Fest Slakt Odling. Neolitikum och järnålder i Hyllie. red. Peter Skoglund

Transkript

1 Fest Slakt Odling Neolitikum och järnålder i Hyllie red. Peter Skoglund

2 Malmö Kulturmiljö (Malmö Heritage) Box Malmö tel: fax: Malmö Kulturmiljö 2008 ISBN: Omslagsbilder: Malmö Kulturmiljö Grafisk form: Anna Åström, Midisada Tryck: Elanders Sverige AB, Malmö 2008

3

4 Slaktrester mer än bara avfall Lena Nilsson 74

5 Djurben som påträffas i arkeologiska kontexter är fragment av levande djur som en gång i tiden, på olika sätt, var en del av den förhistoriska människans liv och miljö. Djuren utgjorde en källa till mat och kläder samt råmaterial till verktyg och smycken, en del djur användes även som drag- och lastdjur (Reitz & Wing 1999 s. 7 8). Utöver dessa praktiska och ekonomiska funktioner var djuren också viktiga som symboler, och involverade i olika former av rituella aktiviteter (bl.a. Crabtree 1995; Tilley 1996 s. 180; Whittle 2003 s. 79 ff.) Djuren har säkerligen också haft stor betydelse som statussymboler för att markera social status och prestige i samhället både som levande djur, dvs. en ekonomisk resurs och i form av matprodukter. Djurgravar är kanske den tydligaste kontexten där benen med säkerhet har deponerats i ett rituellt syfte (Crabtree 1995). Hela djur och utvalda delar av djur förekommer även i människogravar, där de har haft en annan symbolisk betydelse. Det som utmärker en rituell kontext är vanligtvis att innehållet på platsen eller i kontexten skiljer sig på något sätt från vad vi kallar lämningar och avfall från vardagliga aktiviteter. Det kan bland annat vara hela, fragmenterade eller brända flintyxor, hela keramikkärl, metallföremål av olika slag samt djur- och människoben. De kontexter som vanligtvis anses innehålla rester efter rituella aktiviteter kan vara gropar, brunnar och stolphål samt våtmarker. Den här artikeln tar upp det fragmentariska benmaterial, som påträffades i fem speciella gropar daterade till mellanneolitikum (MN A III) inom Hyllieområdet i södra Malmö. Huvudfrågan är om benen hamnat i groparna som ett led i avfallshanteringen eller om de har deponerats i något speciellt syfte i samband med rituella handlingar på platsen. Jag börjar med en kort presentation av begreppen ritual och offer. Därefter ges exempel på rituella kontexter, både i Sydskandinavien och delar av Europa, som bland annat innehöll olika typer av djurbensmaterial. Sedan presenteras materialet i Hylliegroparna som därefter följs av korta beskrivningar av djurben i neolitiska rituella kontexter i Malmöområdet. Artikeln avslutas med förslag till tolkningsmöjligheter och problematiken kring dessa. Ritual och offer Det finns ingen entydig definition på vad ritual är, men det handlar om en rad aktiviteter utförda enligt formaliserade regler med utrymme för variation (Bell 1992 s. 69 f.; Brysting Damm 1998 s. 46). Det kan röra sig om allt från våra små världsliga vanor som blir till våra dagliga ritualer till stora sammankomster med många deltagare och åhörare. Ritualer kan vara både sakrala och profana. Ett karakteristiskt drag hos rituella handlingar är att handlingen i sig förändrar en persons eller tings sociala status (Habbe 2005 s. 214). Ett exempel på det är en omskärelseritual där en pojke blir till man i och med att själva handlingen 75

6 76 utförs. Den rituella handlingen är formaliserad och det är ett särdrag som den delar med andra handlingar, såsom regelstyrda, symboliska och högtidliga handlingar. Samtliga av dessa handlingar är, enligt Habbe, en underkategori till paraplybegreppet formaliserad praktik. De tilldragelser som ryms inom en formaliserad praktik är exempelvis bröllop, begravning och politiska möten. Inom arkeologin försöker vi återskapa en del av de aktiviteter, som vi antar har ingått i ritualer, med hjälp av de materiella lämningar och benmaterial vi påträffar i olika kontexter, i samband med arkeologiska undersökningar. Hur exakt dessa ritualer har gått till och vilken roll djuren har haft är naturligtvis svårt att veta. Det kan röra sig om kollektiva måltider eller någon form av offer. Offerbegreppet har många olika betydelser, men själva ordet offer kommer av den latinska termen offere som betyder att ge en gåva. Det finns olika typer av offer såsom gåvooffer, soningsoffer och kommunionsoffer (Näsström 2002 s ). Offren har olika funktioner och ingår ofta i komplexa system av riter. Gåvooffret innebär att man ger en gåva till en högre makt i syfte att få någonting tillbaka. Tackoffret är också en typ av gåvooffer där man ofta ger det första av skörden eller den första kalven, ett så kallat förstlingsoffer. Genom soningsoffret försöker människan, som syndat på något sätt, att blidka gudarna genom ett offer för att återupprätta den brutna relationen med gudarna. Kommunionsoffret karakteriseras bland annat av gemenskapstanken uttryckt i en måltid där även gudomen deltar. I den fornskandinaviska kulten hör kommunionsoffret ihop med de kalendariska riterna i form av ett gille, där man dels offrade större djur, och dels utförde ett libationsoffer bestående av rituellt öldrickande (Näsström 2002 s. 39, 43). Offer är en religiös rit där man offrar någonting till en gud för att etablera, upprätthålla, eller återställa relationen mellan människan och heligheten. När man offrar någonting, vare sig det är djur, människor, mat eller föremål, utför man en destruerande handling. Destruktionen av det man offrar kan vara delvis eller total och ske genom till exempel bränning, slakt och konsumtion. På ett sätt kan man säga att det är livet självt som offras i ritualen. Livet återvänder till sin gudomliga källa som i sin tur regenererar ny kraft eller nytt liv. Genom att döda ett utvalt djur befriar man det från livet och gör det tillgängligt för högre makter. Förstörelsen av matoffret i elden på ett altare gör det möjligt för gudomen att ta emot offret. Det är alltså handlingen i sin helhet som utgör själva offret. Offer i form av en kollektiv måltid kan antingen innebära, att de offrande konsumerar maten tillsammans med guden, eller att en ursprunglig händelse såsom skapelsen upprepas. En fråga man ställer sig då är, om och hur detta avspeglar sig i de förhistoriska benmaterialen. Måltidsrester är lätt att urskilja, men det är svårare att avgöra syftet med måltiden och vem som deltagit i konsumtionen av köttet. Djuroffer kan uttryckas på olika sätt beroende på syftet. I en del ritualer offrar man hela djur, och i andra en större eller mindre del av djuret eller bara kraniet.

7 Bakgrund och utblick Djurben påträffas också i andra kontexter än gravar och på andra platser där det försiggått rituella aktiviteter, såsom våtmarker, palissadanläggningar och boplatser samt stora härd- och kokgropsområden (Stjernquist 1997; Koch 1998; Andersen 1997 och 1999; Sarnäs & Paulsson 2001; Nilsson & Nilsson 2003; Fendin 2005; Svensson 2004; Nilsson 2006 s. 65ff). Vilka djur och vilka delar av djuren som har ingått i ritualerna varierar i tid och rum och här följer några exempel på olika kontexter och tidsperioder från Skåne, Danmark, Storbritannien och Centraleuropa. Dylika kontexter från neolitikum i Malmöområdet presenteras separat. I de danska neolitiska offermossarna har exempelvis, skallar av nötboskap, får och get samt hela skelett av kor och fragmenterade ben av nötboskap, svin och får/get deponerats tillsammans med lerkärl (Becker 1948; Koch 1998). På de danska mellanneolitiska Sarupsanläggningarna bestod benmaterialen av både brända och obrända fragment som låg i gropar och systemgravar (avlånga djupa nergrävningar placerade på rad efter varandra). Den största mängden ben kom från nötboskap och svin, men det förekom även ben av får och får/get (Andersen 1999 s. 245 ff.). Vilda djur är sparsamt förekommande både i palissadanläggningarna och i offermossarna. Den senneolitiska palissadanläggningen Durrington Walls i England, är ett annat exempel på en plats där rituella aktiviteter har utövats (Albarella & Serjeantson 2002). På denna plats har man festat på framförallt unga svin som slaktades under sitt första eller andra levnadsår. Dessa har tillagats hela, medan de äldre svinen har kokats eller stekts i mindre delar. Kött från nötboskap användes också i festandet, men får och vilda djur ignorerades nästan helt. Benslagsfördelningen visar att de unga svinen har slaktats och konsumerats på platsen, medan de äldre grisarna förmodligen tagits dit i styckat tillstånd, eftersom kranier till dessa saknas. En annan förklaring, som också gäller skallarna från nötboskapen, kan vara att kranierna deponerades på andra ställen inom palissaden. Merparten av benen saknar spår av hundgnag, vilket tyder på att de har deponerats i diken och andra kontexter relativt snabbt efter förtäringen för att hålla dessa ytor fria från avfall. Tillagningssätten av köttet har varierat, vilket tyder på att det har förekommit olika aktiviteter i form av större eller mindre kollektiva sammankomster, men även mer vardagliga aktiviteter. I en neolitisk gravhög, daterad till Beaker-perioden, i England påträffades åtminstone 184 kranier från tamboskap och ett kranium av uroxe (Davis & Payne 1993). Större delen av kranier från tamboskapen kom från unga vuxna djur. I högen fanns också ett mindre antal underkäkar, skulderblad och bäckenben av nötboskap, men ben från andra kroppsregioner och andra djur var sällsynta eller saknades helt. Denna kombination av benslag är mycket sällsynt. I själva gravgropen låg ett delvis disartikulerat skelett av en vuxen man tillsammans med ett stort antal gravgåvor. 77

8 78 En annan typ av kontexter med anknytning till rituella aktiviteter är gropområdet på Glumslövs backar (Fendin 2005). Groparna, som har daterats till äldre mellersta bronsålder, innehöll kol, sot och skörbränd sten, samt i vissa fall djurben som till stor del utgjordes av käkar och tänder från nötboskap. Det insamlade benmaterialet bestod av såväl brända som obrända ben och förutom nötboskap förekom även enstaka ben av häst, får/get, svin och rådjur (Nilsson, arbetsrapport). Gropområdet tillsammans med gravhögarna på platsen har tolkats som ett rituellt område, där rituella handlingar utgjort en sammanhållande funktion för människorna som levde här. Under järnålder fortsätter deponeringarna av djurben i gropar, brunnar och våtmarker, men de ser i vissa fall något annorlunda ut än de tidigare exemplen. Hundar och hästar tycks ha haft en stor rituell betydelse i jämförelse med stenålderns inriktning på nötboskap och svin. I Malmöområdet var det ganska vanligt att deponera hundkranier i gropar och även i brunnar under både äldre och yngre järnålder (Berggren & Celin 2004; Nilsson 2006). Hästkranier i brunnar, som har tolkats som rituella kontexter, påträffades på Fredriksbergsboplatsen i Malmö som troligtvis har utgjort en lokal centralplats fram till slutet av vikingatiden (Björhem 2003 s. 176; Jönsson & Brorsson 2003 s. 197). En annan centralplats med rituella handlingar som involverat djur är Jarls hov i Järrestad i sydöstra Skåne (Söderberg 2003; Nilsson 2003). På denna plats fanns ett sankt område med fyra brunnskomplex från vendel- och vikingatid. I dessa brunnar påträffades kranier och underkäkar av framförallt häst, men även av svin och dessa har tolkats som rester efter blot. Det sista exemplet i denna korta resumé över platser och kontexter med djurben, som har anknytningar till rituella aktiviteter, är Röekillorna, ett källsprång även det beläget i sydöstra Skåne. Denna källa användes under lång tid, från neolitikum fram i romersk järnålder (Stjernquist 1989; 1997). Hunden och hästen tycks ha haft en speciell betydelse på den här platsen under järnålder, baserat på att dessa djur är mest frekventa och på det sätt djuren har deponerats. Hundarna påträffades i flera fall som hela skelett medan hästbenen till största delen var märgspaltade, men det fanns även depositioner av hela kranier och olika koncentrationer av fotben, som också är vanligt på en del danska platser. Hästen har i Röekillorna inte bara använts som offer utan också ingått i offermåltiden. Det framgår av ovanstående exempel att djurben förekom i många olika typer av kontexter, som indikerar ett varierat spektra av rituella handlingar på olika platser och i olika miljöer. Sammansättningen av benmaterialen visar på en stor variation avseende arter, från nötboskap och svin till häst och hund, och delar av djur, från hela skelett och kranier till slakt- och måltidsrester. Tolkningarna av syftet med de rituella handlingarna är ofta vaga och de vanligaste förslagen är att det rört sig om någon form av fruktbarhets- eller förfäderskult.

9 Nötboskap och svin utvalda djur i Hyllie På två höjdsträckningar inom Hyllieområdet påträffades fem gropar med liknande innehåll som har daterats till MN A III (figur 1). Groparna innehöll framförallt keramik och flinta, men även djurben och tänder (tabell 1, bilaga 1). Den största mängden av benmaterialet och framför allt tänderna kommer från nötboskap och svin (Nilsson 2007a). Bland de brända benen har ett fåtal fragment identifierats till svin, får/get, torsk och fågel. Sammansättningen av materialet skiljer sig något från andra samtida material, vad gäller arter och benslag. Skillnaderna kan bero på tafonomiska orsaker, men också på ett medvetet Figur 1. Plan över Hyllieområdet med de beskrivna groparna markerade. 79

10 80 urval. Tre av groparna låg på den norra höjdsträckningen och var placerade på rad ganska nära varandra, medan de två andra som var belägna på den södra höjdsträckningen, låg med flera meters mellanrum. Keramiken i groparna utgjordes till stor del av stora och små förrådskärl, men det förekom även brämbägare och lerskivor (Andréasson m.fl. 2008). Flintmaterialet bestod mest av avfall från spåntillverkning. Ett fåtal yxor hade deponerats i groparna, bland annat en bergartsyxa. Groparna innehöll också en hel del skörbränd sten. På grund av sitt speciella innehåll har groparna tolkats som rester efter någon form av rituella aktiviteter. Sammansättningen av arter och framförallt fördelningen av benslag är ovanlig i jämförelse med andra benmaterial från mellanneolitikum i Malmöområdet. Vanligtvis påträffas inte enbart husdjuren utan också en mångfald av vilda arter, om än i små mängder, på mellanneolitiska boplatser (tabell 1). Förekomsten av kronhjort och rådjur samt olika sorters pälsdjur och säl beror på närheten till de olika miljöer som djuren lever i. Avsaknaden av vilda arter i benmaterialet från groparna kan inte enbart förklaras med dåliga bevaringsförhållanden och brist på identifierbara fragment, med tanke på att två små brända torskkotor och ett bränt fågelben påträffades i materialet. Även om ben från mindre pälsdjur kan ha vittrat sönder och försvunnit borde ben från exempelvis kronhjort och rådjur med stor sannolikhet ha bevarats om de hade deponerats i groparna. Vid en närmare analys av vilka kroppsregioner som finns representerade i materialet, framgår det att kraniet och underkäken eller snarare tänder och emaljfragment från nötboskap och svin är mest frekventa. Det är lite märkligt att det inte finns några tänder av får och/eller get, eftersom brända ben av får/get har identifierats i materialet. En förklaring till detta kan vara tafonomiska orsaker dvs. att tänderna vittrat sönder och försvunnit. Det som talar emot denna förklaring är att det påträffats tandanlag av svin, vilka visar att även mycket tunna och sköra tandkronor har bevarats. Utöver tänderna fanns det ett fåtal fragment av både metapodier och de nedre delarna av fram- och bakben, dvs. ganska köttfattiga delar av nötboskap och svin. Av nötboskap påträffades även ett tåben och av svin ett kraniefragment. Det första intrycket är alltså att det uteslutande rör sig om slaktavfall. Visserligen räknas underarmsbenen och skenbenet till de köttrika delarna, men de nedre delarna av dessa ben har inte mycket kött på sig. Den slutsats vi kan dra av detta är, att de obrända benen inte utgörs av några måltidsrester. Man har gjort ett medvetet urval av djur och kroppsdelar som i ett speciellt syfte har deponerats i gropen. De brända benen har en något annorlunda sammansättning som visar på fler arter och andra benslag. Får/get, svin och fågel är arter som utifrån ett eller två fragment har identifierats och de består av hand- och fotrotsben, kotor samt skenben. De utgörs i likhet med de obrända benen mestadels av ben från köttfattiga regioner. Hand- och fotrotsbenen samt ett skenben av fågel var brända, medan resterande skenbensfragment av får/get var obrända.

11 Både arter och benslag är begränsade och tycks vara medvetet utvalda för deponering i groparna och då undrar man om det fanns ett mönster eller särskilda preferenser när det gällde ålder och kön på djuren. Åldersbedömningen av tänderna har försvårats på grund av den höga fragmenteringsgraden, som i de flesta fall endast har möjliggjort en bestämning av tanden till kindtand från över- eller underkäke. Detta gör att endast ett fåtal tänder från nötboskap och svin har varit nästan intakta och användbara för en åldersbedömning. Tänderna visar att det hos nötboskapen finns olika åldersgrupper representerade, spädkalvar, ungdjur och fullvuxna djur. Underlaget för åldersfördelningen är litet och räcker inte till för att avspegla en eventuell produktionsinriktning, såsom köttproduktion där de flesta djuren slaktas då de har uppnått full köttvikt vid 3 4 års ålder. Svinen har också slaktats i olika åldrar såsom spädgrisar och ungdjur, men det förekommer inga fullvuxna djur i materialet. Det betyder att nötboskapen har slaktats både som ungdjur och vuxna, medan svinen i huvudsak slaktades under sitt första och andra levnadsår, innan de uppnådde sin optimala köttvikt. Ben och tänder som är könsindikerande saknas helt i materialet och därmed vet vi inte om de djur man valt ut var tjurar eller kor, suggor eller galtar. Arter Hylliegroparna Palissadgroparna Antal fragment Antal fragment Nötboskap (Bos taurus) Svin (Sus domesticus) Får/get (Ovis/Capra) Torsk (Gadus morhua) Fisk (Pisces sp) 6 - Fågel (Aves sp) 1 - Hund Kronhjort - 24 Rådjur - 5 Älg (?) - 1 Räv - 2 Varg - 1 Säl - 3 Grönlandssäl - 2 Gräsand - 1 Kolja (?) - 1 Sill - 6 Ål - 3 Plattfisk - 1 Totalt: Tabell 1. Artfördelning i Hylliegroparna och i groparna vid den närbelägna palissaden i Hyllie. 81

12 Figur 2. Skelett av nötboskap med indelning i köttfattiga (gråa) och köttrika delar (vita). Sammanfattningsvis kan sägas att benfragmenten från groparna till största delen består av obrända tänder från nötboskap och svin. Tänderna kommer både från över- och underkäkar, vilket indikerar att det i första hand var kranier och underkäkar som deponerades i gropen. Praktiskt sett utgör dessa benslag, tillsammans med fotbenen, det primära slaktavfallet som tillhör det första som avlägsnas från djuret i slaktprocessen (figur 2). Det finns även ett fåtal fotben i materialet, men de står inte i proportion till antalet käkar som tänderna representerar. Vanligtvis påträffas både slaktavfall och måltidsrester tillsammans i olika slags kontexter på boplatser och det är ovanligt med den typ av fördelning med fragment från enbart ett eller ett fåtal kroppsdelar som i de fem groparna. Denna fördelning indikerar ett medvetet urval av kranier och underkäkar i ett speciellt syfte. Djurben i rituella kontexter i Malmöområdet under neolitikum Inom det område som idag är Malmö stad förekommer en rad exempel på olika typer av neolitiska platser och anläggningar, vars innehåll avspeglar någon form av rituell handling. Kontexterna varierar från gropar och kärr till centralplatser och gravar (figur 3). En del av kontexterna innehöll benrester efter en eller ett fåtal djurarter, medan andra innehöll en mångfald av arter. Vanligast förekommande är husdjuren och framför allt nötboskap och svin. I de kontexter som hade en mångfald av arter förekom förutom husdjuren även olika vilda arter, både storvilt och pälsdjur och i ett fåtal fall också fågel och fisk. På de flesta platserna bestod benen av slaktavfall och måltidsrester, vilket betyder att olika 82

13 delar av djurkroppen hade utnyttjats och deponerats i en och samma kontext. I ett fåtal fall påträffades större delar av djur eller endast ett benslag såsom underkäkar. Det äldsta exemplet på en rituell handling där det endast ingått en djurart och ett benslag är de ca 15 svinkäkar från tidigneolitikum som påträffades i en grop på Almhov i sydvästra delen av Malmö (Gidlöf 2006 s. 83). Käkarna, som var mycket fragmenterade, låg i gropens botten under ett antal stenar, vars tyngd sannolikt krossat dem. Det går inte att avgöra om käkarna har tillhört tamsvin Figur 3. Karta över Malmö med de aktuella platserna markerade. 83

14 84 eller vildsvin, eftersom det finns käkar av både tama och vilda svin (Jonsson 2003). Åldersfördelningen visar en avsaknad av riktigt unga djur. Fem svin var 2 3 år vid slakttillfället medan sex svin hade en slaktålder på 3 4 år. Ett antal hörntänder visar att det finns både suggor och galtar representerade i materialet. Ett annat exempel på en art och ett benslag från en helt annan kontext, är de 18 obrända kindtänder av nötboskap som var deponerade tillsammans med brända människoben i den mellanneolitiska Hindbydösen (Gejvall 1973; Burenhult 1973). Det framgår inte av analysen om det är tänder från över- eller underkäke eller både och. Svinkäkarna och tänderna av nötboskap får ändå anses vara relativt ovanliga i rituella sammanhang, i jämförelse med de övriga rituella företeelserna i området, där många arter och flera kroppsdelar av djur har deponerats i varierande kontexter i samband med olika aktiviteter. I en mellanneolitisk grop på Elinelundsboplatsen påträffades förutom ben från många arter (både tama och vilda samt fågel och fisk) även människoben och keramik, som till stor del består av samma typ som man återfinner i anslutning till megalitgravar (Hägerman 1999; Sarnäs & Paulsson 2001 s. 118). Innehållet i gropen har bedömts vara av rituell karaktär, vilket baseras utifrån människobenet och keramikens speciella typ och utseende. Den största mängden ben är obrända och kommer från nötboskap, men svin, får/get och hund är också representerade i materialet. De vilda arterna bestod av ett fåtal fragment av kronhjort, hare, utter, vildkatt och möjligen rådjur. Benen från nötboskap bestod till största delen av fragment från kraniet och underkäken samt tänder, men det fanns även ben från flera andra kroppsregioner, både köttrika och köttfattiga. Merparten av svinbenen utgörs av tänder och fotben och hälften av fragmenten är från får/get bestod av tänder. Benen från offergropen är överlag dåligt bevarade och ett fåtal fragment var brända. Med stor sannolikhet indikerar tänderna från nötboskap, svin och får/get rester efter kranier och underkäkar, som på grund av dåliga bevaringsförhållanden vittrat sönder och med tiden upplösts helt (Nilsson 2006 s. 73). Emaljen består av ett hårt och kompakt material som tar lång tid att bryta ner och därför återfinner vi tänder i de miljöer där skelettresterna har eroderat bort på grund av dåliga bevaringsmöjligheter. På den mellanneolitiska centralplatsen Hindby Mosse, som låg i den sydöstra delen av Malmö, fanns lämningar efter både vardagliga och rituella aktiviteter, vilket framgår av den stora mängden flinta och keramik (Svensson 1986; 2004). Det insamlade benmaterialet är omfattande och består av ben från ett stort antal arter, både tama och vilda (During; Nilsson, opubl. Analyser). Nötboskap och svin dominerar, men det finns även ben av får, get, häst och hund bland de tama arterna. De många vilda arterna bestod av kronhjort, rådjur, älg, björn, lodjur, bäver, skogshare, säl och grävling. Ett fåtal fragment av fågel, bland annat rovfågel, och fisk har också framkommit i materialet. Det som utmärker platsen är

15 den stora mängden människoben från åtminstone tjugo individer. Analysen av djurbensmaterialet är ännu ej avslutad och därför är det svårt att i nuläget avgöra hur djuren har utnyttjats i de rituella aktiviteterna. Några hundra meter ifrån Hindby Mosse låg en annan plats med inslag av rituella aktiviteter, nämligen Hindby kärr (Svensson 1993; 2004; Berggren 2007; Nilsson 2007b). Kärret bestod av två fyndförande torvlager som innehöll en stor mängd föremål såsom flintyxor, keramik, skäror, skrapor och flintdolkar, en bronsyxa samt bearbetad sten, flintavslag, en stor mängd skörbränd sten, ca 125 kg djur- och människob en. Utnyttjandetiden för kärret spänner över ca år från senmesolitikum fram till och med äldre bronsålder. I det undre medelhumifierade torvlagret har man deponerat föremål från senmesolitikum fram till senneolitikum och i det övre höghumifierade torvlagret från senneolitikum till och med äldre bronsålder. Majoriteten av benen låg i det övre lagret och domineras av husdjursarterna nötboskap, svin, får/get, häst och hund (Nilsson 2007b). Trots materialets omfattning, fantastiska bevaringsmöjligheter och närvaro av osteolog i fält, är andelen fiskben förbluffande liten med sina 32 fragment som till största delen kommer från torsk (Cardell 2007). En mindre mängd ben tillhör vilda arter såsom kronhjort, rådjur, björn, vildkatt och hare. Antalet ben som kan knytas till mellanneolitikum är få och utgörs av slaktoch måltidsrester från framförallt nötboskap och svin, men det finns också enstaka ben av vilda djur. Ett ben av nötboskap har 14 C-daterats till perioden, men på grund av torvens varierande djup i de olika lagren är det svårt att urskilja ben från den här perioden. Det stora djurbensmaterialet består till största delen av slaktavfall och måltidsrester, men det finns också delar av ett lamm och ett nästan intakt skelett av en hundvalp. Hundvalpen påträffades i övre delen av det undre lagret, men gick inte att 14 C-datera på grund av för lite kollagen i benen, så det är osäkert under vilken tidsperiod den har deponerats i kärret. De sista exemplen på rituella aktiviteter, där djur varit inblandade på något sätt, är palissaden i Hyllie (Brink & Hydén 2006). Här rör det sig om två gropar daterade till MN B med lite olika innehåll, men mycket ben och flinta, samt keramik, ben- och hornföremål. Den rituella tolkningen baseras på att groparna fyllts igen relativt snabbt och på depositionen av flinta och ben. Husdjuren dominerade i båda groparna, men det finns även ett fåtal fragment av vilda arter såsom kronhjort och rådjur samt varg, räv och säl (tabell 1, bilaga 1). En stor mängd ben av torsk hade deponerats i en av groparna tillsammans med enstaka ben av sill, ål och plattfisk. Fördelningen av antalet fragment i denna grop, visar att svinet är mest frekvent före får/get, hund och nötboskap. Av svin och får/ get finns samtliga kroppsregioner representerade, medan det hos nötboskapen saknas ben från frambenet. Benfragmenten av hund låg i samma stick och lager och består av fot- och tåben, vilket kan tolkas som att det var ett skinn som hade deponerats i gropen. I den andra gropen är hundbenen mest frekventa och samt- 85

16 liga kroppsregioner finns representerade. Det är bara tåbenen som saknas. I den här gropen är de tama köttdjuren sparsamt representerade och antalet svinben är större än antalet fragment från nötboskap och får/get. Sammanfattningsvis kan sägas att variationen på vilka arter och kroppsdelar som var inblandade i de rituella aktiviteterna på samtliga platser var stor och något tydligt mönster går inte att urskilja. Den enda gemensamma nämnaren är att nötboskap och svin var välrepresenterade på de flesta platserna och tycks ha varit viktiga i olika sammanhang. Synen på djur Vi i västvärlden klassificerar människor och djur enligt de judisk-kristna och klassiska traditionerna, som indelar oss och djuren i grupperna mänsklig respektive icke-mänsklig. Denna klassificering är oftast inte överförbar på de förhistoriska kulturerna, eftersom deras livssituation såg helt annorlunda ut än vår (Ucko 1994 s. xii). Vi som lever i västvärldens städer har väldigt liten direktkontakt med djur, förutom våra sällskapsdjur. Detta gör att vi många gånger har en stereotyp bild av djur, som vi delvis hämtar från naturfilmer på TV och böcker. Boskapsskötarna under förhistorisk tid levde väldigt nära sina djur och delade ofta hus med dem, vilket innebär att de många gånger behandlades som individer med möjlighet att lida och må bra som de själva (Clutton-Brock 1994). Under de kalla årstiderna utgjorde djurens närvaro i huset en värmekälla. Nackdelen med att dela bostad med husdjuren var att man fick ohyra och obehaglig lukt på köpet. Det finns många etnografiska exempel på olika djurs symboliska betydelse i olika ritualer. I Melanesien på de norra Vanuatuöarna var svingaltar de främsta offerdjuren och framförallt de vars betar var så långa att de bildade ringar. Galtarna var också en viktig utbytesvara som samtidigt stod för den manliga identiteten (Layard 1942). I andra delar av Melanesien är det grisens beteende som är basen för dess symboliska status, medan det bland Tsembagafolket på Nya Guinea är svinets reproducerande förmåga, tillväxt och tilltalande smak som ligger till grund för dess rituella fokus (Rappaport 1968). Boskap av olika slag har också ofta en symbolisk betydelse och utnyttjas i rituella sammanhang hos många folkslag över hela världen. Hos Nuer- och Dinkafolken i Sudan omfattar relationen mellan boskapen och människorna många olika områden inom samhället, såsom den personliga sfären, den sociala och politiska samt den kosmologiska världen (Evans-Pritchard 1940; Lienhardt 1961). Boskapen i dessa samhällen är inte bara en födokälla utan den har också ett symboliskt värde och offras i olika rituella handlingar. Ett annat exempel på boskapens viktiga ekonomiska och symboliska betydelse är hos Tandroyfolket på Madagaskar. Här ingår inte boskapen i den vardagliga dieten, men den anses stå för bland annat rikedom och är en utbytesvara vid bröllop och offras vid begravningar i syfte att öppna en kommunikationskanal med förfäderna (Parker 86

17 Pearson 2000). Exemplen visar några olika sätt att klassificera svin och boskap utifrån varierande kulturell tradition. Dessa folkslag kategoriserar även övriga djur i sin omgivning på olika sätt och utifrån olika kriterier som det inte finns utrymme för att ta upp i den här artikeln. Vi i västvärlden kategoriserar också djuren på olika sätt i olika situationer och som varierar om det är till vardags, eller i vetenskapliga sammanhang. I samband med den osteologiska analysen klassificerar vi djurarterna som vi identifierar utifrån ett vetenskapligt system baserat på ordningar, klasser och familjer. Fördelen med detta klassificeringssystem är att det är allmänt utbrett och används av många osteologer världen över (Reitz & Wing 1999; Serjeantson 2000). Systemet visar i första hand närvaro och frånvaro av arter i materialet, men det säger ingenting om aspekterna som har med mänskligt beteende och hennes påverkan på materialet att göra. I själva tolkningsprocessen klassificerar vi, medvetet eller omedvetet, djuren i andra kategorier än de strikt vetenskapliga. Det kan exempelvis vara vilda tama, ätliga oätliga, landlevande vattenlevande. Djuren kan också indelas efter storlek, styrka, fertilitet eller hur köttet smakar (Whittle 2003 s. 91). Det framgår av benmaterialen från de ovan nämnda arkeologiska kontexterna, att både nötboskap och svin var vanligt förekommande i rituella sammanhang under neolitikum i Malmöområdet. Kontexterna och dess innehåll varierar liksom sammansättningen av benresterna. I en del kontexter består benen av slakt- och måltidsrester och i andra av utvalda delar såsom kranier och underkäkar. Vissa kontexter innehöll många olika arter medan andra endast hade ett fåtal. En del av förklaringen till den stora variationen mellan arter och benslag i olika kontexter kan ligga i de aktiviteter som utspelats på platsen och vad djuren och deras kroppsdelar har representerat vid dessa tillfällen. En viktig fråga i tolkningen av rituella platser är hur man ska definiera benmaterialen, dvs. om de ser annorlunda ut än benmaterialen från boplatser och på vilket sätt de skiljer sig från ordinärt boplatsavfall. Djurbensmaterial från boplatser består till största delen av slaktavfall och måltidsrester som oftast påträffas tillsammans i olika kontexter. Det förekommer ibland att vissa djur, såsom hunden liksom speciella delar av djuren, exempelvis kranier och underkäkar har deponerats separat i andra kontexter än övrigt avfall. Frågan är hur vi kan avgöra om de benrester som påträffas i olika kontexter är lämningar efter rituella handlingar och inte bara avfall från vardagliga aktiviteter. Ett sätt är att indela både djur och benresterna i olika kategorier och göra jämförelser mellan olika material från boplatser och rituella platser. Frågan är hur dessa kategorier ska utformas, eftersom det finns oändligt många sätt att dela in både djuren och deras kroppar, beroende på hur vi och andra ser på djuren och vilken betydelse olika djur har i vår livsåskådning. Den vanligaste indelningen av djurben från arkeologiska kontexter är i köttrika och köttfattiga delar eller snarare slakt- och måltidsrester. Djurben som påträffas i rituella sammanhang indelas generellt i speciella grupper och de van- 87

18 ligast förekommande kategorierna är: 1) hela skelett, 2) kranier och 3) artikulerade intakta ben (Grant 1991; Hill 1995). Problemet är att dessa kategorier även förekommer i kontexter som inte är tolkade som rituella, till exempel gropar på boplatser. Varför är det så? En förklaring kan vara att det var själva handlingen som var rituell och inte kontexten i sig. Även om det inte påträffades något annat i gropen, såsom keramik eller föremål som vi utifrån våra värderingar förknippar med förhistorisk ritual kan gropen och dess innehåll ha haft den betydelsen i alla fall. En annan förklaring är sannolikt olika sätt att se på avfall. Synen på avfall är knutet till specifika kulturella uppfattningar om smuts och nedskräpning (Douglas 1966; Hodder 1982 s. 155 ff.). Generellt kan man säga att avfall är det material som avsiktligt har kastats bort på grund av att man inte hade någon användning för det. Hanteringen av avfall anpassas ofta efter storleken och lukten på det som ska slängas (Schiffer 1983 s. 679). Etnografiska studier har visat att när det gäller ben rensas de stora benen bort från bostaden och näraliggande ytor, medan små ben får ligga kvar. Det är ovanligt att upptäcka en sådan tydlig sortering av ben på förhistoriska boplatser, vilket till stor del beror på att vi oftast inte undersöker hela boplatsområdet utan bara delar av det. På en del järnåldersboplatser i England tycks det ha förekommit någon form av avsiktlig sortering av ben, där stora ben från nötboskap och häst påträffats i utkanten av boplatsen medan ben från får och svin återfunnits i de centrala delarna (Halstead m.fl. 1978; Wilson 1996 s. 28). Slaktrester mer än bara avfall Symboliskt förknippas kraniet ofta med livskraften och fruktbarheten i nutida kulturer världen över (Cooper 1990 s. 80). Folkstammar i både Afrika och Asien samlar in kranier eller underkäkar av svin och boskap, för att hänga upp dem på väggarna till bostadshus och spannmålsmagasin, i syfte att säkra den framtida fertiliteten hos djuren och visa sin status i samhället (Hodder 1982 s. 155 ff.; Hayden 2001 s. 56). Praktiskt sett utgör kranier och underkäkar en stor del av det primära slaktavfallet, dvs. de kroppsdelar som först styckas bort. Dessa benslag anses vanligtvis tillhöra de köttfattiga delarna av djuret, men de innehåller trots allt en hel del näring i form av hjärna, märg och muskler. De kranier och underkäkar av nötboskap och svin som påträffas på förhistoriska boplatser är oftast mycket fragmenterade, vilket kan bero på att man delat kraniet för att ta ut hjärnan och slagit sönder underkäken för att ta ut märgen. I de fall man inte tillvaratagit innehållet i kraniet och underkäkar kan fragmenteringen bero på att hundar och andra rovdjur har tuggat och gnagt på benen. Ytterligare en orsak till fragmenteringen är graden av vittring, som dels beror på hur snabbt benen hamnat i jorden och dels på bevaringsförhållandena i marken där de hamnat. Tänderna och tandfragment i Hylliegroparna är exempel på det som blir kvar när ben hamnar 88

19 i kontexter med dåliga bevaringsmöjligheter. Även om kranier och underkäkar har legat under jord så har stenpackningen troligtvis fungerat som dränering och det är möjligt att benen legat öppet under en viss tid innan jorden lades på. De kan också ha legat någon annanstans innan de deponerades i groparna. Vad representerar då benmaterialet i Hylliegroparna? Nötboskap och svin är de mest frekventa arterna i groparna, vilket inte är så underligt, eftersom de ur näringssynpunkt var de viktigaste arterna under mellanneolitikum i Skåne och Danmark (Nyegaard 1985; Nilsson 2006). De arter som saknas i groparna är framförallt de vilda djuren, som ofta är synliga i andra rituella kontexter och boplatser under den här perioden, vilket framgår av exemplen ovan. Fisk och fågel är också sparsamt förekommande i Hylliegroparna och den ringa mängden ben från dessa arter beror inte på utgrävningsmetoderna, eftersom vattensållning har använts i samtliga fall. Benmaterialet i groparna representerar därmed bara en del av den animaliska födan som utnyttjades i området under mellanneolitikum. Majoriteten av benmaterialet utgörs av primärt slaktavfall, dvs. tänder, som indirekt är rester av kranier och underkäkar, samt fotben. Ett fåtal fragment består av ben från köttrika delar och representerar då måltidsrester. I sin helhet representerar benresterna i Hylliegroparna inte den typ av avfall som vanligtvis påträffas på boplatser. De skiljer sig även från benmaterialen i de rituella groparna inom den närbelägna palissaden, där det förutom nötboskap och svin även påträffades många vilda arter, fågel och fisk (tabell 1). Merparten av de två benmaterialen utgjordes av slaktavfall och måltidsrester och inga ben tycks vara speciellt utvalda. Vilka aktiviteter avspeglar benresterna i groparna? De aktiviteter som indirekt avspeglas i de brända och obrända benen och tandfragmenten är förutom slakt, någon form av tillagning, samt ett medvetet urval av arter och benslag samt avfallsdeponering. En viktig fråga i sammanhanget är om djuren har slaktats på platsen eller någon annanstans. Det är väldigt svårt att avgöra i det här fallet, eftersom benmaterialet är så litet och mycket fragmenterat. En annan viktig fråga är om benen slängts i gropen som vanligt avfall eller deponerades i ett speciellt syfte under rituella former. Majoriteten av de brända benen har inte varit möjliga att identifiera på grund av den höga fragmenteringsgraden. Ett fåtal brända fragment har dock bestämts till art och benslag och består av fotben från svin och får/get. Dessa kan ha blivit brända under tillagningen vid till exempel grillning av större köttstycken såsom hela framoch/eller bakben inklusive fötter. De kan också ha slängts i elden som en form av avfallshantering istället för i gropar eller bara på marken. Området kring groparna skulle kanske av någon anledning hållas rent. Sammansättningen av benmaterialet i Hylliegroparna skiljer sig från det man vanligtvis påträffar i boplatsernas gropar och kulturlager, på så sätt att det till största delen består av obrända tänder från ett fåtal arter. Detta är en indikation på att syftet med depositionen har varit en annan än vanlig avfallshantering. 89

20 Ritual, offer eller formaliserade handlingar? Vad kan vi göra för att komma åt de problem som är förknippade med djurben i olika typer av kontexter? Enligt min mening är det viktigt att se på vad groparna innehöll utöver djurbenen och vilka handlingar detta material avspeglar. Det är också viktigt att jämföra med andra material i liknande kontexter för att få fram likheter och/eller skillnader. Jag anser att vi kommer närmare sanningen om vi i tolkningen tar fasta på helhetsintrycket av det material och den kontext vi undersöker. Vad representerar då det övriga materialet i Hylliegroparna? Merparten av det övriga materialet som utgörs av keramik och skörbränd sten kan förknippas med mat, både tillagning och förvaring. Förrådskärlen har innehållit någon form av matprodukter, eftersom en del av kärlen hade matskorpan bevarad på insidan. I en av groparna påträffades även lock till förrådskärlen. En stor del av stenarna i groparna var skörbrända, vilket indikerar eldrelaterade aktiviteter vid exempelvis härdar och kokgropar (Sandén, denna volym). Groparna i palissaden innehöll också mycket keramik, varav en del skärvor hade matskorpa bevarad, och en del skörbränd sten som indikerar någon form av eldrelaterad aktivitet. Keramikkärlen är betydligt mindre i storlek och det finns olika typer av kärl, vilket kan bero på att de dateringsmässigt är något yngre än förrådskärlen i Hylliegroparna. Det kan också innebära att kärlen använts i själva tillagningen och inte till förvaring. Flintmaterialet skiljer sig på så sätt att flintavfallet i Hylliegroparna avspeglar spåntillverkning medan det i palissaden bestod av rester från tillverkning av fyrsidiga yxor. I en av groparna i palissaden påträffades också en tjocknackig flintyxa, en benspets och en bennål/hänge. I den andra gropen återfanns bland annat åtta tvärpilar och sex skrapor. Det visar sig att innehållet i Hylliegroparna och groparna inom palissaden är ganska likartat, men ändå avspeglar olika aktiviteter. Benmaterialen i groparna från de båda platserna uppvisar både likheter och skillnader avseende arter och benslag. Rent osteologiskt klassificeras materialen som slakt- och/eller måltidsrester. Skillnaderna kan innebära att det har utspelats olika typer av rituella handlingar eller offer, som har genererat varierande material i groparna. Nötboskap och svin har varit viktiga arter i näringskedjan, baserat på sammansättningen av benmaterialen från boplatser. Vi vet inte vilken symbolisk betydelse de har haft, eftersom det saknas tydliga bevis för detta i det arkeologiska materialet. Det kan också bero på att vi med vår moderna livsåskådning och syn på djur och avfall inte kan upptäcka dessa. De etnografiska exemplen ovan visar att det är ganska naturligt för folk i skriftlösa samhällen, att inte bara se djuren som en ekonomisk resurs, utan också som symboler för olika saker. Inom vår västerländska kultur har vi dock språkliga uttryck som relaterar till djur och visar på egenskaper hos 90

21 olika djur på ett symboliskt sätt, exempelvis stark som en oxe, listig som en räv och vis som en uggla. Om vi ser bakåt i tiden och utanför Skandinavien, så har tjuren haft en stor religiös betydelse i andra förhistoriska kulturer som Egypten, Mesopotamien och Grekland där tjurkulten har varit dominerande under olika tidsperioder (Rice 1998). Kon uppträder ofta i skapelseberättelser från olika kulturer, även så i den Skandinaviska förkristna religionen, i vilken även svinet har spelat stor roll och kan knytas till olika gudomar, bland annat Oden (Ström 1985). Dessa exempel visar att djur har haft olika betydelser genom tiderna och varför skulle de inte ha haft det under mellanneolitikum i Malmöområdet, även om vi ännu inte har några tydliga bevis för det. Syftet med de handlingar som avspeglas i materialen vet vi inte, men det skulle kunna röra sig om ett tack- eller gåvooffer i form av de kranier och underkäkar som deponerats i Hylliegroparna där nötboskap och svin har haft en stor betydelse. Detta kan vi bara spekulera i, men det som vi kan säga utifrån både benen och övrigt material i Hylliegroparna samt deras placering i landskapet, är att de har ingått i formaliserade handlingar med ett speciellt syfte. 91

22 Referenser Litteratur Albarella, U. & Serjeantson, D A passion for pork: meat consumption at The British Late Neolithic site of Durrington Walls. I: Miracle, P. & Milner, N. (red.) Consuming Passions and Patterns of Comsumption, sid Cambridge: McDonalds institute for archaeological research. Andersen, N. H The Sarup enclosures. The Funnel Beaker Culture of the Sarup Site including two causewayed camps compared to the Contemporary settlements in the Area and other European enlosures. Jysk Arkaeologisk Selskabs skrifter XXXIII:1. Højbjerg: Jutland Archaelogical Society. Andréasson, A., Sandén, U. & Grehn, F Arkeologisk slutundersökning 2002 och Hyllievång Boplatser från neoli tikum och järnålder. Hyllie socken i Malmö stad, Skåne län. Malmö Kulturmiljö Enheten för arkeologi Rapport 2008:026. Becker, C. J Mosefundne lerkar fra yngre stenalder. Studier over tragtbægerkulturen i Danmark. Köpenhamn. Berggren, Å. & Celin, U Öresundsförbindelsen. Burlöv 20C. Rapport över Arkeologisk slutundersökning. Rapport nr 36. Malmö Kulturmiljö. Berggren, Å Till och från ett kärr. Den arkeologiska undersökningen av Hindbygården. Malmöfynd nr 17. Malmö: Malmö Kulturmiljö. Bell, C Ritual Theory, Ritual Practice. Oxford: Oxford University Press. Björhem, N The Development of Iron Age Construction in the Malmö area. I: Larsson, L. & Hårdh, B. (red.) Centrality Regionality. The Social Structure of Southern Sweden during the Iron Age, sid Uppåkrastudier 7. Acta Archaeologica Lundensia Series in 8, No.40. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Brink, K. & Hydén, S Citytunnelprojektet. Hyllie vattentorn delområde 4 och Palissaden delområde 5. Rapport över arkeologisk slutundersökning. Rapport nr 42. Malmö Kulturmiljö. Brysting Damm, C Forhistoriske ritualer: En diskussion omkring mening og handling. I: Bredholt Christensen, L. & Benedicte Sveen, S. (red.) Religion og Materiel Kultur, sid Århus: Aarhus universitetsforlag. Burenhult, G En långdös vid Hindby Mosse, Malmö. Malmöfynd 2. Malmö: Malmö Museum. Cardell, A Analys av fiskbenen från Hindbygården MHM I: Berggren, Å Till och från ett kärr. Den arkeologiska undersökningen av Hindbygården. Malmöfynd nr 17. Malmö: Malmö Kulturmiljö. 92

23 Clutton-Brock, J The unnatural world: behavioral aspects of humans and animals In the process of domestication. I: Manning, A. & Serpell, J. (red.) Animals and human Society. Changing perspectives, sid London: Routledge. Cooper, J. C Symboler uppslagsbok. Stockholm: Forum. Crabtree, P The symbolic role of animals in Anglo-Saxon England: evidence From burials and cremations. I: Ryan, I. K. and Crabtree, P. J. (red.) The symbolic role of Animals in archaeology, sid University of Pennsylvania, Museum of Archaeology and Anthropology Research Papers in Science and Archaeology, MASCA Special Supplement to vol. 6. Philadelphia: University of Pennsylvania, Museum of Archaeology and Anthropology. Davis, S. & Payne, S A barrow full of cattle skulls. Antiquity 67: Dietler, M. & Hayden, B. (red.) Feasts. Archaeological and ethnographic perspectives on food, politics, and Power. Washington DC: Smithsonian University Press. Douglas, M Purity and Danger: An analysis of Concepts of Pollution and Taboo. London: Penguin. Evans-Pritchard, E. E The Nuer. London: Oxford University Press. Fendin, T De rituella fälten på Glumslövs backar. I: Lagerås, P. & Strömberg, B. (red.) Bronsåldersbygd f.kr., sid Stockholm: Riksantikvarieämbetets förlag. Gejvall, N.-G Osteologisk undersökning av brända ben från långdös (mellaneolitisk tid) i Kv. Bronsyxan i Malmö. I: Burenhult, G. En långdös vid Hindby Mosse, Malmö, sid Malmöfynd 2. Malmö: Malmö Museum. Gidlöf, K., Hammarstrand Dehman, K. & Johansson, T Citytunnelprojektet. Almhov delområde 1. Rapport över arkeologisk slutundersökning. Rapport nr 39. Malmö Kulturmiljö. Grant, A Economic or symbolic? Animals and ritual behaviour, Sacred and Profane. Proceedings of a Conference on Archaeology, Ritual and Religion. Oxford 1989, sid I: Garwood, P. Jennings, D, Skeates, R. & Toms, J. Oxford: Oxford University, Committee for Archaeology. Habbe, P Att se och tänka med ritual. Kontrakterande ritualer i de isländska släktsagorna. Vägar till Midgård 7. Lund: Nordic Academic Press. Halstead, P. Hodder, I. & Jones, G. Behavioural Archaeology and Refuse Patterns: A case study. Norwegian Archaeological Review 11 (2):

24 Hayden, B Fabulous Feasts: A Prolegomenon to the Importance of Feasting. I: Dietler, M. & Hayden, B. (red.). Feasts. Archeological and ethnographic perspectives On food, politics and power, sid Washington D.C: Smithsonian University Press. Hill, J. D Ritual and Rubbish in the Iron Age of Wessex. A study on the formation of a specific archaeological record. BAR British Series 242. Oxford: Tempus Reparatum. Hodder, I Symbols in action. Cambridge: Cambridge University Press. Ingold, T. (red.) What is an animal. One world archaeology 1. London: Routledge. Jönsson, L. & Brorsson, T Oxie i sydvästra Skåne. En plats med centrala funktioner. I: Anglert, M. & Thomasson, J. (red.). Landskapsarkeologi och tidig medeltid, sid Uppåkrastudier 8. Acta Archaeologica Lundensia Series in 8, No 41. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Koch, E Neolithic Bog Pots from Zealand, Møn, Lolland and Falster. Nordiske Fortidsminder, Serie B, Volume 16. Köpenhamn: Det Kongelige Nordiske Oldskriftselskab Layard, J Stone men of Malekula. London: Chatto and Windus. Lienhardt, G Divinity and experience: the religion of the Dinka. Oxford: Oxford University Press. Nilsson, M.-L. & Nilsson, L Ett källsprång i Saxtorp. I: Svensson, M. (red.). I det neolitiska rummet, sid Skånska spår arkeologi längs västkustbanan. Stockholm: Riksantikvarieämbetets förlag. Nilsson, L Blóta, Sóa, Senda. Analys av djurben. I: Söderberg, B. (red.) Järrestad. Huvudgård i centralbygd. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar skrifter 51. Stockholm: Riksantikvariämbetets förlag. Nilsson, L Djur och människor längs vägen. Öresundsförbindelsen och arkeologin. Malmöfynd 9. Malmö: Malmö Kulturmiljö. Nilsson, L. 2007a. Hyllie 155:91 (MK72) Osteologisk rapport. Malmö Kulturmiljö. I: Andréasson, A., Sandén, U. & Grehn, F Arkeologisk slutundersökning 2002 och Hyllievång Boplatser från neolitikum och järnålder. Hyllie socken i Malmö stad, Skåne län. Malmö Kulturmiljö. Enheten för arkeologi Rapport 2008: