Enligt Kyrkoordningen 5:6 angående prästlöftet:

Transkript

1 Godkänd av Finlands kyrkas Prästförbunds delegationsmöte Prästförbundets styrelse har på i enlighet med delegationens direktiv justerat texten PRÄSTENS YRKESETIK Enligt Kyrkoordningen 5:6 angående prästlöftet: Jag N.N. lovar inför Gud den allvetande, att jag vid utövandet av prästämbetet, som jag nu står redo att motta, vill hålla mig till Guds heliga ord och den evangelisklutherska kyrkans därpå grundade bekännelse. Jag skall inte offentligt förkunna eller utsprida eller hemligt främja eller hylla läror som strider däremot. Jag vill även rätt förkunna Guds ord och förvalta de heliga sakramenten enligt Kristi instiftelse. Jag vill efterleva kyrkans lag och ordning samt villigt tjäna församlingen och ordets åhörare. Allt detta vill jag efterkomma, så att jag kan svara därför inför Gud och människor. Härtill förhjälpe mig Gud.

2 Prästens yrkesetik Prästens ansvar Prästen är satt att tjäna Guds ord och de heliga sakramenten. Prästämbetet är till för att föda tro, hopp och kärlek. Prästens ställning, uppgifter och ansvar grundar sig på den fullmakt som erhållits vid prästvigningen och de löften som avgivits vid samma tillfälle. Genom att förbinda sig till kyrkans lära och bekännelse får prästen gränser och ramar för sitt arbete, men även en inre frihet och vidsträckta handlingsmöjligheter. I sitt arbete förbinder sig prästen även till svåra och oangenäma uppgifter. Prästen ansvarar för följderna av sin förkunnelse och sina yttranden. På basen av sin utbildning är prästen sakkunnig i teologiska och kyrkliga frågor. Prästen tar också själv ansvar för en kontinuerlig utveckling av sin yrkesskicklighet. För sitt arbete är prästen ansvarig inför sina förmän. Prästen förbinder sig till arbetsgemenskapens gemensamma arbete och till gemensamt överenskomna riktlinjer. Prästen ansvarar även inför församlingen för sitt arbete. Prästen och församlingsmedlemmarna Prästen har en ovillkorlig tystnadsplikt. Som en del av församlingen är prästen delaktig av det förkunnade budskapet och på samma sätt föremål för Ordets förkunnelse som övriga församlingsmedlemmar. I sin förkunnelse och tolkning av Guds ord har prästen rätt att modigt befatta sig med alla slags frågeställningar. Prästen har makten och plikten att yttra sig; å andra sidan bär prästen ansvar för sina ord och deras följder. I sin förkunnelse är prästen bunden till kyrkans bekännelse; utgångspunkten är inte prästens egna tankar eller allmänmänskliga principer. I sin kontakt med församlingens medlemmar är prästen samtidigt en av dem eftersom också han har fått budskapet om tron, hoppet och kärleken som gåva. Prästen förhåller sig respektfullt och förstående till människors olika åskådningsmässiga bakgrunder (t ex religiösa och icke-religiösa ideologier, väckelserörelse- m.fl. bakgrunder). Prästen har lovat att leva så att han är en förebild för församlingen. Han respekterar varje människas själsliga och kroppsliga okränkbarhet. Genom att visa varje människa aktning, tjäna dem och bemöta dem på ett sätt som stiger fram ur kärleken till nästan, påminns prästen om sin grundläggande uppgift och står orubblig inför alla orätta handlingar. I sitt arbete accepterar prästen inte någon form av gentjänster. Prästen som medlem i arbetsgemenskapen Församlingens alla medarbetare betjänar samma mål oberoende av olikheter i uppgifter, utbildning, ansvarsområden och arbetsmetoder. Prästen bör visa sin uppskattning av varje arbetare och dennes yrkesskicklighet. Prästens särskilda uppgift i arbetsgemenskapen är att betjäna den med sina teologiska kunskaper samt att stärka och stöda det grundläggande andliga syftet med församlingens verksamhet.

3 Varje präst bär ett centralt ansvar för arbetsgemenskapens funktionsduglighet och för lösningen av eventuella konflikter inom ramen för arbetsgemenskapen. I arbetsgemenskapen samverkar prästen med de övriga medarbetarna för att uppnå de gemensamma målen, han följer de arbetssätt som man gemensamt kommit överens om samt handlar också i alla andra avseenden öppet och ärligt. Prästen stöder sina arbetskamrater och behöver själv andras stöd. Prästen ser olikheterna som en rikedom. Prästen och kollegerna Kollegialiteten är en resurs i prästens arbete; av den orsaken värdesätter prästen sina kolleger och deras yrkesskicklighet och samarbetar med dem. Han accepterar inte någon form av en kollegas utslagning. Prästernas gemensamma strävan är att bygga upp en djup och stark identitet inom yrkeskåren, att befrämja en enhetlig bild av yrkeskåren och att utveckla hela yrkeskårens möjlighet att orka i arbetet och höja yrkesskickligheten. Till prästernas gemensamma ansvar hör också att vaka över att all verksamhet bibehåller kontakten med församlingens grundläggande uppgift. Prästen som ledare På basen av sitt ämbete, sin tjänst och sina uppgifter har varje präst en ledande funktion och maktutövande position i församlingen. Avsikten med det för alla präster gemensamma herdeuppdraget och ledarskapet är att tjäna församlingen och arbetsgemenskapen med teologiskt kunnande och övrig sakkunskap. På prästen ankommer på ett särskilt sätt det andliga ledarskapet. Prästen bör acceptera kallelsen att vara ledare och förbinda sig till att utöva denna kallelse. Till tjänsten som kyrkoherde hör den särskilda uppgiften att leda församlingen och den arbetsgemenskap som församlingen utgör. Kyrkoherdens uppgift är att samla arbetsgemenskapen, utveckla den, ange riktningen och sörja för en rättvis arbetsfördelning och en god samtalskultur. Kyrkoherden har ett särskilt ansvar för församlingens mål och att de uppställda målen förverkligas. Att leda församlingen är också att delta i dess verksamhet. Till prästens yrkesskicklighet hör att växa till och utvecklas som ledare. Prästens förhållande till sitt ämbete och till sig själv Till prästens yrkesskicklighet och yrkesetik hör att eftersträva en god självkännedom och en ständigt pågående reflektion när det gäller prästämbetet och det egna jaget med dess gåvor och begränsningar. Att vara präst är att lära sig prioritering och evaluering av arbetsuppgifterna samt att identifiera de uppgifter som oundvikligen hör till ämbetsuppgifterna. Som prästvigd är man präst alltid och överallt. Samtidigt har prästen rätt till tillräcklig vila, till fritid och till rekreation. Prästen iakttar de fritider som arbetsgemenskapen kommit överens om och har även möjlighet att avgränsa sina arbetsuppgifter. Bibehållandet av arbetsförmågan förutsätter även, vid sidan av studier och arbetshandledning, möjlighet till rekreation och fritidssysselsättningar.

4 Prästen och närrelationerna Att vara präst är inte prästens enda kallelse. Han kan vid sidan av sitt ämbete som präst ha kallelsen att vara t.ex. make, förälder, släkting och vän. Att ta emot dessa kallelser och att utöva dem har ett egenvärde. Att vara präst och att iaktta prästens arbetstider kan belasta utförandet och skötandet av de övriga kallelserna. Å andra sidan är dessa andra kallelser resurser i prästens arbete och hjälper honom att orka med sitt arbete. Prästen kan inte förutsätta att makan/maken eller andra närstående skall delta i det praktiska förverkligandet av ämbetskallelsen. Prästen och samhället Vid deltagandet i samhällelig verksamhet verkar prästen under ämbetsansvar samt i lydnad för kyrkans lära och tro. Prästen har rätt att delta i samhällelig verksamhet och i den offentliga debatten, både lokalt och nationellt. Till prästens uppgift hör att förkunna lag och evangelium även i riktning mot samhället. Genom sin egen livsföring bidrar prästen till utformningen av den bild kyrkan har i offentligheten. Prästen bör befrämja informationsgången och för övrigt också gynna öppenhet. När prästen framträder i medierna gör han detta på ett ansvarsfullt sätt och missbrukar inte media som ett maktmedel. Utgångspunkter för de etiska reglerna I bakgrunden till prästernas yrkesetiska föreskrifter finns å ena sidan tidigare förda etiska diskussioner inom närliggande yrken. Å andra sidan bör man i diskussionen om prästernas yrkesetik utgå från den lutherska ämbets- och kallelseteologin samt från den lutherska etiken. YRKESETISK DISKUSSION Det att etisk sakkännedom ingår i prästernas utbildning betyder inte att diskussioner och föreskrifter som berör yrkesetiken skulle vara överflödiga. Just en sådan diskussion främjar prästernas medvetenhet om det egna yrkets och arbetets etiska problem samt betjänar upprätthållandet och utvecklandet av prästernas yrkeskompetens. Etikens föreskrifter behöver inte heller företräda någon särskild etik som skiljer sig från de allmänna etiska principerna och den allmänna etiska diskussionen. Prästens yrkesetik kan uttryckligen vara de allmänna etiska principernas tillämpning på frågor som lyfts fram inom prästernas yrke och som förutsätter moraliskt övervägande. En väsentlig fråga är, om det till prästens yrke hör sådana etiska problem där de etiska föreskrifterna är ett meningsfullt hjälpmedel när det gäller att bearbeta och upptäcka dessa problem. Etiska föreskrifter, normer och hederskodex växer fram ur etiska diskussioner inom yrkeskåren. Föreskrifternas förberedelseprocess som sådan ger konturer åt yrkesbildens karaktär och målsättningar och förstärker på det sättet yrkesidentiteten. Sådana föreskrifter som man kan to till sig och omfatta hjälper att lösa etiska frå-

5 gor som uppkommer i arbetet. Även i övrigt kan yrkesetiken vara en stor resurs i arbetet. När yrkeskårens gemensamma värderingar kommer fram i de yrkesetiska föreskrifterna ökar de sammanhållningen och den inbördes kollegialiteten. Föreskrifterna fungerar även som skydd när yrket och dess företrädare möter på kritik eller angrepp Min utomstående. När yrkeskåren iakttar de etiska föreskrifterna utgör också detta ett skydd för de klienter som berörs av yrket och för samhället i stort. Väsentligt inom yrkesetiken är att slå vakt om yrkesskickligheten samt att värna om dess upprätthållande och fortsatta utveckling. I många professioner är den som utövar ett yrke också alltid en maktutövare. De etiska föreskrifterna drar upp gränserna för den yrkesmässiga makten samt fastslår ansvarsfrågor och metoder för utövandet av makt. De etiska föreskrifterna är till sin karaktär offentliga. Den som uppgör föreskrifterna förbinder sig till att föreskrifterna är sådana att de stöder yrkeskårens medlemmar att kunna förbinda sig till föreskrifterna. Föreskrifterna är offentliga även i riktning mot samhället. Utomstående har rätt att veta vilka värderingar och mål en viss profession förbinder sig till och vad den med sitt arbete vill uppnå. PRÄSTÄMBETETS TEOLOGISKA DIMENSIONER Vid sidan om de allmänna ramarna som är gemensamma för alla professioner bör man i fråga om prästernas yrkesetiska föreskrifter to i betraktande också de teologiska utgångspunkter som ger form åt prästens yrke i en luthersk kyrka. Ordets och sakramentens tjänarämbete Prästens ämbete i en luthersk kyrka definieras allmänt som ett tjänarämbete för Ordet och sakramenten. Ordet betyder här inte enbart bibelns skrivna ord, utan alla på bibelns budskap grundade tal och budskap, all undervisning, själavård och andlig vägledning. Enligt luthersk uppfattning står prästen i det sakramentala ordets tjänst. Det betyder att ordet gör mottagaren delaktig av Kristi födelse, död och uppståndelse. Enligt den lutherska bekännelsen verkar ordet på många sätt: - muntligen, som det förkunnade ordet, där syndernas förlåtelse förkunnas för hela världen - genom dopet - genom nattvarden - i form av nyckelmakten och i de kristnas inbördes samtal och uppmuntran. I alla dessa fall är Kristi person och frälsningsverk det väsentliga. Kärlekens teologi som grund för prästämbetet Ordet och sakramenten är de element som Gud har förbundit sig till i sitt frälsningsverk. Ordet och sakramenten innefattar den treenige Gudens frälsningsverk, där Gud utger sig själv i sin Son för oss människor och gör oss delaktiga av allt som Guds Son är och har gjort för oss människor. Samtidigt utger han sig även som Fader och Ande, så att människorna har en kärleksfull och nådig Fader, som

6 är all godhets källa och givare samt en Helig Ande, som genom Kristus förenar kristna med Fadern och med varandra. Förvaltandet av Ordet och sakramenten står i Guds självutgivelses tjänst, d.v.s. kärlekens tjänst. Ämbetet är till för att föda fram tron, och endast tron kan to emot alla goda gåvor från Gud och to emot Kristus själv. I tron blir en människa delaktig i Kristus. Tron innefattar samtidigt hoppet och kärleken. I hoppet är uppfyllelsen av Guds löften verklighet redan nu, inte någon gång i framtiden. Genom tron är de kristna föremål för Guds kärlek, så att de blir delaktiga av denna kärlek. På samma sätt som övriga församlingsmedlemmar, är ämbetsförvaltare föremål för Guds självutgivande kärlek. Ämbetsinnehavarna har inte någon större garanti för eller större andel i Guds kärlek än andra. Guds godhet och kärlek tas emot i tro. Denna utgångspunkt medför väsentliga konsekvenser. Prästens ämbete är inte i sig något nådemedel, utan det förvaltar dessa medel. I prästens egen makt ligger inte att frambringa tron, hoppet och kärleken. Av prästen förväntas att han är så bekant med nådemedlen att han genom dem kan möta människornas frågor och nöd. Enligt luthersk uppfattning skall prästyrkets mest centrala färdigheter och yrkesskicklighet ligga i nådemedlens rätta bruk, d.v.s. i att rent förkunna evangelium och rätt förvalta sakramenten. Prästens ämbete i trons, hoppets och kärlekens gemenskap Att ha del i den gemensamma tron och stå för den Prästen förvaltar sitt ämbete i kyrkan, vars kännetecken är Ordet och sakramenten. Till prästens särskilda ansvar hör alltså de medel som frambringar och upprätthåller tron, hoppet och kärleken. Prästen är också själv medlem av kyrkan, han står varken över eller utanför nådemedlen. Kyrkans medlemmar har en gemensam tro vilket innebär delaktighet i Kristus. Prästen är förbunden till att förkunna ett evangelium och förvalta sakramenten på ett sådant sätt som stöder och styrker kyrkans gemensamma tro. Till prästens förpliktelser hör Ordets och sakramentens dagliga och rätta bruk d.v.s. ett kristet liv som förverkligas genom mottagande och förmedlande av Guds godhet. En viktig dimension är att förkunna evangeliets innehåll på ett aktuellt och ständigt förnyat sätt så att Guds godhet och människornas frågor och livssituationer möts. Kyrkans samfundskaraktär Till prästämbetet hör som en väsentlig del också en samfunds dimension. Till prästens förfogande står uttryckligen de medel, som frambringar och vidmakthåller trons, hoppets och kärlekens gemenskap. Att rent förkunna evangelium och rätt förvalta sakramenten betyder inte härmed endast att prästen håller predikningar i enlighet med evangelium, förrättar dop och utdelar nattvarden rätt. Till denna helhet hör också ordets och sakramentens dagliga rätta bruk d.v.s. ett kristet liv som mottagare och förmedlare av Guds godhet. Kyrkans och församlingens karaktärsdrag kan beskrivas historiskt, sociologiskt, socialpsykologiskt eller teologiskt. Med tanke på prästämbetets utövande är den teologiska beskrivningen alltings utgångspunkt.

7 I den offentliga debatten uppfattas den kristna kyrkan ofta i första hand som en institution, en anstalt, som sköter vissa specifika uppgifter som är förknippade med religion. Enligt sin egen självuppfattning är kyrkan inte primärt en institution utan framför allt en gemenskap. Denna gemenskap beskrivs speciellt i Nya Testamentets koinonia-begrepp, vars grundbetydelse är gemenskap och delaktighet. Det kristna koinonias egenart handlar i första hand om gemenskap och delaktighet i Kristus och om de kristnas inbördes gemenskap och delaktighet med varandra, något som förverkligas i och genom Kristus. Kristusgemenskapen betyder delaktighet i Guds självutgivande kärlek, och av den orsaken är allting i koinonia gemensamt, såväl nöd och brist som framgång och välmående. De kristna förhåller sig till andras nöd och lidanden på samma sätt som till sina egna och de bär varandras bördor. En kristen gemenskap kan inte upprättas utan att Kristi försonande närvaro får prägla samfundet och dess medlemmar. Vid sidan om koinonia är Kristi kropp en central biblisk bild av den kristna gemenskapen. Kyrkan förstås som kroppen vars huvud är Kristus, och varje kristen är en lem i denna kropp. Det allmänna och det särskilda prästadömet Enligt luthersk uppfattning innefattar det allmänna prästadömet alla de tjänaruppdrag som prästämbetet förvaltar. Eftersom dessa uppgifter till sin karaktär är samfällda kan ingen ha individuell rätt att offentligen sköta dem. Av det allmänna prästadömets karaktär följer inte att man skulle avstå från det särskilda ämbetet, inte heller att det skulle anses som enbart en mänsklig organisationsfråga. Även Finlands lutherska kyrka har i sina ämbetsteologiska beslut utgått från att kyrkans särskilda ämbete är tillsatt av Gud. Det särskilda ämbetet hör till kyrkans kännetecken, visserligen alltid i samband med ordet och sakramenten och som deras tjänare. De kristnas gemensamma ämbete och innehållet i detta uppdrag förutsätter att någon, som är delaktig av det allmänna prästadömet kallas att förvalta ämbetet offentligt. Prästämbetets etik grundar sig på Guds självutgivande kärlek och hur denna kärlek framträder i relationerna mellan människorna och alla skapade varelser, så att det blir ett ömsesidigt delande. Människorna har getts befallningen att göra varandra allt gott. Detta betyder att människorna bör vara Guds självutgivande kärleks instrument. De bör to emot allt det goda som Gud förmedlar via andra skapade varelser. Utgående från detta är det i etiken samtidigt fråga om att både rätt förmedla Guds goda gåvor och motta dessa gåvor uttryckligen av Gud. Denna fundamentala utgångspunkt berör prästämbetets samtliga yrkesetiska frågor. Prästens tjänst som en kallelse Rätten att inneha prästämbetet grundar sig på kyrkans kallelse. Kyrkan kallar en kompetent och lämplig person att förvalta det ämbete som är nödvändigt för kyrkans eget väsen och egna samfundskaraktär. Detta är vad som avses när man talar om prästämbetet som en kallelse. Enligt luthersk uppfattning är kallelsen en del av Guds självutgivande kärlek. Kallelsen är inte bunden till något särskilt yrke eller någon särskild tjänst utan omfattar alla uppgifter som är nödvändiga för förmedlingen av Guds godhet, där den saknas. Det här betyder bland annat att en kristen människa kan förverkliga kallelsen i sitt eget yrke eller arbete, men detta är inte hennes enda kallelse. Att vara mor, far, syster, bror, van, granne o.s.v. är också kallelser från Gud.

8 Den ursprungliga kallelsetanken tillbakavisar en sådan överdriven arbets- och yrkescentrering som hotar att omöjliggöra de övriga kallelserna som ingår i det mänskliga samlivet. Också till skötandet av prästkallelsen hör en balans mellan ämbetets kallelse och de övriga kallelserna. Kärlekens krav och moraliskt övervägande Den gyllene regeln som etisk princip Vid överväganden och slutledningar beträffande etiska problem kan den så kallade gyllene regeln stå som grundprincip. Denna regel har tolkats på många olika sätt. Den lutherska tolkningskontexten är uppfattningen av Gud som den självutgivande kärleken och som all godhets källa och ursprung. Från denna utgångspunkt bör den gyllene regeln även tillämpas när man behandlar de etiska problem som sammanhänger med prästens yrke. Den gyllene regelns mest kända formulering grundar sig på bergspredikan där Jesus säger: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem." Enligt luthersk uppfattning innehåller denna regel två dimensioner. Å ena sidan är den till sitt innehåll samstämmig med det dubbla kärleksbudet: "Du skall älska Herren din Gud över allting och din nästa som dig själv." Å andra sidan innehåller den en modell för det moraliska övervägandet d.v.s. hur man genom slutledningar kan komma fram till nödvändiga och möjliga handlingar i särskilda situationer. Gyllene regeln som kärlekens bud och som en princip för det moraliska övervägandet Väsentligt för den gyllene regeln, som ett kärlekens bud, är att "vilja för egen skull" eller "älska för egen skull" utgör exempel för människan hur hon bör vilja och göra gott åt andra d.v.s. älska dem. Detta leder fram till den radikala kärlekens krav, eftersom strävan efter det gods för egen del innebär att människan ställer sig själv som ett hinder i förmedlingen av Guds utgivande och kravlösa kärlek till andra människor. En ännu exaktare uppfattning om innehållet i den gyllene regeln når man när den betraktas som en princip för det moraliska övervägandet. Den bör tillämpas både på människans Gudsrelation och relationerna mellan människorna och den övriga skapelsen Vid frågan hur man bör förhålla sig till sin nästa eller vad man kan göra till förmån f6r henne f6r man inte utgå direkt från egna värden om vad som är bast f6r en henne. Det är inte heller att befrämja andras bästa om man i alla situationer omedelbart följer deras momentana önskningar och begär. Som utgångspunkt f6r det moraliska övervägandet, enligt den gyllene regeln, är att sätta sig in i en annans situation och att leva sig in i hennes verklighet. I Gudsrelationen betyder detta, att fråga vad det innebär att vara Gud och utgående från detta ära Gud som all godhets källa och givare. Att i tron uppfylla den gyllene regeln innebär att betrakta Gud som en kärleksfull Fader och motta allting gott från honom. I förhållandet till medmänniskan frågar jag mig i enlighet med den gyllene regeln vad jag skulle önska f6r egen del, om jag var i min nästas situation eller om jag var hon. Att sätta sig in i en annans situation betyder att avstå från sina egna förhandsuppfattningar om vad som är gott f6r den andra och att göra sig förtrogen med hennes verkliga behov. Detta betyder inte nödvändigtvis identifiering med det sinnestillstånd hon f6r stunden har, utan i en strävan att främja hennes bästa d.v.s.

9 förverkliga Guds kärlek i hennes liv. Med andra ord är det fråga om hur Guds godhet kan få rum i en människas livssituation. I detta övervägande bör människan ur kristen och teologisk synvinkel betraktas som en helhet, som har både materiella och kroppsliga liksom också själsliga och andliga behov. Med andra ord bemöts medmänniskan som en Guds skapelse. Lagens och evangeliets ställning i prästernas etik Den ovan beskrivna uppfattningen om det moraliska övervägandet och förverkligandet av kärleken, baserat på den gyllene regeln, innehåller även det f6r lutherdomen så karakteristiska särskiljandet mellan lag och evangelium. Som sådan är den gyllene regeln naturligtvis lag, som uttrycker ett bud och ett krav, men förser inte med förmågan och kraften att uppfylla dessa. Som lag är den en naturlig morallag, vilket betyder, att den är en moralisk princip som förenar hela mänskligheten och skapelsen. Mot den bakgrunden är det möjligt att föra etiska diskussioner med representanter f6r olika religioner och livsåskådningar. Samtidigt är den ett radikalt kärleksbud som upplyser människan om hennes oförmåga att raft älska Gud och sin nästa. Evangeliet inkluderas när tron, i enlighet med den gyllene regeln betraktar endast Gud som god och tar emot allt gott av honom. Detta sker genom Ordet och sakramenten. Från trons synvinkel sett innebär hörsamheten och tillämpningen av den gyllene regeln inte längre en strävan efter att uppfylla lagen, utan en delaktighet i Guds arbete där han skänker sitt goda till människorna. Ur denna synvinkel betraktar Luther inte buden längre som lag, utan som uppmaningar genom vilka Kristus kallar och inbjuder kristna att följa honom och efterfölja hans exempel. Utgående från lagens krav förverkligas aldrig det arbete som Gud ger åt människorna, eftersom människan inte har tro nog att to emot Guds gåvor. Uppmaningarna däremot är ett sådant Kristi tilltal, i vilka han samtidigt formar och förnyar människan till sin avbild. Av detta följer, att i ordets och sakramentens tjänarämbetes etik, är båda dimensionerna representerade. Etik är å ena sidan lag och krav, å andra sidan Kristi kallelse och uppmaning. De etiska principerna är ändå desamma; frågan gäller bara deras position och uppgift i ämbetsinnehavarens liv.