2015:3 [155] KONSTNÄR I KLASSKAMPENS TJÄNST

Transkript

1 Arbetarhistoria 2015:3 [155] KONSTNÄR I KLASSKAMPENS TJÄNST

2 Revolutionär, en akvarell av Eric Johansson från Ovan ytterligare tre verk av Johansson: Kampen för tillvaron, krita, 1919, Självmörderskan, olja, 1922, samt Mor är död, olja på duk, Läs mer om Eric Johansson på sidan 6.

3 ARBETARHISTORIA 2015:3 [155] Ledare 04 jonas söderqvist: Vad finns att forska på för framtidens historiker? 06 anders gustafson, bert ola gustavsson och dick schyberg: Eric Johansson en svensk konstnär i den tyska klasskampens tjänst 20 henrik saxenius: Den svenska arbetarrörelsen och»svartingarnas» hemkomst. Förföljelser och trakasserier mot Finlandsfrivilliga ingrid millbourn: Intervju med Ernst Wigforss våren 1972:»Vi var liberaler i praktiken medan vi var socialister i idéer och tradition» 38 sam johanson: Att vara ligist Från arkivet 42 lars gogman: De svenska kommunisternas kaderarkiv 46 kaj björk: Clartés julfest halat shire: Tidskriften Zimmervald digitaliserad Recensioner 50 martin grass: Från en konnässör till en annan: den senaste Brantingbiografin recenseras av ARAB:s egen expert i ämnet Olle Svenning, Hövdingen Hjalmar Branting: en biografi, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2014, 490 s., ill. 54 samuel edquist: Intressanta närbilder av det tidiga 1900-talets företagarelit Pål Brunnström: Ägare och kapital: klass och genus hos kapitalägare i Sverige Lund: Pluribus kf, s.: ill. 56 medverkande i detta nummer 56 bildkällor i detta nummer 57 lästips från biblioteket Dokumentet 60 jenny edlund: Från Flemingsberg till Venedig: Petra Bauer gör konst av vårt arkivmaterial Arbetarhistoria 2015:3 3

4 LEDARE Vad finns att forska på för framtidens historiker? En stor del av arbetarrörelsens diskussioner som förr fördes i studiecirklar, på möten eller i fikarum på arbetsplatser, förs idag i diskussionstrådar på bloggar, eller på plattformar som ägs av företag som Facebook, Instagram, Twitter och YouTube. Företagens arkivering av detta material kommer med alla sannolikhet lämna en hel del att önska. Detta gäller naturligtvis inte enbart arbetarrörelsens organisationer: hela det digitala kulturarvet är extremt kortsiktigt. Att förvara sina familjefoton enbart i mobiltelefonen är inte ovanligt idag, men det håller med alla sannolikhet inte i längden. Det kanske mest är en personlig förlust om filmer på barnbarnen försvinner för all framtid när telefonen går sönder. Men hur ska en rörelse, eller ett samhälle, med lika kortsiktig arkiveringsdisciplin kunna hålla sitt arbete levande, om alla digitala dokument lagras på ett icke-sökbart sätt eller i icke-framtidssäkrade filformat? Det vill säga om de överhuvudtaget lagras. Dagens sociala rörelser skiljer sig väsentligt från tidigare. Protester kan blossa upp och försvinna utan att lämna mer spår efter sig än en blogg och några tidningsrubriker. Kampanjen»Vi kallar oss», som från början var ett försök från företagarorganisationen Bemanningsföretagen att hitta på ett nytt och lite mer positivt klingande samlingsnamn för bemanningsanställda, kapades av arga anställda på bemanningsföretagen som istället lade upp bilder på sig själva med namnförslag som inte alls var i linje med vad PR-byrån bakom kampanjen hade tänkt sig. Denna protest var spontan. Det finns inga mö- 4 Arbetarhistoria 2015:3

5 tesprotokoll, ingen mejlkorresepondens bevarad. Det fanns inte ens en formell organisation. Allt som finns kvar är en facebook-sida med några foton som skickats in från bemanningsanställda, och en lista över de inskickade förslag som fick flest röster. Det är inte mycket att gå på när vi ska skriva historien över spontana protester mot anställningsförhållanden under det tidiga talet, men det är vad vi har. Lyckligtvis finns det människor som tänker kring dessa frågor. Vi kan idag se en rad projekt och aktiviteter som försöker lösa problemen med det kollektiva minnet i den digitala tidsåldern. I förra numret av Arbetarhistoria presenterades Jenny Jansson och Katrin Ubas projekt»arbetarrörelsens digitala omvandling». Projektet syftar till att samla in material från sociala medier, som arbetarrörelsens organisationer producerar och publicerar, men inte arkiverar eller bevarar på ett organiserat sätt. Förhoppningsvis kan detta projekt vara ett steg på vägen. ARAB:s systerorganisation i Grekland, ASKI Institute for Contemporary Social and Labour History, stod 2008 inför ett liknande problem. Hur skulle proteströrelsen mot Trojkans (EU, IMF och Världsbanken) nedskärningskrav dokumenteras och bevaras? Anställda på institutet gav sig ut med kamera och inspelningsutrustning för att aktivt samla in slagord, röster från demonstrationståg och torgmöten. Resultatet blev starten för en konti- nuerlig insamlingsverksamhet och ett deltagande arkiverande från en ny social rörelses medlemmar. På samma sätt som 1890-talets sociala rörelser beslöt sig för att dokumentera sin verksamhet för framtiden, skapar dagens sociala rörelser arkiv och material över sin egen verksamhet. Exakt vad som kommer ut av detta arbete återstår att se, men en sak är säker: minnesinstitutioner världen över står inför enorma utmaningar och måste hjälpa dessa rörelser, nya såväl som etablerade, på traven. Jonas Söderqvist ARBETARHISTORIA NR 155 ÅRGÅNG 39 Utges av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek med fyra nummer per år. Redaktion: Silke Neunsinger (ansvarig utgivare), Lars Gogman, Hans Larsson, Nina Sjöberg, Jonas Söderqvist, Leif Zetterberg (grafisk form). Adress: Arbetarhistoria, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Elektronvägen 2, Huddinge E-post: [email protected] Hemsida: Prenumeration 2015: 280 kr inom Sverige, 360 kr inom Europa och 390 kr i resten av världen. Prenumerationsavgift sätts in på plusgiro Lösnummer 90 kr, dubbelnummer 150 kr plus porto). Priser inkl. moms (6%). Tryck: Trydells, Laholm ISSN: Manuskript skickas till redaktionen som e-post. Författaren har copyright, men tidskriftens innehåll får ej kopieras utan redaktionens medgivande. För insänt, ej beställt, material ansvaras ej. Arbetarhistoria indexeras i Artikelsök. Om inget annat anges ingår använda illustrationer i ARAB:s samlingar. I vissa fall, då ARAB inte har rättigheterna till i tidskriften använda fotografier eller teckningar, har redaktionen inte lyckats hitta adresser till fotografer eller deras efter- levande som ska ha betalt enligt taxa. I sådana fall ber vi berörd rättighetsinnehavare kontakta redaktionen. Arbetarhistoria 2015:3 5

6 Självporträtt, olja, Eric Johansson en svensk konstnär i den tyska klasskampens tjänst Eric Johansson hade svenska föräldrar men blev bortadopterad i Tyskland. Sexton år gammal antogs han vid konstakademin i Dresden och blev en del av den nya, glödande politiska expressionism som växte fram under första världskriget och de turbulenta mellankrigsåren innan Hitler grep makten. Här är den osannolika historien om målaren som deltog i den radikala arbetarkampen i Weimartyskland och tecknade unika porträtt av en ung Ho Chi Minh i Moskva. Men i den svenska konsthistorien har hans namn inte funnit någon plats. Av Anders Gustafson, Bert Ola Gustavsson och Dick Schyberg Eric Johansson föddes den 29 april 1896 i Dresden. Enligt en uppgift var fadern en svensk veterinär som dog samma år. Hans mor Hilda Kristina Johansson var dotter till en organist och folkskollärare i småländska Almundsryd, men växte upp hos farföräldrarna i Kråkshult. Under det tagna namnet Sonja Royahn började hon tidigt en karriär som sångerska. Hon hamnade i Dresden för att studera sång men blev snart gravid. 1 Sonja födde tvillingarna Eric och Julia som blev svenska medborgare. Men hon kunde inte ta hand om sina barn utan adopterade bort dem i Dresden. Så kom det sig att Eric Johansson växte upp som fosterson till stensättaren Robert Schäfer. Dresden var en blomstrande europeisk kulturstad som växte kraftigt. Konstakademin, grundad redan 1764, hölls för en av de främsta i kejsardömet. Fosterfadern Schäfer öppnade egen byggfirma och Eric som hade konstnärligt intresse fick börja på akademin som 16-åring Troligen räddade Erics svenska medborgarskap honom från att bli uttagen till tjänst i första världskriget och han kunde istället fortsätta sin utbildning. Han studerade både konst och arkitektur och blev en skicklig porträttmålare. Några av Eric Johanssons lärare vid akademin var Oskar Zwintscher, Carl Bantzer och 6 Arbetarhistoria 2015:3

7 Leve kommunismen, blandteknik, akademitiden. Arbetarhistoria 2015:3 7

8 Strejk, träsnitt, Ludwig von Hofmann. Bland klasskamraterna fanns Karl Kröner, Wilhelm Rudolph och Bernhard Kretzschmar. 2 Akademistaden Dresden spelade en viktig roll då expressionismen föddes. Här huserade Die Brücke och i staden fanns också två av landets mest avancerade gallerier, Arnold och Richter. Expressionismen blev under första världskriget alltmer politisk. Den ledande österrikiske expressionistiske målaren Oskar Kokoschka sårades i kriget, flyttade till Dresden 1917 och blev ett par år senare professor vid akademin. Vid den här tiden fick också staden återkommande besök av inflytelserika dadaister. Eric var en av de intresserade lyssnarna. En annan radikal kulturgrupp var formerad runt pianisten Erwin Schulhoff och Eric umgicks också i dessa kretsar. 3 Under de revolutionära dagarna i november 1918 deltog Eric Johansson i bildandet av ett radikalt studentråd som ville utarbeta nya regler för akademin. 4 År 1919, 70 år efter majupproret i Dresden 1849, var kriget slut men den revolutionära stämningen i staden nådde åter kokpunkten. Men den tyska novemberrevolutionen kom av sig. I Dresden slogs upproret brutalt ned i januari I april trängde en mobb av krigsskadade veteransoldater in på stadens krigsministerium efter rykten om att deras pensioner skulle sänkas, de kidnappade Saxens krigsminister, socialdemokraten Gustav Neuring, som kastades i Elbe och sköts när han försökte simma i land. 5 Johansson gick sista året på konstakademin och inledde nu en högproduktiv period och genom experiment med olika uttrycksformer utmejslade han en politiserad expressionistisk stil. Sina främsta verk skapade han under de följande sex åren. I akvarellerna På de anklagades bänk och I fängelset skildrade han överhetens domstolsväsende och cellens nedbrytande tristess, och kanske sina egna upplevelser efter att ha häktats en period, anklagad för att vara rysk spion. Han åtalades senare för olaga vapeninnehav men det är oklart om han dömdes och fick avtjäna något straff. Samma år skapade han oljemålningarna Ett offer för reaktionen, Mor är död och akvarellen Demonstration. I hans bilder gestaltades det han såg omkring sig: demon- 8 Arbetarhistoria 2015:3

9 De sista åren på konstakademin gör Eric en svit akvareller med bitande samhällskritik. Denna från 1920 visar hur kyrkan välsignade militärens brutala slakt. Arbetarhistoria 2015:3 9

10 10 Arbetarhistoria 2015:3 På de anklagades bänk, troligen 1919.

11 Hjälp till att bygga IAH!, propagandaaffisch för Internationella arbetarhjälpen från mitten av 1920-talet. strationer, strejker, nöd, hunger, fängelser I DDR-skrifter hävdades senare att Eric blev medlem i det nybildade kommunistpartiet KPD Året därefter gick han med i kretsen runt den radikala konstnärssammanslutningen Dresdner Sezession Gruppe I mars 1920 drabbade strejkande arbetare och kontrarevolutionära styrkor från Reichswehr samman i Dresden och ett stort antal människor dödades och skadades. En förlupen kula träffade Peter Paul Rubens målning Batseba i badet som hängde i Zwingerpalatset i centrala staden. Oskar Kokoschka krävde i ett upprop som publicerades i ett 40-tal tyska tidningar att ovärderliga konstskatter måste skyddas och att kombattanterna borde hålla sig på avstånd. De radikala Berlindadaisterna Georg Grosz och John Heartfield gick till angrepp direkt:»vi ser hellre att kulorna hamnar i gallerier och palats än i fattiga arbetarhem!» 8 Eric Johansson levde och verkade i en konstnärlig och kreativ miljö som hela tiden hotade att explodera av politiska spänningar och ekonomiska påfrestningar. År 1923 tilltog hyperinflationen i Tyskland. Den 1 augusti måste tyskarna betala 1,1 miljoner mark för en amerikansk dollar, en månad senare 10 miljoner mark. Situationen försämrades snart så snabbt att varken sedelpressarna eller människan på gatan hann med. Otto Griebel, kompis och konstnärskollega till Eric Johansson, berättade: Varje morgon skrev jag upp valutakursen på ateljédörren. Om man missade en förändring kunde en sedel snabbt vara värdelös. Situationen blev värre månad för månad och till slut dag för dag under hösten. Arbetarhistoria 2015:3 11

12 Tillståndet för de arbetslösa i de tyska storstäderna övergick i hyperinflationens spår snabbt till ren hungersnöd. Johansson ställde tillsammans med en rad konstnärer upp med var sin originallitografi i Hunger, en konstmapp som gavs ut och såldes av Internationella arbetarhjälpen. Under sommaren hade jag levererat en kollektion teckningar och akvareller till vår beskyddare och»konstnärsmoder» Mutter Ey, som hade galleriet Junge Kunst i Düsseldorf. Hon hade lyckats sälja alltihop och skickade nu över pengarna. När de kom fram räckte de bara till två spårvagnsbiljetter. Att gå och stämpla betydde hunger. Därför tog jag tacksamt emot ett jobberbjudande från min kamrat Eric Johansson vars fosterfar hade en byggfirma. Men stensättning var ett alldeles för tungt och ovant jobb för mig. Efter tredje dagen hade jag så ont i ryggen att lusten att fortsätta försvunnit. Men vi fick punktligt lön under de tre arbetade dagarna pengarna spenderade vi genast på tobak, öl och mat innan de hann bli värdelösa. 9 Konst i klasskampens tjänst Under tidigt 1920-tal avlöste de mer eller mindre politiska konstnärsgrupperingarna varandra både Berlin och i Dresden. Johansson medarbetade i den kommunistiska dagstidningen Arbeiterstimme och i KPD:s satirtidskrift Der Knüppel, 10 vars teckningar senare mötte hård intern kritik. Innehållet ansågs ligga alltför långt från arbetarnas åsikter och känslor. Men Johansson fortsatte samarbetet med tidskriften, som bytte namn till Eulenspiegel efter den politiska uppsträckningen. 11 I kretsarna kring Der Knüppel och för konstnärer inom KPD bildades en revolutionär informell konstnärsgrupp, Rote Gruppe, Röda gruppen. Den uppstod ur föregångaren Novembergruppen, som startats i november 1918 för att organisera och mobilisera de radikala konstnärerna för den tyska revolutionen Arbetarhistoria 2015:3

13 Eric Johanssons bidrag till konstmappen Hunger, Arbetarhistoria 2015:3 13

14 14 Arbetarhistoria 2015:3 El Lissitzkys omslag till utställningskatalogen för»första allmänna tyska konstutställningen» i Sovjetunionen Eric Johansson var, tillsammans med Berlinkonstnären Otto Nagel, utställningskommissarie

15 Medlemmar i Röda gruppen var bland andra Otto Dix, Conrad Felixmüller, Otto Griebel och Eric Johansson. Georg Grosz var ordförande och John Heartfield sekreterare höll Dresdenavdelningen sin första offentliga utställning»wir schaffen für Euch!» Vi skapar för er! i hemstaden, på Brühlschen Terrasse vid floden Elbe. Johansson var organisatör. 13 I juni 1924 publicerades gruppens manifest i kommunistiska Rote Fahne. Här slogs bland annat fast»att en god kommunist först och främst är kommunist och i andra hand en tekniker, konstnär och så vidare». Alla kunskaper och färdigheter sågs som»verktyg för att gagna klasskampen». Manifestet manade också till»konstnärlig utbildning organiserad i varje distrikt; uppkopierade exempel på väggtidningar; vägledning i att förbereda demonstrationsaffischer och plakat», samt»organisering av ambulerande utställningar». 14 Röda gruppen sände sina hälsningar till Sovjetunionen: Överallt ifrån, från alla områden i Tyskland, kommer konstnärer som åtagit sig att understödja proletariatet i dess ekonomiska kamp och att genom engagemang och nära samarbete stödja Internationella arbetarhjälpen, IAH. För att fastslå de ryska konstnärernas aktiva deltagande i denna kamp skickar de tyska konstnärerna sina hälsningar till de ryska vännerna och uttrycker sin förhoppning att det gemensamma arbetet i en anda av internationell solidaritet på intensivaste vis kommer att utvecklas också i framtiden. 15 Internationella arbetarhjälpen grundades av den tyske kommunisten Willi Münzenberg, som 1921 fick i uppdrag av Lenin att starta en organisation för att lindra den rådande ryska hungersnöden och samtidigt ge materiellt och moraliskt stöd till Sovjetryssland. IAH framställdes som en partipolitiskt neutral proletär hjälporganisation, men var underordnad Kommunistiska internationalen, Komintern, och ingick i det komplexa nätverk av organisationer som syftade till att sprida kommunismens idéer utanför kretsen av övertygade. Inom några år skulle IAH, vars centralkommitté hade sitt säte i Berlin, bli ett mediekonglomerat med flera tidningar och tidskrifter, bokklubb samt filmdistribution. 16 Eric Johansson kom i kontakt med IAH genom ett av organisationens soppkök, i konstakademins kafeteria. Han blev IAH-ordförande i Dresden. 17 På sensommaren 1924 publicerade IAH:s konstnärssektion Künstlerhilfe, Konstnärshjälpen, pamfletten 8 Stunden med ett ställningstagande för den lagstadgade åttatimmarsdagen av ledande konstnärer. Eric bidrog också med en illustration i häftet. Undertecknarna, bland andra Eric Johansson, betonade arbetarnas rätt till självbestämmande och deltagande i kulturlivet. Konstnärerna uppmanades stå på arbetarnas sida och understödja deras kamp med sin konst och att ge dem materiellt understöd. 18 Samma år medverkade Eric Johansson i den grafiska mappen Hunger, tillsammans med Otto Dix, Georg Grosz, Käthe Kollwitz, Otto Nagel, Karl Völker och Heinrich Zille. Inkomsterna fördelades lika mellan konstnärerna och IAH:s barnhem. 19 En svensk konstnär i Moskva 1924 Den 15 oktober 1922 öppnades»första sovjetiska konstutställningen» i Berlin, på ett galleri på paradgatan Unter den Linden. För första gången visades verk av bland andra Malevich, Rodchenko, Tatlin och El Lissitzky i Västeuropa. Lenin var personligen, genom IAH:s ledare Willi Münzenberg, engagerad i genomförandet. Syftena var flera. Man ville bilda opinion för Sovjet och samla in pengar till IAH. 20 Två år senare beslutade de tyska konstnärerna vid en konferens i mars 1924 i Weimar att återbörda gesten. Man kan anta att de glödande avantgardistiska konstnärerna var ivriga att visa sina verk i»arbetarstaten». IAH organiserade»första allmänna tyska konstutställningen» i Sovjetunionen och Eric Johansson valdes som representant för organisationens starkaste fäste utanför Berlin, Dresden. På sommaren 1924 sammanställde han alla verk tillsammans med Berlinkonstnären Otto Nagel. Innan utställningen skickades till Sovjet ordnade Otto Nagel och Künstlerhilfe i februari den»stora solidaritetsutställningen» i varuhuset Wertheim vid Alexanderplatz i Berlin. Överskottet, mark, gick till IAH:s hjälpverksamhet. 21»Första allmänna tyska konstutställningen» omfattade 501 verk av 126 tyska bildkonstnärer, skulptörer och Bauhausarkitekter. För första gången Arbetarhistoria 2015:3 15

16 mötte ryssarna och den unga sovjetiska regimen ett stort urval av europeisk dadaism, expressionism, abstrakt konst och modernistisk arkitektur. 22 Utställningen ville visa den nya tyska konsten från 1914 och framåt som vid denna tid var mindre känd utomlands. I tyska kulturtidskriften Weltbühne fördes en debatt där kritiska röster hävdade att urvalet inte var representativt och att Röda gruppen, som tolv av konstnärerna tillhörde, fått för stor plats. 23 Eric Johansson anlände till Moskva i september och bodde i fyra månader på Hotel Lux, där utländska gäster på besök ofta placerades. 24 Förhållandena var tydligen knappa, för när vintern kom vände han sig i ett brev till IAH:s ledning för att få ett förskott på rubel för att köpa»nödvändiga klädesplagg». 25 Utställningen öppnade den 18 oktober i Historiska museet vid Röda torget. Anföranden hölls av Leo Trotskij och Anatolij Lunatjarskij, sovjetregeringens förste kommissarie för upplysningsväsendet Ryska konststudenter hjälpte till med det praktiska arbetet. 26 Intresset var stort, men mottagandet blandat, erinrade Johansson sig i en artikel i DDR-tidskriften Bildende Kunst drygt 40 år senare:»kvintessensen av kulturkommissarien Anatolij Lunatjarskijs inledningstal var att den ryska konsten, som levde under andra betingelser, måste gå en annan väg än den tyska.» 27 Lunatjarskij betonade också Röda gruppens medlemmar som fick det varmaste mottagandet. Han ansåg att de låg långt före när det gällde revolutionär konst och att de ryska konstnärerna kunde lära mycket av sina tyska kollegor. 28 Museisalarna fylldes från morgon till kväll av både enkelt folk och av sovjetiska potentater. En av dem var kvinnokämpen och Kominternledamoten Clara Zetkin som sa till Eric att ett konstverk borde vara»som ett tal av Lenin klart, enkelt och fullt av djupa, skapande tankar». De första nio dagarna sågs utställningen av personer. Huvuddelen var»arbetare, proletära studenter och rödarmister». 29»Besökarantalet överträffade vida våra förväntningar», mindes Johansson senare.»enkla människor kom fram och bad oss om förklaringar till de för dem obegripliga verken och gästboken fylldes av motsägelsefulla omdömen och långa konstteoretiska diskussioner.» 30 Utställningskatalogen trycktes i exemplar och sålde snart slut, vilket många besökare klagade på. Till katalogen, idag en raritet som betingar höga priser, skrev Eric Johansson texten»de tyska konstnärerna och kapitalismens kris». Ett av hans verk, Beväpnade arbetare, fanns också återgivet i katalogen. 31 Redan under uppackningen av utställningen, i september, träffade Johansson en ung vietnames, Nguyen Ai Quak, som var mycket konstintresserad. Under en månad förde de ofta diskussioner om konst och politik på olika restauranger i Moskva. Nguyen gjorde ett starkt intryck på Eric, som tecknade två blyertsporträtt av honom. Ho Chi Minh, som Ngyuen senare skulle kalla sig som landsfader, skrev också sitt namn på verken. 32 Idag hänger ett av porträtten i Ho Chi Minh-museet i Hanoi. Ho Chi Minh kom till Moskva 1923 för att delta i Kominterns femte kongress som Indokinas rådgivande representant. Under samma tid skrev han texten»den mördande civilisationen», en osande vidräkning med kolonialismen i Afrika:»Historien om de europeiska framstegen i Afrika som historien om koloniserande invasioner överallt är från början till slut skriven med urbefolkningens blod.» I slutet av 1924 reste han vidare till Guangzhou i Kina där han arbetade som tolk mellan ryska och kinesiska. Han var också Kominterns expert på Asien och kolonialfrågor. År 1925 bildade Ho Chi Minh Vietnams revolutionära ungdomsförbund, en föregångare till Vietnams kommunistiska parti. 33 Ho Chi Minh var mycket väl förtrogen med europeisk avantgardistisk konst, behärskade flera språk flytande och bekände skrattande för Eric Johansson att han själv prövat på penseln i Paris. Bland annat hade han jobbat med fotoretuschering och förfalskning av fransktillverkat»kinesiskt» porslin. Men den nonfigurativa delen av utställningen föll inte Ho Chi Minh i smaken eftersom den enligt honom inte lämnade något bidrag till klasskampen. 34 Och just där är den revolutionära konstens första hudspricka som snart ska leda till ett öppet sår. Än existerade Meyerholds revolutionära teater sida vid sida med Bolsjojoperan, och både Majakovskij och Gorkij kunde publicera sig. Men snart skulle tiderna förändras. Lunatjarskijs öppna konstsyn kom mot slutet av decenniet i konflikt med Stalins kulturpolitik. Men Lunatjarskij och Clara Zetkin hann dö innan den 16 Arbetarhistoria 2015:3

17 Eric Johansson blev vän med Nguyen Ai Quak under den tid han vistades i den sovjetiska huvudstaden. Det tagna namnet betyder»nguyen älska landet» eller»nguyen patrioten». Idag känner vi mannen bättre under namnet Ho Chi Minh. Arbetarhistoria 2015:3 17

18 stora terrorn utbröt i Sovjet. Snart skulle retuscheringsutrustningen komma fram på allvar i en tid där kommissarier och konstnärer som föll i onåd ständigt suddades bort från officiella bilder. Brödet eller penseln? Utställningen stängde i slutet av november för att visas i Saratov vid Volga en stad svårt drabbad av hungersnöd men enbart Otto Nagel följde med. Troligen kom de båda konstnärerna ihop sig. I böcker om Nagels liv nämns knappt att Johansson var medarbetare i utställningen, han förminskas och avfärdas som betydelselös. Efter Saratov skickades utställningen till Leningrad, där den avslutades i juni Eric återvände till Dresden i december Han hade ställt ut verken Demonstration, Beväpnade arbetare, Tyskland 1923, Strejkvakter, Begravningståg och Porträtt av Erich Mühsam. 36 Han lyckades sälja de flesta av sina utställda målningar. Därför finns han idag representerad både på Eremitaget i S:t Petersburg och olika muséer i Moskva. 37 Året efter Sovjetvistelsen skapade Johansson en rad akvareller med motiv från Röda torget och Moskvas omgivningar. 38 Han skulle aldrig mer träffa sin vietnamesiska vän, men långt senare sände han i alla fall en hälsning till Ho Chi Minhs 75-årsdag. 39 Eric Johansson första möte med kommunismen vid makten slog inte väl ut. Bland annat kom han i luven på den ryska utställningsledningen om fördelningen av de inkomna pengarna. Hemma väntade fortsatta ekonomiska problem och Eric Johansson valde brödet istället för penseln. Hans fosterfar var ruinerad efter den galopperande inflationen. Eric gick in i firman och gifte sig med judinnan Grete. Han blev helägare några år senare. Under slutet av 1920-talet hade firman 300 anställda under högsäsong. Det som avgjorde hans beslut var antagligen att hans gamle fosterfar inte skulle tvingas ut som stensättare på gatorna igen vid hög ålder. Fosterfadern som varit välbeställd hade nu knappt mat för dagen och Eric stod i tacksamhetsskuld till honom. Firman krävde sin tid och Erics konstnärskap gick ner på sparlåga, men inte hans engagemang. Han var bland annat en av grundarna till lokalföreningen av Det nya Rysslands vänner 1925, och året därpå anordnades utställningen»den revolutionära konsten i Väst» i Moskva där verk av bland andra Eric Johansson visades. 40 Några år senare undertecknade han ett upprop,»polisterror mot barn och konst», sedan högerkrafter ingripit mot misshagliga väggfresker utförda av den radikale konstnären Heinrich Vogeler i konstnärskolonin Worpswede utanför Bremen. Vogeler hade överlåtit sitt hus i Worpswede till Röda hjälpen, en kommunistpartiet närstående organisation, som drev ett barnhem i fastigheten där freskerna fanns. 41 Samma år upplöstes Röda gruppen och följdes av ASSO, en sovjetinspirerad konstnärsorganisation. 42 Eric Johansson fungerade, tack vare firman, under slutet av och början av 1930-talen som mecenat för sina konstnärsvänner som hade det sämre ställt. Under 1930-talet utsattes Johansson för hård press av de nazistiska myndigheterna. Han förföljdes av Gestapo, som försökte förstöra hans affärer och gjorde husrannsakan i hans bostad. Dessutom blev han bland konsthistoriska världsnamnen som ende svensk representerad i de olika utställningarna»entartete Kunst» efter det nazistiska maktövertagandet. Han fängslades för att ha smädat naziregimen, men lyckades undvika Gestapos klor och i samband med en amnesti fly till Sverige Referenser Eric Johansson 1 Gustaf Lindegren,»En roman», i Hembygd på höglandet, Kråkshults hembygdsförening, Vimmerby 1989, s ; Elke Lehmann-Brauns,»Als Ho Tschi Minh noch malte. Ein porträtt des schwedishen Malers Eric Johansson», Frankfurter Allgemeine Zeitung 18/ Hannelore Gärtner,»Eric Johansson Avantgardist proletarischer Kunst», Bildende Kunst 4/1965, s Dennis Crockett, German post-expressionism: the art of the great disorder, , Pennsylvania State University Press, University Park, PA 1999, s. 64 och s. 179, not Gärtner (1965), s Arbetarhistoria 2015:3

19 5 Crockett (1999), s Gärtner (1965), s Se även Lea Grundig,»Ansprach an einen alten Freund», Bildende Kunst 7/1968, s ; Barbara Brädefors & Nils Brädefors:»Eric Johansson han intar en fast plats bland den sociala kampens konstnärer», Norrskensflamman 10/7 1979; Bert Ola Gustavsson & Dick Schyberg:»Eric Johansson revolutionären som glömdes av den svenska konsthistorien», Dagens Nyheter 30/ Crockett (1999), s John Heartfield & George Grosz,»Der Kunstlump», Der Gegner, 10 12/1920, s Hela texten finns återgiven på < 0.php>. 9 Otto Griebel, Ich war ein Mann der Strasse: Lebenserinnerungen eines Dresdner Malers, Röderberg, Frankfurt am Main, 1986, s Christine Hoffmeister & Christian Suckow (red.), Revolution und Realismus: revolutionäre Kunst in Deutschland 1917 bis 1933, Staatliche Museen zu Berlin, Berlin, 1978, s. 118 och s Wilhelm L. Guttsman, Art for the workers: ideology and the visual arts in Weimar Germany, Manchester University Press, Manchester, 1997, s Alex Danchev (red.), 100 artists manifestos, Penguin, London, 2011, s Gärtner (1965), s Publicerat i Rote Fahne 57/1924, återgivet i Danchev (2011), s Citerat i Jelena Martschenko,»Der Berliner Künstler Otto Nagel in Saratow», Forschungen und Berichte 26/1987, s Ibid. Se även Kasper Braskén, The Revival of International Solidarity. The Internationale Arbeiterhilfe, Willi Münzenberg and the Comintern in Weimar Germany, , Åbo Akademi, Åbo Gärtner (1965), s. 196, och Martschenko (1987), s Erhard Frommhold, Otto Nagel Zeit, Leben, Werk. Henschelverlag, Berlin 1974, s. 95. Se också Braskén (2014), s. 299, not Ingrid Schulze,»Die Mappe Hunger, eine Solidaritätsaktion deutscher Künstler für die Sowjetunion im Jahre 1924», Bildende Kunst 11/1967, s Braskén (2014), s Frommhold (1974), s , 366; Guttsman (1997), s Eric Johansson,»Die Erste Allgemeine Deutsche Kunstausstellung in Moskau 1924», Bildende Kunst 12/1965, s Weltbühne 32/1924, 39/1924, 42/1924. Se även Helen Adkins,»Schafft neue Ausdrucksformen! Deutsche politische Kunst der zwanziger Jahre vorbild für die UdSSR» i Berlin Moskau : Moskau Berlin Prestel, Berlin 1995, s Lehmann-Brauns (1970). 25 Brev från Eric Johansson till IAH:s ledning, 15/ , 538/3/37, 177, RGASPI, Moskva. 26 Not und Brot 35/1924; Loki,»Die Erste Allgemeine Deutsche Kunstaustellung in Moskau 1924», Sichel und Hammer 2/1924, s Johansson (1965), s Crockett (1999), s. 61 och Sinaida Pyschnowskaja,»Deutsche Kunstausstellungen in Moskau und ihre Organisatoren», Berlin Moskau : Moskau Berlin Prestel, Berlin 1995, s Not und Brot 37/1924. Se även Frommhold (1974), s Johansson (1965), s Jmf citat ur gästboken i Frommhold (1974), s ja Vseobschtschaja Germanskaja Chudoschestvennaja Vystavka, Mezhrabpom, Moskva 1924 [Första allmänna tyska konstutställningen, utställningskatalog], översättning av Stefan Lindgren. Texten på s Bilden finns på s Gustaf Stjernberg,»Min vän Ho Chi Minh en sensationell bild», Aftonbladet 26/ Lady Borton, Ho Chi Minh: A journey, Thê Giói publishers, Hanoi 2007, s Citatet finns på s Johansson (1965), s Se även Stjernberg (1967). 35 Frommhold (1974), s , s ; Martschenko (1987), s Första allmänna tyska konstutställningen, översättning av Stefan Lindgren, s. 27. Se även Dick Schyberg, Bert Ola Gustavsson & Anders Gustafson, Eric Johansson. Orosdi-Back, Stockholm 2015, s Gärtner (1965), s Grundig (1968), s Stjernberg (1967). 40 Kunst im Aufbruch: Dresden , Gemäldegalerie Neue Meister, Dresden Guttsman (1997), s , s , s Egentligen hette organisationen Assoziation revolutionärer bildender Künstler Deutschlands, ARBKD, men det förkortades oftast till ASSO. År 1931 ändrades namnet till Bund revolutionärer bildender Künstler Deutschlands BRBKD. Två år senare förbjöd nazisterna organisationen. Hannelore Gärtner,»Die Assoziation Revolutionärer Bildender Künstler Deutschlands in Dresden» i Kunst im Aufbruch, s Anders Gustafson, Bert Ola Gustavsson och Dick Schyberg har skrivit boken Eric Johansson, utgiven på förlaget Orosdi-Back 2015 i serien»svenska illustratörer och konstnärer». Arbetarhistoria 2015:3 19

20 Den svenska arbetarrörelsen och»svartingarnas» hemkomst. Förföljelser och trakasserier mot Finlandsfrivilliga Dagens svenska medborgare som är frivilliga i de kurdiska peshmerga-styrkorna, som IS-krigare eller ukrainska fascistförband hade föregångare. De mest välkända är de Spanienfrivilliga och de frivilliga i finska vinterkriget. Men även i inbördeskriget fanns frivilliga svenska soldater, ofta med arbetarbakgrund. Och de mottogs inte som hjältar när de återvände hem. Av Henrik Saxenius»Det hurrades och viftades när svartingarna kommo», skrev Folkets Dagblad Politiken. 1 Den 30 maj 1918 återvände den Svenska brigaden till Skeppsbrokajen med ångaren s/s Goole Trader. Därifrån marscherade man mot Stadion. I nio veckor hade man deltagit i strider i det finska inbördeskriget. Några hade varit med en kortare tid. Andra hade inte varit i strid alls. Några hade främst deltagit i bevakning och arkebuseringar av fångar. Redan första dagen i Stockholm framgick det att deras insats var mycket illa sedd på arbetarhåll. Misstron kan inte ha kommit som en överraskning. Redan i februari startade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti en kampanj mot Finlandsaktivismen. Redan i februari hade svenska officerare enrollerats i Mannerheims vita regeringstrupper. Den 6 mars for den första gruppen av krigsfrivilliga över för att ansluta sig till den Svenska brigaden. När de frivilliga reste upp Efter brigadens segerparad genom Stockholm dömdes skriftställaren Ture Nerman till 75 kronor i böter för att ha ropat»fy, mördare» åt paraden. till Haparanda kunde man inte undgå att märka att ämnet var sprängstoff längs rutten genom Norrland. När sedan de stupade skickades hem i april ägde samma slags protester rum på vägen ned till Stockholm och sedan vidare ut på landsorten.»inte en ton blåser vi för den kä n», hade chefen för Glafva bruksorkestern sagt när disponenten frågade om den kunde närvara vid begravningen av en stupad Finlandsfrivillig. 2 På Stockholms biografer irriterades en del av publiken av att det vitas bragder förhärligades. 3 Ändå fortsatte krigsresorna till Finland hela tiden. Författaren Ture Nerman stod vid korsningen Smålandsgatan Birger Jarlsgatan under Svenska brigadens segerparad och sade»fy, mördare» när 550 man tågade förbi. En person bredvid tog illa upp och hämtade en poliskonstapel. Affären resulterade i en rättssak, bötesstraff och broschyren Svarta brigaden, vars titelblad pryddes av en vykortsbild på röda fångar på Tammerfors centrala torg. Den prydde ett mordhot som Nerman erhöll. Enligt texten var de på väg till en avrättningsplats. Inne på Stadion där huvuddelen av hyllningsfesten hölls hade någon protesterat högljutt och blivit utkörd av publiken. Det var tydligt att hätskheten åtminstone inte hade minskat. 4 Anledningen var delvis nyhetsrapporteringen. Ett par tre dagar efter hemkomsten klistrade Stockholms vänsterkom- 20 Arbetarhistoria 2015:3

21 Svenska brigadens hemkomst från Finland 1918 mun upp affischer som underrättade om ett offentligt protestmöte mot Svenska brigaden och mot den vita terrorn i Finland. En uppklistrare anhölls på Regeringsgatan och den ansvarige polismästaren anmäldes därför inför JO. Tack vare uppmärksamheten blev mötet en publikmässig succé. 5 En resolution antogs med acklamation. Den 5 juni organiserades Svenska arbetarorganisationernas Finlandskommitté för att samordna proteströrelsen. 6 Stockholms socialdemokrater, vänstersocialisterna, ungsocialisterna och syndikalisterna gjorde gemensam sak. Samtidigt började arbetarpressen publicera namn på återvändande som begått vanliga brott hemma. Skadeglädjen är inte att ta miste på. Förslag på minnesmärken över den finska revolutionen väcktes. 7 Fackförbund började utesluta medlemmar. Kampanjen tog spjärn mot den traditionella marxistiska motbilden, nämligen föreställningen om»trasproletariatets» återkommande svek gentemot sina klassbröder.»vi mana Sverges arbetare att överallt, där dessa brigadister uppträda, visa dem klart och tydligt sitt öppna förrakt», som Nya Norrland skrev. 8»Ingen nåd måtte komma över dem till del, utan må de med hela sitt återstående liv sona den svartaste gärning en människa kan göra», skrev Folkets Dagblad Politiken kategoriskt. Fackombudsmannen Einar Ljungberg menade att de borde isoleras socialt.»låt oss hellre ta ett pästsmittat lik i vår famn än vi andas den luft som omger dessa jag saknar namn åt de usla kräken.» 9 Vilka förföljdes? Nyhetsrapporteringen och opinionsbildningen rådde man inte på.»hemmabolsjevikerna» tog»skadan igen för nederlagen i Finland», enligt Aftonbladet. 10 Särskilt personer med arbetarbakgrund låg inom räckhåll för den hämndlystna arbetaropinionen. De flesta återfanns inom frivilligkåren Svenska brigaden. 11 Förföljelserna initierades i första hand nedifrån. Arbetarpressen ut- Arbetarhistoria 2015:3 21

22 22 Arbetarhistoria 2015:3

23 Den svenske krigsfrivillige officeren Gösta Glimstedts kropp anlände Stockholm med båten Oihonna. Begravningståget började på Skeppsbrokajen och gick sedan till Hedvig Eleonora kyrka. I samband med Glimstedts överfärd över havet slog man följe med de sista svenska reguljära trupperna som lämnade Åland. Arbetarhistoria 2015:3 23

24 Brev till Ture Nerman från Bageriarbetarens redaktion om verksamma svartbrigadister inom bageribranschen. gjorde ett betydelsefullt redskap. 12 För att effektivisera jakten riktades uppmärksamhet mot enskilda namngivna personer som exempelvis en 24-årig eldare från Norrköping. Nedan ges en fingervisning om hur hans liv kan ha gestaltat sig åtminstone fram till slutet av 1930-talet. En vitgardist i Flen vid namn Karl Green har en längre tid gått och ståtat i sin mördarkostym samt frihetstecknet på bröstet. I söndags kväll var han t.o.m. fräck nog att uppenbara sig i Folkparken, försiktigtvis ej i uniform. Men Flens arbetare vädrade lik, och när man fick skåda mördaren i egen hög person, beslutade man sig för att han utan vidare spisning skulle förpassas ut ur parken. Det dröjde inte länge förrän den bålde riddaren tog till harvärjan, eftersatt av några friska viljor, som troligen skulle hållit honom räkning för hans forna bedrifter, därest han ej lyckats komma undan på en i närheten befintlig gård. Han har sedan funnit för gott att avdunsta från Flen, och lär ha ställt kosing till Norrköping. Kamrater i Norrköping, bemöt honom efter förtjänst, därest han anträffas! 13 Jakten antog kvalitativa former. Och inte bara brigadister från arbetarklassen drabbades. På en socialistisk ungdomsklubb i Göteborg väcktes förslag att identifiera»vitgardisterna» 14 vid poliskåren och spårvägen för att kunna publicera deras namn i vänsterorgan som Brand och Folkets Dagblad Politiken. 15 Även identitetsnummer publicerades. Sedan länge prickades strejkbrytare, ibland publicerades deras namn i form av dödsannonser. Riksdagen hade försökt stävja uthängningarna. Grunden utgjordes av muntlig ryktesspridning. Snart drabbades spårvagnskonduktörer i Stockholm och Göteborg, vaktpersonal vid Skeppsholmens varv och polisen i Sundbyberg. Endast de som lyckades dölja sin bakgrund klarade sig. Eller de som tillhörde samhällsklasser som låg utom arbetarorga- 24 Arbetarhistoria 2015:3

25 Tidningsklipp om svartbrigadister ur den vänstersocialisternas huvudorgan Folkets Dagblad Politiken. Arbetarhistoria 2015:3 25

26 Bojkott av ett café i Vänersborg nisationernas räckvidd. På grund av den tämligen påträngande uppmärksamheten vände sig frivilligrörelsens ombud till justitiedepartementet med begäran om ingripande. 16 Särskilt förvånades krigsfrivilliga med socialdemokratiska sympatier av motståndet, eftersom Socialdemokratiska arbetarpartiet, SAP, den 11 februari tagit avstånd från den finska revolutionen. Bolsjevikerna ogillades också. Den parlamentariska vägen ansågs bättre. Tack vare litteratur som Fänrik Ståls sägner var många sedan skoltiden anhängare av Finlands frihet. Tage Erlander hörde till dem, och Hjalmar Branting ogillade både tsardömet och förtrycket av Finland. Visserligen hade man tidigare protesterat mot den aktivistiska Finlandshetsen i februari men Social-Demokraten införde också en annons från Svenska brigaden. 17 Tendentiösa berättelser om den röda terrorn förekom dagligen i socialdemokratiska tidningar. 18 Därför häpnades några när fackförbund sedan började utesluta brigadister.»ja, jag behöver nog ej omtala hur det är för en arbetare som varit i Svenska brigaden och kommer tillbaka då en arbetskamrat ej vill se på den», som en målare skriver. 19 Målarnas fackförbund uteslöt medlemmar med förbundsstyrelsens reservation mot formuleringar som»för all framtid». 20 Traditionellt skulle ju exkluderingen upphöra vid avbön, dvs. när en prickad person offentligen bad om ursäkt för klavertramp. Därför reagerade man. Men»Mannerheims slaktardrängar» var värre än strejkbrytare. Många krigsfrivilliga var naturligtvis också oorganiserade arbetare. Hatet från syndikalister, ungsocialister, vänstersocialister och sossar samt olika fackföreningsmedlemmar var glödgande mot den Svenska brigaden, Gustaf Mannerheim och det vita Finland. 21 Ett bombattentat mot strejkbytare-brigadister vid ett bankbygge i Vänersborg misslyckades. Syndikalister misstänktes eftersom det var en syndikalistisk strejk. 22 Metoden med hot och skoningslös mobbning var vanligast.»var jag kom så fanns det de, som ropade mördare, vitgardist m. m ej värst vackra tillmälen», skrev en brigadist. 23 Ibland vågade arbets- 26 Arbetarhistoria 2015:3

27 Avrättning av röda i finska Sandhamn. Enligt officiella siffror dödades fem gånger fler röda än vita direkt i samband med kriget. Massgraven i Sandhamn innehöll 1300 människor. givare inte anställa dem. En 31-årig kock skrev att en fartygskapten i Göteborg avskedat honom när besättningen»hade reda på att jag var en som dessa sade mördare och hade varit med i Brigaden och därför ansåg han att jag riskerade väl mycket att stanna kvar». 24 En 26-årig rörarbetare upplevde förföljelserna trots att han låg på Södertälje lasarett. 25 Metallindustriarbetareförbundet hade nämligen antagit en resolution mot brigaden och sanktionerat förföljelsen mot södertäljebor som varit med i brigaden. Deras identitet skulle meddelas på varje arbetsplats. Förföljelserna ägde inte rum i obemärkthet. Det kristliga Svenska Morgonbladet noterade att»förföljarna övergått till handgripligheter och till och med hotat brigadister med livets förlust». 26 Redan under hemkomstparaden i Stockholm hade en 33-årig lagerbokhållare, som var känd för allmänheten genom en intervju i pressen, hört illavarslande skällsord. Senare skrev han att»här i Karlskrona är det snart omöjligt att vistas socialisterna är så hätska mot mig». 27 För såväl ung som gammal väcktes ett behov av att beväpna sig.»jag är ej rädd för dem, jag endast önskar man finge behandla dem efter Finskt mönster, och kanske att den dagen kommer även i Sverge», som en 26-årig furir från Oxelösund skrev. 28 Åtminstone ett par hundra personer berördes av den ekonomiska, sociala och politiska diskrimineringen som initierades av arbetarrörelsen. Givetvis är detta minimiangivelser. Oftast räknas inte släkt och vänner med. Om levande föräldrar iakttas stiger siffran till 600; ett syskon till 800 och så vidare. I mindre samhällen var det värst. En av mina informanter erinrar sig sin farbror bara i samband med trakasserier. 29 De anhöriga hade ju inte deltagit i»mannerheims jakt» i Finland men däremot hade man ett minne av förföljelserna i Sverige. Farbrodern hade till exempel velat stanna som stamanställd vid Bodens trupper men inte kunnat eftersom hans namn var känt. Orsaken var memoarerna och alla böcker som gavs ut efter kriget. Därför drabbades en del hårdare än andra. En 30- årig lärare identifierades enkelt av de så kallade Kommittérade tack vare litteraturen. 30 Ett upprop Arbetarhistoria 2015:3 27

28 28 Arbetarhistoria 2015:3

29 Vita arméns soldater granskar gatorna i Tammerfors där stupade och avrättade röda låg kvar flera dagar efter striderna. Sammanlagt dog en procent av Finlands befolkning dog under kriget. Samma procent som under spanska inbördeskriget vilket speglar hur blodigt kriget var. Genom sitt deltagande i inbördeskriget blev de svenska brigadisterna indragna i den vita terrorn, oberoende av om de ville det eller inte. Arbetarhistoria 2015:3 29

30 Efter inbördeskrigets slut dog i de vitas fångläger. Det vänstersocialistiska, socialdemokratiska ungdomsförbundet anordnade protestmöten. mot hans befattning vid en folkskola trycktes upp och distribuerades. Och när släktnamn förvandlades till markörer blev konsekvenserna förödande de anhöriga. Vid ett tillfälle hade strejkbenägna hamnarbetare vägrat lossa eftersom just en bror till en brigadist fanns ombord. 31 Från Vänersborg rapporterade en tidigare brigadist att hans fästmö lidit ekonomiskt av en bojkott mot hennes kafé efter att»de svenska rödgardisterna» hade identifierat honom. 32 Senare anmälde han sig som frivillig till frihetskriget i Estland. En 34-årig flerbarnsfar från Norrköping skrev i ett brev att familjen drabbades. Barnen mobbades i skolan medan pappan var i Finland, och lärarna»sa bara att vad hade jag i Finland att göra». 33 Familjeband och släktband slets sönder, inte bara av divergerande politiska ställningstaganden. Skälen kunde vara så pass opportuna att man ville freda sig själv mot trakasserier. En Finlandsfrivillig kunde därför betraktas som familjens eller släktens svarta får. Gammal vänskap kunde övergå i fiendskap. En 21-årig bagare skrev att syskonen vände honom ryggen. En 19-årig studerande skrev att han stöttes ut av sin släkt. 34 Vad gjorde man för att överleva? I åtskilliga fall anar man djup tragik. Som underhållsskyldig belades en sjöman med förbud att flytta utomlands. Ett par år senare utfärdade stadsfiskalen en varning för lösdriveri mot honom. 35 I lagens strikta mening var en person som strök land och rike runt utan jobb och pengar för sitt uppehälle»lösdrivare». Andra återvände till Finland eller emigrerade till andra länder. Några tog tjänst i andra frivilligrörelser. Världskriget pågick fram till november och följdes av ytterligare inbördeskrig, särskilt i det sönderfallande ryska imperiet. Svenska kåren i Estland lockade såväl förföljda som»krigsgalna» svenskar. Bland den senare kategorin rekryterades folk till extremhögerns led. Andra förföll till brottets bana. På grund av omgivningen vågade man inte ens tala med varandra för att inte någon skulle misstänka något. Att man förhindrades en entrébiljett tillbaka till samhället visas av att bara 28 procent av de krigsfrivilligas brott under perioden begicks före Framför allt efterlystes och dömdes de forna Finlandskrigarna för stölder. Även lösdriverilagen brukades flitigt. År efter år fortsatte förföljelserna och man tvingades ut på luffen. Detta var ett så kallat passivt brott där lösdrivaren kunde omhändertas utan att ha begått någon otillåten handling. Krav på domstolsförhandlingar eller bevisföring behövdes ej. 37 En tillräckligt förhärdad kriminell kunde förlora sitt medborgarskap upp till tio år. 30 Arbetarhistoria 2015:3

31 Traditionellt skulle exkludering inom fackföreningar upphöra vid avbön, det vill säga då en prickad person offentligt bad om ursäkt för klavertramp. Men»Mannerheims slaktardrängar» var värre än strejkbrytare.»de hava alltså icke endast för stunden ställt sina liv till förfogande», som en av frivilligrörelsens organisatörer profeterade,»utan för hela livet, i det hela deras framtid nu står hotad». 38 Fysisk och psykisk ohälsa var inte ovanligt. Självmord förekom. 39 Så småningom startades en penninginsamling. 40 Fonder upprättades. En arbetsförmedling startades i Finland. Men strejkbryteriet var en mera typisk organiserad överlevnadsstrategi. Behovet av arbetskraft som kunde sysselsättas i samband med strejker var enormt på den konfliktdrabbade svenska arbetsmarknaden. I första hand anslöt sig brigadister från arbetarklassen till strejkbrytarorganisationerna för att kunna försörja sig, sällan för att värna arbetsgivarnas princip om arbetets frihet. 41 Icke desto mindre gick handlandet stick i stäv emot fackföreningarnas ambitioner.»för män, som varit med om att ta sina klassbröders liv i främmande land, är det givetvis en småsak att spela strejkbrytarens roll här hemma», som Folkets Dagblad Politiken skrev. 42 Redan på sommaren skickade Svenska brigadens expedition»arbetsvilliga», alltså strejkbrytare, till en av det årets största arbetskonflikter: Kristinehamns hamnarbetarstrejk. Konflikten rymde element från arbetsgivarnas gamla metoder: strejkbryteri och Åkarpsmål.»Arbetarna böra komma ihåg, att släppa de in en sådan figur på arbetsplatsen, så ha de åtminstone en förrädare bland sig vid nästa sträjk», som det hette. 43 Man tvingades alltså trygga sin tillvaro som strejkbry- Arbetarhistoria 2015:3 31

32 tare. När de användes under Ådalsstrejken 1931 var huvuddelen år gamla. 44 Försoningen Positionerna förändrades. Hela tiden hade majoriteten av över- och medelklasserna legat utom räckhåll för hämndlystnaden. Ett par år efter högerns förkrossande valseger 1928 bildades Föreningen Finlandskrigare Syftet var delvis att»bispringa nödställda kamrater och deras efterlevande». En ny insamling igångsattes till»sveriges okände soldat», det vill säga brigadister från arbetarklassen som diskriminerades på arbetsmarknaden. 46 Efter tre decennier av låsning satte sig arbetsmarknadens parter vid förhandlingsbordet i Saltsjöbaden Mycket hade hänt. Ture Nerman var till exempel numera att betrakta som antikommunist. Den forne syndikalisten Ragnar Casparsson, numera LO:s pressombud, informerades om läget. Veteranorganisationen Finlandskrigare 1918 informerade även Svenska arbetsgivareföreningen, SAF. 47»Pojkarna är gamla och trötta nu», som Veckojournalen skrev. 48 Huvuddelen var mellan 43 och 47 år. Åkarpslagen avskaffades. Strejkbrytarlagen hade under ett par generationer gjort det straffbart att förmå en annan att inställa arbetet eller att avböja erbjudet arbete. Paragraf 2 skrevs in i kapitel IV i Saltsjöbadsavtalet:»Stridsåtgärd får ej vidtagas mot någon, såframt därmed åsyftas att av religiösa, politiska eller liknande grunder utöva förföljelse mot honom.» 49 På lördagen den 1 juli 1939 publicerade SAP och LO en gemensam deklaration:»från de forna finlandskrigarnas sida förklarades det», som Social-Demokraten skriver,»att förföljelser av skilda slag fortfarande förekomma». Diskrimineringen måste upphöra och det förflutna glömmas. 50 Reaktionerna lät inte vänta på sig. Innebörden hade blivit större enligt Svenska Dagbladet om deklarationen kommit tidigare, när»antalet kvarvarande krigsdeltagare något större än vad nu är fallet». 51 Före tioårsjubileet 1928 hade ett femtiotal avlidit. Under perioden avled ytterligare ett femtiotal. Amnestideklarationen kräver en delförklaring. Inte sällan anfördes den»försonliga» utvecklingen i Finland som argument. Det nya finska socialdemokratiska partiet SDP:s negativa inställning till revolutionen är väsentlig för att förstå den svenska arbetarrörelsens nya inställning till de krigsfrivilliga svenskarna. De finska socialdemokrater som ställt sig utanför revolutionen återfanns nu på ledarpositioner. Omedelbart efter nederlaget valde till exempel Suomen Sosiaalidemokraatti att kritisera det gamla SDP:s revolutionära steg. Tidningen drogs visserligen in några gånger för dess kritik mot den vita terrorn. Ett annat positivt inslag var att ett par finska socialdemokrater redan 1920 ingick i en så viktig fredsdelegation som den som sändes till Dorpat. Majoriteten av de röda fångarna erhöll amnesti i januari En rent socialdemokratisk regering bildades den 13 december 1926, åtta och ett halvt år efter den vita segern. Men det finns fler märkvärdiga aspekter på»försoningsprocessen». Eftersom Finlands president blev sjuk strax före den vita segerparadens årsdag den 16 maj tvingades regeringschefen, socialdemokraten Väinö Tanner, ta emot arméns och skyddskårernas parad i Helsingfors. Åter kunde alltså SDP räknas till den socialdemokratiska fyrklövern i Norden. SAP hade alltid sett det finska inbördeskriget som en klasskamp, men man hade aldrig acceptera den revolutionära vägen som de svenska vänstersocialisterna. Rösträtten och parlamentarismen var tillräckligt goda metoder för att avveckla det kapitalistiska samhället. Samtidigt mobiliserade man mot kommunismen. Den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen Finland. En ny frivilligrörelse bildades eftersom»finlands sak är vår». Svenska Frivilligkåren organiserades delvis av samma krafter som medverkat under kriget Referenser Den svenska arbetarrörelsen och»svartingarnas» hemkomst 1 Ture Nerman, Folkets Dagblad Politiken 1/ Intervju med Sigbert Axelson 16/ C. W-g. [Carl Winberg], Folkets Dagblad Politiken 16/ Ture Nerman, Folkets Dagblad Politiken 1/6 1918; Ture Nerman, Svarta brigaden. Stockholm 1918, s. 5f; Jan-Olov Näsman, Till Finlands räddning och Sveriges heder. Svenska brigaden i det finska inbördeskriget Helsingfors 2012, s. 166ff 5 Folkets Dagblad Politiken 3/6 1918, 3/7 1918, 13/ Arbetarhistoria 2015:3

33 6 ARAB. Svenska vänstergruppens Finlandskommitté 7 Region- och stadsarkivet Göteborg med Folkrörelsernas arkiv, Vänsterpartiet Göteborg A1:1; Folkets Dagblad Politiken 20/ Nya Norrland 27/ Einar Ljungberg, Folkets Dagblad Politiken 16/ Aftonbladet 17/ Näsman 2012, s Göran Waltå, Norrländska socialistiska tidningars syn på finska inbördeskriget Stockholms universitet. Historiska institutionen 1976, s Folkets Dagblad Politiken 23/ De svenska krigsfrivilliga kallades»svartbrigadister»,»vitgardister»,»svartgardister»,»mannerheimare» m.m. I kommentarer till Saltsjöbadsavtalet används benämningen»vitgardist», se Redogörelse för huvudavtalet mellan Svenska arbetareföreningen och Landsorganisationen i Sverige. Stockholm 1939, s Region- och stadsarkivet Göteborg med Folkrörelsernas arkiv, Göteborgs anarkistiska förening A5; Folkets Dagblad Politiken 6/7 1918, 13/ Stormklockan 6/7 1918, 27/7 1918; Adolf Skoglund, Brand 24/8 1918; Folkets Dagblad Politiken 13/8 1918; Alfred Lundquist, Nya Dagligt Allehanda 17/ refererar till artikeln i Folkets Dagblad Politiken 13/ Aleksander Kan, Hemmabolsjevikerna. Den svenska socialdemokratin, ryska bolsjeviker och mensjeviker under världskriget och revolutionsåren Stockholm 2005, s Social-Demokraten 11/3 1918; Per-Anders Östling,»Lagen är frihetens form». Svenska frivilliga i det finska inbördeskriget En studie av föreningen»finlands vänner» och dess rekrytering av frivilliga till den»vita» sidan. Uppsala universitet. Historiska institutionen 1994, s. 24; Näsman 2012, s Waltå 1976, s. 8ff 19 Krigsarkivet. Svenska brigadens arkiv. B6, Allan Gerdins brev 20 Folkets Dagblad Politiken 12/ Målarnes facktidning 8/1918; Folkets Dagblad Politiken 14/6 1918, 12/7 1918, 28/8 1918; Nya Norrland 27/6 1918; Brand 24/8 1918; Dagens Nyheter 16/ Syndikalisten 14/8 1918; Elfsborgs Läns Allehanda 28/ Aftonbladet 19/ Krigsarkivet. Svenska brigadens arkiv. B10, Gustaf Adolf Söderströms brev 25 Krigsarkivet, Svenska brigadens arkiv. B9, Gunnar Magnussons brev 26 Svenska Morgonbladet 21/ Krigsarkivet, Svenska brigadens arkiv. B10, Fredrik Rundbergs brev; Karlskrona Tidningen 5/ Krigsarkivet, Svenska brigadens arkiv, B10, David Skårbergs brev 29 Muntliga uppgifter av Anna- Karin Skårberg hösten Walter Hülphers, Med Svenska Brigaden. Stockholm 1918 är full av namnuppgifter. 31 Muntliga uppgifter av Anna- Karin Skårberg hösten Krigsarkivet, Svenska brigadens arkiv. B9, Carl Johan Malms brev; Uppsala universitetsbibliotek, Svenska brigaden, Acc Krigsarkivet. Svenska brigadens arkiv. B6, Ernst Georg Alms brev 34 Krigsarkivet. Svenska brigadens arkiv. B8, Olof Janssons och Oskar Lennholms brev 35 Krigsarkivet. Svenska brigadens arkiv. B11, Knut Erik Samuel Uddéns brev 36 Uppgift från Henrik Saxenius, Svenska frivilliga i finska inbördeskriget (manuskript) 37 Johan Edman,»Lösdrivarlagen och den samhällsfarliga lättjan», Villkorandets politik. Fattigdomens premisser och samhällets åtgärder då och nu. Red: Hans Swärd & Marie-Anne Egerö. Stockholm 2008, s Gustaf Hallström, Aftonbladet 21/ Näsman 2012, s Krigsarkivet, Finlands vänners arkiv. E29 41 Ingvar Flink, Strejkbryteriet och arbetets frihet. En studie av svensk arbetsmarknad fram till Studia Historica Upsaliensia 99. Uppsala, Stockholm 1978 passim; Ingvar Flink,»Svenska krigsförluster i Finland år 1918», Norden och krigen i Finland och Baltikum Red. Lars Westerlund. Helsingfors 2004, s B-n., Folkets Dagblad Politiken 26/ B-n., Folkets Dagblad Politiken 26/ Näsman 2012, Krigsarkivet, Föreningen Finlandskrigare 1918, vol Meddelanden från Föreningen Finlandskrigare /1930; Henry Peyron, En militärs minnen. Stockholm 1969, s. 85ff; Flink 2004, s. 76. Jfr titeln Conrad Carlsson, Okänd svensk soldat. Stockholm Meddelanden från Föreningen Finlandskrigare /1939; Flink 1978, s. 144ff 48 Veckojournalen 23/ Redogörelse för huvudavtalet mellan Svenska arbetareföreningen och Landsorganisationen i Sverige. Stockholm 1939, s. 8, 29; Flink 1978, s. 143ff; Flink 2004, s Social-Demokraten 2/ Svenska Dagbladet 2/ Turo Manninen, Vapaustaistelu, kansalaissota ja kapina. Taistelun luonne valkoisten sotapropagandassa vuonna Jyväskylä 1982, s. 122; Roselius, Aapo, I bödlarnas fotspår. Massavrättningar och terror i finska inbördes- kriget Sv. övers., Stockholm 2009 (fi. uppl. 2007), s. 72ff, 88ff Arbetarhistoria 2015:3 33

34 Intervju med Ernst Wigforss våren 1972:»Vi var liberaler i praktiken, medan vi var socialister i idéer och tradition» Av Ingrid Millbourn När jag skulle skriva min doktorsavhandling hade jag ambitionen att på ett»fyrkantigt» sätt tillämpa marxistisk teori för att förklara förhållandet mellan bas och överbyggnad, i detta fall den socialdemokratiska ideologin och den ekonomiska verkligheten, karteller och truster i svensk industri. I forskningen dominerade Herbert Tingstens och Leif Lewins påståenden att socialdemokratin i ekonomiska och sociala frågor var passiviserad av marxistisk utvecklingsfatalism, den så kallade ödestro- och katastrofteorin. Socialismen kom när tiden var mogen. Denna brist på ekonomisk politik gällde före 1920-talet enligt Tingsten, medan Lewin anser att ödestron ersattes av planhushållningsideologin under 1930-talet. Han sätter slutpunkten för ödestron med Ernst Wigforss tal på 1932 års partikongress om planhushållning. 1 Jag befann mig snart i protest mot ödestroforskningen och sökte därför upp Ernst Wigforss, Lewins viktigaste aktör, för att höra hans åsikter om socialdemokrati och ekonomi. Det var våren 1972 och Eva och Ernst Wigforss bodde i Stora Hult vid Skäldervikens sandstrand i Skåne. Båda mötte mig i dörren, ivriga och synbart glada över besök. Eva var något böjd, det gråa håret i knut, glada ögon, medan Ernst då 91 år gammal var en smal, reslig man, med vitt hår och intensiva blå ögon. Båda var mycket koncentrerade och intresserade. 1 Ingrid Millbourn, Myten om ödestron, i Ord&Bild 1976:8; Ibid, Rätt till maklighet. Om den svenska socialdemokratins lärprocess I återberättandet av intervjun återger jag så långt möjligt Ernst Wigforss egna ord utan att markera dem som direkta citat med några undantag. Ingrid: Jag undrar hur du ser på Tingstens och Lewins forskning om ödestrotänkandet? Ernst:»Ödestron är kortsynt.» För oss som varit med hela tiden är deras»tal om ödestro meningslöst, inskränkt, kortsynt». För oss gällde det att förena dagspolitik med socialistiska mål. Linjen fanns hela tiden, kampen gäller hela tiden ekonomi, daglig politik och socialismens idéer.»det är obegripligt att Lewin kunnat hänge sig åt en skildring av ödestro. Han citerade och läste trots allt mig från 1908.» Tingsten är troligen källan och har dominerat Lewin. Den senare hade kunnat se detta om han inte litat på Tingstens tolkningar före Lewin har citat från endast tre källor före Ingrid: Hur såg du på förhållandet mellan ekonomisk dagspolitik och socialdemokratins mål? Ernst: Stryk under i din forskning dubbelheten i socialdemokratin. Vi var liberaler i praktiken, ekonomisk liberalism var vårt medel, medan vi var socialister i idéer och tradition. Socialismen var vårt mål. Den stora problemställningen av politiskt intresse är socialdemokratins ekonomiska politik. Hur den kan ha denna dubbla politik och svårigheterna denna dubbelhet för med sig. Man ska se till socialdemokratins hela politik i hela sammanhanget. Den är en löntagarrörelse med en allmän socialistisk bakgrund som innebär att man vill få bort profiten genom att ta bort kapitalet. Men konsumentsynpunkter krävs också för att förklara 34 Arbetarhistoria 2015:3

35 Eva och Ernst Wigforss. Ernst sa flera gånger:»hur ska vi lösa det här?» Eva sa då:»men Ernst lugna dig, det är ju inte du som ska skriva avhandling.»

36 socialdemokratins reformpolitik. Konsumenter kämpade för livsmedel och i deras intresse fördes kampen mot livsmedelstullar. Kapitalismen upplevdes inte enbart såsom en maktfaktor. Och socialdemokratins politik blev liberalt-ekonomisk i sin första framväxt. Därefter talade vi om dagsekonomiska frågor som frihandeln, konkurrens, koncentration. Ernst: Mitt livligaste minne är genomsyrat av tron på frihandel. Vi socialdemokrater var konsekvent för frihandel hela perioden. Vi fick ständigt hålla emot grupper av arbetare påverkade av sina arbetsgivares syn, att frihandel skapar arbetslöshet med mera. En annan grupp som var negativ till frihandel och svår att påverka var lantarbetarna. De var för jordbrukstullar trodde sig få mer betalt. Men det var ett problem redan tidigt hur förena frihandel, ekonomisk liberal politik och socialdemokratisk politik med socialismens idéer. Vi tänkte också på t ex i frihandelsfrågan att en socialistisk stat ska fungera tillsammans med övriga stater. Vårt starka inflytande från liberal ekonomi hade ett samband med den politiska demokratin. Vi fortsatte den gemensamma kampen också i frihandeln. Det blev»naturligt och praktiskt» med en liberal socialdemokratisk praktik. Utgångspunkten var konsumentintressen i livsmedelstullarna.»ingrid, detta kan du inte undvika att bedöma i din forskning!» Eva deltog då och då i diskussionen. Om konsumentintresset berättade hon: Eva: 2 3 öre betydde mycket för en låginkomsttagare när jag var barn. Man hade hört att någon sålde sockertoppar 3 5 kg 2 3 öre billigare i Ängelholm. Dit var det trefjärdedels mil att gå. Någon äldre i familjen gick då dit för att köpa. Man orkade bara bära en sockertopp och den bars på ena axeln och tofflorna bars på den andra för att inte slita på dem, när vädret så tillät. Det var dyrt att köpa gödning. Många, bland annat statare, fick kredit hos handlaren. Men det var synd om honom också han satt själv emellan många gånger, då han hade sin kredit att hålla sig till hos grosshandlare och fabrikanter. Far lärde sig och fler till att i stället för att köpa gödning hos handlaren gick man till hamnen och köpte direkt från båtarna. Blev billigare. Ingrid: Hur såg ni på den fria konkurrensen? Ernst: Problemet inom den inre socialdemokratiska diskussionen var: hur kan fri konkurrens förenas med sammanslutningsidén. Det stod klart för oss socialdemokrater: hos Marx var en konkurrenskapitalism tydlig. Tidiga socialdemokrater hade en stark känslobindning till den fria konkurrensen, den tillhör socialdemokratins historietradition. Stordriften som slår ihjäl smådriften är gamla teorier. De fanns även före Marx och de ingår i socialismens idétradition, precis som konkurrensen och frihandeln. Ingrid: Hade svenska nationalekonomer någon betydelse? Ernst: Sommarin var en trogen lärjunge till Wicksell. Men Sommarin hade ingen betydelse. Ingen akademisk ekonom mer än Wicksell har haft någon betydelse. Wicksells betydelse var att han inte hade den blinda tron på konkurrensen såsom medel till högsta välstånd. Detta hade betydelse för socialdemokraters syn på konkurrensen vi lärde av Wicksell där. En tid agiterade jag och andra för att vi skulle syssla med ekonomi. Och då den ekonomi som bar upp det kapitalistiska systemet. Om vi ville göra om det kapitalistiska systemet måste vi sätta oss in i, hur det fungerade. Vi frågade oss: var vill vi ha förändringar, hur skall vi gå till väga mm? Studiecirkel startades. Ingrid: Vad studerade ni? Ernst: Kapitalistiska systemet, Silverstolpes och andras skrifter. Studier av liberala ekonomer. Studiet av ekonomi har från talet varit studiet av den akademiska ekonomin. När jag tittar på förhållandena inom partiet har jag intrycket att de som talade om socialism (Branting, Danielsson) hade sin utgångspunkt i marxismen och dess kritik av kapitalismen. De yngre läste också Marx och än mer Engels. Men när de då hörde talas om att lära av det system, som existerade och satte sig in i det blev de så imponerade av det existerande marknadssystemet så att de nästan glömde bort Marx. Karleby är det»stora exemplet». Men han dog ung och hann inte»klura ut sina stridiga idéer om en fulländad fri marknad, det urkapitalistiska systemet». Tingstens och Lewins tal om att vi inte var intresserade och kunniga i ekonomi är meningslöst. Ingrid: Hur såg ni på koncentrationen? 36 Arbetarhistoria 2015:3

37 Ernst Wigforss spelar schack med högerpolitikern Ernst Ahlberg. Ernst: Så vitt jag minns såg vi koncentrationsprocessen som en bekräftelse på marxismen. Hindrade inte att man kritiserade avigsidorna. Vi satte in den i effektivitetstänkandet; ett medel att höja effektiviteten. Jag minns hur vi diskuterade och gladde oss åt, när bankerna slog sig samman. Minns också ett samtal med en representant för järnverk. Jag föreslog som medel för dåliga ekonomiska förhållanden att de skulle slå sig samman. Denne svarade:»jamen det kan vi väl inte göra, då tar ni socialister ju alltihop.» Ernst Wigforss var mycket engagerad under hela intervjun. Han reste sig då och då och vandrade omkring i rummet och gestikulerade. Det enda avbrottet var när lunchekot kom. Då bad han om ursäkt och gick in i rummet bredvid, satte sig bredvid radion och lyssnade med handen bakom örat. Hans iver gällde även problematiken i min avhandling. Han sa flera gånger:»hur ska vi lösa det här?» Eva sa då:»men Ernst lugna dig, det är ju inte du som ska skriva avhandling.» Tyvärr, lade jag kort efter intervjun min avhandling åt sidan i mer än tio år. Länge hade jag dåligt samvete för att jag inte återvände till Eva och Ernst Wigforss med mina resultat: i socialdemokratins lärprocess hade de mäktiga, alltså effektiva, vinstrika och rationella, ekonomiska och industriella praktikerna, ett avgörande inflytande som ett av flera medel till utopin. n Arbetarhistoria 2015:3 37

38 38 Arbetarhistoria 2015:3 Artikel på Ny Dags framsida den 30 mars 1948

39 påskhelgen för 67 år sedan 1948 var det»ungdomskravaller» på Södermalm i Stockholm. Ridande poliser med dragna sablar sattes in mot nyfikna och förbipasserande. På annandagskvällen kulminerade kravallerna. Då satt 35 personer anhållna och polisstyrkan uppgick till 40 poliskonstaplar, tio radiobilar med besättning, två piketer och fyra beridna polismän. Under påsken lydde Sverige under Guds lag. På långfredagen och påskdagen var det förbjudet med teater, bio, dans, konsert, fotboll och att gå på restaurang. Nu fylldes tidningarna av sensationsskriverier om ligism och ungdomsbrottslighet, men det fanns även några som såg djupare samhällsproblem. Den 12 april skrev Sam Johanson en betraktelse i tidningen Expressen som fortfarande är läsvärd. Lars Gogman Att vara ligist Av Sam Johanson Ligistuppträden på Söder har lockat fram mycket av den förbenade moraliska attityden hos folk som glömt hur det kändes att vara ung. Den numera stadgade skriftställaren och mjölkutköraren Sam Johanson minns mycket väl att han varit en ohängd slyngel av samma slag som killarna i Björns trädgård, och han anser den moderna ungdomen inte vara av sämre virke, snarare tvärtom än de»oantastliga» moralisterna. Jag tycker om att promenera på Götgatan. Det är min barndoms gata. I min mycket gröna ungdom bodde jag alldeles i närheten av Södra Bantorget, som numera heter Medborgarplatsen. Björns trädgård fanns även på den tiden fast omgärdad av ett högt plank och därmed skyddad från insyn och otillgänglig som mötesplats. Som en nära fyrtiårig man har jag börjat bli konservativ i mitt förhållande till ungdom. Den är ohängd eller åtminstone ser den mycket ofta ohängd ut, detta i alla synnerhet på Götgatan. Den stör mig med sina granna slipsar och sin nonchalanta hållning när jag promenerar på gatan. Den irriterar mig genom att den skockar sig, gnolar på melodier som jag inte förstår och för ett språk som verkar ytterligt vulgärt och svulstigt för mitt förfinade öra. Pojkar och flickor på så där femton-sexton år hänger ihop på ett sätt som kommer mig att ana att de i andra och mer undanskymda sammanhang har andra och förfärligare saker för sig. När jag ser dessa ungdomar kan jag inte heller frigöra mig från en känsla av att alltsammans måste bero på en slapp uppfostran, på att den goda seden att med jämna mellanrum köpa hem färskt björkris dött ut. Lite aga på bara stjärten skulle ha kunnat skapa pli och ordning på dessa lymlar av båda könen. -Nej, stopp nu där! Se på dig själv och din egen ungdom. Minns att du själv var en ligist i den där åldern och att du förutom örfilarna och rottingrappen alltid hade hotet om Hall och Bona hängande över ditt huvud. Minns att du innan du var 15 år gjort otaliga bussträck, att din erfarenhet av flickor och sexualitet var ganska stor innan du fyllt sexton, att din mor aldrig kunde få någon hand med dig och att det mest av allt var slumpen och en nådig försyn som räddade dig från den tidens uppfostringsanstalter och förbrytarskolor. Ja det var så sant: Jag var en ligist, ett frö bland många andra frön med Götgatan och Söderutkanterna som härjningsplats. Låt oss för en gångs skull tala öppet om saken. I början av tjugotalet visste man mycket litet om det som kallas modern barnuppfostran. Uttryck sådan som hämmad aggressionsdrift och mindervärdeskomplex hade inte vunnit burskap hos vanligt folk. Man visste ingenting om den fria uppfostrans välsignelsebringande egenskaper, men så mycket mer om att barns vilja satt i skogen och växte och att barnet skulle stå som ett tänt ljus och inte ge uttryck för några egna meningar i föräldrars och äldre personers närvaro. Stryk var alltid nyttigt, och i alla de skolor jag gick i satt örfils- och rottingpedagogiken i högsätet. Lärare och lärarinnor var synnerligen snabba i konsten att vrida om öronen, utdela hårluggar och damma på med pekpinnen. Den som av naturen begåvats med kvicksilvertemperament fick ofta lida helvetets alla kval både i skolan och hemmet, och den som avvek något från mängden i fråga om utseende och allmänt uppträdande ådrog sig lätt misshag från hämmande uppfostrares sida. Detta var det vanliga Arbetarhistoria 2015:3 39

40 i den omgivning jag växte upp. Trångboddheten var då som nu stor. Ungarna schasades ut på gatan vid alla möjliga tillfällen. De bildade ligor för att ha något att göra, och de slogs kvarter mot kvarter, stadsdel om stadsdel och social klass mot social klass. Vi tog som sport att begå stölder och norpa allt möjligt i affärer och på varuhus. Vi besökte julmarknaden på Stortorget och försåg oss, utan pengar med vad vi behövde - eller rättare sagt inte behövde - och kunde komma över. Vi gick på torgen och stralade frukt, och i stora gäng rensade vi koloniträdgårdarna rent från bär och annat ätbart. Det var inte nöden som drev oss till det så mycket som bristen på andra sysselsättningar. När vi som grabbar blev något större och fick våra första springpojksjobb kom vi i kontakt med homosexuella och snöt dem på pengar. I femtonsextonårsåldern började vi besöka danshaken eller dansbanor i stans utkanter och drack oss redlöst berusade på smuggelsprit. Jag minns också att rätt många av de pojkar som gick och läste för prästen samtidigt med mig i Gamla stan ägnade sig åt spritlangning, ty det var under den tiden då langningen florerade som mest. Så kom tiden med flickorna då sexton-sjuttonåringarna blev med barn och ibland av sina mammor eller äldre väninnor förhjälptes till illegala aborter och i andra fall försvann som obemärkta till dess de kunde uppenbara sig inför offentligheten med en unge i barnvagn. Och bland pojkarna och i den omgivningen ansågs ingen riktigt fullvärdig om han åtminstone inte någon gång fått besöka en poliklinik för att få bot mot den vanliga åkomman gonorré. Äldre människor förfasade sig naturligtvis då och då som nu. Polisen gjorde sina notvarp och burade in en och annan av kamraterna. Ibland betydde detta inledningen till en rundvandring mellan Långholmen, Svartsjö, och andra straffarbetsanstalter. Förmodligen höll prästerskapet även på den tiden sina litanior över sedesfördärvet bland ungdomen. Förmodligen rekommenderades mer hårdhänta uppfostringsmetoder av människor som glömt sin egen barndom eller vuxit upp under andra förhållanden. Men så vitt jag minns så sparades det inte på stryk. Jag kan inte heller tänka mig att någon enda av oss skulle förändrat sinnelag om vi utsatts för polischocker, sabelhugg och batongslag i skallen. Vi skulle bara ha uppfunnit nya metoder för åstadkommandet av allmän förargelse. Och vi skulle ha organiserat oss fastare samman. SSU:s tidning Frihet var negativa till ligorna.»möten anordnades för att kräva lokaler för ungdomen men i själva verket demonstrerade ungdomarna på gatorna inte mot eller för någonting.» Ur Frihet nr Som gammal ligist tror jag uppriktigt talat, min ålders konservatism till trots, inte heller på de i dagarna demonstrerade polismetoderna för ligismens bekämpande. Det fanns på Söder i min ungdom en polis som gick under namnet Kosacken. Han var säkert en vän av god ordning, men han tillämpade felaktiga metoder vid ordningens upprätthållande och åstadkom därför oordning för det mesta. Han blev även på något sätt sinnebilden för en polismakt som hade helt andra uppgifter än att vara allmänhetens tjänare och hjälpreda i kritiska och farliga situationer. Han gjorde med andra ord sina egna goda föresatser till trots, polisen impopulär i ungdomens och allmänhetens ögon. Jag kan inte häller hjälpa att jag i de här polischockerna och med dragna sablarna ser något av ett utlopp av en vanligen instängd aggressionsdrift hos äldre människor, hos poliserna. Och under alla omständigheter tycker jag att polisens sätt att handskas med ungdomen verkar opsykologiskt. 40 Arbetarhistoria 2015:3

41 Vid närmare eftertanke kan jag dessutom inte finna att jag som flanör blivit så förfärat störd av Götgatsungdomen. Den ser ohängd ut, men vem gjorde inte det i sin ungdom. Den är naturligtvis även på samma sätt som vi var det hemlös. Och den har framför allt kommit i kontakt med alltför många obegåvade uppfostrare, allt för många själviskt upptagna föräldramyndigheter och alltför många människor som tror att stryk är det enda som hjälper och som inte har fantasi och tid nog att samla de unga omkring sig. Har man för resten tänkt på att det inte heller skulle behöva resas så stora krav på samlingslokaler och fritidssysselsättningar om det byggdes litet större lägenheter till billigare priser så att en pojke och en flicka när de halkar in i pubertetsåldern kan få disponera över ett eget rum och en egen vrå där de kan dölja sin själs hemligheter. Jag och mina kamrater i början av tjugotalet blev ligister på grund av rum och kokvrå standarden och jag skulle tro att de flesta av de ungdomar som nu åstadkommer förargelse bland de surmulna står och hänger i gathörnen av enahanda orsaker, detta även om kokvrån numera fått namnet kök. Som gammal ligist tror jag dessutom att samhället i längden vinner på att äga en ungdom som inte är värre hämmad än att den vågar ge hals i en busvissling. Som vuxen kommer denna ungdom inte att vålla hälften av det ohägn de moraliskt oantastliga vållar genom sin brist på fantasi och sinne för livets realiteter. Detta säger mig åtminstone erfarenheterna från min egen ungdom och från återseendet med gamla ligistkamrater som nu är stadgade män och goda arbetare i samhället. Sam Johanson har blivit intervjuad av C.H. Hermansson i Kommunister första boken. Han har lämnat en samling manuskript som finns i hans personarkiv på ARAB, arkivnummer Det så kallade Nöjesförbudet upphävdes Arbetarhistoria 2015:3 41

42 FRÅN ARKIVET De svenska kommunisternas kaderarkiv Sekretessen på det svenska kommunistpartiets kaderarkiv har nu hävts. Detta material ger en spännande inblick i vilka personer som anslöt sig till det svenska kommunistpartiet, deras bakgrund och deras sociala ställning. Men det ger även en bild av Kominterns arbete för att säkerställa en kader av god kvalitet. Kaderarkivet är egentligen en biografisk samling bestående av fyra volymer, huvudsakligen ordnade alfabetiskt efter efternamn. Sammanlagt rör det sig om drygt 1000 personer. Akterna/noteringarna innehåller upplysningar av skilda slag och härstammar från 1930-talet och sporadiskt fram till tidiga 1960-talet. Det kan röra sig om svar på en förfrågan från particentralen från ett distrikt kring uttagning inför kursverksamhet, eller en utvärderingar av kurser. Här finns politiska omdömen, såväl som personliga. Den kanske mest givande delen av beståndet är de levnadsbeskrivningar som partimedlemmar själva har skrivit. Det rör sig om drygt 800 personer. De äldsta skribenterna bland dem är födda på 1870-talet, de yngsta på 1930-talet och det finns en geografisk spriding över landet. Beskrivningarna följer vanligtvis ett frågeformulär där huvudpunkterna var: 1 Nuvarande social ställning och härkomst 2 Politisk allmänbildning 3 Ditt förhållande till partiet 4 Deltagande i det offentliga livet och i fackföreningarna 5 Övriga upplysningar Biografisk informationsinsamling har en lång tradition inom arbetarrörelsen och denna verksamhet har förmodligen haft särskild betydelse inom den kommunistiska partikulturen. För kommunister var att skriva sin levnadsbeskrivning en del av den så kallade kaderutbildningen. Skrivandet skulle förstärka den kollektiva identiteten och tillväxten av ett klassmedvetande. Partiet lagrade denna information om de aktiva medlemmars bakgrunder, livserfarenheter, föreningsverksamhet och värderingar. Dessa institutionella biografier blev en nyckel till bedömning av medlemmens kapacitet, drift, engagemang och brister. Hopsamlingen av uppgifter, omfattning och bakgrunder kunde också beskriva en planerad verksamhet samt fyllde en roll som en slags intern kontroll med syftet var att skapa»ett folk», en enhetlig modell för tänkande och identitet, skapandet av den kommunistiska människan. Insamlingen skulle hjälpa kommunistpartiet att skapa ordning. Avsikten var att styra samhället och dess processer. Man försökte luta sig på en»marxistiska analys» men man följde även principer för modern politisk rationalitet. Varje individs»sociala bakgrund» var i rampljuset. Varje person skulle hitta sin egen plats i strukturen och organisationen och därefter i det kommande nya samhället. I Finland finns ett liknande biografiskt material i det finska kommunistpartiets arkiv och arkivarien Pirjo Kaihovaara vid Folkets arkiv har i en licentiatsuppsats behandlat dessa kaderbiografier. 1 I Danmark har denna typ av material uppmärksamts av arkivarie Jesper Jörgensen vid Arbejderbevægelsens Bibliotek og Arkiv, ABA, och lektor Thomas Wegener Friis. 2 Även i Norge finns biografier från NKP:s partiskola 1945 men senare handlingar av denna karaktär har avlägsnats vid leverans till Arbejderbevegelsens Arkiv og Bibliotek, ABA. Lars Gogman Referenser 1 Kaihovaara, Pirjo. Missä paikkasi tiedätkö sen? Kommunistisen puolueen kaaderien elämäkerrat: poliittiset valinnat, kulttuuri, kertomus. Lisensiaatintutkielma. Helsingin Yliopisto. Sosiologian laitos Se Arbejderhistorie 2014, #2»Komintern og de danske kommunister. Et dansk-russisk projekt om de danske personagter i Kominterns arkiv.» 42 Arbetarhistoria 2015:3

43 Hilding Hagberg, partiordförande, riksdagsledamot. Solveig Rönn-Christiansson, partistyrelsen, riksdagsledamot. Gunnar Öhman, verkställande utskottet, riksdagsledamot. Arbetarhistoria 2015:3 43

44 Knut Senander, verkställande utskottet, riksdagsledamot. Fritjof Lager, verkställande utskottet, riksdagsledamot. Harald Rubinstein, verkställande utskottet. 44 Arbetarhistoria 2015:3

45 Rodny Öhman, verkställande utskottet. Ingvar Lööv, partistyrelsen. Signe Sillén, suppleant i partistyrelsen. Arbetarhistoria 2015:3 45

46 FRÅN ARKIVET Clartés julfest 1938 Vad kan ett foto berätta? Och vilken roll spelar ett nätverk, eller en krets? När Kaj Björk lämnade sitt arkiv till ARAB, skrev han en notering om ett foto från en julfest Föreningen Svenska Clartéförbundet samlade många intellektuella, studenter, musiker. Politiskt medvetna, men partipolitiskt obundna socialister. Många av festdeltagarna var redan, eller skulle komma att bli, etablerade politiker, poeter, författare och konstnärer. De var sin tids»kulturmarxister». Björk mindes en del av dem, andra inte. Vi undrar om ni, kära läsare, känner igen några av de okända damerna och herrarna? Hör gärna av er till redaktionen. Denna gruppbild har sitt speciella intresse genom att presentera en hel del redan kända eller sedermera kända personer på olika områden. Jag har kunnat identifiera ett antal, men specialister på 1930-talet kan kanske finna fler. Nedersta raden från vänster: Ruth Ettlinger, 1 senare läkare. Börje Lindell, 2 hallåman, äldre bror till konstnären Lage Lindell. Börje Lindells fästmö. Jalmar Rudner, 3 blivande konstnär? Två okända damer, bakom dem Arne Benedicks, ekonom. Möjligen författaren Tore Zetterholm. 4 En skald, Uno Florén? 5 Okänd dam, okänd herre. Gun Robertsson, 6 skådespelerska. James Rössel, 7 senare gift med Agda Rössel, kulturredaktör i Aftontidningen. En man vid namn Bolling. Därefter troligen en islänning, Halldóra Briem, 8 isländsk biskopsdotter, senare gift med Jan Ek. Sigurdur Thorarinsson, 9 senare professor i geologi. Sven Backlund, 10 senare diplomat. Thorarinsson och Backlund blev senare svågrar. Andra raden nedifrån vänster: Birgit Johnsson. Ruth Ramqvist och Astrid Frunck, väninnor till Marja Friberg. Kaj Björk, 11 journalist m.m. Marja Friberg, senare gift Björk, journalist. Gunnar Gunnarsson, 12 senare förlagsman och författare. Sixten Heppling, 13 senare u-hjälpsexpert. Torsten Eriksson, 14 senare generaldirektör, gift med Nancy Eriksson. Bakom honom okänd lutande dam. Aina Ackerfeld, senare bland annat barnboksförfattare. Uno Dalén, 15 senare förlagsman. Brita Marcus, 16 senare gift Björnsson på Island. Längst till höger Märta Katz, studerande, senare gift med C.H. Hermansson. Tredje raden nedifrån från vänster: Olle Hallberg, senare tjänsteman i Stockholm stad. Okänd dam. Vilhelm Moberg. Bakom och bredvid Moberg högrest, okänd dam. Okänd dam. Troligen skådespelaren Peter Lindgren. 17 Okänd dam tittar åt vänster. Siri Olsson, 18 senare gift Kalnins. Okänd herre. Okänd dam bakom Uno Dalén, möjligen syster eller kusin till Märta Katz. Eskil Bergen, 19 folkbildare och författare. Jan Ek, senare läkare och Brecht-specialist (omnämnd i Peter Weiss Motståndets estetik), bror till Anders Ek. Anniken Hals, senare arkitekt, gift Grönvall, Herman Lamm, senare kommunalpolitiker i Stockholm. Fjärde raden nedifrån från vänster: Anders Ek, Arbetarhistoria 2015:3

47 senare skådespelare. Nancy Eriksson, 21 senare riksdagskvinna. Okänt par. Okänd dam. Okänd herre med cigarett. Else Åkerman, Gösta Rehn, 22 ekonom. De två senare gifta. Torborg Ottosdotter?? 23 Okänd herre. Sven Erixson, X:et, konstnär. Okänt par. Översta raden från vänster: Okänt par. Karin Lannby, senare namn Maria Cyliakus, 24 skaldinna m. m. Troligen författaren Erik Asklund. 25 Fem okända personer, antagligen tillhörande Nils Ferlins»hov». Nils Ferlin. Okänd dam. Okänd herre. Sven Niklas Storck, 26 specialist på ryska språket, kommunist. Vilhelm Mobergs och Nils Ferlins närvaro hade samband med en viss tradition inom Clarté att värva radikala författare som medverkande vid festliga tillfällen. Stockholm 30 november 2001 Kaj Björk Referenser Clartés julfest Ettlinger forskade senare bland annat om självmord och satt som ledamot i Stockholms Barnavårdsnämnd ( ) och som nämndeman i Stockholm ( ). Hennes personarkiv finns på ARAB 2 Lindell arbetade på Sveriges Radio, och rapporterades av SÄPO:s informanter i Radiohuset under och 60-talen vara»en gammal argsint clartéist» (se Göran Elgemyr, Får jag be om en kommentar? Yttrandefriheten i svensk radio , 2005). Lindell arbetade bland annat med Dagens dikt och redigerade ett antal diktsamlingar, samt skrev en introduktion till Nils Ferlins författarskap. 3 Rudner emigrerade till Sydafrika 1949 och arbetade bland annat som stadsplanerare i Kapstaden. Han blev sedermera arkeolog på South African Museum och arbetade på the Rock Art Recording Centre, med att inventera San-folkets grottmålningar över Arbetarhistoria 2015:3 47

48 hela södra Afrika. 4 Zetterholm blev sedermera en flitigt publicerad författare och översatte bland annat Arthur Koestlers Natt klockan tolv på dagen och introducerade J R R Tolkiens The Hobbit (som fick den svenska titeln Hompen, eller En resa dit och tillbaks igen, 1947, KF:s bokförlag) till svenska läsare. 5 Florén startade tillsammans med Zetterholm den litterära tidskriften Sesam 1946, i optimistisk polemik till den mer tungsinta 40-tal. Tidskriften lades ner Han gav ut ett antal diktsamlingar och var från 1966 redaktör för Böckernas värld. 6 Robertson var ofta anlitad vid lyrikuppläsningar, bland annat av radions Dagens dikt. Hon medverkade i flertalet filmer och tvserier, som Gustav Molanders filmatisering av Vilhelm Mobergs Rid i natt! (1942), tv-serien Markurells i Wadköping (1968) och Per Oscarssons och Mats Helge Olssons ekonomiskt monumentala katastrof Sverige åt Svenskarna (1980). 7 Författare och översättare som bland annat skrev om kvinnofrågor och kvinnorörelsen. 8 Utbildade sig till arkitekt, men var aktiv som tonsättare. Flera av hennes verk finns bevarade på Musik- och teaterbiblioteket. 9 Thorarinsson blev en av Islands mest framstående geologer och forskade på vulkaner. Dessutom skrev han lyrik som tonsatts, bland annat Þórsmerkurljóð (Maria, Maria). Finns på Spotify. 10 Diplomat, bland annat generalkonsul i Väst-Berlin ( ). 11 Björk blev journalist, redaktör på både Tiden och Ny Tid, riksdagsman och ambassadör. Hans personarkiv finns på ARAB, där detta dokument är hämtat. 12 Gunnarsson var författare, bördig från Island men skrev huvudsakligen på danska. 13 Heppling var en av svenskt biståndsarbetes pinonjärer. Han arbetade efter andra världskrigets slut på Svenska Institutet med ansvar för det nybildade FN:s första stipendiefond. Senare som FN:s representant i Afghanistan. 14 Generaldirektör i Fångvårdsstyrelsen (senare Kriminalvårdsstyrelsen) och författare till ett par böcker om kriminalvård och kriminalpolitik. 15 Dalén blev redaktör vid Albert Bonniers förlag och arbetade med Bonniers lexikon och Nationalencyklopedin. Dessutom arbetade han en period på Dagens Nyheters kulturredaktion. 16 Marcus var med och grundade Islandsvenskornas förening Idag heter den Svenska föreningen på Island. 17 Lindgren gick först på musikkonservatorium i Sovjetunionen, men bytte sedan inriktning och studerade på Stanislavskijs teaterskola återvände han till Sverige och arbetade som skådespelare, bland annat på Riksteatern. Enligt Svensk Filmdatabas levde han under denna period delvis som hemlös, och umgicks med»klarabohemerna». 18 Olsson-Kalnins reste flitigt i Europa under mellankrigstiden, och gifte sig med konstnären Reinhold Kalnins i Paris. Efter kriget arbetade som tolk i Genève åt FN och fortsatte hela sitt yrkesliv inom organisationen. 19 Bergen skrev en rad böcker och häften om Indien, Kina och Pakistan, men även boken Clarté poeter och politiker (1945), en historieskrivning inifrån om de tidiga åren av föreningens och tidskriftens liv. 20 Ek arbetade med Ingemar Bergman på Göteborgs Stadsteater. Vid tiden för fotografiet gick han första året på Dramatens elevskola. 21 Eriksson skrev som riksdagskvinna bland annat arbetade för republik och mot det svenska kärnvapenprogrammet. Hennes personarkiv finns på ARAB 22 Rehn deltog som frivillig i Finska vinterkriget och arbetade sedan som ekonom på LO:s forskningsavdelning, tillsammans med Rudolf Meidner utvecklade de Rehn-Meidner-modellen för låg inflation och full sysselsättning. 23 Torborg»Esse» Ottosdotter var verksam som bildkonstnär och finns idag representerad bland annat på Göteborgs Konstmuseum och Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Hon gav även ut boken 280 dagar: en skildring av moderskapets upplevelse (1932). 24 Spanienfrivillig, arbetade frivillig som tolk på ett sjukhus i Valencia under inbördeskriget. När bilden togs hade hon nyligen återvänt till Sverige efter att ha arbetat åt Komintern, och skulle under kriget arbeta åt den svenska försvarsstaben under kodnamn»anette» med att rapportera intressanta händelser från Stockholms diplomat- och nöjesliv. Anders Thunbergs bok Karin Lannby: Ingemar Berg-mans Mata Hari (2009) rekommenderas för vidare läsning. 25 Asklund skrev en ansenlig mängd romaner och diktsamlingar. Bland annat har han skildra Klarabohmernas liv under talet. Samma år som fotot togs hade han givit ut både ungdomsboken Den vita ön och diktsamlingen Solo i kör. 26 Storck översatte en rad ryska och sovjetiska författare, bland annat Vasilij Grossman. Han inkallades till Försvarets Radioanstalt under kriget, men fick lämna den posteringen på grund av sitt politiska engagemang gick han med i svenska kommunistpartiet. 48 Arbetarhistoria 2015:3

49 FRÅN ARKIVET Tidskriften Zimmervald digitaliserad Zimmerwaldrörelsen i Sveriges tidskrift Zimmerwald har under våren 2015 digitaliserats och finns publicerad på ARABs hemsida. Zimmerwald var ett organ i den internationalistiska socialismens anda, som kontinuerligt publicerade texter av socialistiska teoretiker som Lenin, Nedezjda Krupskaja och Aleksandra Kollontaj. Andra internationalen grundades i Paris Förutom frågor som rörde demokrati och fackliga rättigheter, stod internationalismen och kampen mot krig högt på agendan. Strax före första världskrigets utbrott 1914 hade internationalens medlemspartier sammanlagt 3,5 miljoner medlemmar och 12 miljoner väljare. När första världskriget bröt ut, slöt flertalet av dess medlemspartier upp bakom sina respektive regeringars krigspolitik och internationalen upplöstes. Försök gjordes däremot för att hålla liv i den socialistiska internationalismen. Ett sådant var exempelvis de initiativ som togs av Hjalmar Branting och andra för att få till stånd en allmän socialistkonferens i det neutrala Sveriges huvudstad. Konferensen i Zimmerwald Ett annat försök att samordna de socialistiska partiernas anti-militära strävanden var den konferens som anordnades i schweiziska Zimmerwald den femte till åttonde september Bland deltagarna märktes bland annat Vladimir Lenin, Lev Trotskij, Julius Martov, Georg Ledebour, Robert Grimm, Angelica Balabanoff och Alphonse Merrheim. Sverige och Norge representerades av Ture Nerman och Zeth Höglund. Konferensdeltagarna lyckades efter långa överläggningar till sist enas om ett manifest där de bland annat förklarade att första världskriget inte var deras krig Konferensen i Zimmerwald följdes upp av en konferens som hölls i Kienthal i Schweiz april 1916 och ytterligare en i Stockholm i september Deltagarna på dessa konferenser utgjorde Zimmerwaldrörelsen. De olika konferenserna kom att ligga till grund för bildandet av Kommunistiska internationalen, Komintern, men flera av de ledande inom Zimmerwaldrörelsen valde att inte gå med. Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti I Sverige grundade medlemmar av Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti ett Zimmerwaldsällskap med ambitionen att ge ut en teoretisk socialistisk tidskrift. Tidskriften utkom på Fram förlag i Stockholm åren Ett provnummer gavs ut Ekonomiska svårigheter tvingade tidskriften i graven I sista numret tackade redaktionen medarbetare och läsare:»envar som bläddrar genom de tre årgångarna, ska förvisso i dem finna många väckande, gedigna tankar i olika ämnen inom den revolutionära rörelsens ram, liksom de 30 häftena bevarat åtskilligt av de sista tre viktiga åren, som i framtiden blir av intresse att äga samlat.» Halat Shire Referenser 1 Se Martin Grass artikel på arbark.se:»ur våra samlingar»/»stockholmskonferensen 1917» 2 Manifestet Till Europas proletärer! Manifest från de internationella socialisternas konferens finns publicerat på arbark.se Tips för vidare läsning och forskning i vårt material: Arkiv: Sveriges Socialdemokratiska vänsterpartis arkiv ( ) Arkiv: Zeth Höglunds arkiv Om tidskriften se exempelvis artikeln»zimmerwald socialistisk tidskrift» av Agneta Pleijel i Från SKP till VPK : en antologi (Lund, 1976). Eller i fulltext på marxistarkiv.se Sök även i vår bibliotekskatalog Kata för ämnesorden: Zimmerwaldrörelsen, Kommunistiska internationalen Komintern Arbetarhistoria 2015:3 49

50 RECENSIONER Från en konnässör till en annan: den senaste Brantingbiografin recenseras av ARAB:s egen expert i ämnet Olle Svenning, Hövdingen Hjalmar Branting: en biografi, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2014, 490 s., ill utkom Nils-Olof Franzéns biografi av Hjalmar Branting (Hjalmar Branting och hans tid) och samma år Nils Beyers delbiografi (Den unge Hjalmar Branting). Det hade gått drygt 50 år sedan Zeth Höglund skrev sin omfattande biografi (Hjalmar Branting och hans livsgärning, 1 2, ), även om det pub-licerades några informativa bidrag till Brantings biografi däremellan (antologin Bilden av Branting, 1975, och Ivar Sundvik, Branting eller Palm? Ledarstriden , 1981). Det tog nu nästan 30 år tills en ny Brantingbiografi presenterades, Olle Svennings. Lars Ilshammars lilla skrift från 2010 (i serien Sveriges statsministrar under 100 år) räknas inte. Visst är det märkligt att den svenska socialdemokratins»portalfigur» och en av svensk 1900-talshistorias under det första kvartsseklet politiskt mycket betydelsefulla personer inte har blivit mera uppmärksammad genom en stor biografi eller biografiskt orienterade undersökningar, även om det har skrivits en hel del om Branting och hans roll naturligtvis har behandlats i olika sammanhang. Det finns alltså skäl att skriva en heltäckande levnadsbeskrivning, inte minst med tanke på den långa»tystnaden». Det verkar nästan som om varje generation får behöver? en ny Branting-biografi, en kronologisk berättelse om Brantings liv och verksamhet från»vaggan till graven». En sådan har också Olle Svenning skrivit,»brantings historia, den politiska, kulturella och privata» (s. 11). Hans utgångspunkt är:»brantings person och privata liv är mångtydigt och motsägelsefullt» (s. 8) och:»brantings politiska gärning och gestalt är suddigare [än Per Albin Hanssons] (s. 11). Detta blir tydligt under läsningen av den i stort sett kronologiska framställningen. Med denna inriktning är Svenning långt ifrån Höglunds vördnadsfulla beskrivning av en helgjuten»hövding» (även om Höglund är lite underskattad, han berättar utförligt och stöder sig på källmaterial inklusive informationer från samtida). Dock konstaterar Svenning övertygande också några konstanta drag som yttrade sig naturligtvis olika i olika situationer. Ett sådant drag är Brantings försiktighet och rädsla för omslag i våldsamheter vilket resulterade i hans pragmatism och reformism. Det visade sig exempelvis i rösträttsstrejksfrågan 1902 och 1907, under storstrejken 1909, efter krigsutbrottet 1914 och i revolutionsåret 1917 (»kallt blod» ett favorituttryck), i socialiseringsfrågan efter En annan kontinuitet är en (kultur)radikalism med rötter från 1880-talet som manifesterade sig i en genomgående ambition att samarbeta med reformvänner och liberala krafter, inte minst i rösträttsfrågan, ända till gemensamt regerande så småningom. Brantings ställning till liberalerna var dock ofta mycket kritisk och negativ, särskilt till gamle vännen Karl Staaff, en relation som enligt Svenning»förblir gåtfull» (s. 311). Brantings betydelse formulerar Olle Svenning redan i den inledande meningen:»hjalmar Branting ledde förvandlingen av socialdemokratin från ett litet, delvis illegalt, parti till landets största. Han betydde mer än andra för att den allmänna och lika rösträtten genomfördes utan omfattande och våld- 50 Arbetarhistoria 2015:3

51 En ung Hjalmar Branting. Till höger: Branting majtalar samma klasskonflikter. Branting revolutionerade Sverige utan att göra revolution» (s. 7). Detta redogörs för i boken som är välskriven och intressant samt försedd med fylliga utblickar i omvärlden, också med korta kommentarer fram mot dagens socialdemokrati allt med sympati men också en kritiskt granskande blick på Branting. Svenning använder sig av källmaterial, naturligtvis också Brantings arkiv på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, men uppgifterna i källförteckningen är mycket allmänna och hänvisningar till använda källor i texten är tyvärr oprecisa (och utan fotnoter). Litteraturförteckningen är omfattande men i framställningen får man inte riktigt grepp om hur Svenning förhåller sig till sina föregångare, vilka uppgifter han har använt etc. Jag tycker mig känna igen obelagda formuleringar ur litteraturen men på den punkten kan jag naturligtvis ha fel. Rätt så utförligt beskrivs Brantings barndom och uppväxt i»en disharmonisk familj» (s. 44), studietiden som»kulturradikal» och i»ett vänsterkotteri» i Uppsala (s. 39, 43), också äktenskapet med Anna Branting och familjelivet, med kriserna och problemen, spelar en stor roll. Allt detta har behandlats i de tidigare biografierna och i biografiska bidrag men måste självfallet vara med i en heltäckande biografi. En aspekt som är mindre undersökt och känd hade dock kunnat lyftas fram: förhållandet till barnen, Vera och Henry (von Kraemer), Georg och Sonja (Branting). Bland annat i deras arkiv och i Brantings finns det givande underlag. Jag vet naturligtvis att man i en i bästa mening populär helhetsbiografi på sidor (Höglund skrev dubbelt så mycket, nästan 1100 sidor) inte kan få med»allt», och att varje läsare kommer att sakna något. Men en författare har alltid valmöjligheter. Brantings förhållande till med- och motspelare behandlas, till August Palm, Axel Danielsson, August Strindberg, Hinke Bergegren, Kata Dalström, Carl Lindhagen, Erik Palmstierna, Zeth Höglund för att nämna några, och som nämnts Karl Staaff, och i internationella sammanhang exempelvis Jean Jaurès och Alexandra Kollontaj. Det var Brantings förtjänst att den svenska socialdemokratin blev»utpräglat internationalistisk», skriver Svenning (s. 10). Utförligt behandlar han Brantings viktiga internationella engagemang, inom socialistinternationalen, i samband med Stockholmskonferensen 1917 (där»försvinner» Arbetarhistoria 2015:3 51

52 Anna och Hjalmar Branting, Vera och Sonja, Hjalmar Branting, Sonja och Jörgen 1923 eller I cirkeln: Branting och författaren Andersen Nexö, 1909 dock Brantings roll i en allmän beskrivning), inom Nationernas förbund, NF. Men det hade varit läge att uppmärksamma mindre kända områden som insatserna i Arbetarrörelsens skandinaviska samarbetskommitté, det nordiska och internationella interparlamentariska samarbetet, med fredsorganisationerna i andra länder. Överhuvudtaget hade förhållandet till fredsrörelsen, i Sverige och internationellt, kunnat beröras. Också på det området eftersträvade Branting en samverkan med reformvänner på den borgerliga sidan, med två för Branting grundläggande frågor»som för honom var omedelbart förenade, demokratin och freden». Citatet är hämtat ur en bok av Torbjörn Norman, utgiven ungefär samtidigt med Svennings (Hjalmar Branting, freden och Folkens förbund samt andra studier i svensk och nordisk 1900-talshistoria, 2014). Branting och NF står i centrum men i en hittills opublicerad studie berörs just det preventiva fredsarbetet i olika former som senare kom till uttryck i NF. Torbjörn Norman lyckades inte åstadkomma den stora undersökningen om Branting och NF som han hade planerat men i de olika uppsatserna som här är återtryckta uppmärksammar han förtjänstfullt denna aspekt på Brantings internationalism. En formell brist måste nämnas: redaktörerna har tyvärr inte angett var de olika uppsatserna tidigare varit tryckta. När SAP kom med i regeringen i oktober 1917 och sedan med Branting som statsminister bildade egna regeringar (1920, , i oktober 1924) inträffade paradoxen som Erik Palmstierna i sin dagbok formulerade på följande sätt:»vilket underligt öde! Han [Branting] har kämpat fram sin rörelse till ledning av staten, men då verket skall börja, känner han sig främmande för det nya kallet» (Orostider 29 oktober 1917, s. 101, källan inte angiven hos Svenning när han citerar detta på sida 363). Branting, som dessutom var utbränd och sjuk, hade uppnått sitt stora mål: den allmänna rösträtten. Han kan, med Svennings ord,»ha betraktat sitt politiskt-nationella uppdrag som avslutat. Till den praktiska dagspolitiken, om än aldrig så betydelsefull, kunde han inte tillföra så mycket. Han var ideolog och pedagog, inte praktiker och än mindre administratör» (s. 363). Ideolog är nog för mycket sagt. Branting var trots allt en idémässigt präglad dagspolitiker, ideologiskt 52 Arbetarhistoria 2015:3

53 Mannen som blev»symbol och ett monument för arbetarrörelsens historiska kamp och framgång». orienterad och med de stora principerna som vägledning, och det visade sig inte minst i riksdagsarbetet. Där liknar han möjligen Olof Palme. Också Olle Svenning nämner likheter med Palme (s. 9). Men han blev»en opraktisk statsminister» (s. 406) på 1920-talet, med lite intresse för ekonomi och inrikespolitik. Trots regeringens svaga ställning 1920 gjorde han dock en viktig, offensiv markering: han satte industriell demokrati på dagordningen, enligt Svenning»det mest radikala regeringsdokument som någonsin skrivits» (s. 418). Men försiktighet och realism var samtidigt präglande.»så småningom» skall den ekonomiska demokratin erövras. I stället var Branting i sitt esse på en annan arena: i NF. Där kunde han framhålla betydelsen av principer som fred och internationell rättsordning, med nedrustning och skiljedom som viktiga instrument, viktiga inte minst för småstaterna som ju Branting representerade, samt agera som»fredsmäklare» i konkreta konflikter (Memel, Mosul, Korfu). Detta behandlas kortfattat hos Svenning (kortare än barndomskapitlet) men här finns Ulf Larsson (Hjalmar Branting och Nationernas förbund, i: Socialdemokratin i krig och fred. Ingvar Carlsson 75 år, 2009 inte med i Svennings litteraturförteckning och nu Torbjörn Normans studier att tillgå. Branting blev under sina sista verksamhets- och levnadsår»alltmer en symbol och ett monument för arbetarrörelsens historiska kamp och framgång» (s. 431). Han blev upphöjd, monumental.»höjdes över sitt parti», så karakteriserar Svenning det som han också kallar för»personkulten» (s. 425). Med detta i minnet är jag lite förvånad att han använde sig av begreppet»hövdingen» i boktiteln, under hänvisning till samtidens beteckning och den samtida kontexten (vördnad, distans) men nämner också»hövdingamyten» som man dock omedvetet associerar till när man ser titeln. Jag hade valt något annat för att undvika sådana kopplingar varför inte helt enkelt Ledare eller Agitator och uppfostrare. Men viktigast är naturligtvis att Olle Svenning genom sin framställning där han som sagt utgår från och visar på ett övertygande, vederhäftigt och sympatiskt sätt mångtydigheten, motsägelserna, inkonsekvenserna och svagheterna samt framgångarna och prestationerna i Brantings liv och gärning är långt ifrån eller distanserar sig från ett mytologiserande. Branting blev, inte minst genom sin»höga internationella status»,»mer av en nationellt samlande gestalt än en socialistisk reformpolitiker» (s. 431), ett värdigt»objekt» för ytterligare en biografi som förhoppningsvis inte är den sista. Martin Grass Arbetarhistoria 2015:3 53

54 RECENSIONER Intressanta närbilder av det tidiga 1900-talets företagarelit Pål Brunnström, Ägare och kapital: klass och genus hos kapitalägare i Sverige Lund: Pluribus kf, s., ill. I doktorsavhandlingen Ägare och kapital analyserar historikern Pål Brunnström hur medlemmar ur Sveriges företagarelit i början av 1900-talet såg på sig själva och andra utifrån sin klassposition. Han har valt ett par av tidens mäktigaste släkter den göteborgska redarfamiljen Broström och Skånebaserade Wehtje (Skånska Cement, Ifö med mera). Båda dessa finns bland de fem yppersta finansfamiljerna i CH Hermansons klassiska 1960-talsverk Monopol och storfinans de 15 familjerna. Syftet är alltså att studera klass, och framför allt med fokus riktat mot dess ideologiska, kulturella och identitetsskapande mekanismer, där Brunnström velat analysera hur genus och ras/etnicitet interagerade med klass. Författaren för ett långt och genomgående välstrukturerat resonemang i avhandlingens inledning om de olika begrepp och teorier som finns på området klassteorier, näringslivshistoria, genusteori, rasismforskning, intersektionalitet med mera. Brunnström själv tar avstamp i en bred uppsättning av teoretiska verktyg marxistisk klassanalys, poststrukturalistiskt eller postkolonialt inspirerade teorier kring rasifiering och genuskategorier, Bourdieus fält- och kapitalteori, kritisk realism. Brunnström betonar att han vill gå en medelväg mellan struktur och aktör, mellan materiell bas och det kulturella. Han är kritisk mot mycket av de senare decenniernas kulturella vändning, som blir som en spegelbild av tidigare tendenser till reduktionistiska analyser där där där kultur och idévärld betraktas som ett rent återsken av den»viktigare» materiella basen. Lika tydligt inskärper han att han inte eftersträvar någon återgång till den typens historiematerialism som en och annan av oss som gick grundutbildningen i historia på 1990-talet lärde känna, där frågor om kultur och ideologi närmast avfärdades som ointressant tjafs riktig forskning var att räkna»kreatursenheter». Efter det gick pendeln åt andra hållet. Den välkomna förståelsen för att kulturella och ideologiska företeelser också är viktiga inslag i den totalitet vi kallar samhället, slog över och socioekonomiska förhållanden sattes inom parentes. Det har lett till att exempelvis klass även i föregivet maktkritiska sammanhang ofta betraktas i första hand som en identitetskategori bland andra. Ett extremt uttryck för detta är begreppet»klassism» som på senare tid lanserats som en förtryckande struktur av exakt samma art som sexism och rasism, och som i praktiken söks endast i den kulturella och språkliga sfären. När Brunnström använder flera olika teoretiska och metodologiska traditioner marxism, Bourdieu, post- strukturalistiskt influerad genus- och rasifieringsteori är det just utifrån en vilja att komma bort från skyttegravskriget mellan en äldre typ av marxism som betraktar annat än klass som sekundärt, och en postmarxism/poststrukturalism där analysen lätt utmynnar i ett virrvarr av maktstrukturer kors och tvärs där ingen är värre än en annan och summan är noll. Brunnström betonar att klass, genus, raskategorier med mera samverkar fast utifrån skilda mekanismer som kräver olika analysverktyg. Den empiriska undersökningen främst grundad på studier av familjernas efterlämnade brev- 54 Arbetarhistoria 2015:3

55 material motsvaras inte riktigt av de ganska högtflygande och djuplodande teoretiska och filosofiska diskussionerna i inlednings- och avslutningskapitlen. Brunnström är dock i gott sällskap, eftersom detta kan sägas om nästan alla historievetenskapliga studier. Ändå upprätthåller han en viss abstraktionsnivå även i den empiriska delen, genom att slagfärdigt inskärpa att han studerar förhållandet mellan klass som socioekonomisk position (i marxistisk mening: graden av inflytande över produktionsmedlen) och klass som praktik. Det är det sistnämnda vad är det man faktiskt gör, tänker och tycker som Brunnström nyanserat undersöker. Till skillnad från alltför kultur- och identitetsbetonande kollegor och teoretiker betonar han att man aldrig får glömma vilken position de agerar utifrån en position som inte kan reduceras till semiotik. Vilka är då resultaten av Brunnströms väldisponerade undersökning, där han i tur och ordning går igenom olika aspekter av hur de båda stenrika släkterna höll sig flytande socialt och kulturellt inom sin tids samhällselit? Han går igenom hälsningsfraser i brev, yttranden som berättar om familjerelationer, förhållningssätt till arbetarna på de egna företagen och i de egna hemmen (tjänstefolket), fritidsvanor och hur man socialiserade sig med andra på exempelvis bröllop och jakt. Det kanske mest entydiga svaret är att det inte går att utläsa något exakt och entydigt. Källmaterialet pekar inte alltid åt samma håll, men Brunnström är då noga med att påpeka att det inte behöver utgöra något problem. Den del av borgerligheten som Brunnström studerar må ha varit tydligt definierad ur ekonomisk synvinkel, men den motsvaras inte av någon entydig»borgerlig kultur». Han betonar att det relativt begränsade källmaterialets syfte heller inte varit att avtäcka mer eller mindre dominerande mönster. Snarare handlar om att visa vad det fanns för olika möjligheter att agera utifrån sin position. Broströmmarna var exempelvis mer benägna att gå på teater än släkten Wehtje. Det blir ganska ofta resonemang av typen»kanske var det si, kanske var det så», men det är förstås fullt rimligt. Närmare än så kan det vara svårt att komma. En mycket nitisk weibullian skulle måhända stryka 90 procent av Brunnströms utsagor om källmaterialet eftersom det ändå inte går att säkerställa något. (Eller nja, hen skulle behålla resonemangen men sedan landa i slutsatsen att vi inte kan veta hur de ledande finansfamiljerna ytterst förhöll sig till arbetarklassen, arbetarrörelsen eller till icke-svenska grupper.) Med detta sagt framträder ändå en ganska tydlig bild av denna ekonomiska borgerlighet. Dess medlemmar reproducerade vissa försanthållanden kring manligt, kvinnligt och det icke-svenska. De kunde uttrycka sig försonligt mot arbetarrörelsen och arbetare, men det är ändå uppenbart att detta bara gick intill en viss gräns. Ibland gick det an att vara förtrolig med tjänstefolket, men det kom inte i fråga att de fick vara med vid matbordet. I några avsnitt diskuterar också Brunnström fenomenet (i forskningen kallat»gentrifiering», som förstås inte ska förväxlas med dess dominerande betydelse i dagens samhällsdebatt) att den nya borgerligheten smälte samman med den äldre feodala eliten kring adeln. Wehtjes och Broströms deltog i denna process genom att exempelvis samla på sig ordnar och skaffa sig jordegendomar där gammal och ny överklass fraterniserade genom jakt och andra tillställningar, och där man satte sina barn på Lundsberg. Sammanfattningsvis: Brunnström ger oss många intressanta närbilder av det tidiga 1900-talets företagarelit, och hans nyanserade och teoretiskt sammansatta men ändå distinkta förhållningssätt är värt beröm då det ännu är ganska tunnsått med studier av vår tids dominerande samhällsklasser, såväl utifrån kulturella som socioekonomiska infallsvinklar. Samuel Edquist Arbetarhistoria 2015:3 55

56 MEDVERKANDE ARBETARHISTORIA 2015:3 kaj björk ( ) var socialdemokrat, riksdagsman, ambassadör, journalist och författare. jenny edlund är bibliotekarie och informatör på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. samuel edquist är historiker, verksam vid Institutionen för ABM (Arkivarie, bibliotekarie, museitjänsteman), Uppsala universitet. lars gogman är bildarkivarie på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. martin grass är arkivarie på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och har bland annat arbetat med att ordna och förteckna Hjalmar Brantings personarkiv. anders gustafson är journalist och författare. bert-ola gustavsson är journalist och författare. sam johanson ( ) var kommunist, journalist och författare. roger jönsson är bibliotekarie på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. hans larsson är bibliotekarie verksam vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. ingrid millbourn är professor emeritus i historia och har skrivit om arbetares, konsumenters, företagares organisationer samt om cirkusarbetare och deras publik. [email protected] henrik saxenius har läst historia vid Göteborgs Universtiet och skriver på en bok om svenska frivilliga i finska inbördeskriget [email protected] dick schyberg är journalist och författare. [email protected] halat shire har läst historia vid Södertörns högskola och var institutionspraktikant på ARAB under våren jonas söderqvist är vikarierande forskningsledare på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. [email protected] Omslag: Foto: Moderna Museet / Albin Dahlström 2 Eric Johansson 4 Vi kallar oss-kampanjen, foto: okänd 5 ASKI archives, foto: Anna Papaeti 6 17 Eric Johansson 20 Ture Nermans arkiv 21 Fotosamling, Axel Malmström Fotosamling. Axel Malmström Ture Nermans arkiv 26 Uppsala universitetsbibliotek, Svenska brigaden. Acc Fotosamling Fotosamling 30 Sveriges kommunistiska ungdomsförbund 31 Ture Nermans arkiv BILDKÄLLOR ARBETARHISTORIA 2015:3 35 Fotosamling 37 Morgon-Tidningen, Eric Lindquist 43:1 Ny Dag 43:2 Morgon-Tidningen 43:3 Ny Dag 44 Ny Dag 45:1 Morgon-Tidningen, Rune Johansson 45:2 Ny Dag 45:3 Ny Dag Kaj Björks arkiv 51:1 Hjalmar Brantings arkiv 51:2 Första maj Samling 52:1 Hjalmar Brantings arkiv 52:2 Hjalmar Brantings arkiv 52:3 Hjalmar Brantings arkiv 53 Fotosamling 60 Foto: Svante Larsson 56 Arbetarhistoria 2015:3

57 Lästips från biblioteket Zak Cope, Divided world divided class : global political economy and the stratification of labour under capitalism / Montreal : Kersplebedeb, 2015, 457 s. Det förefaller mig som om vissa begrepp som används för att skapa förståelse av olika samhällsfenomen emellanåt förs åt sidan för att ersättas av andra. Detta sker emellanåt på grund av något så svårdefinierbart som ett förändrat samhällsklimat, något som skapas av olika intressen och där det starkaste intresset ger det tydligaste avtrycket. Då även det vi kan kalla den akademiska diskursen utgör en nog så viktig del av detta samhällsklimat, påverkas naturligtvis även denna. Att vissa begrepp slussas åt sidan, innebär således inte nödvändigtvis något paradigmskifte. Inte heller att de, eller för den delen de forskare och analytiker som använde sig av dem, upphört att vara användbara eller att de företeelser och fenomen som de avsågs belysa och ge en förståelse av när de brukades upphört att existera. Detta bevisas inte minst av att andra begrepp, ibland hela batterier av sådana, måste skapas för att åtminstone nödtorftigt fylla igen de hål de lämnade efter sig i förståelseväven när de lyftes ut ur diskursen. De begrepp som således förs in, tenderar emellertid att vara vagare och mer nedtonade än de de ersatte. Imperialism är ett sådant åt-sidan-fört begrepp. Förmodligen kan inte detsamma sägas om begreppet kapitalism. Dock kan det sägas att själva förståelsen av kapitalismen förändrats och att en anledning till det är att begreppet imperialism avförts från agendan. Dessa tankar väcks till liv på nytt när Zak Copes bok ligger framför mig. Hur svårt blir det inte, tänker jag, att ens tillnärmelsevis begripa förhållandet mellan nord och syd, mellan rika och fattiga delar av världen, mellan första, andra och tredje världen, mellan centrum och periferi, samt den ojämna utvecklingen, den globala ojämlikheten, rasismen och kapitalismens utveckling, och den explosivitet som ryms i detta, utan ett begrepp som imperialism? För Cope är det uppenbarligen omöjligt. Imperialismen, det ojämlika förhållandet mellan centrum och periferi såväl vad gäller varuproduktion, vinstfördelning och handel som arbetsförhållanden och lön, utgör enligt honom själva grundbulten i den kapitalism vi känner och har känt sedan långliga tider. När han i detta sammanhang även återupplivar begreppet arbetararistokrati säger, och visar, han dessutom på att en del av de vinster och det mervärde som imperialismen genererat i centrum verksamt bidragit till att, för att uttrycka det aningen vulgärt, hålla arbetarklassen i detta centrum vid gott mod. Den andra sidan av det myntet stavas rasism. Rasism som en del av själva systemet, ett verksamt sätt att splittra och dela upp. Rasism inte som ett resultat av något»falskt medvetande», utan som ett resultat av ett starkt intresse av att bibehålla ett imperialistiskt, (ny)kolonialt system som genererar stora fördelar åt centrum och dess medborgare. Alltså denna titel:»splittrad värld, splittrad klass.» Walidah Imarisha & Adrienne Maree Brown (red.), Octavia s brood : science fiction stories from social justice movements / Oakland : AK Press, 2015, 296 s. Whenever we try to envision a world without war, without violence, without prisons, without capitalism, we are engaging in speculative fiction. All organizing is science fiction. Organizers and activists dedicate their lives to creating and envisioning another world, or many other worlds so what better venue for organizers to explore their work than science fiction stories? s.3 Octavia Butler ( ) var i flera avseenden en science fiction-pionjär av rang. Som kvinnlig, afroamerikansk författare blev hon motvilligt ett slags unikum inom genren. I hennes verk ventilerades radikala idéer om klass, sexualitet, rasism, militarism, och kritiken mot samtida hierarkier löper som en röda tråd genom hela författarskapet. Vidare fick hon under sin alltför korta levnadsbana en hel del priser för sina alster, men också för sin konstnärliga gärning i stort. Octavia s Brood är en purfärsk sci-fi-antologi, även om redaktörerna för ändamålet tagit sig friheten att utmejsla begreppet»visionary fiction». Med detta avses science fiction som specifikt ägnar sig åt att konkretisera andra, mer jämlika och rättvisa världar än vår egen. För det är, som bokens un- Arbetarhistoria 2015:3 57

58 dertitel ger vid handen, en samling berättelser sprungna ur sociala rörelser. Och det är en brokig skara författare vi har att göra med. Förutom de två redaktörerna är det hela 20 bidragsgivare. Dessa kommer från alla möjliga förhållanden och hade i princip bara någon form av kreativt, socialt engagemang som gemensam nämnare innan de skrev sina noveller. Ja, några bidrag har faktiskt skrivits av människor utan erfarenhet av att skriva science fiction, än mindre skönlitteratur! Visst finns här ett och annat namn som känns igen, såsom några redan etablerade författare, och den sedan länge fängslade Mumia Abu-Jamal. Men här finns även texter från obskyra poeter, rappare, independentfilmregissörer, et cetera. Så, hur bra är denna samling noveller egentligen? Det hör ju till sakens natur att 22 texter från en så pass heterogen grupp författare saknar såväl stilistisk som tematisk konsekvens. Men som helhet är antologin ändå genomgående läsvärd. I sina bästa stunder kan dess texter väcka läsarens egna radikala visioner till liv - och det, om något, måste ses som ett gott betyg. Nu får vi bara hoppas på att någon ger ut en liknande bok, vari bidragen kommer från aktivister i världens alla hörn. Magnus Nilsson, Literature and Class : aesteticalpolitical strategies in modern Swedish workingclass literature / Berlin; Nordeuropa-Institut der Humboldt-Universität, 2014, 172 s. Magnus Nilsson, litteraturvetare från Malmö, är en av de mest betydande forskarna idag på området arbetarlitteratur. I en ny studie, Litteratur och klass, visar han hur arbete skildras i skönlitteraturen, från Ivar Lo-Johansson och Folke Fridell, till Kristian Lundberg och Susanna Alakoski. Samtidigt kan han visa hur arbetet har förändrats, från det ganska statiska (och samtidigt relativt trygga) livet på gods och fabriker under 1930-talet, och fram till dagens arbetsliv, där osäkra anställningar, bemanningsföretag och»just-in-time» förändrat förhållandena för lönearbetet radikalt - och hur detta ställer nya frågor till författaren och hans vilja att blottlägga strukturerna. Det kommer till uttryck i Kristian Lundbergs Yarden där också arbetarens etnicitet blir viktig; i Alakoskis Svinalängorna är också kön en viktig faktor. Här skildras också 1968-vänsterns förkärlek för dokumentärromanen och modernistiska experiment, i försök att göra upp med vad man såg som den arbetarborgerliga bildningsromanen och Nilsson kan göra jämförelser med västtysk/tyska arbetarskildringar av till exempel Max von der Grün, Bertolt Brecht och Günter Wallraff. Verket utgör band 21 i serien Berliner Beiträge zur Skandinavistik. Waltraud Seidel-Höppner, Wilhelm Weitling ( ) : eine politische Biographie / Frankfurt am Main: Peter Lang, 2014, 2 band, 1866 s. Wilhelm Weitling föddes i det preussiska Magdeburg Under sin tid som kringvandrande skräddargesäll kommer han liksom många andra uthungrade och exploaterade arbetare till Paris på 1830-talet. I metropolen blandas dessa med och möter tusentals flyktingar och hundratusentals andra arbetsmigranter från halva Europa. Tankar, teorier och kunskaper utbytes, en radikalisering sker och olika sammanslutningar tar form. Weitling tillhör grundarna av Bund der Gerechten, Rättfärdigas förbund, 1834, som senare, i London 1847, blir Bund der Kommunisten, Kommunisternas för-bund. Weitling emigrerar till USA, återvänder till Tyskland under de revolutionära händelserna 1848, far därefter tillbaks till USA där han fortsätter sitt arbete för kommunismen och bland annat grundar tidningen Republik der Arbeiter. Han dör 1871 i New York. Waltraud Seidel-Höppner låter oss följa denne intressante kommunist, en av de första»moderna» sådana, under hela hans levnad. Hon belyser hans omfattande skribentverksamhet och teoretiska insatser, hans förhållande till Karl Marx och Friedrich Engels. Samtidigt erbjuder författaren en inträngande och fascinerande skildring av den radikala och upproriska värld i vilken Weitling ingick. Charity Scribner, After the red army faction : gender, culture, and militancy / New York : Columbia University Press, 2015, 294 s. Rote Armee Fraktion, RAF, bildades under talets sista år och upplöstes År 2003, kort efter den elfte september det året, drogs planer upp för en utställning om dem i Berlin. Utställningen realiserades 2005 och löpte från januari till maj det året. Zur Vorstellung des Terrors, Die RAF-Ausstellung. Så kom den att heta. Vid utställningen visades verk av bland annat konstnärer/filmskapare som Gerhard Richter, Hans-Peter Feldmann, Yvonne Rainer, Johan Grimonprez.»Vorstellung» betyder bland annat»framställning» alltså i detta fall ungefär»angående framställandet av terrorn.» Och 58 Arbetarhistoria 2015:3

59 Scribners bok handlar just om det, om skildrandet av RAF, om framställningen av RAF, framför allt i Tyskland men även i vidare mening. Också om vad som frambringade RAF och om dess inverkan på det tyska kulturlandskapet. Scribner analyserar filmer av bland annat von Trotta och Schlöndorff, konstverk, litteratur, teaterverk, skriftställningar som på ett eller annat sätt kan ses som framlockade av RAF och det våld organisationen släppte loss. I botten kan ett antal frågor sägas finnas: Hur greppar ett samhälle händelser liknande de som RAF initierade, hur smälter den kulturella världen dem, hur tolkas de, vad blir de till i efterhand? I botten finns också ett anslag som handlar om kön. För, som Scribner påpekar, många av RAF:s medlemmar var kvinnor och inte bara det: RAF var, som hon skriver i sin inledning,»masterminded by women» (s. 1). Cockburn, Patrick, The rise of Islamic State : ISIS and the new Sunni revolution / Updated edition. - London: Verso, 2015, xx, 172 s. Journalisten Patrick Cockburn har under flera år rapporterat från krigen och konflikterna i mellanöstern och publicerat ett antal böcker i ämnet. Den senaste, The Rise of Islamic State, är en grundlig genomgång av ISIS (även kallat IS, ISIL eller Daesh i medierapporteringen) och hur de lagt under sig stora landområden i både Syrien och Irak. Cockburn skildrar på ett pedagogiskt sätt konfliktlinjerna mellan Sunni, Shia, Kurder, Yazidier och Alawiter och på det Västvärlden. Det är en konflikt med koloniala rötter, och som förvärrats av inblandning från västmakter utan intresse av annat än geopolitiska skäl. Cockburn gör en jämförelse med 30-åriga kriget, och menar att för många grupper och stater deltar i kriget för att en fred ska kunna förhandlas fram. Alla överdriver sina insatser och sin egen styrka. Det är en skildring utifrån. Cockburn har tillgång till intervjupersoner som lever i ISISkontrollerade områden, till politiker i Bagdad, underrättelseagenter och experter. Men inte till sympatisörer, ISIS-soldater eller ideologer. Mest intressant blir den i kritiken av medias skildring av konflikten.»if it bleeds, it leads» är en klassisk amerikansk journalistmachoslogan, och enligt den logiken är det inte konstigt att konflikten skildras som helt oförståelig. Det är alltid mer intressant (och bättre TV) med en reporter i fält bredvid dundrande stridsvagnar vid»fronten», än pedagogiska förklaringar av ett krig som inte har några fronter, som inte har några»onda» eller»goda». Cockburn visar inte mycket kollegial kärlek till krigskorrespondenterna. Bokens efterord skrevs i oktober Den är alltså förhållandevis färsk, men samtidigt har det skett en väldig utveckling sedan dess. ISIS belägring av den kurdiska staden Kobane har brutits. Boko Haram i Västafrika har formellt anslutit sig till ISIS. Inget tyder på att situationen är på väg att lugna sig. Som ögonblicksskildring är den intressant, och ger en viss fördjupning till bakgrunder i konflikterna. Men för att gå på djupet behövs en grundligare genomgång av konflikten mellan Sunni och Shia och till imperialismens och kolonialismens historia i området. Lästipsen har skrivits av Jenny Edlund, Roger Jönsson, Hans Larsson och Jonas Söderqvist på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Arbetarhistoria 2015:3 59

60 BAvsändare Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek Elektronvägen Huddinge Från Flemingsberg till Venedig: Petra Bauer gör konst av vårt arkivmaterial Ibland har vi på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek ynnesten att få följa våra forskares arbete från deras fynd i arkivet, till det färdiga verket. Av dessa är de konstnärliga tolkningarna av vårt material särskilt spännande, då de kan lyfta historien till en annan publik, och göra andra tolkningar av materialet än vad traditionell forskning oftast gör. Petra Bauers konstnärliga arbete med fotografierna från våra samlingar är just sådana projekt som vi jublar över. Väl medvetna om den historiska skatt de i sin helhet utgör, är fotografierna från just den socialistiska och kommunistiska kvinnorörelsens spännande för att de motsäger en trist och ofta upprepad åsikt: att den socialistiska och kommunistiska rörelsen varit männens arena. Med ett politiskt tydligt ställningstagande tog dessa kvinnor plats framför kameran, och berättar därför en helt annan historia. Fotografierna är ett tidsdokument från dels Sveriges politiska historia dels från den socialistiska och kommunistiska kvinnorörelsens aktiva tillblivelse och hur deltagarna styrde bilden av sig själva. De är inga väna madammer som är porträtterade på bilderna utan de greppar papper, penna och protokoll som de politiska aktivister de var. Under sommaren 2014 presenterade Petra Bauer sitt konstverk»ämne: Vad kvinnor vilja!» på Malmö Konstmuseum som en del av utställningen En egen röst om kvinnors kamp för rösträtt och mänskligt utrymme. De som hade turen att bo eller besöka Malmö kunde för en begränsad tid även se ett urval av affischerna från utställningen i oredigerat men uppblåst skick på busshållplatser och reklampelare. Under den pågående Venedigbiennalen visas just nu en vidareutvecklad konstinstallation av konstverket i den internationella delen av biennalen: All The World's Futures. Den nya titeln på Bauers DOKUMENTET Petra Bauer framför projektionerna på Venedigbiennalen. verk är»a Morning Breeze»; med inspiration från den tidiga socialdemokratiska kvinnorörelsens tidskrift Morgonbris. Snart 100-årigt efter att fotografierna togs, är dessa grupporträtt fortfarande en tydlig feministisk och aktivistisk rörelses första steg. Vad skiljer sig egentligen från hur dagens rörelse porträtterar sig själv? Med spänning följer vi Bauers kommande projekt, som hon denna gång gör tillsammans med Rebecka Thor och som ska presenteras på Göteborgsbiennalen i år. Inspirationen är hämtad från de resebilder som Kata Dalström tog under den resa hon gjorde till Sovjetunionen år 1920, som en av kommunisternas delegater till den Tredje internationalens andra kongress i en tid då revolutionen i Ryssland både skrämde slag på etablissemangen över hela Europa men även inspirerade och väckte kamplusten hos de som såg att en bättre värld var möjlig. Fotografierna i Petra Bauers projekt återfinns i arkiv hos oss. Affischerna kommer dels från ARAB, men även från Gävle stadsarkiv. Det kommande projektet kommer att presenteras Göteborgsbiennalen med start den 11 september Jenny Edlund