordmån, bildar mykorrhiza med i huvudsak ek och/eller bok, ibland med hassel. T. acerbum kantfårad musseron EN T. bresadolanum fjällig gallmusseron VU T. filamentosum pantermusseron EN T. orirubens rodnande musseron VU T. sejunctum sydlig kantmusseron NT T. squarrulosum kryddmussseron VU T. sulphurescens blekmusseron DD T. ustaloides mjölmusseron NT Hotbild och naturvårdsaspekter: Liksom andra ovanliga musseroner växer dessa i skog som stått orörd under lång tid eller på marker som under lång tid varit bevuxna av stora ekar, bokar eller andra lövträd. Då de bildar mykorrhiza med ädla lövträd, är det naturligt att de har en sydlig utbredningsbild och därför är vanligare i den kontinentala regionen. Enligt Söderberg 11

12 (2005) finner sig flera rödlistade musseroner ur denna grupp tillrätta i bäckraviner på basisk jord, särskilt på sydsluttningar i dalgångar, där det råder ett extremt varmt klimat. Ädellövskogarna utanför de skyddade områdena är hotade av restaurering, avverkning, i södra och sydvästra Sverige även av kvävenedfall. Då kvävet i marken ökar minskar mykorrhizasvamparna, bland annat Tricholoma-arterna, drastiskt, vilket visats i flera undersökningar (Arnolds 1988, Tyler et al 1992, m.fl.). Skötselproblem med hänsyn till svampar kring ek och hassel belyses i en skötselplan (Länsstyrelsen i Västra Götalands län 2007) i ett reservat vid Kinnekulle, där svartfjällig musseron och rodnande musseron var en del av de arter som motiverade att området skyddades. I artlistan ovan kan tilläggas svartfjällig musseron, som ibland, t.ex. vid Kinnekulle, kan växa i ädellövskog. Rodnande musseron och mjölmusseron växer ofta rätt öppet i betesmarker med ädla lövträd (Larsson 1997). Blekmusseron har en litet mer svårtolkad ekologi. Den är ytterst sällsynt, men kan förekomma i såväl ädellövskog, björkskog och i fuktig granskog. För att bevara musseroner i ädellövskog är det viktigt att träden får stå kvar, då det är med dessa som arterna bildar mykorrhiza. Uthuggningar i sluten, flerskiktad skog kan dessutom vara förödande för svamparna då näring frigörs och en tät, frodig växtlighet kan täcka marken. Det blir svårt att bilda fruktkroppar - konkurrensen om vatten och näring blir för stor! Däremot kan en sådan uthuggning vara positiv om den efterföljs av bete, men effekten av en sådan skötsel är inte studerad. Fig. 5. Ädellövskog med rik svampfunga. Foto: Hans Rydberg. B. Enkäten En enkät skickades ut till myndigheter och mykologiskt kunniga personer med tre frågor om i vad mån musseroner bidragit till naturskydd i Sverige. Av ca 100 utskick har inte mindre än 69 enkätsvar har inkommit. Av dessa har 46 svarat nej på alla frågorna medan 23 personer svarar att de minns/vet att musseroner varit argument för skydd av skog. Av de 20 arter som presenteras i denna rapport har 14 nämnts som viktiga för att skydda ett område. Flertalet personer med positiva rapporter meddelar att musseronerna ingått i en lång lista av arter, vilka tillsammans varit argument för att skydda ett område och att det inte är musseronerna specifikt som bidragit till skyddet. Arter som mjölmusseron, torrmusseron, sydlig kantmusseron och pantermusseron har inte ensamma bidragit till att skydda skog. 12

13 Lakritsmusseron är tillsammans med goliatmusseron den art i enkäten, som gett upphov till flest naturreservat och biotopskydd. I Runtuna i Södermanland lovade en markägare att frivilligt avstå från avverkning av ett ca 0,5 ha stort område för att skydda lakritsmusseron och vid Järnbol i Katrineholms kommun har denna svamp tillsammans med en rad andra utgjort grund för ett biotopskydd. Likaså vid Jordbromossen utanför Norrköping avstod markägaren avverkning vid en tjäderspelsplats där lakritsmusseron bidrog till naturvärdena. Arten var tillsammans med jättemusseron även ett starkt skäl att skydda en skog vid Smittebo i Norrköpings kommun. I Östergötland har även Fågelmossens NR (naturreservat) i Motala kommun och Ämtgöls blivande NR i Åtvidabergs kommun bildats med förekomsten av lakritsmusseron som ett av viktigaste argument. Även i Västmanlands län utgjorde lakritsmusseron tillsammans med goliatmusseron argument för att bilda Acktjärnarnas NR i Surahammars kommun. I Uppsala län, utanför Tierp, sker reservatsbildning av ett område vid Slada, där det växer lakritsmusseron och svartfjällig musseron samt slutligen NO om Rättvik i Dalarna (Enån på Rättviksheden) där arten tillsammans med rödlistade taggsvampar och spindlingar utgör grund för att bilda naturreservat. Goliatmusseron är en annan art som varit viktig i arbetet med att skydda skogsområden. På Bonäsheden norr om Mora samt på Lombäcksheden i Ånge i Jämtland har biotopskydd bildats bl.a. genom förekomsten av goliatmusseron. I Västmanland har den haft inverkan på bildandet av Acktjärnarnas NR och i Norrbotten har arten nämnts i samband med bildandet av Vettasrova NR i Gällivare kommun, Rappobäcken i Pajala kommun, Kantaberget i Älvsbyns kommun, tallheden vid Anokangas i Pajala kommun och Sandeängestranden i Piteå kommun. I ett område nära Bureå i Västerbotten pågår reservatsbildning av ett område med den aktuella svampen som huvudargument och på Mårdseleheden i Vindeln var goliatmusseron ett av skälen att bilda reservat. Jättemusseron är en sällsynt art som ofta väcker uppseende. Den växer ofta i sandmiljöer där även andra sällsynta arter ingår, vilka tillsammans utgör grund för skydd av skog, så till exempel i Smittebo NR i Östergötland, Ullavi klint i Örebro län och vid Stora Alsjön i Södertälje kommun i Södermanland. Doftmusseron är mindre än goliatmusseron, men liknar denna och växer på rikare mark. Vid Tuskösundet i Tierps kommun i Uppland, är den ett viktigt skäl för att bilda naturreservat. I Jämtlands län flyttades en avverkning på grund av förekomsten av doftmusseron. Ett biotopskydd med doftmusseron som starkt argument har bildats utanför Krokom i Jämtland. Typlokalen för doftmusseron är Lombäcksheden i Borgsjö socken i Medelpad, vilken avsatts som biotopskydd på grund av den sällsynta svampen. Borgsjömusseron är en annan intressant art. Den utgör huvudargumentet för ett biotopskydd vid byn Julåsen i Borgsjö i Medelpad. En naturvårdsintresserad tjänsteman på Skogsstyrelsen och en intresserad markägare hade förståelse för den unika svampen, vilket resulterade i ett biotopskydd. Arten påträffades senare även i Stockholms län, i Rotholma på Väddö, ett område som är tänkt att skyddas bl.a. med hänsyn till denna art. Svartfjällig musseron är en art som varit viktig i naturvårdsarbetet. Exempelvis har markägare på två skilda platser i Uppsala län, västsydväst om Vallatorp i Tierp samt Vamsta utanför Östhammar, avstått avverkning på grund av denna musseron. Den första lokalen är nu biotopskydd, den andra ligger strax utanför gränsen för ett nybildat naturreservat. I Slada i Tierp och vid Gårdskärskusten i Älvkarleby är reservat med svartfjällig musseron på väg att bildas. Arten växer även i Rotholma på samma lokal som borgsjömusseron - se ovan. 13

14 Brandmusseron är en vacker musseron som tidigare varit rödlistad men som får ses som en viktig indikator för kalkrik granskog med kontinuitet av gamla granar. Den förekommer i olika nyckelbiotoper i Stockholms län, av vilka åtminstone ett planeras att bli naturreservat. Strax norr om Sura kyrka i Surahammars kommun i Västmanland har kommunen bildat en nyckelbiotop på grund av bl.a. brandmusseron och i Södermanland är arten en av dem som utgjorde argument för skydd av Södra Lämunds NR. Även i Smittebo NR i Norrköpings kommun har skyddats bl.a. till följd av brandmusseron och andra sällsynta musseroner. Kråsmusseron är en mycket ovanlig art, något vanligare norrut. I naturreservatet Slättösand i Jönköpings län var kråsmusseron och droppmusseron, Tricholoma pessundatum två av skälen för att bilda naturreservat och i Medelpad, i Njurunda socken har biotopskydd bildats på grund av ovanliga svampar, bland annat kråsmusseron. Sienamusseron Denna art finns bara på Gotland. Den har ansetts så intressant att den fått ett eget åtgärdsprogram (Johansson & Bohus-Jensen 2011). I programmet nämns att trakthyggesbruk och minskat skogsbete sannolikt reducerat artens totala population de senaste 50 åren. Målsättningen fram till 2015 är att minst 4 lokaler ska vara skyddade som biotopskydd eller avtal och att skogsbete ska förekomma på minst 6 lokaler. Naturvårdsavtal har bildats i Bertels i Stenkumla och Hägelsarve i Ekeby. Flera markägare med sienamusseron på marken har varit negativa till slutavverkning, men troligen inte på grund av svampen. Andra musseroner som nämns i arbetet med skydd av skog är Tricholoma stans (Bonäsheden, Mora), droppmusseron (Slättösands NR i Jönköpings län) och arommusseron, Lepista densifolia - som dock inte är en äkta musseron. C. Svampövervakning av musseroner Uppföljning av svampar är en mycket ny företeelse inom mykologin. Sällsynta svampar, särskilt vedsvampar med perenna fruktkroppar, har följts upp genom att många mykologer besöker lokalerna regelbundet. Hur det går för mer vanliga svampar är däremot höljt i dunkel. Musseronerna inom släktet Tricholoma ingår i en bedömning av populationsförändringar i Centraleuropa (Kriegelsteiner 2002) där arter som kråsmusseron, droppmusseron, bokmusseron, T. ustale, besk kastanjemusseron, T. batschii, gulnande musseron, T. scalpturatum, ringmusseron, T. cingulatum, rodnande musseron, gallmusseron, riddarmusseron, T. equestre, rökmusseron, T. fucatum och lakritsmusseron bedöms ha gått starkt tillbaka. I ett förslag till en svensk nationell övervakning av marksvampar (Dahlberg & Krikorev 2006) föreslås som övervakningsarter bland annat silkesmusseron, T. columbetta, riddarmusseron, fläckmusseron, goliatmusseron, streckmusseron, såpmusseron, svavelmusseron och gallmusseron. D. Slutsats Musseronerna har en viktig roll i naturvårdsarbetet. Det beror på att de ingår i den ekologiska grupp av svampar som kräver skogar med lång kontinuitet samt störning i markskiktet som bete eller brand för att överleva. Kunskapen om musseronerna är dock förhållandevis liten. Flera av arterna är svåra att bestämma utan erfarenhet. Då många är sällsynta är det svårt att i fält skaffa sådan erfarenhet. Kunniga mykologer har emellertid varit framgångsrika i arbetet med att till naturvårdande myndigheter som länsstyrelser, regionala kontor av skogsstyrelsen och kommuner framhålla musseronerna som viktiga argument i skydd av natur. I vissa områden finns också svampkunniga personer inne på myndigheterna, som haft möjlighet att påverka internt. På lokaler där sällsynta, rödlistade musseroner förekommer finns även sällsynta, starkt utsatta arter av fjäll- och korktaggsvampar, spindlingar, skogsvaxingar, 14

15 markväxande tickor och fingersvampar. Tillsammans utgör svamparna i sådana miljöer ett huvudargument för naturskydd och alltfler skogar får idag skydd på grund av sin speciella funga av marklevande svampar. Ett stort problem vid skydd av sådana svampskogar är att sköta dessa så att de inte växer igen med tjocka mosstäcken och bärris. I många fall är bete praktiskt omöjligt och naturvårdsbränning kan i många fall skada andra naturvärden. Dessutom är de skyddade bestånden i många fall små, vilket gör det omöjligt att med hänsyn till omgivande skog utföra bränning. I vilket fall som helst är det viktigt att kvarvarande värdefulla växtplatser för rödlistade musseroner inte avverkas och att punktinsatser som manuell borttagning av konkurrerande vegetation prövas i syfte att gynna överlevnaden av dessa i hög grad skyddsvärda svampar. 5. Referenser Arnolds, E. 1988: The changing macromycete flora in the Nederlands. Trans. Br. Mycol. Soc. 90: Aronsson, G. 2006: Åtgärdsprogram för bevarande av violgubbe. Naturvårdsverket, rapport Stockholm. Bergius, N. 1988: The Swedish Matsutake: Distribution, Abundance and Ecology. Enskilt arbete. SLU, Inst. För skoglig mykologi och patologi. Uppsala. Bergius, N. & Danell, E. 2000: The Swedish matsutake: Distribution, Abundance and Ecology. Scand. J. For. Res. 15: Breitenbach, J. & Kränzlin, F. 1991: Pilze der Schweiz, bd 3. Verl. Mykologia. Lucern. Cetto, B : Der grosse Pilzführer, bd 1-4. BLV Verlagsgesellschaft. Dahlberg, A. & Krikorev, M. 2006: Nationell övervakning av marksvampar - utvärdering av ett försök 2005 och med förslag till utformning av en framtida övervakning. ArtDatabanken, SLU. Uppsala. Ek, T., Hagström, M & Wadstein, M. 2003: Visst finns det barrskogar med hög biologisk mångfald i södra Sverige. Svensk Bot. Tidskr. 97: European Commission 1996: Interpretation Manual of European Union Habitats. European Commission, GD XI 1996 and Office for Official Publications of the EU. Brussels. Gärdenfors, U. (ed.) 2010: Rödlistade arter i Sverige ArtDatabanken, SLU. Uppsala. Jacobsson, S. 2005: Minst tre olika kantmusseroner i Sverige. Svensk Mykol. Tidskr. 26 (1): Jacobsson, S. & Muskos, S. 2006: Borgsjömusseron, Tricholoma borgsjoeёnse, en nybeskriven art från Medelpad. Svensk Mykol. Tidskr. 27(3): Jacobsson, S. & Muskos, S. & Larsson, E. 2006: Tricholoma borgsjoeёnse, a new species from boreal coniferous forest in Fennoscandia. Mycotaxon 95: Johansson, P. & Bohus-Jensen, E. 2011: Åtgärdsprogram för sienamusseron Naturvårdsverket, rapport Knudsen, H. & Vesterholt, J. (eds): 2008: Funga Nordica. Agaricoid, boletoid and cyphelloid genera. Nordsvamp. Krieglsteiner, G. J. 2002: Die Grosspilze Baden-Württembergs, band 3. Larsson, K.-H. 1997: Rödlistade svampar i Sverige. Artfakta. ArtDatabanken. Uppsala. Länsstyrelsen Västra Götalands län 2007: Skötselplan för naturreservatet Törnsäter i Götene kommun. Länsstyrelsen. Nitare, J. 2000: Signalarter. Indikatorer på skyddsvärd skog. Flora över kryptogamer. Skogsstyrelsen. Nitare, J. 2006a: Sandtallskogar. Information om nyckelbiotoper. Skogsstyrelsen. Nitare, J. 2006b: Åtgärdsprogram för bevarande av rödlistade fjälltaggsvampar. 15

16 Naturvårdsverket, rapport Stockholm. Nitare, J. 2009: Åtgärdsprogram för bombmurkla Naturvårdsverket, rapport Stockholm. Risberg, L. 2003: Goliatmusseron (Tricholoma matsutake) - kräver den en kontinuitet av träd? SLU, Institutionen för skoglig mykologi och patologi. Examensarbete. Risberg, L., Danell, E. & Dahlberg, A. 2004: Finns goliatmusseronen enbart i tallskogar som aldrig kalavverkats? Svensk Bot. Tidskr. 98: Ryman, S.-G. & Holmåsen, I. 1998: Svampar - en fälthandbok, 3 uppl. Interpublishing. Stridvall, A. & Stridvall, L. 2006: Svampar på norrländska lavtallhedar. Svensk Mykol. Tidskr. 27: Söderberg, L. 2005: Två korallfingersvampar, Ramaria bataillei och R. flavobrunnescens, funna i Sverige. Svensk Mykol. Tidskr. 26: Tedebrand, J.-O. 2010: Utan störning blir rödlistan allt längre. En rapport från den artrika Lombäcksheden i Medelpad. Svensk Mykol. Tidskr. 31: Tyler, G., Balsberg Påhlsson, A.-M., Bergkvist, B., Falkengren-Grerup, U., Folkeson, L., Nihlgård, B., Ruhling, Å. & Stjernkvist, I. 1992: Chemical and biological effects of simulated nitrogen deposition to the ground in a Swedish beech forest. Scand. J. For. Res. 7. Internetreferenser Artdatabanken: Dyntaxa, Svensk taxonomisk databas 2011 (hämtad ) Artdatabanken - faktablad rödlistade arter 2010 (hämtad ) Artportalen 2011 (hämtad ). Bergius, N (hämtad ) 16